9789137138336

Nadeem Aslam

Den blinde mannens trädgård Översättning Niclas Hval

Tidigare utgivning Kartor för vilsna älskande 2006 Den förspillda vakan 2009

Aischyloscitatet på sidan 11 är en bearbetning av Emil Zilliacus översättning av Agamemnon, Hugo Grebers förlag, Uppsala 1929.

Citat ur Koranen är med något enstaka undantag hämtade ur Muhammed Knut Bernströms översättning, Proprius förlag, Stockholm 2002.

Citatet ur Det förlorade paradiset av John Milton på sidan 341 är hämtat ur Ingvar Björkesons översättning, Natur & Kultur, Stockholm 2012.

Citatet av Hafez på sidan 368 är en bearbetning av Fateme Behros översättning i Östanvindens ande, Ellerströms, Lund 2007.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel The Blind Man’s Garden Copyright © Nadeem Aslam 2013 All rights reserved Omslagsdesign Nina Leino/PdeR® Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2014 ISBN 978-91-3713833-6

Till Sadia och Nasir

innehåll i. Fotnoter till ett nederlag 9 ii. Den blinde mannens trädgård 145 iii. Jämbördiga söner 339 iv. Jesaja 421

i. Fotnoter till ett nederlag

Men n채r en m채nskas levnadsblod flutit ur ett banes책r bringar inga s책nger bot.

Aischylos

1 Historien är den tredje föräldern.

När Rohan tar sig fram genom trädgården strax efter skymningen drabbas han av ett minne från sonen Jeos barndom, ett minne som får honom att slå av på takten tills han slutligen stannar helt. Framför honom brinner levande ljus på olika ställen i huset eftersom de inte har någon ström. Det sägs att sår kan utstråla ljus under vissa omständigheter, rör man vid dem kan skenet fastna på händerna, och medan ljusen brinner föreställer sig Rohan att var och en av lågorna är skador som har åsamkats hans hus.

En kväll när Rohan hade berättat en saga för Jeo fick pojken något bekymrat över ansiktet. Rohan slutade berätta och gick upp till honom och tog honom i sina armar, han kunde känna hur den lilla kroppen skälvde. Från solnedgången och framåt brukade pojken försöka intala sig själv att han skulle fortsätta finnas till efter det att han hade somnat, att han skulle komma ut i ljuset på andra sidan igen. Men den kvällen var det något annat. Efter några minuter avslöjade han att rädslan berodde på skurken som gjort entré i sagan han fick berättad för sig. Rohan skrattade till för att lugna honom och sa: »Men har du någonsin hört en saga där de onda segrar på slutet?« Pojken tänkte efter en stund innan han svarade. »Nej«, sa han. »Men innan de förlorar skadar de goda människor. Det är det jag är rädd för.« 13

2 Rohan ser ut genom fönstret och vilar blicken på trädet som hans fru planterade. Det är nu tjugo år sedan hon dog, fyra dagar efter att ha fött Jeo. Doften från trädets blommor kan få samtal att stanna av. Rohan känner inte till någon renare källa till melankoli. En liten del av det rör sig i den kalla vinden – en handfull löv på en mindre gren som inte är större än att en soldat hade kunnat bryta av den före striden och fästa den på hjälmen som kamouflage.

Han ser bort mot klockan. Om några timmar ska han och Jeo ge sig av på en lång resa, de ska ta nattåget till Peshawar. Det är oktober. Förra månaden blev USA angripet och de fick uppleva en dag då elden hemsökte deras städer. Till följd av det har Västs arméer invaderat Afghanistan. »Slaget vid World Trade Center och Pentagon« kallar vissa pakistanier terrorattackerna i september. Logiken lyder: det finns inga oskyldiga människor i en skyldig nation. På motsvarande vis är det nu, några veckor senare, husen, fruktträdgårdarna och kullarna i Afghanistan som trasas sönder av bomber och granateld. De sårade och skadade förs till Peshawar och Jeo vill ta sig till gränsstaden och hjälpa till att ta hand om dem. Far och son kommer att vara framme tidigt i morgon bitti efter tio timmars resa genom natten.

Glasrutan i fönstret bär Rohans spegelbild; den djupt mörkbruna regnbågshinnan i vartdera ögat, det färglösa skägget som ges en svag lyster i stearinljusets sken. Ett ansikte som är som ett dokument över hur tiden tynger själen.

14

Han går ut i trädgården där månens första strålar väljer ut löv och grenar. Han tar en lykta från en nisch. När han står under silkesbomullsträdet höjer han lyktan och ser upp i dess magnifika krona. De högsta träden i trädgården är tio gånger högre än en människa, och även om Rohan sträcker armen så högt det går når inte ljuset bortom det första lövskiktet. Han kan inte se någon av fågelsnarorna – ett helt nätverk av tunna ståltrådar döljs i kronorna där öglor får liv och dras åt precis tillräckligt hårt för att varsamt fånga in en vinge eller hals utan att skada den.

Eller det var åtminstone vad den okände mannen hade hävdat. Han kom hit på förmiddagen och frågade om han fick sätta upp snarorna. En stor rektangulär bur satt på pakethållaren på hans rostiga cykel. Han förklarade att han cyklade genom staden med buren full av fåglar och fick betalt för att släppa en eller flera stycken fria. Den barmhärtiga gärningen kunde skänka kunden förlåtelse för några synder. »Jag är känd som ’fågelbenådaren’«, sa han. »Den frisläppta fågeln ber en bön för den som skänkt den frihet. Och Gud nonchalerar aldrig de svagas böner.« Rohan hade tänkt att buren var stor nog för en människa.

För honom framstod främlingens idé som allt annat än självklar, resonemanget haltade. Om en fågel ber en bön för den som skänker den frihet, borde den då inte nedkalla fördömelse över den som fångar in den? Och över den som möjliggör infångandet? Han hade velat begrunda saken och bad mannen återkomma senare. Men när han vaknade efter sin eftermiddagslur upptäckte han att fågelbenådaren hade uppfattat deras hastiga ordväxling som ett godkännande. Medan Rohan sov hade han kommit tillbaka till huset och satt upp oräkneliga snaror, och Jeo hade fått höra att han hade Rohans tillåtelse till detta. »Han sa att han kommer igen tidigt i morgon bitti och hämtar fåglarna«, sa Jeo. 15

Rohan blickar upp i trädens vitt utbredda armar medan han rör sig från plats till plats i trädgården, upp bland de tusentals sovande löv som omger hans hus. Vinden vaknar då och då men annars är allt tyst och stilla, ett stort lugn råder i nattluften.

Han är säker på att många av snarorna redan har dragits åt och han kan inte undgå att föreställa sig skräcken och lidandet hos de fångade fåglarna som under dagen annars drillar mjukt och pilar fram och tillbaka mellan grenarna och ser ut att ha tecknats med ett finare stift än sin omgivning, som om deras konturer och dräkter var skarpare än allt annat. Nu kan han nästan känna hur ögon släcks två och två.

Ju större synd, desto ovanligare och dyrbarare måste fågeln som utraderar den vara. Är det så fågelbenådaren arbetar? En sparv för ett mindre svek, och en paradisflugsnappare samt en glansfasan för tvivelstankar om Hans existens.

Han lägger handen mot trädets bark som om han skickade fördragsamhet och mod upp till de små varelserna. Han har grundat och varit rektor för en skola, och hans varma känslor för det här trädet beror på dess kopplingar till lärdom och kunnande. Man har tillverkat skrivtavlor av dess trä sedan antiken, ett användningsområde som återspeglas i dess namn. Alstonia scholaris.

Med lyktan i hand börjar han gå tillbaka till huset som ligger precis i mitten av trädgården. Innan han byggde det besökte han Mecka, Bagdad, Córdoba, Kairo, Delhi och Istanbul, de sex platser som förkroppsligar islams forna storhet och ljusa framtid. Han tog med sig en näve jord från var och en av platserna och spred ut dem i en båge i luften, han såg hur tro, dygd, sanning och urskillning lämnade hans hand och långsamt dalade till marken. Det var vid denna renande linje, böjd som en nymåne eller skära, som han hade grävt grunden.

På artonhundratalet hade Rohans gammelfarfar fött upp hästar på den här marken och hans djur var kända för sin uthål16

lighet och lättfotade styrka och för att de oskodda kunde ta sig fram över stenigast tänkbara underlag. Under upproret mot britterna i juli 1857 hade en grupp män kommit till hästuppfödaren, det var på dagen för den stora solförmörkelsen, och under de sjutton skumma minuterna hade upprorsmännen talat om sitt uppdrag och nationen, de riktade sina ord som pilar mot Imperiets bepansrade makt. Storbritannien var den överlägset främsta stormakten i världen vid den här tiden, och det var inget mindre än hela jordens öde som låg i vågskålen. De behövde hans hjälp men han sa att han inte hade några hästar att ge dem.

Norfolktravaren och arabhingstarna, dhanni-, tallagang- och kathiawarstona – alla hade skickats till en avlägsen avkrok för att undkomma Ludhianafebern som svepte fram i regionen.

När rebellerna vände om och tänkte ge sig av sprack marken långsamt framför dem, och en reva i form av en stjärna bildades. En liten sfär av svartaste glas dök upp i mitten av stjärnan.

Sedan förstod de att det faktiskt var ett öga, en uråldrig blick som riktades upp mot dem från jordens innanmäte. En fantom.

Ett fantasifoster. Ett ögonblick senare hade hela hästens huvud kommit upp ur marken och den muskulösa halsen kastade till och spred jord omkring sig i den solförmörkade luften. Hovarna fick på något vis det fäste som krävdes och resten av det frustande djuret tog sig upp: den mäktiga bringan, den kraftiga bakdelen. En blodfylld kropp som sliter sig loss ur den levande planeten.

Marken exploderade. Ett dussintal hästar bröt fram, sedan nära två dussin, och deras olikartade skrin fyllde luften efter de timmar de tvingats tillbringa i mörkret. Ett utbrott av rasande själar från underjorden. Den kringkastade jorden och skriandet från befriade käkar och skräcken hos män under dagsmörkret.

Rohans gammelfarfar hade dagen innan förvarnats om att upprorsmännen som jagades av britterna skulle försöka beslagta hans djur. Under flera timmar hade han och hans nio söner 17

grävt ett dike som var djupare än deras högsta hingst och sedan lett ner alla tjugofem hästarna i det, medan de svarta, vita, skäckoch skimmelfärgerna glänste i den dalande solens sneda strålar.

Hästarna var älskade och litade på sina herrar när de fick ögonen förbundna och leddes ner i diket, men de reagerade när männen började ösa jord över dem, de stampade med hovarna i marken när jorden steg allt högre kring deras ben. Vita löddrande saltränder gled nedför kropparna medan männen dämpat uttalade de fraser eller ord som varje djur brukade gilla att höra. För att om möjligt skänka dem tröst. Men de fortsatte målmedvetet hela natten med arbetet medan stjärnor tändes ovanför dem och hängde där som en skog av glas, och de fortsatte även när ett oväder närmade sig och natten laddades med elektricitet och himlen såg ut som om det var krig och uppror även där uppe, för ingen av hästarna skulle tillåtas falla i upprorsmakarnas händer. Rohans gammelfarfars lojalitet låg hos britterna och han var övertygad om att de här männen hade blivit vilseledda.

När bara hästarnas halsar syntes hoppade männen ner i diket och packade jorden med fötterna, de sprang runt bland de tjugofem huvudena som växte där i marken medan flagor av mjuk blå eld singlade ner från den blixtfyllda himlen och landade i manarna och i männens skägg och hår.

Allah hade sagt till Sunnanvinden: »Bliv till!« och den arabiska hästen hade skapats.

Förbarmande tankar fick till sist fäste i deras hjärtan och de tio männen gick längs raden av huvuden och satte stora korgar över dem, som en huva av grässtrån och vass och palmblad som skapade en luftficka som gjorde att djuren kunde fortsätta andas.

Sedan klättrade de upp och började kasta i de sista spadtagen jord, och de såg till att de inte täckte korgarna helt och hållet utan lämnade ett hål stort som ett tumavtryck där luften kunde komma in. Bortsett från ett svagt darr från underjordiska hovar 18

var allt stilla när horisonten markerades med en klarröd linje bakom männen. Solen gick upp och de inledde sin väntan på upprorsmännen, plötsligt medvetna om det tryck deras kroppsvikt utövade på marken.

Insekter börjar dras till lyktan i Rohans hand när han går tillbaka mot huset, malar som ser ut som spån från pennvässaren och malar som är så överdimensionerade och kraftigt pigmenterade att de hade kunnat misstas för fjärilar.

På stigen framför honom ligger en svart fjäder som måste ha tappats av en fågel som kämpar där uppe.

Upproret slogs med tiden ner i hela landet och ett tusenårigt islamiskt styre fick sitt slut i Indien då Storbritannien fick fullständig makt över landet. Ett muslimskt land gick förlorat till icke-troende och Rohans förfäder hade varit medskyldiga till det.

Det var den här sekelgamla skamfläcken som Rohan hade försökt bli av med när han spred ut jord från Allahs sex älskade städer. Mecka. Bagdad. Córdoba. Kairo. Delhi. Istanbul. Han strödde ut den i samma form som diket som hästarna hade begravts i, den klyfta som de hade uppväckt sig själva ur.

3 Husets yttermur är klädd i parfymjasmin, Pakistans nationalblomma. Jeo går längs den och kommer till det som var hans mors arbetsrum. Han sätter det brinnande ljuset på skriv­ bordet som är fullt av bläckfläckar från hennes reservoarpenna.

Kalender­bladet har inte bytts sedan hennes död samma månad som han föddes.

Han öppnar en stor kartbok, ljudet från dess sidor och hans andetag är det enda som hörs i rummet. Han har ljugit om resan till Peshawar. Han vill vara där han behövs mest – så nära krigets blodiga centrum som möjligt – och har i hemlighet ordnat så att han ska få korsa gränsen till Afghanistan från Peshawar.

Han böjer sig nära i det svaga ljuset och betraktar geografin i Nordvästra gränsprovinsen dit han ska ta sig med sin far i natt.

Hans ögon rör sig från plats till plats. Här finns bergskedjan Pir Sar som Alexander belägrade 326 f.Kr., ett fäste som är så formidabelt att självaste Herakles, Zeus son, lär ha funnit det ointagligt. Och år 1221 förföljde Djingis khan den siste muslimska prinsen i Centralasien till det här stället strax söder om Peshawar. Och där ligger Pushkalavati som regelbundet besöktes av kinesiska pilgrimer under fyra-, fem- och sexhundratalen eftersom Buddha skänkte sina ögon som en allmosa där.

Att han ska korsa gränsen till Afghanistan är inte bara hemligt för hans far. Jeo har inte heller avslöjat sina planer för sin fru som han varit gift med i ett år, och inte för sin syster och svåger, han vill bespara dem all onödig oro. Rohan ska åka med honom 20

i natt till Peshawar och kommer hem igen i övermorgon, och vid det laget är Jeo redan i Afghanistan.

Som barn brukade han somna till sagorna hans far berättade och sedan drömde han om martyrer. Han såg dem ligga där med själar som just lämnat kroppen med försiktig hjälp från änglar och andra bevingade varelser, och solen och molnen var röda och fåglarna såg blodfläckade ut där de flög. Och i drömmen visste han att de hade kämpat med obändig vilja och ursinnig styrka, karaktärsdrag som inte hade formats av kriget utan avslöjats av det, som hade funnits i deras själar långt innan födseln, och medan Jeo sov visste han att alla dessa män var han själv, han hade varit dem innan han blev den han var nu, tusentals skuggor som sträckte sig bakåt genom generationerna, som överlämnade saker till honom medan han sov, och det handlade inte bara om liv och död utan om det eviga livet och döden.

Han river försiktigt ut flera kartor ur boken och i det här ljuset gör Afghanistans berg och kullar med sina oändliga förgreningar och korridorer att sidorna ser hopskrynklade ut, och en kort sekund vill han försöka släta ut dem. Laserstyrda bomber faller på sidorna i hans hand, missiler som åkallats från Arabiska havet från amerikanska krigsskepp som är lika långa som Empire State Building är hög.

Han kommer ut ur rummet och går tvärs över trädgården, han orsakar rörelser och får skuggor att kila i väg åt alla håll när han snuddar vid löven och han tittar upp. När en fågel har fastnat i den första öglan dras en rad andra öglor också åt så att hela kroppen hålls stilla och fågeln inte kan flaxa vilt och skada sig.

När han kommer till verandan lägger han kartorna i sin väska. En lampa brinner i fönstret till rummet han delar med sin fru Naheed, hennes skugga glider fram över väggen. Ljuset är honungsfärgat, som hennes ögon, och i hans inre framkallas bilden av hennes mörka Niagarafall till hår och tyngden från hennes hand på hans bröst om natten. Lusten väcks i honom 21

ännu en gång i dag, han vill ha henne inom armlängds avstånd nu när han vet att han inte kommer att få träffa henne på ett tag.

Han går genom den svarta korridoren och stiger in i rummet och hon vänder sig mot honom.

Mikal ska följa med honom till Afghanistan. De råkade stöta på varandra förra veckan när Jeo tog motorcykeln och körde hemifrån till andra sidan av staden på Grand Trunk Road. Han hade inställt sig vid högkvarteret för organisationen som skickar män till Afghanistan och presenterat sig där. De behövde läkare, och även om Jeo bara gick på läkarutbildningens tredje år och var långt ifrån färdigutbildad blev de mycket glada för att han erbjöd sin hjälp. Organisationen sysslar med välgörenhet och driver bland annat en madrasa där fattiga barn får lära sig att läsa och skriva – tjugo rum som surrar som bikupor av varningar och lovord – och han var på väg ut när han fick syn på en figur som kom ut från en dörr i närheten, på ett ansikte som vittnade om en obrytbar isolering. »Mikal.« Om kärlek uppstår när man får en skymt av någon annans ensamhet så hade han älskat Mikal sedan de var tio år gamla.

Mikal tittade upp och Jeo gick fram och de lade armarna om varandra. »Vad gör du här?« frågade Jeo när de släppte taget.

Mikal omfamnade honom igen. »Jag lämnade några vapen som jag har reparerat åt dem«, sa han till sist. Han lade som alltid en viss allvarsam tyngd bakom sina ord och en minimal rörelse hos de där ögonbrynen som möttes i mitten kunde skönjas. »Jag jobbar i en vapenverkstad.« Runtomkring dem var madrasan full av ljud från barn som inte kände till mycket annat än försakelser i livet och därför bad lika hungrigt som de åt.

Jeo tvekade inte utan berättade om Afghanistan för Mikal.

Denne nästan-broder. Denna blodsbandskärlek i allt utom till 22

namnet. Mikal var tio år gammal när han och hans äldre bror flyttade in hos Jeo – Mikal kom med en bok om stjärnbilder under armen där sidorna var fyllda av hjältar och odjur som fångats i diamantprydda nät. Hundvalpen som han höll tag om med den andra armen fick man ge bort efter ett par månader när det stod klart att det var en varg. Mikal och Jeo var lika gamla och blev snart oskiljaktiga. Jeo beundrade Mikals vaksamhet och självbehärskning som formade varje steg han tog, även om gracen tillfälligt försvann när något gjorde honom arg och han såg till att hålla sig undan. »Ska du åka till Afghanistan?« sa Mikal när Jeo hade pratat klart. »Bara en månad. Om ett tag kanske jag åker en längre period.« »Men hur går det med dina studier?« »Jag kommer i kapp igen.« När Jeo var tolv år gammal hade Rohan tagit med honom för att han skulle få se sin första operation, och vid tretton års ålder visste han saker som lärdes ut på läkarutbildningens första år.

Han gav Mikal skjuts till vapenverkstaden och medan motorcykeln rusade fram genom trafiken sa han över axeln: »Du har fortfarande inte berättat varför du bara försvann förra året. Du missade mitt bröllop. Och du har bara hälsat på som hastigast en gång sedan dess. Jag undrar om du ens minns vad min fru heter.« »Jag visste inte att du tänkte gifta dig«, sa Mikal.

Mikals föräldrar hade varit kommunister och hans far blev gripen av polisen vid tiden för Mikals födelse och hade inte setts till sedan dess. Det var mammans död tio år senare som ledde till att Rohan tog hand om Mikal och hans bror. Folk som kom på obestånd brukade be Mikal att be en bön för dem, föräldralösa barn sades nämligen tillhöra de varelser vars böner Allah aldrig nonchalerade.

23

I vapenverkstaden låg AK-47:orna staplade sex på varandra i hyllorna. Om de hade varit äkta skulle de ha kostat åttiotusen rupier styck, men det här var kopior som var värda en fjärdedel så mycket. Dagen efter att Väst hade invaderat Afghanistan hade en »fromhetsrabatt« införts för dem som önskade köpa sig ett vapen och dra ut i jihad. Det fanns reproduktioner av äldre vapen också, gevär som gick att hitta i Towerns rustkammare, kinesiska pistoler i kaliber .30, argentinska Ballester-Molinapistoler. På väggen hängde ett stort fotografi av en flock örnar som tränats i att delta i krig, vingarna var halvt utsträckta i en skarp vinkel, som levande bokstöd. En dröm från landets förflutna.

Föreståndaren gav Mikal anvisningar om diverse reparationer och gick för att följa böneutroparens uppmaning. Avtryckaren var trög på ett hagelgevär och ägaren till en revolver ville att den skulle låta mer när han avfyrade den. Mikal vek ner framstocken, häktade av bakstocken och lade undan pipan. »Afghanistan, säger du«, sa han. »Du är den ende jag har berättat det för.« »Tänk om du råkar ut för något, vad händer då?« »Kommer du hem innan jag åker?« Banden mellan dem hade stärkts, Jeos syster var nu gift med Mikals bror. »Jeo. Du kan råka ut för något där borta. Du kan bli dödad, eller förlora förståndet eller dina lemmar eller ögon.« »Vad skulle hända om alla tänkte så?« Mikal dröjde med blicken på honom och återgick sedan till arbetet. Jeo kunde känna hur Mikals noggranna sinne tog itu med uppgiften. Allt mekaniskt skulle avtvingas sina hemligheter. En gång var han nära att stjäla en helikopter. »De borde inte ha lämnat kvar nycklarna i den«, sa han. »Men jag hejdade mig när jag såg hur många spakar det var.« Vid fjorton års ålder hade han kört en bulldozer, flera olika bilar och en båt. »Förr gjorde du leksaker«, sa Jeo. Mikal lutade sig bakåt i stolen och utan att vända sig om öpp24

nade han skåpet bakom sig och tog fram en liten mekanisk bil.

Han vred om nyckeln flera gånger och ställde den på glasdisken.

Jeo höll ut handen borta vid kanten så att bilen kunde trilla ner i den när den kom fram. »Behåll den. Du får den.« Mikal sköt nyckeln över disken mot honom. »Vad skulle du säga om jag sa att jag vill följa med dig?« »Jag behöver inte någon som tar hand om mig.« Mikal hade öppnat revolverns laddlucka och spänt hanen halvvägs, men nu hejdade han sig och såg upp. »Jag menade inte så.« Han vred på trumman och matade ut patronen från kammaren med utstötaren.

Han tände en Gold Flake och sa med ett brett leende: »Jag röker fem om dagen. Mina fem böner.« Jeo var tvungen att le. »Du kommer att hamna i helvetet.« Sedan sa han: »Menar du allvar med att följa med?« »Ja. Jag går tillbaka dit senare i dag och anmäler mig.« »Vad ska du göra där borta?« »Jag kan bära de sårade till dig från slagfältet.« Och efter en stund, utan att se på honom, lade han till: »Och jag minns vad hon heter, Jeo. Vad hon heter och att hon är ättling till Profeten.« Naheed lyfter undan Jeos arm från sin midja. Om knappt två timmar ska han ge sig av med Rohan för att ta tåget till Peshawar, men just nu blundar han och sover en ytlig sömn. Hon knäpper tunikan i halsen och är på väg bort från sängen när ett litet ryck får henne att vända sig om. Han ligger på hennes slöja. När hon kommer närmare ser hon i stearinljusets sken att han i själva verket har knutit ena snibben av den om sitt högra pekfinger. Hon knyter upp knuten och hennes glasarmband klirrar när hon slår till honom lätt på den nakna axeln. Han ler utan att öppna ögonen och de tumslånga groparna dyker upp i 25

kinderna. Han hade gjort henne mållös en dag när han sa: »Jag skulle vilja dö medan jag ser på dig.« Hon blickar ut genom fönstret, bort mot den låga rosenträdsgrenen där man varje år hänger upp ett får och tar ut inälvorna och flår kroppen inom några minuter efter de sista medvetna ögonblicken, för att högtidlighålla Abrahams offer. Fåret köps som ett vuxet djur några dagar innan, men helst ska man föda upp det själv, ge det kärlek och sedan döda det.

Hon vänder sig om och upptäcker att han ser intensivt på henne. Han reser sig på ena armbågen och plockar upp leksaksbilen från boktraven på nattduksbordet. Den kommer emot henne mellan kläderna han lät falla till golvet tidigare, åker förbi henne och försvinner strax utom synhåll under fåtöljen. Ljudet från dess plåtkugghjul tystnar plötsligt när den måste ha stött i väggen. »Jag fick den av Mikal«, säger han och lägger sig ner igen.

Hon samlar ihop hans kläder och lägger dem vid sängens fotända. Hon har sytt den här skjortan till honom – i största hemlighet och utan att avslöja hur det kommer sig att det inte finns en enda synlig söm eller ett enda synligt stygn på den.

Hon tar en lampa från en hylla i korridoren och kliver ut i det kalla mörkret. Tittar upp i träden. När Rohan och Jeo har gett sig av till Peshawar i kväll ska hon gå hem till sin mamma några gator bort, men hon tänker komma tillbaka tidigt i morgon bitti och vänta på fågelbenådaren. Rohan har bett henne att se till att alla snarade fåglar befrias. »Och han måste ta ner ståltrådarna. Jag kan inte minnas att han fick min tillåtelse.« Hon höjer lampan och ljuset bryts med skarpa blänk mot flera högt belägna trådar ovanför henne.

Hon undrar var Mikal befinner sig i detta nu. På vissa sätt är sorgen efter förlorade eller försvunna värre än sorgen efter döda, och ibland kan kraften i den bara för bråkdelen av en sekund få henne att önska att Mikal skulle upphöra att finnas 26

till, så att hon slapp undra om hon någonsin kommer att få se honom igen. »Vi kan väl ge oss av«, hade han sagt till henne en vecka innan hon skulle gifta sig med Jeo. Han hade pekat ut i natten. »Vi kan försvinna där ute någonstans.« Hon hade blivit förskräckt över förslaget, men sedan hade hon plötsligt sagt ja med bergfast övertygelse.

Men när den överenskomna tidpunkten infann sig kom han inte och hämtade henne.

Hon går på en av de många röda gångstigar som löper genom trädgården.

Det nymåneformade huset var den ursprungliga byggnaden för Flammande anden, skolan som Rohan och hans fru Sofia hade grundat. När antalet elever blev för stort uppfördes en ny byggnad på andra sidan floden som flyter fram bakom huset.

Det här huset blev då Rohans och Sofias hem.

För tiotals år sedan när de hade formulerat tankarna på Flammande anden hade Rohan använt tändstickor för att förklara planritningen för Sofia.

Byggnaden är uppdelad i sex par rum som placerats i en elegant båge där en avskärmad korridor länkar samman alla rummen. Varje rumspar har namngetts efter ett av de sex centrum som vittnar om islams forna storhet.

Meckahuset ligger bland arabiska dadelpalmer som fäller sina frukter på taket under hela sommaren. Bredvid ingången sitter en tavla med namnet och där det också står att läsa: Det var för att avgöra Meckas exakta riktning som muslimerna intresserade sig för geometri och matematik, vilket slutligen ledde till upptäckten av trigonometri. Orden skulle påminna barnen om deras arv, om islams långa historia som var full av lärdom och landvinningar.

Kalligrafin stod Sofia för, och dess behagfulla skönhet gör läsaren medveten om, och föder till och med ansvarskänslor för, kalligrafens själ.

27

Klättrande rosor draperar Bagdadhuset, de letar sig upp över väggarna i smala rankor, och de rosenblad som lossnat ligger på markplattorna och återlämnar lånat ljus långt in på kvällen.

Barnen fick veta att det fanns ett »Vishetens hus« i Bagdad så tidigt som år 830.

Spanska mandelträd och nejlikor växer kring Córdobahuset.

Enligt tavlan utanför var den blomma som djinnernas konung gav till Salomo för att han skulle överräcka den till drottningen av Saba just en nejlika. Hon skulle bära den i håret. Tavlan uppger att muslimerna i Spanien tillverkade det första pappret i Europa kring 1150, och även att den tysk-romerske kejsaren Fredrik II 1221 lät meddela att alla officiella dokument skrivna på papper var ogiltiga, eftersom papper hade kommit att förknippas med muslimer i Europa.

Egyptisk blålotus växer i kristallartade mönster i en rektangulär bassäng framför Kairohuset, blommorna sluter sig om natten och sjunker ner under ytan och kommer sedan upp igen på morgonen. Kairo, där »Vetenskapens hus« grundades 995 och där biblioteket i fatimidiska palatset hade bestått av fyrtio rum med samlingar som rymde artontusen manuskript enbart med »Antikens vetenskaper«. Staben bestod av matematiker, astronomer, läkare, grammatiker, lexikografer, kopister och Koranläsare.

Intill detta, i skydd av ett hundraårigt banyanträd, ligger de två rum som uppkallats efter Delhi, och bredvid dem det som heter Osmanska huset. Enligt Mikals bok om stjärnbilder lyckades skriftställarna på femtonhundratalet övertala sultanen Murad III att förstöra Istanbuls första observatorium eftersom linserna i framstegets och vetenskapens namn såg för långt in bland hemligheterna i Allahs himlar, vilket skulle leda till att hans kungarike hemsöktes av gudomlig vrede.

Mikal.

En eftermiddag ett par månader efter giftermålet tog Jeo 28

med honom hem och trodde att hon skulle möta honom för första gången.

Hon hörde honom viska något när Jeo lämnade rummet en kort stund. Han satt längst ut på en stol och såg ner i golvet.

Hon hade kvar breven som han skrivit till henne månaderna innan hon fick veta att hon skulle gifta sig med Jeo. Hon hade tagit med dem till floden flera gånger men inte lyckats göra sig av med dem.

Han såg på henne och sa med klarare röst: »Jag kunde inte förråda honom. Han är som en bror för mig.« Hon minns att hon nickade. Koncentrerade sig på att behålla fattningen.

De var tysta båda två, och medan de lyssnade efter tecken på att Jeo var på väg tillbaka till rummet sa hon: »Inget kan göras åt saken nu.« »Nej.« Han fick försöka två gånger innan han fick fram ordet och det lät krokigt, som om ett ben var brutet någonstans inuti det.

Han ställde sig upp. »Hälsa Jeo att jag var tvungen att gå.« »Det kanske blir lättare för mig om vi inte träffas. Jag måste lära mig att älska honom, inget av det här är hans fel.« »Jag kommer inte hit igen. Jag ska försöka lämna staden.« Det var den sextiosjätte dagen av hennes äktenskap och det var sista gången hon såg honom.

Hon blickar upp mot himlen. Han sa att Orion var formad som den kohud ur vilken han fötts nio månader efter att Zeus, Hermes och Poseidon urinerat på den. Han berättade att vissa arabiska astronomer såg en hennatatuerad kvinnohand i konstellationerna Cassiopeja och Perseus, medan andra sa att det var Fatimas blodstänkta hand – Fatima, Muhammeds dotter, som Naheed härstammade från.

Hon hör en fågels tvåtonsläte och böjer sig ner i en lövtunnel för att jaga rätt på den, månens sken är blekt som utspätt 29

bläck. Hon stannar till vid citrusträdet där grenarna är fulla av vita blommor, de som Sofia misstog för en ängel när hon var döende. Naheed känner igen nästan vartenda träd och varenda växt i den här trädgården från de oklanderliga bilder som Sofia målade, hon känner igen frökapslarna och löven och bären som är tunga av socker.

Hon hade också målat tavlor av besjälade varelser, men Rohan hade bränt dessa under hennes sista timmar av rädsla för att hon skulle dömas för att ha gått emot Allahs vilja, enligt vilken sådana bilder var förbjudna eftersom de kunde leda till avgudadyrkan. Eldens svarta rök hade trängt in till hennes dödsbädd.

Skissen av en tjurskalle och den av en fossil från kullarna kring Bannu förstördes även de – dessa varelser var redan döda och saknade själ när hon ritade av dem, men de hade en gång levat och han ville skingra alla tvivel för att garantera hennes frälsning. Han bad henne berätta var resten av målningarna och teckningarna fanns, ge honom adressen till den vän i vars hem hon hade gjort flera muralmålningar. Av rädsla hade han rensat huset på alla andra bilder också, vartenda fotografi och varenda tavla, även sådana som hon inte hade gjort.

Och sedan, ett årtionde efter hennes död, fick han se henne blicka åt hans håll genom ett högt beläget fönster. Det var på ramadans sista dag: en grupp framstående medborgare hade fått en inbjudan om att klättra upp i fredagsmoskéns minaret för att där beskåda den nya månadens skära. När kikaren svepte över staden fick han syn på hennes ögon bland taken, ansiktet var vänt mot honom i trekvartsprofil, han såg mönstret på hennes blågröna tunika. Det tog en stund att hitta henne i kikaren igen, avståndet mellan dem kunde räknas i kilometer – det var för många gator emellan och minst tre basarer. Bredvid henne stod en gigantisk skäggprydd man och i händerna höll hon flera lökar med spirande liljor, och i varje lök låg en hopkurad mycket liten bebis, kanske ett foster.

30

Rohan visste inte att hon hade fogat in ett självporträtt i muralmålningarna på de åtta väggarna och i de två taken i sin väns hem, på dessa rums färgade hud. Rohan gav sig ut i staden för att leta reda på dem och gick systematiskt igenom smala gränder och bakgator tills han flera veckor senare kom fram till platsen. »Jag har fått tillåtelse att tala om en av de åtta änglar som bär Allahs tron«, hade Profeten sagt. »Han är så stor att avståndet mellan hans örsnibbar och axlar motsvarar en sjuhundra år lång resa.« Och jättehuvudet bredvid Sofias porträtt tillhörde en av de här åtta änglarna.

Naheed suger i sig luft och blåser ut lampans låga, hon står fullkomligt stilla i natten medan röken skingras omkring henne.

Hon lyssnar, hon tänker lokalisera den fångade fågel som ropade till henne i sitt lidande. Men nu är allt stilla, inte ens ett hackigt fragment hörs. Ali! Ali! En dervisch, som avsagt sig allt samröre med alla ord utom detta, yttrar aldrig något annat, inte under några omständigheter … Meningen kommer till henne från en bok som hon tittade i tidigare. Hennes blick sveper över himlen där månen hänger i en stor kall ring medan hon minns fler och fler ord. Endast ett ting äger betydelse, endast ett ord. Om vi talar är det för att vi inte har hittat detta ting, och för att vi aldrig ska finna det.

Mikal har aldrig slutat förvånas över hur tung en kula är med tanke på dess ringa storlek.

Han befinner sig i det högt belägna rum han hyr i en gränd som slingrar sig ut från Grand Trunk Road. Första gången han drömde att Jeo dog vaknade han av att luften i rummet var fylld av hans skrämda rop. Det var strax före bröllopet och mardrömmarna hade fortsatt de närmaste månaderna.

Han tar en påse kulor och en del andra föremål ur skåpet, lägger dem i en kanvasryggsäck och gör sig redo att ta samma nattåg som Jeo och Rohan. En måndagskväll under ett världskrig. Han 31

har på sig en marinblå tröja och över den en svart västerländsk kavaj, och i ett hölster under tröjan sitter hans M9 Beretta.

Hans föräldrar bodde en gång i tiden i den här lägenheten, och han bodde själv här tills han var tio år gammal. Nästan två månader efter mammans död öppnade han dörren och fick se en förnäm och vördnadsbjudande okänd man som bar sherwani-rock och Jinnah-hatt. Mikal minns att han sa att han hade kommit för att titta på bilderna på väggarna, han minns att han stirrade på mannen utan att säga ett ord och att han sedan tog ett steg bakåt för att släppa in honom. Den okände mannen uppslukades särskilt av en kvinnofigur vars ansikte befann sig mellan en hög bokhylla och en stol. Han stod framför henne som om han ville memorera henne. Och sedan frasade det om hans kläder när han sänkte sig ner på stolen och försiktigt frågade ut Mikal om vad han hette och var de vuxna var. Mikal som inte hade sagt ett ord sedan begravningen berättade att han och hans artonåriga bror bodde där ensamma. »Jag heter Rohan«, sa mannen. »Jag har kommit för att ta med dig och din bror hem till mig.« Han pekade på kvinnan på väggen. »Hon har skickat mig.« Mikal tittar på klockan. Han hörde ordet »död« tretton gånger under den halvtimme han var på välgörenhetsorganisationens högkvarter och anmälde sig som frivillig, och sedan dess har det känts som om han har rört sig allt närmare det okända. Enligt en av tidningarna har en tegelsten från mulla Omars pulveriserade bostad flugits över till USA och Vita huset som en krigstrofé. Och enligt en annan ska en paramilitär CIAanställd ha fått höra av sin chef i Langley i Virginia: »Jag vill få hit bin Ladins huvud i en låda med kolsyreis. Jag vill visa det för presidenten. Jag har lovat honom det.« Ett ljus fladdrar i en alkov i närheten av fönstret där han står.

Det är vindstilla och det är mörkt, stjärnbilderna brinner med frusen eld och släpper droppar av skört ljus över Heer, hans 32

stad. Han sveper med blicken från sin höga utkikspost och ser efter vilka andra delar av Heer som är utan ström i kväll. Hans stad i hans olycksdrabbade fattiga land, här i tredje världen.

Han ser bort i fjärran på höger hand, mot Rohans del av staden.

Ett minne kommer till honom från dagen han sjöng och hon lyfte hans händer och satte dem över sina öron, en på vardera sidan, höll dem hårt där. Hon stod och lyssnade till sången som fortplantades till henne genom hans armar i stället för genom luften, flödade genom hans ben, blod och muskler. Det fanns inget mellan henne och sången utom han själv. Det skulle bli en ritual mellan två älskande, en vana som skulle upprepas, en lek som andades förundran.

Han sätter på transistorradion och lägger sig ner på den kala madrassen på betonggolvet och lyssnar på nyheterna med slutna ögon. Talibanerna har fortfarande makten i Afghanistan, men amerikanerna har skickat specialtrupper – gerillasoldater som skapar allianser bland olika grupper hos lokalbefolkningen och orkestrerar uppror. Och hela tiden genomkorsas luften av jetplan och bomber som väger tiotusentals kilon. Och det är dit Jeo vill åka. »Är du säker på det här?« hade Mikal frågat när Jeo hälsade på tidigare under dagen. »Ja.« »Har du hört att talibanerna skickar oerfarna pakistanska pojkar till fronten där de bara slaktas?« »Organisationen som jag har anslutit mig till har ingenting med striderna att göra. Vi åker inte dit för att kriga.« Mikal hade nickat och sagt: »Okej.« Nu tittar han på klockan igen. Han tar på sig ryggsäcken, nyper till om ljuset utan att titta och när han har låst dörren tar han sig nedför trapporna och ut på den mörka gatan. För sent minns han radion, men han går inte tillbaka. Han tänker på hur den ska fylla rummet med musik och nyheter tills batterierna tar slut.

33

Vilken sekund som helst nu kommer rikshan som ska ta dem till tågstationen. Rohan lyssnar efter förarens tuta när han stiger in i Sofias rum och upptäcker att två stora kartböcker ligger uppslagna på bordet, färgerna strålar till och med i det här ljuset.

Och till och med i det här ljuset ser han att ett antal sidor har rivits ut ur dem. Han undrar när det hände.

Han rör vid färgerna, nästan som ett farväl. Han är sextio år gammal och hans ögon har blivit allt sämre i nära tjugo års tid.

Fem års syn återstår, på sin höjd. Efter det blir ljus och bilder ett mysterium. Han måste badda ögonen med belladonna och honung utspätt med dagg och han måste undvika ljus som är för starkt, men redan nu finns det stunder, som kan vara flera ögonblick långa, när skuggor ser vita ut, eller när hela himlen blir grön och händerna svarta som kol. Det händer att det dyker upp små indigofärgade former, som landområden på en karta, över hela hans synfält. Eller också kan allt plötsligt bli till en gyllene frånvaro, en strålande förintelse som han uppfattar även när han blundar.

Han gick hit för att välja ut något att läsa på resan. Detta är Bagdadhuset som ligger djupt inbäddat i Iraks ros, de två rummen slogs ihop till ett stort åt Sofia. Han bär kartböckerna till andra änden av det långa rummet. Tvåhundra lådor med böcker kom till huset förra veckan. Lastbilschauffören som levererade dem hade ett brev adresserat till Rohan och Sofia. En av deras gamla elever – från Flammande andens tidigaste dagar – hade nyligen gått bort. Han skrev brevet strax innan han dog och uppgav att paret hade väckt en stor kärlek till lärdom hos honom och att han hade samlat på sig tusentals böcker under sitt liv. Och dessa skänkte han nu till Flammande anden eftersom han mindes hur ont om böcker det var i skolbiblioteket på den tiden. Tjugo lådor ställdes här i Sofias rum och resten spreds ut i huset, en av korridorerna blev plötsligt bara hälften så bred.

Rohan lägger kartböckerna i en av lådorna. Han ska följa 34

med Jeo till Peshawar eftersom han vill hälsa på sin döde elevs familj där, han vill visa sin tacksamhet för gåvan och be en bön vid graven.

Han öppnar Gilgamesheposet och sedan Kartusianklostret i Parma och Taoos chaman ki myna, och sedan tittar han i en historiebok medan ljuset brinner i den andra handen.

När Granada föll 1492 tvångskonverterades tvåhundratusen muslimer till kristendomen. Inkvisitionen grävde upp lik för att försäkra sig om att de inte hade begravts med huvudet mot Mecka, och kvinnor förbjöds att skyla sig med slöjor …

Han hör rikshan tuta utanför porten. När han stänger fönstren ser han ut mot floden där hägrarna troligen håller på att slå sig till ro i den höga vassen och bland kaveldunen. Flammande andens nya skolbyggnad, på andra sidan det gröna nästan stillastående vattnet, är byggt av betong, glas och stål, men är även den uppdelad i sex hus. Rohan blev utmanövrerad för fem år sedan, stället togs över av en före detta elev som inte längre stod ut med Rohans kritik av det barnen fick lära sig.

Han går ut och reglar dörren till Bagdadhuset. Han är omättligt stolt över att Jeo vill åka till Peshawar och hjälpa till. Han vet att om han själv var ung skulle han inte ha nöjt sig med att stanna i Peshawar, han hade inte kunnat motstå frestelsen att ta sig in i Afghanistan. Och inte bara för att hjälpa och vårda, han skulle ha kämpat och deltagit i försvaret. Och ja, om han hade befunnit sig i USA i september skulle han ha gjort allt som stod i hans makt för att rädda alla oskyldiga som dog i de attackerade städerna, han skulle funnits mitt ibland dem under katastrofen.

Hur kan man undgå att be om hjälp i dessa dagar – av andra, av Gud – när det verkar som om människans själva idé överges omkring en?

Han formar koranverserna tyst med läpparna medan han går mot Jeos rum.

Det är möjligt att tänka sig att doften fanns innan blomman 35

som avger den skapades, och på samma vis skapade Gud världen för att uppenbara sig själv, för att uppenbara sin nåd.

En eller ett par gånger per år, kanske tre gånger, kommer en kvinna till trädgården. Hennes ansikte är uråldrigt, ögonen är lugna men vakna när hon går fram till rosenträdet och plockar upp och granskar ett löv i taget. Inget vet riktigt om hon är vid sina sinnens fulla bruk. Kanske har hon förnuftet i behåll och låtsas vara galen som ett självförsvar. För många årtionden sedan, långt innan huset byggdes, hittade hon Guds namn på ett rosenträdlöv där de gröna nerverna böjde sig i helig skönskrift.

Nu plockar hon upp och tittar på vartenda löv i hopp om att miraklet ska upprepas, håller dem i handflatorna i en gest som är identisk med den som görs i bönen. Livet i hushållet omkring henne fortsätter och ibland betraktar hon det. Hon följer de enklaste av mänskliga sysslor med en uppmärksamhet som annars är reserverad för mycket större händelser. Om det är höst blir hon kvar i trädgården i många timmar och följer vindens böljande mönster när den tar de fällda löven till varje avkrok.

Efteråt, medan skymningen förmörkar luften, sitter hon och trädet där tillsammans tills bara trädet återstår.

Vilket behov hennes sökande tillfredsställer är det ingen som vet. Kanske fanns helandet innan sår och kroppar skapades för att bli dess mottagare.