Prolog
Det var juni och uppehåll i regnet som strilat ner hela morgonen. Genom rutorna ut mot Midgårdstrappan såg vi föräldrar och anhöriga med skyltar i högan sky, högtidsklädda och andäktiga. Vi sjöng, skrek, bankade och tryckte oss mot de immiga glasdörrarna som stod mellan oss och världen utanför och på given signal sprang vi mot friheten och mot ett liv bortom skolan. Jag slängde min vinröda abiturientmössa ut i folkhavet och prickade någons uppsträckta armar. På huvudet satt nu istället den vita studentmössan, med skrivstil i guld: Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket 1998. Livet som väntade både skrämde och lockade. Borta var gemensamma måltider, pluggstunder, uniformsdagar, den ständiga närvaron av husföräldrar och elevhemmets trettio systrar. Borta var också reglerna och begränsningarna. Ungefär sjuttio kullar nybakade studenter hade sprungit ut på trappan före oss. Några av dem var nu föräldrar på plats, nostalgiskt suckande med en tår i ögonvrån i väntan på sina barn. Kära återseenden på gårdsplanen, av tidigare rumskamrater, lärare och husföräldrar. Där stod min mamma, brorsa och morbror, med egna studentmössor härifrån. Där stod morfar. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Tågande mot Sigtuna centrum, med champagne i småflaskor hängande runt halsen, rökte vi och drack öppet, högtidligt utvigda och lössläppta ur skolans regelverk. Vi sammanstrålade utanför elevhemmet Berga, som de 7