9789137140414

A.J. KAZINSKI

SÖMNEN OCH DÖDEN Översättning Thomas Andersson

Tidigare utgivning Den sista goda människan 2010

Relief sid 525 Bertel Thorvaldsen ”Dagen. Aurora med ljusets genius”.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Danska originalets titel Søvnen og døden Copyright © A.J. Kazinski och JP/Politikens Forlagshus A/S 2014 Omslag: Stoltzedesign Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 isbn 978-91-3714041-4

Del I

Blodets bok

Herrens ord kom till mig: Gå till rätta med den blodbefläckade staden!

Människa, gå till rätta med den!

Låt den veta vilka vidrigheter som begås där.

Säg: Så säger Herren Gud: Stad, du som utgjuter blod inom dina murar, din stund är kommen.

Hesekiel 22:2–3

1.

Död. Det var det hon var. Tvingad över till andra sidan av livet.

Och hon ville inte tillbaka. Aldrig mer, det fanns ingenting för henne att återvända till. Men snart skulle hon bli hämtad, det viss­te hon, förflyttad mot sin vilja, släpad genom tid och rum.

Hon skulle få 220 volt genom bröstkorgen, skulle åter få känna vilket helvete hennes kropp hade blivit. Han skulle göra allt för att återuppliva henne. Kanske borde hon försöka skapa kontakt?

Så hon kunde få frid. Och skänka honom frid.

Hon hörde ett skrik. Bakom sig? Var det hon själv som skrek?

Hon såg silvertråden som leklystet snodde sig i all oändlighet men alltjämt förband hennes själ med dess jordiska hölje. Som en navelsträng. Något som skulle klippas av. Hon måste kämpa – så mycket stod nu klart. Han fick inte fånga henne igen, dra henne tillbaka till livet, tortera henne, döda henne om och om igen. Hon måste in i ljuset. Bort. Han drog i henne nu, han hade inlett återupplivningen. Hon tittade på silvertråden, den spändes som ett uttänjt gummiband.

Släpp in mig. Jag ber er.

Och just när hon kände ljusets värme fick hon svar.

Det är du som klamrar dig fast. Inte vi.

Nej. De hade fel. Vilka de nu än var. Hon var beredd. Det var inte hon, hon ville vidare, inte tillbaka till sin plågade kropp.

Det är han. Inte jag. Ni måste hjälpa mig.

I samma ögonblick halades hon tillbaka, likt en fisk som nappat 9

på kroken och dras genom vattnet, världen försvann förbi henne.

Det vackra nätet som omgav jorden var det sista hon såg innan allt blev mörkt.

Därefter smärta. En oändlig smärta.

– Hör du mig?

Hon kände igen rösten. Var det hennes far? Nej, han skulle inte göra det här mot henne. Hon vaknade.

– Hör du mig?

Hans röst var lugn, behaglig, omtänksam – en röst som inte hörde ihop med det han gjorde.

– Jag ger dig lite saft. Försök öppna munnen.

Hallonsaft, samma sort som hon en gång i tiden hade fått på sjukhuset när hon var inlagd med en bruten fotled och skulle opereras.

– Det gör ont, viskade hon.

– När du dricker?

– Ja. – Dina muskler drabbades av en kraftig chock när jag återupp­ livade dig. Det går snabbt över. Jag har tillsatt smärtstillande i saften. Försök att dricka lite mer.

Hon drack, den tjocka vätskan segade sig förbi hennes struphuvud. Till slut kunde hon öppna ögonen. Hon kände igen sin lägenhet. Sängen, fläkten i taket. Den var avstängd nu. Hon hade aldrig sett lägenheten så här nedifrån, liggande platt på golvet.

Fastspänd. Fisk, tänkte hon och mindes en lek från barndomen.

Fågel, fisk eller mitt emellan. Egendomligt att tänka på det nu.

Men kanske inte ändå. Mitt emellan – jag var mitt emellan, sa hon till sig själv. Mellan döden och livet, på den plats som katolikerna kallade skärselden men som inte alls är obehaglig eller kärv. Nu är jag fisk, jag borde vara fågel.

Han reste sig. Lade ifrån sig en bok på byrån och tog några otåliga steg i rummet. Hade han suttit och läst medan hon var död? Det var hennes bok, hennes bibel, och hade den korta titeln 10

Faidon. Om hon inte hade läst den, inte blivit fängslad av Sokrates tankar om själens odödlighet, skulle hon inte ha legat här nu.

Curiosity killed the cat.

– Kan du prata?

– Ja. – Fick du kontakt?

Kanske borde hon bara hitta på något. Vad ville han höra, vad skulle få honom att sluta och ge henne sprutan en sista gång?

– Ja. Jag fick kontakt. En kort stund, viskade hon.

– Är det sant? Du får inte ljuga för mig.

Tårarna trängde fram. – Nej. Kanske. Jag vet inte.

Hon ville torka tårarna, men händerna var fortfarande bundna bakom ryggen, visserligen löst, det satt ett tunt sammetsband runt repet så att det inte skulle lämna märken. Det hade han lovat henne.

– Jag ser ingenting.

Han torkade bort vätskan ur hennes ögon.

– Kan du spänna loss mitt huvud? Det gör så ont.

– Nej. Du ska tillbaka igen. Vi fortsätter tills det lyckas. Förstår du inte hur viktigt detta är?

– Du får inte, sa hon, men gråten kvävde hennes protester.

– Det är sista gången. Det lovar jag.

Hon kände lukten av kanel i hans andedräkt, kanel och te. Hade han suttit med en kopp te i handen och läst Faidon medan hon var död? Som en brittisk general i krig: oberörd, kall. Stoisk. Tröstat sig med med att det var okej att döda henne om och om igen.

Därför att självaste Sokrates hade bevisat att vi människor har en odödlig själ.

Hon harklade sig: – Det är inte som du tror.

– Jo. Det är fullt genomförbart. Det var din egen idé.

Ringde det på dörren? Hon såg på hans ansikte. Oron. Den flackande blicken. Det ringde på nytt. Den här gången var hon säker på att hon hörde det. Om hon kunde skulle hon skrika. Men 11

han höll för hennes mun. Det gick några sekunder. Sedan blev det tyst.

– Det är från jobbet, viskade hon när han tog bort handen. – De tycker det är konstigt att jag …

Smärtor i struptrakten. Orden tog för stor plats i halsen. Hon såg på honom. Såg vilka tankar som rörde sig i hans huvud: När slår de in dörren?

Det har gått något dygn sedan han kom, tänkte hon. Ett och ett halvt kanske. Ett och ett halvt dygn då hon hållits fången i sin egen lägenhet. Han hade bråttom. Hon såg det på honom när han reste sig och vankade fram och tillbaka för att samla sig. Han tittade på klockan. Satte på mobilen. Två meddelanden. – Jag har inte tid, viskade han till sig själv och gick ut i köket med telefonen.

Det var då hon kände det. Repet runt händerna hade slaknat.

Vänstra handen kunde hon vrida loss, och hennes späda handled lösgjorde sig från sammetsbandet. Hon hörde honom ute i köket: – Nej. Det är bra att du ringer. Men kan jag ringa tillbaka när jag kommit hem?

Hem, tänkte hon. Har djävulen ett hem? Hon försökte samla tankarna, men drogerna i hennes hjärna, allt det han tryckt i henne de senaste timmarna gjorde det svårt. När vänstra handen var fri kunde hon lossa på bandet runt den andra handen. Och med båda händerna letade hon sig fram till skruvarna på apparaten som höll hennes huvud fastspänt. Hon hörde honom ute i köket: – Det gör ingenting. Nej, jag menar det. Verkligen.

En alltför behaglig röst. Gud borde ha stämt av människans röst mot mängden ondska i hennes själ. Då hade hon inte varit här nu. Då hade hon hört en djävul väsa redan första gången de träffades. För hon kände honom. Bra till och med. Kanske fanns det inte en enda människa hon hade anförtrott sig mer till. Sina allra djupaste hemligheter. Hon hade litat på honom. Och ändå gjorde han detta mot henne.

– Jag kan komma i morgon bitti, sa han utifrån köket.

12

Hon hade lossat den första skruven, och det tunga materialet mellan skruven och hennes huvud föll ned på golvet. Skruv nummer två var medgörligare.

– Tror du att det skulle hjälpa?

Hon skulle inte hinna. Hon fick tårar i ögonen. Lönade det sig att skrika på hjälp? Knappast. Hon var också rädd att hon inte hade någon röst kvar och att han genast skulle komma springande.

– Kan du dröja ett ögonblick? sa han i telefonen.

Hon hörde hans steg. Hon gömde händerna på ryggen igen och såg stint upp i taket. I ögonvrån såg hon att han stack ut huvudet ur dörröppningen till köket för att kontrollera henne. Han stängde dörren om sig igen. Nu. Med båda händerna bearbetade hon båda skruvarna samtidigt, bara dem vid tinningarna, de bakersta spelade ingen roll.

– Skulle ni vilja att jag kommer nu?

Han hade inte tänkt låta henne leva, det visste hon. Hon var inte rädd för att dö – men hon tänkte ändå kämpa. Hennes kropp skulle kämpa.

– Kan jag ringa tillbaka?

Huvudet var fritt, nu återstod vristerna. Han hade avslutat samtalet. Hon skulle inte hinna. Hon tänkte kämpa. Skrika och slåss.

Vristlåset var ett enkelt velcroband av det slag som man använde på mentalsjukhusen och som småttingarna på lekplatsen hade på skorna. Men det gav ifrån sig ett högt, karakteristiskt ljud när hon drog isär de kraftiga tygstyckena.

Hon hörde honom ute i köket, slet upp det sista låset och reste sig på benen. Hon träffade något med ena foten när hon gick mot dörren. En bok? Ljudet av något som rutschade över golvet och hamnade någonstans i sovrummet. Dörren öppnades och han fann sig stå mitt emot henne. Det hade han inte räknat med.

– Det här behöver inte sluta illa, sa han, och hon hörde nervositeten i hans röst. När han tittade bort mot sin svarta väska med alla sprutorna och bedövningsmedlen tog hon ett språng mot 13

utgången. Han försökte få tag i henne, men hon slog efter honom.

– Nej! Han tog sig åt huvudet, höll fortfarande tag i hennes handled medan han kastade en blick på väskan. Ja, du klarar dig inte utan, tänkte hon. Han släppte henne. Hon rusade mot dörren. Han hade satt på dörrkedjan, hon kämpade för att få upp den.

– Hjälp, skrek hon, men rösten var försvagad.

Inne i rummet, bara några meter därifrån, såg hon hur han gjorde i ordning en spruta med professionell snabbhet. Han var klar i samma ögonblick som hon fick av kedjan och slet upp dörren. Han hann upp henne innan hon kommit ut ur lägenheten, grep tag i hennes nacke.

Hon försökte skrika på hjälp, men hans breda hand höll om hennes käke medan han sprutade in bedövningsmedlet i henne, ett slumpmässigt ställe på halsen eller axeln. Det gjorde ont, kanske var det därför hennes kropp fann styrka till en sista protest: hon slog ut med båda armarna bakom sig, träffade något, kanske hans huvud, åtminstone släppte han greppet. Hon öppnade dörren och vacklade nedför trappan, bankade på en dörr.

– Hjälp mig!

Hon hörde honom bakom sig. Utan att se sig om sprang hon nedför trapporna. Hon var snabbare än han, det visste hon, men hon kände av det hallucinatoriska bedövningsmedlet han hade förorenat hennes kropp med. Hans tunga steg bakom henne fick henne att med sina sista krafter slita upp porten och springa ut på trottoaren. Inte förrän nu insåg hon det. Hon hade inga kläder på sig, inte ens underkläder. Den sekunden av tvekan gav honom tid att hinna i fatt henne. Han stod precis bakom henne på trottoaren, hon hörde hans röst: – Jag ska inte göra dig något, sa han. – Du kan inte gå omkring så här.

Hon började springa, men han höll henne i håret så att hon föll.

Hon skrek, sparkade efter honom, fick bort honom från sig. Vart 14

tog han vägen? Hon såg bort mot de parkerade lastbilarna. Någon ropade på ett främmande språk. Hon började springa igen och kände att benen redan blivit tunga. Hon fick inte ramla omkull, inte ge efter, det vore ödesdigert. Då skulle han kasta sig över henne, bära upp henne i lägenheten, övertyga folk om att allt var i sin ordning, att han själv kunde ta hand om henne nu.

– Hallå snygging. Har du inte glömt något?

Någon skrattade. Hon visste att han var någonstans bakom henne och bara väntade på att hon skulle ge efter för bedövningen.

Folk litade på honom. Hon hade litat på honom, vilken trevlig människa, hade hon tänkt. Han hade kunnat övertala henne till vad som helst.

– Se upp, fyllkärring! Ta på dig något.

Hon blev tvungen att sänka farten. Rödljuset i korsningen lättade som ett plan från Kastrup. Nej. Det var inte verkligt. Det visste hon. Även de andra gångerna hade bedövningen börjat med hallucinationer, golvet hade flutit ut och taket hade gungat. Hon hade varit tvungen att be honom stänga av fläkten i taket.

– Du kommer att bli överkörd. Låt mig hjälpa dig, ropade han.

Hon vände sig om. Ett eko långt borta. Några bilar stod stilla på vägen, kanske på grund av värmen, tänkte hon. Ingenting kan röra sig i den här värmen. Hon slog efter honom och sprang över vägen. Tåget körde in i henne. Nej, det körde under bron i stället.

Hon skrattade åt sig själv, hon skrattade länge och höll vänstra ögonlocket öppet med två fingrar medan hon närmade sig mitten av bron. Härifrån kunde hon se evigheten, ända till Tåstrup och tillbaka igen, sa hon, eller också tänkte hon det bara.

I ett flyktigt ögonblick insåg hon vad som hände med henne.

Hon skulle snart förlora medvetandet. Allt som hon nu upplevde var insvept i dimma, hon kunde inte lita på sina sinnen längre.

– Räcket, viskade hon hest och föll på knä. Dybbøl, hann hon läsa på en skylt innan händerna grep tag i den kalla metallen. Hon såg sig om över axeln. – Låt mig vara.

15

Folk samlades. Antingen fanns det fler eller också hade han delat sig i många.

– Låt mig vara, skrek hon igen.

Ett tåg körde under henne, in på perrongen. Ja, tänkte hon.

Jag måste vidare. Broräckets metall fungerade i några sekunder som motgift mot den påträngande overkligheten. Metall mot hud.

Svart mot vitt.

– Rost, sa hon och kröp upp på räcket. När kunde hennes tåg tänkas komma? – Gå din väg, skrek hon när någon närmade sig.

Mannen hon flytt från? Djävulen. Det spelade ingen roll. Strax skulle hon hoppa på tåget. Tåget till evigheten.

16

2.

Islands Brygge 23.35 Vad är ett mord? Vad vet vi över huvud taget om livet? Och döden?

Så tänkte hon, Hannah Lund, när hon stod på terrassen strax före midnatt, oförmögen att somna. Hon stängde försiktigt dörren. Hon ville inte väcka Niels. Även om han säkert redan hade vaknat och för länge sedan begripit hur det var fatt med henne.

Niels lade märke till allt, hennes humör, alla de små signaler man skickar ut i världen utan att veta om det. Det var därför han var polisens gisslanförhandlare, en av de bästa på sitt område – den de skickade ut för att hindra desperata människor från att göra fruktansvärda saker. Det var därför han var den rätte för henne.

Hon var ju också en desperat människa.

Kulörta lampor, röda och gröna, speglade sig i det svarta vattnet borta på andra sidan hamnen. Varför bara röda och gröna? tänkte Hannah och tände ännu en cigarett. Hon borde hoppa ned i sin kajak och paddla genom natten – bort till dem. Vara med på festen. Det viktigaste botemedlet mot sömnlöshet, och mot alla de dumma frågor som inte gick att svara på och som kom när kroppen vägrade sova, var att bryta det skadliga mönstret. Det gällde att inte bli ovän med de mörka timmarna, inte bli sömnens fiende.

Man skulle använda tiden förnuftigt och jobba mentalt med sin oro, hade hon läst. Okej. Min oro, tänkte hon och hoppades att hennes bekymmer kunde räknas på ena handens fingrar: Ett, jag är gravid och har inte berättat det för min man. Därför att jag 17

tänker göra abort. Döda fostret. Begå mord. Jag vet inte om jag kan frambringa ett normalt barn. Det enda barn jag fött var det fel på.

Sjukdom, psykiska funktionshinder. Och begick till slut självmord. Å ena sidan var han välsignad med en märkvärdig begåvning. Å andra sidan förbannad med en märkvärdig begåvning. Precis som jag, tänkte hon.

Hannahs föräldrar hade skämts för henne när hon var liten. Försökt få henne att vara som andra barn. ”Spela inte så förståndig”, som hennes pappa hade sagt. Det var inte förrän hon som väldigt ung hade kommit in på Niels Bohr-institutet som hon hade känt sig hemma i världen. Hemma bland de andra dårfinkarna, som inte heller de märkte att de hade matrester i mungipan, att skjortan var vänd ut och in eller att de hade omaka skor på fötterna. Det var helt enkelt något som andra människor inte kunde förstå. Hur den vanliga världen kunde försvinna helt och hållet. Att det enda som existerade var den ekvation, den lösning, de tal som vällde fram i hennes huvud med sådan fart att hon inte upptäckte att hon fortfarande hade cykelhjälmen på huvudet fastän det var tre timmar sedan hon kom in genom dörren.

Var det ett enda problem eller flera? frågade hon sig när hon fick syn på sin spegelbild i fönstret. Den vackraste kvinna jag någonsin sett, sa Niels alltid om henne när han låg ovanpå henne och såg henne i ögonen. Hon kunde inte urskilja något vackert just nu.

Bara en kvinna i fyrtiofemårsåldern med halvlångt, mörkbrunt hår.

När hon var liten hade hon haft fräknar i hela ansiktet. Nu var de som bortblåsta, ytterst svagt kunde man ana dem men bara på sommaren. Hon gick vidare med sin nattliga undersökning: fina former, nästan lika lång som Niels. Smal, kanske aningen mager.

Hon hade gått ned sedan hon blev gravid, gått ned av oro just nu när det var meningen att man skulle gå upp. Bortsett från brösten.

De hade kanske blivit lite större. Hon förde stearinljuset närmare fönstret så hon kunde se sina ögon. Ångest. Jag är livrädd, tänkte hon. Jag vet inte om jag älskar honom längre. Niels. Jag vet inte 18

om jag är kapabel att älska. Kanske är det en förmåga som inte är alla förunnad?

Hon behövde ännu en Gauloises, kanske med en snaps till. Hon skulle tröska igenom sina farhågor på nytt innan hon gick och lade sig.

19

3.

Islands Brygge 23.37 Telefonen brummade på köksbordet. Niels Bentzon tittade på klockan. Det kunde bara vara jobbet. Någon förtvivlad stackare som tänkte ta livet av sig själv eller andra och nu måste övertalas att komma upp ur avgrunden. Men inte i kväll, tänkte Niels. De fick ringa till näste man på listan med polisens gisslanförhandlare.

Telefonen brummade fortfarande.

Hannah var mindre än fyra meter från Niels, ute på terrassen, men ändå på ett helt universums avstånd. Han hade hållit ett öga på henne där hon stod och betraktade sin egen spegelbild. Hon var inte nöjd, såg han. Niels Bentzon låtsades sova när hon kom in för att hämta cigaretter och myggsprej. Visserligen ansträngde hon sig för att vara tyst, men han hade hört henne viska för sig själv på terrassen. Precis som natten innan. Och varenda natt på sistone. Och han visste att det bara skulle göra ont värre om hon kände att hennes sömnlöshet gick ut över honom också. Men det gjorde den.

På sista tiden hade Hannah slutit sig inom sitt skal. Kanske hade det varit för impulsivt att kasta sig in i ett liv tillsammans. Kanske hade de varit för snabba med att gifta sig. Niels funderade ofta på det. Hade de förväxlat en barnslig förälskelse med riktig kärlek?

Var det därför?

Hannah stängde försiktigt dörren bakom sig och försvann ut på terrassen. Niels såg hur cigarettens glöd glimmade till och för20

svann igen. Som en puls, nattens puls. Om han inte visste bättre skulle han gissa att hon var gravid. Hennes bröst hade svällt på sistone. Han hade lagt märke till det en dag i köket när han gripit tag i henne bakifrån. Hon hade avvisat honom. Skjutit ut rumpan och vridit sig loss ur hans grepp. Sagt något om huvudvärk. Ja, om han inte hade vetat att han inte kunde få barn hade han nästan varit säker.

Han såg sig omkring i trerummaren. Försökte fortfarande strunta i den jävla telefonen. Varför hade de köpt lägenheten?

Han tyckte ju inte om den, utsikten över hamnen i Köpenhamn var väl ganska fin, men han gillade inte den kliniska stil som utmärkte nybyggda lägenheter, allt var så satans vitt. Som ett sjukhus. Men kanske var det helt enkelt så att nyförälskade par var tvungna att besegla sitt gemensamma öde med ett idiotiskt köp. En bil som var för gammal, en lägenhet som var för liten, en fallfärdig sommarstuga. Han tänkte på Kathrine, sin exfru, medan glöden från Hannahs cigarett utanför fönstret långsamt blinkade. Saknade han Kathrine eller saknade han känslan av närvaro? Omöjligt att avgöra, kom han fram till. Närvaro. Närhet. Allt det som man borde ha tillsammans med sin hustru men som han inte längre hade med Hannah. Kanske hade de gift sig i ett anfall av vansinne? Javisst, för tusan. Är inte förälskelsen det sista tillstånd i vilket vi får bete oss kriminellt utan att bli straffade? Då lite vansinne är på sin plats?

Nej – Niels tog tillbaka tanken och försökte med en ny: Vi blir straffade ändå, men inte av staten. Straffet var förlorad nattsömn, hjärtesorg, att sitta kväll efter kväll de senaste – två månaderna?

Han försökte räkna efter. När hade det hänt? När hade hon slutit sig inom sitt skal? En och en halv månad sedan? Kanske hade det bara gått en månad. Det kändes som ett år. Han borde flytta. Hitta en liten lägenhet. Niels intalade sig att han inte skulle få ekonomiska bekymmer. Visserligen var det kristider. Men när krisen rev och slet i det lilla landet fick Niels mycket att göra, inte bara han utan alla polisens förhandlare, de poliser som var specialutbildade 21

för att prata med personer som hade för avsikt att skjuta sig själva eller någon annan eller hela världen – antalet steg drastiskt när konjunkturen gick ned. Ja, han hade tillräckligt med jobb, ingen skulle avskeda honom i första taget. Alltså skulle han kunna flytta.

Börja från början. Kanske hitta en ny kärlek? Det var inget fel på hans utseende, det visste han. Han var längre än de flesta, med en lätt kompakt kroppsbyggnad som passade ihop med hans lite fyrkantiga ansikte. Och även om han inte direkt var i toppform var han inte i dåligt fysiskt skick, och han var bra på att prata med människor – även kvinnor. Eller skulle han kanske resa ned till Kathrine? Kapstaden var en underbar stad. Kanske kunde de börja om från början. Kathrine hade åtminstone aldrig bestraffat honom med tystnad och slutenhet. Vad skulle hon säga om han i morgon stod på Kapstadens internationella flygplats med resväskan i handen och ett osäkert leende på läpparna? Och när han låg bredvid henne, skulle han då tänka på Hannah? Och sakna henne? Kanske hade han förbrutit sig mot någon gud, och kanske var detta straffet.

Att för evigt sakna den man inte är tillsammans med.

Dumheter.

Han satte sig upp. Allt var bra ända tills Hannah försvann in i sig själv. Han måste hitta sin resväska. Ta in på hotell. Komma bort. Sova ut – en massa känslobråte och sommarvärmen var ingen fungerande kombination.

– Väckte jag dig? frågade Hannah när Niels steg ut på terrassen och tog en cigarett ur paketet på bordet.

– Nej. – Är det säkert?

Han smällde en mygga som hade satt sig på handen. I stället för att titta på Hannah betraktade han blodet från myggbettet vid handleden, just där det ser ut som om ådrorna delar sig och bildar ett delta.

– Är det något på tok? frågade hon.

– Hannah, sa han till att börja med, gjorde en kort paus och 22

kände efter en sista gång. Jo. Han var redo.

– Det låter inte bra, sa hon.

Telefonen ringde fortfarande ute i köket. Niels vände sig om.

Hon grep tag i hans hand.

– Vad ville du säga?

– Jag blir tvungen att svara. Det kan bara vara jobbet, sa Niels och drog till sig handen.

Ute i köket låg telefonen och lyste, ett blått, artificiellt ljus bakom fyra bokstäver på skärmen: Leon.

– Bentzon här.

– Bentzon. Jag har en sak till dig. Leons röst bar på en underliggande aggressivitet som mer än tangerade det hotfulla, och Niels vande sig aldrig vid den. Men så talade Leon till alla. Som insatsledare vid polisen var han van att befalla.

– Var har du åt mig, Leon?

– Du ska ut i krig, Bentzon. Slaget vid Dybbøl.

– Krig?

– Just det. En naken, påtänd knarkhora står ute på Dybbølsbro och tror att hon kan flyga.

Niels tvekade. Såg på Hannah, och hon såg på honom.

– Är det någon där hos henne? Niels hörde plötsligt på sin röst att han hade tagit några snapsar innan han lade sig.

– Du, Bentzon. Alldeles strax. Om hon hoppar riskerar vi att det blir fula bucklor på tågen. Det går inte för sig. DSB är på fallrepet.

De har inte råd med sådant.

– Jag drack alkohol till kvällsmaten.

Leon valde att inte höra: – På med saftblandaren. Vi ses om tre minuter. Jag försöker distrahera henne så länge.

23.42 Niels backade ut på gatan, och precis som efter sitt första möte med Hannah var det med en känsla av att hon följde honom med 23

blicken. Och att hon hade en massa tankar som hon inte nämnde.

Naturligtvis hade hon det. Hon var astrofysiker, hennes tankar var inställda på en högre växel – nej, fel metafor: om hon var en Ferrari så var Niels en Trabant. Hur är det egentligen att vara gift med en kvinna som är klyftigare än man själv? hade kollegan Damsbo retsamt frågat när Niels berättade för avdelningen om Hannah Lund och deras hemliga bröllop i rådhuset. – Det är pikant, hade Niels svarat och tillfogat: – Intelligens är sexigt, men det tycker tydligen inte din fru, Damsbo.

Just nu var det inte så pikant. Hannah var en gåta inlindad i en hemlighet. Vem hade sagt det? Churchill? Nej, lägg av nu, Niels, fokusera på uppgiften. Dybbølsbro. Kvinnan som tänker hoppa.

Han borde ringa Leon, få lite bakgrundsfakta om kvinnan, något han kunde fundera på medan han körde. Men bilden av Hannah, hennes sätt att se på honom, dröjde sig kvar. Hennes förändrade kropp. Det var något som inte stod rätt till. Lyckliga minnen pressade fram tårar i ögonen på honom: första gången hon hade visat honom Niels Bohr-institutet. De hade just blivit ett par. Ett veckoslut tillsammans i sängen, och på måndagen ville de visa upp sina liv för varandra. Hon hade förklarat universums mörka materia för honom och visat honom Niels Bohrs pipa. Och hon hade satt sig på den gamle mästarens bord när Niels stängde dörren till kontoret. Hon hade mumlat något rörande kvantmekaniken som räknats ut just på dessa kvadratcentimeter, och Niels kysste henne och tryckte sig mot hennes kropp.

En buss framför honom bromsade plötsligt in, och Niels hann inte väja förrän i sista ögonblicket. Han gnuggade sig i ansiktet och försökte skärpa sig: Dybbølsbro. Vad hade Leon sagt, en narkoman? Naken? Det var vad han visste. Ingenting annat. Niels funderade över hennes val medan han svängde av vid Tivoli. Dybbølsbro var inte särskilt hög, men å andra sidan tillräckligt hög för att det med mycket stor sannolikhet skulle innebära en enkel biljett till himlen eller helvetet att hoppa därifrån. Varför var det alltid de 24

tekniska detaljerna kring människors självmordsförsök som fick Niels att grubbla? Hur de tänkte göra det, vilket torn de valde att hoppa från, vilka tabletter de stoppade i sig. Använde de rep eller en sladd när de hängde sig hemma i matrummet? Drack de salpetersyra, eller tog de på brudklänningen innan de skar upp pulsådrorna? Han funderade aldrig – som de andra poliserna – över varför någon kunde få för sig att livet inte var värt att leva. Kanske var det för att även Niels tänkt den tanken.

Polisradion sprakade. Leon.

– Ja? – Vart tar du vägen, Bentzon?

– Två minuter.

– Två minuter? Då hinner hon ju hoppa. Ge mig ett gott råd.

– Ett gott råd?

– Någonting som jag kan säga till henne.

Niels tänkte. Vad skulle Leon kunna säga till en människa som var på väg att ta adjö av livet? Lycklig resa? Det vore ju ärligt. Och det var det första man lärde sig som gisslanförhandlare. Ärlighet var regel nummer ett.

– Tänker du eller kommer du inte på något? frågade Leon över polisradion.

– Du ska bara säga saker du ärligt menar. Det är alfa och omega.

– Ärligt menar? Min ärliga uppfattning är att hon borde klä på sig, komma ner ögonblickligen och så fort det bara går börja uppföra sig som folk.

Leons otålighet var legendarisk. Kanske på grund av hans nästan övernaturliga förmåga att snabbt vara på plats när det brakade lös. Oavsett vad som hände och var det hände kunde man alltid räkna med att Leon var den förste som infann sig. Med osäkrad pistol och en ingrodd övertygelse om att det inte kunde bli någon ordning utan maktanvändning. De unga poliserna viskade om det bakom hans rygg. Niels hade hört det flera gånger. Med en blandning av förakt och fascination – ångest och respekt – pratade de 25

om Leon som en enmansarmé som man alltid kunde räkna med.

Ingen tyckte om honom. Det gick bara inte. Men Leon tyckte inte att det spelade någon roll att ingen tyckte om honom. Det var så han ville ha det, allt annat skulle göra honom svag. För övrigt hade han enligt uppgift en hängiven hustru och otroligt gulliga barn – livet är fullt av sådana gåtfulla motsatser.

Niels körde mot rött vid Fisketorvet, körde om en taxi och svängde av vid hamnen. Om en minut skulle han vara där. Vid Dybbølsbro. Precis intill Fisketorvet. Ingen särskilt charmig inramning när man skulle avsluta det hela. Men kanske tänkte man inte på det i en sådan situation. På estetik och skönhet. Det var vanligt att välja broar. Stora Bältbron, Öresundsbron, Vejlefjordsbron. Bland polisens förhandlare och psykologer skämtade man om det. Att nästa gång man uppförde en stor bro så borde bygget sponsras av Danmarks förenade begravningsentreprenörer, om det fanns något som hette så. Förhandlarna jublade varje gång politikerna bestämde sig för en tunnel i stället för en bro.

Golden Gate var givetvis kung. Den mest populära platsen i världen att hoppa från. Cirka tjugofem personer tog varje år livet av sig genom att kasta sig ned i San Francisco Bay. Var det vattnet under bron som lockade? Föreställde de sig att döden skulle bli mjukare? För det blev den inte. Från så många meters höjd var vattenytan ungefär lika hård som asfalt. Kanske handlade det om vattnet som mytisk kraft? Föreställningen att man skulle landa i ett hav av känslor, korsa floden till dödsriket?

En sista acceleration längs avfarten, och sedan stannade Niels med en hård inbromsning. Polisbilar, ambulanser, avspärrningsband, poliser som försökte utstråla lugn och överblick och det allra värsta: skaran av nyfikna åskådare som samlades när en tragedi var under uppsegling. Den fanns alltid där. Utan undantag. Tid och plats spelade ingen roll. Niels hade ofta varit nära att skrika åt dem.

Skrika att de skulle pallra sig i väg, hem till tv:n och kvällskaffet och pliktsexet med lilla frun, det här var ingen biografföreställning, det 26