9789137142715

DEN DÄR JÄVLA DÖDEN

ANNA LINDMAN

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Anna Lindman 2014 Omslag: Wickholm Formavd.

Omslagsfoto: Kalle Assbring Tryckt 2014 hos ScandBook AB i Falun isbn 978-91-37-14271-5

En del av dem som gjort den här boken möjlig lever inte längre.

Några är på väg att lämna oss.

Varje rad tillägnas dem och deras anhöriga som orkat berätta.

FÖRST – ATT FÖDA 9 TÄNKA PÅ DÖDEN 11 1. Döden kommer med ett slut 22 Slutet som skrämmer 25 Döden vi konsumerar 28 Slutet i siffror 30 Dödsögonblicket 33 Det sista andetaget 35 Att stå inför döden 38 Farmor 44 Specialeffekter i slutet? 46 När slutet är vidrigt i alla fall 51 Det slut vi får 59

2. Döden tar våra kroppar 63 Att brinna 65 Av jord är du kommen 72 Det läskiga liket 78 Den bortstädade döden 80 Att välja 83 Att se döden 88 Farmor 91

3. Döden skiljer oss åt 94 Att tvingas ta avsked 96 När döden är som värst 102 Saknaden 109 Tystnaden 111 Bullpåsen som gör skillnad 114 Vårt behov av riter 119 Farmor 131

Att ändå våga älska 133

4. Döden gör oss uppfinningsrika 136 Vad vi har till buds 137 Löften om fortsatt liv 140 Ett djur som hittar på? 145 En smak av vad som komma skall? 150 När vi gjort oss av med Gud 155

5. Döden utplånar oss 162 Förintelseångest 163 Att förneka döden 164 Vikten av oss själva 166

6. Döden gör oss rädda 172 Vad är det som skrämmer oss? 173 Rädslans mening 176 Den biologiska rädslan 177 En rädsla vi får leva med 180 Rädslan i vår tid 183 Farmor 186

7. Döden måste vi stå ut med 189 Men hur ska vi stå ut? 189 Filosofens tröst 192 Vad i hela världen ska vi säga? 198 Alla ska ju dö! 203 Glöm aldrig 209 Farmor 215

TILL SIST – ATT DÖ 218 Notförteckning 220 Referenslista 222

FÖRST – ATT FÖDA Det är efteråt, när vi överlevt, när vi fått en säng på BB, när jag äntligen får sluta mina ovana händer runt den lilla, som jag inser vad döden är. För första gången i mitt liv förstår jag plötsligt vidden av vad döden är kapabel till. På försiktiga ben vankar jag av och an i det kala rummet, håller barnet, bär. Något slags melodi, hennes namn som en ramsa, går runt i mitt huvud och jag hör mig själv sjunga för henne.

Timme efter timme vankar jag, för att trösta henne, den lilla som gråter, för att trösta mig själv. Jag borde jubla av glädje men det är den där insikten, tanken jag inte kan släppa och som jag var helt oförberedd på. Det finns ett gigantiskt hot mot vår kärlek, mot den relation som just tagit klivet från livmoder till famn. En dag kommer vi att dö ifrån varandra och jag kan inte göra något åt det, jag kan inte kontrollera när, eller hur. Det är ett livsvillkor som plötsligt ter sig övermäktigt. Jag har alltså burit henne, värkt henne ur min kropp, trasats sönder och sytts ihop, för att hon när som helst ska kunna ryckas ifrån mig. Eller jag ryckas ifrån henne.

Jag ler och är så lycklig som jag förväntas vara. Men i mitt huvud, i mitt bröst, har den där jävla döden parkerat och det är svårt att tänka på något annat när döden liksom hela tiden är närvarande. Jag vyssjar barnet, håller det och viskar kärleksorden, men hela tiden tänker jag att jag när som helst kan förlora henne. Och jag är arg på mig själv, 9

för jag är ju inte döende och inte hon heller och det är ju nu jag borde älska livet.

Jag tänker att lyckan är illusorisk och att det är som i filmer där hela familjen sjunger när de åker bil. Man vet vad som ska hända om de sjunger i bilen. Vi ska precis hinna förstå hur lyckliga de är och sedan ska de dö. Och jag tänker att jag inte ska sjunga, att det är bäst att vara på sin vakt.

Det är då hon som inte är jag, men som också ammar sitt barn, får bröstcancer. Döden stannar vid någon annan. Och jag hör om hur hon mår och jag hör om cellgifterna och om barnet som gråter efter sin mor och jag hör att det inte går att göra något och jag hör att det går åt helvete. Och varje kväll när jag lägger mitt barn och säger god natt så tänker jag på hur hon sa hej då.

Jag tänker och tänker men aktar mig för att någon ska förstå precis hur mycket. Det verkar så omoget, så ickerationellt att vilja protestera. Jag vill vara en funktionell människa och en sådan kan hantera både livet och döden.

Det är som om alla andra har en bugg i sitt system, en bugg som beslöjar allvaret i situationen. En bugg som gör att man kan leva livet som om man inte ska dö.

Jag tycker att vi borde tala upprört med varandra på bussen och tröstande hålla varandras händer när det slår oss där i kön på ICA. Vi ska alla dö. Du och jag, våra föräldrar och våra barn, alla ska vi dö.

Det är en grundläggande förutsättning för liv, varför har jag inte förstått det innan och vad i hela världen gör jag nu?

10

TÄNKA PÅ DÖDEN När vår hund skulle dö, när hon blivit gammal och sjuk och beslutet var taget att hon skulle avlivas, vägrade hon gå in till veterinären med den väntande sprutan. Till sist följde hon motvilligt med, men det var som om hon kände det på sig, vad som skulle hända.

I folktron var föreställningen att djur kom med förebådanden en självklarhet. Södergök var dödergök och hörde man en kattuggla nära gården var ond bråd död att vänta.

Alla äldre samer vet vad det kan innebära när en lavskrika landar vid fötterna.

Historierna om djur som verkar känna på sig att döden närmar sig är skrämmande och lockande på samma gång.

Katter som gömmer sig, elefantkyrkogårdar, lejon som lämnar sin flock när det är dags, vi tolkar det gärna som att de har en förmåga att uppfatta dödens varning.

Men egentligen vet vi att de andra djuren gömmer sig när de känner sig svaga för att det är deras enda chans att undvika rovdjur. Egentligen vet vi att de reagerar instinktivt och inte kan reflektera över döden som vi.

Människan är det enda djur som lever med oket att veta att hon ska dö. Inget annat djur tvingas vakna varje morgon och fundera över att den här dagen kan vara den sista.

Det är en dom, den där insikten, insikten om vår egen dödlighet.

11

Jag var fem år när den första gången slog ner i mig. Egentligen hade jag nog vetat ett tag. På någon nivå hade informationen gått fram. Mina föräldrar hade läst sagorna, berättat om farfar som dog innan jag föddes, vi hade begravt den där humlan vi hittat död i trädgården. Men den där natten när jag verkligen förstod är ett av mina tydligaste minnen från barndomen. Jag minns hur vetskapen isande spred sig i kroppen, att jag nästan fick panik när jag insåg det oundvikliga: döden är en evighets frånvaro av liv.

Man kan förstås skylla mina föräldrar för denna avsaknad av lugnande barnatro på evigt liv, återseenden och änglar. Antagligen rimmade det illa med det 70-talssound jag vaggades till, att komma dragande med såväl hundhimlar som människohimlar, men jag minns hur min mamma bar mig till badrummet och stängde dörren om oss.

Därinne var det varmt, ljust och tryggt och till det taktfasta dunket från tvättmaskinen kunde jag gråta så högt jag ville. Det luktade sköljmedel och fuktvarm frotté och var mycket sorgligt alltihop. Jag fick en snabb lektion i vad olika människor tror händer efter döden, mamma förklarade väldigt sakligt att man mycket väl kan bli en blomma på en äng, att det kanske kunde finnas ett himmelrike, att man kan bli en ny människa, men att alla gissar eftersom ingen någonsin kan veta. I hennes ord fanns ingen falsk tröst men jag minns att det efter en stund faktiskt kändes bättre och att jag till sist kunde somna. Sedan dess har jag levt med vetskapen.

Alla människor vet och har under större delen av sina liv vetat.

De andra djuren vet när de är svaga, de andra djuren kan bli rädda när de känner sig hotade, de andra djuren har instinkter som gör att de lär sina avkommor att skydda sig från fara. Men de andra djuren behöver inte sitta på 12

en toalett med en gråtande femåring och förklara dödens innebörd.

Djuret människan vet och har att lära sig att bära vetskapen.

Men människan är, trots eller kanske tack vare insikten om sin egen dödlighet, inget handfallet djur. Problemet med döden har alltid utmanat vår arts uppfinningsrikedom. Det faktum att vi aldrig kan nå sanningen om vad döden innebär, vad som väntar oss, har triggat oss människor till en myriad förklaringsmodeller och föreställningar om vad döden är och vad som väntar efter livet.

Döden tvingar oss också till handgripligheter. Vi måste ta hand om den döda kroppen, vi måste ta avsked, vi måste sörja. Vi behöver ha något att berätta, något svar som lugnar det rädda eller nyfikna barnets frågor om varför vi måste dö och vad som då händer. Varje samhälle som människor skapar behöver enas kring hur döden ska hanteras.

Varje kultur måste ha en relation till döden. I Sverige har den där relationen förändrats, på bara ett par generationer har vår relation till döden blivit en annan.

Jag var trettiotre år när jag första gången såg en död människa. I och med det bekräftar jag den norm som innebär att de flesta svenskar numera konfronteras med döden ganska sent i livet.

Hon som dött var vackert nedbäddad i bårhusets visningsrum. Hon var tvättad, klädd, håret var fint kammat.

Ansiktet lystes upp av ett stearinljus. Hon som dött var älskad men det var inte vi som älskat henne som hade tvättat henne och kammat hennes hår. Det var inte ens vi som tänt stearinljuset. Det tända ljuset var en del av den upplevelse som bårhuset bjöd oss som skulle se henne. Och upplevelsen skulle vara värdig, finstämd, allvarlig. Någon hade fun13

derat ut hur vi bäst skulle klara av att se henne. Det var ingen skräckupplevelse.

Att se henne vi älskat var fint, men det var arrangerat.

Hennes död hade inte varit vacker, men någon hade sett till att vårt avsked skulle vara det. I våra huvuden trängdes fantasibilderna, skapade av hur vi hört att det gått till. Att hon legat där på hallgolvet, att någon ringt 112, att polisen kommit, att läkaren sagt att hon fått en propp i lungan, att hon burits till ambulansen, att hon städats bort, att hon körts i väg, att det kändes som om hon försvunnit och att vi inte hittade henne förrän vi fick komma till det där bårhuset. På utsatt tid fick vi komma och säga hej då. Och då hade någon annan tvättat henne. Någon annan hade kammat hennes hår.

Mitt första möte med en död människa bekräftar hur vi i vår kultur tycker att det ska gå till när vi råkar behöva se en död människa. Den moderna döden är kontrollerad, en civilisationens seger över den smutsiga, trasiga och smärtsamma döden. Den moderna döden sker bakom lyckta dörrar och för varje led i hanteringen av den döda finns en yrkesroll, ett visitkort, en branschorganisation. Vi ska vara tacksamma för smärtlindring, ambulanser och läkare som kan berätta att det var en propp i lungan, men hur påverkar det oss att vi isoleras från döden, att vi inte känner den?

Hur påverkar det oss att våra händer inte längre vet vad de ska göra när någon vi älskar dör?

I Sverige har vi inte haft krig på 200 år, modern sjukvård och ökad levnadsstandard har nästan gjort oss odödliga.

Stora mänskliga landvinningar har gjort att vi i Sverige inte behöver tänka på vår egen död så mycket och människor som kommer hit från andra kulturer, som flyr krig och misär, upplever ofta att döden är osynlig här. I vår strävan 14

efter att skapa det perfekta samhället, det perfekta livet, har vi gjort vad vi har kunnat för att rationalisera bort döden. Men döden låter sig inte bortrationaliseras. Vi må ha uppnått ett tillstånd där vi under lång tid inte behövt se på döden som ett överhängande hot, där vi inte behövt se döden på särskilt nära håll, men döden gör sig påmind också i vårt land, i vår tid.

Det går förstås inte att jämföra med hur det är att leva i krig, eller svält, eller hur det för den delen var att leva under exempelvis digerdödens tid, men vi lever i diagnosernas tid. Den medicinska erövringen att kunna diagnostisera i god tid gör att vi lever parallellt med människor som fått veta att de har en sjukdom som kommer att ta deras liv.

Vi lever parallellt med familjemedlemmar, vänner, arbetskamrater och kändisar på löpsedlar som fått cancer eller andra hemska sjukdomar och som väntar på att dö. Vi hör om människor, mitt i livet, på väg till jobbet, dagis, bilbesiktningen och biblioteket, som får veta att de har cancer, ALS eller någon annan vidrig sjukdom som man aldrig har hört om förut men som visar sig skörda en massa intet ont anande människor varje år. Vi hör om föräldrar som får veta att deras lekande, hoppande, skrattande, små oskyldiga barn – i spjälsängen, i sandlådan, på skolgården, uppe i kojan i trädet – har DMD, IMO, eller Tay–Sachs, eller någon annan otäck sjukdom vi inte ens visste fanns. Eller så får de cancer. I magen, i bröstet, i ryggen. I näsan. Barn och föräldrar förlorar varandra för att det går att få cancer i näsan.

Och jag är säker. Nästa gång är det mig en bister läkare kommer att titta på med trötta, sorgsna ögon. Nästa gång är det jag som ska samla mina nära runt köksbordet och berätta att nu förstår ni, nu är det kört. Vi inser alla att det när som helst kan vara vår tur.

15

Men hur rationellt är det egentligen att vara rädd för döden?

Att kunna känna rädsla är en viktig del av alla däggdjurs överlevnad och förmågan utvecklas normalt hos människor från det att vi är ungefär sex månader gamla. En irrationell rädsla, vars styrka är överdriven i relation till situationens verkliga farlighet, kallas för fobi. Sådana har jag också. Jag är till exempel väldigt rädd för råttor. Jag kan inte se råttor eller möss utan att börja skrika eller gråta. I bästa fall börjar jag skratta hysteriskt.

Om man bor i Stockholm hör det livet till att man då och då ser råttor. Senast det hände mig var när jag nyligen joggade i Rålambshovsparken. Jag äcklas fortfarande när jag tänker på det.

En stor – okej, jag inser att den nog var rätt liten – svansbeprydd kastade sig ut ur en buske. Tumult uppstod och helt plötsligt sprang den rakt över mina fötter. På detta följde oundvikligen panikkänslor och tårutsöndring. Det var pinsamt. Andra joggare i Rålambshovsparken den här morgonen tänkte med säkerhet om mig, som hyperventilerade och hulkgrät, att jag var labil och på något sätt förmodligen behövde hjälp. Vilket förstås är sant. Jag inser att min råttskräck är irrationell, råttan kan inte skada mig, förmodligen hyperventilerade och hulkgrät även den efter vårt intensiva möte. Jag inser att faran inte är verklig, jag inser att jag har en fobi.

Men är min dödsrädsla en fobi? Är min dödsrädsla irrationell? Enligt Nationalencyklopedin är nekrofobi en intensiv irrationell rädsla för döden, lik eller kadaver. För att dödsrädslan ska betecknas som en fobi måste den, enligt Nationalencyklopedin, vara starkare än normal olust för döden. Vad är en normal olust för döden? Att man inte vill dö?

16

Ur ett strikt filosofiskt perspektiv går det förstås att påvisa att all rädsla för döden är irrationell. Eftersom vi aldrig kan veta vad döden är kan den heller inte skrämma oss.

Hur kan vi frukta något som vi inte vet är fruktansvärt?

Redan den grekiske filosofen Epikuros kände en iver att läxa upp oss dödsrädda. ”Döden angår oss inte”, hävdade han. ”Så länge vi finns till så är döden inte här. Och när döden kommer så finns vi inte längre till.” Det går inte att klaga på logiken, men hur hjälper den mig? På vilket sätt hjälper det oss att tänka att döden inte angår oss? Den hotar ju våra liv.

Döden kommer att skilja oss alla från livet, våra jag kommer att utplånas. Allt vi lärt oss, allt vi byggt, allt vi skapat, allt vi håller av och allt vi vårdar kommer att tas ifrån oss.

Döden kommer att skilja oss från de människor vi älskar.

Döden är en verklighet, en oundviklig realitet, det enda i våra liv vi kan vara riktigt säkra på. Att vara rädd för detta måste anses vara högst rationellt. Jag vägrar att kallas nekrofob.

Men hur i hela världen gör vi för att stå ut med döden och rädslorna för den?

Vi gör som vi gör, vi människor – vi tänker så lite vi kan på den. Vi håller den ifrån oss. Sociologen Zygmunt Bauman kallar den där förmågan att ”sopa undan” döden, att leva som om vi inte ska dö, för en anmärkningsvärd landvinning, en prestation som visar viljans seger över förnuftet. 1 Jag gissar att vi människor blundar och låtsas att döden inte ska hända för att vi inte har något annat val. Och jag tror att det går så där för rätt många av oss att sopa undan den. Jag tror att vi ler och låtsas som ingenting när rädslorna river i oss för att det känns meningslöst och kanske lite pinsamt att tala högt om det.

17

Jag kontaktar en psykoterapeut och erfar snabbt hur fånigt det känns att prata om döden. Nedsjunken i hennes tjusiga fåtölj, stirrande på Josef Frank-gardinerna, vet jag inte riktigt vad jag ska säga. När hon till sist frågar varför jag kommit dit tycker inte heller jag att det här med dödsrädsla är något särskilt att tala om. Jag är ju liksom inte drabbad på riktigt, inget hotande sjukdomstillstånd, ingen posttraumatisk stress, inga hypokondriska tendenser av typen ”googla-svåra-sjukdomar-istället-för-att-sova-om-nätterna”. Jag är ju bara rädd för döden. Jag skruvar på mig, hör att jag svamlar, men psykoterapeuten tar mig på allvar.

– Vi ska göra en övning, säger hon. Jag vill att du slappnar av och blundar, jag vill att du tänker dig att du håller din dödsrädsla i händerna och att du försöker beskriva för mig hur den känns.

Det är fruktansvärt tyst i rummet och det slår mig att någon borde skratta nu. Det här är, i bästa fall, ett skämt.

– Den är kall. Den är kall, oval och tung. Ytan är metallisk.

Genom genansen hör jag mig själv prata. I händerna håller jag något påtagligt. Som ett stort blankt och metalliskt ägg ligger plötsligt dödsrädslan där och tynger mina händer.

– Bra, säger psykologen. Hon är nöjd. Nu tar du och lägger din rädsla för döden där bredvid dig och så känner du hur lätt det blir i dina händer.

Jag tittar på den där den ligger, osynliga jävla klump.

Dödsrädsla är inget man vanligtvis pratar om, inget man ber om hjälp för. Vi inser alla att det är rädslor vi aldrig kan komma undan, rädslor som vi måste klara att bära.

Till skillnad från råttfobi går den inte att bota. Men jag bestämmer mig för att göra något åt klumpen. Jag bestämmer mig för att lära mig allt om döden – vad döden är, hur vi förhåller oss till den, vad det är med den som skrämmer 18

oss så och vad vi kan göra för att orka leva med att den en dag ska ta våra liv. Jag bestämmer mig för att stanna vid döden och stirra ordentligt.

Det finns mängder av föreställningar om faran med att tänka för mycket på döden. Allt från bilden att det är med döden som med solen, man orkar bara titta på den en kort stund, till tanken hos Tolstoj, att om man skulle dröja vid tanken på sin egen dödlighet skulle man skrika oupphörligt ända tills man dog. Men idén om att vi aldrig får glömma den, Memento mori, är också gammal som gatan. Redan stoikerna i det antika Grekland förstod vikten av att hålla tanken på döden vid liv.

Jag håller på grekerna. Vår relation till döden är föränderlig och vårt behov av att bearbeta den påverkas av vad den tid vi lever i utsätter oss för. Och just nu, i det här landet, efter decennier av tystnad, pockar frågorna på. Det är hög tid att våga tänka lite mer på döden. Hög tid att inte nöja oss med att försöka sopa den under mattan, försöka låtsas att den inte finns.

Jag är journalist. I mitt jobb har jag gjort mängder med teveprogram och intervjuer om kärleken, meningen med livet och döden. Särskilt om döden har jag pratat och funderat, men problemet är att jag liksom aldrig kommit till rätta med den, med min egen rädsla för den. Jag har aldrig fått möjlighet att på riktigt dyka ner och fördjupa mig i vad döden är för oss människor, hur den påverkar oss och hur vi förhåller oss till den. Så hösten 2013 gjorde jag en teveserie på SVT som hette Döden, döden, döden. Men det räckte inte. Jag ville lära mig mer, förstå vad de jag intervjuat i teveserien egentligen berättat för mig, sätta in det i ett sammanhang, försöka att på riktigt förstå hur vi förhåller oss till döden och vad vi gör för att stå ut med den.

19

Det blev den här reportageboken. I ett år nu har jag vänt och vridit på döden. Jag har intervjuat mängder med människor, psykologer, terapeuter, psykiatrer, cancerläkare, hospicepersonal, präster, begravningsentreprenörer, gravgrävare, gravstenstillverkare, muslimer, kristna, buddhister, judar, hinduer, ateister, politiker, artister, skådespelare, författare, journalister, forskare, människor med svåra sjukdomar, människor som vet att de väldigt snart ska dö, människor som förlorat barn, människor som överlevt svåra olyckor, människor som förlorat sin livskamrat – och massor, massor med helt vanligt folk.

Ett är säkert: alla människor är inte rädda för döden.

Alla tycker inte att döden är ett jättestort problem. Men för många är den det. En del är väldigt rädda, en del är bara rädda ibland. En del tänker bara på döden när de ska sova, andra när de är som lyckligast och blir rädda att förlora allt. En del blir livrädda för döden när de får barn, en del blir rädda när de hör om läskiga sjukdomar. Många går runt med en malande oro, en känsla av inte orka prata om döden, inte orka tänka på den.

Jag valde att titta på döden noga och jag skriker inte oupphörligt. Jag fann att det finns massor att lära i dödens närhet. Jag fann att man inte blir mer rädd för döden av att komma den nära.

Här skulle man kunna invända att det är bortskämt att hålla på att älta döden, att det är något den kan göra som har tid och möjlighet, när svält, krig och naturkatastrofer inte hotar. Så kan det vara. Men det tycks mig, efter det här året, att de som är nära döden, de som konfronterats med den, de som arbetar nära den, de som tvingats tänka på den mycket, har det lättare med döden än de som låtsas att den inte finns.

Med det sagt vill jag börja med att uttrycka tacksamhet 20

för den bortskämdhet som gör det möjligt för många av oss i den här delen av världen att kunna välja när och i vilken utsträckning vi ska tänka på döden. För att sedan våga mig på en uppmaning.

Istället för att försöka fly, förtränga och låtsas att det inte ska hända, låt oss frossa ordentligt i döden. Låt oss pilla på den som vore den en sårskorpa, låt oss försöka svara på frågan om vad döden är. Låt oss stirra på döden tills den jäveln viker undan med blicken.

Vi ska ju alla dö, så vi kan lika gärna prata om det.

21