9789137140742

ANNE LISE M A R S T R A N D -J Ă˜ R G E N S E N

Det man inte vet Fo r u m

Boken har beviljats översättningsstöd av Statens Kunstråd

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Anne Lise Marstrand-Jørgensen og Gyldendal, Copenhagen 2012. Published by agreement with the Gyldendal Group Agency Originalets titel: Hvad man ikke ved Översättning: Margareta Järnebrand Omslag: Lotta Kühlhorn Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 isbn 978-91-37-14074-2

Jag vill tacka Statens Kunstfonds litteraturutvalg och Statens Kunstråd för stipendier som har gett mig ovärderlig arbetsro.

Ett stort tack också till er som har delat era historier med mig, och till er som har sett till att vi alla har f ler valmöjligheter i dag än vi hade förut.

Del 1 1969

Kapitel 1

Sommaren -69 var ovanligt varm. Redan på arbetarnas inter­ nationella kampdag var det trettiosju grader, TV sände från stadsparken i Farring där vänsterorienterade svettades under solhattar och röda fanor. I de nybyggda villorna i Vase nöjde man sig med att titta på inslaget, som handlade mer om vädret än om arbetarkamp. Det fanns inga socialister i Sommerfuglekvarteret, bara denna malande speakerröst som trängde in genom öppna altandörrar och blandades med ljudet av skrikande barn under vattensprinklers tillsammans med lukten av grillkol och stekt kött.

I juni utfärdades bevattningsförbud, och explosioner av bougainvillea, oleander och eldkrona vissnade och torkade bort. Floden flöt långsammare, gul och illaluktande. Vid Slugten, som var det djupaste stället efter Stenfaldet, var vattenståndet i juli bara en halv meter mot normala tre, och även om klippblocken fortfarande delade strömmen mitt itu viskade den lågt och olycksbådande i stället för att dånande slunga upp kaskader av skum och bubblor i luften.

Barbara André berättade för en av sina väninnor, Alice Horn, att hon på grund av värmen gick omkring utan trosor under klänningen och ibland bröt mot bevattningsförbudet och stod naken under sprinklern i trädgården på baksidan av huset sedan barnen gått och lagt sig. Alice skrattade åt henne och frågade om hon inte kunde nöja sig med en kall dusch inomhus som alla andra.

I trädgårdarna på framsidan av husen låg barncyklar och 9

sparkcyklar, bollar och hopprep slängda och övergivna. Hettan fick barnen att hålla sig inne, söndagsutflykterna inskränktes till kvällspromenader till skogen eller friluftsbadet. I två veckor låg området praktiskt taget öde. De flesta åkte till havet i den södra delen av landet eller upp till bergen i norr. De som stannade kvar blev slöa och loja; man skulle ha goda skäl för att inte desertera den sommaren. Det var en ren slump att familjerna André och Horn – i de mittersta husen på Lindesværmervej och Glassværmervej – båda hade stannat hemma.

Alice fick besök av sin väninna nästan varje förmiddag. Trots att Barbara tidigare kunde ha svurit på att hon inte skulle ha mer än ett, högst två barn väntade hon den här sommaren sitt tredje, som hon till sin mans förtrytelse kallade för misstaget.

Den senaste förlossningen hade varit nära att kosta henne livet, och hon kände sig tryggast med att vara hemma. Samtalen med Alice under parasollet muntrade upp henne, och hennes Thomas blev mindre krävande när han lekte med Alices Martin. När sommarlovet började tog hon också med sig sin äldsta, Patricia, så att hon fick umgås med Alices flickor. Hon föredrog den yngstas sällskap, men Flora var ett av de få barn som trotsade värmen och lekte i skogen på förmiddagarna, och det kände sig Patricia trots allt för stor för. I stället satt hon och Marie-Louise i flickrummet på övervåningen och tittade i veckotidningar eller bytte bokmärken och pratade om skolan eller om filmer de hade sett.

Efter att ha tillbringat fem dagar på det sättet föredrog Patricia att stanna hemma. Barbara förstod henne. ”Det är sant när folk säger att Marie-Louise är förtjusande”, medgav hon inför sin surmulna dotter, ”men hon är faktiskt lika intetsägande som en bit grå tapet, och jag tycker att Alice överdriver när hon säger att Flora är oregerlig. Hon är en härlig och vild unge.”

Det sa hon naturligtvis inte till Alice, som blev orolig när Flora var oförskämd eller arg över att något krånglade: skosnören, flätorna, en motsträvig tova i håret. ”Jag tror faktiskt inte att du har något att oroa dig för”, sa Barbara. ”Flora är bara en livlig flicka.” ”Ibland begriper jag inte vad som rör sig i huvudet på henne”, 10

sa Alice. ”Hon säger de konstigaste saker.” ”Vi vet aldrig vad som rör sig i huvudet på andra männi­ skor”, sa Barbara. ”Flora säger det åtminstone i stället för att gå omkring och ruva.” ”Ja, det må man säga”, svarade Alice. ”Häromdagen sa hon att hon tänker bo ensam i skogen när hon blir vuxen och att hon hellre vill gifta sig med en hund än med en man.”

Barbara skrattade. Det lät inte så dumt, sa hon, en hund var säkert lättare att uppfostra än en man. ”Tänk dig det”, fortsatte Barbara, ”din Eric med halsband och koppel eller min Allan med päls överallt.”

Fastän Alice inte tyckte att det var särskilt lustigt tog Barbara på sig en sådan min att hon inte kunde låta bli att skratta. ”Och då ska hon alltid vara naken, säger hon”, fortsatte Alice när Barbara hade gläfst färdigt och båda två hade slutat skratta. ”Det förstår jag mycket väl”, hade Barbara svarat, ”särskilt i den här hettan. Misstaget gör det inte bättre; jag håller helt enkelt på att förgås.”

Familjen Horn brukade hyra en strandstuga på Lilleø norr om Farring på somrarna. En enda gång hade de varit där tillsammans med familjen André, men männen hade inte mycket gemensamt, och trots att Barbara och Alice aldrig hade talat om det senare visste de att det inte skulle bli någon upprepning. På grund av förändringar på Erics arbete hade familjen Horn det här året valt att ta semester tidigare än alla andra.

Alice visste att hon skulle komma att längta efter ett avbrott i barnens sommarlov och anmälde dem till två veckors sommarläger uppe i bergen. De skulle göra upp eld, rida på hästar och paddla kanot, och de stora skulle bygga en koja. Marie-Louise och Flora hade varit på läger förut, men Martin hade aldrig varit hemifrån. Trots att Alice oroade sig för om hennes yngste ännu var för liten för att vara borta i fjorton dagar envisades Eric och sa att lägervistelsen skulle göra honom mer självständig, vilket skulle vara en fördel när han började skolan i september. Martin var en pojke som lätt blev ledsen och som inte hade lätt för att uttrycka sig. Eric och Alice var inte alltid överens om hur han borde behandlas. Hon ansåg att han var en känslig natur, medan 11

Eric uppfattade honom som omogen men robust och blev irriterad när Alice lät honom slippa undan med att bete sig som ett småbarn. År 1969 tillhörde Vase kvinnorna. Förorten låg utanför landets näst största stad, Rossel, och hade uppförts några år innan Alice och Eric flyttade in i juni 1959. Barbara och Alan hade flyttat in ett halvår tidigare, och Alice hade fått en bästa väninna för första gången sedan hon var barn. Alice var höggravid, och flyttlådorna hade nätt och jämnt varit uppackade när hon måste ge sig i väg till BB. De hade flyttat till Vase från huvudstaden Farring, långt bort från allt som var välbekant, eftersom Eric hade fått anställning på Yves og Søn, traktens bästa revisionsfirma. Det hade inte varit något att tveka om. De hade inga släktingar kvar att tala om; vid den tiden hade Marie-Louise just fyllt två, och Flora var på väg.

Farring låg vackert i en vik vid havet, men i Rossel hade de Hjertebjergene, skogarna och floden. De hade landets bästa fotbollslag och en charmig blandning av storstads- och småstadsliv.

De flesta av de boende var inte födda i området. Rossel hade vuxit explosionsartat sedan mitten av trettiotalet eftersom ett antal stora industriföretag hade varit förutseende nog att placera sina huvudkontor där etableringskostnader och kvadratmeterpris var lägre än i huvudstaden, samtidigt som både floden och nyanlagda vägar sörjde för en god infrastruktur. Under kriget hade kvinnorna hållit ångan uppe. När det tog slut och de fick veta att bästa sättet att visa patriotiskt sinnelag och stödja sina hemvändande män var att överlåta arbetstillfällena till dem måste de belönas med rejäla bostäder och likasinnade grannar. Många hade flyttat till nyuppförda bostadsområden och fina, billiga lägenheter med utsikt och luft mellan husen, men i takt med den stigande ekonomiska tillväxten decenniet efter kriget drömde husmödrarna om trädgårdar och mer utrymme.

Den lokala flygplatsen byggdes ut till en väl fungerande in­rikes­flygplats med nya landningsbanor och en prisbelönt terminal, motorvägen in i landet byggdes ut, och det fanns planer på att med tiden spränga en tunnel genom Hjertebjergene, så 12

att det blev lika lätt att ta sig till Rossel från alla världens hörn.

Uppifrån såg den stora staden ut som ett sömnigt, mandelformat öga – floden rann tvärs igenom stadskärnan och skilde det övre ögonlocket från det nedre, skilde rik från fattig. De nya förorterna byggdes i en halvcirkel som låg som en gloria runt den mest välbärgade delen av Rossel. Vase var det första området som uppfördes. När byggherren på sin tid köpte marken mellan järnvägen och skogen i Vase hade en arkitekttävling utlysts. Det skulle bli ett paradis för den övre medelklassen, och det var precis vad borgmästaren hade sett på de skisser till rymliga en- och tvåplansvillor som vinnaren presenterade för stadsbyggnadskontoret. Det var modern men inte djärv arkitektur. Det var rader med nästan identiska hus i trädgårdar avgränsade med ett nät av småvägar, som likt mjukt svängda revben anslöt till de större gator som band samman området med resten av världen. Husen skulle uppföras i element av gasbetong, väggarna kläs med gipsskivor och skifferfärgade eternittak med låg profil. Arkitekten hade föreslagit vitputsade fasader och större, obrutna fönsterpartier, men byggnadsnämnden ansåg att det gav området en för kall och futuristisk prägel och befarade att det skulle kunna skrämma bort de familjer man ville locka till sig. Arkitekten hade sagt att hans önskan var att bygga broar mellan nutiden och den nya världsordning som än så länge bara låg i sin linda. Han hade talat väl för sig, men nämnden hade ändå fått sin vilja igenom, och ytterväggarna fick i stället en fasad av ljusgult tegel.

Det hade blivit en ännu större succé än man vågat hoppas på.

Sedan marken förberetts och byggnadsarbetena kommit i gång hade man uppfört en barack där potentiella köpare kunde se ritningar och planscher av de blivande husen. Det var kö varenda söndag, och innan en enda grund hade gjutits var flera köpekontrakt undertecknade. Den dag då de första boende skulle flytta in, på sensommaren 1958, var pressen inbjuden. Den rikstäckande TV-kanalen drog kablar och filmade, och inslaget sändes på nyheterna samma kväll. Det var en vacker och solig dag, inte för varm, inte för kall, en mild bris hade fått reportern att knyta en sjalett kring håret, och medan hon berättade historien bakom projektet, om hur förorterna på allvar hade blivit en realitet i deras land, såg 13

hon ut precis som de kvinnor som den närmaste tiden dirigerade flyttkarlar och serverade kall öl och intog sitt nya område med en glädje som påminde om pionjäranda. Enda skillnaden mellan den kvinnliga reportern och kvinnorna i Vase var att de flesta av de senare inte hade något förvärvsarbete, och att många av dem inte heller skulle komma att ha något ekonomiskt incitament att skaffa ett under det kommande decenniet, då kvinnor annars strömmade ut på arbetsmarknaden, ivriga att praktisera sina färdigheter och sin energi och att tjäna egna pengar.

Innan de flyttade till Vase bodde Eric och Alice trångt om än utmärkt i Farring, i den prydliga men trista förorten Drosselhøj. De bodde i Erics föräldrars gamla hus i ett område befolkat av äldre människor. Alice, som var hemma med Marie-Louise, kände sig ensam. Det fanns inga småbarnsfamiljer i närheten, lekplatsen var tom och nedsliten, och hon var tvungen att gå längs den trafikerade Ringvejen till Vinterparken för att hitta lekkamrater till Marie-Louise. Eric hade ärvt huset medan han fortfarande studerade ekonomi på universitetet. Han hade lagt ut det till försäljning omedelbart, men innan någon hunnit visa intresse hade Alice tillkännagivit att hon var med barn. De gifte sig i rådhuset på våren 1957, när magen började synas. Eric hade aldrig betvivlat att hon var den rätta, och även om han skulle ha föredragit att avsluta studierna innan han blev pappa spelade det inte så stor roll. Alice läste sista året till sjuksköterska och skulle bli färdig ett halvår före honom. De hade flyttat in direkt.

De hade nästan inga pengar, Eric målade rummen tillsammans med ett par av sina konstnärsvänner. Vännerna hade just kommit hem efter tre månaders studieuppehåll i Mexico, de gick omkring i slitna linnebyxor och färggranna halmhattar, de tog av sig skjortan när de målade så att man kunde se senor och muskler i deras magra, solbrända överkroppar. Den ene kallades Pancho efter revolutionsgeneralen med efternamnet Villa, och Alice kom aldrig underfund med vilket hans egentliga namn var.

Trots att Alice aldrig hade sett någon som liknade dem måste hon medge att de var bussiga, de skred till verket med entusiasm, berömde hennes mat och åt med stor aptit. De berät14

tade om sin resa; de hade fått vänner inom Mexicos förbjudna kommunistparti och var fascinerade av Diego Riveras politiska muralmålningar. De föreslog väggmålningar och starka färger i vardagsrummet, vilket Eric och Alice betackade sig för – han tveksamt, hon mycket bestämt.

Alice kunde inreda deras första hem som hon ville och behövde inte ta hänsyn till hur det hade sett ut tidigare. Hon lyckades avyttra Erics föräldrars tunga, klumpiga möbler till en antik­ vitetshandlare i utbyte mot en skänk i jakaranda och en liten röd soffa med svängd rygg, och trots att Eric trivdes bättre med Alices enkla och smakfulla inredning, med de ljusgrå väggarna och gula gardinerna, kände han obehag inför att ha flyttat tillbaka till sitt barndomshem. Det gav dem bättre villkor än de skulle ha haft om de tvingats hålla till godo med någon av de pyttesmå tvårummare i Farring som var vad nygifta utan pengar på fickan normalt kunde hitta, men det kändes ändå som ett steg tillbaka.

Trots bröllopet och Alices växande mage hade Eric på den tiden inte sett någon anledning att ändra sin livsstil. Han fortsatte att klä sig i svart polotröja och lade sig till med pipskägg, han tog med sig sin gravida hustru till samma diktuppläsningar som tidigare och fortsatte att delta i diskussionsklubbar med andra studenter. De talade om politik och litteratur och film – livfulla och uppfriskande diskussioner där deltagarna var överens om det mesta. Alice deltog vid enstaka tillfällen, men som de flesta av de kvinnliga deltagarna var hon tillbakadragen. Eric liknade inte en typisk student vid den ekonomiska institutionen – de var gråare och mer konforma. Även om han aldrig varit osäker beträffande sitt studieval hade han andra sidor och hittade sina vänner bland de konst- och musikstuderande som ekonomerna delade matsal med.

15

Kapitel 2

Eric hade hittat huset i Vase på våren 1959, samma dag som han varit på anställningsintervju hos Yves og Søn. Han hade inte hyst några tvivel om att det var just där han ville arbeta, och även om de inte kunde ge honom slutgiltigt besked förrän veckan därpå, var han så säker på att sympatin var ömsesidig att han samma eftermiddag begav sig till en mäklare på huvudgatan i Rossel, en som han hade lagt märke till när han tidigare under dagen var på väg till sin framtida arbetsgivare. Affischerna med bilder från den nya förorten hade fångat hans uppmärksamhet. Utsikten avgör var du hör hemma, stod det tvärs över en affisch med ett flygfoto av Vase. Vita pratbubblor hängde ovanför husen: Mamma, vi kilar ut och leker, och Var hemma klockan sex, så står maten på bordet eller Raring, ska du följa med ut i skogen? På en annan affisch kunde man se ett av husen i det nya området och en bild av en ung familj med två barn, där pappan skakade hand med mäklaren för att bekräfta affären. Infällda fanns mindre bilder av de olika hustyperna, både fasader och planritningar, och högst upp stod det med stora, röda bokstäver: DIN FRAMTID ÄR DITT VAL. Fastighetsmäklaren hade skjutsat honom till Vase mot slutet av eftermiddagen, och efter att ha sett de hus som var till salu hade han bett mäklaren att köra tillbaka till Rossel utan honom. Han skulle skapa sig ett intryck av området på egen hand och själv ta tåget tillbaka. Han hade råkat i samspråk med ett par som bodde i ett av husen närmast skogen. Ibland gick djuren ända in i deras 16

trädgård, berättade de, hjortar, harar, fasaner, och en sen kväll hade de sett en grävling. Vase innefattade det bästa av alla världar, hade mannen sagt, och hustrun hade tillagt att det både fanns bra skolor, bra butiker och god grannsämja. Allt var tillräckligt etablerat för att verka solitt och välordnat och tillräckligt nytt för att vara spännande och ge intryck av att man var med om att bygga upp någonting.

Under tågresan tillbaka till Rossel hade Eric sett sig själv ut­ifrån. Som barn hade han ofta lekt att han var med i en film, han hade hittat på fantasifulla historier om sig själv som hemvändande upptäcktsresande eller guldgrävare och hade gett intervjuer framför spegeln i badrummet. Han ville inte att hans föräldrar skulle upptäcka honom, det var något på en gång kittlande och pinsamt över drömmarna om storhet, så han hade nöjt sig med att röra på läpparna och tänka orden. När han blev äldre blev drömmarna annorlunda. De handlade inte längre bara om stora bedrifter utan utspelades också som enkla, realistiska filmer om en pojke som var tillräckligt intressant för att någon skulle vilja göra en dokumentärfilm om honom. Vanan att se sig själv ut­ifrån hängde kvar, det var som att krypa ur myrstigen, en form av förströelse genom vilken han kunde låta tankarna flöda utan att behöva stå till svars inför någon. Under tågresan hade han lekt på det sättet, föreställt sig hur han varje morgon skulle sitta vid fönstret och läsa tidningen och njuta av lugnet under den halvtimme resan in till staden varade; han hade sett till att föra sig värdigt och elegant, hade föreställt sig sin klädsel in i minsta detalj: de blanka skorna, portföljen, slipsen som han inte tillät sig att lossa på förrän på hemresan. Lönen hos Yves og Søn var synnerligen tilltalande – den var ett av skälen till att han hade sökt anställningen. De skulle få råd med bil, och det tog inte mer än fem minuter att köra till stationen. Han hade innefattat Alice i leken, föreställde sig hur hon skjutsade honom till tåget eftersom hon själv skulle använda bilen till sina ärenden, hon omfamnade honom och ställde sig på tå och kysste honom när han skulle gå. Han såg dem båda två utifrån, såg hur hon lade sin ena arm om halsen på honom medan hon smekte honom över kinden med sin ljusa, fräkniga hand. Han tänkte på hur hennes 17

läppar kunde ändra karaktär, från att vara mjuka och svala när hon kysste honom på morgonen, innan han gav sig i väg, till att vara först tveksamma och avvaktande, sedan glupska, när de älskade. Tåget körde genom skogen, allt var gnistrande grönt och fräscht, våren kom alltid plötsligt, som en lättnad efter den långdragna vintern. Dagdrömmen växte ut genom tågfönstret, spred sig in bland träden och blev först till ett snötäckt landskap med smala stigar mellan svarta, kala stammar, där de åkte skidor tillsammans; hon var framför honom, hennes ansikte glödde i skymningen, hon rörde på munnen, ropade på honom, och sedan var det högsommar i stället, mjukt gräs, stora, mossklädda stenar som en gryta mitt inne i skogen, och hon klädde av sig framför honom, långsamt och så utmanande att det inte bara var hans Alice längre utan andra kvinnor han hade känt, hopsmälta till en, stöpta i hennes figur. Han betraktade henne underifrån, de smala fötterna, vaderna, hennes hud som blänkte i värmen; hon var naken och lutade sig mot den skrovliga stenen medan hon log inbjudande och särade på benen utan att vara blyg. Det gick inte an att sitta och fantisera så på ett tåg, och han blev tvungen att räta på sig i sätet, försöka sig på en annan fantasi där han samtalade med kunder på sitt nya arbete och tog dem med till lunch på en av stadens restauranger, beställde mat och vin från matsedeln och avspänt underhöll dem med anekdoter som fick dem att skratta. Han blev tvungen att kämpa med Alice, hon fortsatte att dyka upp, och fastän han försökte omvandla filmen till en familje­ kavalkad med Marie-Louise i den lilla vita barnvagnen eller en promenad i djurparken med henne och den lille nye, som han hoppades var en pojke, större barn, sommarlov, första skoldagen – sådant viss­te han att Alice redan tänkte på – så lyckades det inte, och han steg av på stationen i Rossel, varm och irriterad, tills han under promenaden tillbaka till hotellet tänkte att han egentligen borde vara nöjd med att sakna sin fru på det sättet när han var ifrån henne, trots att den första spännande tiden var över och de hade förändrats från att bara ha ögon för varandra till att behöva dela sig i tusen bitar, som alla andra vanliga, vuxna människor måste göra. Det hade också slagit honom att hans drömmar aldrig förr hade stått i så nära överensstämmelse med verkligheten, och 18

det fick honom att känna sig lugn och självsäker.

Han hade sett fram emot att berätta för Alice hur underbart alltsammans var och fick lägga band på sig för att inte avslöja något när han ringde och sa god natt till henne. Utsikten till så stora förändringar kunde lätt göra henne orolig, inte minst när det även innebar större ekonomiska åtaganden, vilket antagligen var naturligt för någon som var uppvuxen i små omständigheter, och han trodde att han lättare skulle kunna lugna henne om de satt mitt emot varandra och han kunde visa henne materialet från mäklaren och sina egna beräkningar.

Alice hade känt sig trygg inför att låta Eric hitta det hus de skulle köpa. Tillsammans hade de studerat de skalenliga planritningarna, och han hade redogjort för allt han visste om området för henne. När han fjorton dagar senare återvände till Rossel för att skriva på kontraktet med Yves og Søn hade han och Alice redan varit på banken och fått klartecken till att han samma dag kunde sätta sin namnteckning under köpekontraktet. Därefter hade det gått snabbt; Alice blev kvar i Farring i ytterligare några veckor, medan Eric hade blivit ombedd att börja sin anställning omedelbart och fick åka till Rossel ensam. Huset var rent och nymålat, men Eric ville vänta med att flytta in tills Alice kom, så han bodde på hotell i centrum så länge. Alice fick hjälp av flyttfirman med packningen, de hämtade alltsammans kvällen innan hon själv for till Rossel, och hon och Marie-Louise tillbringade den sista natten i Drosselhøj i gästrummet hos en hjälpsam granne som då och då hade passat Marie-Louise. Alice hade tagit tåget till Rossel; det var en ansträngande resa med ett litet barn och den stora, otympliga magen, men hon vågade inte flyga och var inte heller säker på att flygbolaget skulle släppa ombord henne i hennes tillstånd. Hon hade mutat Marie-Louise med choklad för att få henne att hålla sig lugn, hon hade haft med sig bilderböcker, men flickan tappade snabbt intresset och envisades med att traska fram och tillbaka genom vagnen och hade kastat sig på golvet och skrikit så att de andra passagerarna tittade upp från sina böcker och stickningar, tillrättavisande och undrande, tyckte Alice, som om de hade glömt bort hur det var med små19

barn eller tänkte att en mamma borde ha bättre uppsikt över sin telning. När Marie-Louise äntligen, äntligen somnade i hennes famn hade båda två varit svettiga och kladdiga av choklad, och det var absolut inte så hon hade hoppats stiga av tåget och möta Eric i Rossel. Marie-Louise brukade vara snäll och foglig men uppfattade antagligen Alices resfeber. Hon vände sig bort och skrek när Alice skulle torka av hennes ansikte med en näsduk, hon slog undan hennes händer när hon försökte kamma henne och sätta fast hårrosetten som hade lossnat till hälften. Alice hade fått tårar i ögonen; hon undvek att se på de andra passagerarna i vagnen, som bara stirrade på henne eller landskapet medan hon fick kämpa och ingenting var som hon hade tänkt sig. En äldre man hade kommit till hennes undsättning; han hade gett Marie-Louise en karamell, och trots att Alice var rädd att hon skulle sätta den i halsen hade hon inte sagt något, för han hade gjort roliga grimaser så att flickebarnet satt stilla och Alice kunde snygga till henne i håret under tiden. Efteråt hade Marie-Louise kastat sig i famnen på främlingen, och Alice hade generat försökt dra till sig flickan som klamrade sig fast vid sin nye vän. Även om Alice inte gillade att hennes dotter utan vidare tog kontakt med främmande män såg han ut som en morfar och hade inte haft något emot det. Han hade läst boken om kattungarna, och Marie-Louise hade visat honom allt hon kunde: att peka på ögon och morrhår och rosetter, säga mjau och vov-vov till hunden som skrämde in kattungarna under en balja. Han sa att hon var duktig, och Alice slappnade av och fick lust att säga att det var sådan den verkliga Marie-Louise var: duktig, pigg och foglig.

Eric hade köpt en bil, begagnad men i gott skick. Den hade samma färg som ett ankägg, hade krämfärgade säten och luktade plast och syntetisk luftrenare. Han hämtade dem på stationen i Rossel. Marie-Louise hade somnat i baksätet innan de hann ut ur staden; hennes ljusa lockar klibbade vid pannan, och tummen som var till hälften instucken i munnen var täckt av choklad­ dregel.

Det var söndag, och Eric hade varit ledig. Han hade tillbringat hela dagen i det nya huset, tagit emot flyttkarlarna och lett arbetets gång. Alice var gråtfärdig av trötthet när han kramade om 20

henne; han var väl medveten om det och hade bara släppt hennes hand när han skulle växla. ”Det är så fint där ute”, hade han sagt, ”och sängen är redan bäddad.”

Hon hade nickat tappert och lutat huvudet mot sidorutan.

Han hade gärna velat att hon skulle säga något om bilen – att den var fin, eller att hon kunde se att det hade varit ett bra köp – men hon sa ingenting. Han frågade hur resan hade varit, hon svarade enstavigt, och samtalet stannade av innan de var ute ur staden.

En stund fick de köra genom ett trist område med småindustrier och fula kontorsbyggnader, och Eric ångrade att han inte hade valt en annan väg, där trakten visade sig från en mer tilltalande sida. Alice satt alldeles rak i ryggen och betraktade allt.

Hon sa ingenting, men han tyckte sig kunna skymta missnöje i hennes nästan uttryckslösa ansikte. ”Det finns en lite längre väg runt staden”, hade han sagt, ”men jag antog att du ville hem fort.” ”Hem”, hade hon sagt, smålett lite och sett på honom för första gången sedan de satte sig i bilen. Han hade böjt sig åt sidan för att kyssa henne så att bilen vinglade halvvägs över i den motsatta körbanan.

Eric hade visat Alice huset, och hon hade bemödat sig om att inte säga något om hur förskräckligt många flyttlådor det var och hur påvra deras möbler såg ut i de fina, nymålade rummen.

Marie-Louise hade inte vaknat när de lade ner henne i spjälsängen i barnkammaren; Alice hade lämnat dörren öppen för att vara säker på att kunna höra henne. Allt såg ut som på bilderna, och hennes reservationer bottnade snarare i bortkommenhet än i besvikelse; hon hade aldrig kunnat drömma om att hon skulle komma att bo så fint. Köket var enkelt och praktiskt med svartoch vitrutigt linoleumgolv och avrundade bänkskivor under de ljusgula överskåpen. Eric hade ställt dit det lilla fällbordet med metallben och de fyra stolarna med mintgrön vinylklädsel; han hade också plockat en bukett blommor i trädgården och placerat dem i en glasburk mitt på bordet.

Alice hade sjunkit ner på en av stolarna; hon hade sett vardagsrummet och matrummet, de fem smårummen på övervåningen, 21

tvättstugan med tvättmaskin och torklinor, det moderna badrummet med duvblått klinkergolv och värmeelement och småblommig tapet; hon hade stått på altanen i vårskymningen lutad mot Eric och försökt föreställa sig deras nya liv. Han hade pratat hela tiden och ivrigt förklarat allt som han tänkte och såg medan hon nästan inte hade sagt någonting alls. ”Det är ett fint hus”, hade hon bara sagt, ”och trädgården ser ut att vara lättskött.” ”Är det som du hade föreställt dig?” frågade han och lade armarna om henne. ”Är det något som inte lever upp till dina förväntningar?” ”Det är ännu bättre”, svarade hon. ”Jag är glad och tacksam, Eric, du får inte tro något annat.”

Hon hade försökt hålla kvar glädjen, men den hade hela tiden flugit bort ifrån henne, jagad av en oro som växte tills hon inte längre kunde hålla den tillbaka och lade huvudet mot bordsskivan i köket så hårt att bordet gav efter och glaset med blommor var nära att välta.

Eric torkade upp vattnet som hade runnit över; han var irriterad och bekymrad och lade sig på knä bredvid henne, smekte henne över armen och lade handflatan mot den stora magen.

Barnet rörde sig inte, det sov i sin mörka grotta, anade bara svagt sin mammas oro och inte alls sin pappas hand. ”Jag är så trött”, hade hon sagt, men trots att det var sant var det ändå det som betydde minst.

Eric hade hjälpt henne upp på övervåningen, han hade bäddat sängen på eftermiddagen, han hjälpte henne ur kläderna, hämtade den lilla resväskan och tog fram hennes nattlinne och tandborste. ”Det var en så varm resa”, hade hon mumlat, ”och MarieLouise …”

Han hyschade åt henne, och hon tog inte illa upp utan makade sig närmare intill honom under täcket. ”Jag tycker inte att jag har förtjänat allt det här”, viskade hon när han trodde att hon redan sov, och han drog henne ännu närmare intill sig. ”Då vet jag inte vem som har förtjänat det”, sa han och begrav22

de ansiktet i hennes hår. Hon doftade sött av schampo och syrligt av svett; han fick lust till henne, men tillfället var illa valt.

Hon skakade på huvudet, lyfte på kroppen för att få honom att dra ut armen under henne, hon sa ingenting, han lyssnade, det avlägsna ljudet av en dörr som slog igen, en bil som startade, ekot av rymden inuti kraniet, nervernas nattliga sång som en dämpad siren. Alice andades i långsamma drag; det kändes konstigt att inte kunna höra Marie-Louises stillsamma snusande – hennes säng hade stått i deras sovrum i Drosselhøj. Nu låg hon i sitt eget rum, försvunnen någonstans i drömmarnas mörker.

Alice vaknade strax före gryningen av att Eric smekte henne.

Han hade lyft undan täcket så att han kunde se på henne. Hon låg på sidan med ansiktet mot honom, nattlinnet var utspänt över den stora magen. Han hade dragit ner urringningen och blottat hennes bröst; han betraktade dem medan han med lätta fingrar fick bröstvårtorna att resa sig. Hon blundade igen, så att han inte skulle märka att hon var vaken. Hon tyckte om att känna hur hans begär växte, lyssna till hans tunga andhämtning, låta sig betvingas av hans händer. Han nöp i hennes bröstvårtor med pekfingret och tummen, först helt lätt, sedan hårdare – tills hon inte kunde låtsas längre, kippade efter andan, mötte hans läppar, tryckte sig intill honom, kände hur hård han var, lät honom bita och klämma hennes bröst så att det kändes skönt och smärtsamt på en och samma gång. ”Jag är så tjock”, sa hon. ”Jag kan nästan inte röra mig längre.”

Och han log mot henne i halvmörkret, släppte taget om hennes bröst som ömmade efter hans hårdhänta smekningar. Fönstret stod på glänt, hon var våt av saliv och fick gåshud. ”På alla fyra”, viskade han, och hon gjorde som han sa.

Han fick henne att vända sig ett halvt varv, så att hennes fötter stack ut över sängkanten och han kunde stå upp medan han tog henne bakifrån. Han särade på hennes blygdläppar, betraktade henne länge på det sätt som hon visste hetsade upp honom, lät fingret glida uppåt och nedåt längs könsöppningen utan att tränga in i henne, de rytmiska ljuden när han gned sin lem och drog förhuden fram och tillbaka. Hon sjönk framåt på armbågarna när han började slicka henne, magen var tung mot låren, 23

barnet sparkade till och föll till ro; hon önskade att han skulle fortsätta tills det gick för henne, men han kunde inte vänta utan trängde in i henne, stötte och stötte så att hennes mage drog ihop sig hårt och hon nästan inte stod ut, svidande, spänt, lustfyllt, och han höll i hennes axel med ena handen och i hennes hår med den andra, drog henne bakåt mot sig och fortsatte tills han kom med ett hest och dämpat vrål.

Efteråt låg de intill varandra, han höll om henne bakifrån, hon brann fortfarande av lust; det grämde henne att hon inte kunde få orgasm på det där sättet. Hon hade försökt säga det till honom, men det var så privat att hon inte tyckte om att prata om det.

Trots att det var skönt när han trängde in i henne och hon också kände viss tillfredsställelse när han stötte djupt in i henne gick känslan över efter en kort stund. I början hade det fått henne att känna sig otillräcklig. Hon trodde att det var något fel på henne och hade flera gånger tänkt tala med sin läkare om det men ändrade sig varje gång och nöjde sig med att tänka att det egentligen fungerade bra. Eric ville gärna tillfredsställa henne, han smekte henne ofta på sätt som underlättade för henne, och då kunde hon leva med att det inte lyckades varje gång.

Eric hade åkt tidigt till arbetet för att kunna komma tidigt hem.

Alice började packa upp; det var svårt med den stora magen och Marie-Louise som fingrade på allting och hellre ville ut i trädgården. Till sist var Alice så trött att hon somnade på golvet bredvid Marie-Louises säng när flickan skulle sova middag.

Hon hade bara tänkt sitta där en liten stund, hade hållit den lilla varma handen mellan spjälorna, lagt sig på golvet och somnat med detsamma. Hon vaknade vimmelkantig av en avlägsen och främmande ringsignal, det måste vara dörrklockan – ytterligare ett ljud som hon inte hade lärt sig känna igen i det nya huset.

Det var första gången hon träffade Barbara. Hon hade bakat en tårta och lagat en middagsrätt som bara behövde värmas. Hon var ovanligt solbränd för årstiden, klädd i en frasande, vit klänning och hade sin lilla dotter vid handen. Alice var varm och sömndrucken, hon tackade och tog emot och bad alltför många gånger om ursäkt för röran.

24

”Du har ju just flyttat in”, sa den främmande kvinnan och lade handen på hennes arm. ”Hur skulle du redan ha hunnit komma i ordning? Jag såg flyttbilen i går och hälsade på din man, som berättade att ni har en dotter i samma ålder som min Patricia.

Jag ville bara komma och hälsa.”

Alice försökte ta sig samman och bjöd på saft på altanen, Patricia satt längst ut på stolen och höll glaset med båda händerna utan att släppa Alice med blicken. Alice försökte le mot henne, men flickan fortsatte att se lika allvarlig ut. Barbara beundrade magnoliaträdet och berättade vilka som bodde var – en ström av främmande namn och upplysningar som växte likt skum i Alices huvud. ”Du kom väl med kvällståget från Farring? Du måste vara trött i dag”, avbröt Barbara sig själv och fiskade upp en cigarrett ur ett litet, guldfärgat etui. ”Din man såg som ett litet barn fram emot att få visa dig allt­ ihop”, fortsatte hon, lutade huvudet en aning bakåt och blåste ut rök. Hennes ögon var så mörka att det var svårt att se pupillerna.

Alice nickade – Eric hade sett fram emot det, och det hade hon också. ”Han var alldeles till sig”, fortsatte Barbara, ”visade mig huset och frågade mig till råds om var han skulle ställa byrån i sängkammaren.” Hon skrattade, gned bort lite intorkad tandkräm från Patricias haka, drog ut stolen åt henne och klappade henne på ryggen medan hon tultade nedför trappsteget till trädgården.

Hon hade en docka i famnen, slängde den ifrån sig på gräsmattan och satte sig på huk för att titta på någonting. ”Jag hoppas du är nöjd med allt.”

Alice nickade. Barbara var snäll och hygglig, och det fanns ingen anledning att ta illa upp över att Eric hade bjudit in henne och frågat henne till råds. Andra människor fann Erics spontanitet tilldragande och fick lust att göra något för honom. Hon önskade att hon hade kunnat komma på någon att säga, men det blev trångt bland tankarna i huvudet.

De satt tysta en stund, Patricia lämnade kvar sin docka på gräsmattan och körde ner hela huvudet bland tulpanerna utmed häcken.

25

”Låt bli dem, Patricia”, sa Barbara, men flickan reagerade inte. ”Inte plocka blommorna.” ”Hon luktar bara på dem”, sa Alice, ”det gör ingenting.” ”Jag känner henne”, sa Barbara och reste sig upp. Innan hon hann ner i trädgården hade flickan kilat tillbaka till dockan i gräset. ”De är snabba i den där åldern, visst är de?”

De var snabba i den åldern. Rara och omöjliga på samma gång, det var de överens om. Det var lätt att prata om barn; Barbara frågade om det hon hade i magen och visslade lågt när hon fick höra när det var dags. Alice kunde inte låta bli att skryta om Marie-Louise, hon pratade redan så bra och hade gått så tidigt. ”Min är nog inte särskilt klipsk”, skrattade Barbara, och då fick Alice skämmas i alla fall. ”Hon säger en hel massa, men det är ingen som begriper ett ljud.” ”Det kommer ju”, hade Alice försökt, men det hade låtit fel. ”Ja, det får vi hoppas”, log Barbara och fimpade cigarretten i askkoppen. ”Annars får vi be för att hon åtminstone blir söt.”

Alice skakade på huvudet. Hon insåg att det var menat som ett skämt, men det var inte roligt. ”Hon är redan söt”, viskade hon, ”hon är en avbild av dig.”

Barbara skrattade högt. Hon hade bred mun och en böjd näsa som verkade för stor för resten av ansiktet. Hon var smal över axlarna och bredare längre ner, men hon hade vackra händer och sådana där välvårdade naglar som Alice drömde om att ha. Sedan satt de tysta en stund igen och såg på Patricia, som sjöng för sin docka, en liten hes nonsenssång. ”Det är inte rättvist heller”, utbrast Barbara utan att ta blicken från dottern, ”att det är det enda man verkligen bryr sig om.”

Alice förstod inte vad hon menade men hann inte fråga förrän Barbara fortsatte: ”Om de är söta och rara, eller hur?” Hon tände en cigarrett till, röken försvann i solljuset, och Alice ryckte på axlarna.

Barbara hade blivit kvar hela eftermiddagen. Hon hade hjälpt till med att få husgeråden på plats. Marie-Louise hade vaknat och varit blyg men tinat upp efter att ha suttit en stund hos Alice.

Flickorna hade lekt bland flyttlådorna och bara råkat i slagsmål 26

om en leksak en enda gång. Det hade varit lättare att prata medan de arbetade, Barbara hade varit bra på att ställa frågor och få Alice att berätta. När de skildes åt visste Barbara mer om henne än vad Alices väninnor från Farring gjorde. Barbara hade berättat om sig själv också. Hon var gift med Alan, som var advokat på en stor firma i Rossel. Hon drömde om att någon gång skaffa sig en utbildning, bli sekreterare eller korrespondent, men hon och Alan hade kommit överens om att det var bäst att vänta tills barnen blev större. ”Barnen?” hade Alice frågat; hon hade fått intrycket att Patricia var Barbaras enda barn. ”Han vill ju ha en pojke, som alla män”, hade Barbara svarat. ”Problemet är att jag inte står ut med att vänta barn, så jag försöker stå emot.” ”Jag tror att könet gör Eric detsamma”, hade Alice sagt och genast ångrat sig. ”Eller också säger han ingenting”, hade hon tillagt och ställt ett glas på plats i skåpet ovanför diskbänken. ”Det gör män i regel inte”, svarade Barbara och höll grans­ kande upp en glaskaraff mot ljuset innan hon ställde in den.

Alice visste inte mycket om män och vad de gjorde. Om hon jämförde Eric med sin egen pappa var han sprudlande och pratsam. ”Eller också är det bara min man”, hade Barbara tillagt. Hon lutade sig med ryggen mot köksbänken och sköt fram höfterna en aning. ”Han säger inte så mycket, jag har ofta blivit förvånad när…” Hon avbröt sig och såg ut genom fönstret. Sedan lade hon armarna i kors över bröstet, log och skakade det av sig. De travade de tomma flyttlådorna i carporten; Barbara slet och ville inte låta Alice lyfta något tungt. ”Det måste vara jobbigt att välja hus och flytta i ditt tillstånd”, sa hon och förde handen i luften framför Alices mage. ”Jag skulle inte ha klarat av det. Jag blev fullkomligt knäpp när jag var med barn.” ”Det är inte så farligt”, svarade Alice. ”Jag har ju Eric, och …”

– hon gjorde ett kast med huvudet mot sällskapsrummen – ”… och här är så fint.” ”Ja, du har Eric”, svarade Barbara, och Alice tyckte sig ana något kyligt i hennes röst.

27

”Han valde huset”, sa Alice och ångrade hur det lät. Som om hon behövde försvara Eric, som om Barbara hade angripit honom. ”Ensam?” ”Ja.” ”Modigt!” ”Modigt?” ”Han måste vara alla tiders, din Eric”, skrattade hon och gav Alice en försonlig dask på armen.

Jag kanske också blir lite knäpp av att vara med barn, hade Alice tänkt när hon blev tvungen att vända ryggen åt Barbara för att dölja att hon fick tårar i ögonen. Hon lyckades ta sig in i badrummet för att snyta sig och stänka vatten i ansiktet utan att Barbara lade märke till något. ”Känslig i alla fall”, viskade hon till sin spegelbild, ”och otacksam när hon bara vill försöka hjälpa till.” Ändå hade de klarat sig bra igenom dagen. Barbara hade varit till stor hjälp och nästan glömt bort tiden, så att hon blev tvungen att skynda sig hem, högljutt skrattande med Patricia vid handen.

Alice vinkade åt henne på yttertrappen, med Marie-Louise klängande kring benen; på den tiden grät Marie-Louise alltid när någon skulle ge sig i väg. Det verkade snarare vara en reflex än något att bry sig om, och Alice nöjde sig med att frånvarande smeka henne över håret.

I Farring hade solen lyst nästan varje dag sedan början av mars, här var det kyligare, och luften verkade friskare. När vinden kom från havet i Farring luktade det starkt av salt och tång; det var en oljig och kylslagen lukt som andra människor älskade men som Alice inte kunde med. I Vang, där hon var uppvuxen, luktade det flodvatten och gödsel, åkergrödor och smuts. Hon var en främling i denna värld av nybyggda hus och advokatmän där allt verkade prydligt och bekvämt. Hon stod kvar länge på trappen utanför huset, Marie-Louise snyftade och snörvlade och lade sig på golvet i hallen. Skuggorna sträckte sig efter Alice, och hon stod kvar och drömde; till och med träden verkade så obesvärade med sina fläckiga kronor som sträckte sig upp mot himlen, med blad som små ballonger i tunna snören. Lättheten utanför sköt undan 28

någonting så att det blev så väldigt mycket plats i hennes tankar, och hon visste att det var vad hon hade längtat efter, att det var det hon behövde för att komma till ro och känna sig trygg. Samtidigt fick även oron mer plats; den tog sats från något hemligt ställe djupt nere i hennes tankar, vecklade ut sig och flaxade med sina breda vingar så att hon blev alldeles yr och rädd för sig själv.

Himlen snurrade sakta och drog med sig hustak och träd och ljusgrå moln in i en virvel, en fågel skriade och lyfte ur enbusken, hon ville gå in men växte fast vid trappen, proppades full med otäcka tankar på män som inte sa vad de hade på hjärtat, på det djärva i att låta någon annan välja ens hem, på de ärr som uppstår under fötterna när rötter dras upp och senare avslöjas i ens fotavtryck. Det prasslade till i häcken, en mager hund smög förbi på gatan med nosen mot trottoaren. Utanför trädgårdsgrinden stannade den och såg på henne, och hon tog instinktivt ett steg in framför Marie-Louise, som inte hade slutat kinka. Det var en egendomlig, varglik tik utan halsband. Den såg ut som en av de kringströvande gårdvararna från trakterna kring Vang, och hon kunde inte tänka sig att den hörde hemma i någon av de prydliga villorna i Sommerfuglekvarteret. Hon försökte sjasa bort den, men den stod kvar. Hon undrade om en hund kunde bli så hungrig att den fick för sig att angripa en människa. ”Gå din väg!” sa hon, och hennes röst darrade. ”Försvinn med dig, din fula byracka!”

Hunden lade huvudet på sned, sedan sträckte den sakta och demonstrativt på sig, slickade sina tassar och gav henne en sista blick innan den fortsatte vidare på Glassværmervej.

Mödosamt lyfte hon upp Marie-Louise från golvet, satte sig med henne i soffan och tryckte henne intill sig för att få bådas hjärtan att lugna ner sig, tills barnet vred sig loss och ändå inte ville låta sig tröstas.

Det hade inte blivit bättre förrän Eric kom hem. Sedan de hade ätit den första kvällsmåltiden i det nya huset och Marie-Louise kommit i säng satt de tillsammans i vardagsrummet utan att tända ljuset. Eric ville packa upp lådor, men Alice bad honom sitta kvar. Hon lade huvudet i hans knä och drog upp benen. Han 29

hade fortfarande kostymen på sig; det fick honom att se seriös och vuxen ut, och hon hade inte kunnat låta bli att skratta när hon såg honom knyta slipsen framför spegeln samma morgon. ”Det ser ut som en förklädnad”, hade hon sagt. ”Det är det kanske också”, hade han svarat och lett mot henne i spegeln. ”Jag såg en konstig hund i dag”, sa hon. ”Den stannade utanför infarten och stirrade på mig.” ”Värst vad du får vara med om”, hade han svarat, och hon hade besvarat hans retsamma leende med en dask.

Tyget kliade lite, hon lade handen under kinden och blundade. Hon hade fått samma känsla när hon tidigare på kvällen såg honom genom köksfönstret. Hans sätt att låsa bildörren, borsta av något från kylaren, komma gående mot ytterdörren, lyfta handen och vinka till henne. Det är bara något vi leker, hade hon tänkt och tagit av sig förklädet för att välkomna honom i hallen. Vuxna människor, pyttesmå, målade figurer i en konstgjord värld av trä och papp, en modelljärnväg med växelspår, en skog av målade träd, hus med riktiga gardiner och krukväxter i fönstren. Det var ett slags nyktert konstaterande, en neutral känsla som låg milsvitt från den svindlande oro hon hade känt tidigare under dagen. När man är gjord av plast och har placerats i en främmande och konstgjord värld är det inte svårt att bete sig som det förväntas av en. Egentligen är det lätt, hade hon tänkt, jag vet vad jag ska göra, det har aldrig varit lättare.

Hon hade vetat vad hon skulle göra: koncentrera sig på vardagarna, göra upp scheman och planer, skriva inköpslistor och få allting att flyta. Hon skulle föda sitt andra barn och ta hand om sitt första, hon skulle vara Erics hustru, Marie-Louises och Floras mamma och inte göra saker och ting mer komplicerade än vad de behövde vara.

När flickorna blev större och Martin hade tillkommit, när de sedan länge hade funnit sig till rätta i Vase, långt, långt senare, tänkte Alice ibland på de första månaderna i Vase som en avlägsen och drömlik tid, med en känsla av att världen hade blivit mindre trots att den egentligen hade blivit större. Hon kunde 30

fortfarande uppleva den tryckande, klaustrofobiska känslan från den tiden: den ändlösa väntan på Eric, som alltid var försenad, att försöka läsa en bok och hela tiden bli avbruten, att existera i en värld av barnspråk och gråt, smutstvätt, plikter som steg henne över huvudet, samtal med Barbara som ljuspunkter och räddning.

Tiden före Vase kunde hon nästan inte förstå. Förorten var en sputnik, avståndet mellan Farring och Rossel, mellan Drosselhøj och Vase, mellan då och nu, var fullt av syra och glömska som fick allting att försvinna eller framträda i brottstycken. ”Det kunde lika väl vara några helt andra människor”, hade hon en gång sagt till Eric när de på Marie-Louises tioårsdag 1967 talade om tiden när hon föddes. ”Stoppningen har plockats ut ur oss och ersatts med något annat.” ”Kapok?” hade han frågat, men det hade inte varit roligt. ”Det är inte för att jag saknar det”, hade hon sagt, ”det är bara nästan obegripligt.” ”Vi hade mer gott om tid då, visst hade vi?” hade han sagt, men det spelade ingen roll vad hon svarade, för han hade satt på nyheterna och sa det av ren artighet. Ett plan hade störtat i Grand Canyon; man hade inte hittat några överlevande. ”Du hade det åtminstone”, hade hon svarat. ”Jag saknar ingen­ ting.”

31