Issuu on Google+

PROLOG Om tre dagar kråkan landade på hans nakna mage och pressade in sina vassa klor i skinnet. Första gångerna den hade väckt honom hade han lyckats skrämma iväg den och få den att släppa taget. Men nu lät den sig inte skrämmas lika lätt, utan satt kvar och trampade obekymrat omkring över honom, alltmer otålig och hungrig. Det var bara en tidsfråga innan den skulle börja hacka i sig honom bit för bit. Han skrek till så högt han kunde, och till slut släppte den sitt grepp och flaxade kraxande iväg. Till en början hade han trott att han befann sig mitt i en mardröm och att han bara behövde vakna för att allt skulle bli bra igen. Men när han väl hade slagit upp ögonen hade han inte kunnat se annat än mörker. En bindel hade varit bunden för hans ögon. Istället var det den svaga ljumma brisen som hade avslöjat att han befann sig utomhus och låg naken på något hårt och kallt, uppspänd som i en Leo­nardo da Vinci-ritning. Mer än så visste han inte. Resten var frågor staplade på varandra. Vem hade placerat honom där? Och varför? Han gjorde ett nytt försök att kränga sig loss, men ju mer han tog i, desto längre trängde taggarna från remmarna in i hans handoch fotleder. Smärtan skar likt en vass diskantton och påminde om den han hade känt när han som nioåring misslyckats med att övertyga tandläkaren om att bedövningen inte hade tagit. Det var i och för sig ingenting mot den smärta som brukade 5


komma en gång per dygn och oftast kunde vara i flera timmar, och likt en svetslåga trängde in i honom medan den sakta rörde sig över hans nakna kropp. Ibland kunde den plötsligt upphöra, för att lika plötsligt vara tillbaka igen. Ibland kom den inte alls. Han hade försökt räkna ut vad det var, om någon var där och torterade honom, men till slut hade han gett upp alla försök att förstå och istället ägnat all sin kraft åt att försöka uthärda. Han bedömde att det återigen borde ha gått en timme och ropade efter hjälp, så högt han kunde. Han slogs av hur futtigt det lät och gjorde ett nytt försök och ansträngde sig för att få till mer kraft och bas i rösten. Men i det utdöende ekot kunde han höra hur desperationens gälla frekvenser envisades med att bryta igenom. Han gav upp. Det var ändå ingen som hörde honom. Ingen mer än kråkan. Han gjorde ett nytt försök att rekapitulera vad som hänt, för vilken gång i ordningen visste han inte. Kanske hade han missat någon liten detalj som kunde ge honom några svar. Han hade lämnat sitt hem på morgonen strax efter sex och det var mer än tre kvart tills han skulle gå på sitt pass. Han hade bestämt sig för att låta bilen stå, vilket han alltid gjorde så fort vädret tillät, och promenaden genom parken brukade ändå aldrig ta mer än tolv minuter, så han hade gott om tid. Så fort han lämnat sitt hus hade han känt en oro dra genom kroppen. Känslan hade varit så påtaglig att han stannat upp och svept runt med blicken över kvarteret. Men han hade inte sett någonting som stått ut från det normala. Det vill säga inget annat än grannen, som kämpat med att starta sin rostiga gamla Fiat Punto, och en kvinna med vackert blont hår som trampat förbi på sin cykel. Hennes kjol hade fladdrat i fartvinden och hon hade pyntat sin cykelkorg med prästkragar av plast. Det var som om hon var ute och cyklade runt bara för att sprida lite glädje omkring sig. 6


Men själv hade han inte varit det minsta mottaglig. Oron hade haft sitt grepp om honom, och han hade gått med stressade steg och korsat gatan trots att det hade varit röd gubbe, något han i normala fall aldrig brukade göra. Men den här morgonen var annorlunda, hela hans kropp hade varit spänd som en fjäder, och en bit in i parken hade han varit säker. Någon följde definitivt efter honom. Stegen i gruset bakom honom lät som gymnastikskor. Han hade kommit på sig själv med att öka takten och ansträngt sig för att sänka den igen. Stegen hade kommit allt närmare och han hade kämpat mot impulsen att titta sig över axeln. Hans puls hade ökat och kallsvettningarna sköljt som vågor över honom. Det hade känts som om han var på väg att svimma och till slut hade han gett efter och vänt sig om. Mannen som kommit mot honom hade mycket riktigt haft gymnastikskor. Ett par svarta Reebok. Han hade varit klädd i mörka kläder med många fickor. På ryggen hade han haft en fullpackad ryggsäck och i ena handen en trasa. Men det var först när mannen tittade upp och mötte hans blick som han hade kunnat se ansiktet. Därefter hade allt gått undan. Smärtan hade skjutit ut i kroppens alla nervtrådar när knytnäven träffat honom mitt i solarplexus. Han hade fått kämpa för att få luft, sjunkit ner på knä och känt hur trasan tryckts mot hans ansikte. Nästa minnesbild var hur han hade vaknat av klor som trängt sig in i hans mage. Högt ovanför honom skymde en ensam molntuss solen. En räddning lika flyktig som ett slott i sanden. När den till slut gled vidare och försvann var himlen så där perfekt blå som endast en svensk 7


högsommardag kan vara. Solen lyste nu med sin fulla kraft rakt mot den noga utplacerade linsen, som i sin tur riktade strålarna till en brännpunkt bredvid den uppspände mannen. Resten tog jordens egen rotation hand om. Det sista han hörde var det elaka knastret från sitt brinnande hår.

8


DEL 1 30 juni – 7 juli 2010 Hösten 2003 genomförde psykologen Kipling D. Williams ett experiment där han utsatte sina försökspersoner för social utfrysning genom att spela Cyberball – ett virtuellt bollspel där tre spelare passar bollen mellan sig. Efter en stund gick två av dem över till att uteslutande passa till varandra. Den tredje, ovetande om att han spelade mot datorer, upplevde direkt en stark känsla av att vara exkluderad och bortvald. Känslan var så pass kraftig att man med hjälp av magnetröntgen kunde uppmäta en förhöjd aktivitet i exakt samma del av hjärnan som vid rent fysisk smärta.


1 Fabian Risk hade åkt sträckan fler gånger än han kunde minnas. Men aldrig någonsin hade den känts så lätt och upplyftande som den här gången. Precis som planerat hade de kommit iväg tidigt på morgonen och kunnat kosta på sig en lång lunchpaus i Gränna. Redan då hade oron för hur flytten skulle gå börjat skingra sig. Sonja hade varit glad, på gränsen till sprudlande, och erbjudit sig att köra den sista biten genom Småland för att han skulle kunna ta en stor stark till strömmingen. Det hade nästan varit för trevligt och han hade kommit på sig själv med att tänka att allt bara var ett spel för gallerierna. Skulle han vara helt ärlig hade han innerst inne varit tveksam till om det verkligen skulle fungera att bara fly från problemen och starta om på nytt. Barnen hade reagerat precis som väntat. Matilda såg det som ett spännande äventyr, trots att hon skulle börja i fyran på en ny skola i en helt ny klass. Theodor hade inte varit fullt lika positiv och hade till och med hotat med att stanna kvar i Stockholm. Men efter lunchen i Gränna var det som om till och med han hade bestämt sig för att ge det hela en chans, och till allas förvåning hade han vid flera tillfällen tagit ut hörsnäckorna ur öronen och talat med de andra. Men det bästa av allt var att ropen hade tystnat. Ropen och skriken, som bönade och bad för sina liv och som hade jagat honom 11


under det senaste halvåret, både i drömmarna och under det mesta av hans vakna tid. Äntligen hade de gett upp. Han hade lagt märke till det för första gången i höjd med Södertälje, men utgått från att det bara var inbillning. Det var först efter att de hade passerat Norrköping som han hade blivit helt säker, och för varje kilometer de lagt bakom sig hade rösterna tappat i styrka. Nu när de var framme, 556 kilometer senare, hade de tystnat helt. Det var som om det fanns ett före och ett efter deras tid i Stockholm och händelserna i vintras. Och äntligen, äntligen befann de sig i efter, tänkte Fabian och tryckte in nyckeln i låset till deras nya hem – ett av de engelska radhusen i rött tegel på Pålsjögatan. Än så länge var han den enda i familjen som hade varit inne i huset, men han var inte det minsta nervös för vad de andra skulle tycka. Så fort han hade sett att det var till salu hade han varit säker på att det var där och ingen annanstans som de skulle starta sitt nya liv. Pålsjögatan 17 på Tågaborg, ett stenkast från stan och med Pålsjöskog runt hörnet. Där skulle han jogga på morgnarna och återuppta sin tennis på grusbanorna. Ville man till havet var det bara att rulla nedför Halalidbacken så var man på Fria bad, där han alltid brukade bada som ung. På den tiden hade han fantiserat om att det var just i de här kvarteren han bodde istället för i de gula hyreskasernerna uppe på Dalhem. Nu trettio år senare hade drömmen gått i uppfyllelse. ”Pappa, vad väntar du på? Ska du inte svara?” sa Theodor. Fabian vaknade ur sitt lyckorus och insåg att resten av familjen stod nedanför på trottoaren och väntade på att han skulle ta mobilen som låg i hans ficka och ringde. Han tog upp den och såg att det var Astrid Tuvesson, hans nya eller rättare sagt blivande chef på Helsingborgspolisens kriminalavdelning. På pappret var han fortfarande anställd i Stockholm i ytterligare sex veckor. Utåt sett hade det varit hans eget beslut att säga upp 12


sig. Men det rådde ingen tvekan om att de flesta av hans gamla kolleger visste hur det egentligen förhöll sig och att han aldrig skulle kunna sätta sin fot där igen. Sex veckors ofrivillig semester som började kännas alltmer lockande. Han kunde inte minnas att han varit ledig så länge sedan han slutat skolan. Om det var tillräckligt länge fick visa sig. Planen var att börja med att i lugn och ro installera sig i huset. Därefter skulle de lära känna sin nya hemstad och beroende på väder och lust kanske ta en resa till något varmare ställe. Det sista de tänkte göra var att stressa. Allt det här borde Astrid Tuvesson vara väl medveten om. Ändå ringde hon. Något hade hänt och han var på väg att svara för att ta reda på vad. Men han och Sonja hade lovat varandra. Den här sommaren skulle de vara en familj igen och dela på ansvaret. Kanske skulle hon till och med få energi till att färdigställa de sista tavlorna till utställningen i höst? Dessutom fanns det väl andra vid Helsingborgspolisen som inte hade semester? ”Nej, det får vänta”, sa han och stoppade tillbaka mobilen i fickan, låste upp och släppte in Theodor och Matilda som kämpade om att komma först in. ”Om jag var er, skulle jag börja med trädgården!” Han vände sig mot Sonja som kom upp till honom på farstutrappan med en iPod-högtalare i famnen. ”Vem var det som ringde?” ”Inget viktigt. Kom nu, så ska du få se huset.” ”Det var väl inte …” ”Nej, det var det inte”, sa Fabian. Men han kunde se i hennes ögon att hon inte trodde honom, så han höll upp mobilen för att visa henne. ”Det var min blivande chef, som säkert bara skulle hälsa oss välkomna. Kom nu.” Han tog över högtalaren och visade in Sonja i huset med handen för hennes ögon. ”Tadam!” Han 13


tog bort handen och hon tittade sig omkring i det omöblerade vardagsrummet med den öppna spisen och det angränsande köket som vette ut mot den lilla trädgården på baksidan av huset, där Theodor och Matilda syntes hoppa i en stor studsmatta. ”Oj. Det är ju helt … Helt fantastiskt.” ”Det får alltså godkänt? Du gillar det?” Sonja nickade. ”Sa flyttfirman något om när de skulle komma?” ”Inte mer än någon gång under eftermiddag kväll. Men vi kan ju alltid hoppas på att de är försenade och inte kommer förrän imorgon.” ”Varför det, om man får fråga”, sa Sonja och la sina armar om hans hals. ”Här har vi ju allt vi behöver. Ett rent golv, levande ljus, vin och musik.” Fabian ställde högtalaren på köksön, tryckte ner sin gamla repiga Ipod Classic i högtalaren och satte på Bon Ivers For Emma, Forever Ago – sedan några veckor hans favoritalbum. Han hade varit sen att hoppa på Bon Iver-tåget. Tyckt plattan var tråkig vid första genomlyssningen, men gett den en andra chans och då insett vilket mästerverk den faktiskt var. Han tog tag om Sonja och började dansa. Hon skrattade och gjorde sitt bästa för att hänga med i hans improviserade steg. Han tittade in i hennes grönbruna ögon och hon lossade hårklämman och lät sitt bruna hår falla. Träningen, som terapeuten hade ordinerat henne, hade helt klart gett resultat. Både psykiskt och fysiskt. Hon hade säkert gått ner en fem sex kilo. Hon hade aldrig varit tjock, snarare tvärtom. Men hennes anletsdrag hade blivit tydligare, vilket klädde henne. Han svängde om i en hastig rörelse och lät henne falla ner i sin famn. Hon skrattade igen och han insåg hur mycket han hade saknat det. De hade diskuterat olika lösningar. Allt från att flytta ut från 14


lägenheten vid Södra station och köpa hus i någon av Stockholms alla närförorter till att köpa en liten lägenhet och flytta isär på prov och skiftas om att ha hand om barnen. Men inget av alla alternativ hade känts bra. Om det berodde på att skräcken för att skiljas var alltför stor eller att de någonstans innerst inne faktiskt älskade varandra återstod att se. Det var först efter att han hade hittat huset på Pålsjögatan som allt hade fallit på plats. Jobbet som kriminalinspektör på Helsingborgspolisen, de lediga platserna på Tågaborgsskolan och det stora vindsrummet, som med sina takfönster passade perfekt som ateljé till Sonja. Det var som om någon förbarmat sig över deras öde och bestämt sig för att ge dem en sista chans. ”Och barnen? Var hade du tänkt att de ska sova?” viskade Sonja i hans öra. ”Det finns säkert något rum nere i källaren där vi kan låsa in dem.” Sonja var på väg att svara, men han avbröt henne med en kyss och fortsatte att dansa, när dörrklockan ringde. ”Är de redan här?” Sonja avbröt kyssen. ”Vi kanske får sova i våra sängar ändå.” ”Jag som sett fram så mot golvet.” ”Golvet finns väl kvar? Dessutom sa jag sova. Inget annat.” Hon återupptog kyssen, lät handen treva ner över hans mage och gräva sig in under hans byxlinning. Det här kommer att gå vägen och vi kommer att leva lyckliga i resten av våra liv, hann Fabian tänka, innan hon drog upp handen igen och gick för att öppna. ”Hej, jag heter Astrid Tuvesson. Jag är en av er mans nya kolleger.” Kvinnan i dörröppningen räckte fram handen mot Sonja. Med andra handen förde hon upp solglasögonen i det blondlockiga håret, som tillsammans med den färgglada klänningen, de smala 15


bruna benen och sandalerna fick henne att se tio år yngre ut än sina femtiotvå. ”Jaha? Hej?” Sonja vände sig mot Fabian som kom fram och skakade hand med Tuvesson. ”Du menar blivande kollega. Jag börjar ju inte förrän den sextonde augusti”, sa Fabian och la märke till att hennes vänstra örsnibb helt saknades. ”Blivande chef, om vi nu ska vara så petimätriga.” Hon skrattade till och rättade till håret så att örat doldes, och Fabian kom på sig själv med att börja fundera på om det var en skada eller något medfött. ”Förlåt. Jag vill verkligen inte komma och störa mitt i semestern och ni måste ju vara helt färdiga efter resan, men …” ”Ingen fara”, avbröt Sonja. ”Kom in, kom in. Men vi kan tyvärr inte bjuda på någonting, eftersom vi fortfarande väntar på flyttlasset.” ”Det är lugnt. Det enda jag behöver är några minuter med er man.” Sonja nickade stumt och Fabian visade ut Tuvesson på altanen på baksidan och stängde dörren efter dem.”Till slut gav jag också efter och köpte studsmatta. Ungarna fick tjata i flera år innan jag gick med på det och då hade de blivit för gamla.” ”Ursäkta, men vad gäller saken?” Fabian hade ingen som helst lust att ägna semestern åt att kallprata med sin blivande chef. ”Det har inträffat ett mord.” ”Jaha? Ja, det är ju sådant som sker. Tyvärr. Inte för att lägga mig i, men är det inte bättre att du tar det med dina kolleger, som inte har semester?” ”Jörgen Pålsson. Klingar det bekant?” ”Är det offret?” Tuvesson nickade. Fabian kände igen namnet men hade ingen som helst lust att 16


försöka placera det. Det sista han ville var att jobba. Han kände sig som en fullastad oljetanker, som just kapats av pirater och tvingades att gira bort från paradisön. ”Kanske bättrar det här på minnet?” Tuvesson höll fram en plastficka med ett foto. ”Det låg på offrets kropp.” Fabian tog plastfickan, tittade på fotot och insåg direkt att det inte skulle bli någon paradisö. Han kände igen fotot även om han inte kunde minnas när han senast hade tittat på det. Det var ett klassfoto från nian. Sista bilden där alla var samlade. Själv stod han på andra raden och snett bakom honom stod Jörgen Pålsson. Överkorsad med svart tusch.

17


2 En timme hade han fått vara i huset. En timme innan det hade ringt på dörren. Visst, han kunde förstå varför Tuvesson hade valt att kontakta honom. Att inte göra det vore i det närmaste att betrakta som ett tjänstefel. Kanske mindes han något som kunde skynda på utredningen och i slutändan till och med rädda några liv. Men Fabian kom nästan inte ihåg någonting från grundskolan och skulle sanningen fram hade han inte den minsta lust att väcka den tiden till liv igen. ”Det är den vita Corollan där borta”, sa Tuvesson och Fabian följde henne över gatan. Hon hade erbjudit sig att köra honom både dit och hem, så att Sonja i lugn och ro skulle kunna lasta ur bilen. ”Bara så du vet, uppskattar jag verkligen att du tar dig tid att följa med trots att du är mitt i semestern.” ”Den har knappt ens börjat.” ”Jag lovar, det här kommer inte att ta mer än någon timme.” Tuvesson stack nyckeln i låset och vred om. ”Den har i alla fall centrallås. Men dörren kärvar så du får ta i lite.” Fabian slet upp dörren och möttes av ett passagerarsäte som redan var upptaget av urdruckna lattemuggar, öppnade Marlboropaket, nycklar, matrester, använt hushållspapper och ett paket tamponger. ”Sorry. Vänta, så ska jag …” Hon föste ner allt på golvet utom nycklarna och cigaretterna. Fabian satte sig och Tuvesson startade och svängde ut. ”Är det okej om jag tar ett bloss?” Innan Fabian 18


hann svara hade hon tänt en cigarett och vevat ner fönstret. ”Jag ska faktiskt sluta. Jag vet, det säger man alltid och istället för att prata och lova, ska man bara göra det. Och det ska jag också. Bara inte just nu”, fortsatte hon och drog ett djupt bloss samtidigt som hon svängde vänster in på Tågagatan. ”Ingen fara”, sa Fabian med blicken på klassfotot och Jörgens överkorsade ansikte. Varför hade han haft så svårt att komma på vem Jörgen Pålsson var? Om det var någon han borde komma ihåg så var det just Jörgen. Han hade i och för sig aldrig gillat honom och kanske var det där förklaringen låg. Han hade helt enkelt förträngt honom. ”Var hittades han?” ”Fredriksdalsskolan. Vad jag förstår arbetade han där som slöjdlärare.” ”Dessutom gick han där på högstadiet.” ”Ja, det är inte alla som rör sig så långt som till Stockholm. Förresten, vad vet du om honom?” ”Mer eller mindre ingenting. Vi umgicks aldrig.” Fabian kom att tänka på Lyle Scott- och Lacostetröjor i lammull och på hur tv:n rullades in och avbröt lektionen så fort Stenmark skulle kasta sig ut i backen. ”Ska jag vara helt ärlig gillade jag inte honom.” ”Inte? Varför inte det?” ”Han var klassens tuffing och allmänt jobbig. Du vet, gjorde precis vad som föll honom in.” ”En sådan hade vi också. Han störde på alla lektionerna och tog andras matbrickor och sådant där. Och ingen vågade säga ifrån. Inte ens lärarna.” Tuvesson drog den sista nikotinen ur cigaretten och sköt ut fimpen genom fönstret. ”Det var på den tiden då det inte fanns några bokstavskombinationer.” ”Dessutom lyssnade han bara på Kiss och Sweet.” ”Vad är det för fel på Kiss och Sweet?” ”Inget. Tvärtom. Men det insåg jag först för några år sedan.” 19


Fabian klev ur bilen och tittade på Fredriksdalsskolan som med sina två våningar och röda tegelväggar bredde ut sig bakom den ödsliga skolgården. Två basketmål med sönderslitna nät sköt upp ur asfalten som en påminnelse om att det här i normala fall var en plats för barn. Han lät blicken vandra längs den långa raden av smala fängelseliknande fönster och hade svårt att förstå hur han klarat tre år i byggnaden utan att bli helt förstörd. ”Vem hittade honom?” ”Först ringde hans fru in och anmälde honom saknad, men det fanns inte så mycket vi kunde göra då.” ”Och när ringde hon?” ”I onsdags för en vecka sedan. Dagen innan hade han åkt ner till Tyskland för att köpa öl inför midsommar och skulle vara tillbaka på kvällen.” ”Köpa öl i Tyskland? Lönar det sig fortfarande?” ”Så länge du köper tillräckligt mycket. Fyrtio kronor för ett flak och så får du tillbaka pengarna för färjebiljetten om du inte stannar längre än tre timmar.” Bränna hela vägen ner till Tyskland bara för att fylla bilen till bristningsgränsen med öl. Ju mer Fabian tänkte på det, desto bättre stämde det in på Jörgen som började vakna till liv i hans minne. Jörgen och möjligtvis Glenn. ”Men han kom aldrig till Tyskland, eller vadå?” ”Jodå, han var där. Vi kollade med Öresundsbron och han återvände som planerat på tisdagskvällen. Men efter det upphör alla spår. Det var först nu igår vi kom vidare, när en glasfirma begärde bortforsling av en bil som stod i vägen för deras skylift.” ”Hans bil?” Tuvesson nickade och de fortsatte runt hörnet till baksidan av skolbyggnaden. Ett tjugotal meter bort stod en Cheva pickup parkerad bredvid en skylift. Avspärrningsbandet var redan uppspänt 20


med en väl tilltagen radie. Två uniformerade poliser stod och vaktade området. De möttes upp av en medelålders tunnhårig man, klädd i en blå heltäckande engångsoverall och med glasögonen långt nere på näsan. ”Det här är Ingvar Molander, vår kriminaltekniker, och det här är Fabian Risk, som ju egentligen har semester och inte börjar förrän i augusti”, sa Tuvesson. ”Äh. En semester mer eller mindre. Vad spelar det för roll när man har en sådan här utredning att sätta tänderna i? Eller vad säger du?” Molander drog ner glasögonen ännu längre ner på nästippen och synade Fabian samtidigt som han sträckte fram handen. ”Man blir i alla fall lite nyfiken”, ljög Fabian och skakade hand med Molander. ”Det blir du alldeles rätt i. Du kommer inte att bli besviken, det kan jag lova dig.” ”Ingvar, han är bara här för att ta sig en snabbtitt.” Molander gav henne en blick som fick Fabian att, om än motvilligt, känna hur nyfikenheten väcktes till liv. Molander visade in dem i skolbyggnaden och gav dem varsin overall. ”Varsågoda.” Det var första gången på nästan trettio år som Fabian befann sig inne i skolan. Den såg ut precis som han mindes den. Det röda teglet längs väggarna i korridorerna och de ljuddämpande plattorna i taket som såg ut som sammanpressat skräp. Här, i korridoren längst bak i byggnaden, låg träslöjdssalen. Ett ämne han inte hade varit det minsta intresserad av tills den dag han hade kommit på att man kunde göra egna skateboardar. Efter en termin hade han värmt, böjt och sågat ut så många plywoodskivor att han hade kunnat sälja dem vidare och spara ihop till ett par riktiga Tracker Trucks. 21


”Tillåt mig att hälsa er välkomna till en mordplats som utan problem kvalar in på topp 10-listan av de värsta mordplatser jag har sett.” Molander visade in Fabian och Tuvesson genom en dörr. ”Som tur är har gärningsmannen vridit ner ac:n på lägsta. Annars hade den varit på topp 5 med tanke på att kroppen legat här i över en vecka.” Slöjdsalen var mycket riktigt kall. Fabian tyckte det kändes som att kliva rakt in i ett kylskåp, även om en termometer visade att det var mellan 12 och 13 grader varmt. Där inne var ytterligare tre personer i overaller igång med att ta bilder, undersöka och samla in teknisk bevisning. Den välbekanta doften av trä och sågspån var nu uppblandad med en unken söt stank. Fabian fortsatte fram till Jörgen Pålssons kropp som låg orörlig i en stor pöl av intorkat blod alldeles intill en dörr. Låsvredet och handtaget var nedsmetat med blod. Kroppen var stor och vältränad och klädd i ett par slitna löst sittande jeans och ett vitt blodigt linne. Fabian mindes inte Jörgen som så stor. Stark och kaxig, men inte stor. Nu måste han ha varit stark som en oxe. Ändå hade gärningsmannen lyckats kapa händerna på bägge hans tatuerade armar vid handlederna. Armstumparna var blodiga och trasiga och Fabian hade svårt att ens förstå hur ont det måste ha gjort. Och varför just händerna? ”Som ni ser här visar blodspåren på golvet hur han har tagit sig från snickarbänken där borta till dörren där vi kom in”, sa Molander. ”Den saknar visserligen lås, men vad han inte visste var att den var blockerad med både bänkar, stolar och bord på andra sidan. Därefter tog han sig hit och försökte ta sig ut genom den här dörren. Men hur lätt är det att vrida om ett låsvred när man saknar händer?” Fabian studerade det blodiga vredet. ”Har ni hunnit undersöka låset?” sa Tuvesson. 22


”Igenlimmat med superlim, vilket förklarar det här.” Molander tog fram en läkartång och lyfte på Jörgens överläpp för att visa hur raden av framtänder tuggats sönder. ”Så han försökte vrida om låsvredet med munnen?” sa Tuvesson. Molander nickade. ”Tala om överlevnadsinstinkt. Själv skulle jag helt säkert ha dött med tänderna i behåll.” ”Men? Jag förstår inte? Han måste väl ha gjort något motstånd?” sa Tuvesson. ”Det är en bra fråga. Kanske gjorde han det? Kanske var han drogad? Jag vet inte? Vi får se vad Flätan kommer fram till.” ”Och under hur lång tid pågick det här?” ”En tre fyra timmar.” Molander visade dem genom salen till en av snickarbänkarna, även den kladdig av intorkat blod. ”I den här skruvtvingen spände gärningsmannen fast hans armar och med den här fogsvansen utfördes själva kapningen.” Han pekade med läkartången mot den blodiga sågen som låg slängd på golvet. ”Förresten, har ni kollat upp glasfirman som ringde och begärde bortforsling av bilen?” sa Fabian och Tuvesson vände sig mot honom. ”Vadå? Menar du att de skulle vara inblandade?” ”Om ni frågar mig ser inte det här ut som ett verk av någon som förlitar sig på tillfälligheter.” Tuvesson och Molander utväxlade blickar och nickade. ”Jag har deras nummer här.” Tuvesson tog upp sin mobil, tryckte fram numret och ringde med högtalarfunktionen påslagen. Signalerna gick fram, men övergick efter ett tag i en felsignal. ”Det ser ut som om du har rätt. Vi får kolla upp vem som hyrde skyliften och Ingvar, du ser till att undersöka även den efter spår.” Molander nickade. ”Och händerna?” fortsatte Tuvesson. ”Letar vi fortfarande efter.” 23


Tuvesson nickade och vände sig mot Fabian. ”Nå? Vad säger du? Ringer det några klockor?” Fabian svepte runt med blicken på snickarbänken och den blodiga fogsvansen, på blodspåren längs golvet och på kroppen med de avsågade händerna. Så mötte han Tuvessons och Molanders blickar och skakade på huvudet. ”Tyvärr.” ”Vadå, ingenting? Inte ens en liten idé om det kan vara någon i klassen eller varför någon skulle utsätta just Jörgen Pålsson för det här?” Fabian skakade på huvudet. ”Jaja, det var i alla fall värt ett försök.” Tuvesson vände mot utgången. ”Men om du kommer på något, vad som helst, så måste du lova mig att ringa eller komma förbi på stationen. Okej?” Fabian nickade och följde Tuvesson ut ur slöjdsalen med en fråga som inte skulle lämna honom någon ro förrän den hade fått sitt svar. Varför just händerna?

24


9789137142142