9789137138213

oskar skog oskar skog

POJKEN POJKEN SOM FANN

SOM FANN

EN NY

EN NY

FÄRG

FÄRG

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Oskar Skog 2013 Omslag Wickholm Formavd.

Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 isbn 978-91-37-13821-3

Hon som älskade dig finns kvar i mina sånger nu Karin Ström ”Hon som älskade dig”

Dykaren

Jag har lådan med hans saker framför mig.

Jag kommer aldrig att bli klar här om jag inte börjar med den.

Jag är det djupa andetaget innan man dyker.

Jag öppnar lådan och kastar mig i.

Jag simmar bland minnen samlade i saker.

Här är pinnen som ser ut som ett U och som kan förvandla det man vill till vad som helst.

Här är bilden på farmor och farfar som han målade.

Den där de har svansar.

Här är en gammal rostig nyckel som vi hittade i skogen och som vi prövade på alla dörrar som vi hittade.

Någonstans finns det ett hål som väntar på att nyckeln ska komma tillbaka.

Här är klistermärkena. De små glitterstjärnorna. Åtta saknas. De som han hade på kinderna en hel dag.

Här är den lilla silverasken som vi viskade hemlig­ heter i innan vi stängde locket.

Här är vykortet med en naken kvinna på, det han tyckte att vi skulle skicka till farfar, men som plötsligt försvann och som vi inte kunde hitta igen.

Här är det.

Här är …

Här är allt som är värt att spara på.

6

Jag kommer upp till ytan.

Det började inte där, det slutar inte där heller.

Men någonstans måste man börja.

Det är polaroider. Bilder som jag har. Minnen av drömmar av det som har hänt som dröjer sig kvar.

Jag har suddat bort allt det vanliga.

Det här är det som betyder något.

Bilder som tillsammans letar efter svar.

Hur började det?

Det började med droppar.

7

Det började med droppar

Det börjar med näsblod.

Blodet är mitt.

Det kommer plötsligt och hon med. Vi sitter i ett möte på jobbet. Jag tecknar i ett anteckningsblock, lyssnar inte på det som diskuteras.

Jag har mina åsikter klara.

Jag ritar små figurer, andra liv i en annan värld, när små röda droppar färgar pappret.

Jag tittar upp och hon tittar på mig.

Hon kommer fram, säger ”följ med”, och jag följer henne medan de andra följer oss med blicken. Vi stänger dörren bakom oss och går genom korridoren, in på toaletten och hon sätter på vattnet.

Hon tar en bit papper och ger till mig.

Jag lutar mig över handfatet och ser blodet röra sig i vattnet, blandas ut i mönster.

Bli rosa.

Hon kommer närmare. ”Låt allt det röda rinna ut”, viskar hon och jag känner hennes andetag mot min hals.

Jag blundar och vill ha henne.

Jag blundar och tittar på henne, så som jag ser henne, så som jag sett henne under så många dagar. Alltid onåbar. Alltid långt borta.

8

Alltid i någon annans liv precis som jag somnar hos någon annan, någon som inte är hon.

Och nu så nära.

Jag vill förblöda bara för att spara på ögonblicket.

Och så börjar det droppa långsammare.

Jävla blod.

Jag trycker upp pappersbiten i näsan. Lutar huvudet bakåt och ser dum ut.

Men hon är kvar och hon säger någonting som jag inte hör så jag säger ”va?” och hon säger det igen.

Hon säger ”kom” och kommer till mig och vi håller varandra så hårt.

Som om all längtan väntat på det här.

Vi möts i en omfamning som lovar att vi aldrig ska släppa taget.

I ett ögonblick bestämmer vi oss för att lämna det vi har för varandra.

Vi börjar där.

9

Det som är vi

”Jag älskar dig”, säger jag.

Hon tittar åt ett annat håll. ”Du vet att jag inte kan säga det”, säger hon.

Hon kommer närmare.

Vi ligger tillsammans i natten.

Vi fyller en ny lägenhet med våra andetag.

Rummen börjar lukta som vi.

Vi pratar oss genom liv utan varandra för att komma fram till just de här ögonblicken.

När vi är med varandra.

Till de sekunder när det som är vi börjar.

Hon kan inte säga att hon älskar mig.

Hon sa det till någon annan och om det inte var sant då, hur skulle det kunna vara sant nu?

Hon vill inte ljuga.

Inte igen.

Jag väntar.

Jag har inte bråttom.

Att hon lämnade sitt liv för mig säger lika mycket som att jag lämnade mitt liv för henne.

Det säger allt.

Säger att det här är allt jag vill.

Allt vi vill.

10

Vi lämnade dem som vi lovat allt för att få någonting tillsammans.

Vår framtid.

Och att ligga stilla tyst i hennes armar är alla ord och löften som jag behöver.

Att känna hennes varma andetag mot min hud är hela min värld.

Jag tittar på henne. Övar på att säga ”jag älskar dig” utan ord.

Ljudlöst.

Med mina ögon.

11

Smakar på orden

”Jag älskar dig”, säger hon tyst.

Som om hon smakar på orden.

Som för att se om de smakar bra.

Hon tittar upp och möter min blick. ”Etthundraåttiotvå”, säger jag. ”Va?” ”Det tog så många dagar.”

Hon ser maktlös ut.

Som om hon lagt sitt liv i någon annans händer.

Mina händer.

Jag håller varsamt. ”Inte för att jag har räknat”, säger jag.

Hon skrattar till. ”Jag älskar dig”, säger hon.

Igen.

Högre. ”Och jag älskar dig.” ”Tack.” ”För vad?” ”För att du har väntat.” ”Är det rätt nu?” ”Ja.” ”Bra.” ”Det kommer alltid att vara rätt.”

12

Och det känns så.

Som om vi kan bli gamla tillsammans.

Jag tittar på henne.

Hon tittar på mig.

Och i tystnaden börjar vi att lära oss se.

13

Vi som regnet

Vi går tillsammans vid havet.

Det blåser och vågorna suddar ut våra spår i sanden.

Som om vi aldrig tagit stegen.

Som om vi föds på nytt med varje steg vi tar. ”Du”, säger hon. ”Ja?” ”Vi måste prata.” ”Om?” Hon stannar och vinden blåser hennes hår i ansiktet.

Hon för håret bakom örat. Lägger huvudet på sned och tittar på mig.

En blick och jag f a l l e r hårt och blir löjligt svag och patetiskt kär om igen.

Det är två år sedan vi började gå tillsammans och jag ser himlen speglas i hennes ögon.

Hon är det vackraste. ”Jag”, börjar hon. ”Ja?” ”Jag är gravid.”

14

Och allting stannar.

Jag tar henne i mina armar och vi r a m l a r in i n책got nytt tillsammans.

Trappstegen i livet.

Vidare.

15

Jag vet vad han heter

”Vill ni veta?” ”Ja.” ”Det är en pojke.”

Jag säger ”ja” inombords.

Gör segergester som inte syns.

Vi ser på ultraljudet. Vi ser något som rör sig.

Jag kramar hennes hand.

Jag ville att det skulle vara en pojke. Jag vill ha en son.

Jag har önskat mig det.

Jag har varit nervös sedan det första graviditetstestet.

Tänk om det blir en flicka.

Får man känna så?

Jag har sagt det till henne. Jag sa det för att jag måste men hon tittade på mig och det kändes som smärta. ”Tänk om det blir en flicka”, sa hon. ”Ja.” ”Vad gör du då?” ”Jag vet inte.”

Det känns som om jag hållit andan fram till det här ögonblicket.

Det är en pojke och hon håller min hand.

Det är en pojke.

Han ska få samma namn som min morfar.

De ska heta samma sak. Jag är självisk.

16

Min morfar är allt för mig.

Han är gammal nu.

Jag säger att min son ska heta samma sak för att det är mitt sätt att ge tillbaka något till någon som har gett allt.

Visa att det var värt något.

Men det är inte riktigt sant.

Min son ska heta samma sak så att om när min morfar dör kan jag ha honom kvar.

17

En liten människa

”Han ser ut som du”, säger hon och hon har rätt.

Han ser ut som jag.

Som jag gjorde.

Som jag gör.

Han ligger i sängen mellan oss. Vi är på var sin sida av honom.

Vår pojke.

Vår son.

Det som är vi har blivit större.

Resultatet av vår sammanflätning.

Hans små händer griper luften mellan oss.

Jag försöker få honom att ta tag i mitt finger.

Det vill han inte ha. ”Hej”, säger jag till henne. ”Hej”, ler hon. ”Hej bästa presenten”, säger jag till honom.

Han fångar luften. ”Att han föddes på din födelsedag”, säger hon. ”Ja.” Hon lägger sitt huvud på kudden, alldeles nära honom. ”Nu kommer det alltid att vara ni två.”

Hon ser nästan avundsjuk ut. ”Vi tre”, säger jag. ”Ja.” 18

Det låter som om hon försöker tro på det. ”Det kommer alltid att vara vi tre”, säger jag. ”Lovar du?” ”Ja.” Pojken skrattar åt något han fångar.

Det låter som en melodi.

19

Pojken som hörde en melodi

Alla nätter vid barnsängen.

Han sover inte så mycket.

Han ligger där, vaken, alldeles stilla och tittar upp i natten, på djuren som hänger i trådar från taket.

Djur som rör sig sakta i en stilla dans av mörkrets andetag.

Han sträcker små fingrar mot dem.

Armar som aldrig riktigt når fram.

Han rör händerna i luften, som till musik.

En dirigent till en osynlig orkester.

Jag sitter på stolen bredvid sängen och tittar på. Försöker höra melodin genom de små rörelserna.

Jag tror att det är en vacker sång.

Röda siffror flyter i mörkret. Digitalklockan byter minut.

Jag lutar mitt huvud mot fåtöljen.

Vilar vänster sida av ansiktet mot tyg.

Ser siffrorna från sidan.

Det ser ut som om jag har sällskap i natten.

Jag ser en krona, ett par ögon. Ett mäktigt skägg.

Det är kungen av tid.

20

Och så är han borta. ”Vi ses imorgon igen, kungen av tid”, viskar jag.

Pojken jollrar i barnsängen.

Jag kommer aldrig ihåg vem av oss som somnar först.

21

Pojken som var som alla andra (fast min)

Han är som alla andra barn fast min.

Jag följer utvecklingen. Läser böcker och gör anteckningar.

Sitter på golvet och ser honom andas.

Följer bröstkorgens rörelser för att vara riktigt säker.

Lägger handen försiktigt på hans mage när jag inte ser andetagen.

Blundar och känner.

Lägger huvudet mot hans kropp och hör hjärtat slå.

Det känns som om tiden går långsamt i rummet som innehåller våra liv.

Jag är där den första gången som han tittar upp.

När han reser sig med händerna som i en liten armhävning.

När han rullar runt på den mjuka filten på golvet och hamnar på rygg.

Han tittar upp i taket och hans händer börjar försöka gripa den osynliga luften.

Om och om igen.

Jag böjer mig över honom.

Vi ser på varandra i tystnad.

Hans händer rör vid mitt ansikte.

Han kan inte prata, men jag säger: ”Lyssna.”

22

Han tittar på mig. ”Du är värd att dö för.”

Jag formar orden med munnen.

Vill inte säga dem högt. ”Jag kommer alltid att finnas här för dig.”

Också tyst.

Jag ser på honom. Känner värmen från hans små andetag.

Jag lägger mig på golvet bredvid honom.

Håller om.

Viskar alla magiska saker vi ska göra.

Det är dagar tillsammans på golvet.

Jag är där när han börjar krypa.

Den första smaken av frihet.

Det tar en lång tid innan jag upptäcker att han kryper ett mönster.

23