9789137142357

antónio Lobo antunes

Tårkommissionen Översättning Örjan Sjögren

Tidigare utgivning

De förrådda 1985 Förklara fåglarna för mig 1987 Fado Alexandrino 1991 Betraktelse över själens passioner 1994 Tingens naturliga ordning 1995 Carlos Gardels död 1996 Handbok för inkvisitorer 1997 Portugals glans och ära 1999 Förmaning till krokodilerna 2001 Ha inte så bråttom in i den mörka natten 2003 Karavellernas återkomst 2006 Jag ska älska en sten 2008 Legio är mitt namn 2011

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Portugisiska originalets titel: Comissão das lágrimas Copyright © António Lobo Antunes 2011 Översättning: Örjan Sjögren Omslag: Håkan Liljemärker Tryckt hos ScandBook AB i Falun, 2015 isbn 978-91-37-14235-7

Till Cristina, denna bok som låg kvar utanför dörren i Moledo, tillsammans med brödpåsen.

1

Ingenting förutom en rysning genom träden då och då och varje löv en mun som talar sitt eget språk och inte har med de andra att göra, i början var de formella, tvekade och bad om ursäkt, men efter hand kom ord som riktade sig direkt till henne trots att de inte gick att begripa, hur många år har ni hållit på att plåga mig, jag har ingenting att förklara för er, låt mig vara, det här när jag var liten, i Afrika, men sedan i Lissabon också, mor gick fram till köksskåpet där hon förvarade medicinen – Är det rösterna Cristina? här på kliniken är det tyst, sprutorna får sakerna att tappa intresset för mig, en mening eller ett ord någon gång, men de är inte hotfulla eller irriterade, bara mitt namn – Cristina en vänlighet i all hast – Hur mår du Cristina? eller en förebråelse – Du har aldrig lyssnat på oss sängen, bordet och stolarna nästan föremål igen, även om man anar en avvaktande bitterhet, hon vågade inte röra dem, hon lade sig så mjukt hon kunde i hopp om att kudden och lakanen inte skulle känna henne och det är möjligt att de tänker på annat och inte känner, de känner säkert inte för inget 7

– Hur mår du Cristina? på flera veckor, bortsett från löven som under en oväntad vindstöt lät munnarna komma tillbaka för ett ögonblick, men munnarna stör mig inte, klinikföreståndaren – Jag funderar på att ge henne några dagars permission förutsatt att hon tar sin medicin och inuti – Jag funderar på att ge henne några dagars permission förutsatt att hon tar sin medicin dolde sig ingen antydan om något förslag eller råd, ordern – Du måste sticka kniven i din far och döda honom hörde hon tack och lov inte den här gången, nästan lugn och ro om något sådant som lugn och ro alls existerade och det gör det inte, vad som finns är svarta människor som springer i Luanda, lastbilar med soldater, skott, skrik från en ambulans som står och brinner på stranden under moln av flyende fåglar och när den slutar brinna inga skrik, hennes far var en gång i tiden präst, men han var inte präst längre och hennes mor arg – Vem har berättat det för dig barn? hennes far mörk, hennes mor ljus och innan hon träffade honom hade hon kommit till Luanda med båt för att dansa på en teater men teater var inte vad de kallade det, ett annat namn, eftersom hon inte kom ihåg det andra namnet var det för henne teater och vad är det för fel med att ha varit präst eller att dansa på ett ställe med ett annat namn, om rösterna i sakerna eller i hennes huvud frågade – Hur mår du Cristina? skriken tystnade, ambulansen slocknade, bara förvriden plåt i sanden, vad som liknade kroppar, vad hon antog huvuden, på ön utanför stranden rester av båtar, om rösterna – Hur mår du Cristina? skulle hon svara – Jag mår bra från den inglasade köksbalkongen på lägenheten i Lissabon 8

ser man floden Tejo förutsatt att man öppnar för det går inte att se genom rutorna, när mannen som satte dit dem hade gått sa min mor till min far – Är du fortfarande rädd efter alla dessa år? men hennes far svarade inte, träden på den judiska begravnings­platsen kunde i alla fall inte se henne och alltså inga hot eller utskällningar, hon betraktade sin far som satt och spelade schack i ett hörn och spratt till varje gång steg hördes från trappan – Vad är det med far mamma? och hennes mor, som på grund av sitt knä aldrig dansade för henne – Mitt gamla knä som hon masserade med en salva – Fixa idéer medan hon stödde sig mot kanten på diskbänken eftersom golvet i hennes fall bestod av en rad trappsteg som hon med stor möda övervann ett i taget medan det för oss var plant, hennes knä gick sönder och sattes ihop under kjolen – Fixa idéer inte på samma sätt som när löven i träden sa saker, mer ett väsande, hennes mor som saknade flera tänder – Varför har du inte alla tänder kvar mamma? uttalade orden samtidigt som hon höll i dem med sina väldiga framgaddar – Fixa idéer hon var tvungen att veckla ut dem för att förstå, ett fotografi på byrån från när hon dansade i den andra av två rader med dansöser med plymer och paljetter, nageln nästan utan nagellack platt på fotot i ramen – Det där är jag det vill säga bara plymer, inget ansikte, bakom större plymer, mors plymer förolämpade – Vi hamnade alltid i bakgrunden 9

men som tur var tystnade de genast, de befallde henne inte att ta kniven eller att skära upp vad det än var, varje löv en mun så för att varna dem, genom att höja och lyfta på fingret som aldrig hade haft nagellack, om nageln var målad var den inte hennes – Glöm mig människor i Luanda som sprang och mors nagel som lämnade fotot – Jag var ingen stor körsångerska medan solen sken utanför de ogenomskinliga rutorna, om hon rispade med en spik, men i vilken låda spikarna låg och var verktygslådan stod hade hon ingen aning om, skulle hon se den brinna som ambulanserna brann, med samma skrik och ­samma uppståndelse i bakgrunden, en dag tog hon tänd­stickorna i ­serveringsrummet och försökte sätta eld på gardinen för att få tyst på skriken som stökade till i vardagsrummet men mors knä rusade haltande uppför trappan som bildades framför hennes mor och ryckte dem ur händerna på henne, i stället för att slå henne tryckte hon hennes näsa mot magen, det är där de vuxna gråter, magen som guppade – Varför guppar din mage mamma? och långt från näsan, som var begravd i magen, en strupe som inte tillhörde någon av oss, vems var strupen, som också guppade, när hon släppte henne hennes fars ögon, som plötsligt inte kände varandra, de fick henne nästan att ställa sig på knä av oro och hon svarade också med ögonen – Jag tänker inte bli rädd för dig och inte bara ögonen, stämningen runt omkring ögonen, klinikföreståndaren – Jag funderar på att ge henne några dagars permission förutsatt att hon tar sin medicin stämningen kring ögonen påminde om de gamla husen där ingen längre bor men där minnet av de döda ändå envist klänger sig fast vid en när man går genom rummen som låter bli att eka, en morgonrock i en plyschfåtölj 10

– Jag tillhör inte någon jag är ensam hennes mor – Cristina och Cristina fan heller, mor, om du vill att jag ska svara får du tilltala mig som man ska, bakom sprutorna viskade rösterna med lövens mun, hon böjde sig mot dem – Förlåt? och en ledsen röst bakom ryggen på henne – Vi kan inte prata Cristina om hon ändå hade en spik och kunde rispa rutan som stod mellan henne och rösterna och som genom att stå mellan henne och rösterna stod mellan henne och allt, människorna som sprang i Luanda, soldatlastbilarna, skriken, jag varken nyfiken eller förskräckt, jag sköt det ifrån mig, allt som oftast föll människorna omkull och släpade sig fram några meter, som mors knä, innan de blev en del av marken, en flicka tog sig ända fram till hennes skor, lade kinden försiktigt mot ena skospetsen, gled av skospetsen och gav upp, hemma tvättade mor bort blodet med disksvampen, inte i lägenheten i Lissabon så klart, i Luanda, strax bortom Muxima, gatlyktor som hade släckts med stenar, verandor som kulsprutorna hade gjort blinda, om telefonen satte igång att snyfta tog far med uppknäppta ärmar genast apparaten i försvar – Svara inte utan att närma sig den undrade hon – Finns det soldater i telefonen far? och mors ansikte, inte läpparna – Håll tyst läpparna orörliga, folk som bultade på dörren, lämnade dörren och sprang vidare, efter alla dessa år har de fortfarande inte slutat springa, ibland trodde hon att det hade blivit tyst men det hade inte blivit tyst, det var fortfarande människor där, ambulansen fortfarande där, lastbilarna fortfarande där, vem skulle tvätta bort blodet på skorna med svampen, alla möblerna andades var och en för sig, inte tillsammans som vanligt, när 11

de andades tillsammans var vardagsrummet vardagsrum, var för sig förstod man inte var man befann sig, spillror av rum, av känslor, av skåp – Var bor vi? far satt och skrev och skymde papperet med armbågen, gav sig iväg i en polisjeep och kom tillbaka på morgonen med slipsen hoprullad i fickan och obestämbara fläckar på den skrynkliga kostymen – Bråka inte med mig möblerna var inte bara åtskilda, de var genomskinliga, man såg besticken på hyllorna i skåpen, servetter, snörnystan, altardukar – Har du stulit från kyrkan far? skott som inte var gevärsskott, kraftigare, skolans fasad, misshandlade rester av en vägg ur vilken tjuvar sprang ut med kortregister och kartor, till och med när du skrev av gjorde du fel, Cristina, pinsamt var vad det var, gör du fel i dag också kan du tala om det för oss, om du hade ansträngt dig i skolan skulle du förstå vad löven säger och varför soldaterna skjuter mot träden, på kvällen stod polisjeepen på trottoaren och vakade över far och trots det stenar som ingen visste varifrån de kom mot de fällda persiennerna, mor – Vad håller du på med? och far som satt och skrev, när han reste sig från papperen ögonen som inte kände varandra på henne, ögonen är fort­ farande likadana, medan de spelar schack mot en bok, strand­ promenaden i Luanda tom på fåglar, restaurangerna stängda, far – Gå inte ut precis som han inte gick ut i Lissabon, om en ambulans på gatan tvingade mor att glänta på balkongrutorna – Brinner den? och under den förvridna plåten två huvuden, massor – Jag funderar på att ge henne några dagars permission förutsatt att hon tar sin medicin av kroppar eller snarare vad man antog var huvuden, vad man 12

antog var kroppar och bland huvudena och kropparna en riktig fot, oskadd, som vinkade och vinkade – Cristina för allt talade med henne – Allt talar med mig tusentals röster som ryckte tankarna från skoluppgiften och från middagssoppan – Den som inte äter soppan blir mat åt djuren i mörkret ta bort rösterna härifrån, varför kan man inte bara vara hungrig på frukt, rösterna gav sig av när det började regna men då var det droppandet och skvalandet som trängde genom huden på mig och det fanns inte en blus som kunde dämpa ljudet, min far var präst innan jag föddes, han är inte präst längre, det lovar jag, även om han kan välsigna och förlåta synder, hon tog av sig skorna och undersökte osäkert fötterna – Vinkar de som de i ambulansen mor? allt var så stort på den här tiden, både sorger och sådant som skrämde en, vi vill vara lika stora som det som händer i oss men det klarar vi inte, besvikelsen när parakiten dog en besvikelse med taggar som sträckte sig från maggropen till halsen, hon försökte låta bli att röra sig så att de inte skulle stickas – Gör inte så att det gör ont och efter gör inte så att det gör ont – Är det här att vara nedstämd? hennes mor lyfte upp parakiten i ena vingen och fågeln öppnade sig som ett dragspel med små klor i mitten, hennes far lättad när han insåg att ambulansen inte brann – De har inte hittat mig veckla ihop den och stoppa in den i buren, mor, somliga döda vaknar igen, någon dag om jag får tillfälle ska jag förklara hur jag har lärt mig det, de sveper runt med blicken, bestämmer sig – Jag går tillbaka och vankar sedan av och an i korridoren, förbryllade över alla förändringar 13

– Är du säker på att det är rätt adress Matilde? trots att ingen Matilde, till slut ber de om ursäkt och tassar iväg med nervösa små steg, ni anar inte hur många döda som vandrar omkring och letar efter huset där de en gång bodde, vad hette gatan nu igen jag kommer inte ihåg, jag har för mig att det låg en kinabasar, jag har för mig att köttbutiken men då borde vi ha gått förbi optikern och jag ser ingen optiker, de sätter sig på en bänk – Om jag sätter mig en stund känns det nog bättre mor sysselsatt med knät, jag hämtar värmepåsen, jag hämtar inte värmepåsen – Som om de skulle bry sig om var du håller dig gömd det där är över för länge sedan de nätter då hennes far inte kom hem kom de döda in i sovrummet och störde henne och tog på lakanen – Är du säker på att du inte hör till min familj lilla stumpan? hennes mor med en gammal morgonrock från något övergivet hus, hon kanske smög in i husen när ingen såg, och när hon reste sig för att gå – Det finns ingen som inte drömmer fortsätt sova nu och dra mig inte i axeln efter de här åren gick mors knä och mina drömmar åt olika håll, i Luanda sköt soldaterna inte bara på människorna, på hundarna också, i Lissabon, på en liten stol bredvid sybehörsaffären, satt den blinde mannen och spärrade upp näsborrarna mot den lille grabben som köpte cigaretter åt honom – Det gick förbi en kvinna visst gjorde det Carlos? och grabben medan han tog pengar ur hans fickor – Det var prästens dotter tokan som pratar med sig själv hennes kjolar trånga, hennes mors – Prova den här för vida, berätta hur du såg ut när du var i min ålder, doktorn som behandlade knät, utan att märka något – På vilket sätt hör flickan röster?

14

bredvid ett uppfordrande anslag, Tvätta händerna före maten, med en teckning av händer som gned varandra under en kran där vattnet var en kon av tunna streck, doktorn hade missat en fläck på hakan när han rakade sig och sög på tabletter, utan att fråga om de ville ha, som suddade ut stavelserna i orden och förvandlade konsonanterna till vokaler, tungan stack fram med den nu pyttelilla tabletten på spetsen och med ett ljud av glas som går sönder bet han i den och pekade – Halsmandlarna som om läkare blev sjuka, vilket påhitt, förutom ambulansen några nästan nakna typer på stranden i Angola, bundna med ståltråd runt handlederna och som satt på huk och väntade, hennes starkaste minne av människorna var deras resignation, hos var och en av dem en natt utan löfte om morgon, hon hade ännu inte börjat höra röster, det fanns inga munnar i löven, hennes mor hade färgat håret och var inte tjock och inte gammal och lade med en pensels hjälp blå ögonlock ovanpå de rosa ögonlocken – Vad gjorde du innan du dansade mamma?

– Jag jobbade på en fabrik ibland fabrik, några gånger syateljé, andra gånger kontor, ytterligare andra – Fråga inte så mycket medan hon petade på penseln som inte målade ögonlock, det blev bara kladdigt och hon tvättade av den under kranen, Tvätta händerna före maten, hennes mor som stod böjd över hyllan med ett foto på vilket hon hade på sig en sak uppe och en annan sak nere och hette Simone, trots att hon hette Alice, åtminstone hennes far Alice och i breven från en faster Alice med en handstil som skulle ha gjort fröken i skolan besviken – Åh Cristina hennes mor som bättrade på ögonlocken i spegeln – Nu gjorde du så att jag nästan sabbade det här inte med penseln, med en liten borste och en penna, någon gång då och då kom en danskollega som hade jobbat på ­fabriken, 15

syateljén, kontoret, med tavlor på båda sidorna om dörren med foton som det av hennes mor, fast ordet Girls i stället för namnet, och bad om pengar insvept i en pälskappa utan päls, glesa tussar, vi hade en katt som såg ut så där som vi begravde på baksidan, den fortsatte jama i flera månader efter att vi hade fyllt igen graven och vissa kvällar rätt vad det är kommer den fortfarande tillbaka och plågar oss, kollegan – Jag får inte ihop till hyran kan du inte hjälpa mig Simone? så smal i rottingfåtöljen – Simone med en röst som liknade trädens, vad har hänt med plymerna, vännen, med vristen i luften i andra raden, med färre paljetter och mer sliten dräkt, kommer du ihåg tjejen med puckeln som hamnade i garderoben, med ett fat på disken för dricks och dottern i vaggan i köket, när kvällen var slut stoppade chefen hälften av slantarna i egen ficka – Tacka Gud för att jag har medlidande med dig och en mulatt som var anställd på stället snappade åt sig den andra hälften samtidigt som han varnade henne – Inte ett ljud kommer du ihåg prästen som vördnadsfull och med knäppt kavaj stod och väntade på dig på gatan med en vit lilja i handen – Madame och vi till dig – Det är bara brudslöjan som fattas för enligt hans uppfattning hade du lika lite varit med någon man som han hade varit med någon kvinna, för ett ögonblick kom katten upp och jamade och försvann ner i underjorden igen, jag fick lust att ropa – Katten men den ville inte lyssna på henne, hon betraktar jorden i de öppna ögonen, hon betraktar svansen som rör sig, en tass, en till tass, nosen som sträcker sig uppåt, darrar till och faller ihop, hon fick för sig att den 16

– Cristina och jag tyst – Förlåt hennes mor kastade en hastig blick mot minnet av den vita slöjan och sa till kollegan – Hon pratar med skuggorna men hon pratade inte alls med skuggorna, hon svarade bara på det som oavbrutet förföljde henne, solen i mangoträden höll tack och lov tyst men resten var ett tumult av ekon, som att vara med er och ändå vara ensam, hennes mor Simone eller Alice och hennes far varken Alice eller Simone, han iväg och tillbaka med jeepen, hennes mor väntade i flera dagar på att han med en vit lilja i handen – Madame tafatt av blyghet och förälskelse, kollegan – Skrattretande när det var hennes misär och de svarta rötterna i det blonda håret som var skrattretande, hon försökte slå sig ner bland kunderna på fabriken, syateljén, kontoret, vid bord med grova manliga skratt – Får jag slå mig ner? och handflator som föste iväg henne – Vad vill hon? så därför undrade hon om hyran för rummet, förstår du, och blev det någon kotlettbit över från middagen i går som du kan stoppa ner i en liten påse, jag lovar att jag inte ska komma igen eller besvära dig, kollegans ögon inte sida vid sida, bara ett enda som seglade iväg från ansiktet under ett enda ögonlock, varför begravde vi henne inte som katten och bad för att hon inte skulle komma tillbaka, kollegan på väg att rufsa till hennes lugg – Din dotter är så söt när hon skulle gå ett leende som bestod av trasor av gamla leenden som folk sparar utan att veta om det – Jag borde skaffa en präst som du Simone 17

hennes mor ett enda öga hon också och någonting fuktigt som letade sig ner längs näsan, hennes far där inifrån – Vem var det? det fuktiga som letade sig ner längs näsan – Ingen och det är sant, ingen, hörde du något, Cristina, förutom rösterna och katten som hela tiden kommer tillbaka och anklagar oss, hur många gånger har jag inte bett min man att låta mig ge mig av till Lissabon, kvinnan på ambassaden som ritade streck med pennan i ett block, dussintals streck men till slut alltid samma – Situationen har blivit komplicerad förstår ni? eller med andra ord min man som satt och skrev i skydd av armbågen, springandet, skotten, några av människorna som satt på huk på stranden försökte rymma ut i havet men eftersom fotlederna fjättrade blev det också streck i blocket, samma streck i det oändliga – Situationen mina naglar växte först in i handflatorna och sedan i köttet och de tomma inälvorna, var det vi som dog eller är det alla andra, vad berättar träden för dig, Cristina, vad berättar sakerna, vad har ni gemensamt som jag inte förstår, som du och din far, jag utfryst, jag tar upp plymerna ur kistan, sätter dem på huvudet och lägger genast ner dem igen, jag utfryst, farbrodern som grep mig i armen – Kom här Alice i ett dike med rödhöns, om de åtminstone talade om för mig hur man gråter, vingarna rörde sig fram och tillbaka medan ungarna pep, jag gör vad ni vill, slit inte sönder mig, och militärerna som inte bara dödade människorna, vågorna också, den som tror att havet inte dör har fel, det lägger sig på mage i sanden och slutar titta på oss, jag lägger mig på mage i diket och min farbror – Res dig upp 18

om jag hämtar geväret, han en rödhöna, stackars kraken, skjortfjädrarna, västfjädrarna, huvudet fast i en krok i midjan, kollegan – Simone och kalla mig inte för Simone, du kan gott bli ännu magrare, stick härifrån, du kommer att hamna i någon kåkstad, där du äter grus och jord och försöker piffa upp dig inför danserna, vi lagade strumporna före föreställningarna, vi lagade klänningsliven med tråd i en annan färg för i andra raden var det ändå ingen som såg, men min man såg och fattade mod – Madame utan att våga gå efter mig, det var jag som fick söka upp honom bland soptunnorna där han stod och förläget gömde liljan – Jag ville inte såra er när det som skulle ha sårat mig efter rödhönsen inte kan såra mig längre, jag spetsar ditt huvud på en krok i midjan, ägaren av fabriken, syateljén, kontoret, klappade ilsket händerna – Lite gladare om jag får be raringar tills fabriken, syateljén, kontoret stod tom, inte ens en orkester, en skivspelare på en bänk, dold bakom ett draperi, och vi inte tjugo, inte fjorton, sju och i en enda rad så att man lägger märke till att klänningsliven är lagade med en annan tråd, varför förbjuder du mig att ge mig av, jag är inte härifrån, jag är inte svart, ingenting förutom en rysning genom träden och alla löven som skälver på sitt språk utan att ha något gemensamt med de andra, ord som riktas till mig men vars innebörd jag inte förstår, jag är rädd för att min man och min dotter ska döma mig, jag hatade dig när jag blev medveten om dig i min mage, diket med rödhönsen som växte under naveln dag efter dag och varje dag föraktade jag er, min förvåning när du föddes – Det är ingen rödhöna för efter min farbror var det rödhönsblod jag hittade, droppar av blod, avföring, fågelstrunt, vinden som böjer grenarna 19

på buskarna, min mans ögon, som inte känner varandra, varken – Simone eller – Alice dolda bakom armbågen medan han skriver, poliser som håller vakt i trädgården och ett hemligt ljus i akacian där vi begravde katten, tassar som klättrar upp till mig i hopp om en korg, om jag gav den till min kollega skulle hon äta upp den, jag har dåligt samvete för att jag inte ringer henne, gräv vid akacian och ta den, hon på knä i jorden, med plymer och paljetter, ägaren av fabriken, syateljén, kontoret – Lite gladare om jag får be raringar och min kollega som ler med vristen i luften, vi bodde i ­Prenda där vi väntade i trapporna på att den andra skulle bli klar med ett jobb, och rödhönsen tillbaka i buskarna och pickade, prästen nervös i regnet med håret droppande – Madame han betalade men tog inte ens av sig kläderna, kanske upp­ fattade han lövens munnar som många år senare skulle tala med min dotter – Hur mår du Cristina? och prästen med ryggen mot mig, jag antar att han bad, andra gången lät jag förgäves handen söka sig till hans intima delar och han – Ni måste ha tålamod med mig madame två geckoödlor bredvid lampan, nej, den ena bredvid lampan och den andra i skuggan, jag tyckte synd om honom för hans ångest och alla nederlag – Så länge ni betalar bryr jag mig inte och sedan låg jag där med en fågelskrämma vid min sida, bamburör till ryggrad, ärmarna som ett kors, majskolv till huvud med ansiktsdrag ritade med krita, det vill säga, ögonbryn, mun och ett halvdussin framtänder som åt upp hela mig, knädoktorn stilla över min journal 20

– Vad menar ni med röster? och i det ögonblicket misstänkte jag att skrivbordet och vågen talade, inte något långt samtal, en stavelse eller två – Åh Alice jag letade efter Cristina men hon satt försjunken i andra tankar, kvinnan på ambassaden böjde sig fram i en hemlighet oss emellan – Ingår er man inte i Tårkommissionen? och genast satte alla saker igång att diskutera huller om buller, du si och du så, hur mår du Simone, en kvinna som hade blivit skjuten i båda benen och båda armarna och barnet som slet sig från hennes midja och tog sig ur tyget som det låg invirat i, jag inbäddad i tusentals ljud – Tårkommissionen? varpå kvinnan rynkade sig och förstorade örat – Jag förstår inte såsom hon själv inte förstod henne, vilken Kommission, vilka Tårar, de från prästens majskolvshuvud suddade ut tänderna precis som regnet i min morfars grönsaksland, om jag hade en halmhatt skulle han få låna den av mig, min morfar stod på verandan och lyssnade på regnet och i nästa sekund låg han död över matbordet, med slips och stövlar, medan ägaren av fabriken, syateljén, kontoret – Lite gladare om jag får be raringar samtidigt som han slog mig på hälarna med en liten stav – Upp med vristerna min kollega brann säkert upp i någon ambulans eller hade begravts under zinkplåtarna när soldaternas lastbilar rev kåkstäderna, jag undrar om jag heter Simone eller Alice nuför­ tiden, i den här lilla lägenheten i Lissabon intill floden, måsar, oljefläckar, en pråm med slagsida, min man är säker på att de kommer att banka på dörren med väldiga knogar, i morgon eller övermorgon, och då kommer han att titta på min dotter, han kommer att titta på mig, han kommer att låsa upp dörren och 21

finna sig i sitt öde och där ute i trappan utanför dörren urskiljer vi gestalter som lampan får att avteckna sig på golvet, han ska ge sig av med gestalterna och en tom stol vid lunchen, eller med andra ord världen likadan som förut frånsett den tomma stolen vid lunchen och jag för mig själv att han har aldrig funnits, jag tog fel, jag byter ut rutorna mot normala rutor och hus träder fram, otåliga att få finnas till, grinden till den judiska begravningsplatsen med sin ingraverade stjärna, det lilla torget där jag brukade vila knät, med duvorna med käpp som sitter på bänkarna och röker och gamlingarna i cirklar över taken och en ny färgskiftning för varje varv, jag är tvungen att gå förbi fabriken, syateljén, kontoret men jag går på trottoaren på andra sidan och en annan man i uniform, andra kunder som går in, andra Simone, nej, Alice på väg att bli Simone, fler Alice än Simone i början, den enkla lilla blusen, den lantliga frisyren, farbrodern – Vänta på mig vid diket och bryska rörelser, rödhöns, jag har aldrig sett rödhöns sedan dess, var gråter de och för vem gråter de, berätta för mig, Alice som höll på att ordna håret med hårnålarna och jag har aldrig sett Alice heller sedan dess, kära Alice, kära Alices morfar – Vad är klockan flicka? för han hade något fel på ögonen som hindrade honom att se klockan och solens bana, fast solen förflyttar sig förresten inte, den sprider ut sig, hur många gånger kom jag inte på honom med att stå och spionera på mig vid pilarna och alla gånger han skrämde mig när jag var på väg hem från skolan, min morfar som viftade bort solen tills han kom fram till mitt ansikte – Jag ser dig inte förstår du? och gjorde om ansiktsdragen på mig med tummarna och jag – Jag ser ut som ni gjorde mig ni ser mig inte men jag lovar att jag ser ut som ni kommer ihåg mig men gör om mig med fingrarna om ni har lust att göra det, han köpte ett litet halsband till mig på marknaden, han gömde sig bakom hatten för att jag inte skulle inbilla mig 22

att han var förtjust i mig och trots det fingrarna försiktigare, lättare, behandla mig som resten av familjen jag går inte sönder, oroa er inte, kära Alice håller, han grillade små fåglar åt oss och flottet som droppade på brödet, han klagade – Du är bara jobb och besvär du flicka och log belåtet, ifall jag – Är jag bara jobb och besvär? bredde han på – Vad ska man med dig till? men om jag drog mig undan frågade han dimmolnen som omgav honom, i hopp om att någon släkting skulle vara där, en gudson, en brorson, min farbror med rödhönsen – Mitt barnbarn? och hans barnbarn, den kära Alice, stod i fabriken, i syateljén, på kontoret och slängde upp vristen, den kära Alice i Luanda och även om hon stod med vristen i luften saknade hon de små fåglarna och hon tappade rytmen medan hennes morfar gick genom väggarna på väg till sovrummet, han kom ut på andra sidan utan att vi förstod hur det gick till, paddlande med käppen, om någon sa till honom att han gick genom väggarna trodde han inte på det – Jag? jag gick av bussen i samma ögonblick som de sänkte ner kistan, jag kommer ihåg männen och repen, träden också och varje löv en mun som inte hade något gemensamt med de andra, i början är de lite stela, de tvekar, ber om ursäkt och sedan ord som riktar sig till mig utan att jag fattar vad de betyder – Gör du det Cristina? låt mig vara i fred, ni är jobbiga, hur många år – Ingår er man i Tårkommissionen? har ni förföljt mig, det här med morfar på våren eller hösten och jag säger på våren eller hösten för jag har börjat blanda ihop årstiderna, april eller november går på ett ut, månaderna är sig lika och ambulanserna brinner på stranden, de kommer 23

alltid att brinna precis som springandet och skjutandet alltid kommer att fortsätta, hans barnbarn hade besvär med knät, hon haltar faktiskt, det förstår ju vem som helst att han aldrig ­kallade henne kära Alice, vilken överdrift, vi kommer på så mycket saker när vi känner oss, hur ska jag uttrycka mig, jag uttrycker mig inte, vi kommer på så mycket saker när morgnarna känns svåra, kollegan till min mor – Jag får inte ihop till hyran kan du inte hjälpa mig Simone? utan plymer eller vrist i luften, så smal, en svår morgon är när – Vad gjorde du innan du dansade mamma? det är när endast katten kommer upp ur golvet och letar efter oss, inte i Luanda, här, samma katt, jag lovar, min morfar jord eller snarare repen som sänkte ner honom och jag bredvid bussen och stirrade på honom, mor med ens Alice igen, inte Simone, de kommer inte att döda dig, far, var inte rädd, alla utom vi har glömt människorna på stranden med bundna händer, några dagars permission förutsatt att hon tar sin medicin mot de svåra morgnarna, dammiga ruiner, små fragment, jag i armarna på en kvinna men vilken, eftersom massor av grannkvinnor som blev bortförda av militärerna, vi blev kvar, jag i armarna på en kvinna i Lissabon, medan min far spelade schack, med en trasig leksak i ett hårt grepp i handen och när hon satte ner mig på golvet slog jag sönder den en gång till med en järnbit så att jag inte skulle bli ledsen för att jag hade förlorat den, när den inte fanns längre hade den aldrig funnits och jag lugn, jag kommer ihåg en man som satt på en tegelsten bland en massa grus och spillror och aska, bredvid fåglar med kala halsar som drog innehållet ur de döda kropparna med klorna, till och med på natten kände hon de bruna kartongvingarna, inte vita, och de röda fötterna, upp med fötterna, raringar, ett två tre, ett två tre och min mor som närmade sig morfars kista, medan hon höll kollegan till vänster och kollegan till höger om midjan, i takt med musiken, ett två tre, ett två tre, kom igen, kom igen, hur många var vi, tolv i den främre raden och tolv i den bakre, 24

sedan sju i den främre och sju i den bakre, sedan bara fyra, sedan ingen alls, ägaren av fabriken, syateljén, kontoret – Det föds inga artister nuförtiden ända tills han också försvann, utan att dela ut lönerna, skylten Girls lutad mot dörrposten, inga foton och de bleka rektanglarna som talade om att vi inte längre var där inramade av svarta små spikhål, min morfar är inte död, han ber mig att slå mig ner vid sitt bord efter föreställningens slut – Sätt dig här flicka han ändrar mina ansiktsdrag med tummarna och jag lycklig, min arm om hans nacke, mitt ben mot hans, min morfar som kittlar mig – Lova att vara stygg mot mig för jag vill att du ska vara väldigt stygg mot mig, skäll på mig, gör mig illa och jag tänkte på rödhönsen, det enda jag kom att tänka på var diket med rödhönsen som skrikande flydde från soldaterna och min far som stod och stödde sig mot sop­ tunnorna på baksidan – Madame och skyddade liljan mot regnet, sig själv brydde han sig inte om, bara blomman, min mor till kollegan som hälsade på oss – En präst? och tillbaka till soptunnorna – Är du präst? och min far som tyst drog sig tillbaka, en mycket stygg flicka, straffa mig hårt, sluta inte för jag förtjänar ingen nåd, jag menar det jag förtjänar ingen nåd, kvällen kom och min far – Tänd inte lamporna så att bara reflexerna av gatlyktorna i de ogenomskinliga fönstren, min mor på väg tillbaka med buss, fyra timmar från byn till Lissabon och fruktodlingar, fontäner, ett tåg på en bro – Undrar vad det är för flod? små pinnar i kors och över glöden de små fåglarna på ­spettet, flottet rann när man åt, man stoppade det med en brödbit, ibland 25

en hoprullad fjäder i munnen, andra gånger ett litet ben som det var svårt att hitta med tungan, morfars haka som ­glänste, fingrarna torkade han av på byxorna, morfar som ­frågade dimman – Mitt barnbarn? här är jag, morfar, jag har varit här hela tiden, låt mig hjälpa er hem så att ni inte snubblar på den här vattenkannan, den här hinken, kära Alice for aldrig till Angola, kära Alice hjälper er, ett två tre vristen, ett två tre den andra, kära Alice – Vad ska man med dig till? som inte duger till någonting, som inte vet vad hon ska göra bredvid ordet Girls, framför en dörr som aldrig skulle öppnas, framför en slutdörr.

26