9789137137889

Laglรถst land

ร stlundh_Laglรถst land_inlagaCS5.indd 3

2012-04-18 13:57:19

Tidigare böcker om Fredrik Broman Släke Dykaren Terror Blot Inkräktaren Också av författaren Jag ska fånga en ängel

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Håkan Östlundh 2012 enligt avtal med Grand Agency Omslag stoltzedesign.dk Tryckt 2012 hos ScandBook AB, Falun isbn 978-91-37-13788-9

Östlundh_Laglöst land_inlagaCS5.indd 4

2012-04-18 13:57:20

1.

Regnet som viskat i trädkronorna sedan tidig morgon upphörde äntligen strax innan Josefin Broberg steg ur bilen utanför vattentornet i Alva. Hon såg upp mot novemberhimlen där den trettiotre meter höga cylinderbyggnaden sköt i höjden ovanför trädtopparna. En smutsig strimma längs fasaden lurade en att tro att reservoaren läckte, men det var bara regnvatten från taket som missfärgat betongen.

Det hade kommit in klagomål på vattnet, något som i sig inte var något ovanligt. Varje vecka var det en eller annan som anmärkte på missfärgat vatten eller alltför stark klorlukt, ibland också på unken doft och smak. Oftast fanns det en enkel förklaring. Som att abonnenten varit bortrest en längre tid och bodde långt ifrån närmaste anslutningspunkt. Då kunde man behöva spola länge innan man fick friskt vatten. Men den senaste tiden hade anmärkningarna varit fler, vilket fått hennes chef på vattenverket att skicka iväg henne på en extra tillsyn.

Josefin Broberg låste upp dörren till det lilla faluröda skjulet som klängde sig fast längst ner på det höga tornet. I skjulet fanns ventiler för utgående och ingående vatten, doseringspumpen för klor och tunnor med koncentrerad klor som måste späs ut innan den kunde tillsättas i pumpens behållare. Josefin ställde ifrån sig den svarta ryggsäcken, som hon inte brytt sig om att kränga på sig för den korta biten från bilen, och packade upp det hon behövde. En dator, ett plastglas och några flaskor för vattenprover.

5

Östlundh_Laglöst land_inlagaCS5.indd 5

2012-04-18 13:57:20

Hon startade datorn, fyllde glaset med vatten från reservoaren, höll upp det mot ljuset från porslinsgloben på väggen, luktade och smakade slutligen. Det ingick inte i rutinerna, men hon tyckte det var en enkel och bra indikator på om något var på tok. Så långt verkade allt som det skulle. De värden som hon fått i datorn från fjärravläsningen tydde inte heller på något annat.

Därefter dubbelkollade hon flödet och mätte kloröverskottet. Inget konstigt där. Hon tappade av mer vatten och fyllde de två sterila provflaskorna som hon skulle skicka på analys och stoppade ner dem i ryggsäcken tillsammans med datorn.

Josefin släckte i pumpskjulet och såg till att dörren gick i lås. Hon kikade upp mot tornets topp. Det var snart dags att sätta upp granen på taket, något de roat sig med så länge hon jobbat där. En liten julgran med ljusslinga. Det såg trevligt ut från vägen.

Skulle hon gå upp? De brukade inte göra det, men när hon nu gjort en extra tillsyn var det kanske bäst att bocka av även det. Hon lämnade ryggsäcken i bilen och låste upp dörren till trapphuset. Ingen mening att släpa med datorn och vatten­ proverna uppför den över trettio meter höga spiraltrappan.

Hon tände ljuset och lät dörren slå igen bakom sig. Det sjöng och skallrade om fotstegen av aluminiumgaller när hon i rask takt trampade uppåt. Hon kunde inte tro annat än att allt var som det skulle. Under de fem år hon jobbat åt kommunen hade det bara hänt vid ett enda tillfälle att klagomål från abonnenter visat sig ha någon allvarlig grund. Den gången hade de av någon anledning fått ett högt inslag av järn, något som i och för sig var ofarligt men som fått vattnet att smaka blod.

Hon kom upp till utrymmet högst upp mellan taket och själva reservoaren. Ett cirkelrunt, kalt betongrum, drygt tio meter tvärs över. Förutom ett grönt plåtskåp och ett litet rangligt bord var den stora ytan tom. Utmed ena sidan gick en gjuten betongtrappa till en dörr som ledde in till reservoaren. Josefin 6

Östlundh_Laglöst land_inlagaCS5.indd 6

2012-04-18 13:57:20

gick nerför trappan, handen på den svarta ledstången av järn.

Hon tände belysningen över reservoaren och kikade in genom fönstret mot den spegelblanka vattenytan. I princip gick de bara in till reservoaren när tornet var avstängt för rengöring.

Av naturliga skäl skulle kontakten med omvärlden inskränkas till minsta möjliga. Josefin hade inte tänkt gå in nu heller, bara titta in genom inspektionsfönstret, men så ändrade hon sig.

Lika bra att göra det grundligt. Hon strök bak de svarta lockarna och satte upp dem i en tofs innan hon letade fram nyckeln.

Hon låste upp, stannade innanför dörren, satte på sig skoskydden och fortsatte in på den smala avsatsen som avslutades med ett räcke mot reservoaren. Stegen ekade mellan betongen och vattnet, varje frasande av de blå plastpåsarna studsade iväg och förstorades upp under taket. Hon tyckte om ljudet, hemtrevligt och lite kusligt på en och samma gång.

Vattnet var nära. Nivån nästan på max. Det var normalt för den här tiden på året. Det var bara under sommarmånaderna med alla sommargäster och folk som vattnade i sina trädgårdar som nivån brukade sjunka.

Hon tände de starka strålkastarna i taket och tittade ner i bassängen. Ytan låg obruten som en glasskiva men reflexerna från lamporna gjorde det svårt att se. Josefin sjönk ner på huk och stack ut huvudet genom räcket. Det var hela tjugosex meter ner till botten och reservoarens väggar var mörka, men vattnet å andra sidan klart som luft.

Låg det något där nere? Josefin stack ut överkroppen ännu längre och lutade sig så långt fram att hon nästan nuddade vattnet med nästippen. Också ett sätt att lägga näsan i blöt.

Men det här var hennes jobb. Hon la sig inte i något hon inte hade med att göra.

Visst var det något?

Hon svajade till, ryckte förskräckt huvudet bakåt och slog i räckets järnstång.

– Satan, svor hon högt och hukade för smärtan.

7

Östlundh_Laglöst land_inlagaCS5.indd 7

2012-04-18 13:57:20

Hon tryckte handen mot bakhuvudet och blundade. Tänk om hon ramlat i.

Den värsta smärtan gav så småningom med sig. Hon öppnade ögonen och tittade ner mot vattenytan igen. Det låg något på botten av reservoaren, det var hon helt säker på. Hur hade det kunnat komma dit? Det borde vara omöjligt. De enda som hade tillträde till vattentornet var kommunens anställda. Tornet var i och för sig inte larmat, men om någon tagit sig in utan nyckel borde de ha märkt det.

Hon reste sig långsamt upp och gnuggade sig i bakhuvudet.

Vad kunde det vara som låg på botten? Hon gick upp och hämtade vattenkikaren som förvarades i plåtskåpet på våningen ovanför. Sedan lirkade hon försiktigt ut huvudet genom räcket igen och satte ner den trattformade vattenkikaren på ytan.

Josefin behövde bara kasta en snabb blick i kikaren för att se vad som fanns där nere, tjugosex meter under henne. Det låg en människa på botten av reservoaren. En människa med blekt och uppsvullet ansikte.

8

Östlundh_Laglöst land_inlagaCS5.indd 8

2012-04-18 13:57:20

2.

Det var första gången på över en vecka som man kunde ana solen genom det molntäcke som lagt sig som ett envist lock över Gotland. Klockan var några minuter i tre. Nadjas buss skulle komma in 15.05.

Viktor närmade sig Hemse på Ronehamnsvägen. Det stora vita klotet med OK:s och Lantmännens logotyper som brukat sticka upp över tak och trädkronor var rivet sedan några år tillbaka. De flesta kanske inte brydde sig om sådana detaljer, men för honom betydde det något. Inte så att han brydde sig om själva kulan, det var inte den som var viktig. Det var förändringen. Det var sådana små saker som visade att tiden gick, som påminde honom om att han inte var femton längre, utan en vuxen tjugotreåring.

Tjugotre. Det var så jävla gammalt. Fem år sedan han tog körkort och blev myndig. En evighet. Det gjorde honom alldeles nervös att tänka så där. Tiden. De flesta lät den bara gå. Och så plötsligt stod de där krokiga och grå på Storgatan med en käpp i handen. Möttes utanför Bagarns. ”Kom du ihåg när de rev silon med kulan på, där vid Lantmännens?” ”Jo, det måste väl vara över femtio år sen nu.”

Han rös. Det som inte hände nu hände aldrig. Var det inte så de sa, alla gamlingar, rådet de alltid kom dragande med: Ta vara på tiden. Ta vara på tiden, du som är ung.

Räkna med det.

När han svängde in mot busstationen segade sig en svart 9

Östlundh_Laglöst land_inlagaCS5.indd 9

2012-04-18 13:57:20

epatraktor fram åt motsatta hållet. Han kunde se Tipps vita skägg ovanför ratten och vinkade snabbt. Viktor kände honom inte särskilt väl. Han hade köpt HB av honom några gånger för flera år sedan.

Tipp hade blivit av med körkortet för rattfylla och sedan inte klarat det nya körkortsprovet. Det var därför han körde epatraktor. Han fick väl vara glad att han inte åkt dit för hembränning och langning. Många nere på Sudret brydde sig inte om att de körde olovligt. Det var på sin höjd kontroller på helgerna och ibland på somrarna när fastlänningarna var där.

Annars var det bara om man skulle upp till Visby som man måste vara försiktig. Men Tipp hade väl ögonen på sig. Och nu hade de öppnat polisstationen på Hemse igen. Det var synd.

För sådana som Tipp alltså.

Viktor körde aldrig full, eller bakis. Det var inte värt det. Han behövde sitt körkort, behövde kunna ta sig både till Visby och fastlandet med bilen. Och han ville inte hamna i något register.

Han rullade fram sista biten till det ljusgula stationshuset och ställde pickupen på en av parkeringsplatserna. Han slog av tändningen, men satt kvar i bilen. Klockan var tre prick. Det var tomt på busshållplatsen.

Det var en lugn dag idag. Inget jobb. Han hade tid att träffa Nadja. Imorgon var de också lediga, lite fix vid datorn på sin höjd.

Han trummade på ratten, vred om tändningsnyckeln så att han kunde sätta på radion, sökte mellan kanalerna med snabbvalet, men hittade inget han gillade. Han tryckte igång cd:n istället, visste att det var Pascal som låg i. Manuela De Gouveias och Isak Sundströms röster hade precis börjat ljuda i kupén när han fick syn på bussen i backspegeln. Han lät dem sjunga versen till slut, sedan vred han tillbaka tändningsnyckeln och klev ur bilen. Han gick med makliga steg bort till busskuren och var ändå framme före bussen.

Han försökte få syn på Nadja bland passagerarna som bara 10

Östlundh_Laglöst land_inlagaCS5.indd 10

2012-04-18 13:57:20

var skuggor innanför rutorna, tänkte att han ändå skulle få en skymt av hennes röda hår, men kunde inte upptäcka henne.

Nadjas hår var mörkbrunt egentligen, men hon hade färgat det rött. Inte hennarött, utan lysande vinrött. Hon gick sista året på Säve i Visby. Själv hade han inte gått gymnasiet. Han hade börjat, men slutat efter första året. Han hade hängt med rätt bra, i alla fall i de ämnen han var intresserad av, det var inte det som var problemet. Det var det där med tiden som han inte klarade av. Att de bara satt där. Så mycket dödtid. Det kändes som om de skulle ha kunnat klara av alltihop på halva tiden om de verkligen velat. Han hade svårt för när det blev långsamt.

Då ville han bara ut, bort.

Bussen stannade vid busskuren och öppnade dörrarna med en utdragen suck. I samma ögonblick bromsade en grönskimrande Volvo in bakom honom. Dörren på förarsidan öppnades och en kvinna i fyrtioårsåldern klev ur. Nadjas mamma.

Hon skickade iväg en hård blick i hans riktning innan hon skyndade förbi bort till bussens bakdörrar. Viktor valde att stå kvar.

Efter två killar i svarta parkas och kepsar steg Nadja av.

– Hej älskling, jag har bilen här borta, hörde han Nadjas mamma säga.

Hon gjorde sitt bästa för att ställa sig i vägen så att Nadja inte skulle kunna se honom, men Nadja var längre än sin mamma.

– Så, gå och sätt dig i bilen.

Nadja stod kvar och såg på Viktor. Han gjorde en min och sträckte ut armarna i en frågande gest. Nadja försökte ta sig runt åt hans håll, men blev stoppad.

– Gör som jag säger nu.

– Men mamma.

Rösten blev skarpare: – Du sätter dig i bilen. Hör du det. Och så är det slutdiskuterat.

Nadja gav Viktor en trött blick. Det undgick inte Nadjas 11

Östlundh_Laglöst land_inlagaCS5.indd 11

2012-04-18 13:57:20

mamma som snodde runt och tog tre bestämda steg i hans riktning.

– Och du! sa hon och höjde höger pekfinger framför Viktors bröst, nästan rörde vid slaget på den öppna jackan. Om du har nån som helst respekt för Nadja tycker jag du ska lämna henne ifred. Nadja är bara arton år och går fortfarande i skolan. Hon behöver ingen bandit från Rums.

Hennes röst stegrade sig för varje mening och det sista kunde inte undgå någon inom femtio meter från busshållplatsen. Viktor blev alldeles kall.

Det var inte förolämpningen, inte anklagelsen i sig, utan för att han under några svarta sekunder var helt övertygad om att hon visste något. Snackades det om honom? Sedan lugnade han sig. Det var omöjligt. Om det snackades och snacket hade nått ända fram till Nadjas mamma skulle han redan sitta i fängelse. Hon visste ingenting. Det var bara så hon såg honom. En bandit. För att han kom från Rums, för att han inte hade gått ut gymnasiet, för att han var den han var.

– Det tror jag du också förstår, om du tänker efter, la hon till i ett mer balanserat tonläge.

Nadjas blick hade fått nytt liv. Hon stirrade ilsket och förorättat på sin mamma men hade tydligen ändå gett upp tanken på att ta strid. Hon halvsprang bort till Volvon och ryckte upp dörren till baksätet. Hennes högljudda ”jävla kärring” klipptes av halvvägs när hon smällde igen dörren, sista stavelsen ett mummel bakom rutan.

Mamman stod kvar och stirrade på honom ytterligare ett par sekunder som för att bränna in sina ord med något slags laserblick. Hennes hår var tjockt och brunt, precis som Nadjas när det inte var färgat, men hon hade det i en helt annan, mycket enklare frisyr. Tänderna var vita och jämna med undantag för en liten glipa mellan framtänderna, näsan rak utom den yttersta spetsen som pekade en aning uppåt. Nadja var närapå en exakt avbild av sin mamma som med lite god vilja hade kun12

Östlundh_Laglöst land_inlagaCS5.indd 12

2012-04-18 13:57:20

nat tas för hennes äldre syster. Det gjorde honom illa till mods att se dem tillsammans. Två nästan identiska kvinnor, en som älskade honom och en som av allt att döma hatade honom.

Nadjas mamma släppte honom med blicken, gick bort till bilen med snabba, arga steg och körde iväg med en rivstart.

Han stod kvar och såg efter bilen som svängde till vänster ut på Ronevägen. Bandit från Rums. Visst, han kom från stenarbetare och drängar, någon skräpbonde kanske. Men en bondjävel i När. Var hon så mycket bättre?

Tillbaka i pickupen satte han på cd:n igen. Han vred upp volymen och lyssnade på Måne över Fårösund ända till slutet innan han vred om tändningen och backade ut. Långsamt rullade han den korta biten bort till Konsum. Han kände inte för att träffa någon vilket han inte skulle undgå om han gick till Ica. Där, mitt i down town Hemse, bredvid systemet, var chansen stor att träffa på någon av traktens banditer. Från Rums, från Stånga eller kanske nerifrån Grötlingbo. Banditer var kanske att ta i. Det var småfixare, folk som kunde ordna fram ett par svartsnickare från ön eller från Polen om det behövdes, sälja HB eller smuggelcigaretter, ta upp en beställning på en billig hemmabioanläggning, kanske till och med krana fram lite röka och tipsa om var man kunde få en tjej mot betalning.

Gjorde det honom till bandit, att han istället för de lite väderbitna utkantsfigurer som till exempel Nadjas mamma skulle se, såg HB-Tipp, Ciggsmugglarn, Teve-Lasse eller Fittkranen.

Förutom alla A-lagare och pundare han kände till och inte ville ha något att göra med, men som liksom kom på köpet. Gjorde det honom till bandit?

Men oavsett allt det där var han ju faktiskt bandit. Även om ingen kände till det. Eller i alla fall väldigt få.

Han såg på sig själv i backspegeln. Nyrakad och med nytvättat hår. Som om det gjorde någon skillnad. Förbannade satans kärring, vad hade hon över huvud taget med dem att göra?

13

Östlundh_Laglöst land_inlagaCS5.indd 13

2012-04-18 13:57:20

Nadja var arton, som hennes mamma konstaterat, arton år och myndig. Hon bestämde själv över sitt liv. Han knöt näven och slog hårt mot sätet två gånger. Det hjälpte inget vidare och medan han såg sig om efter något att slå sönder signalerade mobilen ett sms.

Han plockade upp den ur fickan. Det var från Nadja.

Hämta mig i Visby imorgon.

Slutar 14.50.

XOX

14

Östlundh_Laglöst land_inlagaCS5.indd 14

2012-04-18 13:57:20

3.

Kriminalinspektör Fredrik Broman bläddrade i broschyren från kommunens samhällsbyggnadsförvaltning och insåg att blanketten skulle ha varit ifylld och inlämnad för över två veckor sedan.

Hur hade han kunnat missa det? frågade han sig, men visste redan svaret. Han hade inte orkat läsa informationen ordentligt. När den tjocka broschyren landat i brevlådan någon gång för ett halvår sedan hade han snabbt skummat första sidan och lagt undan den på en hylla i köket. Där hade den blivit liggande.

När han nu gick igenom anvisningarna insåg han att han behövde en planritning i skala 1:500 över fastigheten för att ansökan skulle bli komplett. Han hittade numret till Lantmäteriet i kommunens broschyr, ringde upp och blev placerad i kö. Han fick plats nummer fjorton. När han jobbat sig ner till åttonde plats började mobilen surra på bordsskivan. Det var Göran Eide.

– Hallå, svarade han.

– Har du tid en stund? sa Göran.

Han lät angelägen.

– Visst, jag kommer över.

Fredrik la efter en kort tvekan på luren och gav upp sin plats i telefonkön.

Han kunde ha sagt att han var upptagen, tänkte han medan han gick genom korridoren. Han hade inte behövt berätta att 15

Östlundh_Laglöst land_inlagaCS5.indd 15

2012-04-18 13:57:20

det var just en tillståndsansökan om nytt avlopp han var upptagen med. Nu skulle säkert Lantmäteriet ha stängt växeln innan han fick chansen att ringa upp igen.

Han öppnade dörren in till Göran utan att knacka.

– Hej, sa Göran glatt, kom in och sätt dig.

Fredrik fick genast en känsla av att det var något annat än de pågående utredningarna som hans chef ville diskutera.

Göran gjorde en inbjudande gest mot den nya besöksgruppen som hade installerats på hans rum några veckor tidigare och bestod av fyra stora fåtöljer klädda i blått tyg. Det var något lite för vräkigt och tillbakalutat över dem, och kollegorna på krim satte sig ogärna ner under de improviserade möten som ofta uppstod inne på Görans tjänsterum. Det hade varit bättre förr, helt enkelt.

Göran log mot honom, fällde ihop läsglasögonen och strök sig eftertänksamt över flinten. Den som bara hade varit en liten kal fläck när Fredrik började vid Gotlandspolisen.

– Jo, det är en sak jag vill ta upp med dig, sa Göran.

Fredrik hade alltså gissat rätt.

– Vi står inför en omorganisering av kriminalavdelningen.

Fredrik nickade. När gjorde de inte det?

– Tanken är att krim ska delas in i fyra enheter med varsin chef. Det bygger delvis på hur vi redan jobbar, men i en mer bestämd struktur. En av enheterna blir i princip densamma som den du redan jobbar i, våldsenheten …

Telefonens ringsignal avbröt honom. Göran reste sig med en suck och gick bort till skrivbordet.

– Jag skulle ha kopplat om den, sa han och kastade en blick på den fasta telefonens display. Ursäkta.

Han sträckte sig efter luren. Fredrik log och nickade att det inte gjorde något.

– Ja, det är Göran.

Krimchefen tystnade och lyssnade, ställde några korta frågor. Ansiktet slätades ut som om han släppte taget om allt 16

Östlundh_Laglöst land_inlagaCS5.indd 16

2012-04-18 13:57:20

annat än det som hände just nu. Fredrik kände igen den där minen.

– Vi åker ner, sa Göran.

Han avslutade samtalet och såg på Fredrik.

– Det ligger en död man i vattentornet i Alva.

– I tornet? I vattnet eller …

– Ja. Han ligger tydligen på botten av själva reservoaren. Det kan vara en olycka, men kommunens drifttekniker som hittade honom kunde inte begripa hur han hamnat där.

Fredrik var redan på väg för att hämta sin jacka. Göran följde efter honom ut i korridoren.

– Vi får tala mer om det där andra så snart som möjligt. Men till dess kan du väl ligga lite lågt vad det gäller …

Göran såg sig om i korridoren och avslutade med en viskning: – Omorganiseringen.

17

Östlundh_Laglöst land_inlagaCS5.indd 17

2012-04-18 13:57:20

4.

Fredrik, Göran och Eva Karlén stod framme vid räcket vid reservoaren och följde så gott det gick det som räddningstjänstens dykare sysslade med tjugosex meter under ytan. Reservoaren skulle tömmas, men att tappa ur tretusen kubikmeter vatten var inget man gjorde i en handvändning och därför inte heller något de kunde vänta på.

– De lägger kroppen i en säck innan de tar upp den. Det är därför det tar lite tid, sa Eva Karlén. Nu tror jag i och för sig att kroppen är rätt stabil. I så här pass kallt vatten går förruttnelseprocesserna oerhört långsamt. Det är mest huden som förändras. Ungefär som när man ligger för länge i badet.

– Hon från kommunen sa att de fått in klagomål på vattnet, påpekade Fredrik.

Eva såg på honom och strök hastigt med pekfingret över näsan så att den yttersta nästippen vinklades åt sidan.

– Jaha? sa hon förvånat. I början kan det förstås ha förekommit läckage från tarmen. Och blod, om han är skadad på nåt sätt. Men jag har ändå svårt att tänka mig att det påverkat en så stor vattenvolym.

Hon funderade en stund.

– Det är klart, om kroppen ligger precis vid utloppet.

Göran gjorde en grimas.

– Tack, precis vad jag behövde höra, sa Fredrik.

Han kände hur det vände sig i magen. Inte på grund av den döde på botten, men för att han druckit av vattnet varje dag 18

Östlundh_Laglöst land_inlagaCS5.indd 18

2012-04-18 13:57:20

medan han legat där. Han, Ninni och Simon hade druckit det, lagat mat med det, duschat och badat i det.

Han plockade fram mobilen för att smyga iväg ett sms, Använd inte vattnet!, men Eva förekom honom.

– De har redan kopplat bort tornet. Vattnet går direkt från pumpstationen i Stånga.

Fredrik stoppade ner mobilen och såg på Eva som vänt blicken tillbaka mot vattenytan. Det var trångt på den smala avsatsen utmed reservoaren. Hennes overall i knallorange strök mot hans sida när hon lutade sig fram över räcket. Färgen var inte standard hos polisen. Han antog att hon specialbeställt den. Det var sådant hon gjorde, Eva. Han flyttade sig en liten bit bort från henne. Flera år hade passerat sedan de där omvälvande vårmånaderna då de hade haft ett förhållande. Ändå kändes det alltid som om kollegorna nyfiket följde varje rörelse så snart Fredrik och Eva befann sig i samma rum. Som om de hoppades att de på något sätt skulle röja sig. Att det fortfarande skulle finnas något att skvallra om.

Eva tittade upp och för ett ögonblick fastnade hennes blå ögon i Fredriks. Han vek snabbt undan med blicken.

Tio minuter senare hade dykarna fått upp den döde mannen till ytan. Eva och Fredrik hjälpte till att lyfta upp säcken ur vattnet och vidare upp på avsatsen. Fredrik önskade att han varit lämpligare klädd. Byxorna blev blöta från knäna och neråt och vattnet sipprade in i de blå skoskydden.

De bar upp säcken till utrymmet ovanför och la försiktigt ner den på betonggolvet. Eva öppnade den och vek upp översidan som locket på en stor bag. Hon sjönk ner på huk intill det kritvita och uppsvullna ansiktet. Det mörka håret låg slickat efter skallen som om det var ditmålat. Hon lyfte försiktigt på den dödes huvud och synade det runt om.

– Inga skador på huvudet som jag kan se. Det kan ju finnas nåt i hårbotten. Vattnet har förmodligen löst upp eventuellt blod så det kan vara lite svårt att få syn på en skada, särskilt om 19

Östlundh_Laglöst land_inlagaCS5.indd 19

2012-04-18 13:57:20

han hamnat i vattnet kort efter att döden inträffat. Men det troligaste är väl att han helt enkelt drunknat.

– Eller blivit dränkt, sa Fredrik.

– Givetvis.

Evas handskklädda händer kände snabbt igenom mannens kläder och plockade fram en plånbok ur en av jackfickorna.

Hon sträckte över den till Göran. Det droppande lädret var uppmjukat av vattnet och verkade inte vilja släppa ifrån sig sitt innehåll, men efter en stunds krånglande fick Göran upp ett körkort.

– Pontus Hellberg, läste han från kortet.

Han visade det för Eva och Fredrik. Ansiktet på bilden var helt annorlunda mot det de hade framför sig, magert med tydligt markerade drag, men hårfärgen stämde.

20

Östlundh_Laglöst land_inlagaCS5.indd 20

2012-04-18 13:57:21