9789137142777

EN SAGA OM T IDENS VÄS EN roman

RUTH OZEKI Översättning Molle Kanmert Sjölander

Tidigare utgivning på annat förlag Mitt år med kött 1998 (Senare med titeln Min amerikanska hustru 2003)

Citatet av Marcel Proust på sidan 125 och 397 är översatta av Gunnel Vallquist (Den återfunna tiden, Bonniers, 1993).

Texten av Baruch Spinoza på sidan 285 är översatt av Dagmar Lagerberg (Etiken, Thales, 1989).

Citatet ur Sokrates Faidon på sidan 314 översatt av Jan Stolpe.

Översättaren vill tacka Vibeke Emond och Patrik Hultin för ovärderlig hjälp med japanska respektive buddhistiska begrepp och termer.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel A tale for the time being Copyright © Ruth Ozeki Lounsbury 2013 Utgiven enligt avtal med Canongate Books Ltd, 14 High Street, Edinburgh EH1 1TE Omslagsdesign Jim Tierney Omslagsbilder © Paul Buckley (landskap), CSA Images (huvud, röd bok), Corbis Images (kamikazeplan), Granger Collection (havsvågor) Omslagsproduktion JojoForm Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2015 ISBN 978-91-37-14277-7

Till Masako, fรถr stunden och fรถr alltid

FÖRSTA DELEN

En uråldrig buddha sa en gång: För närvarande, i stillhet på bergets högsta topp, För närvarande, i rörelse på havets djupaste botten, För närvarande, en demon med tre huvuden och åtta armar, För närvarande, en buddhas enorma gyllene kropp, För närvarande, en munks stav eller en mästares flugviska1, För närvarande, en pelare eller en lykta, För närvarande, en helt vanlig person vem som helst2, För närvarande, hela jorden och den gränslösa himlen.

Dōgen Zenji, ”För närvarande”3

1. Jap. hossu – viska av tagel som används av zenbuddhistiska präster.

2. Jap. chōsan rishi – ordagr. tredje sonen till Zhang och fjärde sonen till Li, ett idiom som betyder ”vem som helst”.

3. Eihei Dōgen Zenji (1200–1253) – japansk zenmästare och författare till Shōbōgenzō. ”För närvarande” (Uji) är elfte kapitlet i den.

Nao 1 Hej! Jag heter Nao, och jag är en närvarande. Vet du vad en närvarande är? Inte? Då ska jag berätta det.

En närvarande är en som lever i tiden, det vill säga du och jag och varenda en av oss som är eller har varit eller kommer att vara.

För egen del sitter jag just nu på ett french maidkafé i Akiba, elektronikkvarteren, och lyssnar på en sorgsen chanson som spelas någon gång i ditt förflutna som också är mitt nu. Jag skriver det här och är nyfiken på dig, som är nånstans i min framtid. Och om du läser det här kanske du börjat bli nyfiken på mig också.

Du är nyfiken på mig.

Jag är nyfiken på dig.

Vem är du och vad gör du?

Står du och håller dig i en stropp i en tunnelbanevagn i New York eller ligger du i din jacuzzi i Sunnyvale?

Solar du på en strand i Phuket eller får du pedikyr i Brighton? Är du man eller kvinna eller nåt däremellan?

Lagar din tjej en smaskig middag åt dig eller käkar du kalla nudlar ur en hämtmatslåda?

Ligger du hopkurad med ryggen avogt vänd mot din snarkande fru, eller väntar du ivrigt på att din vackre älskare ska bada klart så att du kan älska lidelsefullt med honom?

Har du katt och sitter den i knät på dig? Luktar den cederträ och frisk luft om pannan?

Egentligen spelar det inte så stor roll, för när du läser det här kommer allt att vara annorlunda och du kommer att vara nånstans var som helst och bläddra förstrött i den här boken, som råkar vara min dagbok från mina sista dagar på jorden, och fundera på om du ska läsa vidare.

10 Ruth Ozeki Och om du bestämmer dig för att inte läsa mer så är det lugnt, för då var det ändå inte dig jag väntade på. Men om du bestämmer dig för att fortsätta, då! Ja då är du en närvarande för mig och tillsammans ska vi skapa magi!

2 Usch. Det lät dumt. Nu får jag skärpa mig. Du undrar väl vad det är för en korkad tjej som skriver sånt.

Det skulle i alla fall jag undra.

Nao skulle det.

Nao är jag. Mitt fullständiga namn är Naoko Yasutani, men du kan säga Nao för det gör alla andra. Och jag måste nog berätta lite mer om mig själv om vi ska fortsätta att träffas så här …! A Det är faktiskt ungefär som nyss. Jag sitter fortfarande på samma french maidkafé i Akiba, och Edith Pilaf sjunger ännu en sorgsen chanson, och Babette kom just med en kopp kaffe som jag har läppjat på. Babette är mitt franska hembiträde och dessutom min nya kompis, och kaffet jag dricker är Blue Mountain och jag dricker det svart vilket är ovanligt för en tonårstjej, men det är absolut så som gott kaffe ska drickas om man hyser vördnad för den beska bönan.

Jag har dragit upp strumpan och kliat mig i knävecket.

Jag har rättat till kjolvecken så att de ligger i prydliga rader högt uppe på låren.

Jag har strukit mitt axellånga hår bakom höger öra, som jag har tagit fem hål i, men nu låter jag det falla sedesamt framför ansiktet igen eftersom otaku4-tjänstemannen som sitter vid bordet intill glor, och det är läskigt även om det är lite lustigt samtidigt. Jag har på mig min gamla skoluniform, och det märks på hans blickar att han tänder på skolflickor, och i så fall kan man ju undra varför han

4. otaku (お宅) – lidelsefull fan eller fanatiker, datageek, nörd.

En saga om tidens väsen 11

hänger på ett maidkafé. Vilken loser, eller hur?

Fast man vet aldrig. Allt förändras och allt är möjligt, så jag kanske ändrar mig i fråga om honom med. Alldeles strax kanske han böjer sig förläget fram mot mig och säger något överraskande fint, och jag blir överväldigad av ömhet för honom trots hans feta hår och dåliga hy och nedlåter mig till att faktiskt prata lite med honom, och till slut frågar han om jag vill gå och shoppa, och ifall han kan övertyga mig om att han är galet förälskad i mig hänger jag med till ett varuhus och låter honom köpa en gullig kofta åt mig eller en keitai5 eller en handväska, trots att det syns lång väg att han inte har gott om pengar. Sen går vi kanske till en klubb och dricker ett par drinkar och tar in på ett kärlekshotell med en stor jacuzzi, och när vi har badat och jag har börjat slappna av i hans sällskap visar sig plötsligt hans sanna natur och han binder mig och trär plastpåsen som koftan låg i över huvudet på mig och våldtar mig, och flera timmar senare hittar polisen mig naken och död i en förvriden ställning på golvet intill den stora runda zebrarandiga sängen.

Eller också kanske han bara ber mig halvstrypa honom med mina trosor medan han kåtar upp sig på den ljuvliga doften i dem.

Eller också kanske inget av det där händer utom i mina och dina tankar, för tillsammans skapar vi som sagt magi, åtminstone för närvarande.

3 Är du kvar? Jag läste just det jag skrev om den nördiga tjänstemannen, och jag vill be om ursäkt. Det var perverst. Det var ingen bra början.

Jag vill inte ge fel intryck. Jag är ingen blåst brud. Jag vet att Edith

5. keitai (携帯) – mobiltelefon

12 Ruth Ozeki Pilaf inte heter Pilaf egentligen. Och jag är inte pervers, och ingen hentai6 heller. Jag är faktiskt inte så värst förtjust i hentai, så om du är det kan du väl bara lägga ifrån dig boken och inte läsa mer. Okej?

Annars blir du bara besviken och slösar bort din tid, för det här ska inte bli någon pervig tjejdagbok full med sexfantasier och snuskiga fetischer. Den är inte alls vad du tror. Jag skriver den för att jag vill berätta om min gammelmormors fascinerande liv innan jag dör.

Hon är hundrafyra år och zenbuddhistisk nunna.

Du tror säkert inte att nunnor är fascinerande, men min gammelmormor är det – helt utan att vara snuskig. Finns säkert massor av snuskiga nunnor … eller kanske inte så himla många snuskiga nunnor, men snuskiga präster finns det absolut, det finns snuskiga präster överallt … men min dagbok ska inte befatta sig med dem och deras sjuka beteende.

Dagboken ska berätta den sanna historien om min gammelmormor Yasutani Jikos liv. Hon var nunna och författare och Ny kvinna7 under Taishōperioden8. Hon var dessutom anarkist och feminist med ett flertal älskare, både män och kvinnor, men hon var aldrig pervers eller äcklig. Och även om det kan bli så att jag nämner hennes kärleksförbindelser kommer allt jag skriver att vara historiskt sant och stärkande för kvinnorna, inte en massa dumt geishablaj. Så om du gillar perviga och snuskiga grejer kan du slå ihop boken och ge den till din fru eller kollega och slippa spilla tid och skapa besvär.

6. hentai (変態) – pervo, sexuellt avvikande person 7. Ny kvinna var ett uttryck som användes i Japan i början av 1900-talet som beteckning på reformivrande, utbildade kvinnor som förkastade de traditionella könsrollernas begränsningar.

8. Taishōeran, 1912–1926, uppkallad efter kejsar Taishō (även Taishōdemokratin): en kort period av social och politisk liberalisering vilken slutade med det konservativa maktövertagande som ledde till andra världskriget.

En saga om tidens väsen 13

4 Jag tycker det är viktigt att ha tydliga mål här i livet. Gör inte du?

Särskilt om man inte har så mycket liv kvar. För har man inga klara mål kan tiden ta slut för en, och när den dagen kommer kanske man står där på taket till ett högt hus eller sitter där på sängen med en burk tabletter i handen och tänker: Fan också, det sket sig! Om jag bara hade haft tydligare mål!

Jag säger detta eftersom jag inte ska vara här så länge till, och det är lika bra du får reda på det i klartext så att du inte tar nåt för givet. Det suger. Precis som förväntningar. Inget förhållande klarar att man förväntar sig eller tar saker för givna, så vi kan väl undvika det, du och jag!

Faktum är att jag inom kort blir utexaminerad från tiden, eller utexaminerad kanske inte är rätt ord, för det låter som om jag har uppnått mina mål och gjort mig förtjänt av att gå vidare. Sanningen är att jag just fyllt sexton och inte har åstadkommit nånting alls.

Ingenting. Nada. Låter det patetiskt? Det är inte meningen. Jag vill bara säga som det är. Istället för utexaminera borde jag kanske säga hoppa av tiden. Hoppa av. Sluta. Avsluta min närvaro. Jag räknar ögonblicken.

Ett …

Två …

Tre …

Fyra …

Du, nu vet jag! Vi räknar ögonblicken tillsammans!9

9. Fler tankar om ögonblick enligt Zen, se bilaga A.

Ruth 1 En pytteliten glimt fångade Ruths blick, en liten skymt av brutet solljus som stack ut under en jättehärva av torkande tång som havet hade vräkt upp i sanden vid högvatten. Hon tog det felaktigt för blänket från en döende manet och hade sånär gått förbi. Stränderna var översållade av maneter numera, sådana där otäcka röda brännmaneter som liknade sår där de låg i vattenbrynet.

Men av någon anledning stannade hon. Hon böjde sig ner och petade på tånghögen med gympaskons tå, sedan med en pinne.

Hon trasslade isär de pisksnärtlika revorna och lossade dem så pass att hon såg att glansen där under inte kom från en döende manet utan från plast. En plastpåse. Föga förvånande. Havet var ju fullt av plast. Hon rotade lite mer, tills hon kunde få grepp om ena hörnet av påsen. Den var tyngre än väntat, en ärrad fryspåse med ytan täckt av en skorpa av havstulpaner, som utslag. Den måste ha legat i havet länge, tänkte hon. Inuti påsen skymtade hon något rött, utan tvekan någons skräp som slängts överbord eller lämnats kvar efter en picknick eller en rejv. Havet spydde ständigt upp saker och vräkte tillbaka dem: metrevar, flöten, ölburkar, plastleksaker, tamponger, Nikeskor. Ett par år tidigare var det avhuggna fötter. Folk hittade dem överallt på Vancouver Island, uppspolade i sanden.

En fot hade legat på just den här stranden. Ingen kunde förklara var resten av kropparna blivit av. Ruth ville inte tänka på vad som kanske låg och ruttnade i påsen. Hon slungade den längre upp på stranden. Hon skulle promenera färdigt, ta med sig den hem på tillbakavägen och slänga den.

En saga om tidens väsen 15

2 ”Vad är det här?” ropade hennes man från grovköket.

Ruth stod och lagade mat, koncentrerad på att slanta morötter. ”Det här”, upprepade Oliver när hon inte svarade.

Hon lyfte blicken. Han stod i dörröppningen med den stora koppärriga fryspåsen dinglande i nypan. Hon hade lagt den ute på altanen i akt och mening att slänga den i soptunnan, men något hade kommit emellan. ”Låt den ligga”, sa hon. ”Det är skräp. Det låg på stranden. Ta inte in det.” Varför var hon tvungen att förklara? ”Men det ligger ju någonting i”, sa han. ”Vill du inte veta vad det är?” ”Nej”, sa hon. ”Maten är snart klar.”

Han tog in påsen ändå och lade den på köksbordet så att där blev sandigt. Han rådde inte för det. Det låg i hans natur att vara vetgirig, att ta isär saker och ibland sätta ihop dem igen. Frysen var full med plasthöljen som dolde små kadaver efter fåglar, näbbmöss och andra smådjur som katten hade kommit med och som alla väntade på att bli dissekerade och uppstoppade. ”Det är inte bara en påse”, rapporterade han medan han försiktigt öppnade den första och lade den åt sidan. ”Det är flera inuti varandra.”

Katten, som lockats dit av uppståndelsen, hoppade upp på bordet och ville hjälpa till. Där fick han inte vara. Katten hade ett namn, Schrödinger, men det använde de aldrig. Oliver kallade honom Pesten, vilket ibland blev Pesto. Den hade jämt en massa äckligt för sig: tog ur inälvorna på ekorrar mitt i köket, lade små blanka njurar och tarmar och andra organ precis utanför sovrumsdörren där Ruth trampade på dem när hon var på väg barfota till toaletten om nätterna. De jobbade i lag, Oliver och katten. När Oliver gick upp på övervåningen gick katten upp på övervåningen. När Oliver kom ner och åt kom katten ner och åt. När Oliver gick ut och

16 Ruth Ozeki pinkade gick katten ut och pinkade. Nu betraktade Ruth dem när de undersökte innehållet i plastpåsarna. Hon grinade illa vid tanken på stanken av ruttnande picknickmat, eller något ännu värre, som skulle fördärva matlagningsdoften. Linssoppa. De skulle äta linssoppa och sallad till middag, och hon hade just lagt i rosmarin. ”Skulle du kunna dissekera dina sopor ute på altanen?” ”Det är ju du som tagit hem påsen”, sa han. ”Förresten tror jag inte det är sopor. Det är för snyggt inslaget.” Han fortfor med sitt kriminaltekniska skalande.

Ruth vädrade, men kände inga andra lukter än sand och salt och hav.

Plötsligt brast han ut i skratt. ”Kolla, Pesto!” sa han. ”Det är ju till dig! En matlåda med Hello Kitty på!” ”Snälla du”, sa Ruth smått förtvivlat. ”Och det ligger något i den …” ”Jag menar allvar! Öppna den inte här inne. Ta ut den på …”

För sent.

3 Han hade slätat ut påsarna, lagt dem på varandra i storleksordning med den minsta överst och därefter sorterat innehållet i tre prydliga samlingar: en liten bunt handskrivna brev, en knubbig inbunden bok med urblekta röda pärmar, ett robust antikt armbandsur med mattsvart urtavla och lysande visare. Bredvid stod Hello Kittylådan som hade skyddat innehållet från att brytas ner av havet. Katten nosade på matlådan. Ruth lyfte upp honom och släppte honom på golvet innan hon tittade närmare på föremålen på bordet.

Breven såg ut att vara skrivna på japanska. Texten på den röda boken var på franska. På baksidan av klockan stod något, men det var så svårt att urskilja att Oliver tagit fram sin Iphone och nu granskade gravyren med mikroskopappen.

En saga om tidens väsen 17

”Det här är nog också på japanska”, sa han.

Ruth bläddrade igenom breven och försökte urskilja tecknen som var skrivna med bleknat blått bläck. ”Handstilen är gammal och kursiv. Vacker, men jag kan inte läsa ett ord.” Hon lade ifrån sig breven och tog klockan. ”Ja”, sa hon, ”det är japanska siffror. Fast inget datum. Yon, nana, san, hachi, nana. Fyra, sju, tre, åtta, sju.

Kanske ett serienummer?”

Hon höll upp klockan mot örat och lyssnade efter tickandet, men den var trasig. Hon lade ifrån sig den och tog den knallröda matlådan. Det var den röda färgen som skymtat genom den repiga plasten och fått henne att ta påsen för en brännmanet. Hur länge hade den guppat omkring ute i havet innan den spolats upp på land?

Kring matlådans lock löpte en gummipackning. Hon tog boken, som var förvånansvärt torr: klotpärmen var len och nött, hörnen trubbiga efter omild behandling. Hon förde ryggen till näsan och drog in den unkna lukten av damm och mögliga blad. Hon läste titeln. ”À la recherche du temps perdu”, läste hon. ”Par Marcel Proust.”

4 De tyckte om böcker – alla böcker, men särskilt gamla – och huset svämmade över av dem. Det låg böcker över högt och lågt, travade i hyllorna och staplade på golven, på stolarna, på stegen i trappan, men det störde ingen av dem. Ruth var romanförfattare, och enligt Oliver skulle romanförfattare ha katter och böcker. Och att köpa böcker var faktiskt Ruths tröst för flytten till en ö mitt ute i Desolationsundet, där biblioteket bestod av ett enda litet, fuktigt rum på övervåningen i byföreningshuset och kryllade av barn. Utöver det omfattande och hundörade beståndet av barn- och ungdomsböcker och en handfull bestsellers utgjordes bibliotekets samlingar huvudsakligen av litteratur om trädgårdsskötsel, konservering,

18 Ruth Ozeki livsmedelsförsörjning, alternativ energi, alternativmedicin och alternativ skolgång. Ruth saknade mängden och bredden hos biblioteken i större städer, saknade den rymliga tystnaden. När hon och Oliver flyttade till den lilla ön kom de därför överens om att hon skulle få skicka efter vilka böcker hon ville, och det gjorde hon också. Research kallade hon det, fast i slutänden blev det han som läste de flesta medan hon bara läste ett fåtal. Hon gillade att ha dem runt sig, bara. Men på sistone hade hon märkt att den fuktiga havsluften börjat få bladen i dem att buckla sig och att silverfiskar hade bosatt sig i ryggarna. Slog hon upp dem luktade de mögel. Det gjorde henne sorgsen. ”På spaning efter den tid som flytt”, översatte hon den glanslösa guldtiteln som löpte i relief längs den röda klotryggen. ”Den har jag inte läst.” ”Inte jag heller”, sa Oliver. ”Och jag tror inte jag ska ge mig på den på franska.”

Hon hummade instämmande men slog ändå upp pärmen, bara för att se om hon förstod åtminstone de första raderna. Eftersom hon väntat sig att få se boksidor fläckade av ålder och med urmodigt typsnitt var hon helt oförberedd på den omogna handstil i lila som spretade över sidan. Det kändes som en skändning, och hon blev så bestört att hon sånär hade tappat boken.

5 Tryckt text är förutsägbar och opersonlig och förmedlar information via ett mekaniskt mellanhavande med läsarens öga.

Handskrift kämpar istället mot ögat, avslöjar inte genast sin betydelse och är lika intim som hud.

Ruth stirrade på boksidan. De lila orden var mestadels på engelska, med enstaka japanska tecken utspridda här och var, men blicken registrerade inte så mycket ordalydelsen som en dunkel och

En saga om tidens väsen 19

känslosam förnimmelse av författarens närvaro. Fingrarna som hållit i pennan med lila gelbläck måste ha tillhört en flicka, en tonåring. Handstilen, de nippriga lila tecknen som skrivits på sidan, höll kvar hennes humörsvängningar, och så fort Ruth fäste blicken på dem visste hon tveklöst att flickans fingertoppar var rosa och fuktiga och att hon hade bitit ned naglarna så långt att det blödde.

Ruth granskade bokstäverna. De var rundade och lite slarviga (som hon nu tänkte sig att flickan också måste vara), men de stod mer eller mindre upprätt och marscherade morskt över sidan, utan brådska men också utan att söla. Ibland trängdes de lite i slutet av en rad, så som man trängs för att komma med i en hiss eller en tunnelbanevagn precis när dörrarna börjar stängas. Ruth blev nyfiken.

Det var uppenbarligen ett slags dagbok. Hon skärskådade omslaget på nytt. Skulle hon läsa den? När hon slog upp första sidan på nytt, betänksam nu, kände hon sig en smula lysten, som en tjuvlyssnare eller fluktare. Romanförfattare ägnade sig mycket åt att rota i andras angelägenheter. Känslan var inte obekant för Ruth.

Hej! läste hon. Jag heter Nao, och jag är en närvarande. Vet du vad en närvarande är? …

6 ”Tur för den som tappade i sakerna”, sa Oliver. Han skärskådade havstulpanerna som växte på utsidan av den yttersta påsen, ”att de var så väl skyddade.”

Ruth tittade upp från boksidan. ”Tror du de har tappats i?” sa hon. Boken kändes varm i hennes händer och hon ville läsa vidare, men hörde sig istället själv fortsätta: ”Jag tror de är islängda.” ”Tja, de är ju så väl emballerade att det ser medvetet ut. Så du har kanske rätt.” Han lade påsen på bordet igen. ”Jag tror det har börjat komma.” ”Vilket då?”

20 Ruth Ozeki ”Skräp”, sa han. ”Som sliter sig ur Stillahavsströmmens bana.”

Hans ögon glittrade och ivern var påtaglig. Hon lät boken sjunka i knät. ”Vad är det?” ”Det finns elva stora oceanvirvlar på jorden”, sa han. ”Två av dem strömmar rakt mot oss från Japan och går isär alldeles utanför kusten i British Columbia. Den mindre av dem, den Aleutiska havsströmmen, går norrut mot Aleuterna. Den större strömmar söderut. Den kallas ibland för Sköldpaddsströmmen, för havssköldpaddorna följer den när de migrerar från Japan till Californiahalvön.”

Med händerna ritade han en stor cirkel. Katten, som hade somnat på bordet, måste ha känt av hans entusiasm, för den gläntade på ett grönt öga och betraktade honom. ”Här är Stilla havet”, sa Oliver. ”Sköldpaddsströmmen löper medsols och Aleutströmmen motsols.” Händerna formade havsströmmarnas stora bågar och spiraler. ”Är det inte samma sak som Japanströmmen?”

Japanströmmen hade han berättat om tidigare. Den kallades också för Svarta strömmen, och den förde varmt tropiskt vatten från Asien och över till norra Stillahavskusten.

Men han skakade på huvudet. ”Inte riktigt”, sa han. ”De här strömmarna är större. Som en kedja av strömmar. Tänk dig en ring av ormar där varje orm biter framförvarande i svansen. Japanströmmen är en av de fyra eller fem strömmar som utgör Sköldpaddsströmmen.”

Ruth nickade. Hon slöt ögonen och såg ormarna framför sig. ”Alla strömmarna går runt med olika fart”, fortsatte han. ”Och längden på en havsströms omkrets kallas ibland för en ton. Vackert, va? Som sfärernas musik. Den längsta omloppstiden är tretton år, vilket slår an grundtonen. Sköldpaddsströmmen har en halvton på sex och ett halvt år. Aleutströmmen en kvartston på tre år.

En massa skräp förs med av strömmarna. Skräp som stannar kvar i strömmen anses ingå i strömmens minne. Flykthastigheten ur

En saga om tidens väsen 21

strömmen bestämmer skräpets halveringstid …

Han lyfte upp Hello Kitty-lådan, vände och vred på den. ”All bråte ur de japanska hemmen som tsunamin spolade ut till havs? Det finns de som har spårat den och menar att den kommer att sköljas upp på våra stränder. Jag tror att den är på väg tidigare än väntat.”