9789137142944

Alex Ferguson MIN SJÄLVBIOGRAFI Översättning Olov Hyllienmark

Till Bridget, Cathys syster och bästa vän, en klippa

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Sir Alex Ferguson 2013 First published in Great Britan in 2013

by Hodder & Stoughton, an Hachette UK company Omslagsfoto: Sean Pollock Omslagsdesign: Hodder & Stoughton UK Tryckt 2014 hos ScandBook, Falun ISBN 978-91-37-14294-4

Innehåll Inledning 9 Förord 13

1. Funderingar 15

2. Glasgowrötter 24

3. Avgång med förhinder 39

4. Nystart 52

5. David Beckham 62

6. Rio Ferdinand 71

7. Magra år 81

8. Cristiano Ronaldo 96

9. Roy Keane 107

10. Övriga intressen 119

11. Ruud van Nistelrooy 130

12. Mourinho – en rival utöver det vanliga 138

13. Konkurrensen med Wenger 150

14. 92:orna 160

15. Liverpool och den stora traditionen 169

16. En värld av talanger 182

17. En natt i Moskva 198

18. Psykologi 205

19. Barcelona – litet är vackert 212

20. Medierna 222

21. Uniteds nittonde mästartitel 232

22. Manchester City – mästare 240

23. Familj 253

24. Wayne Rooney 257

25. Den sista säsongen 266 Karriären i siffror 277 Register 328 Tack 333

Inledning Den här boken började jag samla idéer till för många år sedan, i form av anteckningar som gjordes i den mån jag hann för arbetet. Tanken var hela tiden att ställa samman en berättelse som folk både inom och utanför fotbollsvärlden skulle tycka var intressant.

Så även om beskedet om min avgång kom som en överraskning i branschen har den här självbiografin funnits länge i tankarna. Den kompletterar min tidigare bok ”Managing My Life”. Av den anledningen ligger fokus – efter en kort skiss över min uppväxt i Glasgow och de vänner för livet jag fick i Aberdeen – på de magiska åren i Manchester. Jag läser själv flitigt och har varit mån om att skriva en bok som förklarar några av yrkeshemligheterna.

Tillbringar man hela sin livsbana inom fotbollen kommer man att vara med om svackor, motgångar, nederlag och besvikelser. Redan tidigt i Aberdeen och Manchester United insåg jag en sak: om jag skulle kunna skapa tillit och lojalitet hos spelarna måste det börja med att jag själv visade det. Det är därur det band skapas som gynnar alla stora företag.

Min iakttagelseförmåga var till stor hjälp. En del människor kan komma in i ett rum utan att lägga märke till någonting. Men använd ögonen: allt finns där. Den förmågan använde jag mig av för att bedöma spelarnas träningsvanor, humör och beteendemönster.

Munhuggandet i omklädningsrummet kommer jag förstås att sakna, liksom alla mina tränarmotståndare, alla de underbara profilerna av den gamla skolan som när jag kom ner till United 1986 var de största i branschen. Ron Atkinson var bitter över att lämna klubben men han hade bara lovord till övers för oss. Jim Smith är en fantastisk profil och en nära vän. Hans gästfrihet kunde hålla kvar en hela kvällen lång och 9

MIN SJÄLVBIOGRAFI

när jag väl kom hem var skjortan alltid fläckig av cigarraska.

Big John Sillett, då manager för Coventry City, var ytterligare en storartad kamrat, och jag kommer aldrig att glömma John Lyall, som inte är med oss längre men som vägledde mig de första åren och var så frikostig med sin tid. Mitt första möte med Bobby Robson ägde rum 1981, när Aberdeen slog ut Ipswich ur UEFA-cupen. Bobby kom in i vårt omklädningsrum och skakade hand med varje enskild spelare. Klass ut i fingerspetsarna, en mycket värdefull vän, aldrig glömd. Det var en stor förlust för oss när han dog.

Andra av den gamla skolan hade överlevt därför att de besatt en beundransvärd arbetsmoral. Gick jag på reservlagsmatcher satt John Rudge och Lennie Lawrence där tillsammans med en av de största personligheterna i branschen, en vars olika uppsättningar av Oldham hade en fräschör man inte hittar någon annanstans. Jag syftar på den store Joe Royle. Oldham skärrade oss rejält några gånger. Ja, allt det där kommer jag att sakna.

Harry Redknapp och Tony Pulis är två andra stora profiler ur min egen generation, och Sam Allardyce och jag har blivit bra kompisar.

Jag hade turen i United att ha en så underbar och lojal stab. Några jobbade i över tjugo år med mig. Min personliga assistent Lyn Laffin, som följde med mig när jag slutade för att fortsätta i samma roll på mitt nya kontor: Les Kershaw, Dave Bushell, Tony Whelan och Paul McGuinness.

Kath Phipps i receptionen och som också skötte mina mottagningar efter matcherna på Old Trafford, har jobbat i över fyrtio år åt United. Jim Ryan, som nu är pensionär, min bror Martin som i sjutton år var utlandsscout (ett mycket krävande jobb) och Brian McClair.

Norman Davies: vilken människa. En trogen vän som gick bort häromåret. Albert Morgan, Normans ersättare som materialförvaltare, är också han en stor personlighet som aldrig vacklat i sin lojalitet. Vår läkare Steve McNally, vår chefsfysioterapeut Rob Swire och hela hans stab. Tony Strudwick och hans energiska gäng av idrottsforskare, våra tjejer i tvätteriet, alla i köket; kansliet under ledning av John Alexander och med Anne Wylie och alla tjejerna. Jim Lawlor och hela hans scoutstab. Eric Steele, målvaktstränare. Simon Wells och Steve Brown i videoanalysteamet.

Planskötarstaben under ledning av Joe Pemberton och Tony Sinclair. Vårt 10

Inledning

underhållsteam med Stuart, Graham och Tony, allihop hårt arbetande killar. Kanske har jag missat någon eller ett par men jag är säker på att de vet att jag hyst stor respekt för dem alla.

Assistenter och tränare har gett mig ovärderlig hjälp under alla år.

Archie Knox, en trogen bundsförvant under mina tidiga år, Brian Kidd, Nobby Stiles, Eric Harrison, en helt underbar ungdomstränare. Steve McClaren, en mycket innovativ och energisk tränare. Carlos Queiroz och René Meulensteen – två fenomenala tränare – och min assisterande manager Mick Phelan, som är oerhört klyftig och observant, en tvättäkta fotbollsmänniska.

Grunden till att jag kunde hålla mig kvar så länge lades av Bobby Charlton och Martin Edwards. Deras största gåva till mig var tiden det tog att bygga inte bara ett fotbollslag utan en fotbollsklubb. Det stödet följdes sedan upp av det starka band jag de senaste tio åren haft med David Gill.

Det var inga små arealer som skulle täckas in i den här boken. Jag hoppas att ni under vandringen över dem kommer att trivas i mitt sällskap.

11

Förord Nästan trettio år låg mellan den här stunden och den när jag vandrade genom spelargången och ut på planen för min första hemmamatch. Jag var nervös, kände mig utlämnad. Jag hade vinkat mot Stretford End-läktaren och i mittcirkeln blivit presenterad som Manchester Uniteds nye chefstränare. Nu klev jag ut på samma plan, full av självförtroende, för att ta adjö.

Den kontroll jag fick utöva över Manchester United var ett privilegium som bara ett fåtal chefstränare kommer att ha lyckan att uppleva. Hur säker jag än var på min egen förmåga när flytten gick söderut från Aberdeen hösten 1986 gick det ju inte att veta ifall det skulle gå bra.

Efter avskedet i maj 2013 gick mina tankar till de avgörande ögonblicken: segern i FA-cupens tredje omgång mot Nottingham Forest i januari 1990, ett mål av Mark Robins som gav oss en finalplats, just när ryktena börjat gå om att jag snart skulle förlora jobbet; den där månaden när vi inte vann en enda match, vilket tärde på mitt självförtroende.

Hade vi inte besegrat Crystal Palace i den FA-cupfinalen, nästan fyra år efter att jag kommit till Manchester, skulle ifrågasättandena om huruvida jag var rätt man på posten blivit högljudda. Det kommer aldrig att bli klargjort hur nära jag var att få sparken, eftersom frågan aldrig togs upp i klubbstyrelsen. Men utan den där segern på Wembley hade publik­ skarorna krympt och det hade nog blivit mycket dålig stämning i klubben.

Bobby Charlton skulle ha motsatt sig alla försök att focka mig. Han visste vad mitt arbete gick ut på, visste att vi höll på att komma ikapp på ungdomssidan, visste vad det var för nytänkande jag kom med, hur många timmar jag lade ner på att få fason på allt det som hade med själva fotbollen att göra. Det visste ordföranden Martin Edwards också, och det speglar dessa två män väl att de hade modet att backa upp mig under den 13

MIN SJÄLVBIOGRAFI

där dystra tiden. Martin lär ha fått högvis med arga brev från folk som krävde att jag skulle få sparken.

FA-cupsegern 1990 gav oss andrum och stärkte min känsla för vilken underbar klubb det här var att vinna titlar med. FA-cupen på Wembley blev startskottet för härliga tider, strålande tider. Fast morgonen efter segern trumpetade en tidning: ”All right, då har du bevisat att du kan vinna FA-cupen – åk hem till Skottland med dig nu.” Det kommer jag aldrig att glömma.

14

1

Funderingar Skulle jag ha behövt ett resultat som kunde sammanfatta essensen av Manchester United så kom det i match nummer 1 500: min sista. West Bromwich Albion–Manchester United 5–5. Vansinnigt. Underbart.

Underhållande. Upprörande.

Gick man och såg Manchester United fick man mål och dramatik.

Hjärthälsan sattes på prov. Jag kunde egentligen inte klaga på att vi slängt bort en 5–2-ledning mot West Bromwich med nio minuter kvar men spelade ändå upp mina vanliga missnöjesyttringar. Ingen av spelarna gick på det. Jag sa: ”Tack, killar. Vad är det för ett jävla avsked ni ger mig?!”

David Moyes hade redan utnämnts till min efterträdare. När vi satt i omklädningsrummet efteråt retades Ryan Giggs: ”Du, David Moyes sa precis upp sig.”

Trots försvarsbristerna den dagen var jag stolt och lättad över att kunna lämna över den här fina gruppen av spelare och personal i Davids händer.

Jag hade gjort mitt jobb. Min familj var där, i Regis Suite på West Bromwichs hemmaarena, och ett nytt liv bredde ut sig framför mig.

Det var en dag som utvecklade sig som en dröm. WBA ordnade allt i bästa stil och tog ypperligt hand om mig. Efteråt skickade de mig laguppställningarna med autografer från alla spelare i båda lagen. Större delen av min familj var där: tre söner, åtta barnbarn och några få nära vänner. Det var en glädje att ha dem med sig och för oss allihop att få uppleva denna sista match tillsammans. Vår familj vandrade ut som en man.

När jag klev ur bussen utanför West Bromwichs hemmaarena hade jag bestämt mig för att njuta av vartenda ögonblick. Jag hade inga bekymmer med att släppa tyglarna därför att jag visste att det var dags. Kvällen före matchen skickade spelarna ett meddelande om att de ville hylla mig med 15

MIN SJÄLVBIOGRAFI

en presentöverlämning nu när jag skulle sluta. Gåvan var en vacker Rolex, 1941 års modell, mitt födelseår, ställd på 15.03, det klockslag då jag såg dagens ljus i Glasgow 31 december 1941. Det var Rio Ferdinand, själv klocksamlare, som skaffat fram den stora presenten. Jag fick dessutom ett fotoalbum som summerade min tid i United, med barnbarnen och resten av familjen på mittuppslaget.

Efter att de överräckt albumet och klockan och en applåd börjat smattra i rummet lade jag märke till ett speciellt ansiktsuttryck hos några av dem.

Det var ett ögonblick som vissa av spelarna inte visste hur de skulle hantera, eftersom de alltid hade haft mig där, några av dem i tjugo års tid. Jag såg ett förbryllat ansiktsuttryck som tycktes säga: Hur ska det bli nu? En del av dem hade aldrig haft någon annan manager än mig.

Det var en match kvar att spela och jag ville att den skulle hanteras på rätt sätt. Efter en halvtimme ledde vi med 3–0, men West Bromwich hade inga tankar på att ge mig ett smidigt avsked. Det första Unitedmålet under min ledning gjorde John Sivebæk, den 22 november 1986. Det sista signerade Javier Hernández, den 19 maj 2013. Vid ställningen 5–2 till oss kunde det lika gärna ha slutat 20–2 i vår favör. Vid ställningen 5–5 hade vi lika gärna kunnat förlora med 20–5. Vårt försvar hade helt rasat samman.

West Bromwich gjorde tre mål på fem minuter, Romelu Lukaku stod för ett hattrick.

Trots den lavin som i slutet hade störtat mot vårt mål var stämningen i omklädningsrummet uppsluppen. Efter slutsignalen dröjde vi oss kvar på planen och vinkade till Unitedklacken. Giggs knuffade fram mig och spelarna bildade mur bakom mig. Jag stod ensam framför en mosaik av glada miner. Våra fans sjöng och ropade och hoppade hela dagen lång. Jag hade gärna njutit av att få vinna med 5–2, men på sitt sätt var 5–5 en passande avslutning. Det var första gången i Premier League som en match slutat med det resultatet, likaså den första i min karriär – mina sista nittio minuter gjorde en sista inteckning i historien.

Till kontoret hemma i Manchester kom drivor av post. Real Madrid skickade en underbar gåva: en replik i silver av Plaza de Cibeles, det fontänprydda torg i Madrid där de firar sina ligatitlar, tillsammans med ett fint brev från Real-presidenten Florentino Pérez. Presenter kom också från 16

Funderingar

Ajax och från Edwin van der Sar. Min personliga assistent Lyn fick jobba sig igenom högvis med brev.

Helgen innan, inför min sista hemmamatch på Old Trafford mot Swansea City, hade jag inte haft en aning om vad som skulle ske, förutom en hedersvakt. Det hade vid det laget varit en vecka som helt ägnats åt att berätta för släkt, vänner, spelare och personal att jag hade bestämt mig för att gå vidare i livet.

Fröet till mitt beslut att tacka för mig hade såtts vintern 2012. Runt jul blev tanken klar och tydlig i mitt huvud: ”Jag ska dra mig tillbaka.” ”Varför ska du det?” sa Cathy. ”Förra säsongen, när vi förlorade titeln i sista matchen – jag orkar inte med en sådan till”, sa jag. ”Jag hoppas bara att vi kan vinna ligan den här gången och gå till final i Champions League eller FA-cupen. Det vore en grandios avslutning.”

Cathy, som i oktober hade mist sin syster Bridget och kämpade med sin sorg, höll snart med om att det var rätt beslut. Hennes infallsvinkel var att jag ännu inte var för gammal om jag ville uträtta något annat i livet. Hade jag tänkt sluta samma sommar måste jag enligt mitt kontrakt underrätta klubben senast 31 mars.

Av en händelse ringde David Gill en söndag i februari och frågade om han fick titta förbi hemma hos mig. En söndagseftermiddag? ”Han tänker bergis sluta som vd”, sa jag. ”Endera det eller så ska du få sparken”, sa Cathy. Det David hade på hjärtat var att han tänkte sluta som vd när säsongen var slut. ”Det var som fan, David”, sa jag. Och så avslöjade jag att jag hade fattat precis samma beslut.

Någon dag senare ringde David och sa att jag kunde förvänta mig ett samtal från Glazers. När det kom försäkrade jag Joel Glazer att mitt beslut var helt oberoende av att David tänkte släppa tyglarna. Jag hade funderat över julhelgen och fattat mitt beslut, sa jag. Jag förklarade skälen. Cathys systers bortgång i oktober hade förändrat vårt liv. Cathy kände sig isolerad. Joel förstod. Vi bestämde att vi skulle träffas i New York, och där försökte han få mig att ändra mig. Jag sa att jag uppskattade hans övertalningsförsök och tackade för hans stöd. Han uttalade sin tacksamhet för allt arbete jag gjort.

17

MIN SJÄLVBIOGRAFI

När det stod klart att jag inte tänkte ändra mig övergick samtalet till att handla om vem som skulle kunna ersätta mig. Det fanns en gemensam uppfattning – David Moyes var mannen.

David kom hem till mig för att tala igenom detaljerna för hans eventuella övergång. För klubbägarna Glazers var det av vikt att inte mediespekulationer fick något utrymme när mitt beslut att dra mig tillbaka väl blev offentligt. De ville att min ersättare skulle vara på plats så fort som möjligt.

Många skottar är utpräglat kärva, med en stark vilja. Lämnar en skotte Skottland är det oftast av en enda anledning: för att söka framgång. En skotte flyttar inte för att undkomma sitt förflutna. Han flyttar för att skapa sig något bättre. Det ser man världen över, särskilt i USA och Kanada.

Lämnar man hemlandet bakom sig ger det handlingskraft. Det är ingen mask, målmedvetenheten. Den skotska kärvhet som andra brukar tala om ibland stämmer också in på mig.

Skottar i utlandet saknar inte sinne för humor. David Moyes saknar inte slagfärdighet. Men på jobbet är en skotte seriös – en ovärderlig egenskap.

Jag har ofta hört folk säga: ”Jag har aldrig sett dig le under match.” Mitt vanligaste svar var: ”Jag är inte där för att le, jag är där för att vinna.”

Några av de där dragen syntes hos David. Jag kände till hans uppväxt.

Hans pappa, David Moyes senior, var tränare för Drumchapel, där jag spelade som liten gosse. Där finns bra familjekänsla. Inte för att jag påstår att det vore skäl nog att anställa en människa, men man vill gärna se en god grund hos någon som ska utses till en så viktig post. Jag lämnade Drumchapel 1957 när David junior inte kan ha varit mer än en grabbhalva, så någon omedelbar beröringspunkt fanns inte. Men jag visste varifrån han var.

Glazers gillade David. Han imponerade på dem direkt. Det första de lär ha lagt märke till är att han är rak. Det är en dygd att vara öppenhjärtig.

Bara för att begrava ett frågetecken: aldrig i livet tänker jag lägga mig i det David gör. Varför skulle jag efter tjugosju år som chefstränare vilja lägga mig i själva fotbollen? Det är ju dags för mig att lägga den delen av livet bakom mig. Lika lite kommer David att ha några svårigheter att anpassa sig till våra traditioner. I Everton har han varit bra på ta vara på unga löften 18

Funderingar

och har visat upp en hel del riktigt bra fotboll, när han fick möjligheten att värva några snäpp vassare spelare.

Jag sa till mig själv att jag inte fick ångra mitt beslut. Och det kommer jag att stå fast vid. Har man fyllt sjuttio är det lätt att man snabbt hamnar i utförsbacke, både kroppsligt och mentalt. Men redan från första stund har jag varit fullt upptagen, med projekt i USA och annat. Ingen risk att jag skulle fastna i overksamhet. Nya utmaningar lockar mig.

Något av det svåraste dagarna runt tillkännagivandet om att jag skulle sluta var att berätta det för personalen på Carrington, vår träningsanläggning. Det jag minns är att jag tog upp det nya som hade hänt i mitt liv och att Cathys syster hade dött. Jag hörde medkännande suckar, något som bröt genom mitt pansar och gjorde mig mycket rörd.

Redan dagen innan det offentliga tillkännagivandet hade rykten börjat cirkulera. Då hade jag ännu inte hunnit meddela min bror Martin. Det var inte alldeles lätt, i synnerhet inte med tanke på vilka tider som New York-börsen går efter. Att nyheten bitvis läckte ut i förväg försatte mig i en kinkig sits gentemot några som jag hade velat berätta det för själv.

På morgonen onsdagen den 8 maj samlades hela fotbollsstaben i videorummet, övrig personal i matsalen och spelarna i omklädningsrummet.

I samma stund som jag klev in i omklädningsrummet lades nyheten ut på klubbens hemsida. Mobiltelefonförbud rådde. Jag ville inte att någon skulle kunna meddela yttervärlden förrän jag själv fått chansen att underrätta alla på Carrington. Men på grund av ryktena hade folk anat att något stort var på gång.

Till spelarna sa jag: ”Jag hoppas att jag inte gör någon besviken nu eftersom vissa av er kan ha kommit hit i tron att jag skulle bli kvar.” Till bland andra Robin van Persie och Shinji Kagawa hade vi sagt att jag inte tänkte dra mig tillbaka på länge än, vilket stämde just då. ”Saker och ting förändras”, fortsatte jag. ”Min frus systers bortgång har inneburit en omskakande förändring. Dessutom vill jag dra mig tillbaka som en vinnare. Och jag kommer att dra mig tillbaka som vinnare.”

I någras ansikten syntes bestörtning. ”Nu ska ni åka och kolla på kusarna och ha kul”, sa jag. ”Vi ses i morgon, torsdag.” Spelarna hade jag redan i förväg gett onsdag eftermiddag ledigt för att åka till galoppbanan 19

MIN SJÄLVBIOGRAFI

Chester. Det var allmänt känt. Jag ville inte att folk skulle tro att spelarna var hjärtlösa som gick på hästkapplöpning samma dag som jag drog för ridån, vilket var anledningen till att jag noga hade bekräftat att de skulle dit en vecka innan.

Sedan gick jag upp till fotbollsstaben och berättade för dem. Samfälld applåd. ”Skönt att äntligen slippa dig”, sa några.

Av dessa två avgörande grupper var det spelarna som blev mest tagna på sängen. Tankarna lär genast ha börjat snurra: ”Kommer den nye managern att gilla mig? Kommer jag att vara här nästa säsong?” Tränarna tänkte nog: ”Det här kan vara slutet för mig.” Det hade börjat bli dags för mig att lämna scenen, alla tillkännagivanden och förklaringar överallt, och istället samla tankarna.

Jag hade redan bestämt att åka raka vägen hem, därför att jag visste att det skulle slå ner som en bomb i medierna. Jag hade ingen lust att lämna Carrington ansatt av en bisvärm av reportrar och fotoblixtar.

Väl hemma stängde jag in mig. Min son Jason, Lyn och min advokat hade i samma stund som nyheten tillkännagavs officiellt börjat skicka ut sms. Lyn måste ha skickat sms oavbrutet i en kvart. Det lär ha varit förstasidesnyhet i trettioåtta tidningar jorden runt, däribland New York Times. De brittiska tidningarna tryckte specialbilagor.

Omfattningen och bredden i rapporteringen var smickrande. Jag har under årens lopp haft mina duster med pressen, men jag har aldrig varit långsint. Jag vet att tidningsreportrar jobbar under stark press. De är tvungna att konkurrera med tv, internet, Facebook, Twitter och mycket annat, och har för det mesta en chefredaktör flåsande i nacken. Det är en tuff bransch.

Rapporteringen bevisade också att medierna heller inte var långsinta gentemot mig, trots alla konflikter som varit. De insåg värdet av min karriär och vad jag bidragit med på presskonferenser. Jag fick till och med en present av dem: en tårta smyckad med en hårtork samt en fin flaska vin.

Mycket uppskattat.

Inför Swansea-matchen spelades i högtalarna Frank Sinatras ”My Way” och Nat King Coles ”Unforgettable”. Vi vann på samma sätt som vi hade gjort under så många av de 895 matcher där mitt lag hade avgått 20

Funderingar

med segern: med ett sent mål, i åttiosjunde minuten, av Rio Ferdinand.

Talet jag höll på innerplanen var helt improviserat, jag hade inte förberett någonting. Det enda jag visste på förhand var att jag inte tänkte lovorda någon individ. Det handlade inte om styrelsedirektörerna, supportrarna eller spelarna: det handlade om Manchester United Football Club.

Jag bad publiken att sluta upp bakom den nye managern David Moyes. ”Jag vill påminna om att vi gått igenom tuffa tider här”, sa jag och det ekade över hela arenan. ”Klubben stod bakom mig. Hela min stab stod bakom mig. Spelarna stod bakom mig. Därför är er uppgift nu att stå bakom vår nye manager. Det är viktigt.”

Om jag inte hade nämnt David skulle folk kanske ha sagt: ”Hm, undrar jag ifall Ferguson ville ha hit Moyes?” Det var ett måste att visa vårt ovillkorliga stöd för honom. Klubben måste fortsätta att vinna. Den önskan hade vi alla gemensam. Jag sitter i klubbens styrelse. Jag vill lika starkt som alla andra att framgångarna ska fortsätta. Nu kan jag njuta av matcherna på samma sätt som Bobby Charlton gjort sedan han drog sig tillbaka.

Träffar man Bobby efter en seger så gnistrar det i hans ögon och han gnuggar händerna. Då stormtrivs han. Det vill jag också kunna göra. Jag vill kunna gå på Champions League-matcher och säga till folk: Jag är stolt över det här laget, det här är en av de största klubbarna.

Men i stunden hörde jag mig själv ändå särskilt nämna Paul Scholes. Jag visste att han inte skulle gilla det men jag kunde inte låta bli: Paul skulle ju också sluta. Jag önskade dessutom Darren Fletcher snar bättring från sin tarmsjukdom, vilket inte många tycks ha hört.

Några dagar senare på en flygplats kom en man fram till mig med ett kuvert i handen och sa: ”Det här hade jag tänkt posta till dig.” Det var en artikel i en irländsk tidning som skrev att jag hade lämnat klubben på samma sätt som jag lett den: på mina egna villkor. Typiskt Ferguson, skrev skribenten. Det gillade jag. Det var så jag betraktade min tid som ansvarig för United och jag var stolt över att se den beskrivas på det sättet.

När jag väl var ute ur bilden plockade David in tre personer från sin egen stab: Steve Round, Chris Woods och Jimmy Lumsden. Han tog dessutom in Ryan Giggs och Phil Neville, vilket innebart att René Meu21

MIN SJÄLVBIOGRAFI

lensteen, Mick Phelan och Eric Steele blev av med jobbet. Det var Davids beslut. Jag hade sagt att jag skulle bli glad om han behöll min stab intakt men att det inte var min sak att lägga mig i eller sätta käppar i hjulet om han ville ta in egna medhjälpare.

Jimmy Lumsden har jobbat länge med David. Själv känner jag honom sedan Glasgow. Jimmy är född en dryg kilometer ifrån mig, i området bortanför Govan. Han är en bra grabb och en utmärkt fotbollsmänniska.

Det var bara tråkigt att bra folk förlorade jobbet, det är sådant som händer inom fotbollen. Men det sköttes snyggt. Jag sa till alla tre hur ledsen jag var att de inte skulle fortsätta i klubben. Mick, som jobbat med mig i tjugo år, sa att jag inte hade något att be om ursäkt för och tackade mig för alla fantastiska stunder vi haft tillsammans.

När jag såg tillbaka framträdde inte bara segrarna utan också nederlagen. Jag förlorade tre FA-cupfinaler, mot Everton, Arsenal och Chelsea. Jag förlorade ligacupen mot Sheffield Wednesday, Aston Villa och Liverpool.

Och två Champions League-finaler mot Barcelona. Det är också en del av den väv som är Manchester United: att man kommer tillbaka. Jag har aldrig glömt att allting inte är segrar och jubelparader i öppna dubbeldäckare. När vi förlorade FA-cupfinalen mot Everton 1995 sa jag: ”Nu får det vara nog, nu tänker jag ändra på ett och annat här.” Och så blev det.

Vi tog in de unga spelarna, de så kallade 92:orna. Det gick inte att hålla tillbaka dem längre. Det var ett anmärkningsvärt gäng.

Att förlora fotbollsmatcher med Manchester United är något som värker länge i en. Men att älta sådant en tid och sedan fortsätta i samma gamla hjulspår, det har aldrig varit min melodi. Förlorar man en final påverkar det en starkt, särskilt när man har tjugotre skott på mål, motståndarna två och det slutar med att man förlorar straffsparkstävlingen.

Min första tanke var alltid: ”Bestäm dig snabbt för vad du ska göra.” Jag koncentrerade mig direkt på att förbättra och komma tillbaka. Att jag kan göra snabba överslag var en tillgång för mig, när det hade varit enklare att bara tappa sugen.

Nederlag är ibland det bästa resultatet. Kraften att reagera på motgångar är en värdefull egenskap. Även under de sämsta perioderna visar man styrka. Det finns ett underbart uttryck: Det här är bara ytterligare en dag i 22

Funderingar

Manchester Uniteds historia. Att kämpa och komma tillbaka ingår. Tycker man att nederlag inte är en stor sak kan man vara förvissad om att det kommer fler. Det hände flera gånger att vi tappade två poäng i en match efter att motståndarna kvitterat med matchens sista spark, för att sedan vinna sex sju matcher i följd. Det var ingen slump.

Supportrar kommer inte sällan till jobbet på måndag morgon vimmelkantiga av alla känslor efter helgens match. I januari 2010 skrev en person till mig och sa: ”Kan jag få tillbaka mina fyrtioen pund för biljetten till matchen nu i söndags? Ni lovade mig underhållning men i söndags fick jag ingen underhållning. Får jag tillbaka mina fyrtioen pund, tack.” Det var en supporter. Jag tänkte att jag borde ha svarat: ”Skulle du kunna dra de där fyrtioen punden från segrarna jag stått för de senaste tjugofyra åren, tack.”

Först vinner man alla de här matcherna mot Juventus och Real Madrid, sedan kommer en människa och ber att få tillbaka sina pengar efter en lite stillsammare söndag. Finns det någon klubb i världen som kan bjuda på lika mycket raffel som Manchester United? I vilket matchprogram som helst under åren hade jag kunnat skriva en varning till fansen: Ligger vi under med 1–0 med tjugo minuter kvar ska du gå hem, annars riskerar du att bli utburen på bår. Du kan hamna på Manchester Royal Infirmarys akutintag.

Jag hoppas att ingen säger emot mig när jag hävdar att ingen någonsin blev lurad på vare sig pengarna eller underhållningen. Tråkigt var det aldrig.

23