Page 1

Kristian Gidlund

I kroppen min – resan mot livets slut och alltings bÜrjan

FORUM


Oredigerat utdrag ur boken. Får ej citeras utan tillstånd av Bokförlaget Forum

Bokförlaget Forum

Box 3159 103 63 Stockholm www.forum.se © Copyright Kristian Gidlund Omslag Pär Wickholm Tryckt av Elanders Sverige, Vällingby 2012


Det finns något som jag måste berätta Söndagen den 27 mars 2011 13.44 Jag fick beskedet på en torsdag, strax innan jag skulle äta pannkakor. Men det började långt innan dess. Så klart. Jag ska försöka berätta. Jag ska försöka. Och redan där misslyckas jag. Har skrivit och raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk bok. Skapad av mig själv. För mig själv. Och om du vill läsa får du gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Som jag måste leva med. Jag hade tänkt berätta hur allt började, hur jag har tänkt sedan den där torsdagen. Jag hade tänkt berätta om vilka känslor som har osat, fräst och dundrat inom mig. Men jag orkar inte vara saklig. Inte vara föredömligt dramaturgisk i berättandet. Inte nu. Kanske senare. Men det finns något som jag måste berätta. Och om det upprör någon att det var på det här viset som ni fick reda på det, så är jag ledsen för det. Förlåt. Men ingen är mer upprörd över det här än jag. Jag lovar. Det finns något som jag måste berätta. Jag har cancer. Allting har förändrats. I morgon börjar min cellgiftsbehandling. Och den där torsdagen åt jag mina pannkakor kalla.

3


Som S&M Tisdagen den 29 mars 2011 07.52 – Jag möter dig i entrén när du är klar, sa mamma lugnt och vi låtsades som att det inte fanns något genant i situationen. Med hyfsat självsäkra steg, med något så när rak rygg rörde jag mig framåt i korridorerna. 58, 58, mumlade jag för mig själv samtidigt som jag passerade avdelningar med lägre nummer. Till slut var jag framme. Sköterskan bad mig sitta ner. Från andra sida bordet, med ingrodda matrester från den nyss avslutade lunchrasten, dikterade hon villkoren och jag kunde inte låta bli att undra i vilket kylsystem de förvarat sina matlådor. Papper skulle skrivas under. Jag skulle vara medveten om att jag fick lov att betala om jag skulle spara proverna efter att jag fyllt 55. Pappren skrevs under. Jag blev medveten om den eventuellt kommande kostnaden. Det var väl en risk jag fick ta, antog jag. Sen placerade hon en burk i min hand och berättade att det bakom dörrarna med gröna handtag fanns lediga rum för mig att gå loss i. Det var bara att välja och vraka. Med en suck och ett sammanbitet ansikte reste jag mig för att fortsättningsvis följa instruktionerna. Rummen var skrattretande. Stela och stinkandes av kemisk sterilitet. En skinnsoffa, i ett tafatt försök att likna en divan. På väggen hängde en akvarelltavla föreställandes en halvnaken kvinna, med ett champagneglas i handen. Något för finsmakaren. På väggen fanns också ett tidningsställ med fyra magasin. Tre av dem utlovade analsex, allmän lössläppthet och ännu mer analsex. Den fjärde verkade vara författad på något östeuropeiskt språk, men den garanterade troligen samma sorts innehåll. Att kalla tidningarna för vältummade vore en underdrift. Det enda som höll dem samman var vilja, svett och andra kroppsvätskor från män som tidigare tvingats in i samma trängda hörn. Nu var jag en av dem. Det borde finnas stödgrupper för män som oss. Fackeltåg och Facebookgrupper. Det var länge sedan jag slutade konsumera porr. Ingen som läser det här kommer att tro mig, men det är faktiskt sant. Men jag kände mig mer eller mindre manad, om inte tvingad, till att ögna igenom det pornografiska smörgåsbordet. Håriga män, stjärtar och pungkulor. Jag hade aldrig haft så långt till 4


upphetsning. Och det som brukar vara min paradgren. Men nu: ingenting. Jag satte tillbaka tidningarna i stället – jag ville ju inte skräpa ner i onödan – innan jag satte ena handen mot väggen och petade på mig själv, blundandes för att få mig att tro att jag var någon annanstans. Var som helst, men inte här. – Spillde du något, undrade sköterskan senare från sin kontorsstol i avdelningens reception. Hon tittade upp på mig från sina kolsvarta glasögonbågar när jag räckte över den nu kroppstempererade burken. Jag stammade, talade i princip i tungor och lämnade rummet. Nu skulle mina eventuellt framtida barn frysas in och sparas i sjukhusets kylanläggning. Kostnadsfritt, fram tills att jag fyller 55 år. Jag ökade tempot på mina steg och rörde mig framåt, mer förminskad än någonsin. Jag hade bråttom. Mina nu stelfrusna barns farmor väntade ju i entrén. Det går aldrig att veta exakt hur en cellgiftsbehandling påverkar den mänskliga kroppen. Därför lämnas för säkerhets skull sädesvätska för framtida befruktning. De där meningarna var väldigt akademiska.  

5


Något som jag funderade på Torsdagen den 31 mars 2011 04.49 Klockan har precis passerat 04.19 och jag kan inte sova. Har vridit och vänt mig i sängen. Funderat. Känt efter. Tankarna har rusat. Sängkläderna ligger tvinnade. Det känns som om hela världen är tyst. I går opererade jag in en så kallad port-a-cath i bröstet. Det är en dosa som jag kommer att lämna alla mina blodprover ifrån. Det är in i den som jag kommer att få mitt dropp och min intravenösa medicin, mina bedövningar och liknande. Kort sagt, det är en uppfinning som gör att jag inte behöver stickas av fler sprutor förrän tidigast i oktober. Mina armar är nåldynor. Överkroppen värker. Jag föreställer mig att det är så här det känns att bli knivhuggen. Ytligt, med en pytteliten dolk, av en jättesvag människa. Men ändå. Det gör ont. Det gör det verkligen. Det är som om halva min överkropp, min högra arm, har paralyserats. Jag kravlar i sängen som en skalbagge på rygg innan jag lyckas med bedriften att ta mig därifrån. Jag tar ett kort varv genom lägenheten. Jag hör elementen sjunga. Hör hur badrumsdörren gnäller. Hur resten av världen är fortsatt tyst. Jag öppnar ett av badrumsskåpen, det som jag fått lov att möblera om i. Nu står glödlamporna någon annanstans – jo, de stod faktiskt där. Nu har mina mediciner tagit deras plats. Jag räknar till nio olika sorter. Läser yrvaket på deras etiketter. Det är då det slår mig. En av kartongerna kostar 3 596 kronor. Och 50 öre. Det är en medicin som jag måste äta. Den hämmar cancerns utveckling, samtidigt som den behandlar resten av min kropp lika skoningslöst. Jag måste fortsätta äta den. Annars kommer jag inte att klara det här. Plötsligt uppfylls jag av en stor tacksamhet. En tacksamhet som är mer kraftfull än jag någonsin tidigare upplevt. En tacksamhet klar och tydlig. Tacksamhet över att jag som medborgare i det här landet inte behöver betala hela kostnaden för min sjukdom alldeles själv. På egen hand. 6


Jag är tacksam över att jag inte behöver sälja min lägenhet för att ha råd att ta mig igenom det här. Tacksam över att inte min familj behöver lösa ut sina besparingar för att hjälpa mig med kostnaderna för den medicin och den behandling som kroppen kräver. Tacksam över att mamma och pappa inte behöver sälja sitt hus, mitt barndomshem, för att finansiera tillfrisknandet av mig, deras yngsta son. När jag blir frisk ska mina glödlampor få flytta tillbaka till badrumsskåpet. Det var något som jag funderade på. Det var bara den saken, som jag funderade på.  

7


Jag ska försöka springa före Lördagen den 2 april 2011 09.39 För något år sedan, kanske ett och ett halvt, gjorde jag något för mig ovanligt. Jag hakade på en trend. Ganska medvetet faktiskt. Jag ville följa med i tillvarons tempo. Efter en uppväxt med Ringo Starr-frisyr ansade jag skallen i den märkligt tidstypiska femtiotalskotletten. Ni vet exakt vilken jag menar, den med korta sidor, kort nacke och en käck liten våg vid pannan. Sedan dess har frisyren blivit ett allt vanligare inslag i vår närmiljö. Den dyker upp lite här och där, i alla möjliga samhällsklasser och dess geografiska utbredning är inte alls så begränsad som den en gång var, då den framför allt häckade på landsbygden, i garage som huserade veteranbilar, rockabilly, smörjfett och skiftnycklar. I dag är den lika vanligt förekommande i vår stadsbild som övergångsställen, lattemammor och finnig tonårshy. Jag såg den här utvecklingen komma och bestämde mig i slutet av förra sommaren för att spara ut mitt hår igen. Min officiella referens blev Dennis Wilson, även om frisyren hos skalden i Göteborg inspirerade mer i ett initialt skede. Nu sitter jag här, med en surfarfrisyr som inte kommer blekas i sommar. Har aldrig haft de här lockarna förut. Det var den här frisyren jag ville ha. Det var så här jag ville se ut. Hur mycket jag än genom åren har låtsats att jag skiter i hur jag ser ut i håret, så tvingas jag nu abdikera. Jag erkänner. Jag har alltid varit petig med min frisyr. Pedantisk. Nästan låtit humöret avgöras av frisyrens dagsform. Nu har det gått några dagar sedan jag började med mina cellgifter. Snart kommer jag att tappa mitt hår. Och det gör mig rädd. För jag vill inte börja någon dag med att samla ihop mitt eget hår, i min egen säng. Vill inte sopa ihop resterna av mig själv. Spillrorna. Vill inte se mig själv i spegeln – tunnhårig, striphårig. Vill inte se hur jag själv bryts ned. Går sönder. Därför ska jag springa före sjukdomen. Försöka ligga steget framför. Snart går jag in i badrummet. Klipper mig. Kort. Och kanske, kanske så sparar jag en lock. Kanske sparar jag den där virveln som jag tycker så mycket om. Kanske kommer jag att plocka fram den någon gång och minnas 8


just den här stunden, när jag försökte lura mig själv att tro att jag kunde lura sjukdomen. Vi får se. Om någon tycker att jag låter världslig som gnäller om en frisyr i sammanhanget, så får den gärna fortsätta den här behandlingen i stället för mig.  

9


Kristian, du har blivit en främling Tisdagen den 5 april 2011 09.30 Ibland är det förlösande att öppna sig för en främling. Berätta det där som ingen annan vet. Som ingen annan ska få veta, förutom just den där främlingen. Jag har själv gjort det flera gånger. Jag inbillar mig att det har hjälpt. Det måste det ha gjort. Nu har mitt berättande blivit en sådan. En främling för mig att berätta allt för. Och det verkar som om jag har blivit samma sorts främling för många andra. Det är så många som hör av sig. Som stöder, undrar och uppmuntrar. Tackar och pratar ut. Många av dem har jag aldrig träffat. Aldrig sett. Det gör inget. Jag är glad att vi har förts samman. Att det har skett ett möte. Någon undrade om jag hade funderat på döden innan jag fick beskedet. Och ja, det hade jag. En hel del. Kanske för mycket. Jag har träffat den i många former. Sett den nära. Jag vet hur den fungerar. Jag är inte rädd för den. Egentligen inte alls. Men jag vill inte dö. Inte nu. Jag är inte klar med mitt. Inte än. Jag startade en blogg. Från början tänkt att bara finnas för mig själv. Den skulle vara mitt sätt att hantera det här. Min boxningspåse. Någonting för mig att slå på. Spöa. En tallrik att kasta i backen, i värsta fall en spegel att krossa. Det dröjde inte länge innan bloggen exploderade. Responsen blev enorm. Det kändes självklart fint, även om jag hellre skulle uppmärksammas för någonting skönare. Någonting vackert. Kreativt. Många tycker jag att jag är modig och att min röst, mitt uttryck behövs. Många verkar ha saknat någon som skriver om hur det är att uppleva en sådan här sak. Hur det är att vandra genom infernot. Jag har själv aldrig tänkt på det. Jag har heller aldrig sett mig själv som särskilt modig, men finner det stärkande att det kanske är så jag uppfattas. Det kanske är så det är. Det kanske är så det måste få vara. Och visst, jag har aldrig haft svårt för att prata om annorlunda saker. Aldrig undvikit konflikter, diskussioner. Aldrig varit nervös för hur mina åsikter uppfattas. Jag har aldrig varit rädd för att sticka ut. Därför har det bara blivit naturligt för mig att skriva på det här sättet. Det hade nog


känts konstigare för mig att skriva om vad jag gjorde när jag var frisk. Om hur mina dagar såg ut då, innan jag fick veta att jag var sjuk. Innan behandlingen började. Innan allt förändrades. Plötsligt har jag ett ämne i min famn som berör, som kanske kan förändra, som leder till diskussion. Det verkar det göra. Då tar jag gärna på mig den här rollen. Jag kan vara cancerkillen. I alla fall för en stund. Men sen vill jag vara någon annan. Sen vill jag vara Kristian igen. Jag längtar.  

11


Inte nu, men sen, sen ska du få Torsdagen den 7 april 2011 08.56 Stapplar naken genom lägenheten. Yrvaken. Klen. Tvärs genom rummet. Över golvet. Badrummet. En hastig blick. Jag stannar upp. En okänd man i spegeln. Någon som jag aldrig sett förut. Jag undrar vem det är. Det tar märkligt nog någon sekund innan jag förstår. Det är jag. Kristian Olof Erik Gidlund. Evas yngsta son, pappas Krille. Jag har skarpa drag. Rak näsa. Som en rät linje. Dessutom är den ganska stor. En rejäl kran. Jag har hört att den ser judisk ut, om en näsa nu kan vara judisk. Mina kindben är väldigt framträdande. Tydliga. På något sätt självsäkra. Biter jag ihop, och låtsas att mina ögon är mörkare än vad de faktiskt är, så får jag ett rysligt killer face. Jag lovar. Alltid något, antar jag. Jag har inte haft så här kort hår sedan jag föddes. Frågan är om det inte till och med var längre då. Ska fråga mamma. Nu ser jag ut som en blandning av en östeuropeisk crystalmethsmugglare och en statist ur This is England, alternativt en av birollsinnehavarna i någon av min vän Anders bästa science fictionfilmer. Jag för en hand från nacken, över hjässan och pannan, ner över ansiktet med den judiska näsan. Sedan för jag handen över det bleka bröstet, förbi ärret, över revbenen och magen som fortfarande är min. Efter juli kommer den att vara annorlunda. Markerad som en gränsövergång. Delad. Ett ärr på tre decimeter kommer att sträcka sig som en mållinje från revbenen jag just kände på, över naveln och neråt. Som en mållinje för en seger – min alldeles egna – hoppas jag. Kroppen min, sen ska du få vila. I dag lyssnar jag på den vännens Love is all. Om och om igen.  

12


Allra käraste pojke Lördagen den 9 april 2011 19.17 Det sliter på mig. Vetskapen om min cancer. Jag blir trött. Trött av att tänka. Trött av att bara vara. Jag känner mig utanför. Jag är en påkörd räv som haltar från motorvägen, ut över åkern, bort från det där märkliga som precis manglade mig. Och jag har så många starka känslor inom mig. Hela tiden. Ilska, glädje, oro, rastlöshet, nyfikenhet. Besvikelse. Det här var inte vad jag hade räknat med. Jag sover dåligt. Vaknar ornitologiskt tidigt. Är svag på kvällarna. Men det som sliter mest är att jag hastigt tvingas bli gammal, mot min vilja. Plötsligt så gammal. Jag hanterar information om en dödlig sjukdom som växer inom mig. Jag tar beslut som kan påverka min hälsa för resten av livet. Jag tvingas leva med konstaterandet att jag kanske inte kan leva det liv som jag har längtat efter. Det som jag har förberett mig på. Förväntat mig. Räknat med. Jag kanske inte lever så länge som jag har hoppats. Tankarna är hårdare. Döden betyder någonting annat nu. Den är mer konkret. Mer på riktigt. Svärtan tyngre. Jag har tvingats att bli gammal. Äldre på ett annat sätt. Men samtidigt har jag aldrig känt mig mindre. Som en liten pojke. Som väcks och tvingas ut i mörkret. Som måste röra sig genom en skog i natten. En skog där en dimma kommer från min vänstra sida. En skog där vargar med röda ögon närmar sig. Just nu är en sådan stund, då jag bara är en liten pojke. Jag ska vila nu. Vila, och lyssna på Wisconsin.  

13


Måndagsexemplar Tisdagen den 12 april 2011 08.54 Helgen har hunnit ikapp mig. Verkligheten också. Jag har varit bortrest med några vänner för lite äventyr. För någonting annat. Egentligen fick jag inte. Det var inte särskilt taktiskt. Men det fick mig att känna mig levande. Det var så länge sedan som jag skrattade på riktigt. Genuint. Det fick jag göra i helgen. Nu är jag utmattad. Kroppen ömmar. Skallen värker. Pulsen dundrar. Nätternas sömn är sönderslagen. När helgen gick mot sitt slut åkte jag till Dalarna. Till mamma och pappa, Kvarnsveden och till bygden som nu betyder så mycket mer. Platsen är mina rötter mer än någonsin. Platsen är min längtan. På kvällen satt vi i kökssoffan och bläddrade i ett fotoalbum. Alla var yngre. Glädjen konserverad. Det kommer den alltid vara. Solen skiner fortfarande på midsommarafton utanför Jönköping, min brors dop verkar fortfarande vara en höjdare och morfars glasögon har inte blivit mindre sedan 1976. Vi pratade om pappas skägg, om hur min bror började gråta för att han inte kände igen honom efter att han varit bortrest. Jag började tänka på min egen barndom. På uppväxten som har format mig till den jag är. Jag har brutit ena armen en eller två gånger. Stukat densamma. Fått hjärnskakning två gånger. Brutit handleden. Ramlat så att ryggraden blev formad som ett s, som ett frågetecken. Jag har slagit mina knän ur led tre gånger. Och sen var det ju den där lilla hjärnblödningen 2002. Den där som kunde ha gjort slut på allt. Jag börjar undra om jag aldrig kommer att vara hel. Om det inte ligger i min natur. Om jag är en svag människa. Om jag är ett rådjurskid som aldrig lyckas resa sig. Jag börjar undra, tänka tankar som får mig att skämmas inför mina föräldrar. Tankar som känns som att jag ser ner på deras skapelse. Som ifrågasätter inte bara min egen, men även deras förmåga. Tankar som säger att deras yngsta son är ett måndagsexemplar. Efter att jag fick beskedet så har många tankar rusat i mitt huvud. Tankar som kokat värre än den feber som rotat sig i min kropp. Jag har funderat på om min tur börjar ta slut. Om jag var katt skulle åtta av mina liv redan vara förbrukade. Jag skulle ha en chans kvar. Och det är så jag tänker. Att jag efter 14


den här kampen, det här slagsmålet som jag tvingats in i, har en chans kvar. Sedan är det över. Mitt utstakade mål har sedan länge varit att rapportera från konflikter. Jag vill vara där ingen annan är. Se det där som ingen egentligen vill se. Berätta det som så många måste höra. Med det inte sagt att konflikter attraherar. Men de har lockat. Nu har jag däremot blivit tveksam. För jag har bara en chans kvar. Som krigsreporter skulle jag säkert sätta en jordnöt i halsen på flyget mot mitt resmål, kvävas och dö. Eller så skulle jag snubbla på någonting trivialt, slå i skallen och… dö. För min tur börjar ta slut. Det är så det känns. Jag känner ett oerhört behov. Jag har en fråga i mitt bröst som måste komma ut. Jag måste få reda på hur det egentligen ligger till. Så jag ringer till min mamma. Det brukar hjälpa. Hon brukar ha svaren. Så jag frågar. Hon svarar. Jag är född på en onsdag. Allt känns plötsligt bättre. Jag hade nog fel. Hoppas jag.  

15


Uppgörelsen i gränden Torsdagen den 14 april 2011 16.59 Sjukhus. Väntrum. Främlingar i soffan. Dålig radio. Försöker se ut som om jag gjort det här så många gånger nu, så länge. Att jag är fullständigt oberörd av verklighetens allvar. Att det inte rör mig det minsta att sitta här bland andra cancerpatienter. Och vi är en salig blandning. Några verkar ha varit här massvis med gånger, som om de aldrig blir klara. Aldrig kommer vidare. Som om någonting håller dem kvar. Jag hör någon titulera sig som ”stammis” i receptionen. Och i soffan bredvid min sitter en hel familj. Det verkar vara första gången som de är här. Det är pappan som är sjuk. Som står inför samma slagsmål som jag. Det gör ont att se honom. Han ser ut att vara i god form. Stark, lugn, samlad, fyrtiotalistaktig. Han påminner om min egen pappa. Även han var sjuk en gång. Och det som skrämde mig mest var min egen rädsla för att se honom bli svag. Skräcken att se honom förvandlas till allt det där som han aldrig har varit i mina ögon. Pappa var styrka. Och det är så jag vill se honom. Som tryggheten. En läkare kommer in i väntrummet. Han nämner ett namn och familjen reser sig, går ut i korridoren. Jag ser samma rädsla i familjens ögon. Tankarnas darr. Min egen sjukdom känns inte lika farlig. Som att den inte befinner sig på samma minfält. Jag har inga barn. Som det ser ut nu så lämnar jag inga oroliga pojkar eller flickor efter mig. Inte vad jag vet. Pappa vann. Pappa blev frisk. Och jag ska göra som du, pappa. Men först ska jag följa med min läkare som just läste upp mitt namn i väntrummet. Jag reser mig och börjar gå. Men för mig är det här någonting annat. För mig är det här skälvande steg mot ett slagsmål som jag måste ge mig in i. Det här är en uppgörelse i en gränd. Det känns som tonårsnätterna längs Borganäsvägen i Borlänge, där några bar kniv, där någon hade ett gevär och där alla med självbevarelsedrift var beredda att ta till nävarna. För det är just vad jag måste göra. Men den här gången måste jag göra det mot mig själv. Jag frågar om allt från medicinering till sjukhusets gästparkering. Det är ett brett spektrum på funderingarna. Mycket som ska redas ut. Läkaren berättar mer detaljerat än sist om min operation och hur min kropp kommer att reagera 16


på den. Hur jag kommer att förändras. Och inom mig ser jag inte bara hur min egen kropp styckas upp som en karré vid charkdisken, men även hur det kommande året – kanske åren – stympas och amputeras. – Det är som det är, säger jag och låter märkligt macho samtidigt som jag gör allt jag kan för att inte börja gråta. Jag misslyckas. Men jag förstår att det är sant. Det är som det är. Jag måste slåss. Jag måste go Borganäsvägen on my ass. Jag måste vinna. Så att cancern blir ”just another dead rat in a garbage pail behind a Chinese restaurant”. Jag ska göra som pappa.  

17


Rovdjursfrossa Söndagen den 17 april 2011 11.16 Det tog mig nästan en vecka innan jag kunde se klart. En vecka innan jag kunde tänka mina tankar till slutet. En vecka innan jag orkade vara med igen. Innan dess låg jag mest ner. Vilade. Sov. Jag var någon annanstans. Jag var inte den Kristian som jag vill vara. Och så har det väl egentligen fortsatt. Fram tills nu. Fram tills alldeles nyss. I stället var jag någon annan. En snaggad man med ett ärr – en startsignal – på bröstet. En man som gick runt med känslan av ett kallt regn i ansiktet, med krampande tummar som vek sig in mot handflatorna. En man som tyckte att allt smakade stål, en man med en tunga som domnade bort. Som inte kunde prata efter att han väl lyckats äta. Som tyckte att minsta vinddrag var detsamma som en ishavsstorm, som hörde sig själv skrika efter att ha lyft ut något från kylskåpet – ingenting hade ju någonsin varit kallare. Men mest av allt så var jag en pojke som saknade sig själv. Jag var naiv. Trodde inte att det skulle vara så illa. Kunde inte tänka mig att cellgiftsbehandlingen skulle vara så brutal. Vidrig. Så hårdhänt. Vågade inte föreställa mig att det var så här det skulle vara. Och kanske kan jag inte klandra mig. När någon säger ”du kommer nog att må lite illa”, är det egentligen svårt att sätta fingret på vad som faktiskt menas. Informationen säger ingenting. Den är ett luftslott. Värdelös. Det går inte att referera till någon annans uppfattning av hur kroppen reagerar. Det spelar ingen roll om det är kärlek, skrubbsår, ett knäckt näsben, en orgasm eller cellgiftsbehandling. Det är märkligt hur min kropp har kommit att bli en egen varelse. Den har blivit en hund som under nattpromenaden skäller in i mörkret. Den har blivit som min brors hund, som sprang över åkern för att attackera hela skogen. Som om skogen var ett hot. Fast det antagligen var en varg. Som Lisas häst som tappade greppet. Som fick feber. Som höll på att bli galen, fast det visade sig vara rovdjursfrossa. En varg hade tydligen rört sig vid hagen. I morgon är det dags för nästa intravenösa dos av gifterna. Från britsen 18


kommer jag att se hur flaskornas innehåll kommer att sjunka allt lägre, hur tröttheten kommer att närma sig krypandes, hur kroppen till en början kommer att bli varmare. Hur jag själv kommer att bli trögare. Hur allt runt omkring mig kommer att rusa. Hur jag själv kommer att vackla. Hur jag kommer att börja kissa rött igen. Och precis när jag börjar komma igång, när krafterna är tillbaka om ett par veckor, då är det dags igen. Dags att bryta ner kroppen. Om ganska exakt ett dygn börjar det. Jag har rovdjursfrossa. Så är det. Jag behövde bara få det sagt, nu när jag vet varför jag skäller in i mörkret. 

19


Mazarinerna i mars Onsdagen den 20 april 2011 10.14 Det har blivit dags för mig att berätta nu. Hur allt började. Hur det kommer sig att jag sitter här, med ett liv som har tagit en helt ny vändning. En vändning som jag varken hade planerat eller spontant sett fram emot, när jag såg den komma skenande mot mig. Det är svårt att börja. Jag smakar på orden, suger styrkan ur dem, stirrar blint rakt fram. Men jag ska försöka. Hej, jag heter Kristian och jag är arbetsnarkoman. Det har jag varit i… Nästan så länge jag kan minnas. Men jag vet att det började spåra ur för ungefär två år sedan. Jag var självvalt ensam, egentligen knäckt. Jag var ett par nedgångna skor som för länge sedan gjort sitt. Men det vägrade jag inse. Så jag började arbeta. Eller rättare sagt slita ut mig. Det – om något – skulle fylla tomrummet. Det var det som skulle understryka att jag faktiskt dög. Och arbetet blev snabbt det enda som tycktes ha substans i mitt liv. Det enda konkreta. Det blev verkligheten. Arbetets framgång blev mitt sätt att tillfredsställa mig själv. Så skrivandet blev min väg tillbaka. Mitt sätt att bygga upp mitt självförtroende. Mitt sätt att bevisa något, men för vem och varför blev allt otydligare ju längre tiden gick. Det insåg jag inte då. Och så fortsatte det. Månaderna ut och månaderna in. Godståget var för svårt att hoppa av. Jag tackade ja till allt som kom i min väg. Vad det än kunde tänkas vara. Jag skrev in i nätternas frustande timmar. Jag skallade sömnen, knäade tröttheten i skrevet. Trodde att jag skulle lyckas om jag ignorerade kroppen – den som blivit min enda begränsning. Jag har varit fruktansvärt trött i år. Dragits med en helvetisk huvudvärk. Fått lov att stanna och vila när jag gått hem från tunnelbanan. Tyckt att trappor varit övermäktiga. Alla former av fysisk ansträngning har varit skrämmande. Jag har inte klarat av det. Efter många om och men, efter min mammas kompromisslösa krav, kom jag iväg till en doktor. Och det var nog lika bra. Det visade sig snabbt att mitt blodvärde körts i botten. Konstigt, med tanke på min fina form, tyckte sjukhuset. Inte alls, tänkte jag, eftersom arbetets 20


strypgrepp på sömnen rimligtvis var på väg att ta ut sin rätt. Jag fick stanna för observation. Jag fick flera omgångar med blod och genast en rad mediciner. För mig, som egentligen varit i behov av lugn och ro i över ett år, var avdelningen på lasarettet rena solsemestern. Jag åt mazariner med pensionärerna på kvällarna. Vi tittade på hockey, men de somnade. På nätterna rörde jag mig igenom sjukhusets tomma korridorer, och i den sterila doften och tystnaden – en miljö som hämtad ur en japansk skräckfilm – tänkte jag att jag nog skulle få åka hem i morgon. Jag hade fel. Efter ett par dagar konstaterades en blödning i magen. Jag hade läckt blod under en period, och ganska mycket dessutom. Mamma riktade sina misstankar mot min resa i Indien lika hårt som Hans Holmér en gång i tiden anklagade PKK för att ligga bakom Palmes död. Mamma har släppt det där nu. Jag vet inte om Hans har gjort samma sak. Själv var jag ganska säker på att det var arbetet och sömnbristen som knackade på med notan. Och när det började pratas om ett magsår extra allt var jag inte förvånad. Men det skulle jag bli. Jag tror att jag fick beskedet redan dagen efter. Jag är faktiskt inte helt säker. Början av mars är svår att minnas. Det känns så fruktansvärt avlägset. Läkaren gled försiktigt fram till mig – han som tidigare rört sig självsäkert och hemvant på avdelningen. Han undrade om vi kanske kunde gå in på hans rum för att prata. – Visst, svarade jag, helt övertygad om att jag snart skulle åka hem med några tabletter och en uppmaning om att leva lite lugnare. Läkaren pratade lugnt, samlat, målinriktat, så där som läkare gör. Han var varm, försökte lämna beskedet med känsla och omtanke. Jag kommer aldrig att glömma det där ögonblicket. Läkaren tog ett litet andetag, gjorde en liten paus. De hade hittat någonting i min mage. Någonting elakt. Någonting som inte var bra. En tumör, som spridit sig som ett nät i magsäcken, som sträckt sig mot mjälten och bukspottskörteln. Jag har aldrig tidigare blivit så förvånad. Aldrig tidigare så besviken. Aldrig känt mig så död och levande, på en och samma gång. Någonstans här börjar min berättelse på riktigt.

21


För ett par tidningar och två flaskor vodka Fredagen den 22 april 2011 09.24 Långfredag. Dålig sömn. Febrigt om mammas sorg och apokalyps. Ändå är det en annan dröm som jag har svårare att släppa. Den kom till mig för flera veckor sedan. Har aldrig riktigt gett sig av. Den har gömt sig i buskarna. Jag ser den ibland. Det verkar vara Balkan. Miljöerna och språket får det att verka vara Balkan. Kanske runt 1998 då mödrarnas sorg och apokalypsen var en annan. Jag är inbäddad i en rebellgrupp. Skriver för en tidning långt, långt bort. För människor som tror att de förstår. Jag har varit med rebellerna en längre tid. Vi har blivit goda vänner, fast vi kanske inte borde. Men det har vi. Vi har skrattat tillsammans åt livets jävlighet, sörjt stupade kamrater, kanske till och med firat framgångsrika attacker mot fienden. Mot de andra som gömmer sig i de stelfrusna bergen. På nätterna ser vi lysraketerna kasta sina sken över de tomma skogarna och vi pressar oss närmare varandra som om vi därmed skulle bli svårare att upptäcka. Vi tror att vi lyckas. Men en dag tar det slut. Vårt gömställe på en sönderskjuten bondgård i en sluttning övermannas. Ut på gårdsplanen stegar en man. En general. Han röker. Rör sig uppkäftigt. Han är inte den man vill spilla en drink i knäet på. Rebellgruppen som jag nyss ingått i ska skickas till ett läger. Där vet vi alla vad som väntar. Mödrars sorg och apokalyps. Jag försöker förklara att jag är journalist. Att jag inte är som dem. Att jag inte är med… dem. Det spelar ingen roll. Desperat tömmer jag min ryggsäck. Ser detaljer ur mitt liv ramla ner på backen. Ett par tidningar och två flaskor vodka. Jag sträcker dem mot generalen. Och mitt förslag, mitt pris för min egen frihet – mitt liv och de andras död – faller i god jord. Jag ser blicken i mina forna kamraters ansikten. Besvikelsen. Men också att de på något sätt verkade ha väntat mitt agerande. I dag är det långfredag. Den dag då Jesus från Nasaret korsfästes och begravdes efter att ha svikits av Judas Iskariot, historiens största syndabock. Och jag tänker på mina fantasifoster i vad som verkade vara Balkan. Hur jag sålde dem till förmån för mitt eget liv, för ett par tidningar och två flaskor vodka. Vad är jag beredd att göra för att överleva detta? Vad ska jag sälja? Hur ska jag köpslå? Vad krävs för att jag ska gå segrande? Var är generalen?  22


I dag är en match jag förlorar Onsdagen den 27 april 2011 19.33 Ibland varar den i ett ögonblick, ibland i långa stunder. Ibland ligger den bredvid mig på nätterna. Ibland sitter den hos mig på morgnarna när jag känner mig som den enda som är vaken i hela världen. Den, är i det här fallet känslan när jag önskar att min sjukdom var en käft jag kunde smälla till. Jag önskar att du kunde vara mer konkret, cancern. Det skulle kännas så verkligt – faktiskt rättvist – om du var någon som jag kunde prata med. Men nu sitter jag här och har härjat med dig hela dagen, utan att ha fått ett enda svar. Det vore rättvist om det fanns någon som kunde stå till svars för det här. Någon som åtminstone försökte motivera varför jag gått och blivit sjuk. Det vore rättvist om det fanns något klubbat beslut, ett skriftligt protokoll, en framröstad anledning till varför. Men några sådana finns inte. Något telefonnummer jag kunde ringa för att göra knappval och stå i kö för att möjligtvis, eventuellt, kanske, kanske få svar finns inte heller. Inte ens en telefonkö, inte ens den helvetiska uppfinningen finns att tillgå. Jag ser, inte bara hur cancern äter min kropp, men också hur den äter min tid. Jag ser mina planer krackelera. Hur våren, sommaren och resten av året slås sönder framför mina ögon. Och hur lite jag kan göra åt den saken. Jag blir provocerad av uteserveringarnas våralkoholiserade klientel, fnittren och de bekymmerslösa stunderna. Men mest av allt blir jag provocerad av min egen bitterhet. Flera gånger har jag refererat till den här situationen, sjukdomen, som om den vore en match. Jag pratar med andra och med mig själv om att det just nu bara handlar om att spela av den. För just nu ligger jag under. Jag ligger under och jag kommer inte att vända. Inte den här matchen. Den är förlorad. Precis som den här dagen. Senare, när cancern är borta, då börjar en ny match och den ska jag vinna. Så är det bara. Då är det min tur. På riktigt. Men ibland är det en föga tröst. Det har varit en vidrig dag. Jag vaknade stark. Strax därefter blev jag svag. Klen. Sedan blev det bara värre. Dagen då jag fick beskedet känns som rena 23


rama orgien med fri bar i jämförelse med i dag. Faktiskt. För jag har blixtrat. Exploderat. Låtit mig själv vara förbannad. Rasande. Jag har briserat i en orgasm av svordomar. Har knutit min näve när ingen sett. Sparkat, rakt ut i luften. Om du bara kunde vara den där käften. Då skulle jag gå loss på dig. Och jag skulle inte sluta med knutna nävar eller med sparkar i luften. Jag skulle skalpera dig efter Cormac McCarthys instruktioner. Jag skulle slita dit kranium från kroppen, bära runt det på en påle som en hedning för att visa upp vad som händer med sådana som dig. De här tomma hoten svider i mig, för det här är inte jag. Du gör mig ond. Och du lyssnar inte ens. För du är ingen människa. Du är cancern i min kropp. Jag kommer alltid att hata dig för det. 

24


Vi ska gå genom åskan, min bror och jag Söndagen den 1 maj 2011 17.27 Valborgsmässoafton och försiktigt vårregn. Öppen balkongdörr. Jag satt i soffan och kände fukten dofta. Väntade på åskan. Den som aldrig kom. Men jag satt kvar, på den plats där min bror satt när han var hos mig, för ett tag sedan. Och två tankar korsades. Frontalkrockade. Jag kunde se att de hörde samman. Att de var bröder. Jag var liten. Bara en pojke, hemma i trygga Kvarnsveden, men ändå var allt så spännande. Det var sommar och mörka moln – självsäkra och hotfulla – tornade upp sig som en förbannad målning över trädtopparna. Det började regna. Och strax därefter kom blixtarna. Det dundrade. Ekade från skogen där elektriciteten slog ned, skallrade mellan husen, på vad som då var världens lugnaste gata. Men just i det ögonblicket var jag livrädd. För mycket kraft, överallt. Det förstod jag nog redan då. Min bror, som är ett par år äldre, tog tag i mig och vi lade oss under ett av äppelträden – det med de gröna. Nu i efterhand vet jag vilken dålig idé det var. Kanske visste min bror det då, men det spelade mindre roll. Kanske låg vi där för spänningens skull. Han verkade vilja vara nära himlens upplopp. Jag låg bredvid honom. Hjärtat spöade bröstkorgen, slagen i takt med åsksmällarna. Jag minns att han log, min bror. Och då förstod jag: så länge jag låg kvar bredvid honom, så länge han skulle finnas hos mig, så behövde jag inte vara rädd. Det var då, och nu är nu. Dagen före min förra behandling kom han till mig, min bror – den stora, den starka. Han som är så mycket man. Jag såg hans oro. Jag kände den. Och jag förstod på ett annat sätt än tidigare, att det också är svårt att stå bredvid. För de frustrerade tårarna är de som smärtar mest. Jag är ju hans bror – den lilla, den klena. Han som är så mycket pojke. Men min bror, som skulle göra vad som helst för mig, oavsett förutsättning eller underläge, kan just nu inte göra någonting. Och det sliter på oss båda. Men ta det lugnt, min älskade bror, min mammas äldsta barn. Vi ska gå genom åskan, du och jag. Precis som när vi var små. Så länge du finns hos mig, så kommer jag att klara det här. Det måste jag göra. Och då ska vi lägga oss under äppelträdet med de gröna, och höra åskan komma mot oss, när våren är på väg att bli sommar. 25


Stormen som jag fastnat i Fredagen den 6 maj 2011 07.40 Du stirrar på mig som ett hån vid en bardisk. Du är en förolämpning under ett sommarrus. Du är en omotiverad lavett från ingenstans. Jag är så trött på dig. Egentligen är jag inte upprörd. Egentligen är jag frustrerad. Livet, ja, jag snackar med dig. Go fuck yourself. Var på sjukhuset i går. Ställde mig på vågen för att se min matchvikt inför de här boxningsronderna som jag måste gå. Jag satt i väntrummet där alla är äldre. Där de undrandes tittar på mig för att se var min sjuka släkting, mina föräldrar eller min mormor är någonstans. Men ni kan sluta stirra nu. De är inte här. Och de kommer inte, även om jag vet att de alltid finns nära. Även fast de alltid kommer att ställa upp. Men det är inte de som bär på den här orkanen i bröstet. Det är jag. Det är jag som är sjuk. Det är jag som har cancer. Och det här är min strid. Det här är stormen som jag fastnat i. Läkaren och jag. Opersonligt rum. Kala väggar, märkligt höstigt utanför fönstret, stationär dator. Handsprit. Vi bläddrade i våra kalendrar och tittade på datum som om det var en lunch vi planerade in. Men det var det inte. Är det inte. Det är händelsen som kommer att dela upp mitt liv i två delar, tydligt markerade av kirurgens skalpell. Kristian: före och efter. Nu vet jag vilken vecka det blir. Det blir en kort sommar i år. Tankarna är svåra att avsluta nu. Jag har svårt att se någon mening. Börjar bli omotiverad. Börjar bli cynisk. Jag ser hur jag själv – den ursprungliga pojken – tynar bort. Hur fantasins skapelser bleknar. Hur min optimism, som alltid funnits vid min sida, plötsligt avtar. Hur den blir en trogen hund som blir allt äldre, svagare. Hur den närmar sig slutet. Trots det är tankarna det enda jag har. Funderingarna. Oron. Längtan. Snart ska jag skriva en lista på saker som jag ska göra när allt det här är över. Jag hoppas att den blir lång. Att det blir en kraftfull lista. Men jag vet redan nu vad jag hoppas på. Jag hoppas att jag blir naiv igen. Att jag kommer 26


att fortsätta tro att livet trots allt är en vacker historia. För det vill jag. Helst av allt. Jag vill att känslorna ska komma tillbaka som en bortsprungen jycke. Jag ska se mig om över axeln, ropa ditt namn i natten, sitta utomhus och vänta. Vara beredd. Och så ska jag sätta mig ner på huk, så att jag kan ta emot dig när du kommer springande. Sedan är det du och jag igen. Och det ska ingenting någonsin få ändra på. 

27


Och på den tredje onsdagen… Måndagen den 9 maj 2011 11.17 06.21 Den sköra sömnen är över. Har visst hållit om en kudde hela natten. Har drömt. Oavbrutet. Kan inte riktigt se om vad. Men de har funnits där, drömmarna. Ser att det är en vacker dag. Känns som att klockan är mer. I går gjorde jag allt för att skjuta morgondagen framför mig. Skrotade runt i lägenheten och sysselsatte mig med meningslösa saker, bara för att hålla morgonen så långt ifrån mig som möjligt. Till slut somnade jag. Nu ser jag hur det ihopknölade täcket ritat streck över min mage. Försöker inte somna om. Ingen idé. Snart börjar det. Igen. 07.47 Äter så mycket frukost jag bara kan. Det gäller att passa på. Snart är aptiten över. Lyssnar på musik, på låtar och berättelser som jag tror ska få mig på bättre humör. Mannen med bergen, som ingen visste vem det var, sjunger Pancho and Lefty. Det gör jag med, men jag vet inte vem av dem jag är. Inte just i dag. Känner mig märkligt glad, för första gången på alldeles för länge. 08.56 Tar bussen för att se träden. Tunnelbanan går fortare, men jag vill inte åka med den. Jag vill se de andras liv passera. Ringer några av mina närmaste. Varför vet jag inte. Jag gör det som för att visa att jag lever. För att jag vill att de ska veta, att jag tänker på dem, när jag nu beger mig in i min dimma. Mitt Lützen. Känns som att jag ska lämna dem för att jobba på en oljeplattform, eller kanske mer som i en rymdsond, cirkulerandes över stjärnhimlen. Och från mitt mörker ska jag se dem, långt där nere, och de kan bara ana att jag är någonstans där borta. Långt, långt borta. Jag går den sista biten till sjukhuset. Bilarna ryter. Maskinerna skramlar. Berget nedanför sjukhuset, som stod med akupunktur av tändhattar sist jag var här, är nu bara krossad sten, bumlingar och stoft.

28


09.36 Jag får samma rum som tidigare. Och det gläder mig, åtminstone till en början. Varför ska jag berätta någon annan gång. Sköterskan stryker sprit över mitt bröst och ber mig ta ett djupt andetag. Sedan trycker hon in nålen i port-a-cathen, dosan som opererats in nedanför mitt högra nyckelben. Hon tar i ordentligt. Jag känner hennes fingrar runt porten och hur den pressas mot revbenen. Den här gången hör jag inte när nålen tränger igenom dosans övre del. 09.48 Första flaskan, den mot illamåendet, är slut. Dags att säga till sköterskan, så att hon kan koppla in den första dosen cytostatika, cellgifter. Jag försöker vända mig om på britsen. Söker efter knappen. Den ska ju vara här någonstans. Det vet jag. Det var den ju sist. Där. Bra. Verkar som att några springer i korridoren. 09.49 Fel knapp. Fel larm. Den definitiva signalen om död och kroppslig förstörelse. Förlåt. 10.11 Kommer krypandes. Som att jag inte ska märka. Men jag vet att det är på väg. Att det närmar sig. Jag mår som efter en halv flaska vin. Seg. Långsam. Varm mot min vilja. Jag ser en vacker båt i trä passera i Årstaviken nedanför mitt fönster. På väg bort, eller hem. 10.31 Som efter mer vin. Har försökt gå på toaletten i över en halvtimme. Känner mig som The Wrestler. Vet att jag är starkare än så här. Något håller mig tillbaka. Efter den här meningen ska jag vrida benen mot höger, sätta händerna på britsens kant och sedan leda ställningen med flaskorna med mig in i badrummet.

29


11.01 Svart rus. Den enda levande i vår stad Onsdagen den 11 maj 2011 05.57 Testat alla tänkbara positioner i sängen. Vridit. Vänt. Gett upp. Solen stryker sig över de gamla Ericssonhusen vid Telefonplan. Stockholm sover. Jag hör skogsduvan utanför mitt fönster. Den pladdrar oavbrutet. Jag är pigg. Klarvaken sedan snart två timmar. Skulle kunna springa ett maraton. Svara på hundra frågor på lika många sekunder. Klättra högst upp i ett träd, för att aldrig komma ner. Under de närmast följande dagarna efter den intravenösa behandlingen är det tänkt att jag ska gå på åtta sorters mediciner. Var och en av dem påverkar kroppen på sitt eget sätt. Men jag tar bara sju. Jag orkar inte fler. Orkar inte mer. En av dem är ett sorts uppåttjack som gör mig rysligt pigg fram till eftermiddagen. Därefter säckar jag ihop. Verkligheten hinner ikapp. Och jag hittar mig själv sovandes, när jag helst av allt vill vara vaken. Medicinen, de minsta tabletterna till höger på bilden, lindrar biverkningarna från cytostatikan. Därför tar jag dem. Det kommer jag inte att sluta med. Men jag ska vänta en stund. Måste försöka hålla timmarna i schack. Med den här dygnsrytmen kommer jag att leva avskuren från allt och alla. Det vill jag inte. Tillvarons isolering räcker som den är. Just nu är jag the only living boy in Hägerstensåsen.  

30


Pojken och kråkan Lördagen 14 maj 2011 08.18 Och så var det ju det där med glädjen över rummet på sjukhuset. Den där glädjen som snabbt kom att dö. Som försvann, som så mycket annat. Första gången jag blev inlagd för behandling fick jag rum 1, med förstummande utsikt över Årstaviken och de sydligaste delarna av Stockholm. Det var en vacker syn. Det är det fortfarande. Strax utanför mitt fönster, nästan i exakt samma höjd, flög två skator, till synes nyförälskade. Höga på kärlek, inne i gemensam hybris skapad av varandras närhet. De flög med kvistar som de envist och målmedvetet brutit av och plockat upp från marken för att fästa i en klyka i trädet. Det där trädet utanför fönstret där pojkhjärtat från Moonlight Mile fick sin första medicinska holmgång. Jag såg hur de byggde ett från början anspråkslöst bo, en gemensam framtid. Hur de skapade någonting vackert tillsammans. Det tog tid, men efter ett tag syntes de inledande formerna till ett klassiskt skatbo. Kanske det vackraste jag sett. När jag tre veckor senare kom tillbaka för nästa intravenösa dos hade boet byggts starkare. Stabilare. Säkrare. Trodde jag. Det dröjde inte länge innan jag fick se det förälskade fågelparet. Och deras förtvivlan. En kråka, rejält tilltagen med sin gråsvarta uppenbarelse petade med sin kraftiga näbb bland pinnarna och de omsorgsfullt tillrättalagda kvistarna. Skatorna gjorde sitt bästa för att försvara sin skapelse. I tappra försök närmade de sig den större motståndaren som genast fick dem att retirera. Som fick dem att flyga tillbaka ett par meter, bara för att tvingas se på hur deras fiende vandaliserade deras bo. Utsikten var inte lika vacker den måndagen. När jag lämnade sjukhuset kunde jag inte sluta tänka på hur det skulle gå. Hur kampen skulle sluta. I måndags var jag återigen tillbaka. Jag gladdes till en början över att åter få rum 1. Jag ville så gärna se hur det hade gått för de förälskade skatorna. Vädret var så där som väder kan vara när det är på bra humör. Men, det spelade ingen roll. Boet var tomt. Trädet likaså. Jag spanade efter skatorna, men de syntes 31


aldrig. Inte heller kråkan visade sig. Jag tror inte ens att jag såg en enda fågel. Det blev nog aldrig någon gemensam framtid i det där trädet. Det blev nog bara någonting vackert som övergavs. Jag slutade att titta ut. Det var som att det gjorde ont i mig. Jag blundade. Försökte sova. I slumrandet såg jag. Hur det precis som för skatorna har trängt sig in en kråka – smutsigt grå och svart som synd – i mitt liv. Hur den tar, roffar åt sig och förstör för sin egen skull. Och hur lite jag får tillbaka. Det verkar inte spela någon roll om två små skator, nyförälskade och inställda på en gemensam framtid tillsammans, har siktet inställt. När en kråka inkräktar finns ingenting att göra. Och om det kan jag tycka vad jag vill. Vad jag vill. Jag tvingas bära den med mig som en luggsliten papegoja på min axel. 

32


Av alla saker som jag sen ska göra Tisdagen den 17 maj 2011 09.59 Egentligen är jag inte en arg person. Egentligen är jag inte särskilt bitter. Egentligen är jag inte uppgiven. Men livet har varit lite för mycket av en utdragen golden shower på sistone. Egentligen är jag bra på att se framåt. Bra på att resa mig. Bra på att hitta lösningar. Jag är inte särskilt envis, men jag är jävligt målmedveten. Och var gränsen mellan de egenskaperna går, är upp till någon annan att bestämma. Envis låter så tjurigt. Att vara målmedveten låter mer som någonting som en bergsbestigare eller en upptäcktsresande skulle säga. Det känns bättre att identifiera sig med. Bättre för mig. I alla fall i dag. Det fanns så många saker som jag hade tänkt göra. Alldeles nyss, nu och under de kommande månaderna. Jag har fått lov att ställa in dem alla. Dragit stora streck över rader i min kalender, suddat planer och jag har låtsats att jag glömt. Men det har jag inte. Inte på riktigt. Så många har sagt vackra och uppmuntrande saker om att håret växer ut igen, om att det kommer fler somrar, att länderna står kvar. Jag vet att det är sagt i all välmening. Och jag vet att det är sant. Men allt som finns för mig just nu är någonting annat. En match. En chans. En käftsmäll som jag måste få in. Innan jag fick reda på hur mycket min cancer hade spridit sig tänkte jag i banorna att jag hade ett år kvar. Och vad skulle jag då ångra mest, att jag aldrig någonsin gjorde? Jag började genast tänka på att jag aldrig sett vilda elefanter, de där djuren som trollbundit mig sedan jag var en liten rågblond pojke hemma på Kyrkvärdsgatan, där skogen var en djungel och där åkrarna var savann, om jag så bara ville. Men min önskan om att se elefanter visade sig vara klen, i alla fall om jag nu bara hade ett år kvar. Däremot kände jag, starkare än någon tidigare upplevd övertygelse, att jag ville bo på landet, och att jag ville göra det som ung. Och när jag talar om att bo på landet finns bara Dalarna. Mitt ursprung. Mina rötter. Jag vill se hur min personlighet skulle utvecklas. Hur jag skulle påverkas av att bo där ute, där tempot är annorlunda. 33


Där andra saker är viktiga. Där det finns krafter i skogen, där jag skulle börja dagarna i morgonrock och gummistövlar med att hälsa på hästarna i hagen. Men det här är inte den våren då jag kommer flytta. Stormen är i vägen. När min farfar var 16 gick han runt och sparkade i gruset i Örnsköldsvik och tänkte: ”Nej, det här är nog inte min värld. Det är inte här jag ska vara.” Han förstod att äventyret bara stod och väntade runt hörnet. Så han förfalskade sina föräldrars namnunderskrifter, han ljög om sin ålder och tog värvning på ett skepp som låg förtöjt nere i hamnen. Han blev sjöman och såg världens alla stora hav utom Indiska oceanen. Till Örnsköldsvik tror jag knappt att han någonsin återvände. Han skaffade en kameleont som tog flugorna i hans hytt, han slog ihjäl ormar bland bananerna i kylrummen, han såg hur hans kamrater för en extra slant i lönekuverten desarmerade minor från det stora kriget, och han kom att berätta hur några lyckades, samtidigt som vissa andra gjorde motsatsen. En gång kolliderade ett fartyg som han arbetade på med en ubåt i Turkiet. Ett antal turkiska besättningsmän dog och de svenska sjömännen togs till förvar i Istanbul. En tid efter farfars död hittade vi en låda med saker som han samlat på sig under sina resor. Svartvita foton föreställandes delfiner på öppet hav, gigantiska Redwoodträd i Kalifornien, Golden Gate, aldrig skickade vykort från Portland, tändsticksaskar från nattklubbar i Los Angeles och San Diego, en resebroschyr över Acapulco och en avslagen ansökan om uppehållstillstånd i Brasilien. Farfar var rastlös och ständigt i rörelse. Precis som sin son. Precis som sitt barnbarn från Borlänge. Farfar levde när han levde. Han berättade att det fanns två läger på båtarna: de som drack och de som läste. Jag vet vilken grupp farfar tillhörde. Han kunde citera spaltmetrar av Nils Ferlin och Dan Andersson och under sitt sista år i livet läste han Röde orm om och om igen. Innan jag blev sjuk skulle jag tatuera in det farfar målade på billigt papper någonstans på jordens hav. Nu kan jag inte göra det. Behandlingen kan missfärga tatueringen. Senare farfar, ska det för alltid finnas på min arm, mitt emot min egen hemlängtan och familj. Förra året släppte jag allt och drog till Indien i en månad. Själv. Mamma var ett asplöv. Många andra imponerades av att jag gav mig av på egen hand. 34


Resan gjorde mycket för mig själv. Någon frågade med ett grymtande skratt: ”Vad gjorde du där, hittade dig själv eller?”. Ja. Det gjorde jag. Men det hade jag nog gjort efter en månad i Sveg eller Nässjö med mig själv som enda sällskap också. Den här sommaren hade jag tänkt dra till en ö. Långt bort. Där tiden verkar ha stått stilla, där veteranbilarna står utpumpade i gathörnen, där cigarröken utgör ett självklart inslag i luftkonditioneringen, där mannen som påverkat mitt skrivande mer än någon annan bodde innan han sköt sin egen skalle i småbitar. Någon gång ska jag se allt det där. Och så vill jag gömma mig i fjällen som Snusmumriken. Som i en något mer välplanerad version av Into the wild. Jag ska bara vara där. Gå runt bland de knotiga björkarna, bada i det klara vattnet, se hur landskapen är längre bort än vad jag kan förstå. Och inte förrän jag känner mig mätt, så ska jag åka tillbaka till civilisationen. Jag slås av en märklig känsla när jag skriver den här listan. Jag stannar upp och känner efter. Förvånas. Förundras. Jag ser hur allt kretsar kring min ensamhet. Att jag ska göra allting själv. Egentligen är det inte sant. Jag vill vara med någon annan. Helst av allt. Det är vad jag vill. Det måste vara det viktigaste. Det måste det vara.  

35


Fadern, sonen och Kristian Olof Erik Gidlund Torsdagen den 19 maj 2011 14.17 Snart varit vaken i ett halvt dygn. Åt lunch vid 9. Vaknade av en dröm om huset i Dalarna. Det kändes så nära. Så på riktigt. Men jag var inte där. Jag reste mig ur sängen. Stod naken vid fönstret. Stockholm var vackert i sin tystnad. Ett märkligt ljus. Såg skogen slumra. Hade inte blivit förvånad om Charlotte Gainsbourg vandrat långsamt förbi, som i filmen som aldrig försvinner. Natten är en ensam plats. Jag blir så osäker på vad som faktiskt finns när alla andra sover. När de är borta i drömmar. Kände mig ensam. Liten. Men samtidigt stark. När jag är som minst är jag bara ett litet barn, en liten pys som måste bäras runt på en arm, som måste hållas nära. Samtidigt måste jag vara barnets far. Den starka, den med armen som pysen kan få luta sig mot, den som alltid kommer hålla nära. Någonstans i den här röran, i ställningskriget mellan barnet inom mig och en främmande vuxenvärld, finns jag: Kristian Olof Erik Gidlund från Kvarnsveden, stället med pappersbruket strax norr om Borlänge. När alla andra sover finns inte så mycket att göra. Eller så finns allt. Så vi pysslade en stund, mitt barn och hans pappa. Och jag var oss båda. Vi klippte ut bilder ur tidningen – en annorlunda leopard och en tavla. Sen klistrade vi in dem i kalendern. 19 maj, nu finns du inte mer. En snöleopard och någons skruvade syratripp har tagit din plats. Jag undrar om jag kommer minnas dig, när jag bläddrar igenom kalendern någon annan gång. Och jag undrar vad jag ska säga till mitt barn, när det kommer till mig på riktigt, en natt då han eller hon vaknar utan att kunna somna om. Jag undrar.  

36


Kristian, Kristian, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill Söndagen den 22 maj 2011 17.39 Jag är lättlurad. Det har jag alltid varit. Och det har inte gjort mig så mycket. Jag har sett en stolthet i att jag litar på folk. Men ibland lyckas jag lura mig själv. Ärligt talat så händer det alldeles för ofta. Först då gör det riktigt ont. Under förra lördagen hände någonting fantastiskt. Jag var omgiven av så många människor som betyder så mycket för mig. Som betyder allt. De som gör livet. Det var en vacker kväll. En vacker natt. Om jag någonsin varit hög på livet, så var det då. När ingen såg spände jag varenda muskel i min kropp och svor att jag skulle leva på kvällens eufori. Länge, länge. Sedan kom söndagen och var som söndagar brukar vara. Inget konstigt med det. Men på måndagen var allt som sprängt från jordens yta. Jag var den påkörda räven. En bilolycka som ingen sett. Jag hade lurat mig själv. Igen. Måndag morgon. Jag hade tänkt vara som alla andra. Men. Jag kunde inte röra mig. Låg i sängen hela dagen. Tittade försiktigt ut genom fönstret, som om jag var rädd för att någon skulle se mig. Först på eftermiddagen tvingade jag mig själv ut ur lägenheten. Hot var inblandat. Köldkänsligheten har hängt i längre efter den senaste behandlingen. Därför blev det mössa på när jag lämnade hemmets lugna vrå, mitt alldeles egna gryt. Jag gick plikttroget mina gator fram med händerna nedborrade i byxfickorna för att hålla värmen. Låtsades vara intresserad av några skjortor i en pretentiös butik. Sedan gick jag till ett kafé – med de numer obligatoriska surdegsbröden, Ipadpapporna och de svåra männen med gitarrerna i högtalarna – för att vara som alla andra en stund. Självservering bland bakverken. Jag greppade självsäkert tårtspaden. Då satte krampen igång. Fingrarna låste sig i ett neurosedynliknande grepp. All kraft var som bortblåst. Det blev en svettig uppgift. Efter ett par minuter var jag färdig. Kassörskan tittade på mig och assietten med ett förvånat leende. – Är det bra så, undrade hon med en blick som fastnat på vad som alldeles nyss var en kladdkaka, men som nu var en gravt misshandlad sörja av kakao och kalorier. 37


Jag nickade och sträckte fram mitt pilträd till arm. Sedan satte jag mig i ett hörn och tjurade. Såg kacklande uteserveringar, och förstod att min längtan har dött. Förändrats. Nu längtar jag efter en sober kropp. Ren. Hel. Stark. Opåverkad och nykter. När jag kom hem ringde jag mamma. Berättade om dagen. Den som varit mindre lyckad. Om hur jag numer lever som en pensionär. Om hur jag vaknar 05.47, om hur jag läser tidningen i två timmar, om hur jag orkar göra en sak om dagen och om hur jag somnar överallt. Hela. Jävla. Tiden. Och jag berättade om hur jag längtar efter att göra mina saker. Det där som Kristian alltid höll på med. Och jag berättade om hur jag nu måste låtsas att det här året snart är över. Sedan insåg jag att jag behöver lura mig själv. Och den här gången tänker jag göra det med vilja. 

38


Min kropp den är en bur Onsdagen den 25 maj 2011 16.12 Egentligen har jag bara mig själv att skylla. Jag har inte försökt hålla min sjukdom inuti bröstet. Inte försökt bevara den som en mörk hemlighet. Som något bara jag och de närmaste skulle få veta om. Tvärtom har jag pratat öppet om mitt tillstånd. Berättat för människorna jag mött, de bekanta som jag träffat. Och kanske mest av allt har jag skrivit. För alla att läsa. För att försöka få andra att förstå, få en inblick. För att få dem att tjuvkika in i fönstret till det där huset, som alltid varit läskigt och skrämmande. Men som alltid lockat. Nu har jag pratat så att min egen röst skaver i öronen. Babblat så att mina egna historier känns förutsägbara. Jag har tröttnat på mig själv. Tröttnat på det onda som trängt sig in. Tröttnat på min cancer. Och jag har känt mig fräck på sistone. Nästan elak. Jag har frågat vänner och bekanta om vad de ska hitta på framöver. Vad som väntar dem i sommar. Jag har frågat om deras planer. Och jag har fått höra. Deras berättelser. Fina planer. En stundande sommar, som verkar bli både vacker och kraftfull. Och då har jag kommit på mig själv. Märkt att min egen kropp fyllts av en sorts avundsjuka, en känsla som tidigare varit främmande. Och jag har inte vant mig. Jag kommer inte ens försöka. Men jag känner avundsjuka för att mina egna planer har skrotats. Jag vet redan nu att min sommar varken kommer att bli vacker eller kraftfull. Och det gör ont. Ont att se sig själv förändras. Mot sin egen vilja. Jag försöker. Jag anstränger mig varje dag för att behålla Kristian. Men på sistone har jag inte orkat. Så det mest rationella för mig har varit att hålla mig undan. Som en fågel som kraschat in i en glasruta. Eller kanske ännu mer, som en påkörd räv, haltandes mot sitt gryt. För att gömma sig. För att vara i fred. För att vänta tills allt blir bättre. Så för ett par dagar lämnade jag tillvaron. Jag drog till huset i skogen som farfar byggde. Den fristad som jag alltid återvänder till. En plats som jag en gång beskrev med orden ”Där luktade morgnarna piprök och rostat bröd. Nere på ängen gick rådjuren i dimman och farmor log blundandes, så där som bara hon kunde göra.” Där var jag 39


tyst. Ensam. På ett sätt frisk. För att ingen visste att jag var sjuk. Å andra sidan träffade jag ingen annan människa, men ändå. Jag sa i princip inte ett ord på tre dygn. Jag gömde mig i skogen som jag älskar mest. Lät den fylla mig med kraft och folktro. För jag måste orka. Måste ta mig vidare. Måste fortsätta. Jag har sett mitt eget minne av mig själv bli svagare. Jag ser hur delar av mig själv försvinner. Glider längre bort. Hur min kropp begränsas. Hur den blivit en bur, precis som i den där låten. Men jag vet att du finns där borta, Kristian. Jag ser dig komma mot mig i dimman. Jag vet att du egentligen finns nära. Att du snart är tillbaka. Om allt vill sig väl. Vill väl, allt. Lova.  

40


Jag vill att ni ska veta Fredagen den 27 maj 2011 18.11 Jag läser det jag skrivit och det är ett jävla gnäll. Jag kommer från Borlänge, bruksstädernas gudfader, där jantelagen var så självklar att begreppet var främmande. Där skulle nederlagen tigas ihjäl, tårarna skulle tyglas och det bästa som kunde hända var om du var som alla andra. Även om jag allt som oftast misslyckades, så försökte jag. Jag ansträngde mig. Mentaliteten har förföljt mig, funnits bredvid och inom mig, även om jag hatar den. Även om den står långt ifrån mina egna värderingar. Men på sistone har jag inte orkat stå emot. Nederlaget har inte tigits ihjäl, tårarna har inte tyglats. Jag har inte varit som alla andra. Någon sa nyligen till mig att jag borde utnyttja cancern. Att jag borde försöka ta tillvara på den här tiden. Varva ner, tänka efter. Känna mina känslor på riktigt. Göra allt det där som jag aldrig hann förut, när jag stirrade mig blind på andra saker. När fokus låg någon annanstans. Och någon sa att det inte är jag som förändras, men att jag snarare kommer att förstå mig själv mer. För de här tankarna och känslorna har kanske alltid legat inom mig. Halvslumrandes, sovandes, vilandes. Men nu har åskan väckt dem. Nu finns de alldeles nära. Idéerna om att jag borde utnyttja min cancer och att jag inte förändras ligger inte särskilt långt ifrån varandra. Kanske kommer den här upplevelsen att leda till någonting positivt, även om jag svurit att jag aldrig kommer att se tillbaka på min cancer som en vän. Som någonting jag inte vill ha ogjort. För det vill jag. Någon skickade en skiva med avslappningsövningar. I morse vaknade jag som vanligt tidigt. Världens händelser ramlade ner i hallen. Morgonregnet trummade mot fönstret. Jag rörde mig från sängen. Lade mig naken på den vita mattan och lyssnade på övningarna, på den lugna rösten. Jag vet inte om grannarna såg. Jag orkade inte bry mig. I stället låg jag där. Spände den ena muskeln efter den andra. Andades. Följde kvinnans lugna instruktioner. Hon bad mig fylla kroppen med ett ljus. Jag såg lila. Varför vet jag inte. Men det ska besegra min sjukdom. 41


Vända detta till en seger. Jag fylldes också av en tacksamhet över den omtanke som riktas åt mitt håll. Från familjen och vännerna – de på alla sätt vackra. Från främlingarna som tänker och funderar. Och jag förstod att jag är besvärlig nu. Svår att prata med. Distanserad. Att jag har isolerat mig. Att jag håller många en bit ifrån mig. Men jag vill att de ska veta en sak. Jag vill att de ska veta att jag inte tycker om dem mindre nu. Att jag inte älskar dem på ett annat sätt, även om det är så det verkar. Det hoppas jag att de förstår. Jag hoppas med all min kraft. Med all min längtan. För de står mig närmare än någonsin. Det kommer jag aldrig att glömma. Det vill jag att de ska veta. Någon annan gång ska vi ramla druckna hem från festivalen i våra drömmars stad, när solen väcker andra. Någon annan gång ska vi stå skrattandes i regnet. Någon annan gång ska vi göra allt det där, som nu är omöjligt. Någon annan gång. Jag vill så gärna.  

42


Att krossa keramik, porslin och knäskålar Onsdagen den 1 juni 08.13 Vi skulle ses i receptionen halv tio och min provtagning hade tagit längre tid än vanligt. Det började bli bråttom. Men det var inte därför jag var rasande. Inte därför jag var en katastrof på två ben, en odetonerad handgranat som när som helst kunde sprängas. Inte därför jag ville krossa keramik, porslin och knäskålar. Jag hade haft en dålig morgon, för att uttrycka det milt. Och att vandra in på sjukhuset fyller mig numer med så dålig energi, att jag redan på Ringvägen förstod var det skulle sluta. För jag kan automatiskt känna hur det doftar salt i näsan strax innan behandlingen börjar, hur cytostatikan pulserar ut i blodet och hur jag känner mig stenad strax därefter. Men i dag var ingen dag för behandling. I dag skulle vi bara prata. Mamma och pappa satt punktligt i receptionen. Pappa drack kaffe ur en pappersmugg, kanske hade han min ilska på känn. Han bläddrade i en tidning, jag såg inte vilken. Mamma gjorde ingenting. Hon bara satt där. De var uppklädda. Väldigt vackra. Redan under kramen fräste jag att jag hade en dålig dag. Klockan hade nu blivit över halv. Jag blev stressad och gick ut i korridoren. Mamma och pappa följde tätt efter. En dörr till vänster om mig for upp och där stod hon: läkaren som påminner om min moster. Vi skakade hand och log så där som man gör. Sedan presenterade hon en läkarstudent och frågade om hon fick sitta med under mötet. Det fick hon. Vi satte oss ner i det lilla kontoret. Extrastolar. Trångt. Min blick arrogant frånvarande. Lät den leva sitt eget liv. Jag tittade inte på någon. Jag fick någon öppen fråga, minns inte exakt vilken, och började prata. Om hur jag lever som en pensionär, om hur jag plötsligt känner mig så mycket äldre, om dygnsrytmen och sömnen, om hur aptiten avtagit, om det inbillade utanförskapet, om hur min vänstra underarm är hård som ett vedträ efter alla provtagningar, om att jag måste få ett nytt recept på en av medicinerna. Mellan mig och läkaren låg en brun pappersmapp. Jag antog att det var resultatet från den röntgen som jag gjorde förra onsdagen, den som skulle berätta om hur cancern utvecklat sig. 43


Och läkaren satte igång, med det märkligt formlösa språk som alltid infinner sig när det ska pratas allvar. – Så det ser lovande ut inför operationen, sa hon. – Och när blir den? undrade jag, med blicken fortsatt låst på ingenting. – Det kan jag inte svara på. Det kommer kirurgen att säga till dig på fredag. Någonstans här, eller kanske tidigare, tappade jag greppet. Pojken var tillbaka. Jag gjorde mitt bästa för att dämpa gråten. Pressade högerhanden hårt mot mina ögon. Höll andan och skrek inombords att jag borde get my act together. Jag kände hur min kroppstemperatur nådde kokpunkten. För någon sekund for blicken upp. Läkaren tittade förvånat på mig innan hennes blick vandrade vidare mot de andra i rummet, som för att få medhåll i konstaterandet att min reaktion var konstig, kanske rentav skruvad. Mamma förde sin hand över min rygg. Pappa hämtade näsdukar. Tårarna och svetten blandades med snor och droppade ner på min nytvättade skjorta. Och mitt i alltihopa satt läkarstudenten med ett ansiktsuttryck som skrek: ”Fan. Jag borde ha gått bygg i stället.” Strax därefter reste vi oss. Färdigpratat. Dags att gå. Vi gick tysta. Pappas kaffe hade hunnit bli kallt. Han slängde det i en papperskorg på vägen ut. Sedan fortsatte vi, min mamma och min pappa – de uppklädda och vackra. Och jag – han som tror att det bara är barn som gråter, som låtsas att han är någon form av militär. Pojken med snor på sin skjorta.  

44


Elva Lördagen den 4 juni 2011 11.21 Mamma hittade en cykel i skogen en gång. Den var svart och såg ut som en sådan som brevbäraren har. Mammas kriminella bana är kort. Så hon lämnade in den till polisen. De var måttligt intresserade. Efter några veckors konfiskering i polishusets källare i Borlänge ringde de och berättade att mamma kunde hämta cykeln. Om hon ville ha den. Det ville hon. Just nu finns den i stugan, det där huset som farfar byggde. Det är här jag gömmer mig, när allt annat blir för mycket. När samtalen blir för många. När för mycket fokus ligger på min sjukdom. När jag bara är sjuk. Det är hit jag flyr när jag är på dåligt humör, när jag bara vill hålla mig undan. För här ute kan jag vara hur frisk jag vill. Ingen undrar. Ingen frågar. Ingen har anledning att tro någonting annat. Vi kom hit i går, mamma, pappa och jag. Vi hade börjat dagen på Huddinge sjukhus. Med fyra möten, provtagning, frågeformulär, gratis bryggkaffe och vaccinering. Med frågor, svar och hur mycket information som helst. Strax efter klockan 8 var det min tur inne på provcentralen. Jag har förändrats. Blivit bra på det där. Jag bara kavlar upp skjortan och stirrar rakt fram när sköterskan sticker in nålen i min arm. Det fick bli den högra. Igen. Jag har ett inflammerat blodkärl i min vänstra underarm. Det gör att jag inte kan sträcka ut den helt. Det går nog över. När jag satt där, samtidigt som sköterskan fyllde två, tre rör, så hörde jag hur mannen i rummet bredvid började gråta. – Jag kan inte göra något åt det. Det bara kommer, sa han knäckt och ursäktandes. Och jag ville bara gå in till honom. Ta honom i handen och säga: ”Jag vet vad du menar. Jag vet hur det känns”. Och sedan skulle vi gå ner till den färdtjänst som han fick beställd. Men det gjorde jag inte. I stället gick jag bara vidare till dagens möten. Sjukgymnasten berättade snärtigt om övningar som jag ska göra efter uppvaknandet. Han fick det att låta som om det inte kommer att vara några som helst svårigheter. Jag själv är inte lika övertygad. För jag vet nu, allt jag inte visste häromdagen. 45


Jag har fått en reservplats på sjukhuset. Min operation har flyttats fram med två veckor. Jag har tio dagar kvar innan jag blir inskriven. Elva dagar kvar tills kriget börjar på riktigt. Elva dagar kvar innan kroppen kommer att förvandlas. Elva dagar kvar innan allt ställs på sin spets. Jag har elva dagar kvar. I går när vi kom fram till stugan stod den där, cykeln som mamma hittade i skogen. Och jag hade nog aldrig tidigare varit i ett sådant behov av att ge mig av. Om så bara för en stund. Så det gjorde jag. Jag bromsade nedför grusbacken och jag trampade med all min kraft förbi det övergivna huset, förbi hönsen, nerför backen där kedjan på pappas cykel hoppade när han var barn. Jag brände förbi hippiebussen, jag åkte under lövträden och kände sommarens fukt lacka min panna. Sedan fortsatte jag förbi den trasiga vägen där en huggorm låg påkörd en sommar, förbi hästen som påminner om Thea, förbi ängen där min syster plockade blommor innan förra årets midsommar. Och till slut kom jag fram till eken som inte får fällas. Jag lade min hand mot dess bark. Tjock, hård, kraftig. Kraft. Jag förde mina fingrar längs en fåra, böjde huvudet bakåt och såg solen sträcka sig mot mig genom lövverket. Efter en stund vände jag på cykeln, drog fram den genom det höga gräset. Jag började cykla hemåt. Under hela turen funderade jag på det enda löfte som kirurgen gav mig under mötet på sjukhuset. Och tankarna finns fortfarande kvar. Snart ska jag berätta. Om det enda som de kan lova. Om det som skrämmer mig mer än någonting annat. Jag ska göra det snart, men inte nu. För nu måste jag cykla. Snabbare än någonsin tidigare, nedför samma backar, förbi hönsen som kommer att bli rädda, förbi hästen och ner till eken. Och när ingen ser mig ska jag krama den hårt. Sedan ska jag cykla hem igen. Jag har elva dagar kvar.


48

9789137140520  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you