Page 1

Män ur mörkret Laglöst land


Tidigare böcker om Fredrik Broman Släke Dykaren Terror Blot Inkräktaren Laglöst land Också av författaren Jag ska fånga en ängel

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Håkan Östlundh 2014 enligt avtal med Grand Agency Omslag stoltzedesign.dk Tryckt 2014 hos ScandBook AB, Falun isbn 978-91-37-14193-0


1. Pool. Pool, pool, pool. Ordet ringde i huvudet, en gång för varje snabbt simtag genom det klordoftande vattnet. Barnsligt, men han kunde inte hejda det. Och varför skulle han? Årets första dopp i den alldeles egna bassängen. Den hade blivit klar så sent i höstas att han bara hunnit med ett enda huttrande premiärbad innan det var dags att stänga den för säsongen. Utomhusbad i Sverige. Ett grymt resursslöseri, tänkte han med ett brett grin. Men han var värd det. Poolen och allt det andra. Huset med utsikt över Östersjön. Vardagsrummet med dubbel takhöjd, stort som en kyrksal, och den majestätiska öppna spisen. Som i en medeltida borg. Grymt resursslöseri den också. En sista längd innan han klättrade upp. Majsolen värmde behagligt. Michael Nordborg svepte in sig i morgonrocken av tjock, vit frotté och slog sig ner i en av däckstolarna. Han sträckte armarna över huvudet, kände hur musklerna spände mot tyget i ärmarna. Han var fyrtiosju, fortfarande ung och stark. Eller vad fan, ungdomlig i alla fall. Han hade spöat en tjugofemåring på tennisbanan så sent som i förra veckan och kuken stod i givakt när den skulle. Hade aldrig svikit honom hittills. Det räckte med att han tänkte på Johanna för att den skulle 5


slå ihop klackarna. De skulle ses i eftermiddag. Han hade tagit fredagen ledigt. Han var värd det också. Både Johanna och den lediga dagen. Michael Nordborg hade haft ett tufft år. Ett tag hade han trott att de jävla trädkramarna skulle ta död på honom, men nu verkade det äntligen vara över. På papperet fanns det visserligen ett hinder till: de väntade fortfarande på miljödomstolens beslut. Men det var inte hans problem. Som informationschef förde han en annan kamp än den rent juridiska och han visste att tiden var på deras sida. Folk orkade inte bry sig hur länge som helst. Även om fanatikerna inte gav sig hade mannen på gatan tröttnat på att höra om kalkbrott och skogsavverkning. Och när mannen på gatan tröttnade, tröttnade snart journalisterna också. Men han ville inte tänka på jobbet nu. Han sträckte sig efter mobilen han lagt ifrån sig på det kubformade stenblocket, som tjänade som sideboard mellan däckstolarna, och ringde Johanna. – Hej, svarade hon på första signalen. Jag ska precis in på ett möte. – Jag vet, jag ville bara höra din röst. – Du hör den nu. Ett skratt krusade orden. Det var som en smekning, en hand på hans solvarma mage. – Säg nåt mer, bad han. Johannas skratt vällde fram på nytt, fyllde hans bröst, och utan att han kunde hejda det: – Jag älskar dig. Han hade aldrig sagt det förut. Det blev tyst i mobilen. Hade han klampat över en gräns som inte borde passeras? Men sedan var hon tillbaka: – Jag måste gå nu, men vi ses vid tre. Hon kunde inte tala fritt. 6


– Vid tre, upprepade han. Det frasade i mobilen, klackar över ett golv. Hon gick undan. – Jag älskar dig också. Min knullapa. Hest framviskat bara för honom, sedan var hon borta. Michael satt kvar med mobilen i handen, kände havsbrisen mot ansiktet och ståndet i de våta badbyxorna. Camilla hade tagit morgonbåten och skulle inte vara tillbaka förrän på måndag eftermiddag. De hade hela helgen på sig. En ovanlig lyx. Han skrattade högt, kände sig härligt barnslig. Stark, barnslig och kåt. De hade setts i snart två år nu, Johanna och han, och varje gång var han hård som på en första dejt. Utan Johanna fanns det stunder av svärta. Tillsammans med henne var han alltid fri. Tillsammans med henne var han immun. Michael tog ett djupt andetag av den friska luften. Han var en överlevare, så enkelt var det. Han blundade och vände ansiktet mot solen, låg så en stund tills något fick honom att slå upp ögonen. Han såg mot huset och verandadörrarna som stod på vid gavel. Blicken sökte sig in i dunklet, men den vita solbelysta fasaden bländade honom. Han uppfattade en rörelse utmed golvet. Var det ett djur som tagit sig in? Knappast möss så här års. En katt, kanske? Han reste sig, knöt ihop badrocken och gick med bestämda steg mot huset. Sedan såg han dem. Två ögon i dunklet.

7


2. Allt var så nytt, skinande rent. Glänsande kakel, blankpolerad diskbänk. Ingenting skevt eller nött som i deras gamla stenhus på Gotland. Fredrik Broman gick nerför trappan till det nedre etaget medan Ninni stod kvar i köket och talade med mäklaren. Kontraktet var påskrivet. Nu fanns det ingen återvändo. Det var en liten trea, men lägenheten hade ljusa öppna ytor och en fantastisk utsikt över Järla sjö från vardagsrummet. Huset låg praktiskt taget i sjön. Fredrik öppnade dörren som ledde ut till terrassen, skyddad från insyn av höga havtorns­ buskar. Han fortsatte genom en grind och nerför några trappsteg till bryggan som var en del av strandpromenaden. En stor motorbåt fick honom att haja till. Den låg förtöjd utanför ett hus trettio meter bort, alldeles orörlig i det stilla vattnet. Det var mer en yacht än en båt, nästan i klass med dem som brukade lägga till i Visby under Stockholmsveckan. Den vräkiga båten gjorde honom illa till mods. Skulle de verkligen passa in här, en kriminalpolis och en högstadielärare? Ingen återvändo. Det var kanske ett överdrivet ödesmättat ordval, men det var ett stort steg i deras liv. Att flytta till fastlandet. Tillbaka till Stockholm. Joakim hade levt alla sina tonår på Gotland, blivit vuxen där, innan han för snart ett år sedan flyttade till Stockholm för att studera. Simon hade bott där större delen av sitt liv. Han var mer gotlänning än någon av dem. Fredrik hade trott att livet 8


på Gotland var deras framtid. Nu visade det sig istället att det blev en parentes. Järla sjö var dyrt, men tack vare att huset på Gotland hade ökat så mycket i värde skulle de ändå ha råd. Med lägenheten. Grannfamiljens livsstil skulle de inte ha skuggan av en chans att matcha och Fredrik hoppades innerligt att de utgjorde ett undantag. Han såg på den vita båten som vilade tung och liksom likgiltig inför omvärlden mellan förtöjningslinornas bågar. Var det inte just det här som fått honom att lämna Stockholm? Han gick upp till Ninni och mäklaren som var mitt inne i ett entusiastiskt samtal om natur, Hellas, Nackareservatet och af Petersens fideikommiss Erstavik som bredde ut sig ända bort mot Saltsjöbaden. – Saltis tillhörde ju ursprungligen Erstavik, men såldes av nån gång i slutet av artonhundratalet, bubblade den historiskt bevandrade mäklaren. De hade inte ens flyttat in och redan var det som om klas�samhället klibbade fast vid honom. – Vi är väl klara? undrade Fredrik. Mäklaren, en man i trettiofemårsåldern med kortklippt rött hår och mörkgrå kostym, avbröt sig med ett stort leende. – Ja, visst, om ni inte har några fler frågor eller vill se er om en stund till så har vi avhandlat det vi ska. Fredrik såg på Ninni. – Jag är nöjd, sa hon. – Jag med. – Vad bra, sa mäklaren. Alla nöjda, det är så vi vill ha det. Han gjorde en gest mot dörren. Ninni och Fredrik gick först, mäklaren låste bakom dem. – Då ses vi om en månad vid överlåtelsen. Men hör gärna av er om det är några frågor. Han sträckte fram handen till avsked och försvann sedan med långa steg uppför backen mot parkeringen. 9


Fredrik och Ninni promenerade den dryga kilometern tillbaka till Fredriks pappa i Sickla. De hade kommit upp med eftermiddagsbåten i går kväll och skulle stanna till i morgon. Ta elvabåten från Nynäs. Simon hade åkt iväg på klassresa till Polen tidigt i morse, hela avgångsklassen med två lärare och fyra föräldrar, och skulle vara tillbaka på onsdag kväll. Det hade börjat som en ironisk grimas från Fredrik att de skulle leta lägenhet i närheten av hans pappa och på bekvämt promenadavstånd från Sickla handelsplats, ett praktiskt men motbjudande område med butiker och stormarknader. Nu flyttade de in om en månad. Hade de blivit giriga när de högg på det sjönära läget och den storslagna utsikten? Samtidigt var det ju verkligen fint. De borde kunna trivas där. Kanske var det bara hans lutherska uppfostran som gjorde motstånd. Han intalade sig att det skulle gå bra, i alla fall så länge inte grannen med båten dök upp i klubblazer och oprovocerad började utgjuta sig om den svenska avundsjukan. Gunnar Broman kratsade ur pipan, stoppade den på nytt, tände den under ljudliga smackanden och bolmade ut stora moln av blå rök över köksbordet. För Fredrik var den blå dimman starkt förknippad med hans barndom. Ständigt närvarande. På landet, om kvällarna, på julaftnar och födelsedagar, efter middagar, till och med i bilen. Ibland hade det hänt, oftast på längre resor eller när de varit bortbjudna, att hans pappa tänt en cigarett. En svindlande upplevelse. Det var som om han blev en annan vid de tillfällena. Fredrik fick en kort stund kika in i ett vuxenliv som inte hade med honom att göra, ett liv där pappa var en annan: farligare och aningen coolare. Pipan och det blålila molnet var tryggheten, även när det fick Fredrik att må illa i baksätet på deras trånga Renault 4L. Pappa reste sig med pipan i handen och plockade fram tre 10


vinglas och en långhalsad flaska som skvallrade Alsace redan innan de kunde läsa etiketten. Hans favoritdistrikt. – Jag tänkte få bjuda på en liten aperitif i väntan på middagen, sa han medvetet högtravande. – Härligt, sa Ninni. Fredrik sneglade på köksklockan. Den var bara tio över tre. Luther igen. Vad skulle grannen med den imaginära klubbblazern säga? Han var väl redan full, eller på golfbanan. Pappa korkade upp flaskan, som mycket riktigt var en Gewürztraminer, och slog upp frikostigt och slarvigt. En liten pöl av vin mellan de höga glasen. Han var inte så stadig på handen längre. Närmast hans plats var bordet smuligt av aska och tobaks­ flagor trots att Fredrik torkat av det i morse. Han hade lagt märke till att det var dammigt i hörnen, att diskbänken hade ingrodda fläckar bakom kaffebryggaren och på andra ställen där det var svårt att komma åt. För att inte tala om att tobaksröken efterlämnat en brungul beläggning i taket som bara ett nytt lager färg skulle kunna rå på. Fredriks pappa var en pigg åttiotreåring. De flesta drog ifrån tio år om de skulle gissa hans ålder. Och både Fredrik och N­inni hade i det längsta sett honom som, om inte evigt ung, så åtminstone evigt medelålders. Men han började bli gammal. På riktigt. När Fredrik tillät sig att tänka den tanken bleknade den ironiska grimasen. Att flytta in på gångavstånd från pappa verkade inte alls som en dum idé. Vem visste hur länge till han skulle klara sig själv? Men det var lätt att skjuta undan de funderingarna när han hörde honom föreläsa upprymt om vinet och maten som skulle serveras. – Vi ska äta röding i murkelsås och till dessert blir det några charmanta ostar innan vi avslutar med hjortron och vaniljglass. Pappa sa det med sådan entusiasm och glädje att det lät som en gudasänd snilleblixt, en överraskning de inte skulle ha kun11


nat gissa sig till om de så fått tjugo försök. Ändå var det den meny han alltid dukade upp när han ville bjuda på något extra. – Skål och välkomna, sa pappa och höjde glaset. De skålade och drack. Vinet var lent och aromatiskt, slank ner som en självklarhet. Fredrik betraktade sin pappa och föreställde sig hur de tillsammans skulle spana ut genom vardagsrumsfönstret i den nya lägenheten och fälla förlöjligande kommentarer om den stora motorbåten.

12


3. Det ihoprullade poolskyddet av vita plastlameller knarrade i vinden. Det lät nästan som steg i snö. Dörrarna ut till altanen och poolen stod fortfarande öppna. Michael Nordborg satt fasttejpad och bunden i däckstolen av ek. Tjock, silvergrå tejp kring handleder och anklar. Ett rep kring bröstet, hårt åtdraget och knutet runt spjälorna i stolens rygg. Ett annat rep över låren. Tejp kring fotlederna. En wettex­ trasa var intryckt i munnen och en tejpremsa höll den på plats. Han försökte arbeta trasan framåt med hjälp av tungan för att inte kvävas. Han stirrade mot dörröppningen och hoppades, önskade, till och med bad till Gud trots att han inte var troende, att någon skulle uppenbara sig där. En granne, en dörrförsäljare, någon från kommunen som ville läsa av elmätaren. Allt för att hålla undan den gryende insikten om att det här skulle sluta illa, att det här helt enkelt var slutet, och om han mot förmodan kom undan med livet i behåll skulle det bli till ett mycket högt och smärtsamt pris. Michael Nordborg satt med ryggen mot den öppna spisen och stirrade mot rummets andra ände där en bred köksö utgjorde gränsen mellan kök och vardagsrum. Främlingen, mannen som överraskat honom när han varit på väg in och som hade bundit honom vid stolen, sysslade med något där borta. Michael Nordborg hade svårt att se exakt vad eftersom köksön skymde, men kunde inte dra någon annan slutsats än att han gick igenom skåp 13


och lådor. Han förstod inte varför, men det skrämde honom. Det fanns ingenting av värde där. Hade det här varit ett rån skulle främlingen inte ha brytt sig om att rota igenom köksskåpen. Och om det inte var ett rån, vad var det då? Främlingen hade på sig en vit skyddsoverall med en huva uppdragen över huvudet, ett ljusblått munskydd, blå skoskydd och tunna, vita engångshandskar. Det skrämde honom mer än att sitta fastbunden. Om främlingen inte ville lämna några spår betydde det förmodligen att brottet han var på väg att begå var så allvarligt att det skulle kunna få honom inlåst under lång tid. Michael frös, delvis beroende på de fortfarande fuktiga badbyxorna, men framför allt av ren skräck. Den främmande mannen i skyddsutrustningen hade försvunnit ur sikte. Han måste sitta på huk bakom köksön. M­ichael Nordborg hörde ett svagt prasslande läte, sedan dök den vita luvan och det blå munskyddet upp ovanför köksbänken. Han satt så en stund, upptagen med något, reste sig sedan och såg på Michael. Michael var rädd för att möta mannens blick, men ville inte heller släppa honom ur sikte. Han försökte se åt hans håll utan att se direkt på honom. Det var som att titta mot solen. Det gick inte att se rakt in i den, då kunde man bländas och förstöra synen. Möjligen kunde man riskera en snabb glimt med svepande blick. Den främmande mannen kom emot honom med lugna steg. Skoskydden prasslade mot de stora skivorna av mörk kalksten. Desperat försökte Michael dra sig till minnes något han skulle kunna ha nytta av i den här situationen. Det enda han kom att tänka på var att man skulle försöka upprätta en relation med gärningsmannen, att det då skulle bli svårare för vederbörande att skada en. Men han hade också en bestämd känsla av att det gällde kidnappningsoffer som tillbringade dagar, kanske flera veckor, tillsammans med sin kidnappare. Något sa honom att han inte hade så mycket tid på sig. Dessutom var det svårt att 14


upprätta en relation med en wettextrasa intryckt i munnen. Mannen i overallen flyttade fram en stol och satte sig snett framför honom. Han rörde sig lugnt och kontrollerat, visade inga tecken på stress. Möjligheten att någon skulle kunna kliva in genom de öppna dörrarna och ertappa honom verkade inte bekymra honom. Michael tänkte på Johanna. Hon skulle undra vad som hänt om han inte dök upp i eftermiddag. Men skulle hon bli tillräckligt orolig för att åka hem till honom om han inte svarade när hon försökte ringa? Tillräckligt orolig för att kontakta polisen? Antagligen inte, med tanke på hur deras relation såg ut. Dessutom var det många timmar kvar till dess. Främlingen drog fram stolen en decimeter. Michael såg att han hade något i handen, höll det mellan tummen och pekfingret. Något rött. Det såg ut som godis, en sådan där tuggummi­ kula man kunnat köpa ur automater när Michael var liten. Sedan föll bitarna på plats. Köket, sökandet i skåpen, det prasslande ljudet, den röda kulan. Det var kulan som satt på de blå diskmedelstabletterna. De som fanns i en kartong under diskbänken. Mannen sträckte fram sin vänstra hand och tryckte den hårt mot Michaels panna. Han försökte vrida undan huvudet men det satt som i ett skruvstäd. Han kom bara så långt som huden gav med sig. Hans andhämtning blev snabb och flämtande eller snarare fnysande eftersom han bara kunde andas genom näsan. Kroppen ryckte och spände, ville resa sig upp och fly, men kom ingen vart. Det var meningslöst, men han kunde inte låta bli att kämpa. Adrenalinet pumpade ut i blodet och fick synfältet att skärmas av till en tunnel med inte mycket annat än den där diskmedelskulan i fokus. När mannen höjde sin högra hand såg Michael ingen annan utväg än att knipa ihop ögonen så hårt han kunde. Ögonen var för övrigt det enda han kunde röra på mer än någon obetydlig millimeter. Mannen pressade kulan mot hans stängda ögon15


lock, tryckte den så obarmhärtigt hårt mot den fransprydda springan att det kändes som om ögat skulle spräckas. Michael skrek rakt in i wettextrasan och med ett övermänskligt ryck lyckades han få huvudet ett par centimeter åt sidan. Han hörde ett distinkt ljud av något som föll mot stengolvet och studsade ett par gånger innan det rullade iväg en kort bit. Det måste vara kulan. Bröstets okontrollerade hävning lugnade sig en aning. En halv seger, tänkte han. Trots sitt hopplösa utgångsläge hade han lyckats hindra mannen från att stoppa in den i hans öga. Steg över golvet. Inte fullt så kontrollerade nu. Snabbare, irriterade. Han vågade sig på en snabb blick. Mannen stod med ryggen mot honom, drog loss tejp från den breda rullen. Han vände sig om, kom emot honom och Michael vågade inget annat än att knipa ihop ögonen igen. Den klibbiga väven trycktes mot hans panna. Han försökte kränga med huvudet men efter mindre än en minut var det hårt fixerat vid stolens ryggstöd. Två fingrar nöp till om hans ögonlock, sedan pressades kulan in. Det rev smärtsamt som om någon tvingat in grus i ögat. Han öppnade ögonen, tänkte att det var det smartaste just nu. Kanske kunde han blinka ut kulan. Än så länge kände han ingen annan smärta än den av den omilda behandlingen och obehaget av det främmande föremålet under ögonlocket, inget av det han fruktade och anade skulle komma. Den främmande mannen fixerade honom med blicken. Efter att ha gjort allt för att undvika ögonkontakt kände sig Michael tvungen att möta blicken. Utan att han sagt något förstod han att det var det mannen ville. Han upphörde med blinkandet och grimaserandet, som ändå inte tycktes ha någon effekt. Långsamt höjde mannen handen till munskyddet och drog det av sig. Michael Nordborg hade aldrig träffat mannen, men förstod nu att han kommit för att döda honom. 16


4. Sara Oskarsson låg fastkedjad vid elementet i sovrummet. Efter snart tre timmar ömmade handlederna av handklovarnas tryck. Tre timmar! Där hon låg kunde hon inte se urtavlan på den billiga väckarklockan från Ikea på andra sidan den obäddade sängen, men hon kunde höra domkyrkans klocka slå. Den var ett nu. Tänk om han helt enkelt inte tänkte komma tillbaka. Det var lördag. Ingen skulle sakna henne förrän tidigast måndag morgon. Vad skulle hon göra om han aldrig dök upp? Ropa på hjälp? Ligga där som en idiot, helnäck, kedjad vid ett värme­ ledningsrör i sin egen lägenhet, när någon granne tog sig in med hjälp av en vaktmästare eller några av hennes kollegor. Hon skulle bli tvungen att flytta från ön, kanske sluta som polis om ryktet flyttade med henne. Hon hade varit helt oförberedd, dåsande i sängen, när han satte på henne handklovarna. För några sekunder hade hon trott att det var en lek. Inte en lek hon velat delta i, men ändå en lek. Men hon hade snabbt förstått att det var något annat. Han hade haft ett konstigt leende på läpparna när han tagit hennes nycklar och lämnat henne där. ”Jag är strax tillbaka”, hade han sagt. Nu hade det gått nästan tre timmar. Den jäveln. Hon skulle fan döda honom. Om det inte varit för att alternativet var allmänt åtlöje hade hon inte ens velat att han skulle komma tillbaka. Hon unnade honom inte det nöjet, den makten. 17


Och att förnedras av honom, var det bättre än åtlöjet? Svårt val. Kunde hon ta sig loss? Till en början hade hon inte resonerat i de banorna. Hon hade varit upptagen med att vänta. Men allt eftersom minuterna blev till timmar förstod hon att hon måste komma på en lösning. Han tänkte kanske inte komma tillbaka över huvud taget. Hon kunde inte göra mycket med armarna bakom ryggen. Men hon borde kunna trä igenom benen och på det viset få armarna framför sig. Och sedan? Knäcka röret vid något av fästena? Det skulle bli översvämning, men det sket hon i. Hellre en granne som tittade snett för en vattenskada i taket än hela huset som log i mjugg och kallade henne tokhoran när hon inte hörde. När hon gick igenom det hon varit med om de senaste veckorna förstod hon inte hur hon kunnat vara så korkad. Tänk om allting bara hade varit en väg fram till det här? Att förnedra henne, att driva med henne. Så enkelt kunde det ju faktiskt vara. Om han inte hade varit en före detta kollega skulle hon aldrig ha följt med honom hem till det där huset mitt ute i skogen redan efter den första dejten. Hon hade känt sig trygg. Så förbannat dumt. Hon hade kollat att det stämde, att han faktiskt varit polis, men hon hade nöjt sig med det, inte grävt vidare. Hon hade velat lita på honom, ville inte bli en sådan som gjorde en personundersökning innan hon vågade gå på en dejt. Sara kasade närmare elementet för att få kedjan så slack som möjligt. Hon drog upp knäna mot bröstet och strävade nedåt med händerna, ner över rumpan. Det sträckte i ryggen och hon hejdade sig, rädd att hon skulle låsa fast sig själv i en fruktansvärt smärtsam position som en misslyckad cirkusakrobat, och bli tvungen att omedelbart skrika på hjälp. Hon måste klara det. Hon tog tio stadiga, lugna andetag innan hon fortsatte, försiktigt men målmedvetet. På det fjärde smärtsamma försöket lyckades hon. 18


Armarna var stela och värkte fruktansvärt efter tre timmar i samma läge bakom ryggen. Hon rörde dem försiktigt uppåt och utåt åt sidorna och tillbaka igen för att få igång blod­ cirkulationen, rullade med axlarna. Hon hade aldrig anat att hon skulle kunna känna sig så skyddslös och utlämnad hemma i sin egen lägenhet. Helst av allt ville hon bara dra till sig täcket från sängen, vilket var möjligt nu, och skyla sin nakna kropp med det, krypa ihop under det och blunda. Men det vore bara att skjuta upp problemet. Hon vände sig om mot elementet och studerade röret. Elementet var av en gammal, tung modell, stod med fötter på det nötta trägolvet, men rören var utbytta, såg klena ut. Om hon tog spjärn med kedjan vid en av kopplingarna borde hon kunna få av det. Kom hon bara loss från elementet skulle hon få upp handklovarna. Hon hade en nyckel. Sedan snabbt klä på sig och försöka begränsa läckan. Det skulle bli knepigt att förklara varför ett av rören gått sönder, men det fick bli ett senare problem. Sara placerade den grova, silverblanka kedjan vid en av kopplingarna, satte ena foten mot väggen och tog spjärn. Just då sattes en nyckel i låset. Hon övervägde hastigt sina alternativ och la sig sedan ner på golvet. Det var bäst att spela med tills han släppt loss henne. Att konfrontera honom fastlåst vid elementet var inte att tänka på.

19


5. Ninni vek ihop en av flyttkartongerna som låg i en trave i hallen och bar den med sig till garderoben. Det var över en månad kvar till flytten, men det var lika bra att sätta igång. När hon tände den vita glasgloben och kikade in bland raderna av dystert mörka jackor, täckbyxor och vinterkängor var det som att studera avlagringarna av ett liv. Ett Gotlandsliv. Hjärtat sjönk i bröstet och den dunkla garderoben blev ännu mörkare. Hon hade blivit bedragen, de hade separerat, flyttat ihop igen, Fredrik hade skadat sig, varit nära att dö, han hade, av inte helt omotiverad svartsjuka, gett sig på en av hennes kollegor och varit snubblande nära att bli av med jobbet. För att inte tala om att hon första sommaren på ön hade blivit knivskuren av en sinnesförvirrad mördare. Allt det där var kanske inte Gotland, utan livet, men hon var ändå glad att komma därifrån. Hon hade längtat tillbaka till Stockholm i flera år, kanske ända från början, och längtan hade växt sig starkare med tiden, istället för tvärtom, som man kanske kunnat vänta sig. – Hur går det? Hon ryckte till som om hon blivit påkommen med att rota i något förbjudet. Fredrik stod i dörröppningen och blockerade det lilla dagsljus som sipprat in i den djupa garderoben. – Jag försöker se vad som är värt att ha kvar, sa hon med en gest mot raderna av kläder. Det är svårt att fatta varför man sparat vissa saker. Gamla muggiga jackor. 20


– Så illa är det väl inte? sa han och tummade prövande på några plagg. – De kanske funkar här en lerig oktoberdag i trädgården, men den här till exempel, vill man gå omkring med den i Stockholm? Hon hakade av en ihopsjunken täckjacka från klädstången och petade i en reva där den vita fyllningen tittade fram. – Nacka, sa Fredrik. Vi ska gå omkring i Nacka. Hon log milt. – Och i Stockholm, misstänker jag. – Den passar kanske utmärkt för svampplockning i Hellas, sa Fredrik. Han försökte släta till revan i tyget och fortsatte tillgjort: – Men man vågar sig törhända inte in på af Petersens domäner klädd som en domestic. – Tror du ärligt talat att du någonsin kommer att ha på dig den här igen? – Förmodligen inte. Han tog jackan och pressade ner den i en svart, halvfylld sopsäck som stod lutad mot väggen. – Tack. – Varsågod. Jag får väl skaffa en lodenrock för svampplockningen. Han rättade till sopsäcken som höll på att falla omkull och suckade högt. – Jag fattar inte hur vi ska hinna. Helst av allt skulle jag vilja göra ett stort bål och bränna upp all skit. – Varför inte? skrattade Ninni. Du kanske ska göra det. Fredrik svarade inte. Han stod vänd ut mot gårdsplanen som om han redan tänt det där bålet. – Det ska väl gå på nåt sätt, sa hon. Han svarade inte nu heller. Ninni undrade om han ens hört. Han kunde försvinna så där, plötsligt upptagen av sina tankar, eller vad det nu var. Något som pågick inne i huvudet. Hon 21


kunde inte minnas att han varit så före olyckan, men hon var inte helt säker. – Bara ingen blir dödad. Fredrik vaknade till och vände sig om. – Dödad? – Att du inte får fullt upp på jobbet, menar jag. – Det är rätt fullt upp som det är. Han gick fram till garderoben, tog ett steg in. – Ska jag hjälpa dig, eller vill du göra det själv? – Du får gärna sortera ut dina grejer. – Okej. Han bläddrade bland kläderna, hakade ner en nött blå bomullsjacka i bombermodell och slängde ut den på hallgolvet. Sedan log han. – Vi sitter faktiskt inte och spelar luffarschack och väntar på att folk ska slå ihjäl varandra. – Jag vet, sa Ninni. Jag menar bara att vi får hålla tummarna för att det inte händer nåt stort. Något som gör att du måste ramla utför en klippa eller skjuta en tjugofemårig kidnappare på en strand, tänkte hon. – Nej, sa han, det är sant. Vi håller tummarna för det.

22

9789137141930