9789137142692

Donau

Claudio Magris

Donau

Översättning Barbro Andersson

Tidigare utgivning Donau 1990 Ett annat hav 1992 Mikrokosmos 1998, 2016 Utopi och klarsyn 2001 I blindo 2007 Som ni säkert förstår 2010 Åtalsgrund saknas 2016

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Italienska originalets titel Danubio Copyright © Garzanti Editore s.p.a., 1986 Copyright © den svenska översättningen Bokförlaget Forum 1990 Omslag Sara Acedo Omslagsbild Istock by Getty images Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2016 ISBN978-91-37-14269-2

till Marisa, Francesco och Paolo

De rider långt långt bort, ända bort till Donau …

(Kung Mattias flykt, slovensk folksång)

Innehåll EN FRÅGA OM RÄNNOR 11 (Källorna) 1. En skylt • 2. Donaueschingen kontra Furtwangen • 3. Rapporten • 4. Moralister och lantmätare vid Bregs källa • 5. Mellaneuropa – hinternationellt eller alltyskt? • 6. Noteentiendo • 7. Homunculus • 8. Tidens spår • 9. Bissula • 10. Brigachs källa • 11. Kyrkvaktmästarna i Messkirch • 12. Guiden i Sigmaringen INGENJÖR NEWEKLOWSKYS UNIVERSELLA DONAU 65 (Tyskland) 1. Att tro på Ulm • 2. Tvåtusenetthundrasextiofyra sidor samt fem kilo och niohundra gram övre Donau • 3. Ingenjören mellan övertygelse och retorik • 4. Donaus svarta Franzel • 5. Den tyska idyllen • 6. Ulms erövring • 7. Med blotta händerna mot Tredje riket • 8. En begravning • 9. Ett skålpund bröd • 10. På svinmarknaden • 11. Förolämpningarnas arkivarie • 12. Grillparzer och Napoleon • 13. Vandringsterapi • 14. Från Launingen till Dillingen • 15. Ondskans kitsch • 16. En tom grav • 17. Marieluise Fleisser från Ingolstadt • 18. Limes • 19. Ett Valhall och en ros • 20. Regensburg • 21. I rikssalen • 22. Den sexuddiga intigheten • 23. Palmåsnan • 24. Det stora hjulet • 25. Eichmann i klostret • 26. Dubbelhakorna i Vilshofen • 27. I staden Passau • 28. Kriemhild och Gudrun eller de två familjerna • 29. Am schönen blauen Inn?

I WACHAU 153 (Wachau) 1. En dödsruna i Linz • 2. Suleika • 3. A.E.I.O.U. • 4. Med ett raskt snitt • 5. En rökslinga • 6. Mauthausen • 7. En liten droppe glömska • 8. Änder i Grein • 9. En tårta åt ärkehertigen • 10. Kyselak • 11. Donaus Vineta • 12. Klockan 10.20. • 13. Dubbelörn och havsörn • 14. Hauptstrasse 187 i Kierling CAFÉ CENTRAL 203 (Wien) 1. Diktarens dubbelgångare • 2. Wittgensteins hus • 3. Stefansdomen • 4. Den lilla baronessan som inte tyckte om Wagner • 5. Strudlhoftrappan • 6. Dorotheum • 7. Poeternas lögner • 8. Turkarna vid Wiens portar • 9. Blodfläckar • 10. Bland de andra wienarna • 11. Ett givande arbete • 12. Gentzgasse 7 • 13. Lukács i Wien • 14. Jag bara undrade • 15. Önskar min herre det vanliga? • 16. Josephinum • 17. En verklighetens kabaré • 18. Rembrandtstrasse 35 • 19. På verklighetens rand • 20. Wiener Gruppe och striptease • 21. Karl-Marx-Hof • 22. Onkel Otto • 23. På Kriminalmuseet • 24. Ett glatt liv och en smärtfri död • 25. Berggasse 19 • 26. En odyssé i rymden • 27. En blick bakåt • 28. Ord, ord, ord • 29. Eckhartsau • 30. Carnuntum • 31. En minoritet som vill assimileras • 32. Där Haydn befinner sig kan ingenting hända 33. Dystrare och mer ärofullt SLOTT OCH KOJA 267 (Slovakien) 1. Apoteket Röda kräftan • 2. Där våra borgar finns • 3. Begärets dunkla mål • 4. Var och en har sin stund • 5. En proletär söndag

vid Donau • 6. Gravplatser invid landsvägen • 7. I Tatrabergen • 8. Ett antikvariat, liv och lagar PANNONIEN 295 (Ungern) 1. Vid porten till Asien? • 2. Den förklädde kungen • 3. Kocsis • 4. Larvfötter i snön • 5. I Pannoniens lera • 6. Sorgset magyarisk • 7. En kejserlig byst i trappskrubben • 8. Krögarna i Vác • 9. Szentendre • 10. En glass i Budapest • 11. Graven bland rosorna • 12. Epik, romaner och kvinnor • 13. Mellaneuropa och antipolitik • 14. Två telegram • 15. Kurvig upplysning • 16. Bokhyllan vid Donau • 17. En bit Stalin • 18. Kalocsa • 19. Epilog i Baja • 20. Vinet i Pécs • 21. Den falske tsaren 22. En violin i Mohács GAMLA MORMOR ANKA 359 (Banatet och Transsylvanien) 1. Att tänka ”som flera folk” • 2. En grön häst • 3. Det kloka kommunalrådet Tipoweiler • 4. En polyglott papegoja • 5. Under Lenaus byst • 6. Fräsch vitalitet • 7. Timişoara • 8. Ett tyskt öde • 9. Octavians grav • 10. En tvetydig Jupiter • 11. Staden i öster • 12. Transsylvanismus • 13. I klocktornet • 14. Vid tystnadens rand • 15. Hypoteser om ett självmord • 16. Subotica eller det falskas poesi • 17. Novi Sad med omgivningar • 18. Gränsfolk • 19. En stalinismens Werther • 20. En Belgradkrönika • 21. Vid Järnporten EN DIFFUS KARTOGRAFI 417 (Bulgarien) 1. De föraktar turkarna • 2. En hajduks självbiografi • 3. Manuskript i Donau • 3. Tatarer och tjerkesser • 5. Agenten Rojesko • 6. Oceanen och vågorna • 7. Den makedoniska frågan

• 8. Det gröna Bulgarien • 9. Tjerkazkis berättelser • 10. Världen som skapades av Satanael • 11. Goternas bibel • 12. Ruse • 13. Ett pompöst museum • 14. Graffiti i Ivanovo • 15. Storkstolpen • 16. Canettis hus MATOAS 447 (Rumänien) 1. På ondskans väg • 2. Gudar och flottyrmunkar • 3. En förflyttad kongress • 4. Marskalkens fönster • 5. Mahala och avantgarde • 6. Poesins spelautomat • 7. På bymuseet • 8. Hiroshima • 9. Trajanus trofé • 10. Svarta havet • 11. Den thrakiske ryttaren • 12. Den döda staden • 13. Vid gränsen • 14. I deltat • 15. Ut i stora havet Register 503

En fråga om rännor

1. En skylt ”Bäste vän!

Chefen för kommunalförvaltningen i Venedig, Maurizio ­Cecconi, har på basis av bifogade projekt föreslagit oss att ordna en utställning på temat ’Resans arkitektur – hotellens ­historia och utopi’. Utställningen är tänkt att äga rum i Venedig och kommer att finansieras av olika institutioner och organisationer.

Om Ni är intresserad av att samarbeta …”

Denna hjärtliga inbjudan, som nådde mig för ett par dagar sedan, riktar sig inte till någon bestämd adressat och namnger inte den eller de personer den tilltalar i så entusiastiska ordalag. Den hjärtliga ton som den kommunala myndigheten anslår går utöver den enskilda individen och omsluter någonting mera allmänt, hela mänskligheten, eller åtminstone en vidsträckt och diffus grupp av bildade och intelligenta personer. Det bifogade projektet – sammanställt av professorer vid universiteten i Tübingen och Padua, indelat i paragrafer enligt en strikt logisk ordning och försett med bibliografi – vill ge en avhandlings strama form åt resandets oförutsägbarhet, färdvägarnas planlösa virrvarr, de slumpvis valda rastställena, ovissheten inför kvällen, asymmetrin hos varje färdsträcka. Förslaget är som en skiss över livet, om det nu är sant, som det sägs, att tillvaron är en resa och att vi alla är gäster och främlingar på jorden.

I en värld som administreras och organiseras i global skala tycks resandets äventyr och mystik ha försvunnit. Redan Bau13

delaires resenärer, som gav sig åstad för att söka det oerhörda och var beredda att gå under på sin resa, finner i det okända, trots alla oförutsedda olyckor, samma leda som de lämnade hemma. Att förflytta sig är emellertid bättre än ingenting.

Genom fönstret blickar man ut från tåget som ilar fram genom landskapet, man lyfter ansiktet för att få lite svalka från träden som kantar avenyn när man går omkring i folkvimlet och man känner en ilning i kroppen, luften tränger in under kläderna, jaget vidgas och drar ihop sig som en manet, lite bläck flödar över och späds ut i ett bläckfärgat hav. Men detta varsamma upplösande av sambanden, som ersätter uniformen med en pyjamas, är som skolans håltimma snarare än ett löfte om den stora upplösningen, den vanvettiga flykten då man överskrider gränsen. Fåfängliga fantasier, sade Gottfried Benn, även när man känner de skoningslösa blå djupen öppna sig under den osäkra verkligheten. Alltför många beskäftiga och tvärsäkra offerskådare har lärt oss att turistbroschyrernas klausul ”allt inräknat” omfattar även minsta vindpust. Men lyckligtvis återstår alltjämt äventyret att klassificera och rita diagram, den metodologiska tjusningen. Den professor i Tübingen som engagerats av chefen för kommunalförvaltningen är medveten om att den prosaiska vardagen hotar den individuella ­odyssén, individens konkreta och unika upplevelse, men tröstar sig genom att på sidan tre citera Hegel, berömd elev vid präst­ seminariet i hans hemstad, och upprepar med denne att metod är att skapa erfarenhet.

Denna träbänk som blickar ut över det tunna vattenstråket inbjuder till sympati för det där systematiska projektet som jag fann i brevlådan strax innan jag gav mig iväg – sympati för den enkla fugakonst som döljer sig under dessa logiska passagers stråkdrag. Träet luktar gott, en manlig doft av Mannen från vidderna, och floden Breg – eller Donau? – är ett band av brons 14

som flyter mörkt och glänsande, och tack vare en och annan snöfläck i skogen känns livet som en frisk och luftig dag, ett löfte om blå himmel och vindar. En omständigheternas lyckliga sammansvärjning och en behaglig känsla av avslappning, kanske också gynnad av hjärtligheten i det där ”bäste vän”, ­inbjuder till att hysa förtroende för världen och acceptera den syntes mellan Hegels vetenskapliga logik och hotellkategorier som i det venetianska programmet formulerats klart och tydligt av min tyska kollega.

Det känns tröstevikt att resor har en arkitektur och att det är möjligt att bidra med några stenar, fastän en resenär mera sällan förefaller vara den som konstruerar landskap – vilket är den stillasittandes uppgift – än den som tar isär och river ner dem, likt den baron von R. som Hoffmann talar om, som reste jorden runt och samlade på vyer och när han ansåg det nödvändigt för njutningens skull eller för att skapa ett effektfullt sceneri lät såga ner träd, avlöva grenar, plana ut ojämnheter i marken, fälla hela skogar eller riva bondgårdar, om dessa var i vägen. Men även destruktion är en form av arkitektur, en dekonstruktion som följer regler och beräkningar, en förmåga att ta isär och sätta ihop, det vill säga att skapa en ny ordning. När en lövvägg plötsligt föll och öppnade en utsikt över ruinerna av en avlägsen borg i solnedgången, stod baron von R. kvar några minuter och betraktade skådespelet som han själv hade iscensatt, varefter han snabbt gav sig därifrån för att aldrig mer återvända.

Varje erfarenhet är resultatet av ett outtröttligt metodiskt arbete, både den avlägsna solnedgångens klarhet för baron von R. och den snöfyllda luften kring denna bänk i Schwarzwald.

Det är i klassificeringarna som livet avslöjar sin starka lyskraft, i protokollen som försöker katalogisera det och därmed framhäver dess orubbliga återstod av mystik och tjuskraft. Det projekt som skisserats av de båda meddelsamma professorerna, indelat 15

i paragrafer på samma sätt som Wittgensteins Tractatus (1.1, 1.2, 2.11, 2.12 osv) ger oss i de minimala springorna mellan siffrorna en glimt av resandets oändliga svårigheter. Där urskiljs hotell av kategorierna lyx (luxuriös), mellanklass, enkla, folkliga, lokala, furstliga, aristokratiska, hamnhärbärgen, vandrarhem, byvärdshus, kloster-, barmhärtighets-, gilles-, tull-, post- och åkarhärbärgen. Endast vetenskapliga tabeller kan på samma sätt framhäva den metafysiska humorn hos vardagliga föremål och händelser, deras samband och ordningsföljd. Under avdelning E, tillägnad Scener – nämligen sådana som kan utspelas på hotell – läser man rätt som det är: ”2.13. Erotisk: – flirt – prostitution.

2.14. Tvagning. 2.15. Sovrum. 2.16. Väckning.”

Jag vet inte till vilken kategori man skulle räkna hotellet i Neu-Eck i Schwarzwald, ett fåtal kilometer från den här bänken.

Där avgjordes mitt liv för tjugo år sedan, när vi satt och rullade ett ölunderlägg från bryggeriet Fürstenberg mellan oss, en rund pappskiva med en sorts röd drake på blåkantad guldbotten, vilken i sin tur hade en rödvit bakgrund. Avresa och återfärd, le voyage pour connaître ma géographie, som den där galningen i Paris sade. En skylt några meter från denna bänk anger Donaus källa – eller en av dem? – och understryker till och med att det är huvudkällan. ”Den melodiska floden” kallades den av Hölderlin när han besjöng dess källor, gudarnas outgrundliga och dolda språk, den väg som förenade Europa och Asien, Tyskland och Grekland och på vilken dikten och ordet under mytens tidevarv hade färdats för att bibringa det tyska västerlandet varats mening. För Hölderlin fanns fortfarande gudarna på flodens stränder, dolda, oförstådda av människorna i landsflyktens och den moderna söndringens natt, men levande och närvarande.

Hjärtats poesi – befrielsen, försoningen – som domnat bort i vardagsprosan, slumrade i Tysklands sömn men var förutbestämd att vakna i en utopisk framtid.

16

Floden har många namn. Hos flera olika folk betecknade Donau och Hister flodens övre respektive nedre lopp men stund­ om även hela floden. Plinius, Strabon och Ptolemaios frågade sig var den ena började och den andra slutade, kanske i Illyrien eller vid Järnporten. Floden med de två namnen, ”bisnominis” som Ovidius kallade den, drar med sig den tyska kulturen och dess dröm om anden som efter sina irrfärder återvänder hem, den leder den mot öster och blandar den med andra kulturer till nya i vilka dess historia finner sin fullbordan och sitt fall.

En germanist som en bit i taget, vid de tillfällen och på det sätt som erbjuds, färdas längs hela den flod som håller samman hans värld, bär med sig sitt bagage av citat och fixa idéer. Om diktaren anförtror sig åt den berusade båten, försöker hans vikarie att följa Jean Pauls råd, nämligen att under vägen samla och anteckna allt som kommer i hans väg: bilder, gamla förord, teateraffischer, samtal på järnvägsstationer, dikter och bataljer, metafysiska dödsrunor, tidningsurklipp, notiser på krogar och pastorsexpeditioner. Souvenirs, impressions, pensées et paysages pendant un voyage en Orient (Minnen, intryck, tankar och landskap under en resa i Orienten) lyder Lamartines titel. Vems intryck och tankar? När man reser ensam, vilket händer alltför ofta, måste man betala ur egen ficka, men ibland är livet välvilligt och låter oss resa omkring och se världen – om än bara bitvis och kortvarigt – tillsammans med de fyra eller fem vänner som skall vittna i vårt namn på domens dag.

När man är hemma mellan resorna, försöker man överföra de svällande mapparna med anteckningar till plana pappers­ ytor, låta kuvert, anteckningsblock, broschyrer och kataloger bli till maskinskrivna ark. Litteratur är som att flytta. Liksom vid varje flyttning går något förlorat och något kommer fram ur bortglömda skrymslen. Vi går nästan omkring som föräldralösa barn, säger Hölderlin i dikten Vid Donaus källa – floden 17

g­ nistrar i solskenet och rinner iväg precis som livet, men känslan av att den gnistrar är en synvilla. Det är det bländade ögat som ser obefintliga lysande fläckar på väggen, neonljus i fjärran, det yttre skenets förförelse, illustrerade bokomslag.

Intighetens återsken ger tingen ljus, det flammar i de övergivna bleckburkarna på stranden och bilarnas reflexer, på samma sätt som solnedgången sätter fönstren i brand. Floden har ingen helhet och att resa är osedligt, sade Weininger när han reste.

Men floden är en gammal taoistisk läromästare som längs sina stränder håller lektioner om det stora hjulet och mellanrummen mellan dess ekrar. I varje resa finns åtminstone ett fragment av Södern, rogivande stunder, hängivelse och flödande vågor.

Obekymrad om de föräldralösa barnen på sina stränder flyter Donau mot havet, mot den stora övertygelsen.

2. Donaueschingen kontra Furtwangen Här rinner Donaus huvudarm upp, säger skylten vid källan i Breg. Trots denna lapidariska upplysning är den månghundra­ åriga debatten om Donaus källor alltjämt mycket livlig och till och med orsak till häftiga tvister mellan städerna Furtwangen och Donaueschingen. Frågan har dessutom ytterligare komplicerats av den hypotes som nyligen lagts fram av min vän Amedeo, en uppskattad sedimentolog och anonym upphovsman till historiska felkällor. Enligt denna hypotes kommer Donau ur en vattenkran. Jag tänker här inte sammanfatta den tusenåriga litteraturen i ämnet, som sträcker sig från Herodotos’ föregångare Hekataios till tidskriften Merian i tidningskioskerna, utan nöjer mig med att erinra om de tidevarv då Donaus källa var lika okänd som Nilens, i vars vatten den för övrigt speglas och blandas, om inte in re så åtminstone in ­verbis, 18

i de jämförelser och paralleller mellan de båda floderna som i århundraden förekommit i lärda kommentarer.

Undersökningar, gissningar och upplysningar om dessa källor har framlagts av Herodotos, Strabon, Caesar, Plinius, Ptolemaios, Pseudo-Skymnos, Seneca, Mela och Eratosthenes.

Källorna antas eller anges befinna sig i Hercyniska skogen, hos hyperboréerna, i Pyrenéerna, i kelternas eller skyternas land, på berget Abnoba eller i Hesperien. Andra hypoteser handlar om flodens förgrening och nämner en arm som rinner ut i Adriatiska havet, och det finns många divergerande beskrivningar av utloppen i Svarta havet. Om man från historien eller myten om argonauterna, som seglade på Donau ner till Adriatiska havet, går tillbaka till förhistoriska tidevarv, får man treva sig fram och man går vilse i det jättelika, det ofantligas dånande förkastningsprocesser, en titanisk geografi. Då finner man Ur-Donau i Berns Oberland med sina källor på det ställe där alptopparna Jungfrau och Eiger nu höjer sig. Denna urtida Donau, i vilken Ur-Rehn, Ur-Neckar och Ur-Main rann ut, hade inemot mitten av tertiärtiden, under eocenperioden, för mellan sextio och tjugo miljoner år sedan, sitt utlopp ungefär där Wien ligger idag, i en bukt av Tethyshavet, den äldsta delen av det Sarmatiska havet som täckte hela det nuvarande sydöstra Europa.

Med föga känsla för det arkaiska och dess indogermanska prefix hoppar Amedeo över Ur-Donau och blandar sig snarare i dagens dispyt mellan Furtwangen och Donaueschingen, två småstäder 35 kilometer från varandra i Schwarzwald. Officiellt finns som bekant Donaus källor i Donaueschingen, vars invånare lagligen garanterar dess ursprung och äkthet. Denna lilla källa, som här springer fram ur kullen, betraktades redan på kejsar Tiberius tid som Donaus källa och i Donaueschingen möts dessutom de båda floderna Breg och Brigach, vilkas sammanflöde enligt gängse uppfattning (bekräftad av turistbroschy19

rer, statliga verk och folkliga ordstäv) utgör början på Donau.

Källan till den flod som skapar och håller ihop Mellaneuropa är en integrerande del av det gamla fursteresidenset tillsammans med ätten Fürstenbergs slott, hovbiblioteket med manuskripten till Nibelungensagan och Parsifal, ölet som också det fått namn efter ortens furstar, samt de musikfestspel som skapat Hindemiths rykte. ”Hier entspringt die Donau”, här rinner Donau upp, säger skylten i Fürstenbergarnas park i Donaueschingen. Men den andra skylten, som doktor Ludwig Öhrlein låtit placera vid Bregs källa, preciserar att av flodens alla konkurrerande källor är det denna som ligger längst bort från Svarta havet, 2 888 kilometer – 48,5 mer än mellan Donaueschingen och Svarta havet. Doktor Öhrlein, ägare till det markområde där Breg rinner upp, några kilometer från Furtwangen, har med officiella skrivelser och certifikat utkämpat en batalj mot Donaueschingen. Det är en ringa och senkommen återverkan från den franska revolutionen i den eftersatta ”tyska misären” – den fritt yrkesutövande och mark­ ägande borgaren som reser sig mot feodaladeln och dess vapensköldar. De goda borgarna i Furtwangen har massivt ställt sig på doktor Öhrleins sida och alla minns den dag då borgmästaren i Furtwangen, åtföljd av en lång rad medborgare, föraktfullt hällde en flaska vatten från Breg i Donaueschingens källa.

3. Rapporten Amedeos rapport finns i ett detaljerat brev som jag tagit med mig för att, som det heter, verifiera hans uppgifter på ort och ställe, innan jag diskuterar dem med honom när vi träffas här inom kort. Med vissa modifikationer accepterar han Furtwangens tes, enligt vilken Donaus källa är densamma 20

som Bregs. Breg är alltså den riktiga Donau och Brigach, som inte ligger lika långt från Svarta havet, är en biflod. Det är en skarpsinnig rapport, vars vetenskapliga exakthet präglas av humanistisk elegans och en viss melankoli. Man igenkänner inte bara författaren till studier över landmassornas skalv och förkastningar, sedimentologins milstolpar, men också den mycket originelle och gäckande författaren till mindre kända texter, som till exempel Encomio della distrazione (Hyllning till tankspriddheten) samt flitiga och oroliga översättningar av tyska romantiska dikter.

Av rapporten förstår man att det i förstone måste ha varit värdshuset som lockade honom, ett Gasthaus i trä med sluttande tak inte långt från Bregs källa. Det förekommer många värdshus i hans rapport, som är som en sann berättelse från en expedition, sådana som skrevs av de forskningsresande som letade efter Nilens källor, och han noterar således färdens rastställen och etapper, värdshus med stendvärgar i trädgårdarna, lövruskor vid dörren, gamla pianolor, trätrappor som leder upp under taken. Mellan raderna i denna rapport, skriven av en annars så älskvärd och sansad man, finns ett dolt flyktförsök, det planlösa irrandet när någon söker ett gömställe, en plats där han kan försvinna helt och hållet. Dessa värdshus är trivsamma ställen där man kan dricka och prata, men i skänkstugans mörkaste vrår eller i rummen med sluttande tak söker författaren något annat och helt annorlunda, häxans hus i skogen som vi läste om i barndomens sagoböcker, där ingen någonsin kommer att kunna hitta oss. Det är som om han i motsats till Tristram Shandy, som fruktade att han aldrig mer skulle lyckas hinna ifatt sig själv, verkligen vill gå vilse och ge sig själv vilseledande anvisningar.

Innan han kom till källorna, hade han varit i Furtwangen, där han stannat till för att besöka Klockmuseet och gått omkring ett par timmar bland tusentals urtavlor av alla upptänkliga former 21

och dimensioner, kugghjul och visare, automater och pianon som drevs av timmarnas gång samt, som han särskilt framhåller, ”skogar av pendlar”. Dessa isokrona rörelser runtomkring honom får i hans brev livets hemliga rytm, det automatiska skanderandet av ren och tom tid. Livet framstår i brevet som en i sig själv sluten rörelse som alltid återvänder till utgångspunkten, som om det mellan svängningarnas båda regelbundet återkommande ytterpunkter inte funnes någonting annat än själva den abstrakta svängningen och den nedåtsträvande gravitationskraften, som fortsätter tills årens nötning har fullgjort sitt verk och kroppen uppnår ett oåterkalleligt tillstånd av stillhet och ro.

Hans livskurva snuddade tangentiellt verklighetens räta linje men alltid på samma punkt, och denna skärningspunkt gjorde ont, som när två ryggkotor ligger för nära varandra och trycker på ischiasnerven så att man behöver korsett eller traktion för att eliminera denna smärtsamma kontakt.

Den lilla utflykten till källorna hade förmodligen varit en förströelse för att bli av med den där känslan av stillastående, ett knep för att med en trevlig utflykt i det gröna undvika sin egen dyiga botten. För att leda blicken bort från själens ­avgrundsdjupa brunn finns det inget bättre än att låta den analysera andras identitet, intressera sig för sinnevärlden och tingens natur.

Hur kommer det sig att fenomenen dyker upp vid världens och sinnets horisont? Den där boken är blå och det där askfatet är en julklapp, skriver Paolo Bozzi i sin bok Unità Identità Casualità (Enhet, identitet, slump) från 1969, men han framhåller genast skillnaden mellan de två predikaten, mellan det blåas synliga egenskap – som når hjärnbarken via elektromagnetiska vågor och impulser i synnerven – och egenskapen julklapp, som endast existerar i mottagarens tanke och inte existerar alls för en ovetande observatör som just i det ögonblicket stiger in i ­rummet.

22

Är alltså det vatten som springer fram på doktor Öhrleins mark Donaus källa eller är det bara så att man vet (tänker, tror, låtsas) att det är Donaus källa? Amedeo ville tydligen återvända till själva tingen, till deras ursprungliga tillblivelse i medvetandet. Han begav sig alltså iväg från Furtwangen, besluten att beskriva Donaus källor sådana som de låter sig observeras, för att helt utan på förhand fastställda teorier fånga deras gestalt, deras väsen.

Hans rapport är till en början noggrann och övertygande.

Bregs vatten springer fram ur marken i en liten sänka i en kulle, vars sluttning fortsätter uppåt ytterligare några tiotal meter ovanför källan. Amedeo tar sig uppför denna sluttning, varvid han och Maddalena och Maria Giuditta blöter ner både skor, strumpor och byxben. Gräset är genomvått, hela sluttningen är indränkt och översållad av otaliga små rännilar. De båda systrarnas sätt att röra sig och blöta ner sig är graciösare än Amedeos, vars charm för övrigt till stor del består i en massiv och trygghetsgivande kroppshydda à la Pierre Bezuchov. Hans penna är emellertid desto graciösare. Lätt och exakt slår den sig ner på detaljerna, likt fjärilen på en blomma, och fångar den friska, klara luften. Fenomenologin har rätt, de rena tingen är goda och sanna, världens yta är verkligare än de inre slemmiga hålorna.

Den helige Augustinus hade delvis fel när han uppmanade oss att inte gå utanför oss själva, för den som alltid vänder sig inåt förfaller till grubblerier och går vilse och slutar med att bränna rökelse för någon obeständig gudom som uppstått ur resterna efter hans fruktan, lika tom och försåtlig som de mardrömmar som aftonbönen försöker förjaga.

På de sidor som handlar om denna sluttande äng visar sedimentologen stor inspiration, den klassiska uttrycksfullheten hos en episk författare som i detaljerna förnimmer närvaron av en universell lag som samlar dem till en harmonisk enhet.

23

Vetenskaperna hjälper oss att inte tappa huvudet, att gå vidare och upptäcka att världen trots allt är god och har sina fasta samband. De som har en solid vetenskaplig fostran känner sig till slut väl till mods även bland föremål som ständigt förändras och mister sin identitet.

Kanske var det av rädsla för – eller längtan efter – att också han få tillhöra denna kategori som Amedeo undrade, som han säger i rapporten, ”hur floden egentligen såg ut högre upp”. Ända sedan Herakleitos gamla fråga om man kan stiga ner två gånger i samma vatten, har floder varit förknippade med identitetsfrågor. Descartes med sin berömda hårda vita vaxbit, som när den hålls över elden ändrar form, storlek, konsistens och färg men ändå förblir en bit vax, började tänka klara och tydliga tankar just vid en flod, nämligen vid Donau i Neuburg den 10 november 1619, i kammaren som var uppvärmd om vintern tack vare den frikostige hertigen av Bayern.

Det vatten som springer fram ur källan i sänkan kommer helt uppenbart från den sumpiga grässlänten några meter högre upp, vilket också framgår av ett foto, där Maddalena lutar sig mot Maria Giuditta och lyfter upp en genomblöt fot. Marken slukar de tallösa små rännilarna, filtrerar dem och låter dem åter komma i dagen på den plats där källan springer fram vid doktor Öhrleins skylt. Vår vetenskapsman ställde sig då frågan varifrån det vatten kommer som gör sluttningen så sumpig och som alltså måste vara Donau. Han följde rännilarna uppåt och stod efter några tiotal meter framför ett gammalt 1700-talshus med en vedbod vid gaveln och på husets framsida fanns ”en lång utskjutande ränna eller kanske rentav ett rör som sträcker sig förbi vedboden och därefter spiller rikligt med vatten i riktning mot sänkan” som ligger längre ner. ”Det går inte att förneka”, fortsätter han, ”att vattnet som rinner utför sluttningen till den sänka där källan springer fram kommer från rännan där uppe. Vatten 24

kan bara rinna neråt, det kan inte rinna uppför en sluttning eller ett rör (eller är kanske detta det enda stället i den kända världen där den klassiska fysikens mest pålitliga lag inte gäller?) .”

Om en flod är ett för himlen och människornas blickar synligt vatten, då är den rännan Donau. Så långt är rapporten oantastlig. Om man går längs en flodstrand på olika ställen och vid olika tillfällen och hela tiden pekar på vattnet och varje gång säger ”Donau” – logikern Quine, upphovsmannen till denna teori om utpekande definition och upprepade utpekningsakter, hade egentligen floden Kaystros som exempel – kommer man fram till Donaus identitet. Donau existerar utan tvivel och den är kontinuerlig. Om Amedeo flämtande klättrar uppför sluttningen och hela tiden säger ”Donau” och pekar med pekfingret på Bregs källa, på rännilarna som förser den med vatten och på rännan som förser rännilarna med vatten, då är detta Donau.

Men vem, vilken dold gudom som man inte kan peka på, är det som förser rännan med vatten? Det är här som rapporten spårar ur, för vetenskapsmannen förvandlas till en osaklig skvallerbytta som återberättar vad han hört av andra. Han berättar att Maria Giuditta på sina långa ben kom först fram till huset, stack in huvudet genom ett fönster i bottenvåningen, frågade ut den buttra gamla gumman som bodde där och fick veta att vattnet i rännan kom från ett handfat som oavbrutet fylldes från en kran som ingen kunde stänga av, kopplad till ”ett blyrör lika gammalt som huset och som leder gudvet vart”.

Detta amatörmässiga språk behöver inga kommentarer. Det påminner om de publikationer om Nilens källor som skrevs av den djärve kaptenen John Speke och som – enligt hans rival Richard Burton och även James M’Queen, en framstående och partisk medlem av Royal Geographical Society – var en skam för hela den geografiska vetenskapen. Fastän vår vetenskapsman är van vid empirisk kontroll, gör han sig inte ens besvä25

ret att kontrollera om denna kran existerar, som han bara hör talas om av en annan person, som i sin tur just har fått höra om den av ytterligare en annan person, vars trovärdighet det för övrigt inte är möjligt att uttala sig om. Redan Herodotos trodde endast på ögonvittnen, aldrig på någon som berättade vad andra sagt. Kanske lät sig Amedeo distraheras av en fråga från den liljevita och vackra Maddalena, som kommit lite efter: ”Och vad skulle hända om de stängde av den där kranen?” Bilden av Bratislava, Budapest och Belgrad torrlagda, antika föremål och benhögar i den väldiga tomma flodbädden, riktade säkert hans tankar mot orsakssammanhangens och de konditionala satsfogningarnas metafysiska dimensioner. Vad händer där, om något händer här? Naturligtvis händer ingenting, men…

4. Moralister och lantmätare vid Bregs källa För det första så existerar inte den där kranen. Att följa samma väg som Amedeo är inte svårt. Jag går det fåtal meter som skiljer min bänk från Bregs källa, tar mig uppför slänten i riktning mot huset och blöter ner strumpor och skor. Vattnet blänker i gräset, källan sipprar fram lugnt och stilla, trädens grönska är vacker och väldoftande. Resenären känner sig en smula tafatt och dum och förnimmer omgivningens överlägsna objektivitet. Är det möjligt att de där rännilarna på ängen kan vara Donau, superlativens flod som den kallats, med sitt bäcken på 817 000 kvadratkilometer och tvåhundra miljarder kubikmeter vatten som den varje år tömmer i Svarta havet? Den lilla bäcken några hundra meter längre ner, snabb och glänsande, gör sig redan förtjänt av epitetet ”den skönflytande”, med vilket Hesiodos karakteriserar Hister.

26