9789137141343

Översättning Molle Kanmert Sjölander

Tidigare utgivning Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet 2001 Hur vi hungrar 2006 Vad är detta Vad 2008 Vildingarna 2010 Kungens hologram 2013 Circle 2014

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel Your fathers, where are they?

And the prophets, do they live forever?

Copyright © Dave Eggers 2014 All rights reserved Omslagsbild Fotolia Omslagsdesign Miroslav Šokčić Tryckt hos CPI books GmbH, Leck, Tyskland 2016 isbn 978-91-37-14134-3

bYGGNAD 52 – Jag klarade det. Du är här på riktigt. En astronaut.

Herre­gud.

– Vem är du?

– Du har väl ont i huvudet. Av kloroformen.

– Va? Var är jag? Vad är det här för ställe? Vem fan är du?

– Känner du inte igen mig?

– Va? Nej. Vad är det här?

– Det där? En kedja. Den är fäst i stolpen där. Dra inte i den.

– Helvete. Helvete.

– Dra inte i den sa jag. Och så vill jag först av allt be om ursäkt för att du kommit hit under såna här omständigheter.

– Vem är du?

– Vi är ju bekanta, Kev. Sen gammalt. Och jag ville egentligen inte ta hit dig på det här sättet. Alltså, jag skulle hellre bara ha velat ta en öl med dig nån gång, men du svarade ju inte på mina brev och sen när jag läste att du skulle stanna till här så – Men allvarligt, ryck inte i den. Du gör illa benet.

– Varför i helvete är jag här?

– För att jag har fört hit dig.

5

– Är det du som har gjort det här? Har du kedjat fast mig vid en stolpe?

– Visst är den där grejen häftig? Det kanske inte heter stolpe egentligen. Vad den än heter så är den otroligt stark. Den fanns här. Detta har varit en militärbas, så det sitter såna här märkliga väggfasta grejer här och var. Den som du är fastkedjad vid håller för nästan fem ton, och det finns en i nästan alla byggnader här. Sluta dra i den.

– Hjälp!

– Skrik inte. Här finns ingen på flera kilometers håll.

Och havet ligger alldeles bakom åsen, så ljudet från vågorna och vinden gör att det knappt hörs ens om en kanon avfyras härifrån. Fast nu avfyras ju inga kanoner längre.

– Hjälp!

– Herregud. Lägg av. Vad du skriker. Det är betong alltihop det här. Hör du vad det ekar?

– Hjälp! Hjälp!

– Jag tänkte nog att du skulle skrika, så säg bara till om det är nu du tänker göra det. Jag orkar inte vara här inne när du väsnas så.

– Hjälp!

– Du sjunker som en sten i min aktning.

– Hjälp! Hjälp! Hjälp! Hallå – – Ja ja. Men herregud. Jag kommer tillbaka när du är klar.

• – Färdig nu?

– Skit ner dig.

– Vet du, förut hade jag aldrig hört dig svära. Det är 6

ett av mina starkaste minnen av dig, att du aldrig svor.

Du var så seriös, så noggrann och omsorgsfull och duktig. Och med ditt snaggade hår och de där kortärmade button­ downskjortorna var du så gammaldags. Man måste kanske det om man vill bli astronaut – vara sådär ordentlig. Ha den renheten.

– Jag känner inte dig.

– Va? Det gör du ju visst. Minns du inte?

– Nej. Jag känner ingen sån som du.

– Jo, vänta. Tänk efter. Vem är jag?

– Nej. – Du är ju fastkedjad vid en stolpe. Du kan lika så gott gissa. Hur känner vi varann?

– Skit ner dig.

– Nej. – Hjälp!

– Ge dig nu. Hör du inte hur högt det låter här inne?

Hör du hur det ekar?

– Hjälp! Hjälp!

– Å vad besviken jag är på dig, Kev. – Hjälp! Hjälp! Hjälp!

– Okej. Jag sticker tills du har lugnat dig.

• – Är du klar nu då? Det är kallt ute på nätterna. Vinden kommer uppför branten och Stilla havet … hur ska jag säga. Kylan biter. När solen skiner är det nästan milt, men så fort den gått ner blir det iskallt. Du måste vara hes. Vill du ha vatten?

– 7

– Jag ställer en flaska här. Drick när du vill. Det var därför jag lät din vänstra hand vara fri. Vi ska ju vara här ett tag, så du ska veta att jag tänker se till att du äter och att du har allt annat du kan behöva. Jag har några filtar ute i skåpbilen också.

– Hur fick du hit mig? Var det du som skulle flytta den där soffan?

– Japp, det var jag. Det tricket såg jag i en film. Tänk att det funkade! Du hjälpte mig bära in soffan i bilen och jag bedövade dig med elpistol och sen lite kloroform, och så körde jag dig hit. Vill du höra alltihop? Rätt fantastiskt faktiskt.

– Nej. – Det går inte att parkera så nära byggnaden som vi befinner oss i, så jag rullade hit dig på den där lilla kärran – den står här utanför? Den stod redan här och den funkar perfekt. Jag skulle kunna dra en elefant på den.

Så jag fick upp dig på kärran och sen drog jag dig en femhundra meter från parkeringen och hit. Ärligt talat är jag fortfarande omtumlad när jag tänker på att alltihop gick vägen. Du är säkert femton kilo tyngre än jag och helt klart i bättre form än jag nånsin kan drömma om. Och ändå grejade jag det. Du är fan astronaut och nu har jag dig här. Detta är en stor dag.

– Du är ju sjuk.

– Nej då. Det är jag visst inte. Först av allt vill jag be om ursäkt. Jag hade aldrig trott att jag skulle göra en sån här grej, men efter allt som har hänt på sistone var jag tvungen. Jag har aldrig skadat nån i hela mitt liv och jag ska inte göra dig illa heller. Det skulle jag aldrig göra, Kev. Det ska du veta. Så du behöver inte kämpa emot eller så.

8

Jag släpper dig imorgon när vi har pratat ett tag.

– Du är faktiskt helt rubbad.

– Nej, jag är faktiskt inte det. Kan du sluta säga så, för det är jag inte. Jag är moralisk av mig och jag har mina principer.

– Fan ta dig.

– Sluta säga sådär också. Jag gillar inte när du är ful i mun. Vi tar det där med att minnas mig igen. Gör du det?

– Nej. – Lägg av nu, Kev. Titta inte bort. Ju förr vi får det här överstökat, desto snabbare kan jag släppa dig.

– När du släpper mig så dödar jag dig.

– Men hallå. Varför säger du så? Det var jättedumt. Nu tog du just ett flera timmar långt kliv tillbaka. Kanske ännu mer. Jag som hade tänkt släppa dig senare ikväll.

Kanske senast imorgon. Men nu blev jag rädd. Inte hade jag trott att du var våldsam av dig. Herregud, du som är astronaut och allt! Du ska väl inte gå omkring och hota folk.

– Du har ju kedjat fast mig vid en stolpe.

– I och för sig. Men jag gjorde det sansat och utan våld.

Som ett medel för ett visst ändamål. Jag ville prata med dig men du har inte svarat på mina brev, så jag tyckte inte att jag hade nåt val. Jag ber uppriktigt om ursäkt för att jag blev tvungen att göra på det här sättet. Allt har varit så konstigt på sistone. Jag har haft migrän flera gånger, inte kunnat sova. Sån himla press! Frågorna bara tornade upp sig och liksom kvävde mig om nätterna. Har du varit med om det nån gång, att man ligger där med en massa frågor som slingrar sig som äspingar runt halsen på en?

– Du är helt jävla rubbad.

9

– Vet du vad? Det är jag faktiskt inte. Fast jag får medge att jag visste redan när jag sa äspingar att det var en tabbe.

När såna som du hör det ordet, ett så specifikt ord, så tror ni att jag är besatt och kufig.

– Men det är du faktiskt inte.

– Jaha ja, sarkastisk också. Det var nytt. Jag minns dig som så uppriktig. Det beundrade jag i tysthet. Den här nya tonen gillar jag inte. Men allvarligt talat, jag tror nog att du märker att jag inte har en skruv lös.

– Trots att du har kidnappat mig och fört mig hit.

– Just för att jag har fört dig hit – för att jag har klarat det. Jag tänkte ut en plan, genomförde den och lyckades föra en astronaut till en övergiven militärbas tjugo mil bort. Alltså är jag väl tämligen kompetent, eller hur?

– – Du Kev. Du är ju statsanställd?

– Jag är anställd av Nasa.

– Som är ett statligt organ. Och varje dag kommer väl staten med fiendesoldater till nån icke namngiven plats för att förhöra dem? Vad är det i så fall för fel med att jag gör likadant?

– Jag är alltså en fiendesoldat.

– Nej. Det var kanske ingen bra jämförelse.

– Du får sitta inne resten av livet, det fattar du.

– Knappast. Det är bara de korkade som åker fast.

– Och själv är du en oerhört slipad brottsling.

– Nej. Snälla Kev, jag har aldrig gjort nåt olagligt i hela mitt liv. Förbluffande va? Jag har faktiskt inte det. De stora brotten begås av förstagångsförbrytare. Du ser dig omkring, märker jag. Visst är det ett häftigt ställe? Är det coolt eller är det coolt att vi är på en riktig militärbas?

10

Känner du igen alla prylar? Titta ordentligt. Det här har varit nån sorts artillerilager. Jag tror att man fäste kanonerna eller vad man nu hade vid de här stolparna för att dämpa rekylen lite. Helt säker är jag inte, men vad skulle de annars vara till?

– Jag ska fan döda dig. Fast snuten kommer att ha ihjäl dig först.

– Så kommer det inte att bli.

– Du tror inte att det är fullt pådrag för att jag är försvunnen?

– Var inte så självgod. Det var du inte förr. Du var en sån där som vet med sig att de är smarta och starka och ämnade för högre mål, men du visste också att det inte skulle gagna dig att slå dig för bröstet. Så utåt körde du en trevlig och ödmjuk stil. Det var smart. Jag fattade att det var en taktik, men jag gillade och respekterade den.

Så gå nu inte och sabba det med en massa astronautskryt.

– Okej. Men du är ändå rökt. De hittar mig inom ett dygn.

– Nej du. Jag har messat tre personer från din mobil och meddelat alla att du är på olika ställen. Till en av dina kolleger på Nasa skrev jag att en nära anhörig hade dött. Och dina föräldrar har jag meddelat att du är på ett övningsuppdrag. Tack och lov för sms – jag kan imitera dig felfritt. Sen stängde jag av telefonen och slängde den.

– Det finns massor av saker du inte har tänkt på.

– Kanske det. Och kanske inte. Jaha, undrar du var du är nånstans? Hela den här basen är nerlagd och står och förfaller. Inget vet vad man ska göra med den, så den bara står här och möglar på extremt dyr mark. Du ser det inte härifrån, men det är inte ens en kilometer till havet. Ner11

för backen bara, utsikten är enastående. Men på den här marken finns bara de här gamla vittrande byggnaderna.

Det är flera hundra, och det finns tjugo stycken likadana som den här i en lång rad. Jag tror att just denna användes för tester av kemiska stridsmedel. Det finns en i närheten där man lärde ut förhörsteknik. Och i alla som är likadana som den här finns såna här stolpar som man kan fästa grejer i. Vad är det för blick du ger mig? Betyder den att du har känt igen mig?

– Nej. – Jo, det har du.

– Det har jag inte alls. Du är en jävla galning och som jag redan har sagt så känner jag inga galningar. Jag har haft en välsignad tur på det sättet.

– Du Kev. Jag skulle hemskt gärna vilja sätta igång.

Så antingen kan vi börja så som jag hoppats, med att vi samtalar, eller så får jag använda elpistolen och sätta lite pli på dig innan vi kör igång. Så det är kanske lika bra att du pratar med mig, eller vad säger du? Vi kan väl bete oss som vuxna. Vi har en uppgift framför oss och kan väl lika gärna ta itu med den. Du var ju jämt så effektiv, såg till att få saker gjorda och gick vidare sen. Det är den effektiviteten jag förväntar mig av dig. Alltså: Vad är jag för en? Hur känner du mig?

– Inte vet jag. Jag har aldrig suttit inne. Jag förmodar att du har rymt nånstans ifrån.

– Ser du elpistolen här, Kev? Om du bestämmer dig för att sätta dig på tvären så använder jag den på dig. Om du skriker på hjälp går jag härifrån tills du är tyst, och sen kommer jag tillbaka och använder elpistolen på dig. Allt blir så mycket bättre om vi bara pratar.

12

– Och efteråt? Då har du ihjäl mig.

– Inte kan jag ha ihjäl dig. Jag har aldrig dödat en levande varelse.

– Men om jag talar om det här för nån så åker du in på tio tjugo år. Kidnappa en astronaut?

– Det är mitt problem, inte ditt. Nu är du ju som bekant tjudrad vid en stolpe, så jag har övertaget vad gäller när du ska bli hittad och hur långt bort jag kan befinna mig när det väl sker. Jag vill inte vara jobbig, men kan vi inte sätta igång? Du märker ju att jag har situationen i min hand. Jag har lyckats baxa hit dig och kedja fast dig. Alltså är jag inte dum i huvudet. Jag har planlagt det här ett tag.

Så kan vi sätta igång?

– Och om jag pratar med dig så släpper du mig sen?

– Jag ska inte göra dig illa. Du kommer att bli räddad så småningom. Jag sticker, jag skickar ett meddelande till nån och talar om var du är, och så kommer de och hämtar dig. Vid det laget är jag redan på väg. Så för sista gången innan jag blir sur – hur känner vi varann?

– College.

– Ser man på. College. Minns du vad jag heter?

– Nej. – Kom igen nu, Kev. – Jag vet ju inte.

– Men du visste att vi hade gått på samma college.

– Jag visste inte. Jag gissade.

– Kom igen nu. Tänk efter.

– Bob? – Jag heter inte Bob, det vet du. Ingen heter Bob. – Dick?

– Dick? Jaha, jag fattar. Dick som i idiot. Du. Jag vill 13

gärna tro att du är en trevlig typ, så säg bara att du minns vad jag heter.

– Visst, visst. Jag minns dig.

– Bra. Och jag heter …

– Steve.

– Nej. – Bob. – Bob igen? Skärp dig.

– Rob? Danny?

– Du vet faktiskt inte! Okej, vi tar det från början då.

Gick jag grundutbildningen eller forskarutbildningen?

– Grundutbildningen.

– Tack. Jag var tre år yngre. Trillar polletten ner nu?

– Nej. – Tänk introduktionskursen till flyg- och rymdteknik.

Du var amanuens.

– Det var hundratjugo pers på den kursen.

– Men tänk efter. Jag stannade ofta kvar efteråt. Jag frågade dig om tidsresor.

– Hade du Timberlandkängor?

– Aha. Nu så. Och jag heter …?

– Gus. – Nästan! Thomas.

– Thomas? Ja, nu minns jag. Dig glömmer man inte i första taget. Men Thomas, varför i helvete har du kedjat fast mig vid en stolpe?

– Visste du att Neil Armstrong dog idag, Kev? – Ja, det visste jag.

– Hur påverkade det dig?

– Hur det påverkade mig?

– Ja, hur påverkade det dig?

14

– Inte vet jag. Jag blev väl ledsen. En makalös männi­ska.

– Han åkte till månen.

– Han gjorde det ja.

– Men det kommer inte du att göra.

– Nej. Varför skulle jag det?

– För att du är astronaut.

– Astronauter åker inte till månen.

– Inte nu längre.

– Nej. – Just det. Och hur känns det?

– Men vafan.

– Du vet, jag har en elpistol. Bäst du svarar.

– Jag har aldrig velat åka till månen. Det har inte stått på Nasas dagordning på fyrtio år.

– Du ville åka med rymdfärjan.

– Ja. – Du undrar väl hur jag kan veta det.

– Nej, det gör jag inte.

– Inte ett dugg nyfiken?

– Varenda astronaut ville ju åka med rymdfärjan.

– I och för sig, men jag vet hur länge du har velat det.

Du sa till mig en gång att du skulle åka upp med rymdfärjan. Minns du det?

– Nej. – Du sa det säkert till många fler. Men jag minns det så väl. Det var så orubbligt, du var så säker. Du inspirerade mig. Du frågade vad jag ville göra här i livet. Det tror jag du frågade för att själv få besvara frågan. Så jag sa nåt om att bli polis eller FBI-agent eller nåt, och minns du vad du sa? Vi stod precis utanför Moore-huset. Det var en klar höstdag.

15

– Jag sa att jag ville åka upp med rymdfärjan.

– Exakt! Kommer du ihåg det på riktigt eller försöker du bara vara till lags?

– Vet inte.

– Du Kev, det är faktiskt bäst om du tar det här på allvar. Det gör jag. Jag har haft en sjujävla massa strul för att få hit dig, så du måste fatta att jag menar allvar. Handen på hjärtat nu för fan, minns du den där dagen när du såg mig i ögonen och sa att du var bergsäker på att du skulle åka upp med rymdfärjan?

– Ja. Det gör jag.

– Bra. Och var är du nu?

– Jag är fastkedjad vid en stolpe på en militärbas.

– Bra. Kul. Men du fattar vad jag menar. Alltså – var befinner du dig i livet nu? Inte fan är du på rymdfärjan i alla fall.

– Den togs ju ur bruk.

– Just det. Ett år efter att du blev färdig astronaut.

– Du vet för mycket om mig.

– Det är väl klart jag vet en massa om dig! Det gjorde vi allihop. Du blev ju astronaut! Du blev faktiskt det. Du fattade visst inte att folk höll koll, va? På den där lilla skolan vi gick på, med en femtusen pers eller så, idioter nästan allihop utom du och jag? Och du gick vidare till MIT och blev ingenjör i flyg- och rymdteknik, och låg i marinen också? Alltså, du var ju fan min hjälte. Allt du sa att du skulle göra gjorde du också. Otroligt. Du var det enda uppfyllda löfte jag nånsin stött på här i världen. Vet du hur sällan löften infrias? Ett infriat löfte är som en vit val! Men när du blev astronaut så höll du ett löfte, ett stort jävla löfte, och efter det kändes det som att vilket 16

löfte som helst kunde infrias. Att alla löften kunde hållas – och borde hållas.

– Roligt att du känner så.

– Men sen tog de ifrån dig rymdfärjan. Och jag tänkte: Samma visa nu igen. Piskan och moroten. Att allt som verkar gediget oundvikligen kollapsar. Att vartenda satans löfte på jorden bryts. Men ett tag var du en gud.

Du lovade att du skulle bli astronaut och du blev det också. Det ena följde det andra, förutom det där året som jag ska fråga dig om lite senare. Jag vet en del om det där året.

– Herregud. Jag sitter hela tiden och tror att jag ska vakna. Jag vet ju att det här är en mardröm, men det är en sån som man inte kan vakna ur.

– Pratar du med dig själv nu?

– Skit ner dig.

– Du, jag menade faktiskt det jag sa om svärandet. Du får skärpa dig. Jag gillar inte när du svär. Inte alls, och jag kan inte tillåta det. Jag kommer att göra vad jag kan för att förhindra fler svordomar från dig.

– Dra åt helvete.

– Sista varningen, Kev. Jag menar allvar. Du måste ha fattat vid det här laget att jag är rätt så beslutsam av mig.

När jag föresätter mig att göra nånting så gör jag det, precis som du. Jag har fått hit dig och jag har en elpistol och här går säkert att hitta en del andra redskap som kan vara obehagliga. Och det faktum att jag aldrig begått en våldshandling i hela mitt liv är inte bra för din del. Det betyder ju att jag inte har koll, utan klantar mig som nån med mer erfarenhet inte skulle göra.

– Och du säger att du släpper mig ikväll?

17

– Jag släpper dig så fort jag kan. Så fort jag är nöjd.

– Okej. Då kör vi väl då.

– Menar du det?

– Japp. Sätt igång.

– Bra. Du vet att jag är moralisk av mig.

– Självfallet.

– Just det. Att jag har principer, precis som du.

– Absolut.

– Bra. Vet du, nu äntligen, äntligen, ser jag samma kille som klarade MIT och tjänstgöring i marinen och all utbildning och blev astronaut. Det var såhär du grejade det. Du satte upp ett mål och så tog du dig dit. Och det här är precis likadant. Jag har gett dig förutsättningarna och nu kommer du att arbeta utifrån dem, genomföra planen och gå vidare till nästa steg. Du är fantastisk på det viset. Du är fortfarande min hjälte.

– Kul att höra. Då kör vi igång då.

– Men du får inte bli för angelägen. Det hela måste få ha sin naturliga gång. Det får inte bli oengagerat.

– Okej.

– Dina svar måste vara sanningsenliga. Frågorna kan bli jobbiga. Om jag märker att du kommer med några jävla diplomatiska icke-svar får du sitta här tills jag får ärliga och kanske rentav plågsamma svar, är det uppfattat?

– Jag förstår.

– Fint. Då börjar vi med en kort genomgång. Jag har följt din karriär på håll men nu vill jag höra dig själv berätta. Är du beredd?

– Ja. – Du var ju med i basebollaget alla fyra åren på college 18

och ändå hade du toppbetyg. Stämmer det?

– Ja. – Hur fan lyckades du med det?

– Jag festade aldrig. Jag gick på college för att plugga och kunna ta nästa steg.

– När visste du vad nästa steg var?

– Innan jag började på college.

– Du visste alltså innan du började på college vad du skulle göra efteråt?

– Självklart.

– Vadå självklart? Så tänker man ju inte.

– Det finns det många som gör. Jag var tvungen. Samtidigt som jag började på college fanns det tjugotusen andra som också ville bli astronauter och som redan låg före mig.

– Hur då?

– Kanske för att de gick på en bättre skola. Kanske för att de tillhörde en demografisk grupp som var underrepresenterad på Nasa. Kanske för att de inte hade haft astma som barn. Kanske för att de hade bättre kontakter.

– Hade du verkligen astma?

– Tills jag var tolv.

– Sen då?

– Sen hade jag det inte längre.

– Jag visste inte att astma kunde gå över.

– Det kan den.

– Du hade diagnosticerad astma med inhalator och allt?

– Javisst.

– Och sen var det slut med inhalatorn och slut med astman?

19

– Fullständigt.

– Du ser, du är rena guden! Fantastiskt.

– Det blir så ibland. För många ungdomar försvinner symptomen vid kostomläggning eller klimatombyte.

– Och nu låter du som en astronaut igen. Tack. ”Ungdomar, kostomläggning eller klimatombyte”. Så skulle en astronaut formulera det. Han skulle uttrycka sig vårdat och han skulle göra det du har gjort, nämligen förvandlat historien om dig själv till nåt som handlar om amerikansk ungdom. Enastående. Du är bra. Fick ni särskild pr-utbildning på Nasa?

– Jag har inte kommit så långt.

– Nehej, okej. Vi återkommer till det. Men först vill jag backa en bit. Vi var på det här med stegen. Du visste att du gick grundutbildningen för att få din ingenjörsexamen. Var det i – vad är det du är ingenjör i?

– Flyg- och rymdteknik.

– Och samtidigt var du catcher i basebollaget. Hur fan lyckades du med det?

– Jag spelade baseboll i high school och det fanns en ledig plats i laget.

– Så du hade inte stipendium?

– Jag hade akademiskt stipendium, fast inte fullt.

– Nähä!

– Joho.

– Alltså jag är så glad att vi gjorde det här. Jag är så glad att jag tog hit dig, för nu är min tro på mänsklig­ heten redan litegrann återställd. Där gick du och spelade baseboll, och jag har hela tiden trott att du kom in på college tack vare ett idrottsstipendium, att det var därför du spelade i fyra år fastän ditt egentliga mål var att få 20

bra betyg och kunna ta nästa steg. Men nu får jag reda på att catchern i det jävla basebollaget hade akademiskt stipendium! Det är ju perfekt. Jag är förstummad.

– Jag var inte så bra på baseboll att jag kunde få fullt idrottsstipendium.

– Men spelade gjorde du! Jag såg dig många gånger. Du började när du gick fjärde året, när han den där andre, vad han nu hette …

– Julian Gonzalez.

– Han ja – när han bytte skola, då spelade du varenda match. Och betygen höll du ändå kvar på topp. Alltså, tyckte de andra i laget att du var kufig eller?

– Ja, jo.

– Varför det? För att du inte sprang ute varenda kväll och satte på brudar och sånt?

– Ungefär så.

– Fast sen gjorde du ju det – satte på en brud!

– Va? – Jäklar. Förlåt. Det var inte meningen att kasta mig in i det nu. Men jag vet det där om Jennifer och, ja, du vet.

– Vadå?

– Vi kommer till det senare.

– Fan ta dig.

– Jag sa ju att det kunde bli obehagligt.

– Nu får det vara nog.

– Okej. Du. Förlåt. Vi som hade kommit igång så bra.

Jag lovar att jag inte ska nämna Jennifer. Jag vet ändå redan allt om det. Jag har hört mig för och jag har nog bilden klar för mig.

– Vadå för bild, din skithög?

21

– Bråka inte, Kev! Nu gjorde du två fel. Du hotade mig och du var ful i mun igen.

– Jag hotade dig inte alls, men nu gör jag det. Jag ska fan vrida nacken av dig.

– Vilken besvikelse det var, det här. Var det det som bromsade dig – din korta stubin? Ryck inte i kedjan.

– Jag blir förbannad när folk kedjar fast mig och ställer frågor om flickvänner jag hade för hundra år sen.

– Jag kan tänka mig att du blir förbannad ofta. Särskilt nu. Ja du, nu har du mycket att vara förbannad för. Precis som jag. Det är lugnt. Fullt förståeligt. Du ser – vi är lika även på det viset. Båda genomför vi det vi föresatt oss, och båda har vi kraftiga kugghjul som mal i huvudet och hotar att krossa skallen.

– Gud, du är ju helt rubbad. Herrejävlar.

– Säger du det en gång till så blir det elpistolen, Kev. Inte för att jag vill, utan för att det är så förutsägbart och trist att du säger att jag är rubbad. Kalla kidnapparen galen och bla bla bla, det är ju så tjatigt. Nu har du sagt tjugo gånger att jag är rubbad och det har inte förbättrat din situation. Och jag håller på att tröttna på dina utvikningar. Jag vill bara bli klar med det här utan att göra dig illa. Okej?

– – Då så, åter till historien. Efter college kom det förlorade året, och sen började du på MIT. Var det likadant då, att du hade målet klart för dig?

– Jag läste till flyg- och rymdteknikingenjör. Klart att målsättningen var klar. Det var ingen kurs i korgflätning precis.

– Nej, okej. Och det tog två år, eller?

22

– Tre. – Wow, då har du redan pluggat i sju år. Vet du vad jag gjorde efter examen?

– Nej. – Min farbror tvingade mig att jobba på sin fabrik.

Kan du tänka dig? Jag hade en högskoleexamen och han tvingade mig att jobba på golvet med en hoper östeuropeiska kärringar. Är det sjukt eller är det sjukt?

– Vet inte, Don. – Thomas.

– Förlåt. Thomas.

– Vänta. Minns du min kompis Don? – Nej. – Jag tror nästan att du gör det, va? Det är så skumt att du sa Don. Don beundrade dig ohämmat. Minns du honom? Han hängde nästan jämt med mig. Han gick på samma skola som du och jag.

– Honom minns jag inte.

– I åtminstone ett par år. Halvvietnames? Väldigt snygg?

– Jag vet faktiskt inte, Thomas. Det är så längesen.

– Men han och jag umgicks jämt. Det måste ju finnas en anledning till att du just sa hans namn. Det kan inte gärna vara en slump.

– Jo, det tror jag faktiskt. Jag ber om ursäkt.

– Gud så märkligt. Jag har tänkt mycket på Don på sistone. Visste du att han är död?

– Nej, det visste jag inte. Jag kände ju honom inte. Men det är tråkigt att han har dött.

– Det är ett tag sen nu. Typ två år. Gud vad kusligt – om du visste vad Don beundrade dig. Han var ännu 23

större Nasa-nörd än jag. När jag hade fått veta att du försökte komma med på rymdfärjan frågade han ofta om dig i skolan. Efter skolan med. Egentligen var det snarare han än jag som ideligen drog upp dig. Det var en av de saker vi alltid pratade om. Han fick reda på att du hade gått in vid marinen. Antingen ringde jag eller så ringde han och sen dröjde det inte länge förrän en av oss sa: Du, hur går det för Kev Paciorek? Vi stämde av, liksom. Han skulle nog hemskt gärna ha velat bli astronaut själv. Men vem har hört talas om en halvvietnamesisk astronaut.

– Det finns halvasiatiska amerikanska astronauter.

– Fast inte på den tiden. Ingen som såg ut som Don. Och han hade inte de stabilaste hemförhållandena. Man måste nog ha en ganska trygg familjebakgrund, eller vad säger du?

– Mina föräldrar var skilda.

– Just det ja. Det visste jag ju.

– Du, ursäkta att jag nämnde hans namn. Det var inte meningen. Det var jättetråkigt att han dog så ung.

– Det är lugnt. Jomen det är det. Men jag är övertygad om att det inte var en slump. Minns du verkligen inte hur han såg ut? De mörka ögonen, det breda vita leendet?

Gud så märkligt … jag … jag ska gå ut en sväng bara.

• – Ursäkta. Fasiken vad kallt det är ute. Det är pålandsvinden som är värst. Och så att luften är så torr. Det finns liksom inget i luften här, den bär inget med sig, varken värme eller vatten eller vikt. Det är bara en massa stål24

blad som snurrar över havet och uppför klipporna och över kullarna här. Inte alls som där du växte upp, eller hur, Kev? För där fanns det ju luftfuktighet. Där var du inte tvungen att springa efter vinterjackan så fort solen gick ner.

– Ska man tolka det som att du bor här i trakten?

– Du fattar väl att jag inte kan tala om var jag bor nånstans. Vi återgår till berättelsen om dig tycker jag. Beklagar att jag blev tvungen att ta en liten promenad. Jag behövde fundera ett tag på vissa saker och jag tror att jag kom fram till nåt. Vad sa du nu igen – efter universitetet så …?

– Tog jag värvning i marinen.

– Som vadå?

– Som fänrik.

– Var var detta?

– Pensacola.

– Flög du flygplan, eller?

– Ja, jag gick på sjöstridsskolan.

– Men du flög?

– Ett par år senare gick jag testpilotutbildningen vid Patuxent River.

– I Maryland. Okej. Det visste jag. Du testade alltså flygplan då? Flög dem?

– Jag flög F-18 och KC-130.

– Vad är det? Stridsplan?

– Ja, F-18 är ett tvåmotorigt stridsplan. KC-130 är ett tankplan som man överför bränsle från till andra plan under flygning.

– Nu känner man igen dig, när du rasslar ur dig en massa tekniskt tugg sådär lätt och ledigt. Du har aldrig tvivlat på dig själv eller på nån av alla de där teorierna 25

och ekvationerna. Det var så du blev amanuens också.

Minns du läraren på den kursen?

– Schmidt.

– Precis. Han brukade jogga till jobbet, minns du det?

Han hade träningsoverall på föreläsningarna, och han brukade stå där framme och göra miljoner utvikningar från ämnet. Han hade det nog rätt jobbigt i livet, eller vad tror du?

– Vet inte.

– Jomen det gör du ju. Han var rätt bra på att undervisa, men verkade ifrågasätta meningen med alltihop. Jag tror inte att han gillade den akademiska världen. Han höll väl inte på med nån forskning att tala om?

– Karln är död. Vad är det för vits att grubbla över hur han mådde när han undervisade i ett visst ämne.

– Jag tror han var deppig. Han pratade om att han mist sin fru som om hon hade blivit bortförd av nån diffus krigsmakt som kunde ställas till svars. Men det var väl cancer va?

– Har för mig det, ja.

– Men hon måste ha varit sextio, som han. Efter sextio kan vad som helst hända. Vänta, var inte du stationerad i Pakistan ett tag?

– Efter Monterey. Jag gick på militärens tolkskola ett tag.

– Och lärde dig vadå? Arabiska?

– Urdu.

– Du kan urdu, alltså.

– Ja. Fast inte så bra som förr.

– Du fattar ju att man baxnar. Catcher i basebollaget, ingenjörsexamen från MIT. Sen lär du dig urdu och blir 26

astronaut på Nasa. Och sen dras anslagen in.

– Anslagen är inte indragna. Pengarna går till annat.

– Till små robotar. Små WALL-E som larvar omkring på Mars.

– Vi får ut mycket av dem.

– Kom igen nu, Kev. Jag fattar väl att du är sur.

– Det är jag inte. Jag visste vad jag gav mig in i.

– Jaså? 1998, när du sa att du ville åka upp med rymdfärjan, trodde du verkligen då att hela programmet skulle läggas ner tolv år senare? Att de skulle åka runt och visa upp färjorna i landet som döda djur eller nåt?

– Folk gillade det där.

– Det var ju sjukt. Istället för att färjan flög iväg själv fick den åka på taket till en 747:a. Rena skämtet. Som för att verkligen visa att hela grejen har somnat in, att vår största tekniska triumf måste bli buren av ett annat plan.

Beklämmande, det var vad det var.

– Det var bara en uppvisning, Thomas. Inget att hetsa upp sig för.

– Jag är i alla fall upprörd. Varför är vi inte på månen nu?

– Nu i stunden?

– Vad hände med koloniseringen av månen? Du vet ju att det vore möjligt. Det sa du i en intervju jag hörde.

– Möjligt är det. Men det kostar, och så mycket pengar har vi inte.

– Klart vi har.

– Hur vet du det?

– Vi har råd.

– Hur kan vi ha det?

– Vi har ju just lagt fem biljoner dollar på meningslösa 27

krig. De pengarna kunde ha gått till månen. Eller Mars.

Eller rymdfärjan. Eller nåt som skulle kunna väcka nån sorts hopp. Hur längesen är det som vi gjorde ett enda jävla dugg som över huvud taget ingav hopp?

– Vi har ju valt en svart president.

– Sant. Det var bra. Men som nation, som hel jävla värld? När gjorde vi nåt som ens kommer i närheten av rymdfärjan eller Apollo?

– Rymdstationen.

– Internationella rymdstationen? Du skämtar. Den har jag aldrig gillat. Svävar omkring där uppe i rymden som en tappad drake.

– I så fall vet du inte vad du pratar om. ISS har genererat mycket kunskap som är oerhört värdefull.

– Du är såklart tvungen att vara lojal. Det är okej. Vi vet ju bägge två att det där är svammel. ISS suger och det vet du. En stor drake för rymdbruk. Så vart är du på väg nu? Jag hörde nåt om det. Är det dit du ska?

– Det är mitt bästa alternativ just nu.

– Men du måste sätta dig i en rysk raket för att ta dig dit.

– Ser så ut, ja.

– Vi är tvungna att köpa biljett till ryska raketer numera! Det är ju helt vansinnigt. Bara tanken! Vilken bakvänd jävla värld. Vi drar igång rymdkapplöpningen eftersom ryssarna slår till först med Sputnik. Den konkurrensen driver hela processen framåt i ett decennium. Vi är först på månen, vi åker tillbaka dit gång på gång, och vi upphör inte att uppfinna, att sträva, och det är härligt, visst är det? Det decenniet var de bästa åren under det senaste halvseklet.

28

– Nja, det vet jag väl inte.

– Okej, skitsamma. Det funkade i alla fall. Men nu släcker vi ner alltihop och får betala ryssarna för att åka med i deras raketer. Sämre slut på historien kan man inte tänka sig. Hur har ryssarna råd med raketer när inte vi har det?

– De har prioriterat annorlunda.

– De har prioriterat rätt.

– Vad vill du att jag ska säga?

– Jag vill att du ska vara förbannad.

– Jag kan ju inte påverka det där. Och inte tänker jag sitta och snacka skit om Nasa bara för att du har kedjat fast mig.

– Det hade jag inte förväntat mig heller. Men ta bara oss två här ute på mark som är värd en miljard dollar. Du kan inte se det, men utsikten härifrån är otrolig. Tolvtusen hektar mark invid Stillahavskusten. Sålde man av lite av marken skulle man ha råd att bygga en koloni på månen.

– Det skulle inte räcka till ett utedass på månen ens.

– Men det kunde bli en början.

– Knappast.

– Vet du vad? Vänta lite. Vad är klockan?

– – Lite svårt för dig att kolla, kanske. Men jag tror jag hinner. Jag har fått en idé. Vänta. Du får nog vänta ett litet tag faktiskt. En sju timmar eller så. Jag kan nog fixa det här. Och här har du lite att äta. Det är allt jag fick med mig. Och mjölk. Gillar du mjölk?

– Vart ska du?

– Det vet jag att du gör. Du drack mjölk på lektionerna.

29

Minns du det? Herregud, du var så ren, som en jävla enhörning.

– Vart ska du?

– Jag har fått en idé. Du har gett mig en idé.

30