Issuu on Google+


Tidigare av Theodor Lundgren Jiddra inte (2010)

På sidan 161 citeras ”Bitch” av Meredith Brooks (WMG) På sidorna 190 och 192 citeras ”När ingen vet” av Sara Löfgren (Mariann Grammofon)

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Ida Holmsten och Theodor Lundgren 2013 Omslag Wickholm Formavd. Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 isbn 978-91-37-13956-2


”Så att halsen svider så att huvudet snurrar, så skrattet brister farligt nära galenskap så att allt som gör ont skriker i mig så att jag tappar kontrollen över min gråt så att jag inte kan gå, inte röra mig Inte ens ducka för ditt slag ett rus så starkt jag ramlar av stolen så att mina demoner försvinner så att gråten tar slut och det galna skrattet fastnar i halsen skriken tystnar Så har jag drivit ut allt så jag kan börja om.” Helena Ullgren


Detta är en berättelse om ett av alla de barn som av olika anledningar hamnar fel i livet. Det finns många med liknande historier där ute. Tjejer och killar som inte blir hörda, som inte blir sedda. Aldrig trodda. Detta är till dem. Det här är min historia och utgår från mina minnen och känslor kring hur saker och ting var. Andra personer kanske har andra minnesbilder, men detta är mina upplevelser. Namn, platser, händelser är ändrade och minnen dramatiserade men händelserna är autentiska och ingenting är överdrivet. Det viktiga och sanna är jag och min historia, inte personerna runtomkring. Ida Holmsten


Prolog

Jag sneglar mot Robins käkar som mal konstant. Han tittar bort mot huset. Ännu har vi inte sett någon rörelse inifrån och det ser nedsläckt ut. Vi sitter på en bänk vid en lekplats en bit bort. ”Vi går dit”, säger jag otåligt. Robin vrider på sig och tittar på mig med små stirrande pupiller. ”Kom igen.” Jag nickar mot huset. En man med en ljusbrun labrador kommer emot oss. Robin stannar till och rotar i träningsbyxornas fickor tills han får upp ett mjukt cigarettpaket. Jag skjuter upp axlarna och tittar ner i marken när mannen med hunden närmar sig. Stenarna i asfalten smälter ihop och blir suddiga. Känner mig rätt full. Pock, pock, låter det när Robin knäpper med sitt kraftiga pekfinger mot undersidan av paketet och får fram en cigarett. Vi kommer allt närmare huset. Det är ett typiskt villaområde, sådana som finns överallt. Trivsamma hus i olika färger. Torrbollar som leker mamma, pappa, barn och knullar missionären på fredagar. Jag fnissar för mig själv. Huset ligger längst ut på gatan och är inramat av en tät, låg häck. Jag fastnar med blicken vid en stor studsmatta på baksidan. Förstår inte varför. Sedan ser jag en gul plast9


hink, en fotboll och en traktor i plast som ligger slängda på gräsmattan. ”Vafan, snubben har ju ungar”, väser jag mellan tänderna. ”Det kunde ju gubben ha sagt.” Robin knäpper iväg den halvrökta ciggen. ”Skitsamma, vi kör ändå.” ”Vi går runt gatan ett varv och sen går vi in och kikar”, säger jag och ser mig hastigt omkring. Vi fortsätter förbi huset, långsamt för att inte sticka ut. Ute är det tyst och stilla men det lyser från flera hus. Tvapparater kastar blinkande ljus i olika färger på väggarna. Längre bort cyklar en liten kille i cirklar utan att ta någon notis om oss. Robin knäpper upp en cigg till. Kan inte släppa tanken på leksakstraktorn på gräsmattan, tänker på förarhytten där jag vet att det sitter en liten gubbe med gul hjälm och blå hängselbyxor. Gubben har till och med små målade ansiktsdrag. Första gången jag såg det blev jag förvånad över hur noggrant den är gjord. Kan beskriva den i detalj. ”Hur gör vi?” säger Robin samtidigt som han gräver i ena byxfickan. ”Snubben verkar ju inte vara hemma.” Han slickar av några smulor vitt pulver från pekfingret. ”Vi kollar huset och väntar på den jäveln”, säger jag. ”Lika bra att få det gjort så snabbt som möjligt.” Vi går in genom den skeva stålgrinden. Gruset knastrar under våra fötter den korta biten till huset. Tittar inte mot gräsmattan med leksakerna utan fokuserar på dörren bredvid garageinfarten. Robin tar fram en liten fil från axelremsväskan. Huset är en gul enplansvilla med ett garage på vänster sida som sitter ihop med huset. Dörren mellan garaget och huset är bara låst med en liten enkel hake på insidan, som Robin lätt petar upp med sin långsmala fil. Vi går in och stänger dörren efter oss. Lyssnar. Det enda som hörs är Robins snabba andhämtning. 10


”Jag glider in här och kollar”, säger Robin och vänder sig mot garaget. Jag snubblar till när jag går upp för trappan. Sluter handen runt handtaget. Det är kallt. Hjärtat slår ett extra slag. Blundar och försöker lyssna men det enda som når mina öron är ljudet av Robin som skramlar med någonting i garaget. Trycker handtaget nedåt. Blir förvånad när dörren glider upp. En hall. Skor. Några av dem små. Torkad lera på parkettgolvet. En sekundvisare som tickar någonstans. En plötslig irritation kommer över mig. Sparkar omkull ett par stövlar och går sedan in. En spegel flimrar förbi i ögonvrån strax före öppningen till köket och för en sekund tror jag att det är en annan person som står där. Går in i köket. Bredvid spisen står en vinflaska. Går dit, skruvar av korken, tar tre stora klunkar och grimaserar. Ser mig omkring och lägger märke till alla lyxprylar. Snobbar, tänker jag. Stannar upp, lyssnar, fortfarande med vinflaskan i handen. Ingenting. Utanför har det precis börjat bli mörkt. Sommaren försvinner snabbt, hinner jag tänka. Skramlet kommer från hallen. Tittar ut men ser ingen på uppfarten. Sluter handen om kniven i fickan. Sekunden efter kommer Robin in i köket. ”Vafan håller du på med”, säger jag och stoppar ner kniven. ”Den här kan vi nita den jäveln med.” Robin håller upp en trekantsformad, gul apparat i luften. ”Stoppa ner den där skiten”, säger jag irriterat. ”Vad är det för nåt?” Robins axelremsväska är fullproppad med saker han tagit från garaget. Känner mig nervös, Robin har petat i sig så mycket skit, han verkar mer oberäknelig än vanligt. Räcker Robin flaskan samtidigt som jag med min andra hand torkar vin som rinner längs kinden. Vi går in i var11


dagsrummet. En stor hörnsoffa i vitt skinn. Fotografier och prydnader. ”Hur länge ska vi vänta på det aset?” Robin håller upp pistolen och siktar på ett av fotografierna i bokhyllan. Det är en minipistol. Man måste nästan skjuta med den för att folk ska förstå att den är riktig. Nu är det bara att vänta. Vi ska skrämma upp snubben, det är allt. Tankarna avbryts av ett ljud. Visst var det en bildörr som smällde igen? Tittar på Robin som också hört. Han svettas och blinkar med ögonen. Känner hjärtslagen i hela kroppen. Rycker till när Robin välter en porslinsfigur som står på golvet. Strax därefter kommer ljudet av ytterligare en bildörr. Helvete, det är flera personer som kommer, tänker jag. Tre personer, minst. Ser gubben i plasttraktorn framför mig. Robin kränger av sig axelremsväskan och släpper den på golvet. Han håller i den lilla pistolen som nästan försvinner i hans händer. Torkar sig i pannan. ”Jag kommer fan ha ihjäl den jäveln”, säger Robin. ”Ta det lugnt nu för i helvete”, väser jag. ”Vi skrämmer honom lite bara, så kommer han hosta upp cashen.” Nu hörs dova röster som pratar och fötter som trampar i gruset utanför. Ett barnskratt skär in i mitt hjärta. Vi ställer oss i den lilla korridoren utanför vardagsrummet. Ljudet av en nyckel i låset. Det kalla handtaget som trycks ner. Vad i helvete gör jag här?

12


1.

Jag går in i köket, det är tidig morgon. Det starka sol­ljuset lyser på dammkornen i luften. En ballong som nästan inte har någon luft kvar ligger i hörnet. Adam fyllde fem månader för en vecka sedan. Tiden har gått snabbt, varit underbar så klart, men också stressig, jobbig och fylld med oro. Jag stoppar det sista filtret i bryggaren, borde handla nya men pengarna räcker aldrig. Hör Alexander och Sofia prata i vardagsrummet. Tvåbarnsmamma. Jag smakar på ordet. Känner mig stolt men samtidigt osäker. Sofia skrattar när Alexander busar med henne. Som om det vore hans egen dotter. Tar upp ballongen från golvet, sticker hål på den och slänger den i soporna. Kaffeglaset har en brun kant längst upp men jag orkar inte diska det. Jag häller upp, det fräser av dropparna på den varma plattan. Blundar och gäspar stort innan jag går in mot vardagsrummet. Sofia sitter i soffan och ritar. Adam ligger i sin pappas knä och jollrar glatt. ”Har du snackat med soc?” säger han och tittar upp. ”Jag orkar inte Alexander, jag orkar inte.” Jag suckar, tittar på dem. ”Du vet vad jag har för rykte hos dem.” ”Men det var förut, Ida. Det ser inte bra ut att du bara skiter i det.” ”Pallar inte, Alex”, säger jag lågt och går fram till dem. ”Han kan glömma henne.” 13


Fortfarande jagar de mig, känns det som. I den här staden glömmer man inte. Varför kan de bara inte låta mig vara? Varför kan inte han låta mig vara? Allt är ju nästan bra nu. Kan det inte fortsätta så? Men det började komma ifatt mig redan när Adam var nyfödd. * Fåtöljen knarrade när jag bytte position. Sofias leksaker låg utspridda på vardagsrumsgolvet, ingen av oss orkade plocka upp dem. Med handen om Adams huvud förde jag honom närmare bröstvårtan men han tog den inte. Ansiktet var alldeles rött och ögonen hårt stängda. Även om jag visste att det kan ta några veckor innan amningen kommer igång var jag orolig. Ansvaret kändes överväldigande. Jag tittade på Alexander som gäspade stort. Adam knöt händerna. Armarna var så små, så tunna att man nästan såg igenom dem. Det ringde på dörren. Alexander reste sig upp, gäspade ännu en gång när han gick för att öppna. Jag hörde en kvinnoröst från hallen. ”Vi vill bara titta efter hur ni har det”, sa rösten. ”Vi är från socialtjänsten här i Katrineholm.” ”Varför då?” svarade Alexander. Han var nervös, jag kan alltid höra när han är det. ”Vi håller på med en vårdnads- och umgängesutredning på Sofia, vilket Ida Holmsten ska känna till”, sa kvinnan. ”Får vi komma in? Ni kan säga nej.” ”Det är okej”, svarade Alexander lågt. ”Kom in.” Jag brydde mig inte ens om att ställa mig upp, blev bara förbannad. Kunde de inte ha väntat? Jag drog upp bh:n och rättade till tröjan. Hörde hur kvinnan pustade när hon tog av sig sina ytterkläder. ”Hej hej”, sa kvinnan och kom fram till fåtöljen där jag satt. 14


Hon log och jag ansträngde mig för att pressa fram ett leende. Kvinnan pratade lite allmänt och tittade sig omkring i lägenheten. Varje minut med henne kändes evighets­lång. ”Ja, ni ser ju ut att ha det ganska bra här”, sa hon innan hon gick. Såg hur ledsen och chockad Alexander var. Själv var jag förbannad. ”Vad fan var det där om?” sa han och satte sig. ”Hur fan kan de?” sa jag. ”Klampa in här när Adam är två dagar gammal.” Jag gungade från sida till sida med Adam tryckt mot min axel. Alexander tittade bara på mig. ”Jag fick ett brev förut”, sa jag till slut. ”Från Tommys advokat.” ”Jaha”, sa Alexander. ”Vad stod det då?” ”Att han ville ha Sofia varannan helg.” ”Vad svarade du?” ”Jag slängde brevet. Han känner ju inte ens henne, varför kommer han nu och kräver nåt sånt?” Alexander satt tyst, fortsatte betrakta mig. ”Sen fick jag reda på att de ska stämma mig i tingsrätten”, sa jag, hela tiden vaggande Adam. ”Och nu har soc satt igång en umgängesutredning.” ”Du kunde ha berättat!” Alexander slog ut med handen, såg trött ut. ”Jag pallar inte, det är inte rätt!” röt jag, var på väg att resa mig upp. ”Förlåt”, sa jag direkt och kliade mig på näsroten. Adam började gny och röra på sig. Alexander skakade på huvudet och gick ut i köket. Jag orkar inte, tänkte jag. * 15


Jag ställer kaffet på glasbordet, böjer mig ner så att mitt ansikte kommer närmare Adam. Tänk att han är min! Det har gått så snabbt, det har bara hänt. Hans små ögon möter mina och han skrattar när han ser mig le. Det kommer ett gurglande ljud från honom. Sofia sitter och ritar. Det är perfekt. Som en riktig familj. Men precis som sommarens värme kommer denna lycka också försvinna. Det är ju så det fungerar. Det är så det alltid är. Telefonen ringer ute i köket. Jag ser Alexanders besvikna min när jag lämnar rummet för att svara. Det är en min jag tycker mig se allt oftare. Hör direkt på min lillasysters röst att hon är ledsen. ”Vad är det?” frågar jag. ”De bråkar ju bara hela tiden”, säger hon förtvivlat. ”Varför kan de inte sluta?” Lyssnar och försöker lugna så gott jag kan. Morsan och Jörgen bråkar mer nu. Till slut blir min systers röst lugnare. Men min klump i magen har växt. När jag kommer tillbaka in i vardagsrummet ligger Adam och sover. Kaffet har kallnat. Alexander står och tittar ut genom fönstret. Jag tar fram min snusdosa ur fickan, fingrar på den. ”Ska hon komma hit och sova här nu igen?” frågar han utan att vända sig om. ”Nej, jag tror inte det”, svarar jag. ”Men mamma och Jörgen kommer nog att separera.” ”Okej”, svarar Alexander. ”Kanske är lika bra.” Jag vill skrika åt honom att han inget fattar, men håller tillbaka, han är ju bra och förtjänar inte min ilska. ”Gå och lägg dig och vila eller nåt”, säger jag till Alexander. ”Jag tar dem nu.” ”Jo, det blir ju bekvämt nu när han sover”, muttrar han när han går förbi mig och ut i köket. 16


Jag sjunker ner i soffan bredvid Sofia, tar glaset och dricker ur det kalla kaffet. ”Titta mamma!” säger hon och pekar med pennan. ”Vad duktig du är, gumman!” Tänker på min lillasyster. Jag var tretton år, bara några år äldre än hon är nu, när jag blev tillsammans med Magnus. Och allt spårade ur. Går fram till vagnen och tittar på Adams fem månader gamla ansikte som sover tryggt. Det syns inga spår av oro. Förstår inte, det har inte sjunkit in ännu. Sofia ritar fortfarande, snart har hon ritat slut hela blocket, ibland bara ett streck per sida. Oron är som ett konstant brus, som tinnitus. Jag går tillbaka till soffan. Sätter mig men reser mig upp igen och går till fönstret. Tänker på mamma och Jörgen som inte får separera, tänker på bråket om Sofia och tänker på lilla Adam. Tingsrätten som närmar sig. Kan inte slappna av, vågar inte. Ljudet är så tyst men det är tillräckligt för att jag ska reagera. Är direkt framme vid fällen där Adam börjat röra på sig och gnyr svagt. Små fingrar som kniper åt, greppar något osynligt. Fortfarande med ögonen stängda. Försiktigt stryker jag hans kind, så mjuk. Tar upp honom i min famn. Krånglar med bh:n, tar bort skyddet. Hoppas att det ska komma. Blundar och försöker förstå. Adam börjar äta efter ett tag och jag känner hur tårarna kommer. Jag har två underbara barn. Tommy kommer att förlora vårdnadstvisten. Borde jag inte vara glad?

17


Ida

Ida var inte gammal, inte mer än några år. Hon tittade in i vardagsrummet, mot soffan. Fingrarna höll hårt kring en röd napp. Det fanns en stickig lukt i rummet från föräldrarnas dricka. De hörde inte hennes försiktiga klagan, de var så koncentrerade på varandra. Rösterna var höga. Pappas dova och lite hesa. Mammas hetsiga, mer vassa. De gjorde utfall mot varandra. Ida kände på sig att någonting höll på att gå illa. Kanske skulle de försvinna och lämna henne. Var det hennes fel allting? ”Jag klarar inte av den här skiten längre!” skrek pappa och slog näven i soffkudden. Ida började gråta. Men föräldrarna märkte henne inte där hon stod i öppningen till vardagsrummet. Hon klev in i rummet, slängde nappen allt vad hon kunde mot dem. Det klingade till när den landade på glasbordet framför soffan. Mamma greppade snabbt glaset framför sig i en skyddande gest, pappa ställde sig upp. ”Nämen oj, vad gör du uppe?” sa han. Han log mot Ida som blev alldeles varm. Så kom hon på att de kanske var arga på henne och blev orolig igen. Hon tittade på mamma men kunde inte utläsa något. Pappa böjde sig ner på knä och sträckte ut sina armar. Hon kände hans doft komma emot sig. Pappadoften. Ida gick närmare de utsträckta armarna. Då föll pappa bakåt och landade på rumpan med en duns. 18


”Oj pappa”, sa Ida oroligt och lade sin hand på hans. ”Ingen fara, lilla gumman”, stönade pappa fram. ”Tappade balansen lite bara.” Pappa lyfte upp Ida. Hon borrade in sitt ansikte mot hans halsgrop, kände hur hans skjorta blev fuktig av hennes tårar som vägrade sluta rinna. Med sina starka armar bar han Ida till hennes rum, till hennes säng. Han satte sig på sängkanten. Tyst. Ida tittade på pappas rygg och såg hur den rörde sig uppåt för att sedan sjunka ihop i en djup suck. Hon slöt sina fingrar så hårt hon kunde om snuttefilten. Plötsligt vände sig pappa om. Hans andedräkt kom emot henne som en varm våg, luktade av deras dricka. ”Jag kanske måste åka bort ett tag, gumman”, sa han och strök henne över kinden. Hon ville fråga vad han menade, men blev avbruten precis när hon skulle ta mod till sig. ”Du måste försöka sova nu.” Pappa strök henne över kinden igen. Hon var så trygg när han satt bredvid henne. Hon gjorde som han sa och slöt ögonen, ville göra honom glad, ville inte att han skulle gå, tänk om han aldrig kom tillbaka. Hela sängen guppade när han ställde sig upp, men hon fortsatte att blunda och öppnade inte ögonen förrän ljusspringan från dörren blivit så smal att den nästan försvunnit. Det tog inte lång tid förrän mamma och pappa började bråka igen. Kanske var det för att hon hade gått ut, hon ångrade sig och bestämde sig för att inte lämna sängen förrän det var morgon, hur läskigt det än blev. Hon skulle vara duktig. Rösterna blev högre och högre, skar in i varandra utan mellanrum. Hon tog upp den lilla filten och lade den över ansiktet. Pappa, tänkte hon. Hoppas han inte lämnar mig. Aldrig.

19


2.

Sjuksköterskan nickar igenkännande mot mig när jag går förbi. Tredje gången jag är här, fjärde dagen som han ligger inne. Det surrar om ett lysrör ovanför. Två månader sedan de separerade. Jörgen började supa ännu mer och nu ligger han här, alldeles gul i hyn av en pajad lever. Den gula filten ligger vid fötterna. Jörgen tycks inte se mig först. Långsamt går jag mot sängen och nu vänder han sig om och ler mot mig. Men jag kan se att han har ont, att han lider. ”Hej på dig!” säger jag glatt. ”Har med mig lite tidningar.” Jag håller upp Aftonbladet och Expressen. ”Hej lilltjejen”, svarar han på sitt typiska sätt. ”Sätt dig här.” Han pekar på stolen bredvid sängen. ”Har inte du nåt bättre för dig än att hälsa på skruttiga mig om dagarna?” ”Lägg av!” säger jag och tar hans hand. ”Ska jag hämta lite fika först? Så läser vi sporten sen?” ”Det låter bra.” Han trycker på en knapp och hissar upp sängens huvudände. Det gurglar om termosen när den hostar ur sig det sista kaffet. Så snabbt det har gått, tänker jag när jag lägger upp 20


några kakor på fatet runt kopparna. Men han kommer att bli bra, han måste bli bra. Jörgen sörplar ur kaffekoppen, tittar sedan på mig, ögonen allvarliga. ”Hur går det med Sofia? Hur gick det i tingsrätten?” Jag pillar på piercingen i läppen. ”Inget vidare, de bestämde att han ska få ha henne vissa tider, men …” ”Men vadå, Ida?” ”Men min advokat tycker att det finns skäl att överklaga till hovrätten så jag skiter i vad de säger.” Jörgen suckar tungt, lägger sin hand över min. ”Du måste göra som de säger, Ida, det kommer bara bli värre för dig annars.” ”Det är fan inte rättvist”, säger jag, vill resa mig upp men bläddrar fram sporten istället. Jag börjar läsa högt om senaste fotbollsmatchen. Det entoniga ljudet när Jörgen hissar upp ryggstödet lite till. ”Du Ida”, säger han plötsligt. ”Om jag vandrar vidare så ska du veta …” ”Nej, lägg av.” Jag känner hur ögonen tåras. ”Ska jag läsa nyheterna nu?” Jörgen sjunker tillbaka mot kudden men jag kan inte fortsätta läsa. Släpper tidningen på golvet och lutar mig närmare sängen. ”Du betyder så mycket för mig”, säger jag och tar hans hand. ”Så oerhört mycket.” Det gör ont att se Jörgen sjuk. När jag går genom skogen mot mitt eget ställe är hans ansikte det enda jag ser. Det trötta, sjuka, men ändå urstarka. Mitt ute i skogen vid en konstgjord sjö ligger en liten stuga och utkiksplats för fågelskådare. På baksidan, mot sjön, är det nästan alltid vindstilla. Ingen vet om att jag bru21


kar gå hit, jag vill ha det så. Det är en plats som ingen kan förstöra. Jag sätter mig på bänken och tittar ut mot sjön och fåglarna. Alltid så stilla. Tänker på Jörgen igen. Och på beslutet att Tommy ska ha umgängesrätt vissa helger. Allt håller på att glida ur mina händer. Tänker inte släppa Sofia, inte Jörgen, ingenting. Tittar på sjön, hoppas att friden ska smitta av sig på mig. Försöker andas lugnt. Tar upp mp3-spelaren ur fickan och får samtidigt upp en papperslapp. En adress står nedklottrad, till ett fängelse. Fick den av en granne, han berättade att hans vän som sitter inne behöver brevvänner. Kanske ska skriva, för att få något annat att tänka på. Hinner inte sitta länge vid fågeltornet, måste hem till familjen.

22


3.

Vagnen går precis in i utrymmet mellan den stora stapeln med kaffe till nedsatt pris och hyllan med pasta och risprodukter, men svängen blir aningen för snäv och framhjulet dunkar i pallen med kaffet. Under någon sekund tror jag att paketen som står och svajar kommer klara sig, men så åker de ner på butiksgolvet, landar vid mina fötter. Sätter mig snabbt på huk för att plocka upp dem. En äldre kvinna suckar ljudligt när hon tränger sig förbi barnvagnen. När jag plockar upp det sista paketet hör jag Adams skrik från vagnen. Kvinnan som gått förbi vänder sig om. Kanske tänker hon att jag är för ung, att jag är dålig. Säkert. Paketet glider ur mina händer och faller ner på golvet igen. Jag vill sparka ner hela den jävla pyramiden med extrapriskaffe. Det ilar i tårkanalerna och blicken blir dimmig. Stryker med händerna över ögonen, tar ett djupt andetag och går till vagnen. ”Ingen fara, gubben”, säger jag och lyfter upp honom. ”Ingen fara.” Håller Adam mot axeln. Lugnar honom. Lugnar mig själv. Känner hur hans kropp slappnar av. Lägger ner honom försiktigt i vagnen. Sparkar undan det sista kaffepaketet med foten innan jag rullar vidare. Stannar efter några meter och joggar tillbaka. Måste sköta mig, måste vara stark. Bråket mellan mig och Tommy har blivit så smutsigt. 23


Infekterat. Min struliga bakgrund ligger som en tyngd över alltsammans, det känns som jag inte har en chans. Som om han redan har tagit Sofia ifrån mig. Som om Adam inte får tillräckligt. Vad gör jag om allt pajar igen? Skulle mina gamla vänner välkomna mig tillbaka? Vill jag tillbaka till dem? Jag lyfter ner en burk från hyllan. Snurrar vant på den och för den närmare så att jag kan se den minimala texten. Vid det här laget kan jag alla specialbeteckningar. Scannar innehållet efter mjölk och ägg. Hittar båda. Tar upp en annan burk och upprepar samma procedur. När Sofia bara var tre veckor gammal fick jag veta att hon hade mjölkallergi. Direkt efter det fick jag veta att hon hade ett kraftigt blåsljud på hjärtat och ett par månader senare kom det fram att hon hade äggallergi. Att vara sjutton år och leta efter specialkost som man inte visste något om var inte lätt. Nu, tre år senare har jag börjat vänja mig. Hennes välling finns bara på recept på apoteket och den är svindyr. Men jag har tur och får den rabatterad eftersom det rör sig om allergi. Tänker på Alexander som är hemma med Sofia, kanske leker de något. Borde vara lycklig, men något gör mig rastlös och arg. Undrar hur fan han orkar med mig. Jag som är så dålig. Ibland vill jag bara ge upp, det är då jag tänker på mina gamla vänner, på tiden när jag kallades Kinder. Men jag ska inte ge upp, vill kämpa. Lyssnar på de blippande ljuden, tittar på kassadisplayen och ser hur summan stiger. Blir tvungen att lägga bort en hårborste jag tänkt köpa till mig själv. Har en orolig känsla i magen när jag lämnar affären och går hemåt. ”Mamma”, säger Sofia nästan helt tydligt när hon på ostadiga ben kommer mot mig i hallen. Sätter mig på knä och sträcker 24


ut armarna för att möta henne. Så lycklig när jag ser henne, hur fan kan jag ens vara nära att inte orka? Min ängel. Aldrig ska de få ta dig ifrån mig. Alexander lutar sig mot väggen i hallen. ”Din mamma har ringt”, säger han. Han tvekar en stund. ”Hon lät stressad”, säger han till slut. Något gör mig orolig. Rättar till Sofias tröja som åkt upp över magen. Att man aldrig bara får vara. Med Sofia i famnen reser jag mig upp. ”Jag går och ringer”, säger jag och sträcker fram Sofia till Alexander. ”Byt på Adam också”, fortsätter jag och går till telefonen i köket. Mamma svarar direkt. Rösten låter hysterisk. Den oroliga känslan tar över hela kroppen. Någonting har hänt. ”Vad är det mamma. Vad är det som hänt?” Jag hör först inte vad hon säger. ”Vad sa du?” frågar jag. ”Ta det lugnt!” Alexander kommer in i köket. ”Jörgen har hamnat i koma”, säger mamma. ”Han ligger på intensiven.” Rummet gungar till och jag sjunker ner på golvet. Telefonen ramlar ur mina händer, dunsar mot golvlisten. Jag sluter ögonen. Vill stänga allt ute.

25


9789137139562