9789137141817

trots att hon bara var drygt trettio hade kriminalinspektör Julia Gabrielsson sett många döda människor. Troligen fler än de flesta poliser, med undantag för elefanttjurarna i våldsrotelns bortre korridor. Gubbarna med mintandedräkt som ogenerat kollade in hennes fysik, använde password som lösenord på sina datorer och som aldrig var anträffbara efter klockan två. Men hon tvivlade på att ens smygalkisarna i Tic-Tac-klubben sett något lika vidrigt som den kropp som låg på obduktionsbordet framför henne. Om man nu ens kunde kalla den en kropp.

Det var nio år sedan hennes första besök här på rättsmedicinska i Solna. Hennes första döde hade inte velat störa. Legat knäpptyst i sin lägenhet en hel sommar medan fluglarverna långsamt smält ihop honom med parkettgolvet, och när liksäcken öppnades hade hennes knän svajat till. Kroppen som låg framför dem på bordet var värre. Mycket värre.

Hon sneglade på kollegan Amante som stod vid hennes sida.

Mannens adamsäpple åkte bergochdalbana på hans nyrakade hals.

Ingen direkt mjukstart här inte. Bara han inte fick för sig att spy.

Hon flyttade sig försiktigt lite snett bakåt för att få skor och byxor ur riskzonen.

Amante verkade ha märkt hennes blick. Han vred på huvudet och log lite urskuldande. Ögonen bakom de mörka glasögonbågarna var bruna, såg vänliga och samtidigt sorgsna ut, vilket förvånade Julia. Äckel hade varit betydligt mera väntat. Eller varför inte en släng av gammal hederlig ta-mig-härifrån-panik. Det hade varit fullt förståeligt. Hennes nya kollega var trots allt ingen riktig polis 1

utan en civilanställd utredare. Oändligt mycket mer tillfreds med att sitta på ett tryggt kontor omgiven av statistik än att ägna sig åt praktiskt polisarbete. Frågan var varför hennes fete chef utan förvarning prackat på henne en äckelmagad pärmbärare? Hon bestämde sig för att ha löst det lilla mysteriet före dagens slut.

Den tunnhårige rättsläkaren mittemot dem bläddrade i sin pappers­lunta utan att verka hitta det formulär han sökte. Eller så letade han efter rätt ord att börja sin utläggning med. Någonstans i djupet av rättsläkarstationen gick en luftkonditionering igång.

Gav ifrån sig ett dovt, olycksbådande ljud.

Amante svalde igen. Julia nickade åt honom och tvingade fram vad som i alla fall påminde om ett uppmuntrande leende.

Titta bort en stund du, tänkte hon. Det är fullt mänskligt. De levande tycker inte om att se på de döda. Vill inte påminnas om vad som väntar. Fattig, rik, god eller ond. Förr eller senare ligger vi alla där med stelnade, kalla leder. Lika inför döden. Det är därför de flesta människor tittar bort från de döda, säger något ovidkommande eller drar något idiotiskt skämt för att bryta tystnaden.

Men inte hon. Hon tillhörde en betydligt mindre grupp människor.

Sådana som utnyttjar tystnaden kring de döda. Iakttar. Lyssnar.

Uppfattar.

Alla människor har en rytm, ett sätt på vilket de rör sig genom tillvaron. Det hade hon lärt sig redan det första året på våldsroteln.

Hos vissa personer hittar man rytmen ganska lätt, andra kräver mera koncentration. Speciellt om man försöker uppfatta rytmen i efterhand. Avläsa den i bostäder, tillhörigheter, på kroppar och inte minst på brottsplatser. Det är lätt att låta sig distraheras. Göra som de flesta av hennes poliskollegor och koncentrera sig på sådant som vrålar efter uppmärksamhet. Vapen, tillhyggen, blodfläckar, fingeravtryck. Uppenbara spår efter våld och död.

Oftast räcker det ganska långt, men ibland krävs det mer än så.

Ibland krävs det någon som hon, som står alldeles tyst och lyssnar noggrant. Letar efter de små detaljerna som bryter rytmen. Ett glas som fattas i ett skåp, en felknäppt livrem, ett litet blåmärke på ett märkligt ställe eller kanske rentav en kvardröjande doft. Småsaker 2

som för alla utom henne, framstår som totalt betydelselösa, men som satta i sitt sammanhang visar sig vara raka motsatsen.

Det var så Julia hade byggt sitt rykte på våldsroteln. Inte genom att prata, skrika order eller korsförhöra misstänkta. Utan genom att lyssna.

Den döde på undersökningsbordet hade ännu inte sagt något till henne, inte avslöjat vem han varit eller hur han levt. Vilket egentligen inte var särskilt konstigt eftersom någon ansträngt sig rejält för att försäkra sig om hans tystnad.

Kroppen var till att börja med naken. Dessutom var den styckad i fjorton delar. Tolv av dem låg på metallbordet framför dem. Rättsläkaren hade lagt ut allt på sin rätta plats. Huvud, bål, överarmar och underarmar, lår, underben och fötter. Men eftersom delarna inte hängde samman påminde kroppen om en makaber klippdocka, för absurd för att vara mänsklig.

Huden, som bara fläckvis täckte kroppsdelarna, var grå och till hälften upplöst. På flera ställen tittade benpiporna fram. Fettet, senorna och musklerna som borde ha funnits runt dem var antingen borta eller förvandlade till en blek, tvålaktig sörja ur vars porer sjövatten fortfarande sipprade fram. Det bildade små pölar på den rostfria bordsytan innan tyngdlagen övertygade vattnet om att långsamt börja söka sig mot någon av brunnarna vid bordets hörn.

Där den dödes ansikte borde ha suttit fanns nästan ingenting kvar. Bara en taggig yta av benflisor, hud och brosk. Ögonhålorna gapade tomma, näsan saknades helt och ur det som återstod av de stympade käkarna stack några små tandstumpar upp. Som om den döde log mot dem. Flinade åt sitt eget fasansfulla skick.

Julia sneglade återigen på Amante. Han hade dumt nog återgått till att stirra på kroppen. Verkade nästan tvinga sig att hålla kvar blicken på dödsgrinet. Hon undrade om det var en manlighetsgrej, att han inte ville verka svag inför henne och rättsläkaren. I så fall var han dummare än han framstått under deras korta konversation i bilen hit. ”Kroppen hittades i Mälaren strax utanför Källstavik på nästan tjugo meters djup. Men det där vet ni redan.” Rättsläkaren med 3

Robin Hood-frisyren verkade äntligen ha hittat rätt i sitt sökande. ”Av skicket att döma skulle jag säga att kroppen legat i vattnet ungefär fyra månader. Jag kan berätta mer efter vävnadsanalyserna.

Bottendjuren har som ni ser haft gott om tid på sig. Det mesta är …”

Han gjorde en gest mot den döde, tycktes överväga sitt ordval. ”Uppätet”, konstaterade Julia innan han hunnit bestämma sig.

Amante gav ifrån sig ett svagt kvidande. Dolde det snabbt med en harkling. ”Man eller kvinna?” sa Julia, trots att hon redan var ganska säker på svaret. ”Svårt att avgöra i nuläget”, sa rättsläkaren. ”Mitt första intryck är att det rör sig om en man. Jag har dessutom statistiken på min sida. Men vi vet inte helt säkert förrän vi frilagt bäckenet.” ”Och v-verktyget …” Amantes röst lät ihålig. Han slickade sig ett par gånger om läpparna men fick inte ur sig resten av meningen.

Trots den svala luften i rummet hade en liten svettdroppe bildats vid hans högra tinning, strax under glasögonskalmen. ”Kan du berätta något om verktyget som använts vid styckningen?” sa Julia. ”Ett kraftfullt, motordrivet verktyg med mycket grova såg­ tänder.” ”En motorsåg?” Amante prövade igen, tittade rakt på rätts­ läkaren i stället för på undersökningsbordet, vilket verkade hjälpa. ”Det eller möjligen en tigersåg. Jag vet mer när vi tittat närmare på snittytorna.”

Rättsläkaren gjorde en ny gest mot bordet men den här gången lät Amante klokt nog inte blicken följa efter. I stället torkade han snabbt bort svettdroppen i tinningen. Han lär sig ganska fort, plus i kanten, tänkte Julia. ”Dödsorsaken går väl heller inte att fastställa i nuläget”, sa hon mest som ett konstaterande. Rättsläkaren började precis som väntat skaka på huvudet redan halvvägs in i hennes fråga, vilket fick hans överkamning att vaja som en tunn flagga av hår. ”Med tanke på kroppens skick är det ytterst tveksamt om vi någonsin får fram en dödsorsak”, sa han ”Den som gjorde det här …”

4

Rättsläkaren rättade till frisyren medan han verkade fundera över fortsättningen.

Julia kastade en snabb blick på Amante, ville försäkra sig om att han inte tänkte följa instinkten att fylla luckan i konversationen. Men lämpligt nog höll han käft och inväntade fortsättningen.

Andra pluset, inte illa för en civilist. ”Alltså …” Rättsläkaren gjorde en grimas som om orden i hans mun smakade bittert. ”Jag har arbetat här i tjugotre år, Gabrielsson.

Precis som du inbillar jag mig att jag sett det mesta av sådant som människor kan göra, både mot sig själva och varandra. Genom åren har jag haft den tvivelaktiga förmånen att undersöka säkert ett dussin styckmordsoffer. Men det här … Den här gärningsmannen är annorlunda. Annorlunda än nästan allt annat jag stött på. Titta här till exempel.”

Rättsläkaren pekade på glappet mellan torson och ena låret, sedan på motsvarande lucka mellan överarm och skuldra. ”Inga tecken på tvekan vid något av snitten, inte ens då gärningsmannen kapat huvudet.” Han flyttade pekfingret till den jämna stumpen ovanför axlarna. ”Att beröva någon mänskligheten så brutalt görs normalt inte utan en viss vånda, och det brukar märkas tydligt på kroppen. Ytliga provskär, avbrutna eller misslyckade försök som visar på den tekniska svårigheten att hantera sågen, men även på vämjelsen hos gärningsmannen. Ångesten över det fasansfulla han eller hon håller på med. Förstår du vad jag menar, Gabrielsson?”

Julia nickade. ”Men inte den här gärningsmannen. Han tvekade inte.”

Rättsläkaren upprepade den bittra minen. ”Nej, titta själv. Tretton resoluta snitt, ett för varje led. Hela vägen rakt igenom både muskelvävnad och ben. Den som gjorde det här hade full kontroll över sig själv och situationen.” ”Men ansiktet då?” Julia rynkade pannan och nickade mot den svårt sargade kroppen. ”Där verkar gärningsmannen ha varit betydligt mindre kontrollerad. Hur rimmar det med din teori?”

Rättsläkaren skakade tvivlande på huvudet.

5

”Nu spekulerar jag visserligen, men jag är rätt säker på att ansiktets skick inte har något med känsloyttringar att göra. Gärningsmannen har helt enkelt velat försäkra sig om att kroppen inte på något sätt skulle gå att identifiera.”

Han pekade på den ena underarmen, därefter mot dödsgrinet. ”Båda händerna saknas fortfarande och anletsdragen och tänderna är nästan helt utraderade. Det är alltså omöjligt att jämföra fingeravtryck, tandkort eller visa upp ansiktsbilder på offret. Visserligen återstår dna-identifiering, men även om vi lyckas få fram ett någorlunda rent vävnadsprov förutsätter det ju att offrets profil redan finns i polisregistret, eller att ni hittar ett nytt prov att matcha mot längre fram i utredningen.”

Det blev tyst några sekunder. Luftkonditioneringen fortsatte att mullra i bakgrunden. Det dova ljudet påminde om ett åskväder som långsamt kröp närmare. ”Lägg så till dom svarta sopsäckarna som kroppsdelarna var inslagna i”, fortsatte rättsläkaren. ”Till att börja med var dom förslutna med buntband i stället för tejp. Inga klistriga ytor där kriminal­teknikerna kan hitta hår eller fibrer. Som tyngder har gärnings­mannen använt helt vanliga gråstenar från vilket potatisland eller stengärde som helst. Inget att gå på där heller. Dessutom hittade jag små hål här och där i plasten som troligen kommer från ett smalt knivblad. Om jag får våga mig på ännu en gissning finns det nog likadana hål i buken på den döde. Vi får se när jag sträckt ut det som återstår av huden över magen, men jag är ganska säker.” ”Hur kan du vara det?” Amantes röst lät kvävd. ”Hur vet du att gärningsmannen stuckit …” ”Eftersom alla likdelarna hittades inom ett begränsat område”, sa Julia. ”På ett av dom djupaste ställena i viken. Troligen exakt samma ställe som gärningsmannen sänkte delarna på i vintras.”

Rättsläkaren nickade. ”Förruttnelsegaser får vanligen kroppar att flyta upp till ytan efter någon vecka eller två. Längre tid om vattnet är kallt, då kan det ta månader. I motsats till vad många tror brukar dom flesta vattenlik förr eller senare hamna på en strand någonstans där dom 6

hittas av allmänheten. Er gärningsman stack hål i sopsäckarna och troligtvis även i buken på kroppen där förruttnelsen är som starkast. På så sätt ventilerades gaserna ut och kroppsdelarna stannade kvar nere på botten. Dessutom gjorde hålen det lättare för as­­ätare att göra sitt. Vi har en halv spann här full av diverse bottendjur som tagit sig in i plastsäckarna. Några månader till därnere så hade inte mycket återstått.” ”Du menar att vår gärningsman är en person som vet exakt vad han sysslar med”, sa Julia.

Rättsläkaren höll upp händerna framför sig i ett uttryck som på samma gång lyckades vara både medhållande och avståndstagande. ”Som sagt, jag spekulerar bara. Allt jag kan säga är att det här scenariot inte liknar något jag tidigare sett. Om inte dom där båda seglarna tappat sitt ankare i viken och valt att dyka efter det, hade den här stackaren aldrig hittats.” Han nickade mot undersökningsbordet. ”Tänk er chocken när grabbarna insåg vad dom snubblat över därnere i mörkret.”

Amante harklade sig igen, såg ut som om han inte hade några problem att föreställa sig männens fasa.

Julia ignorerade honom och flyttade i stället blicken tillbaka till bordet där den döde flinade mot henne med sitt söndertrasade grin. Rättsläkarens teori var bra, det medgav hon. Logisk om man såg till bevisen. Gärningsmannen föreföll ha varit ytterst metodisk, närmast iskall både i sin noggrannhet och detaljkunskap. Ändå kunde hon inte skaka av sig känslan det där dödsgrinet gav henne.

Känslan av raseri, av hat.

Någon ville att du skulle försvinna, tänkte hon. Att du aldrig mer skulle hittas. Någon som du gjort så förbannad att han förstörde ditt ansikte. Visst var det så?

Den döde svarade inte. Han fortsatte bara att le mot henne, som om hennes ord roade honom. tjugotvå tabletter. Tjugotvå avlånga, vita piller som han hade betalat för med lika många mardrömsnätter.

David Sarac hade googlat sömnmedicinen i smyg. Tagit hänsyn 7

till sin avmagrade kropp och sitt dåliga allmäntillstånd och kommit fram till att tjugo piller skulle vara tillräckligt för det han ville uppnå. Men med tjugofem skulle det vara bombsäkert, och alltså hade han tre nätter kvar att kämpa sig igenom. Tre nätter då han skulle ligga hopkrupen i sängen, sväva i det grumliga gränslandet mellan sömn och vakenhet medan allt som hänt ute på ön återigen spelades upp i hans huvud. Alltid i samma ordning: Först snöfallet. Tunga flingor över en frusen skog. Ett tyst, mörklagt gammalt hus. Sedan en dov baston, ett hotfullt muller vid horisonten som växer sig allt starkare när vinteråskan närmar sig. Så plötsligt käglorna från strålkastare som skär mellan träden. Ljudet från kraftiga motorer, från skottsalvor och kommandorop. Blixtar från mynnings­flammorna som skapar spöklika skuggspel medan vrålen av ilska, smärta och skräck blir allt högre. Åskmullret fortsätter att växa i bakgrunden, sväljer alla andra ljud innan det förvandlas till dånet från lågorna som slukar det gamla huset. Gnistregn sprutar upp mot natthimlen och stanken av krut, sot och brinnande kött får det att svida i hans svalg. Precis när han tror att allt är över, att han äntligen är på väg att undfly mardrömmen, befinner han sig mitt i den. Känner hettan från tryckvågen som kastar iväg honom. Kulan som träffar honom i halsen, fyller hans luftvägar med flytande järn. Blod över den vita marken. Hans blod. Andras. Alltihop sugs upp av snökristallerna omkring honom tills han ligger på rygg i ett hav av karmosinrött.

Han hör sig själv skratta. Ett gällt skratt som mer påminner om gråt. Huvudet faller tillbaka i snön. Världen löses långsamt upp från kanterna. Rullar ihop sig som ett brinnande fotografi innan den övergår i svart.

Allt det här är ditt verk, David, viskar rösterna.

Det var din plan. Ditt fel.

Därefter börjar filmen om igen. Om han nu inte har turen att vakna, vill säga. Vakna upp inlåst på ett vårdhem mitt ute i ingenstans. ”För din egen skull, David”, som överläkaren sagt under deras första samtal.

Men han klagade inte, såg ingen anledning att göra det. Om 8

bara några dagar tänkte han lämna alltihop bakom sig: Skarpö, mardrömmarna, och det här stället.

Han kliade sig på det röda ärret tvärs över halsen. Tog i med naglarna tills det började svida. Viskningarna hade rätt. Han borde ha dött därute i snön precis som de andra. Drunknat i sitt eget blod.

Det hade varit ett lämpligt straff för hans synder. Vissa saker var helt enkelt för trasiga för att laga.

I stället hade han mot alla odds överlevt. Blivit ett hån mot den rättvisa han försökt skipa. Hjältepolisen David Sarac. Hjälten som måste hållas inlåst på en sluten avdelning, för sin egen skull. Men vad var egentligen alternativet? Att han skulle berätta sanningen om det som hänt på Skarpö. Skälet till att alla de där männen dött därute i snön. Knappast ett alternativ, varken för honom själv eller för hans chefer. En pr-katastrof som till varje pris måste undvikas.

Så därför satt han här. Planerade sin egen utväg.

Det hade tagit tid att bygga upp pillerförrådet. Den första veckan hade personalen varit vaksam. Följt rutinerna till punkt och pricka, tvingat honom att gapa och räcka ut tungan varje gång han svalt ett sömnpiller. Han hade varit försiktig. Spelat med och byggt upp deras förtroende. Han hade inte råd att misslyckas. Det räckte med att en av skötarna fattade misstankar för att han skulle hamna borta i självmordsflygeln och hans plan skulle gå om intet.

Han kastade en blick ut genom fönstret. Skymtade den lilla sjön långt bort mellan träden. Han hade utforskat parken vid ett par korta promenader då han fortfarande övervägt andra alternativ än pillren. Men ljuset och intrycken därute var alltför skarpa. Gjorde hans trasiga hjärna utmattad och tvingade honom att stappla tillbaka in i tryggheten. Han visste i alla fall att det fanns ett staket och en rejäl gallergrind vid bryggan. Strålkastare, larm och kameror också, precis som längs den höga tegelmuren mot vägen och de dubbla stängslen som vette mot den mörka skogen på andra sidan.

Hinder som han skulle slippa övervinna. För nu hade han pillren.

Han slöt fingrarna om plastpåsen. Flyttade pillren en och en mellan fingrarna. Räknade dem igen. Jämna tal och ojämna.

Odds and evens.

9

Sarac huttrade till, drog upp filten över benen. Trots värmen i det dunkla lilla rummet var hans fingertoppar och nästipp konstant kalla. Han tittade ner i skrivblocket som låg i knäet, försökte sätta ord på sina tankar. Men precis som vanligt trilskades de. Det var överläkarens idé att han skulle försöka skriva ner vad han kände, och han hade fått det till uppgift inför nästa terapisession.

Naturligtvis kunde han strunta i alltihop, be psykdoktorn att dra åt helvete och stänga in sig på rummet som ett par av de andra patienterna gjorde. Men han var mån om att spela rollen som foglig i alla fall några dagar till.

Janus, hade han skrivit. Inte mycket att komma med och dess­ utom inget han någonsin kunde berätta om för någon.

Got to start from somewhere, so I’ll start from the grave. We’ll count the steps along the way. Odds for a christening, and evens, a wedding day.

Musikslingan var tillbaka i hans huvud. Textraderna som gradvis hjälpt honom att dyrka upp sin strokeskadade hjärna i julas.

Avslöja sina egna hemligheter. Sina synder. Ångesten fick spännbandet kring bröstkorgen att dras åt hårt kring hjärta och lungor.

Debts I can’t escape til the day I die.

Han lade ifrån sig blocket och tog upp pillerpåsen ur fickan på koftan. Flyttade runt tabletterna igen, ungefär som pärlorna på ett radband.

Tjugo, tjugoett, tjugotvå. Bara tre föreställningar till. Sedan var filmen om hans liv äntligen slut. julia gabrielsson vred om ratten i ett tvärt filbyte, trampade gaspedalen i botten och kände till sin belåtenhet hur bilen omedelbart reagerade. Kärran hade inte gått mer än ett par hundra mil och luktade fortfarande nybilsdoft, vilket helt klart var att föredra framför de odörer som så småningom skulle bita sig fast i sätena.

Snabbmat, diverse kroppsutsöndringar och inte minst: leda. Hon visste sedan länge att det gällde att hålla sig framme på måndagar när helgens inkomna ärenden delades ut. Kapa åt sig en bra bil i tid 10

så att man slapp åka ut i någon av de nedsuttna gamla spanbilarna som stod parkerade längst in i hörnet. Därför kom hon alltid in vid sextiden på måndagsmorgnarna. Vittjade nyckelskåpet innan hon gick ner till gymmet. Var tillbaka lagom till morgonmötet kvart över åtta, tränad, duschad, arbetssugen och med tändningsnyckeln till bästa bilen i fickan, medan hennes trötta kollegor fortfarande sippade på sin första kopp kaffe och längtade tillbaka till ledigheten.

Hon gillade bilar, gillade att köra fort. Pappa hade övat J-svängar och kontrollerade sladdar med henne på brukets parkeringsplats varje vinter sedan hon fyllt tretton, och hon hade spöat skiten ur alla killarna på utryckningsförarkursen. En av många fördelar med att vara dotter till en polis. Synd att pappa inte kunde se henne nu.

Hon avslutade omkörningen och lade sig åter i rätt fil. ”Hur länge har du varit hemma i Sverige då?” Julia flyttade blicken från trafiken några ögonblick. Hög tid för lite vänligt chit-chat med civilisten. Locka ur honom vem han var och ännu viktigare: vad han gjorde på hennes rotel, i hennes mordutredning. ”Tre veckor, lite drygt”, mumlade Amante frånvarande. ”FN eller UD?” Amante skakade på huvudet. ”Europol. Lampedusa. En italiensk ö i södra Medelhavet.” ”Jo, jag vet. Det är dit alla båtflyktingarna från Nordafrika kommer.”

Att underskatta hennes allmänbildning var ett minus, ett stort sådant som åt upp de ynkliga små plus han hittills skrapat ihop.

Men hon tänkte ge honom en chans att rätta till sitt misstag. Eller begå ännu ett, så att hon med rent och fördomsfritt samvete kunde sortera in honom i facket för torr akademiker typ 1A. ”Du jobbade alltså med flyktingfrågor?” ”Stämmer. I två år”, sa han med ett avigt litet leende. Verkade ha märkt att han framstått som en besserwisser. ”Och nu är du här hos oss.”

Hon avvaktade lite, väntade på att han skulle förklara varför.

Men Amante satt bara tyst. Tydligen fick hon prova en annan taktik.

11

”Vi kan verkligen behöva lite friskt blod på våldsroteln.”

Det var alldeles sant. Rotelchefen Pärson höll en beskyddande hand över Tic-Tac-gubbarna. Lät dem smygsupa i sin korridor fram till pensionen, eller till den slutgiltiga hjärtinfarkten. Gubbarna proppade igen karriärvägar lika framgångsrikt som sina blodbanor, så fördelningen var ungefär hälften-hälften. ”Vi har gått på knäna sen Skarpöuppgörelsen”, lade hon till.

Amante tittade upp. ”Jag var utomlands. Missade det mesta av det där. Många döda, inte sant? Två poliser?” ”Nio döda totalt. Och ännu fler skadade. Flera olika kriminella grupper drabbade samman därute och tre kollegor hamnade emellan. Fortfarande vet ingen riktigt varför.” ”Jaha.” Amante såg ut genom sidorutan. Han nappade inte alls på det feta bete hon slängt ut mitt framför näsan på honom. Verkade mer intresserad av husfasaderna på Sankt Eriksgatan som svischade förbi.

Märkligt. I princip alla poliser Julia kände ville prata om Skarpö.

Försökte få ur henne detaljer, saker som mot förmodan ännu inte vänts och vridits på i medierna eller den interna skvallertelegrafen.

Om gangstrarna och kollegorna som dött därute, och framförallt om David Sarac, hjältepolisen som överlevde. ”Vad tror du om Eva Swensk då?” sa hon i ett försök att hitta ett nytt samtalsämne. ”Vår nya rikspolischef”, förtydligade hon i en illa dold imitation av hans torra tonfall.

Amante vred huvudet mot henne. ”Känner du henne?”

Trafiken framför dem saktade in. Julia bytte fil igen, accelererade förbi några bilar innan hon skickligt gled tillbaka in i en lucka. Vann fem köplaceringar på manövern. ”Nej, det kan jag inte påstå. Vi har bara träffats några gånger.

Jag lyssnade på ett par av hennes dragningar när hon var länspolismästare. Hon har rykte om sig att vara både tuff och effektiv. Men jag blev ändå lite förvånad när Stenberg gav henne jobbet. Trodde att det skulle bli ännu en man.”

Eller rättare sagt, en särskild man, tänkte hon. Av någon anledning hade polisöverintendent Oscar Wallin förlorat racet mot Eva 12

Swensk. Wallin hade gjort allt smutsjobbet med omorganisationen för att sedan oväntat, och till mångas förtjusning, petas åt sidan när det var dags för justitieministern att utnämna ny rikspolischef. Hon undrade fortfarande vad det var som hade hänt. Men Wallin var inte typen man ringde upp för att kallprata, så hon hade varit tvungen att lägga band på sin nyfikenhet. Det hade gått flera månader sedan hon hörde av honom, vilket gjorde henne en aning besviken.

Wallin var en av de få poliser som hon såg som en förebild.

Någon som, trots att han bara var fyra fem år äldre än hon, snabbt lyckats klättra i den annars så tröga polisiära hierarkin. Hon hade hoppats kunna följa med honom upp till toppen. I stället satt hon här med en oerfaren civilist i knäet. ”Justitieministern verkar inte vara rädd för att ta nya grepp”, sa Amante och avbröt hennes tankar. ”Läste du debattartikeln i DN förra veckan? Stenberg är på offensiven.”

Amantes tonfall var lite trevligare nu, mindre robotlikt. Det här ämnet intresserade honom uppenbarligen mer än en simpel massaker och ett par döda kollegor. ”Det ska bli intressant att se hur många av Stenbergs alla idéer som verkligen går att implementera”, fortsatte han. ”Anonyma vittnen, utökade möjligheter att använda infiltratörer, amnesti eller straffrabatt för gärningsmän som vittnar mot sina medbrottslingar.” ”Du tror inte på det?” sa Julia. ”Så funkar det redan i en massa andra länder. Polisen behöver effektivare verktyg mot organiserad brottslighet, det måste du väl ändå hålla med om?”

Amante ryckte på axlarna. ”Det spelar inte så stor roll vad jag tror. Men Advokatsamfundet lär försöka stoppa flera av förslagen.

Och om oppositionen vinner valet i höst …”

Amante tystnade tvärt. Rodnade lite som om han plötsligt insett att han pratat för mycket. Julia gasade, bytte fil igen och vann ytterligare några placeringar. Manövern fick Amante att greppa handtaget ovanför passagerardörren. Julia log lite för sig själv. Vänta bara tills det blir dags att åka blått. Fast det förutsatte å andra sidan att han blev långvarig, vilket hon betvivlade. Amante satt 13

uppenbarligen inte på någon expertkunskap om våldsbrott eller mordutredningar, verkade inte ens intresserad av ämnet. Han måste ha placerats på roteln av ett annat skäl. För att någon ville eller behövde ha honom där. Kommissarie Pärson var en varm anhängare av minsta motståndets lag. Alla visste att tjockisen drygade ut travkassan genom att vid lämpliga tillfällen tipsa kvällstidningarna om pågående utredningar. Ändå kunde ingen sätta dit honom.

Han visste precis hur ofta han skulle byta kontantkortsmobil och Western Union-konto. Och kanske allra viktigast: vilka människor han skulle hålla sig väl med. Vem han skulle göra en tjänst och vid vilket tillfälle.

Hon iakttog Amante i smyg medan de närmade sig de stora bergsportarna som ledde ner till polishusgaraget vid Kronoberg.

Den rytm hon hittills uppfattat hos honom gick inte riktigt att bli klok på. Hans ålder var svår att bedöma, hon gissade på dryga trettio­fem. Men han pratade styltigt, som en betydligt äldre person, lät mer som en politiker än som en snut. Klädseln var dessutom något extra. Blå blazer med Kungliga svenska segelsällskapets guld­ emblem över en korallfärgad pikétröja med designerlogo, så där lagom fransig i kragen så att man förstod att dess ägare haft den på sig när han seglat Gotland runt. Nedtill ljusa byxor med pressveck och handsydda seglarskor. Men i stället för den bakåtslickade, solblekta frisyr som skulle ha passat sommarstekargarderoben perfekt, var Amantes mörka hår kortklippt. Och någon saltstänkt solbränna från Båstad eller Sandhamn med ljusa fält efter solglasögonen hade han inte heller. I stället var Amantes hudton mörk som en syd­europés. Eller kanske som om han kom ännu längre söderifrån. Hela mannens rytm bestod av motsägelser, en ojämn femtakt som inte riktigt gick att följa. ”Ditt efternamn”, sa hon. ”Är det italienskt?” ”Spanskt”, svarade han, aningen för snabbt.

En bild blixtrade till på hennes näthinna. Ett nyhetsklipp, en rad uppklädda Brysselpolitiker, någonting om rättsfrågor. En välformulerad man som uttalade sig kritiskt om regeringen och justitieministern.

14

”Victor Amante. EU-parlamentarikern?” Hon anade svaret när hon såg hur hennes nye kollega besvärat vred på sig i sätet. ”Det är min styvfar.” den låga knackningen fick Sarac att blixtsnabbt fösa in piller­ påsen under huvudkudden. Det var vilotid, ingen borde störa honom. Hade personalen trots allt fattat misstanke? Men ett sökteam skulle knappast knacka och artigt vänta på att bli insläppta innan de vände upp och ner på hans rum. ”Kom in”, sa han så lugnt han förmådde. Lutade sig tillbaka på kudden så att pillerpåsen hamnade under hans rygg. Fan också, han borde ha lagt tillbaka påsen i glipan han karvat ut under en av golvlisterna i stället för att gömma den på första bästa ställe som en uppskrämd femåring.

En av skötarna, en man strax under trettio och som Sarac hade för sig hette Eskil, klev in i rummet. Sarac noterade att mannen stängde dörren efter sig på ett annat sätt än han brukade. Försiktigt, som om han försökte vara så tyst som möjligt. Vad Eskil än hade för ärende handlade det definitivt inte om någon genomsökning. ”Hej, David.” Skötaren kastade en blick mot den stängda dörren, trevade i fickan på uniformsjackan och räckte fram ett vitt litet kuvert. ”Till dig.”

Sarac rynkade pannan. ”Från vem då?” sa han utan att ta emot kuvertet. ”Killen kallade sig för Frank.” ”Efternamn?” ”Det sa han inte. Bara att ni var en sorts kollegor. Att han letat efter dig i julas men inte lyckats hitta dig.”

Sarac blundade ett par sekunder, letade i sin trasiga hjärna efter en bild som matchade namnet. Lyckades inte. ”Hur såg han ut?” ”Mörkhårig, kortklippt, lite som en snut.” ”Längd, kroppsbyggnad? Andra kännetecken? Något måste du väl komma ihåg.”

Eskil ryckte på axlarna. ”Inte vet jag. Normallång, normalbyggd.

15

Påminde lite om dig, fast inte lika mager.” ”Och var träffade du den här Frank?”

Eskil verkade ha tröttnat på frågor. I stället för att svara sträckte han fram kuvertet en bit till. Viftade lite med det framför Saracs nästipp.

Sarac rörde sig inte. Försökte avgöra om skötarens nervositet berodde på att han blivit hotad att utföra sitt uppdrag eller att han bara var en vanlig simpel mutkolv som inte ville bli påkommen. ”Ta det nu, för fan.” Eskil kastade ännu en blick över axeln som om han förväntade sig att någon när som helst skulle slå upp dörren. Mutkolv, alltså.

Sarac satt fortfarande orörlig. Kunde det i själva verket röra sig om en fälla? Försökte de sätta dit honom? Lura ur honom vad han planerade att göra. Det avlägsna mullret från mardrömmarna var med ens tillbaka i hans huvud. Han satte händerna för öronen och blundade hårt.

Eskil gav upp sina försök att räcka över kuvertet, slängde det på sängen intill Sarac och gick mot dörren. ”Jag tittar in om någon timme, ifall du vill skicka ett svar. Berätta inte det här för någon, okej?” ”Visst”, mumlade Sarac. ”Eller vänta …”

Men innan han hann säga något mer hade skötaren lämnat rummet. Sarac stack snabbt in handen under kudden. Känslan av plastpåsen mot fingertopparna var märkligt betryggande. Fick dånet i huvudet att avta.

Brevet låg på sängen, alldeles intill hans vänstra fot. Han kunde läsa sitt eget namn i Times New Roman på framsidan. Kriminalinspektör David Sarac, inget mer. Om det nu inte stod något på baksidan. Han plockade upp kuvertet, vände på det och höll det mot ljuset. Baksidan var tom, kuvertet slätt och platt. Kunde knappast innehålla annat än ett papper eller två.

Han hade inte haft besök på länge, inte haft någon kontakt med världen utanför förutom via tv och internet. Kanske var Frank ännu en reporter som försökte ordna en intervju med honom, en ovanligt kreativ sådan som inte drog sig för att muta en skötare.

16

Sakta sprättade han upp kuvertet med pekfingret och plockade ut ett hopvikt pappersark. Högst upp ett meddelande i samma opersonliga typsnitt som på kuvertet. Fyra rader, sju meningar, fyrtiofyra ord. Mer än tillräckligt för att få hans hjärta att börja slå hårdare.

Han förrådde dig, David. Bytte sin framtid mot dig och Janus.

Sedan gick han vidare medan vi blödde och dog därute på ön.

Inget straff, inga följder, rakt mot toppen. Vad sägs om ett byte?

Din hemlighet mot min? En chans att skipa rättvisa.

Sarac vecklade ut pappersarket. Två foton ramlade ner på sängen, landade med baksidan uppåt.

Han vände på det första. Man, hustru, två flickor i tioårsåldern uppklädda inför något slags premiär. En vacker, lycklig familj som vant log mot fotografen med perfekta, bländvita medieleenden.

Hjärtslagen blev allt hårdare. Spred sig från bröstet och upp i svalget. Han vände på det andra fotot. Kände hur handen darrade till. Han svalde hårt ett par gånger.

Den döda, blonda kvinnan låg på mage över en svart motorhuv.

Blodpölen som en aura runt hennes nakna kropp. Kraften i ned­ slaget hade varit så stark att den nästan sammanfogat kroppen med den dyra bilen. Förvandlat dem till en enda fasansfull skulptur av hud, glas och plåt. ”styckmordet ute vid Källstavik, vad vet vi?”

Servitrisen hade knappt hunnit sätta ner deras tallrikar på den rutiga duken och vända sig om förrän polisöverintendent Oscar Wallin avslöjade sitt ärende. Julia kunde inte låta bli att småle.

Wallin var sig lik. Rakt på sak, utan onödiga krusiduller. Precis som hon själv. I morse hade han plötsligt ringt efter månaderna av tystnad. Nu förstod hon varför. Eller i alla fall vad saken gällde. ”Tänker du inte fråga mig hur jag mår eller vad jag har haft för mig det senaste halvåret?” Julia log, men Wallin rörde inte en min. ”Dessutom hade du inte behövt bjuda på lunch. Det mesta står redan i tidningen.”

Det där sista stämde bättre än hon skulle vilja. Det hade bara hunnit gå ett par dagar sedan besöket på rättsmedicinska och all17

mänheten visste redan nästan lika mycket som hon gjorde. Kvällstidningarna älskade sommarmord och rapporteringen följde den vanliga mallen. I går några gryniga bilder av polisbåten och dykarna, kartgrafik över hela mittuppslaget. Här hittades kroppsdelarna. Citat från en källa med insyn i utredningen, som givetvis var hennes egen chef, och i dag hade hon nyss hunnit läsa de blandade spekulationerna och tvärsäkra konstaterandena från de vanliga högskoledetektiverna som aldrig sett en död kropp annat än på bild: Kan röra sig om en uppgörelse i kriminella kretsar. Statistiskt sett är mördaren oftast någon närstående, och hennes personliga favorit: Styckning är ett sätt för mördaren att göra sig av med kroppen.

Wallin lade in vad som såg ut som en perfekt avvägd mix av pannbiff, potatis, brunsås och lingon i munnen. Tuggade långsamt medan han lyfte lite uppfordrande på ögonbrynen. ”Offret är enligt det senaste beskedet från rättsläkaren en vit man, mellan trettiofem och fyrtiofem”, sa Julia. ”Strax över hundra­åttio centimeter lång och med kortklippt mörkbrunt hår. Det sista får kanske tas med en nypa salt. Kräftorna hade inte lämnat mycket kvar av kalufsen.”

Hon tystnade. Wallin fortsatte att tugga, precis lika oberörd som alltid. Om de skadeglada rykten om hans fortsatta karriär innehöll någon sanning, var det i alla fall inget som märktes, vare sig i hans uppträdande eller på hans klädsel. Hans pojkaktiga utseende, förstärkt av den perfekt kammade sidbenan, utgjorde en så bjärt kontrast till hans skräddarsydda, tredelade kostym att det gav ett aningen obehagligt intryck. Han påminde om en pojke utklädd till en vuxen man, det hade han alltid gjort. Tidigare hade bara de mest korkade kollegorna gjort sig lustiga över det. Det var först de senaste månaderna som hon hört hans öknamn yttras högt i poliskorridorerna. Till och med av chefer.

Manboy.

Hon gillade det inte. Wallin var en skicklig polis och en minst lika begåvad administratör. Men nu var det andra som fick njuta 18

frukterna av hans arbete, och hela hans handplockade team hade överförts till rikspolischefens stab. Alla utom Wallin själv, vilket de flesta kollegor tolkade som att han var på väg att placeras på någon reträttpost för att aldrig mera höras av. Hon hoppades att den tolkningen inte stämde. ”Har ni fastställt den dödes identitet?” Wallin torkade sig överdrivet noggrant i mungiporna med pappersservetten. ”Inte ännu. Vi har samkört mot saknade personer men utan att få träff. Händerna saknas så vi har inga fingeravtryck. Detsamma för tänder och tandkort. Vi väntar på svar från SKL angående dna tidigast i morgon men troligast på fredag eller rentav måndag. Det är lite oklart om det ens är möjligt att få fram något dna. Liket var i mycket dåligt skick.” ”Och ansiktet? Går det att lämna ett foto till pressen? Be detektiven allmänheten att höra av sig med tips?”

Julia skakade på huvudet. ”Gärningsmannen har gått på ansiktet med en motorsåg. Det är totalt oigenkännligt.”

I alla fall just nu, tillade hon för sig själv. Hon övervägde att dela sin backup-plan med Wallin. Visa honom hur bra hon var på sitt jobb. För ett halvår sedan hade hon gjort det utan att blinka. Men av någon anledning beslöt hon sig för att vänta. Dessutom visste hon inte om det hon övervägde ens gick att genomföra. ”Kvällstidningsexperterna har rätt”, sa Wallin. ”Ni har en rejäl uppförsbacke i det här ärendet. Du kan statistiken lika bra som jag.

Bara sex av tio styckmord klaras upp. Sextio procents chans som snabbt krymper till ensiffrigt om ni inte lyckas identifiera offret.

Vad innebär det för din uppklarningsstatistik?”

Frågan verkade ha varit retorisk för Wallin flyttade sin uppmärksamhet tillbaka till pannbiffen utan att bry sig om något svar.

Julia stack gaffeln i sin Caesarsallad, petade i sig en tugga och upptäckte genast att något saknades i dressingen. Det tog henne några se­kunder att räkna ut vad det var. Sardeller. Vilken kock gjorde en Caesardressing utan att använda sardeller? Troligen en som trodde att han skulle komma undan med det.

19

Mumlet inne på restaurangen steg i takt med att allt fler gäster slog sig ner vid borden. En och annan kostym eller dräkt men i huvudsak neonklädda hantverkare. Människor som i likhet med Wallin hade en förkärlek för svensk husmanskost. Själv föredrog hon asiatiskt. Lättare mat, mindre mjöl, grädde och potatis.

Wallin fortsatte lugnt att äta. Tänkte uppenbarligen tvinga henne att fråga. ”Berätta nu! Varför är justitieministerns särskilde utredare så intresserad av ett gammalt styckmord?”

Wallin drack en klunk lingondricka och torkade sig återigen omsorgsfullt om munnen innan han böjde sig fram över bordet. ”Partiet har som du kanske vet sin kursgård i Källstavik. Flera av pamparna hyr egna hus med sjötomt på markerna, inklusive justitieministerns svärfar Karl-Erik Cedergren. En styckad kropp i badvattnet lagom till semestern väcker ett visst obehag, inte minst när kvällstidningarna vältrar sig i detaljerna. Justitieministerns telefon kommer att börja ringa och när den gör det vill jag vara förberedd.” ”Du vill att jag håller dig informerad?”

Han log mot henne, ett snett, aningen retfullt leende. Ändå kom Julia på sig själv med att besvara det. Hon hade saknat det här.

Saknat deras något märkliga samhörighet.

Första gången hon träffade Oscar Wallin var för ungefär fem år sedan. Hon hade varit med och utrett ett ovanligt grisigt mord i södra Storstockholm. Offret var en småkriminell tjallare och tillvägagångssättet påminde om ett ärende som Rikskriminalen höll på att utreda. Wallin hade varit inblandad i sin egenskap som Rikskrims källhanterare och han var den ende som inte skakat på huvudet då hon, till skillnad från alfahannarna i utredningsgruppen, bestämt hävdat att det rörde sig om två olika gärningsmän och att den senare helt enkelt försökt kopiera den förste. När kriminalteknikerna efter en dryg vecka gav henne rätt bjöd Wallin henne på lunch. Över kåldolmarna frågade han hur hon kunnat vara så säker. Hon förklarade att de båda brottsplatserna helt enkelt varit för olika.

Att gärningsmännen rört sig genom rummen på olika sätt och gjort 20

saker i olika ordning. Och i motsats till alla andra poliser hon kände, verkade Wallin inte tvivla det minsta på hennes förmåga.

Två månader senare hade han ringt upp henne och bett henne ta en titt på övervakningsfilmen från ett rånärende och jämföra den med ett par filmer på olika misstänkta och bilder från deras bostäder. Hon hade ganska enkelt kunnat peka ut vilka personers rörelsemönster och rytmer som stämde med rånarnas. Inte långt därefter hade hon plötsligt blivit beford­rad till kriminalinspektör, fått ett eget rum i våldsrotelns främre korridor och långsamt börjat göra sig ett namn inom kåren. Och även om kommissarie Pärson tog åt sig äran för att ha upptäckt och coachat henne visste Julia vem hennes egentlige beskyddare var.

Wallin hade fortsatt att höra av sig lite då och då. Ibland för att få veta hur det gick för henne, men oftast för att komma med nya utmaningar eller be om små diskreta tjänster. Senast nu i julas. ”Du. Hur gick det förresten med blodspåret jag hittade i Sophie Thornings lägenhet?” sa hon. ”Gick det att bevisa att det varit någon där samma natt som hon hoppade?”

Wallin skakade på huvudet. ”Blodet var hennes eget. Det trodde jag att jag berättat för dig.” ”Nej, vi har inte pratats vid sen du fick min rapport. Inte ens ett julkort som tack.” Hon spelade lite harmsen. Det skulle ha fått de flesta killar att rodna och börja stamma ursäkter. Hon visste att hon såg bra ut och att det emellanåt gav henne fördelar. Men sådana trick bet aldrig på Wallin, vilket var ännu ett skäl till att hon re­spekterade honom. Det enda sättet att få Wallins uppmärksamhet och respekt var att leverera resultat. ”Jag har varit upptagen”, sa han utan att låta det minsta ursäktande, snarare som om han förebrådde henne för att hon inte begripit en sådan självklarhet. ”Jobbet som rikspolischef …?”

Julia ångrade sig innan hon hunnit avsluta frågan. Wallins mun blev till ett streck. ”Om jag får säga vad jag tycker så valde justitieministern fel person”, lade hon snabbt till.

21

Wallin satt tyst några sekunder, som om han försökte utvärdera sanningshalten i hennes påstående. Strecket övergick i ett behärskat leende. ”Tack ska du ha. Självklart är jag väl medveten om att det pratas om mig. Att jag blivit förbigången, att jag till och med skulle vara på väg att få sparken.” Wallin skakade lite på huvudet. ”Framgång föder fiender, Julia. Det kommer du också att märka. Kollegor som är avundsjuka eller bittra, som njuter dom få gånger du misslyckas och som inte tvekar att sprida alla möjliga rykten.”

Han lutade sig en aning framåt och log lite bredare så att hörntänderna blottades. ”Men jag är fortfarande kvar, som du märker. Jag har fortfarande ett arbetsrum bara några meter från justitieministerns, och förr eller senare kommer alla dom som underskattat mig att få betala för det.”

Han höll kvar hennes blick några sekunder. Rätade sedan på sig. ”Nog om det. Det fanns ytterligare ett skäl till att jag ville tala med dig. Det gällde din nya kollega …”

Wallin var inte typen som gjorde luftkaniner, ändå tyckte sig Julia nästan kunna se hur det ryckte lite i hans fingrar över den rutiga duken. ”Omar Amante, jurist, strålande betyg från universitetet, utlandstjänstgöring. Om prognoserna stämmer och oppositionen vinner valet i höst kommer hans styvpappa att ersätta Jesper Stenberg på justitieministerposten. Amante junior är alltså en riktig liten guldgosse. Frågan är bara varför han plötsligt och från ingenstans dykt upp hos er på våldsroteln?” ”Vad menar du?” Julia rynkade pannan. En polisbil körde förbi ute på gatan. Blåljus och sirener påslagna. Ljudet studsade mellan fasaderna och överröstade för några sekunder allt annat. ”Amante avbröt sin Europoltjänstgöring redan i julas”, sa Wallin så fort bilen hade passerat. ”Sex månader innan tjänsten löpte ut.

Ett obekräftat rykte säger att han kom ihop sig med sin chef. Att det blev någon sorts uppträdande som tystades ner. Ingen verkar vilja prata om saken. I vilket fall var Amante borta från radarn i flera månader. Han befann sig varken i Sverige eller på Europolkontoret 22

i Haag. Sen dyker han plötsligt upp i Stockholm och landar mitt i en mordutredning som har vissa beröringspunkter med partiet.

Samma parti som hans styvfar arbetar stenhårt för att störta från regeringsmakten.”

Wallin böjde sig återigen fram över bordet. Sänkte rösten. ”Du har fått Amante på halsen av en anledning. Och jag skulle väldigt gärna vilja veta vilken.” sarac drog upp blixtlåset i jackan, tryckte ner kepsen så långt han kunde i pannan innan han återigen tittade på armbandsuret.

Trettio sekunder. Det här var vansinne. Han var vansinnig. Vilket gjorde det desto mer ironiskt att han var på väg att rymma från just ett psykhem.

Han lade handen på dörrhandtaget. Fem, fyra, tre, två, ett …

Han steg ut i korridoren. Gick, utan att tveka, rakt mot utgången till trapphuset, föll inte för frestelsen att titta upp mot den mörka kameragloben ovanför den. Skiftbytet hade precis börjat och sanno­likheten att någon ur personalen tittade på rätt kamerabilder de få sekunder det tog honom att passera var inte särskilt stor. Åtminstone försökte han intala sig det för att lugna sitt bultande hjärta. Paniken och rädslan var bara tillfälligt bedövade av de ångest­dämpande piller han svalt för drygt en halvtimme sedan.

Det här är ingen bra idé, viskade rösterna i hans huvud. Men glädjepillren hade gjort dem kraftlösa. Lättare att ignorera. I alla fall för stunden.

Avdelningsdörrarna var alltid låsta och han fipplade med nyckeln, fick in den i låset men lyckades inte vrida om. Han vickade febrilt på nyckeln. För ett kort ögonblick övervägde han att ge upp.

Att återvända till sitt trygga rum, glömma alltihop och fullfölja sin ursprungliga plan. Svepa i sig alla sömnpillren, nu, i kväll. Få ett slut på allt. Men han visste att det var omöjligt. Han måste få veta sanningen, måste få veta hur allt hängde ihop.

Motståndet gav plötsligt med sig och låset klickade till. Nyckeln han fått av Eskil var av allt att döma en billig klackbarskopia som krävde lite lirkande för att passa i låset. Han gissade att hans nye 23

brevvän Frank betalat den, precis som han hade betalt för Eskils tjänster.

Sarac följde marmortrappan hela vägen ner till källaren. Lyckades låsa upp den tunga ståldörren nästan på en gång och kom in i en kal korridor där det var lågt i tak. En ny titt på klockan. Två minuter och tio sekunder hade gått sedan han börjat sin flykt. Han ökade tempot, försökte utnyttja adrenalinpåslaget medan det varade.

Han stannade till vid den dörr som var märkt Fjärrvärme. Använde återigen nyckelkopian för att låsa upp och klev in i ett stort, varmt rum fullt av rör och mätare. Ett par ögonblick stod han still och försökte orientera sig. Hittade sedan de ingående rören och följde dem till rummets bortre ände precis som han blivit instruerad att göra. Ännu en tung dörr och bakom den en kulvert där rören försvann in i mörkret. Han tog ett par steg framåt. Trevade efter strömbrytaren men hittade den inte.

Plötsligt slog dörren igen bakom honom och allt blev becksvart.

Paniken tilltog, bröt sig igenom det kemiska skyddet från ångestdämparna, kramade hans bröstkorg.

Varför gör du det här, David? viskade rösterna. Varför?

Han satte handen mot betongväggen, böjde sig framåt och drog ett par djupa andetag. Fångade spyan halvvägs upp och tvingade tillbaka den ner i magsäcken. Stod kvar så någon minut tills panik­ attacken gav med sig. Sedan rätade han på sig, drog handen längs väggen. Fingrarna nuddade vid strömbrytaren. Han vred om vredet.

Ett mekaniskt klick ekade mellan kulvertens betongväggar och en rad lysrör flimrade långsamt igång.

Tänk om det är en fälla. Tänk om någon väntar på dig därute.

Någon som vill hämnas.

Sarac stannade upp. Han hade hunnit tänka igenom det scenariot de senaste dagarna. Det och en handfull andra. Att hans hemlige brevvän, mannen som kallade sig Frank, i själva verket inte existerade. Att alltihop, brevet och bilderna, var ett påhitt för att locka ut honom ur hans gömställe. Men av någon anledning hade han under deras korta korrespondens blivit övertygad om att så inte var fallet. Dessutom hade han övertalat Eskil att i smyg ta en bild av 24

Frank och sedan studerat den noggrant på den spruckna skärmen till skötarens mobiltelefon.

Frank fanns på riktigt. Det han berättade var sant. En person hade fram till nu undgått allt ansvar. Hade köpt sig fri från skuld.

Räddat sin karriär och sitt liv genom att förråda honom.

Rättvisa.

Det var därför han nu var på väg att för första gången på flera månader ge sig ut bland folk. En allra sista gång utsätta sig för den skrämmande värld han inte längre orkade med. Även om han hade fel, om allt det här mot förmodan visade sig vara en fälla och Frank eller någon annan väntade därute i mörkret för att ta livet av honom, skulle de bara göra honom en tjänst.

Han stack handen i fickan, slöt fingrarna om pillerpåsen. Tjugofem stycken nu. Tillräckligt många för att kunna dra i nödbromsen precis när han ville.

Det tog honom sju minuter att ta sig igenom kulverten och klättra uppför trapporna till panncentralen i dess andra ände. Ansträngningen, och värmen därinne, gjorde honom genomsvettig. Han tvekade ett par sekunder innan han försiktigt gläntade på ytterdörren.

Till vänster låg huvudbyggnaden och den upplysta gårdsplan som han just passerat under. Till höger parkeringen för personalens bilar, och bortom den vakthuset och stora grinden. Tolv minuter hade gått, om ytterligare tre skulle skiftbytet vara över.

Han drog in den kalla kvällsluften, samlade sig. Kände de svaga darrningarna i musklerna som signalerade att adrenalinruschen som fört honom så här långt var på väg att klinga av. Men han var nästan framme nu. Allt som krävdes var en sista ansträngning.

Bilen stod exakt där Eskil sagt att den skulle stå, allt han behövde göra var att öppna den olåsta bakluckan och krypa in. Stänga luckan, lägga sig så bekvämt han kunde där i mörkret. Tröttheten tog över hans muskler, hans hjärna.

Bilden av den vackra familjen dök återigen upp på näthinnan, sedan den döda kvinnan på motorhuven. Ersattes av bilder av en mörk skog där mynningsflammor blixtrade mellan träden. Är du verkligen säker på det här, David? viskade rösterna.

25

Julia skulle just hämta eftermiddagens sista kopp kaffe i våldsrotelns fikarum då hennes mobiltelefon började surra. Hon svarade med telefonen fasttryckt mellan örat och axeln samtidigt som hon hällde upp kaffe i en kantstött mugg. Övervägde för en sekund att hälla upp en artighetskopp åt Amante också men insåg att telefonsamtalet gav henne skäl att låta bli. Hon kunde bara bära med sig en mugg tillbaka. ”Hej, det här är Katarina Lindgren från SKL.” Julia fångade telefonen med vänsterhanden och med muggen i den högra började hon gå mot sitt tjänsterum. Passerade den stängda dörren till krypinet där Amante blivit inhyst. Ett klaustrofobiskt rum utan fönster som troligen var tänkt som en städskrubb. Men hittills hade han inte klagat. Ännu ett försiktigt plus.

Redan före gårdagens lunch med Wallin hade hon gett Amante i uppdrag att ringa alla som bodde i närheten av fyndplatsen, vilket inte var särskilt många. Antalet åretruntboende med fri sikt ut över vattnet var bara fyra fem stycken och hon betvivlade kraftigt att någon av dem skulle ha något att komma med. Men en mordutredning var en enda lång lista på saker som måste kontrolleras, vare sig man trodde att de skulle ge något eller inte. Dessutom höll arbetsuppgiften praktiskt nog Amante ur vägen. Pärson hade inte velat ge henne fler utredare förrän de fått upp något spår. Skyllt på semestertider och att det fanns annat som var prioriterat. I själva verket räknade han med att hon skulle klara sig på egen hand, så att han skulle kunna fortsätta att rapportera goda resultat till cheferna. ”Jo, jag ringer med anledning av den oidentifierade kroppen som hittades i vattnet vid Källstavik”, sa kvinnan i telefonen. ”Jag såg en notering om att vi skulle ringa dig så fort vi hade något.” ”Absolut.” Julia stängde dörren bakom sig och klippte av korri­ dorsmumlet från de kollegor som redan var på väg att avsluta sin arbetsdag. ”Det är så att vi fått en träff i dna-registret …”, började kvinnan.

Julia satte ner muggen lite för hårt så att delar av innehållet skvimpade ut på den ljusa skrivbordsytan. ”... men dessvärre kan jag inte säga mycket mer än så.”

26

”Inte?” Julia gled ner på sin kontorsstol. ”Det kommer upp en träff i spårregistret på ett ärende. Det är ingen klockren träff, samstämmigheten är bara sextiofem procent jämfört med dom vanliga nittionio. Provet vi fick var starkt nedbrutet. En spårregisterträff innebär att …” ”Ni har ett matchande dna-prov från ett annat ärende men som inte är knutet till någon person”, avbröt Julia. ”Precis. Allt jag får upp på skärmen är att det är en träff i spår­ registret, samstämmighetsprocenten mellan proven och vilket ärende­nummer träffen förekommer i.”

Julia drog åt sig penna och papper. ”Kan du ge mig numret, är du vänlig?”

Hon skrev ner tecknen ett i taget, stirrade på den välbekanta kombinationen av siffror och bokstäver. ”Skarpö”, sa hon. Lika mycket för sig själv som till kvinnan i andra änden.

Hennes hjärna gick på högvarv, hade redan börjat bearbeta konsekvenserna av det hon nyss fått reda på. Ändå tvingade hon sig själv att fråga en extra gång: ”Bara så att jag har förstått det hela rätt. Vårt styckmordsoffer var alltså närvarande under eldstriden ute på Skarpö?” ”Det är i alla fall vad dna-provet verkar visa. Matchningen blev klar för bara några minuter sen. Jag är ny här så jag vet inte riktigt hur gången brukar vara, men jag tänkte att du nog ville veta så snart som möjligt. Det har ju stått om fallet i tidningen och så.” ”Du gjorde helt rätt. Stort tack för att du ringde.” ”Inga problem.”

Julia avslutade samtalet. Kom på sig själv med att le. Spårupptag, tänkte hon. Föreställde för ett par sekunder sig själv som en jakthund med nosen tryckt mot marken.

Och vilket lockande spår att följa. sarac öppnade försiktigt dörren till sin lägenhet. Han drog in doften av instängdhet och nymonterade Ikeamöbler. Tog sedan ett långt kliv över högen med reklam och räkningar, smög in och 27