9789137138732

Stanna hos mig

HARLAN COBEN STANNA HOS MIG Översättning Jan Malmsjö

FORUM

Tidigare utgivning Berätta inte för någon Borta för alltid Ingen andra chans Ett enda ögonblick Den oskyldige Den enda lögnen Släpp inte taget Försvunnen För evigt dömd Livlinan

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel Stay close Copyright © Harlan Coben 2012 Svensk utgåva enligt avtal med Lennart Sane Agency AB Omslagsbild Getty Images, Shutterstock Omslagsdesign Anders Timrén Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2013 ISBN 978-91-3713873-2

Med k채rlek och tacksamhet, Diane och Norman Reiter och Ilene och Marty Kronberg

Well now everything dies, baby that’s a fact.

But maybe everything that dies, someday comes back.

Bruce Springsteen, ”Atlantic City”

1

Det hände att Ray Levine, under den där bråkdelen av en sekund då han fotograferade och bländades av blixtljuset, såg blodet. Han var naturligtvis medveten om att det bara var inbillning, men ibland – som till exempel just nu – var bilden så verklig att han måste sänka kameran och granska marken framför sig både länge och noga. Det där hemska ögonblicket när Rays liv förändrades helt och hållet och förvandlade honom, från att ha varit en man med framtid och ambitioner till det vrak som han nu var, dök aldrig upp i drömmarna eller ens när han var ensam i mörkret.

De gräsliga bilderna väntade tills han var helt och hållet vaken, omgiven av andra människor och fullt upptagen med vad man hånfullt skulle kunna kalla ett arbete.

Synerna bleknade tack och lov medan Ray fortsatte att ta bilder av pojken som firade sin bar mitzva. ”Här, Ira!” ropade Ray bakom kameran. ”Vem blir det? Är det sant att Jen och Angelina fortfarande slåss om dig?”

Någon sparkade Ray på smalbenet. Han fick en knuff. Men Ray fortsatte att knäppa bilder av Ira. ”Var ska du ha efterfesten, Ira? Och vem blir den lyckliga tjejen som får första dansen?”

Ira Edelstein rynkade pannan och höll upp handen mot kameran. Ray gick närmare, lät sig inte hejdas och fortsatte att fotografera ur alla tänkbara vinklar. ”Undan med dig!” ropade någon och knuffade till honom. Ray försökte hålla balansen.

9

Knäpp, knäpp, knäpp. ”Jäkla paparazzo!” skrek Ira. ”Kan du inte lämna mig ifred ens för en sekund?”

Ray himlade med ögonen. Han gav sig inte. När han stod där och betraktade omvärlden genom kameraobjektivet återvände plötsligt blodet igen. Han försökte blinka bort det, men det fungerade inte. Ray höll fingret på slutarknappen. Bar mitzva-pojken Ira rörde sig i ett stroboskopliknande ljus. ”Parasiter!” skrek Ira. Ray funderade på om det över huvud taget var möjligt att sjunka djupare än så här. Ännu en spark mot smalbenet besvarade frågan. Nej, det måste vara omöjligt.

Iras ”livvakt” – en jättelik man med rakat huvud som hette Fester – föste undan Ray med en underarm grov som en stock. Rörelsen var lite väl kraftfull och slog nästan omkull honom. Ray kastade en blick på Fester och gjorde en grimas, och Fester mimade en ursäkt.

Fester var Rays chef och vän och ägare till firman ”Upplev kändislivet: hyr din egen paparazzo” och det var ett namn som skulle tolkas bokstavligt. Ray smög inte på kändisar i förhoppning om att kunna ta avslöjande bilder att sälja till skvallerpressen som riktiga paparazzi gjorde. Nej, Ray hade faktiskt sjunkit djupare än så och erbjöd sina tjänster till folk som ville betala för att få uppleva känslan av att vara känd. Eller med andra ord: kunder med överdriven självuppskattning – och som antagligen dessutom hade erektionsproblem – kunde hyra en låtsaspaparazzo som jagade dem och fotograferade så att de enligt beskrivningen i broschyren skulle få ”den ultimata kändisupplevelsen”.

Ray antog att det kanske gick att sjunka ännu djupare, men knappast utan gudomligt ingripande.

Familjen Edelstein hade betalat för ”Stora kändispaketet”: två timmar med tre paparazzi, en livvakt, en journalist och en ljudtekniker med mikrofonbom som följde efter ”kändisen” och fotogra10

ferade honom som om han var Charlie Sheen som försökte smyga in i ett munkkloster. I Stora kändispaketet ingick en souvenir-dvd utan extra kostnad plus en fejkad löpsedel från en påhittad skvallertidning med ”kändisens” foto på förstasidan.

Och vad kostade Stora kändispaketet?

Fyra tusen dollar.

Och för att besvara den självklara frågan: Ja, Ray avskydde sig själv.

Ira trängde sig förbi och försvann in på dansgolvet. Ray sänkte kameran och tittade på sina båda paparazzikollegor. Ingen av dem hade ordet tönt tatuerat i pannan eftersom det faktiskt inte behövdes.

Ray kastade en blick på klockan. ”Fan också”, sa han. ”Vad då?” ”Det är fortfarande en kvart kvar.”

Hans kollegor, som knappt var smarta nog att kunna skriva sina namn med fingret på ett dammigt fönster, stönade. En hel kvart kvar. Det innebar att de måste följa med in och fotografera själva ceremonin och det såg Ray verkligen inte fram emot.

De befann sig på Wingfield Manor, som i en något diskretare version kunde ha fungerat som ett av Saddam Husseins palats.

I den groteskt smaklösa bankettsalen fanns kristallkronor och speglar och elfenbensimitationer och träsniderier och massor av glänsande guldfärg.

Bilderna av blodet dök upp igen, men han lyckades tränga bort dem.

Smoking var anbefallt. Männen såg slitna och rika ut, kvinnorna väl bibehållna och kirurgiskt justerade. Ray trängde sig fram klädd i jeans, en skrynklig grå blazer och svarta gymnastikskor. Flera av gästerna stirrade på honom som om han hade kissat på mattan.

Där fanns en artonmannaorkester och en festvärd vars uppgift var att höja stämningen. Likt en dålig programledare i en teveshow, likt Guy Smiley i Mupparna. Festvärden tog mikrofonen.

11

”Mina damer och herrar”, sa han med en röst som påminde om presentatörens vid en boxningsmatch, ”en stor applåd för Ira som har uppnått sin religiösa myndighetsålder, tagit emot Toran och blivit man. Mina damer och herrar … Ira Edelstein!”

Ira dök upp tillsammans med två … Ray var inte säker på hur de bäst borde beskrivas, men kanske som bättre sortens strippor.

De supersexiga kvinnorna eskorterade lille Ira som hade deras dekolletage i ögonhöjd. Ray gjorde sig beredd med kameran och rörde sig framåt medan han skakade på huvudet. Grabben var tretton år gammal. Om sådana kvinnor ens hade kommit i närheten av honom själv när han var tretton skulle han ha fått en erektion som varat i en vecka.

Ljuva ungdom.

Applåderna var våldsamma och Ira vinkade nådigt till publiken. ”Ira!” ropade Ray. ”Är det där dina nya gudinnor? Stämmer det att du tänker ta med en tredje till ditt harem?” ”Snälla”, sa Ira med väl inövad plågad röst, ”kan ni inte låta mig vara ifred?”

Ray lyckades låta bli att kräkas. ”Men dina fans vill veta sanningen.”

Livvakten Fester med de mörka glasögonen sträckte fram sin jättenäve mot Ray så att Ira kunde komma förbi. Ray fotograferade och blixtljusen förstärkte stämningen ytterligare. Orkestern drog igång med ett dån – när började musiken på bröllop och bar mitzva låta som om det var rockkonsert? Ira började dansa, fräckt och vågat, med de två inhyrda flickorna och sedan anslöt sig hans trettonåriga vänner. De fyllde dansgolvet där de hoppade upp och ner på stället som kängurustyltor. Ray trängde sig förbi Fester, tog ytterligare några bilder och kastade en blick på klockan igen.

En minut kvar. ”Paparazzosvin!” Ännu en liten ligist som sparkade honom på smalbenet. ”Fan också, det där gjorde ont!”

12

Ligisten skyndade iväg. Benskydd, tänkte Ray. Glöm inte benskydden nästa gång. Han tittade på Fester som om han bad om nåd. Fester räddade honom med en nick och släpade in honom i ett hörn. Men det var för högljutt där också och därför smet de ut genom dörrarna.

Fester pekade in mot dansgolvet med en enorm tumme. ”Grabben spelar sin roll ganska bra, eller hur?”

Ray bara stirrade på honom. ”Jag har ett jobb till dig i morgon”, sa Fester. ”Toppen. Vad handlar det om?”

Fester tittade bort.

Det här verkade inte bra. ”Åh, nej!” ”Jo, det är George Queller.” ”Herregud!” ”Ja. Och han vill ha det vanliga.”

Ray suckade. George Queller försökte imponera på tjejer genom att göra ett så starkt intryck på första dejten att han till sist skrämde dem från vettet. Han brukade anlita ”Upplev kändislivet” och lät dem svärma runt honom och hans dejt. För en månad sedan gällde det en kvinna som hette Nancy som han tog med sig till en liten bistro. Där fick hon – och det var alldeles sant – en specialgjord meny med texten: ”Georges och Nancys första dejt av många fler” med adress, månad, dag och årtal tryckt under. När de lämnade restaurangen stod det inhyrda paparazzifolket där, fotograferade och skrek något om att George hade avstått från en helg tillsammans med Jessica Alba till förmån för den förtjusande och vid det laget fullständigt skräckslagna Nancy.

George betraktade de romantiska påhitten som förspel till ”lyckliga i alla sina dagar”. Nancy och andra flickor betraktade dem som förspel till munkavle och en låst källarlokal.

George hade aldrig upplevt en andra dejt med samma kvinna.

Till slut tog Fester av sig solglasögonen. ”Jag vill att du ska gå som försteman.”

13

”Förste paparazzo?” utbrast Ray. ”Jag måste ringa mamma så att hon kan skryta för syföreningstanterna.”

Fester småskrattade. ”Du vet väl att jag älskar dig?” ”Är vi färdiga här?” ”Det är vi.”

Ray lossade objektivet, packade försiktigt ner kamerautrustningen och slängde väskan över axeln. Han haltade mot utgången, inte på grund av sparkarna han fått på smalbenen utan på grund av granatsplittret han hade i höften – det splitter som blev början till hans fall. Nej, det var att göra det för enkelt. Splittret var en ursäkt. En gång i tiden hade Ray haft enastående framtidsutsikter.

Han tog examen vid Columbia University’s School of Journalism där en av professorerna sa att han hade en ”närmast övernaturlig talang” – som numera var helt bortkastad – för fotojournalistik.

Men till slut visade det sig att det livet inte passade honom. Det finns folk som dras till problem som av en magnet. Det finns folk som alltid hittar ett sätt att fördärva allt för sig, oavsett hur välkrattad manegen är.

Ray Levine var en av dem.

Det var mörkt ute. Ray funderade på om han skulle gå hem och lägga sig eller leta upp en bar som var så sjaskig att den hette Tetanus. Det är svårt att välja när man har så många alternativ.

Han tänkte på liket igen.

Nu dök bilderna upp på nytt, snabbt och med stor kraft. Det var väl egentligen inte så konstigt, tänkte han. I dag var årsdagen av när alltsammans tog slut, när allt hopp om lycka dog som …

Den uppenbara liknelsen var väl de bilder som han nu hade i huvudet?

Han rynkade pannan. Är du inte lite väl melodramatisk nu, Ray? Han hade hoppats att dagens idiotjobb skulle befria honom från de tankarna. Men det hade inte fungerat. Han mindes sin egen bar mitzva, ögonblicket när hans far hade lutat sig fram och viskat i hans öra. Han mindes att fadern hade doftat av Old Spice, 14

att han tagit Rays huvud ömt i händerna och med tårar i ögonen sagt: ”Jag älskar dig så mycket.”

Ray sköt undan tanken. Det var mindre smärtsamt att tänka på liket.

Parkeringsvakterna hade velat ta betalt av honom – ingen kollegialitet där – och därför hade Ray letat upp en plats tre kvarter längre bort på en liten sidogata. Han rundade hörnet och där stod den: hans rishög, en tolv år gammal Honda Civic minus en stötfångare. Den ena sidorutan hölls på plats av silvertejp. Ray gned sig på hakan. Orakad. Orakad, fyrtio år gammal, rishög till bil, källarlägenhet som efter en rejäl renovering kanske kunde klassas som ett råtthål, inga framtidsutsikter och alltför mycket sprit. Han borde tycka synd om sig själv, men för det krävdes … tja, att han brydde sig om det.

Ray höll på att ta upp bilnycklarna när det kraftiga slaget träffade honom i bakhuvudet. ”Vad i … ?”

Han sjönk ner på det ena knäet. Allt blev mörkt omkring honom.

En kittlande smärta kröp upp över hjässan. Ray visste knappt var han befann sig. Han försökte skaka på huvudet för att klara tankarna. Ännu ett slag träffade, den här gången nära tinningen.

Något i huvudet exploderade i en blixt av klart ljus. Ray sjönk ner på marken med armar och ben utsträckta. Kanske förlorade han medvetandet – han visste inte riktigt – men plötsligt kände han hur något drog i hans högra axel. Först låg han helt stilla, utan att vare sig kunna eller vilja göra motstånd. Han hade oerhört ont i huvudet. Den primitiva delen av hjärnan, reptilkomplexet, hade kopplat in överlevnadsväxeln. Undvik flera smällar, sa den. Kryp ihop och försök att skydda dig. Ännu ett kraftigt ryck var nära att slita axeln ur led. Men så kändes det som om det släppte och gled undan och då öppnade Ray ögonen.

15

Någon höll på att stjäla hans kamera.

Det var en gammaldags Leica som han nyligen hade försett med ett digitalt bakstycke. Han kände hur armen lyftes och hur remmen började glida av. Om en sekund, inte mer, skulle kameran vara borta.

Ray ägde inte mycket. Kameran var den enda ägodel som var verkligt viktig för honom. Visst, den var hans levebröd, men också den enda länken till den gamla Ray, till det liv som hade varit hans före blodet, och han tänkte inte ge upp den utan strid.

Men det var för sent.

Remmen gled av. Han undrade om han skulle få en ny chans, om rånaren skulle försöka komma åt de fjorton dollar som han hade i plånboken och därmed ge honom ett nytt tillfälle. Han hade inte tid att vänta.

Trots att det fortfarande gick runt i huvudet och benen knappt bar honom skrek Ray: ”Nej!” och försökte kasta sig över angriparen. Han fick tag i något – ett ben, kanske – och försökte slå armarna om det. Han fick inget bra grepp, men det räckte.

Angriparen föll omkull och det gjorde Ray också. Han hamnade på mage. Ray hörde ett klapprande ljud från något som träffade trottoaren och hoppades att han inte hade slagit sönder sin egen kamera. Han försökte öppna ögonen men lyckades bara till hälften och såg kameraväskan ligga någon meter framför sig. Han försökte kravla fram till den, men samtidigt såg han två saker som fick blodet att frysa till is i ådrorna.

Det första var slagträet som också låg där på trottoaren.

Det andra – och det som faktiskt var avgörande – var den behandskade hand som tog upp det.

Ray försökte titta upp, men det var meningslöst. Han fick en plötslig minnesbild från de sommarläger som hans far arrangerade när Ray var barn. Pappa – campinggästerna kallade honom farbror Barry – brukade ordna en stafett där man skulle hålla en basketboll över huvudet och stirra på den medan man snurrade runt så fort 16

man kunde för att sedan, hur yr som helst, försöka dribbla hela planen fram till korgen och skjuta i mål. Problemet var att yrseln var så svår att man raglade iväg åt det ena hållet medan bollen for åt det andra.

Det var så han kände sig nu, som om han var på väg åt vänster medan resten av världen gled åt höger.

Kameratjuven höjde slagträet och stirrade på honom. ”Hjälp!” ropade Ray. Ingen syntes till.

Känslan av panik följdes av en primitiv överlevnadsinstinkt. Fly. Ray försökte resa sig. Men, nej, det gick helt enkelt inte. Han var redan utslagen. En smäll till, ännu ett hårt slag … ”Hjälp!”

Angriparen tog två steg fram mot honom. Ray hade inget val.

Han låg fortfarande på mage, men nu kröp han åt sidan som en skadad krabba. Visst, det skulle säkert fungera. Den farten räckte säkert för att komma undan slagträet. Svinet som attackerat honom var nästan framme. Han var chanslös.

Rays axel slog emot något och han insåg att det var hans egen bil.

Han såg slagträet lyftas över sig. Han var en sekund, kanske två, från att få skallen mosad. Han hade bara en chans och den tog han.

Ray vred på huvudet så att höger kind låg mot asfalten, försökte göra sig så platt som möjligt och kravlade in under bilden. ”Hjälp!” skrek han igen. Och sedan till mannen som höll på att slå ihjäl honom: ”Ta kameran och stick!”

Och det var precis vad angriparen gjorde. Ray hörde ljudet av springande fotsteg försvinna bort i gränden. Helt jävla fantastiskt.

Han försökte krypa fram igen. Huvudet protesterade, men han lyckades. Nu satt han på gatan med ryggen mot passagerardörren.

Han satt där en stund. Hur länge visste han inte. Han kanske till och med svimmade.

Men så småningom, när Ray kände att han kunde, förbannade han världen, kröp in i bilen och startade motorn.

17

Det var ganska egendomligt. På årsdagen av allt det där blodet hade han förlorat massor av sitt eget. Han log lite åt den märkliga tillfälligheten. Han svängde ut på gatan samtidigt som resterna av det ansträngda leendet slocknade helt.

En tillfällighet. Just det. Och inte ens en särskilt märkvärdig tillfällighet om man tänkte efter. Kvällen med allt blod låg sjutton år tillbaka i tiden – det var knappast ett silverjubileum. Ray hade blivit rånad förr. I fjol hade han i berusat tillstånd blivit påhoppad efter att ha lämnat en strippklubb klockan två på morgonen.

Idioten hade stulit hans plånbok och tillskansat sig hela sju dollar och ett kreditkort.

Men ändå.

Ray hittade en parkeringsplats framför huslängan som var hans hem. Han hyrde lägenheten i källaren. Huset ägdes av Amir Baloch, en pakistansk invandrare som bodde där tillsammans med sin fru och fyra ganska högljudda ungar.

Anta, bara för ett ögonblick, att det trots allt inte var en tillfällighet.

Ray gled ur bilen. Det bultade fortfarande i huvudet. Det skulle kännas ännu värre i morgon. Han gick trappan ner förbi soptunnorna till källardörren och körde in nyckeln i låset. Han ansträngde sin plågade hjärna i försöken att hitta ett slags samband – vilket ynkligt litet obetydligt och osannolikt samband som helst – mellan den tragiska natten för sjutton år sedan och kvällens överfall.

Ingenting.

Kvällens överfall var helt enkelt ett rån. Man klipper till en kille i skallen med ett slagträ, snor hans kamera och springer sin väg. Men nog borde han väl ha tagit plånboken också, om det nu inte var samma kille som gav sig på Ray utanför den där strippklubben och visste att han bara hade sju dollar? Det kanske var förklaringen? Glöm det där med tajmning och årsdag. Det kanske var samma jävla typ som rånade Ray för ett år sedan?

Men, nej. Det lät inte riktigt klokt. Vad fan hade han sina Vicodin?

18

Han knäppte på teven och gick till badrummet. När han öppnade skåpet trillade ett tiotal burkar och askar ner i handfatet.

Han rotade i högen och hittade burken med Vicodin. Han hade köpt den illegalt av en man som påstod att han hade smugglat in tabletterna från Canada. Men såvitt han visste kunde de lika gärna vara sockerpiller.

Lokalnyheterna på teven visade bilder från en eldsvåda. Man intervjuade grannarna och frågade vad de ansåg om branden eftersom det var ett så fantastiskt sätt att upplysa tittarna på. Rays mobiltelefon ringde. Han såg Festers nummer på displayen. ”Vad vill du?” frågade Ray och sjönk ner i soffan. ”Du låter för jävlig.” ”Jag blev rånad när jag lämnade Iras kalas.” ”Menar du allvar?” ”Japp. Nån klippte till mig med ett slagträ i skallen.” ”Tog han nåt?” ”Kameran.” ”Du blev alltså av med bilderna?” ”Nej, oroa dig inte”, sa Ray. ”Bilderna är det ingen fara med.” ”I själva verket håller jag på att dö av oro för din skull, men jag kamouflerar det genom att fråga om bilderna.” ”Jag har dem”, sa Ray. ”Hur då?”

Huvudvärken var alltför svår för att han skulle orka förklara.

Dessutom började Vicodinet göra honom lummig. ”Som sagt, oroa dig inte. De är i tryggt förvar.”

För några år sedan när Ray under en period jobbat som ”riktig” paparazzo hade han lyckats ta några underbart komprometterande fotografier av en välkänd homosexuell skådespelare som visade sig vara otrogen mot sin partner med en – hör och häpna – kvinna.

Skådespelarens livvakt slet åt sig Rays kamera och bröt sönder minneskortet. Efter den händelsen monterade Ray en sändare i kameran – en anordning som påminner om den som finns i de 19

flesta kameramobiler – som automatiskt skickade bilderna från minneskortet till den egna mejladressen. ”Det var därför jag ringde”, sa Fester. ”Jag behöver dem nu och det är bråttom. Välj ut fem stycken och mejla dem till mig i kväll.

Iras pappa vill ha vår nya pappersvikt, den där bar mitzva-kuben, nu på en gång.”

På tevenyheterna gled kameran över till ”meteorologen”, en välsvarvad kvinna i åtsittande röd jumper. Allt för tittarsiffrorna.

Ray blundade när hon avslutade med att peka på ett satellitfoto och åter lämnade ordet till den överdrivet hurtiga nyhetsuppläsaren. ”Ray?” ”Fem bilder till en kub?” ”Ja.” ”Det är sex sidor på en kub”, sa Ray. ”Det var som fan! Hör på mattesnillet. Den sjätte sidan är för namn, datum och en davidsstjärna.” ”Jag fattar.” ”Jag behöver dem så fort som möjligt.” ”Okej.” ”Då är läget under kontroll”, sa Fester. ”Men, det är klart … utan kamera kan du ju inte hjälpa George Queller i morgon. Fast du behöver inte oroa dig. Jag hittar nån annan.” ”Nu kommer jag att sova lugnare.” ”Du är en lustig typ, Ray. Skicka över bilderna. Och sen ska du nog vila lite.” ”Jag blir alldeles varm inombords av din omtanke.”

De avslutade samtalet. Ray sjönk tillbaka ner i soffan. De smärtstillande tabletterna fungerade fantastiskt bra. Han nästan log. På teve letade nyhetsuppläsaren fram sin mest allvarliga röst och sa: ”Carlton Flynn, hemmahörande här i stan, har anmälts försvunnen. Man hittade hans bil övergiven med öppen förardörr nära …”

Ray öppnade ett öga och kikade på teven. Bilden av en pojkaktig man med spretigt mörkt hår med silvervita toppar och en 20

rejäl ring i örat fyllde rutan. Killen trutade med läpparna mot kameran och nedtill stod det ”Försvunnen”, när det snarare borde ha stått ”Tönt”. Ray rynkade pannan när något började röra sig i bakhuvudet, en vag känsla som han inte orkade ta tag i just nu.

Hela kroppen krävde att få sova, men om han inte skickade de där fem fotografierna skulle Fester ringa igen och det ville han helst slippa. Med en kraftansträngning lyckades Ray ställa sig upp. Han vacklade fram till köksbordet och startade laptopen för att försäkra sig om att bilderna faktiskt hade kommit fram.

Det hade de.

Det var fortfarande något som gnagde i bakhuvudet, men Ray kunde inte komma på vad det var. Det kanske var något oviktigt som störde tankarna. Eller så var det jätteviktigt. Men det troligaste var kanske att slaget han fått i huvudet skakat loss små vävnadsfragment som bokstavligt talat skavde på hjärnan.

Fotografierna från Iras bar mitzva kom i omvänd ordning: den sista bilden Ray tog visades först. Han bläddrade snabbt igenom fotografierna och valde ett där Ira dansade, en familjebild, en där man såg Toran, en med rabbinen och en där Iras farmor kysste honom på kinden.

Det var fem. Han skrev ett mejl till Fester, bifogade bilderna och klickade på ”skicka”. Klart.

Ray var så trött att han inte var säker på om han skulle orka resa sig från stolen och ta sig hela vägen fram till sängen. Han funderade på att helt enkelt vila huvudet mot bordet och åtminstone ta en liten tupplur först när han mindes de andra bilderna på minneskortet, de som han hade tagit tidigare på dagen, före Iras bar mitzva.

Bröstet fylldes av en överväldigande känsla av sorg.

Ray hade återvänt till den där förbannade parken och fotograferat. Dumt, men han hade gjort det varje år. Varför visste han inte. Eller så visste han och det gjorde i så fall alltsammans ännu värre. Kameraobjektivet gav honom en viss distans, perspektiv och 21

en känsla av trygghet. Det var kanske det som alltihop handlade om. Att han genom att se den där gräsliga platsen ur ett slags betryggande synvinkel på något sätt skulle kunna förändra det som naturligtvis aldrig kunde förändras.

Ray tittade på fotografierna som han hade tagit tidigare på dagen och nu mindes han en sak till.

En kille med spretigt hår med silvervita toppar och en stor ring i örat.

Två minuter senare hittade han det som han letade efter. Han blev kall i hela kroppen när insikten drabbade honom.

Rånaren hade inte varit ute efter kameran. Han hade varit ute efter fotografiet.

Det här fotografiet.

22

2

Megan Pierce var en riktig fotbollsmorsa och hon avskydde det.

Hon stängde dörren till frysen och tittade på sina båda barn genom burspråksfönstret i frukosthörnan. Burspråket erbjöd ”välgörande morgonljus”. Det var i alla fall vad arkitekten hade påstått.

I det nyrenoverade köket fanns dessutom en lyxig gasspis, vitvaror från Miele, en köksö med marmorskiva och fri passage till familjens teverum med storbildsskärm, sköna fåtöljer med mugghållare och tillräckligt med högtalare för en konsert med The Who. Ute på baksidan retades hennes femtonåriga dotter Kaylie med sin yngre bror, Jordan. Megan suckade och öppnade fönstret. ”Lägg av, Kaylie.” ”Men jag har inte gjort nåt.” ”Jag står ju här och tittar på dig.”

Kaylie satte händerna i sidan. Femton år gammal – den där jobbiga tonårsperioden halvvägs mellan barndomen och att vara vuxen, när kroppen och hormonerna börjar sjuda på allvar. Megan mindes det mycket väl. ”Och vad var det du såg?” frågade Kaylie trotsigt. ”Jag såg att du retades med din bror.” ”Fönstret var stängt. Du hörde inget. Jag kunde lika gärna ha sagt ’jag älskar dig, Jordan’.” ”Men det gjorde hon inte!” skrek Jordan. ”Det vet jag”, sa Megan. ”Hon sa att jag var en nolla som inte hade några vänner!”

23

Megan suckade. ”Kaylie …” ”Det gjorde jag inte alls!”

Megan stirrade på henne. ”Ord står mot ord”, protesterade Kaylie. ”Varför tror du alltid mest på honom?”

Varenda unge, tänkte Megan, är som en frustrerad advokat som letar kryphål, ställer orimliga beviskrav och angriper också de mest obetydliga småsaker. ”Du har träning i kväll”, sa Megan till Kaylie.

Flickan lade huvudet på sned och hela hon verkade sjunka ihop. ”Måste jag?” ”Du kan inte svika laget, unga dam.”

Till och med nu när hon sa det – trots att hon hade sagt liknande saker miljontals gånger förut – kunde hon knappt tro att det var hon själv som formulerade sig så. ”Men jag vill inte”, gnällde Kaylie. ”Jag är så himla trött. Och jag ska ju gå ut med Ginger lite senare och jag …”

Kaylie kanske sa något mer, men Megan vände sig bort eftersom hon egentligen inte var särskilt intresserad. I teverummet satt maken, Dave, hopsjunken i grå mysbyxor. Dave tittade på ett program där den senast avpolletterade filmskådespelaren i en smaklös intervju skröt om hur många kvinnor han hade legat med och om alla framgångar han haft på strippklubbarna. Skådespelaren hade stora pupiller, verkade manisk och hade definitivt tagit något som krävde hjälp av en psykiater med vidlyftigt receptblock. Dave satt där i soffan och skakade på huvudet i avsmak. ”Vad ska det bli av den här världen egentligen?” sa han och gjorde en gest mot teven. ”Vilken jäkla idiot. Vilken skitstövel!”

Megan nickade och höll tillbaka ett leende. För många år sedan hade hon känt den där idioten. Även i biblisk mening. Idioten var faktiskt en riktigt trevlig kille som gav folk bra med dricks, gillade trekanter och grät som ett barn när han hade druckit.

För länge sedan.

24

Dave vände sig om och log varmt mot henne. ”Hej, tjejen.” ”Hej.” Dave gjorde fortfarande så där, log mot henne som om han såg henne på nytt, för första gången, och hon insåg än en gång att hon haft tur och att hon borde vara tacksam. Det här var Megans nya liv. Det gamla livet – det som ingen i det här lyckliga förortslandet med återvändsgator, bra skolor och fina tegelhus hade en aning om – hade dött och bränts till aska i ett dike. ”Vill du att jag ska köra Kaylie till fotbollsträningen?” frågade Dave. ”Nej, det kan jag göra.” ”Är det säkert?”

Megan nickade. Inte ens Dave visste sanningen om den kvinna som delat hans säng de senaste sexton åren. Dave visste inte ens att Megans riktiga namn, märkligt nog, var Maygin. Samma uttal, men datorer och id-handlingar brydde sig bara om stavningen.

Hon kunde ha frågat sin mor om den konstiga stavningen, men hon hade dött innan Megan hade lärt sig prata. Hon hade aldrig känt sin far och visste inte ens vem han var. Tidigt föräldralös hade hon efter en svår uppväxt hamnat som strippa i Las Vegas och i Atlantic City. Därifrån hade hon tagit ännu ett steg och hon hade älskat det. Ja, älskat det. Det hade varit roligt, spännande och upphetsande. Det hade alltid varit något på gång och hon hade alltid anat faran, möjligheterna och passionerna. ”Mamma?”

Det var Jordan. ”Ja, älskling?” ”Mrs Freedman säger att du inte har skrivit på lappen om att jag får följa med på klassresan.” ”Jag ska mejla till henne.” ”Hon säger att du skulle ha gjort det senast i fredags.” ”Oroa dig inte, hjärtat.”

Jordan behövde ytterligare några sekunder på sig för att bli helt lugn.

25

Megan insåg alltså att hon borde vara tacksam. I hennes gamla liv dog flickorna unga. Alla känslor, varenda sekund i den världen, var nästan alltför intensiva. Livet kördes på högsta växeln och det ökade inte precis livslängden. Man blev utbränd. Man klappade ihop. Men den sortens liv kunde vara berusande i flera betydelser.

Dessutom lurade alltid faran runt hörnet. När allt till slut snurrade för fort, när Megans liv plötsligt stod på spel, hade hon inte bara upptäckt en flyktväg utan också fått chansen att börja om på nytt, en pånyttfödelse om man så ville, med en älskvärd make, underbara ungar, ett hem med fyra sovrum och en pool på baksidan.

Nästan som av en slump hade Megan Pierce tagit sig upp ur vad man kunde kalla för en kloak och hamnat mitt i den amerikanska drömmen. Av ren självbevarelsedrift hade hon hållit sig på mattan sedan dess och nästan lyckats övertyga sig själv om att det här var den bästa av världar. Och varför inte? Under hela sitt liv hade Megan, precis som alla andra, översköljts av bilder på film och teve som förklarade att hennes gamla liv var fel, omoraliskt och aldrig skulle hålla. Medan det här familjelivet, huset med det prydliga staketet, var eftersträvansvärt, passande och rena himmelriket.

Men sanningen var den här: Megan saknade sitt gamla liv. Det borde hon inte ha gjort. Hon borde vara tacksam och glad för att hon av alla människor, trots den destruktiva väg hon slagit in på som ung, hade hamnat på den plats som alla småflickor drömmer om. Men sanningen var den, och det var en sanning som det hade tagit många år för henne att erkänna, att hon fortfarande längtade tillbaka till de mörka rummen, efter främlingars lystna, hungriga blickar, den dunkande, pulserande musiken, de blixtrande ljusen och adrenalinkickarna.

Och nu?

Dave zappade bland tevekanalerna. ”Är det säkert att du inte har nåt emot att köra? Jag frågar bara för att Jets spelar match i kväll.”

Kaylie rotade i träningsväskan. ”Var är mina fotbollskläder, mamma? Tvättade du dem som jag bad dig om?”

26

Jordan öppnade dörren till frysen. ”Kan du göra en varm macka åt mig? Men inte med det där fullkornsbrödet.”

Hon älskade dem. Det gjorde hon verkligen. Men det fanns dagar, som i dag, när hon insåg att hon – efter en ungdomstid då hon balanserat på slak lina – hade hamnat i en vardaglig hemmamiljö präglad av en häpnadsväckande enformighet där hon, varje dag, måste agera i samma föreställning med samma medspelare som dagen innan, och den enda skillnaden var att de allihop hade blivit en dag äldre. Megan funderade på varför det måste vara så, varför vi tvingas att välja bara ett liv. Varför envisas vi med att det bara kan finnas ett ”jag”, ett liv som utgör hela vår existens?

Varför kan vi inte ha mer än en identitet? Och varför måste vi krossa ett liv för att skapa ett annat? Vi påstår att vi strävar efter att vara ”välbalanserade”, att finna renässansmänniskan i oss, ändå är variationerna bara kosmetiska. I själva verket gör vi allt vad vi kan för att kväva den fria anden, bli lika alla andra, definiera oss själva som ett och enbart detta enda.

Dave återgick till den avpolletterade skådespelaren. ”Den där killen”, sa Dave och skakade på huvudet igen. Men det räckte för Megan att höra den berömda maniska rösten igen för att hon skulle förflyttas bakåt i tiden – hans hand innanför hennes trosor, hans ansikte mot hennes rygg, strävt och vått av tårar.

Du är den enda som förstår mig, Cassie …

Ja, hon saknade det. Var det verkligen så förskräckligt att hon gjorde det?

Hon trodde inte det, men tanken plågade henne. Hade hon gjort ett misstag? Minnena, livet som Cassie – eftersom ingen använder sitt riktiga namn i den miljön – hade legat gömda i bakhuvudet i alla år. Och så, för ett par veckor sedan, hade hon gläntat på dörren till den förflutna, bara en liten aning. Hon hade snabbt stängt och låst igen. Men bara det faktum att hon hade låtit Cassie ta en snabbtitt ut i världen mellan Maygin och Megan … varför kände hon sig övertygad om att hon skulle få sota för det?

27

Dave hävde sig upp ur soffan och gick mot badrummet med tidningen fastklämd under armen. Megan värmde upp smörgåsjärnet och letade efter vitt bröd. Telefonen ringde med ett elektroniskt kvitter samtidigt som hon öppnade dörren till frysen. Kaylie stod alldeles bredvid telefonen. Hon skrev ett sms och struntade fullkomligt i att det ringde. ”Kan du svara?” frågade Megan. ”Det är inte till mig.”

Kaylie kunde skriva ett meddelande på sin mobil med en hastighet som skulle ha gjort Wyatt Earp grön av avund. Men hem­ telefonen, vars nummer var okänt för ungdomarna i Kasselton, var fullständigt ointressant för henne. ”Svara ändå är du snäll.” ”Varför det? Jag måste ändå bara ge luren till dig.”

Jordan, som var i den känsliga elvaårsåldern och alltid var lika angelägen om att bevara familjefriden, lyfte den. ”Hallå?”

Han lyssnade under några sekunder och sa sedan: ”Ni måste ha ringt fel.” Och sedan sa Jordan något som skickade kalla kårar längs Megans ryggrad. ”Det finns ingen här som heter Cassie.”

Megan presenterade ett slags förklaring som gick ut på att budkillarna ofta missuppfattade hennes namn – i full vetskap om att ungarna var så underbart självupptagna att de aldrig skulle ifrågasätta det i alla fall – tog telefonen från sin son och gick in i rummet intill.

Hon lyfte luren till örat och en röst som hon inte hade hört på sjutton år sa: ”Ursäkta att jag ringer så här, men jag tror faktiskt att vi måste träffas.”

Megan släppte av Kaylie vid fotbollsträningen.

Med tanke på det överraskande telefonsamtalet var hon relativt lugn. Hon stannade på parkeringen och vände sig med lätt fuktiga ögon mot sin dotter. ”Vad är det?” sa Kaylie.

28

”Inget. När är träningen slut?” ”Vet inte. Jag kanske går ut med Gabi och Chuckie efteråt.”

Kanske i betydelsen skulle vilja. ”Vart har ni tänkt gå då?”

Axelryckning. ”Ner på stan.”

Det trevliga vaga tonårssvaret. ”Var på stan?” ”Jag vet inte, mamma”, sa hon och tillät sig att låta en aning irriterad. Kaylie ville få det överstökat, men hon ville inte reta upp sin mamma så att hon inte fick lov att gå. ”Vi ska bara hänga lite på stan.” ”Har du gjort alla läxor?”

Megan avskydde sig själv i samma stund som hon ställde frågan.

Det var ett så typiskt mammaögonblick. Hon höll upp handen och skakade på huvudet. ”Glöm att jag sa så där. Gå du, och ha det så kul.”

Kaylie stirrade på sin mor som om en liten extra arm plötsligt hade växt fram ur pannan på henne. Sedan ryckte hon på axlarna, steg ur bilen och sprang iväg. Megan följde henne med blicken.

Alltid. Det spelade ingen roll att dottern var gammal nog att spela i ett riktigt fotbollslag. Megan var tvungen att stanna tills hon var övertygad om att flickan var i säkerhet.

Tio minuter senare hittade Megan en parkeringsplats bakom Starbucks. Hon tittade på klockan. En kvart före avtalad tid.

Hon köpte en latte och hittade en plats längst in i lokalen. Vid bordet till vänster om henne satt en hel skock nyblivna mammor – sömnberövade, med fläckiga kläder, löjligt lyckliga, allihop med varsin baby i släptåg – och babblade för allt vad de var värda. De pratade om de bästa nya vagnarna, vilka som var lättast att fälla ihop och om hur länge de borde fortsätta att amma. De pratade om lekplatser med underlag av krossade gamla bildäck, vid vilken ålder barnen borde sluta med napp, vilka bilbarnstolar som var säkrast och om de skulle ha barnselen framtill, på ryggen eller kanske på sidan. En av dem skröt om att sonen Toddy var ”så känslig för andra barns behov, trots att han bara är arton månader”.

29

Megan log och önskade att hon var en av dem igen. Hon hade älskat tiden som nybliven mamma, men som med så många andra skeden i livet kunde man efter en blick i backspegeln undra när man egentligen hade blivit lobotomerad. Hon visste vad som väntade de nyblivna mammorna: att välja rätt förskola, som om det var ett livsavgörande beslut, och sedan lämning och hämtning, se till så att barnen fick delta i gymnastikklasser, på karatelektioner, lacrosseträning, extraundervisning i franska och så det eviga skjutsandet av egna och andras ungar. De lyckliga stunderna blir för stressiga och de stressiga blir rutin. Den en gång så förstående maken blir allt surare eftersom man fortfarande inte är lika intresserad av sex som före barnet. Ni, som brukade smyga iväg för en kärleksstund så fort ni fick chansen, reagerar knappt längre när ni ser varandra nakna. Ni tror inte att det spelar någon roll – att det är naturligt och ofrånkomligt – men ni glider isär. Ni älskar varandra, på sätt och vis mer än någonsin, men ni glider isär och antingen kämpar ni inte emot eller så märker ni det inte ens. Ni blir vårdare av barn, hela er värld krymper till samma storlek och får samma gränser som gäller för er avkomma och alltihop blir så vackert och fint och tajt och varmt – och det driver oss till vanvett, kväver och förlamar oss. ”Ser man på.”

Megan log reflexmässigt vid ljudet av den välbekanta rösten.

Den var fortfarande sexigt hes av whisky, cigaretter och sena kvällar och bjöd på ett skratt efter varje tvetydigt ord. ”Hej, Lorraine.”

Lorraine log snett. Hennes hår var slarvigt blonderat och alltför yvigt. Lorraine var storvuxen, knubbig och kurvig och såg till så att alla märkte det. Kläderna verkade vara två storlekar för små, men de fungerade ändå på något sätt. Lorraine var fortfarande attraktiv, efter alla år. Till och med mammorna tystnade och stirrade med lagom avvägd avsmak. Lorraine kastade en blick på dem som sa att hon visste vad de tänkte och var de kunde stoppa 30

sina åsikter. Mammorna vände sig bort, mycket snabbt. ”Du ser ut att må bra, tjejen”, sa Lorraine.

Hon satte sig och gjorde en hel liten föreställning av det. Ja, det var sjutton år sedan de såg varandra sist. Lorraine hade varit värdinna, manager, cocktailservitris, bartender. Lorraine hade levt livet och levt det hårt utan undantag. ”Jag har saknat dig”, sa Megan. ”Ja, jag förstår det. Med tanke på alla vykort du har skickat.” ”Förlåt.”

Lorraine avfärdade kommentaren med en handviftning, som om hon stördes av sentimentalitet. Hon rotade i handväskan och fiskade upp en cigarett. Mammorna vid bordet intill flämtade som om hon hade dragit fram en pistol. ”Jag skulle gärna tända den bara för att få se dem springa för livet.”

Megan lutade sig fram. ”Om du inte har nåt emot att jag frågar så skulle jag gärna vilja veta hur du bar dig åt för att hitta mig?”

Det sneda leendet var på plats igen. ”Lägg av, gumman. Jag har alltid vetat var du fanns. Jag har ögon överallt, det vet du ju.”

Megan ville fråga mer, men det var något i Lorraines röst som fick henne att avstå. ”Du har förändrats”, sa Lorraine. ”Gift, ungar, stort hus och en vit Cadillac Escalade på uppfarten. Är den din?” ”Nej. Jag har en svart GMC Acadia.”

Lorraine nickade som om hon tyckte att svaret hade en särskild innebörd. ”Det gläder mig att du har hittat nåt här, men om jag ska vara uppriktig trodde jag faktiskt att du skulle bli kvar, för alltid. Som jag.”

Lorraine skrattade till och skakade på huvudet. ”Jag vet”, sa Megan. ”Jag är faktiskt lite förvånad själv.” ”Sen är det förstås så att alla flickor som hamnar på den smala vägen inte har valt den av fri vilja.” Lorraine tittade bort som om kommentaren inte var värd att fästa sig vid. Men de visste båda två att det inte var sant. ”Vi hade rätt kul ihop, eller hur?”

31

”Det hade vi.” ”Jag har det fortfarande”, sa hon. ”Det här …” – hon gjorde en gest mot de unga mammorna – ”visst kan jag längta, det kan jag faktiskt. Men samtidigt inte. Det är ingenting för mig.” Hon ryckte på axlarna. ”Jag kanske är för självisk. Det är som om jag har ADHD eller nåt. Jag behöver nåt som stimulerar mig.” ”Ungar kan vara väldigt stimulerande, tro mig.” ”Jaså?” sa hon, mycket skeptiskt. ”Ja, det var ju skönt att höra.”

Megan visste inte riktigt hur hon skulle fortsätta samtalet. ”Du jobbar fortfarande på La Crème alltså?” ”Ja. Mest i baren.” ”Och varför hör du av dig helt plötsligt?”

Lorraine vände och vred på den otända cigaretten. Mammorna fortsatte med sitt enfaldiga pladder, även om entusiasmen verkade ha dämpats en smula. De sneglade oupphörligt på Lorraine, som om den främmande kvinnan var ett slags virus som hade smugit sig in i deras förortsliv för att förgöra det. ”Som jag sa så har jag alltid vetat var du har hållit hus. Och du vet ju att jag aldrig skulle säga nåt?” ”Visst.” ”Och jag vill egentligen inte tränga mig på nu heller. Du tog dig därifrån, det sista jag vill är att försöka dra tillbaka dig igen.” ”Men?” Lorraine såg henne i ögonen. ”Men nån fick syn på dig. Eller syn på Cassie, kanske jag skulle säga.”

Megan skruvade på sig där hon satt på stolen. ”Du har varit på La Crème, eller hur?”

Megan sa ingenting. ”Du, jag fattar. Tro mig. Om jag skulle umgås med solstrålarna där hela dagarna” – Lorraine gjorde en gest med tummen mot symbolerna för det lyckliga moderskapet – ”skulle jag kunna offra en ko för chansen att få en helkväll då och då.”

Megan tittade ner i kaffet som om svaret kanske fanns där.

32

Hon hade faktiskt varit på La Crème igen, men bara en gång.

För två veckor sedan, nästan på årsdagen av flykten, hade hon åkt till Atlantic City för att vara med på ett trist seminarium och en konferens. Nu när ungarna började bli äldre hade Megan bestämt sig för att försöka skaffa ett jobb som fastighetsmäklare. På senare år hade hon provat lite av varje: träningscoach, yogalektioner och keramik, och till slut en grupp som träffades för att författa sina memoarer, som i Megans fall naturligtvis hade varit ett rent påhitt. Alltihop hade varit desperata försök att hitta ett sätt att ”förverkliga” sig själv, något som de som redan har allt tror sig behöva. I själva verket tittade de alla uppåt när de snarare borde ha vänt blickarna nedåt. De sökte andlighet trots att Megan insåg att svaret antagligen stod att finna i det mer grundläggande och enkla.

Om Megan fått frågan skulle hon säga att hon inte hade planerat det. Det var stundens infall, ingen stor sak, men under den andra kvällen på hotell Tropicana, bara två kvarter från La Crème, hade hon klätt sig i sin slampigaste klänning och gått till klubben. ”Såg du mig där?” frågade Megan. ”Nej. Och jag antar att du inte försökte söka upp mig?”

Det fanns något sårat i Lorraines röst. Megan hade faktiskt sett sin gamla väninna i baren, men hållit sig på avstånd. Det var en stor klubb och det var mörkt. Folk gillade att hålla sig undan på sådana ställen. Det var inget problem för den som ville förbli osedd. ”Det var inte meningen att …” Megan avbröt sig. ”Men vem var det då?” ”Det vet jag inte. Men stämmer det?” ”Jag var bara där en gång”, sa Megan.

Lorraine sa ingenting. ”Jag förstår inte. Gjorde det nåt?” ”Varför kom du tillbaka?” ”Spelar det nån roll?” ”Inte för mig”, sa Lorraine. ”Men en snut var där och han fick 33

syn på dig. Samma snut som har letat efter dig i alla år. Han har aldrig gett upp.” ”Och nu tror du att han har hittat mig?” ”Ja”, sa Lorraine. ”Och jag tror att det är rätt stor risk att han får tag i dig.” ”Du har alltså kommit för att varna mig?” ”Ungefär.” ”Men det är väl nåt mer också?” ”Jag vet inte vad som hände den där kvällen”, sa Lorraine. ”Och jag vill inte veta det heller. Jag är lycklig. Jag gillar mitt liv. Jag gör vad jag vill med vem jag vill och jag lägger mig inte i andras affärer.

Förstår du vad jag menar?” ”Ja.” ”Och jag kan ha fel, du vet ju hur det är på klubben. Mörkt. Och det var … sjutton år sen? Jag kan alltså ha tagit fel. Det var bara en sekund, men såvitt jag minns var det samma kväll som du var där.

Och nu när du är tillbaka och en till har försvunnit …” ”Vad pratar du om, Lorraine? Vad var det du såg?”

Lorraine tittade upp och svalde. ”Stewart”, sa hon och pillade på den otända cigaretten. ”Jag tror att jag såg Stewart Green.”

34