9789137142708

mikrokosmos

Claudio Magris

Mikrokosmos Översättning Barbro Andersson

Tidigare utgivning Donau 1990, 2016 Ett annat hav 1992 Mikrokosmos 1998 Utopi och klarsyn 2001 I blindo 2007 Som ni säkert förstår 2010 Åtalsgrund saknas 2016

Boken har översatts med stöd från Europeiska kommissionen

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Italienska originalets titel Microcosmi Copyright © Claudio Magris 1997 Copyright © den svenska översättningen Bokförlaget Forum 1998 Omslag Sara Acedo Omslagsbild Manfredi Bellati, Istock by Getty images Tryck ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-37-14270-8

Till Marisa

”Fastän världen numera är känd i sin helhet och det finns många böcker i vilka vi kan läsa om den i stora drag, är det svårt att finna enstaka landsdelar utförligt beskrivna …”

Amedeo Grossi, architetto misuratore ed estimatore (mätande och utvärderande arkitekt), 1791

”En man bestämmer sig för att avbilda världen. Under årens lopp fyller han ett tomrum med bilder av landsdelar, riken, berg, havsbukter, skepp, öar, fiskar, bostäder, redskap, himlakroppar, hästar och människor. Strax före sin död upptäcker han att denna tålmodigt hopkomna labyrint av linjer tecknar bilden av hans ansikte.”

Jorge Luis Borges

Innehåll Café San Marco 11 Valcellina 40 Laguner 62 Il Nevoso 101 Kullarna kring Turin 126 Apsyrtiderna 163 Antholz 204 Stadsparken 247 Valvet 285

Café San Marco Målningarna med karnevalsfigurer sitter på väggen högt ovanför den svarta utsirade trädisken från den berömda snickeriverkstaden Cante – berömd åtminstone en gång i tiden, men på Café San Marco dröjer namn och berömmelse alltid kvar lite längre; även för de personer vilka som enda skäl att bli ihågkomna kan hävda att de bara – fast det är minsann inte så lite – tillbringat åratal vid de där marmorborden med ett gjutjärnsben som slutar i ett runt fotstöd med lejontassar och att de då och då vädrat sin åsikt om allt från ölskum till världsalltet.

Café San Marco är en Noaks ark där ingen ges företräde eller utesluts, där det finns plats för alla, för varje par som söker skydd när regnet vräker ner och för ensamstående likaså. Apropå det så har jag aldrig fattat vitsen med syndafloden, påstås herr Schönhut, den närbelägna synagogans shammes, allt i allo, ha sagt en gång när regnet slog mot fönstren och de stora träden i Stadsparken – längst bort på Via Battisti, alldeles till vänster när man kommer ut från kaféet – dröp av fukt och skakades av vinden under en järngrå himmel. Om det var för synderna i världen, hade det ju varit lika bra att göra slut på hela härligheten en gång för alla. Varför förstöra och sedan börja på nytt igen? Inte har det ju gått bättre efteråt; tvärtom, blodbad och grymheter i all oändlighet och ändå inga fler syndafloder utan till och med löften om att livet på jorden inte ska utrotas.

Varför all denna medkänsla med de mördare som kom efteråt 11

och ingen alls med dem som fanns tidigare, för de dränktes ju allihop som råttor? Han där uppe borde väl ha vetat att tillsammans med varje levande varelse, människa såväl som djur, steg också ondskan ombord på arken. De där arterna som väckt hans medlidande förde ju med sig frön till alla epidemier av hat och smärta som var förutbestämda att pågå i all evinnerlighet.

Herr Schönhut satt där och drack sitt öl, säker på att ingenting skulle föras vidare, eftersom han kunde förolämpa Israels Gud så mycket han ville, för allt stannade så att säga inom familjen, men om någon annan hade talat skulle det betraktats som taktlöst och under vissa perioder rentav tarvligt.

Usch, så rufsig ni är i håret, gå ut på toaletten och snygga till er, sade en gång en gammal dam till honom i sträng ton. Den som sitter i salen med bardisken måste på vägen till toaletten passera under karnevalsfigurerna, nedanför deras glupska och skräckslagna ögon. Bakgrunden till ansiktena är svart, ett mörker där karnevalsyran får läppar och kinder att glöda i scharlakansrött.

En näsa hänger ful och böjd, en krok som passar bra för att gripa tag i någon som sitter nedanför och släpa iväg honom till den mystiska festen. Vem som skapat dessa målningar är ovisst, trots att forskare tåmodigt försöker fastställa det, som om San Marco vore ett antikt tempel, men det sägs att de där ansiktena eller i alla fall några av dem har målats av Pietro Lucano, samme man som i Sacro Cuorekyrkan – inte långt från kaféet, gå bara tvärs igenom Stadsparken eller ta Via Marconi som löper längs parken – har målat de båda änglar i absiden som håller upp två flammande ringar, evighetens akrobater som från början hade så androgyna ben att jesuitpatrarna tvingade konstnären att förlänga deras kjolar nästan ända till fotknölarna.

Somliga hävdar att vissa masker har målats av Timmel, som kanske också gjort porträttet av en adelsdam i en annan sal.

Hypotesen är obestyrkt. Denne kringströvande målare, som 12

var född i Wien och kom till Trieste för att avsluta sin själv­ destruktion och älskade att kalla sig ”gatans favorit”, tillbringade på den tiden, i slutet av trettiotalet, säkerligen en och annan dräglig kväll på kaféerna för att under några timmar avleda tankarna från den omöjliga uppgiften att leva. Detta bekostade han genom att skänka bort ett och annat mindre mästerverk till någon av de förmögna köpmännen i Trieste, för vilka en konstnär var en björn som man kunde få att dansa och snubbla i ut­byte mot generösa dryckesgåvor som tillät honom att fördriva sina kvällar och som sakta men säkert borrade honom i sank.

Timmel uppfann nya barndomsupplevelser åt sig och påstod att den hjärnhinneinflammation han haft som barn var en lögn som hans föräldrar hade hittat på eftersom de hatade honom.

Medan hans förstånd och minne vittrade sönder skrev han Magico taccuino, Magiska anteckningar, en blandning av lysande lyriska uppenbarelser och verbala snyftningar på gränsen till afasi och söndersmulade av amnesi, som han kallade nostalgi, en önskan att utplåna alla namn och tecken som håller individen fången i världen. Denne upproriske vandringsman, som skulle sluta sina dagar på sinnessjukhus, försökte redan före denna sista tillflyktsort fly undan verklighetens tentakler genom att stänga in sig i en tom och svindlande overksamhet och ”lättjefullt och likgiltigt sitta hopkrupen” med armarna i kors, orörlig och tillfreds med att känna sig snurra runt i tomheten tillsammans med jordklotet. Han sökte en inaktiv tillvaro och hyllade fascismen, som befriade honom från allt plågsamt ansvar och besparade honom mödan att jaga efter friheten utan att finna den och drev honom tillbaka till barndomens undergivenhet: ”det är absolut nödvändigt att vara beroende för att uppnå salighetens sfär.”

Att gå genom det L-formade kaféet, om så bara för att tillfredsställa det som rektor Lunardis envisas med att definiera som 13

ett trängande behov, blir aldrig en rätlinjig vandring. Schack­ spelarna älskar detta kafé och det liknar också ett schackbräde.

Mellan borden rör man sig som springaren genom att ständigt vika av i rät vinkel och ofta hamnar man, liksom i ett ormspel, vid utgångspunkten, vid det bord där man satt och läste in sin examen i tysk litteratur och där man många år senare sitter igen i färd med att skriva eller att för femtioelfte gången intervjuas om Trieste, dess mellaneuropeiska kultur och dess dekadans, medan ene sonen sitter en bit bort och läser korrekturet till sin avhandling och den andre kanske sitter och spelar kort i den mindre salen längst in.

Folk går in och ut, bakom dem fortsätter dörrhalvorna att svänga, en lätt vindpust får den annars stillastående röken att bölja. Svängningarna får för varje gång snabbare andhämtning, kortare hjärtslag. I röken svävar strimmor av lysande stoftkorn, ormlika slingor rullar långsamt ut sig, bräckliga frälsarkransar kring halsen på de skeppsbrutna som klamrar sig fast vid sin bräda. Röken sveper sig om föremålen som ett lätt, nästan ogenomskinligt hölje, en kokong där puppan skulle vilja gömma sig för alltid och bespara sig smärtan att bli fjäril. Men den klottrande pennan sticker hål på kokongen och befriar fjärilen som förskräckt fladdrar med vingarna.

På bardisken glänser fruktskålar och champagneflaskor, en rödrandig lampskärm är en regnbågsskimrande medusa, lamporna i taket lyser och svävar som månar i vattnet. Annalerna berättar att San Marco öppnades den tredje januari 1914 – trots motstånd från Kaféägarnas Förbund i Trieste, som för att förhindra öppnandet förgäves hade vänt sig till det kejserliga och kungliga ståthållarämbetet – och det blev genast ett tillhåll för den irredentistiska ungdomen och även verkstad för falska pass åt de österrikiska patrioter som ville fly till Italien. ”Det var lätt för de där ungdomarna”, muttrade herr Pichler, före detta Ober14

leutnant vid fronten i Galizien under blodbaden 1916, ”de roade sig kungligt med att beskära och klistra in foton, det var som att plocka ner en av de där karnevalsmaskerna och sätta den framför ansiktet utan att tänka på att det är den som kan dra in dig i mörkret och få dig att försvinna, vilket var vad som hände den där gången med så många av både dem och oss i Galizien eller uppe på Karstplatån … Och visst var det förfärligt med den där berömda förstörelsen av kaféet den 23 maj 1915, som utfördes av det österrikiska polisslöddret … just det, slödder precis som de poliser och patruller som kom efteråt – javisst, det var vidrigt, allting krossat och sönderslaget, ett så vackert kafé …men Öster­rike var på det hela taget ett civiliserat land, ståthållaren de Frieskene bad under kriget till och med en irredentist som Silvio Benco om ursäkt för att han på grund av order från högre ort måste hålla honom under specialbevakning. Om Kejsardömet fortfarande hade funnits kvar, skulle allt ha förblivit som det var, världen skulle ha fortsatt att vara ett Café San Marco, och det är väl inte så illa när man ser hur det ser ut där ute?”

San Marco är ett äkta kafé, en historiens periferi som präglas av besökarnas konservativa trofasthet och liberala pluralism. Kaféer som besöks av en enda folkgrupp, oavsett om det är välbeställda damer, förhoppningsfulla ungdomar, alternativa grupper eller samhällsintresserade intellektuella, är inga riktiga kaféer. Varje form av ingifte är anemiskt. Också colleges och universitetscampus, exklusiva klubbar, de ledande klasserna, politiska möten och kultursymposier är ett förnekande av livet, som är en hamnstad.

Det som utmärker Café San Marco är mångfalden, en vital och sjudande mångfald. Gamla oceanfarande kaptener, studenter som tentamenspluggar och planerar kärleksmöten, schack­ spelare som är oberörda av det som försiggår runtomkring dem, tyska turister nyfikna på de små namnskyltar som hedrar de 15

mer eller mindre berömda litterära storheter som en gång suttit vid dessa bord, tysta tidningsläsare, muntra gäng med smak för bayerskt öl eller verduzzovin, vresiga gubbar som klagar över de dåliga tiderna, vältaliga rebeller, missförstådda genier, en och annan enfaldig yuppie, korkar som smäller som salutskott, särskilt när doktor Bradaschia, redan misstrodd på grund av alla meriter han skryter med – bland annat en doktorstitel – och omyndigförklarad i domstol, obekymrat bjuder alla omkringsittande eller förbipasserande på ett glas och i en ton som inte medger invändningar beordrar kyparen att skriva upp det på hans konto. ”Egentligen var jag kär i henne men jag tyckte inte om henne, medan hon å sin sida tyckte om mig men var inte kär i mig”, säger herr Palich, född på ön Lussino (Lošinj), och samman­ fattar med dessa ord ett plågsamt äktenskap. Kaféet är ett sorl av röster, en blandad men enhetlig kör, bortsett från ett och annat utrop från ett schackbord eller på kvällen herr Plinios pianospel – ibland ett stycke rockmusik, oftare mellankrigsårens insmickrande melodier: dina ögons glöd, din mun så röd. Ödet dansar fram till rytmen av en kitschig melodi. ”Det var inte alls för pengarnas skull, en sådan som gamle Weber lät sig sannerligen inte luras. Förresten var det hon som var förmögen, inte han, och hon visste mycket väl att det inte var några stora summor hon skulle få ärva efter honom. För sådana som vi skulle en liten lägenhet i New York vara en förmögenhet, men för sådana som hon är det en struntsak. Det var han som ville gifta sig – det sade även Ettore, hans kusin, de hade inte talat med varandra på nästan femtio år på grund av historien med familjegraven i Gorizia, men när Ettore fick veta att gubben, som förresten var två år yngre än han själv, bara hade några månader kvar att leva tog han flyget till honom i New York och nästan innan Weber bett honom slå sig ner berättade han för 16

honom att han hade stora nyheter, att han skulle gifta sig veckan därpå – ja, för som han sade så hade han gjort nästan allt i livet utom att gifta sig och ville inte dra sig tillbaka utan att ha prövat på äktenskapet också. Just ett äktenskap efter alla konstens regler, preciserade han, för man kan ju inte dö utan att ha varit gift; att sammanbo klarar alla av, du med – tillade han och gav kusinen ett glas maraschino av märket Luxardo – vilket säger allt. Därför, sade Ettore, blev jag efter att ha rest över hela oceanen också tvungen att dricka en klunk sådan där maraschino som redan i min ungdom, i Zara, gjorde mig illamående. I alla fall så dog han med lugn i själen – nu när jag har kryssat i även sista rutan i livets frågeformulär, som han sade – och det måste erkännas att han inte besvärade någon, inte ens de sista dagarna, han som alltid varit en riktig plågoande. Äktenskapet gjorde honom tydligen gott.”

Röster höjs, blandas och tystnar, man hör dem bakom sig när man går längst in i salen, som ett avtagande vågsvall. Ljud­ vågorna svävar bort som rökringar men finns ändå kvar någonstans. De finns där alltid, världen är full av röster, en ny Marconi kanske skulle kunna uppfinna en apparat som kunde fånga dem allihop, ett evigt sorl som döden inte rår på. De odödliga och immateriella själarna är ultraljud som driver omkring i universum. Så tänker Juan Octavio Prenz som vid dessa bord har lyssnat på detta sorl och gjort en roman av det i sin Fábula de I­nocencio Onesto, el Degollado, en grotesk och surrealistisk historia som vävs samman och löses upp av röster som möts, överröstar varandra, avlägsnar sig och skingras.

Prenz är född i Buenos Aires men har sina rötter i det inre av det kroatiska Istrien, han är italiensk professor, skriver på spanska och har undervisat och rest omkring i de mest skilda länder både hitom och bortom oceanen. Kanske slog han sig ner i Trieste därför att staden påminde honom om kyrkogården för 17

båtar och galjonsfigurer i Ensenada de Barragán, mellan Buenos Aires och La Plata, som nu bara lever kvar i en tunn diktsamling som han skrivit. Han sitter på Café San Marco och känner fortfarande de där blickarna från galjonsfigurerna som frätts sönder av vind och vatten, förvånade över annalkande katastrofer som andra ännu inte kan se. Han bläddrar i översättningen av en av sina diktsamlingar. En dikt är tillägnad Diana Teruggi, som var hans assistent på universitetet i Buenos Aires. En dag på generalernas tid försvann flickan för alltid. Ännu en dikt som talar om frånvaro, något eller någon som inte längre finns. En dikt, en liten skylt på en tom plats är inte mycket att orda om. Detta vet en poet och fäster ingen större vikt vid dikten, och ännu mindre vikt fäster han vid världen, som antingen hyllar eller ignorerar honom. Prenz tar upp sin pipa ur fickan, ler mot de båda döttrarna som sitter vid ett annat bord, småpratar med en senegales som går omkring bland borden och säljer krimskrams och köper en cigarrettändare av honom. Att prata är bättre än att skriva. Senegalesen går därifrån, Prenz suger på sin pipa och sätter igång att skriva.

Det är en ganska angenäm sysselsättning att sitta och skriva nedanför de hånskrattande karnevalsfigurerna och mitt bland oberörda kafégäster. Denna godmodiga brist på intresse dämpar den känsla av makt som ligger dold i skrivandet och som får en att tro att man kan bringa ordning i världen med hjälp av några papperslappar och orera om livet och döden. Vare sig man vill eller ej doppas här pennan i ett bläck utblandat med ödmjukhet och ironi. Kaféet är en plats för skrivande. Man är ensam med papper och penna och kanske två eller tre böcker, fastklamrad vid bordet likt en skeppsbruten som slungas hit och dit av vågorna. Några få centimeter trä skiljer sjömannen från den avgrund som kan sluka honom, det räcker med en spricka och de stora svarta vattenmassorna tränger in med våldsam kraft och drar 18

ner i djupet. Pennan är en lans som både sårar och botar; den genomborrar det gungande fartyget och gör det till ett rov för vågorna, men den lappar också ihop det och sätter det i stånd att ånyo segla och hålla kursen.

Det gäller att klamra sig fast ordentligt vid brädan, för skeppsbrott kan också vara en räddning. Hur är det man brukar säga?

Rädslan knackar på dörren, tron går och öppnar, utanför står ingen. Men vem är det som lär oss att öppna? Länge har vi inte gjort annat än stängt omkring oss, det är rena manin; man andas ut för en stund, sedan hugger ångesten till i hjärtat igen och man skulle vilja bomma igen allt, även fönstren, och man märker inte att luften då tar slut och att migränen i denna kvävande hetta bultar allt starkare mot tinningarna och till slut hör man bara ljudet av sin egen huvudvärk.

Det är bra att klottra och skriva, befria demonerna, tygla dem, ofta bara apa efter dem med harmlös självtillräcklighet. På San Marco har man vänt på den traditionella scenografin och för­ visat demonerna uppåt, för kaféet med sina jugenddekorationer och wiensk sezessionstil erinrar om att man också kan ha det bra här nere, ett väntrum där det är angenämt att vänta och fördröja sin sorti. Kaféets föreståndare, signor Gino, och kyparna som kommer till bordet med det ena glaset efter det andra – ibland tar de initiativet att bjuda, men inte alla, på laxsnittar och en speciell sorts Prosecco – är änglar, visserligen av lägre rang men tillräckligt skickliga för att se till så att de landsflyktiga från det jordiska paradiset finner sig väl till rätta i detta artificiella Eden och att ingen orm med falska löften lockar dem att lämna det.

Ett kafé är en platonsk akademi, påstod i början av seklet Herman­n Bahr – som också sade att han trivdes i Trieste därför att han i den staden hade ett intryck av att inte befinna sig någonstans. Vid denna akademi undervisas ingenting, men man lär sig att umgås och man blir klarsynt. Man kan småprata 19

och berätta, men det är omöjligt att predika, hålla samman­ träden eller föreläsa. Var och en är både nära och avlägsen i förhållande till dem som sitter vid borden intill. Älska din nästa såsom dig själv, det vill säga stå ut med att din bordsgranne biter på naglarna såsom han står ut med någon ännu otrevligare mani hos dig. Bland dessa bord är det omöjligt att bilda skola, skapa grupper, mobilisera anhängare och efterbildare eller rekrytera lärjungar. På denna klarsynthetens plats, där man redan vet hur pjäsen slutar utan att för den skull tappa vare sig lusten att närvara eller överseendet med skådespelarnas felsägningar, finns det ingen plats för falska läromästare, som med fagra löften om återlösning förleder dem som har ett ängsligt och vagt behov av lättköpt och omedelbar frälsning.

Där ute härskar de falska profeterna, de lockar anhängare som bländas av hägringar om frälsning att slå in på vägar som de inte är i stånd att följa och leder dem på så sätt mot fördärvet. Drogprofeterna, som lärt sig att använda droger med måtta, lockar värnlösa lärjungar att följa dem på den väg som kommer att leda till undergång. I en salong sitter någon och förkunnar att revolution görs med gevär, trots att han mycket väl vet att det rör sig om en harmlös metafor, men låter sedan de andra i sin oskuld uppfatta det bokstavligt, varefter de ganska snart blir tvungna att betala priset för det. Bland de tidningar som sitter fastsatta på en käpp finns en veckotidning med ett foto av Edie Sedgwick, den vackra och värnlösa amerikanska fotomodellen som trodde på det oordningens evangelium som under ordnad kontroll predikades av Andy Warhol, klanens läromästare, och lät sig övertygas om att inte söka efter njutning, utan i stället försöka finna en vag mening med livet i febrila sexuella utsvävningar, naiva gruppritualer och droger, vilket på det mest tragiska och banala sätt ledde till olycka och död.

På Café San Marco är det ingen som inbillar sig att arvsynden 20

inte existerar och att livet är obefläckat och oskuldsfullt. Därför är det svårare att pracka på besökarna någon grannlåt, som till exempel en inträdesbiljett till Det förlovade landet. Att skriva innebär att veta att man inte befinner sig i Det förlovade landet och att man aldrig kan nå det men att ändå envist fortsätta ökenvandringen i riktning mot det. När man sitter på ett kafé är man på resa, som på ett tåg, på ett hotell eller ute på landsvägen; man har mycket få saker med sig och kan inte sätta sitt fåfängliga personliga sigill på någonting, för man är ingen. I denna välkända anonymitet kan man förställa sig, befria sig från jaget liksom från ett hölje. Världen är ett ovisst tomrum där skrivandet tränger sig in, förbryllat och envist. Skriva, avbryta sig, småprata, spela kort; skrattet vid ett bord intill, en kvinnoprofil lika obeveklig som ödet, vinet i glaset, en färg förgylld av tiden. Timmarna förflyter behagliga, bekymmerslösa och nästan lyckliga.

Kaféets ägare och före detta ägare eller förvaltare är som forntida dynastiers härskare. Marco Lovrinovich från Fontane d’Orsera i närheten av Parenzo (Poreč), som öppnade restauranger och vinkällare som andra skriver vers eller målar landskap, invigde kaféet den 3 januari 1914, på den plats där centralmejeriet Trifoliu­m med tillhörande ladugård tidigare låg och tillkännagav att han ville kalla det San Marco för att hylla sitt eget namn, men utnyttjade samtidigt detta för att överallt, till och med vid utsmyckningen av stolarna, återge bilden av det venetianska lejonet, symbolen för italienskhet och irredentism. Kanske var han innerst inne medveten om att även detta bevingade lejon var en hyllning till hans dopnamn. Man blir inte så gammal som han, nittiofyra år, utan att innerst inne vara övertygad om att man är världens medelpunkt.

Bland dem som brukade sitta vid hans kafébord fanns det däremot en och annan som dog ung, krossad av obalansen mellan 21

själen och världen, vilken förvisso inte skapats efter hans mått – till exempel den där unge mannen som alltid lätt svettig drev omkring som ett jagat djur och det syntes i hans blick att han var medveten om att han befann sig i tigerns käftar. Han kom varje eftermiddag med massor av papper som han fyllde ett efter ett och alltid bar med sig. Men så en dag dök han inte upp. Före­ gående kväll hade han kastat sig ut genom fönstret.

Kaféer är också ett slags härbärgen för de utblottade, och kaféägare som Lovrinovich är också välgörare som erbjuder tillfälligt skydd mot regn och rusk, likt grundarna av härbärgen för hemlösa. Det är också helt i sin ordning att de tjänar på det och kanske också att de vinner patriotisk ära, som Lovrinovich efter det att Café San Marco hade förstörts och han suttit fängslad i det österrikiska strafflägret i Liebenau i närheten av Graz, dit österrikarna hade skickat honom därför att han droppat trakomvirus i båda ögonen för att slippa ge sig ut och slåss mot Italien.

Bland de olika ägarna kan nämnas de småvuxna men ytterst stränga systrarna Stock; många minns också ett moget bar­ biträde med blekblont hår och då och då talar man om den gången då hon vägrade att servera en berusad bjässe ett glas whisky till och han hotade henne genom att i demonstrationssyfte, som om den varit lätt som en fjäder, lyfta upp den enormt tunga kaffe­ maskinen som stod på disken och släppa ner den med ett väldigt brak, medan de närmaste kafégästerna, bland dem en som satt och skrev vid sitt vanliga bord, oturligt nog mycket nära bardisken, förskräckta såg sig omkring och hoppades på att någon annan i ädelmod skulle uppoffra sig för att förhindra att kvinnan massakrerades. Men då den vredgade bjässen kastat sig mot henne och hon tagit fram en liten yxa ur en låda och hoppat på honom för att hugga halsen av honom, lyckades den beredvillige kafégäst, som tveksamt rest sig från sitt pappersfyllda bord och så långsamt han kunde gick mot den rasande kolossen, tursamt 22

nog hejda barbiträdet genom att med kraft gripa tag i och vrida om armen som svingade yxan och på så vis rädda livet på den impulsive ynglingen.

Trots att det är ett av de få ställen i Trieste där man ser åtskilliga unga människor, är Café San Marco ändå en tillvarons ansiktslyftning, för i stamkundernas anleten tycks kaféet sätta spår av samma vördnadsbjudande vigör som reparationer period­ vis skänker inredningen. Triestes Mefistofeles är en borgerlig och omdömesgill demon, ty den föryngring han åstadkommer hos de söndervittrande dekorationerna och väggarna, vilkas sprickor är som rynkor i ett ansikte, är en ädel och vital medelålder – inte Fausts stormiga och nyckfulla ungdom som bringar Margaret­a i fördärvet, utan charmen hos läraren som i sängen fullbordar förförandet av en kvinnlig elev, vilket börjat helt prosaiskt i klassrummet, ett litet misstag som snabbt klaras upp.

När det gäller restaureringar utförs arbetet ofta av försäkrings­ bolaget Assicurazioni Generali, som återger Triestes palats och kaféer den välordnade och gåtfulla skönhet som en gång härskade i den blomstrande borgerliga staden. Porträttet av författaren som tillbringar en stor del av sitt liv på San Marco och till och med får post dit och tar emot besökare som ställer frågor om den fordom så välmående staden, vilken han för övrigt bara känner till genom hörsägen, genom andras nostalgiska skvaller, detta porträtt, målat av Valerio Cugia, hänger på väggen till vänster när man kommer in, mitt emot montern med namn­ plåtarna till minne av illustra besökare, och det skulle mycket väl kunna ersättas av det gamla artonhundratalsporträttet av försäkringsbolagsdirektören Masino Levi, som hänger i foajén till Rossettiteatern bredvid Stadsparken: kostym med väst, ett papper i ena handen och en gåspenna i den andra och ett diskret och undflyende judiskt leende på läpparna. En Mefistofeles som utfärdar livförsäkringar och mot försäkringsbrev garanterar 23

en vital medelålder, för vilken det är mödan värt att sätta dit en namnteckning och överlämna sin själ åt honom.

Denna medelålder, och ibland ännu högre ålder, erbjuder förresten goda chanser till senkomna och njutbara revanscher. Vissa kvällar lyser solen på de stora förgyllda kaffeblad som inramar medaljongerna på väggarna; ljuset som förflyttar sig sänker ner spegeln bakom bordet i en dunkel sjö omgiven av glimmande kanter, de sista solstrålarna som glittrar i fjärran och sänker sig över havet. I de ansikten som är halvt nedsänkta i spegelglasets mörka vatten reflekteras en längtan efter marin klarhet, en lockande dragning till det sanna livet. Men den är lätt att dämpa om den är alltför påträngande. Under en viss period, när en del trogna kunder som också besökte den intillliggande synagogan inte längre visade sig och en efter en försvann från sina vanliga bord, var det nästan ingen som ställde indiskreta frågor om vart de hade tagit vägen, inte ens de som tidigare tyckte om att prata med folk som på hemvägen från helgedomen brukade komma in på kaféet för att vederkvicka sig.

Luften inne på kaféet är beslöjad, den skyddar mot det fjärran okända; ingen vindstöt vidgar synranden och aftonrodnaden är vinet i glaset. Herr Crepaz, till exempel, saknar förvisso inte sin ungdom; just nu är han faktiskt i färd med att retuschera och bättra på den, som en misslyckad tavla som dock går att förbättra. I sin ungdom hade han aldrig tur med kvinnor. Det var alls inget dramatiskt, kvinnorna var helt enkelt få eller inga. Så hade det varit ända sedan han var pojke, då alla samlades på sommarbion i Stadsparken, några hundratal meter från Café San Marco.

Flickorna var vänliga, glada om också han var med, men när filmduken visade ”Bountys” vita och mörka hav, vitt skum och vågor lika svarta som den blåsvarta natten, när allt runtomkring var svalka och mörker och prasslande löv, när flickornas ögon glänste och ett ömt leende i dunklet var ett löfte om lycka, då 24

kände han att inget av detta var ämnat för honom; han kände att hans kropp var ett hinder, en barriär mellan honom och de där solbrända armarna som när det var dags att gå hem visserligen lades som hastigast också om hans hals, men det var någonting helt annat än det som hände de andra, även när det bara var en handtryckning i mörkret.

Ungefär så hade det varit nästan alltid eller i alla fall ofta; han hade förgäves gått förbi de där skönheterna som öppnade sig som blommor i vatten, konsten att smeka någons hand förblev honom främmande. Tills han en dag efter många år återsåg Laur­a, som fortfarande var mycket vacker trots att hon hade åldrats, ansiktet hade fått rynkor och bysten var fyllig, och plötsligt hade hon sett på honom på ett nytt sätt och allt hade löst sig och blivit så enkelt. ”Du var så kärv”, fick han höra flera månader senare i sängen av sin forna bänkkamrat Chiara medan hon svepte över hans ansikte med sitt svarta hår som var lika yvigt som förr, om än en aning grånat.

Nu hade hans liv förändrats. Det var inte så att han hade blivit en kvinnotjusare. Tvärtom. Han var trogen. De enda kvinnor som intresserade honom var de som han hade åtrått förgäves i sin ungdom och nu ville han ge igen. Han satte igång ett metodiskt efterforskande; hans forna kamrater hade sprungit ifrån honom, men nu hade han fått upp ångan och hunnit ikapp fler än en. Långsamt hade saker och ting börjat ordna upp sig och rätta till sig. Han fick kompensation för den där meningslösa och pinsamma dagen vid havet tillsammans med Maria, det oöverstigliga avstånd som han upplevt den gången när han räckte henne handen för att hjälpa henne upp på klipporna; han tog igen den där lunchen då Luisa med sina sneda retsamma ögon bara tittat på Giorgio, medan hennes mjuka och lite knubbiga fingrar, som var så skickliga på att väcka åtrå, nu enbart ägnade sig åt honom.

25