9789137138282

viggo cavling

Femte hjulet

Tidigare utgivning Rörmokaren (2010)

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Viggo Cavling 2012 Omslag Helena Hammarström Tryckt 2012 hos ScandBook AB, Falun ISBN 978-91-37-13828-2

Till mamma

1 Måndag Mariakyrkan i Sigtuna

Den vita kistan stod längst fram i altargången. Locket var uppfällt och när Sofia sträckte på sig i bänkraden kunde hon se Adams ansikte. Det var fridfullt. Tittade man hastigt kunde man få för sig att han bara slumrade. Han låg inbäddad i ljusblått tyg och var omgiven av ett mindre hav av blommor och några kransar med färgglada band.

Kyrkklockorna hördes knappt. Deras tunga, sjungande ton kändes avlägsen, trots att församlingen satt alldeles nära kyrktornet. Klockorna ringde för att visa att begravningsgudstjänsten skulle börja, men alla gäster var redan på plats i bänkraderna.

Ytterkläderna var på. Det var kallt i kyrkan. De nakna tegel­ väggarna alstrade ingen värme, och utanför var det grå himmel och minusgrader.

Sofia satt längst fram till höger, bredvid Adams mamma Gunilla. Svärmodern torkade sina tårar med en vit näsduk. Bakom dem satt Adams arbetskamrater, hans chef Joachim Thorstensson, barndomsvänner från Märsta, polare från krogen och några ansikten som Sofia inte kunde placera. Siste man in var en liten gubbe med tunt skägg. Honom hade Sofia aldrig sett tidigare.

Det var en öppen begravning och alla som kände sig manade var välkomna. Trots det var det ändå glest i bänkraderna under de medeltida valven.

7

Ringandet upphörde och prästen, en liten kvinna i vit kåpa, gick fram till altaret och hälsade alla välkomna. Församlingen sjöng en psalm och sedan talade prästen om ett liv som ryckts bort alldeles för tidigt. Hon hade aldrig träffat Adam, men hon visste att han konfirmerats i Mariakyrkan. Sveriges äldsta kyrka som fortfarande var i bruk, sa prästen stolt.

Nu kom tårarna. Sofia hulkade till några gånger. Det gjorde ont i hela henne, även om Adams död inte hade kommit som en överraskning. Hon hade sett varje droppe som urholkat stenen.

Adam Frejlif, stjärnreportern på DN som jagat scoop från tidig morgon till sen kväll, hade under lång tid inte orkat upp ur sängen. Hela sista året levde han som i dvala; ingenting kunde få depressionen att hävas.

Sofia hade varit tvungen att kämpa för att själv inte gå under.

För ett år sedan hade hon blivit biträdande chef på dataavdelningen där hon jobbade och Adam sa inte ens grattis. Det som hade börjat som en häftig förälskelse förbyttes i sorg, frustration och ilska. Det värsta var att Adam inte ville ha hennes hjälp. Han ville inte prata med henne om sina problem och hävdade till och med att han inte hade några. Samtalen mellan dem handlade istället om allt som hon ville att han skulle göra, men som han inte gjorde: städa, bädda sängen, tvätta, promenera, träna och gå på teater, bio eller ut i naturen och inte bara glo på tv och surfa på nätet. Skrik, tjat, gnäll och tystnad. Det var svårt att erkänna det, men Adams död var en sorts befrielse. ”Äntligen en möjlighet för dig att gå vidare i livet”, hade Sofias mamma Vera sagt när de sörjt en stund över telefon. Sofia hade blivit så förbannad att hon tryckt bort samtalet. Men innerst inne visste hon att mammans ord innehöll korn av sanning.

Det var inte hennes fel att Adam blivit sjuk, men Sofia kände ändå skuld. Hon kunde ha gjort mer. Det värkte i henne av alla känslor. Adams död var så onödig. Hela deras värld hade förändrats efter att han blev misshandlad för fem år sedan. Vad 8

var det som hände då, egentligen? De fysiska skadorna hade läkt efter några månader, men de psykiska satt djupare. Han pratade ibland på nätterna om ett stort svek; mumlade argt i sömnen om barndomsvännerna från den fina privatskolan i Sigtuna, Gabriel von Fersen och Mårten Leijon.

Sofia vände sig om och kontrollerade församlingen ännu en gång. Ingen Mårten, ingen Gabriel. Svikare. De borde ha varit här i kyrkan. Sofia hade skickat en inbjudan till Hacksta slott och begravningsannonsen var tydlig: alla som kände Adam var välkomna. En enda gång hade Gabriel kommit och hälsat på efter misshandeln. Mårten hade aldrig hört av sig och ingen verkade veta var han var.

Den lilla gruppen sörjande reste sig upp. Sofia tog Gunillas hand. Prästen läste upp trosbekännelsen med tunn röst: ”Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son …” Best story ever told, tänkte Sofia. Den börjar med ett spädbarn i en krubba i ett litet stall utanför Betlehem och avslutas vid Gud Faders högra sida. Alldeles för bra för att vara sann. Sofia andades djupt och slutade gråta.

Det var tid för avsked. Hon gick fram till kistan och lade dit en röd ros. Tusen tankar gick genom henne när hon såg Adams ansikte för sista gången. Alla minnen. De hemska och de roliga.

Skratten. Kyssarna. Diskussionerna. Sexet. Adam var hennes första stora kärlek, och nu skulle de aldrig komma till förlovningsritualen, bröllopet och barnen. Han blev bara trettiosex år.

Hemma i Anderslöv i Skåne hade alla bråttom med familjebildandet men i Stockholm var det inte så. Här hade alla bråttom ner i tunnelbanan, men att bygga en familj och skaffa barn fick ta tid. Det snurrade i huvudet och Sofia försökte fokusera blicken. Adam var vacker där han låg. Hon kom ihåg hans härliga blå ögon första gången de älskade. Hon hade blivit upphetsad av hans blick. Hon bestämde sig att detta minne 9

skulle bli det viktigaste. Hon ville förtränga allt annat.

När alla andra hade gått satt Sofia och Gunilla kvar i församlingsrummet. Utsikten från de låga fönstren över vattnet var hisnande vacker, men Sofia märkte den inte. Kaffet var ljummet och mer än hälften av kakorna låg kvar på faten. Det kändes som om hon höll på att kvävas. ”Det här kommer att äta upp mig, Gunilla”, sa hon. ”Jag måste ta reda på vad Adam råkade ut för, annars får jag ingen ro.” ”Vad ska du göra?” viskade Gunilla. Hennes ansikte var spänt och sorgen hade åldrat henne. ”Jag ska göra det som Adam brukade göra när han var som bäst. Vända på alla stenar.”

Gunilla nickade och tittade ut över vattnet. ”Hur kan du vara så säker på att hitta något?” ”Det här slutet är för futtigt. Jag kommer inte att ge mig förrän jag vet vem eller vad som utlöste Adams depression. Någon har tjänat på det som hände i dag. Jag är säker på det.”

10

2 Öhrlings fondkommission, centrala Stockholm

Gabriel von Fersen stirrade på skärmen. De röda siffrorna dominerade. Index var på väg ner. Sämst gick Glaxo Smith Kline, en läkemedelsaktie. Företagets tusentals forskare hade för tredje gången fått ett nej från amerikanska läkemedelsverket FDA. Patentansökan avslås ännu en gång, meddelade nyhetsbyrån Bloomberg. Världen skulle troligen inte få se en supermedicin mot depression. Tre avslag på lika många år innebar i praktiken ett nej för evigt. Nu insåg marknaden att det var hög tid att fly, och det globala företaget föll ihop som ett korthus.

Gabriel blundade några sekunder och hoppades det skulle komma en vändning, men när han öppnade ögonen hade ingenting hänt. Börsens humör de senaste åren hade varit en ändlös plåga. Den globala finanskrisen hade gått som en tsunami genom hans bekantskapskrets och arbetsliv. Många hade fått sparken. Några hade förlorat allt. Ingen var opåverkad. Gabriel var inget finansgeni, men han hade klarat sig hyfsat. Tillgångarna var spridda så att hans ägg låg i många korgar. Den töntiga metaforen fick honom att dra på munnen. ”Vad flinar du åt?” sa hans sekreterare Gunny Hjort. Hon hade som vanligt gått in genom den frostade glasdörren och fram till det enorma skrivbordet utan att knacka. I famnen hade hon en tjock bunt papper som väntade på hans namnteckning. Hon lade bunten bredvid högen med julkort.

11

”Receptet på evig lycka dröjer, enligt Bloomberg”, sa Gabriel och slog ut med armarna. ”Det är ingen nyhet för mig”, sa Gunny. Hon gav sin chef en snabb blick. De hade jobbat tillsammans under hela Gabriels tid på firman. Hon hade länge varit hans personliga sekreterare, men när han trappade ner tvingades hon att tidvis flytta ut i receptionen. Alla i ledningsgruppen ville ha sin egen sekreterare, ingen ville ha en begagnad. Men Gunny hjälpte honom fortfarande med allt, från att köpa barnens julklappar till att boka luncher.

Han tog ner fötterna från skrivbordet, kastade ett öga på högarna framför sig och suckade. Att skriva sin namnteckning längst ner på ett papper med text han inte orkade läsa var en idiotisk arbetsuppgift. Gabriel hade försökt lösa problemet men stött på patrull. Han hade tyckt att han var smart när han bett Gunny tillverka en stämpel med hans signatur – att stämpla gick femtio gånger snabbare än att skriva – men Compliance­avdelningen på Öhrlings hade inte uppskattat hans initiativ. Gabriel greppade en penna och började skriva.

För att få tiden att kännas mer meningsfylld drömde han sig bort. Han såg sig själv i The Wine and Gun Room, där jakt­ troféer dekorerade väggarna, och hans söner Baltzar och TomHugo lekte med sitt Lego på den persiska mattan. Baltzar var fyra och i juni skulle minstingen Tom-Hugo bli två år. Deras skratt var det finaste ljudet han kände till och han kunde beundra dem i timmar. ”Du glömmer väl inte att din bror är i stan och att ni ska äta lunch”, sa Gunny och avbröt hans dagdrömmar. ”Högarna kan vänta till i eftermiddag. Du hinner fixa det direkt efter lunch.

Sedan måste du skynda hem till middagen med A-kunderna.”

Hon drog igen glasdörren efter sig och de vackra bilderna i hans hjärna försvann direkt. Istället såg han sitt barndomshem framför sig. Att vara lillebror till Gustav, äldsta sonen på ett fideikommiss var en prövning. Gustav skulle ärva allt när deras 12

pappa HG ställde in tofflorna – marken, sjöarna, åkrarna och slottet med anor från medeltiden. Gabriel skulle bli lottlös. Sådan var lagen sedan urkunden skrevs under 1671.

Gustav von Fersen drog av sig sina mossgröna galoscher, hängde den tunga yllerocken i den obemannade garderoben till höger och rättade till slipsen. Gabriel kände hur Gustav synade honom från topp till tå. Rörelsen avslutades med att brodern studsade med ögonbrynen. Gabriel hade glömt sina galoscher i bilen, och hans tunna handsydda skor hade fått två stora saltfläckar i snöslasket under den korta promenaden från Norrmalmstorg till Teatergrillen.

Det var kö in till matsalen. Den sprallige hovmästaren med yvigt hår fördelade borden. Gabriel hade glömt att boka, men det var inga problem. De fick det minimala Bergmanbordet bakom hovmästarbåset, uppkallat efter den svenska demonregissören som föredragit lyxkrogens mest avskilda bord, och studerade menyn under tystnad.

Tjugofem minuter senare stoppade Gabriel in den sista biten varmrökt lax i munnen. Fisken hade fått stanna i ugnen två minuter för länge och var en aning torr. Han lutade sig tillbaka i den röda soffan. Gustav tuggade noga en liten sydafrikansk färskpotatis. Han åt som alltid oändligt sakta. ”Nå, lillebror”, sa han efter en stund, ”hur ofta går du med dina kunder till Teatergrillen? Maten på F12 är ju betydligt bättre, men dina kunder kanske inte förstår det.”

Gustav grimaserade lätt och tittade ner på resterna av broderns fisk som simmade runt i ett ljusgult smörskum. Lunch­ ruschen gick mot sitt slut och personalen slappnade av. ”Vi är sällan på Grillen. Jag håller på att trappa ner. Ska satsa mer på Hacksta. Funderar på att skaffa fler kor och mer mark.”

Gabriel lade sina bestick tio minuter i halv. En servitör mötte hans blick och skyndade fram med tandpetare.

13

”Klarar du verkligen det? Att ta hand om aktier och kalvar är inte riktigt samma sak. Jag vill bara ditt bästa.” ”Du behöver inte vara orolig för mig. Jag klarar mig alltid”, sa Gabriel och log. ”Jag vet, Gabriel, men Mamette är orolig för dig. Jag vill kunna säga till henne att allt är bra med lillebror när jag kommer hem.” ”Hälsa henne att alla mår förträffligt.” ”Jag har förstått att Louise ska börja arbeta heltid igen på Mannheimer Swartling. Är det verkligen nödvändigt? Det är en jäkla bit att pendla.” ”Vi har en övernattningslägenhet inne i stan.” ”Det är väl inte därför man gifter sig, för att sova i två olika sängar med några mils mellanrum?” sa Gustav avmätt och indikerade med sina bestick att han ätit färdigt, trots att halva fisken låg kvar på tallriken.

Gabriel stönade. Han orkade inte längre. När hovmästaren dukade av de stora tallrikarna och de tunga silverbesticken tackade han nej till kaffe och bad om notan. Han och Gustav skildes åt med ett snabbt handslag. Det var en befrielse att slippa storebroderns anklagande blick och överlägsna tonfall. Det spelade ingen roll att skorna var blöta in till tårna och förmodligen måste kastas, Gabriel gick med lätta steg tillbaka till kontoret.

Louise gav honom en kram och snabb kyss. Sedan tog hon bestämt listan ur Gabriels ficka. Gabriel kunde inte låta bli att beundra sin fru. Hon var allt han inte var. Alltid förberedd. Alltid påläst. Noggrann. Flitig. Smart.

Gabriel sprang upp för trappan för att krama om sina söner innan han klädde om. De satt i tv-rummet med pyjamas på sig och skulle snart läggas av Malin, familjens barnflicka.

Louise ögnade igenom namnen på A-kunderna ännu en gång.

Mumlade dem tyst för sig själv. Kontrollerade mot placerings­ kartan att inga namn var felstavade eller – än värre – bortglömda.

14

Sedan granskade hon dukningen. Hon rättade till vinglasen och såg efter så att besticken var putsade och att den tjocka duken låg slätt.

De skulle bli fjorton runt bordet i den nybyggda matsalen. Tio av Gabriels bästa kunder, två från firman samt greven och grevinnan von Fersen. På Mannheimer Swartling var hon advokat von Fersen. På Hacksta slott var hon grevinna von Fersen. Titlarna bar hon med högburet huvud. Hon hade erövrat bägge. Att få Gabriel på kroken hade varit lätt. Det svåra var att få honom att sitta fast. Att bli advokat hade varit en tio år lång Sisyfosvandring, men till skillnad från den grekiske stackaren hade hon till slut lyckats rulla den stora stenbumlingen över kullens krön.

Sedan två år var hon advokat och hade fått flytta från sitt lilla rum mot gården till ett gigantiskt mot gatan. Nu njöt Louise av nedförsbacken hon längtat efter i alla år.

Hon såg sig omkring med ett nöjt leende. Renoveringen av Hacksta slott hade gått in i en ny fas när hon insåg att de behövde en ny matsal. Den gamla hade helt enkelt varit för liten. Fyrtio sittande gäster var optimalt. Hela jaktlaget måste få plats. Louise hade förklarat för Gabriel att fruarna och tonåringarna i drevet måste sitta lika bra som jägarna. I den gamla matsalen med kristallkrona från 1700-talet hade sexton personer kunnat sitta bekvämt och tjugo trångt. Louise hade inpräntat i Gabriel hur viktigt det var med ståndsmässig representation. Sex till åtta gånger per år bjöd familjen von Fersen på jaktmiddag och två gånger per säsong hade Gabriel sina viktigaste kunder över på middag.

Gabriel hade börjat med att leta upp en arkitekt. En bekant i gänget på Noppes tipsade om en gammal kursare från Lund – Jonas Elding. Han hade ritat ett sommarhus i Mölle som folk pratade om. Hans gathus i Landskrona var omskrivet och Kasper Salin-nominerat. Budgeten hade visst spruckit redan på andra byggmötet, men så blir det när man anställer konstnärer.

Gabriel ringde upp och jo, arkitekt Jonas Elding kunde tänka sig 15

ett nytt uppdrag. Han kom förbi redan nästa förmiddag. Han gick runt och tittade, tog en massa bilder, letade fram gamla ritningar på vinden och lyssnade respektfullt när Louise gav honom direktiv.

Louise hade tyckt att de skulle ta in fler arkitekter, men Gabriel kände att Elding var rätt. Han hade googlat Kasper Salin-priset och insett att det var elitserien.

Eldings förslag var fantastiskt. Grusgången ner till vattnet förvandlades till en rund terrass. Cirkeln blev taket på den nya matsalen, en rund byggnad som sänktes ner i kullen mot Mälaren. Panoramafönster ut mot vattnet. På sommaren vek man ihop glasväggen och löste upp gränsen mellan ute och inne. En ny gång i källaren band ihop det gamla köket med det nya, och därmed var det inga problem att hålla cateringmat varm. Innanför matsalen på höger sida låg vinkällaren, på vänster sida det stora vapenskåpet. Mellan dem fanns The Wine and Gun Room, en krypta som helgade den brittiske gentlemannens värld.

Det hade kostat en förmögenhet att göra tillbyggnaden. Elding hade från början sagt tjugo tusen kronor per kvadratmeter, men det hade slutat med det dubbla. Som tur var tog Öhrling de vita projekteringskostnaderna och skrev av bygget som extern konferensanläggning. Gabriel löste det övriga genom att ta kontakt med en byggkille i Stockholm som hade bra kontakter i Polen.

Veckan därpå anlände femton polska hantverkare. De skulle ha hundrafemtio pix i timmen. Svart. De jobbade arton timmar per dygn, sex dagar i veckan i tre månader. Det var ett helvete att leva på en byggarbetsplats, men resultatet var värt uppoffringen.

Gabriel och Louise älskade sin matsal.

Gabriel var redan inne på sin andra omgång Kungen special, som bestod av ett glas champagne och en sexa Gammel dansk.

Han smög in i köket och såg den inhyrda kocken förbereda maten. Diskret placerade han glasen bredvid honom. Frans jobbade vanligtvis på Gondolen, men i dag var han utlånad till 16

Gabriels kundträff. Det skulle bli en klassisk meny: skaldjur, rådjursstek, ost och till sist pannacotta med hallon. Rådjuret hade Gabriel själv skjutit. Som vanligt var det ren tur att han lyckats fälla djuret.

Två flickor skulle hjälpa till med serveringen. De var vänner till barnflickan Malin. De två satt på varsin stol och tittade ner i det schackrutiga golvet, en kort knubbig blondin och en lång gänglig brunett. När Louise stegade in i köket reste de sig genast upp. Gabriel såg att de var nervösa medan Louise granskade dem. Deras hår var uppsatt och de såg renskrubbade ut. Efter några sekunder log hon. ”Bra, flickor! Att ni kan stå emot, menar jag. Jag avskyr piercing. Sådant vill jag inte ha i mitt hem. Det känns så ofräscht.” ”Vad vet du om det?” sa Gabriel och flinade mot henne. Han andades ut genom näsan, men Louise kände ändå doften av dansk lakritssprit. ”Hur mycket har du druckit?” väste hon, så att flickorna inte skulle höra. ”Det är viktigt att du kommer ihåg vem som är vem.” ”Slappna av, Louise lilla. Jag kan allas namn och varenda titel, det är mina kunder – inte dina klienter.”

Louise tittade tvivlande på sin make och gick bort till den stora gasspisen i skinande mässing. Pilgrimsmusslorna låg på ett fat och väntade på att landa i en glödhet panna. Steken var redan i ugnen, på nittiofem graders värme. Slow food. Hon öppnade luckan och en doft av varm rosmarin vällde ut. ”Det luktar härligt”, sa hon till kocken och stängde luckan. ”Det är viktigt att köttet inte blir segt.” ”Enjoy. Relaxa”, sa Gabriel och gav sin fru en kram.

Louise sprack upp i ett leende, slappnade av och återgäldade kramen. Genom fönstret såg hon den första bilen köra upp genom allén. Om några sekunder skulle den vara framme på uppfarten och Louise och Gabriel skulle som så många gånger förr vara det perfekta värdparet.

17

Åtta timmar senare låg Gabriel och Louise bredvid varandra i den stora dubbelsängen. Maten hade smakat fantastiskt, serveringen hade gått smidigt och samtalen runt det stora bordet hade flödat på utan höjda röster. Ingen hade blivit för berusad och alla svåra frågor om börsens och den ekonomiska världens utveckling hade hanterats elegant av Öhrlings stjärnanalytiker Eric Jackson. Han gav ett nästan autistiskt intryck, men det bara ökade känslan av kompetens. Gabriel visste att Eric hade lika lite översikt som någon annan, men under teaterföreställningen spelade han en av huvudrollerna.

Louise skulle precis släcka lampan när hon vände sig mot Gabriel. ”Såg du annonsen?” ”Vilken annons?” ”Ljug inte, Gabriel. Du såg den. Om Adams begravning. Det var väl i dag?”

Gabriel blundade. Han hade sett både annonsen och inbjudan.

Den senare hade han rivit sönder och kastat innan Louise hann upptäcka den. Och han hade läst runan. Chefredaktör Joachim Thorstensson hade jämfört Adam med både Jan Guillou och Janne Josefsson. ”Det är så sorgligt alltihop. Vad tror du hände?” sa Louise och tittade på Gabriel. ”Ingen aning. Vi tappade kontakten, som du vet.” ”Nja, var det inte du som drog dig undan när Mårten stack utomlands? Tröttnade du på honom? Jag gillade honom. Adam var en frisk fläkt, även om han saknade bordskick.” ”Jag minns inte”, mumlade Gabriel och drog täcket om sig. ”Frid över hans minne”, sa Louise, släckte lampan och pussade honom på munnen.

Minuten senare hörde Gabriel lätta snarkningar. Han visste att det skulle dröja timmar innan han själv kunde somna.

18

3 Mallorca

Varvräknaren studsade upp på åtta tusen varv. Raksträckan var drygt trehundra meter. Mårten sparkade in växlarna med vänsterfoten utan att använda kopplingen. Motorn vrålade och lydde. De drygt hundra hästkrafterna fick den lätta cykeln att nå hundra kilometer i timmen på bara några sekunder. När kurvan närmade sig och sikten försämrades växlade han ner och struntade i att använda bromsen. Motorn ylade och farten minskade.

Ryckigt. Han höll krampaktigt i styret, som levde sitt eget liv.

Hans blick låg långt fram och cykeln tog den tvära kurvan i en enda mjuk rörelse. Så fort sikten var god igen drog han i gashandtaget och hans svarta Ducati Monster flög upp för berget mot den långa, kalla tunneln. På andra sidan mynningen fanns den flacka dalen och motorvägen som ledde ner till Palma.

Det tog en halvtimme att komma fram. Den stora flygplatsen var ödslig i december. Mårten stängde av motorn och rullade upp på trottoaren framför postkontoret. Han såg en skugga röra sig där inne. Han klev av cykeln, satte sig på en bänk med utsikt över de väldiga landningsbanorna och väntade på att vederbörande skulle bli klar.

Solen höll på att gå ner och färgade den höga himlen i öster rosa. Puig Major, öns högsta berg på 1 445 meter över havet, reste sig som en svart pil i fjärran. Ö och himmel smälte samman. Mårten drog ner blixtlåset i skinnjackan och tryckte av sig integral19

hjälmen. Ett ensamt propellerplan taxade in mot ankomsthallen.

Skuggan lämnade kontoret. Mårten väntade några minuter innan han gick dit, knappade in koden och drog upp glasdörren.

Han kontrollerade att han var ensam i lokalen innan han öppnade postfacket och konstaterade att det var tomt. Som vanligt.

De gånger i månaden som någon, nästan alltid banken i Lichtenstein, ville nå honom kunde han räkna på handens ena fingrar.

Postboxföretaget hade bara ljusskygga individer som kunder.

Kameror var förstås förbjudna. I många år hade Mårten konsekvent vägrat att använda mobiltelefon och mejl. Bägge kunde enkelt avlyssnas och lämnade digitala avtryck. Nätet besökte han några gånger i veckan, men alltid från datorer på olika internetfik. Han var medveten om att digitala vanor, favoritsajter och sökningar på nätet är lika unika som ett fingeravtryck. Ett brev, däremot, kunde passera över alla gränser utan att lämna spår.

Det var svårt att förändra gamla vanor. Tiden som partiets fixare hade fått ett abrupt slut, men ibland skrev han anonyma brev till tidningarna hemma i Sverige och berättade om upptäckter han gjort på nätet. Direktören i det statliga bolaget som gick till horor hittade han på en chat. På det viset fick han även upp ögonen för det kvinnliga statsrådet som hade städhjälp – men som inte var registrerad som arbetsgivare och saknade F-skattsedel. Det var enkelt att bevisa svartjobb om man bara letade i databaserna. Dessutom var journalisterna lata; de kollade aldrig en källa av rädsla för att bränna en bra historia. Mårtens tips svalde de med hull och hår, men han unnade sig aldrig lyxen att känna sig säker. Ingenstans var han trygg. Snart måste han lämna den här ön.

Han låste postfacket med en smäll och gick ut på gatan. Inte en bil i sikte. Mårten letade med blicken efter Jamie. Varken han eller hans kundvagn syntes till, men Mårten visste att han hade hört motorcykelns varumärkesskyddade muller och var på väg mot postkontoret. Som alltid hade Mårten en present i fickan.

20

På andra sidan gatan stod några män från Afrika. Kantiga ansikten, seniga och smala kroppar. Deras hud var djupt mörkbrun, Mårten gissade att de kom från Eritrea eller kanske Nigeria. Han var avundsjuk på deras löparkroppar, men inte på deras öde. De var klädda i tunna jackor och byxor. Några hade slitna sneakers, andra bara badskor. De huttrade i den kalla vinden.

En skåpbil bromsade in. En äldre kvinna med grått hår och vinterblekt ansikte satt bakom ratten och rökte. Två unga pojkar steg ut. Deras blickar var uppspärrade och rädda. Mårten kunde inte låta bli att titta på dem. ”Barn! Bara barn. Varför lämnade de Afrika?” viskade en röst bakom honom.

Mårten kände igen Jamie på lukten. Eller stanken. En frän odör av gammal öl, blöta tidningar och tobak stack i näsan.

Mårten vände sig om och tittade in i Jamies smala, bruna ögon.

Det toviga håret gick ner till axlarna. Omöjligt att separera från det stripiga skägget. ”De gör vad som helst för några euro”, sa Mårten. ”De är vår tids slavar.” ”Det är vi alla på ett eller annat sätt. I kväll ska de nyanlända pojkarna börja betala av sin skuld. Det kostar att åka jolle över Medelhavet.”

Skåpbilen körde i väg. De två nya var max tretton år. Mårten orkade inte titta mer. Han stack ner handen i fickan och gav Jamie fem paket cigaretter. Det var ersättningen för att han höll utkik. Om polisen eller myndigheterna spanade på postkontoret skulle Jamie sitta och vänta utanför. Det var signalen att Mårten skulle hålla sig borta. Ett klent skydd, men det var bättre än ingenting. ”Mister!” sa Jamie. ”Jag skulle behöva en ny rock. Det börjar bli kallt.”

Mårten nickade. ”Jag fixar det nästa vecka.”

21

Jamie log med hela ansiktet och blottade en gul tandrad med många luckor. ”Prata med de nya från Afrika, försök ta reda på var de kommer ifrån.” Mårten kunde inte slita blicken från de två pojkarna och undra vad som skulle hända med dem. I bästa fall fick de sälja piratkopierade väskor och solglasögon på stranden till turisterna. I värsta fall fick de tillfredsställa ensamma gubbar.

Det mest troliga var att de fick slita på ett bygge och städa upp det ingen annan ville ta i. ”Det är mycket som är fel i världen, man”, sa Jamie.

Mårten gav männen på andra sidan gatan en sista blick och tryckte ner hjälmen över huvudet. Han startade motorcykeln, lät motorn varva upp, tryckte in ettans växel och körde med ett vrål tillbaka till sitt flytande hem.

Vinden skrek. En lina piskade som besatt mot den höga masten.

Smällarna fortplantade sig ner i skrovet. Mårten låg i sin koj och insåg att det skulle bli storm i natt. Den lilla bruna flaskan med sömnmedel stod på hyllan invid kojen. Behövde han den i kväll?

Nej, blev svaret. Men så dök bilderna upp – minnen av dem han hade dödat. Han hade likviderat män i strid. De hade själva valt att utmana och tagit risken att förlora, men hade de verkligen förstått det? Och så såg han Adam framför sig på Riddarholmen i Stockholm. Panikslagen och blödande vid hans fötter när han måttade ännu en spark mot ansiktet. Adam vrålade något, men han hade inte lyssnat.

Det mest logiska hade varit att döda Adam, men Mårten hade inte klarat av att skicka i väg det sista slaget. Istället hade han viskat i Adams öra att om han tjallade så skulle han mörda Sofia. Adam hade pressat ihop ögonen och nickat. Några timmar senare hade Mårten lämnat Sverige. Han hade inte återvänt.

Mårten öppnade den lilla flaskan. Tjugo droppar. Artikeln om Adams död på DN:s nätsida blixtrade till i hans hjärna när han 22

sköljde ner dropparna med ett glas vatten. Han hade motvilligt läst artikeln. Det hade framgått mellan raderna att Adam dött av något slags missbruk. Det var inte mitt fel, intalade Mårten sig själv.

23