9789137137858

En dunkel En dunkel död död Översättning Ing-Britt Björklund

Leon-En dunkel död-korr-3_CS4.indd 3

2012-04-17 13.21

Tidigare utgivning Ond bråd död i Venedig (1998) Död i främmande land (1999) Klädd för döden (2000) Högvatten (2001) Natt i Venedig (2002) Mord i natten (2003) En ädel död (2004) Dödlig dos (2005) Mäktiga vänner (2006) Djupt vatten (2007) Dödligt arv (2008) Rättvisans mörker (2009) Falska bevis (2010) Om stenar kunde tala (2011)

Bokförlaget Forum Box 3159 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Donna Leon och Diogenes Verlag AG, Zürich 2006 Engelska originalets titel Through a Glass Darkly Omslagsdesign Anders Timrén Omslagsbild Michael Manzanero/Arcangel Images Tryckt 2012 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13785-8

Leon-En dunkel död-korr-3_CS4.indd 4

2012-04-16 13.04

Till Cecilia Bartoli

Leon-En dunkel dรถd-korr-3_CS4.indd 5

2012-04-16 13.04

Leon-En dunkel dรถd-korr-3_CS4.indd 6

2012-04-16 13.04

Da qual tremore insolito Sento assalir gli spiriti!

Dond’escono quei vortici Di foco pien d’orror?

Av vilken bävan gripes jag?

Förr aldrig modet svikit mig.

Hur kom den elden virvlande, som skräcken med sig bar?

Don Giovanni Mozart

Leon-En dunkel död-korr-3_CS4.indd 7

2012-04-16 13.04

Leon-En dunkel dรถd-korr-3_CS4.indd 8

2012-04-16 13.04



1





Brunetti stod i fönstret och flörtade med våren. Den fanns där på andra sidan kanalen, i det nya livet som började skjuta upp ur  jorden. Under alla sina år i polishuset hade han aldrig sett en människa arbeta i den här trädgården, men de senaste dagarna måste någon ha räfsat därute fastän han inte hade märkt det förrän nu. Pyttesmå vita blommor syntes i gräset och i de nykrattade rabatterna skymtade de där orädda små gula och skära sakerna som nätt och jämnt vågade sticka näsan ovanför marken, dem som han aldrig kom ihåg namnet på.

Han öppnade fönstren och kände hur den friska luften strömmade in i hans kokheta rum. Den förde med sig doften av spirande växtlighet eller stigande sav eller vad det nu var för något som lockade fram vårkänslor och en så barnslig lyckokänsla. Han märkte att fåglarna hade fullt sjå därnere på marken. De var säkert helnöjda med att maskarna av någon anledning hade krupit upp ur jorden. Han såg att två av dem kivades om något, varpå den ena flög iväg och den andra försvann bakom kyrkan. ”Ursäkta”, hörde han att någon sade bortifrån dörren och innan han vände sig om tog han på sig en lite mer allvarsam min. Det var Vianello, som hade uniformen på sig och såg bra mycket svårmodigare ut än vad han borde göra en så ljuvlig 15

Leon-En dunkel död-korr-3_CS4.indd 9

9

2012-04-16 13.04

dag som denna. När Brunetti såg ansiktsuttrycket och den stela hållningen undrade han om han kanske borde nia honom trots att de hade lagt bort titlarna när Vianello befordrades till polisinspektör med särskild tjänsteställning några år tidigare. ”Ja, vad är det?” frågade Brunetti vänligt och undvek på så sätt det språkliga dilemmat. ”Har du tid ett ögonblick?” undrade Vianello, till Brunettis lättnad i helt vanlig, avspänd samtalston. ”Jag stod just och tittade på blommorna därborta”, sade Brunetti och nickade mot trädgården, ”och undrade varför vi sitter inomhus i det här vackra vädret.” ”Ja, i dag har vi nog fått den första riktiga vårdagen”, sade Vianello och log äntligen. ”Jag brukade alltid skolka då.” ”Jag också”, sade Brunetti som inte alls brukade det. ”Vad hittade du på?”

Vianello satte sig som vanligt i den högra stolen och sade: ”Min storebror körde ut frukt till Rialto så det var alltid dit jag gick. I stället för att gå till skolan, alltså. Vi brukade träffas där på marknaden och jag fick hjälpa till att bära lådor med frukt och grönsaker hela förmiddagen. Sedan gick jag hem och åt lunch vid samma tid som jag brukade komma hem från skolan.” Han skrattade till. ”Min mamma visste alltid om det. Jag har ingen aning om hur, men hon frågade hur det var i Rialto och varför jag inte hade tagit med mig några kronärtskockor hem.” Vianello skakade på huvudet när han tänkte tillbaka på det här. ”Och Nadia är precis likadan med ungarna, det verkar som om hon kan läsa deras tankar. Hon vet alltid när de inte har varit i skolan eller när de har gjort något som de inte får.” Han tittade på Brunetti. ”Vet du hur de bär sig åt?” ”Vilka då? Mammor, eller?” ”Ja.” ”Det är som du säger, Lorenzo. De är tankeläsare.” Nu var 10

Leon-En dunkel död-korr-3_CS4.indd 10

2012-04-16 13.04

stämningen tillräckligt avspänd för att han skulle våga fråga: ”Vad var det du hade på hjärtat?”

Vianello verkade plötsligt nervös igen. Han rätade på benen, satte ihop fötterna och sträckte på ryggen. ”Det gäller en god vän till mig”, sade han. ”Han har fått problem.” ”Vad då för slags problem?” ”Med oss.” ”Med polisen, menar du?”

Vianello nickade. ”Här i Venedig?”

Vianello skakade på huvudet och sade: ”Nej, i Mestre.

Alltså, det hände i Mogliano men de fördes till Mestre.” ”Vilka då?” ”De som greps.” ”Och vilka var det?” ”De som var utanför fabriken.” ”Färgfabriken?” undrade Brunetti som just kom att tänka på en tidningsartikel som han hade läst på morgonen. ”Ja.” Il Gazzettino hade ägnat förstasidan i del två åt en protestaktion som hade genomförts av medlemmar i il movimento anti-globalizzazione utanför en färgfabrik i Mogliano Veneto dagen innan då sex personer hade gripits. Det här företaget hade dömts till skadestånd upprepade gånger för att inte ha följt bestämmelserna när det gällde hanteringen av giftigt avfall, men man hade valt att inte göra några förändringar i produktionen utan bara betalat den skrattretande låga skadeståndssumman och fortsatt med sin verksamhet som om ingenting hade hänt. Aktivisterna krävde att fabriken skulle stängas och hade försökt hindra de anställda från att ta sig in på arbetsplatsen. Detta hade resulterat i en sammandrabbning mellan aktivister och anställda så polisen kom och grep sju personer.

11

Leon-En dunkel död-korr-3_CS4.indd 11

2012-04-16 13.04

”Arbetar han där eller är han miljöaktivist?” undrade Brunetti. ”Ingetdera”, svarade Vianello men modifierade sedan svaret genom att tillägga: ”Han är ungefär lika mycket miljöaktivist som vad jag är.” Vianello verkade själv inse att detta inte var någon särskilt uttömmande beskrivning så han drog ett djupt andetag och tog det hela från början. ”Marco och jag var klasskamrater och sedan läste han vidare till ingenjör. Han har alltid varit intresserad av miljöfrågor och det är i sådana sammanhang som vi har träffats igen som vuxna. Det händer att vi går och tar ett glas tillsammans när vi har varit på något möte.”

Brunetti bestämde sig för att inte ställa några frågor om de här mötena, och Vianello fortsatte: ”Han är väldigt bekymrad över det som pågår på den här fabriken. Ja, och även i Marghera. Jag vet att han har deltagit i protestaktioner där också, men något sådant här har han aldrig råkat ut för tidigare.” ”Vad menar du?” ”Att det har gått till våldsamheter.” ”Det framgick inte av artikeln”, sade Brunetti. Där stod det bara att ett antal personer hade gripits, ingenting om några våldsamheter. ”Så vad var det som hände?” frågade han. ”Vilka var det som startade bråket?” Han visste vad folk brukade svara på den frågan ifall de själva eller deras vänner var inblandade – det var alltid de andras fel.

Vianello lutade sig bakåt på stolen och lade det ena benet över det andra. ”Jag vet inte. Jag har bara pratat med hans fru.

Hon ringde mig i morse och frågade om jag kunde komma på något sätt att hjälpa honom.” ”Inte förrän i morse?” sade Brunetti.

Vianello skakade på huvudet. ”Hon berättade att han hade ringt till henne igår kväll från häktet i Mestre och bett henne 12

Leon-En dunkel död-korr-3_CS4.indd 12

2012-04-16 13.04

kontakta mig, men inte förrän i dag. Det var precis när jag skulle gå till jobbet som hon ringde.”

Vianello återgick till Brunettis fråga. ”Jag vet inte vem som startade bråket. Det kan ha varit de anställda men det kan även ha varit aktivisterna.”

Brunetti blev förvånad över att Vianello erkände att det kunde vara på det sättet. ”Men Marco är en fredlig person, han skulle aldrig mucka gräl”, fortsatte Vianello. ”Det är jag säker på, men det finns vissa andra som, ja, som ser det här som ett sätt att ha lite kul.” ”Det var ett märkligt ordval, ’kul’.”

Vianello höjde ena handen men lät den sjunka ner i knät igen. ”Ja, jag vet, men det är faktiskt så vissa ser på det. Marco har pratat en del om det. Han säger att han inte gillar dem och att han helst skulle vilja att de inte var med när de demonstrerar eftersom det är större risk att det går till handgripligheter då.” ”Vet han vilka det är som är våldsamma?” frågade Brunetti. ”Han har aldrig nämnt några namn, bara att han blir nervös när de är med.”

Brunetti beslöt sig för att återgå till själva huvudfrågan. ”Vad var det du ville be mig om?” ”Du känner ju dem som jobbar i Mestre. I alla fall bättre än vad jag gör. Och även undersökningsdomarna, även om jag inte vet vem som har blivit tilldelad det här ärendet. Så jag undrar om du skulle kunna ringa och höra om det går att få reda på något.” ”Jag förstår inte varför du inte gör det själv?” Det här sade han inte för att slippa undan utan för att han faktiskt inte förstod varför Vianello bad honom. ”Det är nog bäst om det kommer från en kriminalkommissarie.”

Brunetti funderade en stund på det och sade sedan: ”Ja, kanske det. Vet du vad han är anklagad för?”

13

Leon-En dunkel död-korr-3_CS4.indd 13

2012-04-16 13.04

”Nej, men förmodligen för störande av allmän ordning eller motstånd mot tjänsteman. Hans fru sa ingenting om det. Jag rådde henne att inte göra något förrän jag hade pratat med dig. Jag tänkte att du, eller vi, kanske kunde påverka det hela … alltså, jag menar utanför protokollet. Det skulle bespara honom en massa bekymmer.” ”Sa hon något om vad som hade hänt?” ”Hon återgav bara det som Marco hade berättat för henne, att han stod med ett plakat i handen utanför fabriken tillsammans med ett tiotal andra från gruppen när det plötsligt hade dykt upp tre fyra stycken som de inte kände. De här personerna hade börjat skrika åt de anställda och spotta på dem och sedan var det någon som kastade en sten.” Innan Brunetti hann fråga sade Vianello: ”Nej, han visste inte vem det var som kastade den. Han sa att han inte såg det själv utan det var någon annan som hade berättat det för honom. Sedan var det plötsligt poliser där som först tryckte ner honom mot marken och därefter tvingade in honom i en polisbuss och körde honom till Mestre.”

Inget av detta förvånade Brunetti det minsta. Såvida ingen hade råkat filma det skulle man aldrig få reda på vem som hade delat ut det första knytnävsslaget eller kastat den första stenen så frågan var vem som skulle bli anklagad och för vad.

Brunetti var tyst en liten stund och sade sedan: ”Du har rätt, men det är nog bäst att vi åker dit.” Det var om inte annat en ursäkt för att få gå ut i det fina vädret, kom Brunetti på sig själv med att tänka. ”Det är väl lika bra?” ”Ja”, sade Vianello och reste sig upp.

14

Leon-En dunkel död-korr-3_CS4.indd 14

2012-04-16 13.04



2





När de kom ut såg Brunetti att en av polisbåtarna var på väg ditåt. Det var den nye föraren, Foa, som körde och han log mot  Brunetti och vinkade åt Vianello när han hade stannat vid kajen. ”Vart ska ni?” frågade han och lade sedan till ”commissario” för tydlighetens skull. ”Piazzale Roma”, sade Brunetti. Han hade ringt till stationen där och bett dem skaffa fram en bil. Eftersom han inte hade sett någon polisbåt i fönstret hade han räknat med att de skulle få ta vaporetton.

Foa tittade på klockan. ”Jag har inget inbokat förrän klockan elva så jag hinner lätt skjutsa er dit.” Till Vianello sade han: ”Kom nu, Lorenzo. Det är jättehärligt väder i dag.”

Mer behövdes inte för att locka dem ombord och de stannade kvar ute på däck. Foa svängde ut i Canal Grande och när de kom till Rialto vände sig Brunetti mot Vianello och sade: ”Första vårdagen och nu skolkar vi igen, båda två.”

Vianello började skratta, men inte bara åt Brunettis skämtsamma kommentar utan även för att det var så ljuvligt väder, för att solen glimmade i vattnet framför dem och för att det kändes så härligt att skolka den första riktiga vårdagen.

När båten gled in i en av taxihållplatserna på Piazzale Roma tackade de Foa och steg i land på kajen. Bakom ACTV-byggnaden stod det en polisbil och väntade på dem. Motorn gick 15 15

Leon-En dunkel död-korr-3_CS4.indd 15

2012-04-16 13.04

på tomgång och så fort de hade satt sig körde den iväg bort mot vägbron som ledde till fastlandet.

När de kom fram till polisstationen i Mestre fick Brunetti genast reda på att ärendet med de häktade demonstranterna hade getts till Giuseppe Zedda, en kriminalkommissarie som han hade arbetat tillsammans med några år tidigare. Zedda, som var sicilianare och huvudet kortare än Brunetti, hade visat sig vara en mycket hederlig person, vilket hade gjort ett starkt intryck. De hade inte precis blivit vänner, men de respekterade varandra som kollegor. Brunetti litade på att Zedda skötte saker och ting på ett korrekt sätt och att ingen av de gripna skulle bli övertalade att lämna uppgifter som de sedan tog tillbaka. ”Skulle vi kunna få tala med en av dem?” frågade Brunetti när han och Vianello hade tackat nej till en kopp kaffe i Zeddas tjänsterum. ”Vilken av dem?” frågade Zedda, och Brunetti insåg plötsligt att det enda han visste om den gripne mannen var att han hette Marco och var god vän med Vianello. ”Ribetti”, fyllde Vianello i. ”Ni kan följa med mig”, sade Zedda. ”Jag lämnar er i ett av förhörsrummen innan jag går och hämtar honom.”

Rummet såg ut precis som alla andra förhörsrum som Brunetti hade sett i sin dag. Golvet hade kanske torkats på morgonen – eller tio minuter tidigare – men ändå knastrade gruskornen under skorna när man gick på det och bredvid papperskorgen låg det två tomma plastmuggar. Det luktade rök, otvättade kläder och nederlag. Varje gång Brunetti befann sig i ett förhörsrum fick han lust att erkänna något, vad som helst, bara för att få komma därifrån så fort som möjligt.

Efter ungefär tio minuter kom Zedda tillbaka tillsammans med en man som var längre än han men åtminstone fem kilo lättare. Brunetti hade många gånger noterat hur folk som 16

Leon-En dunkel död-korr-3_CS4.indd 16

2012-04-16 13.04

blev häktade eller anhållna genast verkade krympa ihop, och precis så var det i det här fallet. Byxorna släpade i golvet och skjortan hängde nedanför den knäppta kavajen. Det syntes att han inte hade kunnat raka sig på morgonen och håret, som var tjockt och mörkt, stod rakt upp på ena sidan. Öronen var utstående, vilket i kombination med de för stora kläderna gjorde att han såg lite klumpig ut. Han tittade uttryckslöst på Brunetti, men när han fick se Vianello sken han upp och såg både lättad och glad ut. När han slappnade av i ansiktet såg Brunetti att han var yngre än vad han först hade verkat, kanske i trettiofemårsåldern. ”Så Assunta fick tag på dig?” sade han medan han kramade om Vianello och klappade honom på ryggen.

Vianello verkade förvånad över att Ribetti hälsade så hjärtligt på honom men kramade om honom tillbaka och sade: ”Ja, hon ringde innan jag gick till jobbet och undrade om det fanns något jag kunde göra.” Han tog ett steg tillbaka och vände sig mot Brunetti. ”Det här är min chef, kriminalkommissarie Brunetti. Han erbjöd sig att följa med.”

Ribetti skakade hand med Brunetti. ”Tack för ni kom hit, commissario.” Han tittade än på Vianello, än på Brunetti. ”Det var inte meningen att ställa till med en massa besvär för dig, Lorenzo. Eller för er, commissario.”

Vianello gick bort till bordet och sade: ”Det är inget besvär, Marco. Det är vårt jobb att åka och prata med folk.” Han drog först ut två av stolarna på den ena sidan åt sig och Brunetti och därefter den vid gaveln åt Ribetti.

När de allihop hade satt sig vände sig Vianello mot Brunetti för att låta honom ta över. ”Berätta vad som hände”, sade Brunetti. ”Alltihop?” undrade Ribetti. ”Ja, alltihop”, svarade Brunetti. ”Vi har varit därute i tre dagar”, började Ribetti och tit17

Leon-En dunkel död-korr-3_CS4.indd 17

2012-04-16 13.04

tade på de båda andra för att se om de kände till den här protestaktionen. När de nickade fortsatte han: ”Igår var vi ett tiotal personer som var där och vi hade plakat med oss. Vi har försökt tala om för de anställda hur farliga ämnena som de arbetar med är för både dem själva och för alla oss andra.”

Brunetti trodde inte för ett ögonblick att de anställda skulle vara beredda att släppa sina jobb av den anledningen, men han sade inget utan nickade bara igen.

Ribetti knäppte händerna på bordet och tittade upp på dem. ”Hur dags kom ni dit?” frågade Brunetti. ”Vid halvfyratiden på eftermiddagen”, svarade han. ”De flesta av oss har ju jobb att sköta och har inte tid förrän efter lunch. De som arbetar på fabriken kommer tillbaka vid fyratiden och då vill vi gärna att de ska se oss och förhoppningsvis lyssna på vad vi har att säga eller åtminstone prata lite med oss innan de går in.” Plötsligt såg Ribetti så där bekymrad ut som Raffi, Brunettis son, ibland kunde göra. ”Om vi bara kunde få dem att förstå vilken fara de utsätter både sig själva och alla andra för så kanske …”, sade han. Även den här gången behöll Brunetti det han tänkte för sig själv. Det var Vianello som bröt tystnaden genom att fråga: ”Tjänar det något till att prata med dem?”

Ribetti log. ”Tja, vem vet? Om de är ensamma händer det att de lyssnar, men annars brukar de bara gå förbi oss eller också slänger de ur sig något.” ”Som vad då, till exempel?”

Ribetti kastade en blick på dem innan han övergick till att titta på sina händer. ”Att de inte är intresserade, att de måste arbeta, att de har familjer att tänka på”, svarade Ribetti och tillade: ”Eller också säger de något oförskämt.” ”Men de ger sig inte på er handgripligen?” sade Vianello.

Ribetti tittade upp på honom och skakade på huvudet. ”Nej, absolut inte. Vi har fått lära oss att inte brusa upp eller ge oss 18

Leon-En dunkel död-korr-3_CS4.indd 18

2012-04-16 13.04

in i några dispyter, att aldrig göra något provocerande.” Han fortsatte att se Vianello rakt i ögonen, ungefär som om han trodde att han kunde övertyga honom om att det han sade var sant genom att se allvarlig ut. ”Vi är där för att hjälpa dem”, sade han och Brunetti trodde att han menade det. ”Men vad var det som hände den här gången?” undrade Brunetti.

Ribetti skakade på huvudet flera gånger. ”Jag har ingen aning. Det var några som kom fram till oss och började skrika – jag vet inte varifrån de kom eller vilka de var – och sedan började de anställda också göra det. Plötsligt var det någon som knuffade till mig så att jag tappade mitt plakat och när jag hade tagit upp det igen så hade det utbrutit rena tumultet. Folk slet i varandra och knuffades, polissirener tjöt och innan jag hann blinka låg jag på marken. Sedan var det två poliser som drog upp mig och stoppade in mig i en polisbuss tillsammans med flera andra och så hamnade vi här. Klockan var nästan tolv på natten när en kvinnlig polis kom in i cellen och sa att jag fick lov att ringa ett samtal.”

Ribetti pratade fort och lät lika snurrig som händelserna som han beskrev.

Han tittade än på den ene, än på den andre och sedan sade han till Vianello: ”När jag ringde till Assunta och berättade var jag befann mig och vad som hade hänt så kom jag plötsligt att tänka på dig. Jag bad henne försöka få tag på dig och berätta vad som hade hänt. Men hon ringde väl inte då?” undrade han oroligt. Han hade redan glömt vad Vianello hade sagt.

Vianello log. ”Nej, hon ringde inte förrän i morse.” Brunetti märkte att Ribetti såg lättad ut när han hörde det. ”Men ni hade verkligen inte behövt åka hela vägen hit för min skull”, sade Ribetti. ”Jag vet faktiskt inte vad jag tänkte på när jag bad att hon skulle kontakta dig, Lorenzo. Det var väl någon sorts panikreaktion, antar jag. Jag tänkte nog att 19

Leon-En dunkel död-korr-3_CS4.indd 19

2012-04-16 13.04

du kanske kunde ringa till någon här och så skulle alltihop lösa sig.” Han gjorde en gest mot Vianello och sade: ”Att du faktiskt skulle åka hit var inget som ens föresvävade mig. Och än mindre att ni skulle följa med, commissario”, sade han till Brunetti. Han tittade ner på sina händer igen. ”Jag visste bara inte vad jag skulle ta mig till.” ”Har ni blivit gripen av polisen någon gång tidigare, signor Ribetti?” frågade Brunetti.

Ribetti såg så häpen ut att man hade kunnat tro att Brunetti just hade gett honom en örfil. ”Givetvis inte”, sade han. ”Vet du om någon av de andra har gripits tidigare?” sköt Vianello in. ”Det har aldrig hänt förut”, svarade Ribetti med hög röst som om han därigenom ville ge större eftertryck åt det han sade. ”Som jag sa så har vi fått lära oss att inte ställa till med bråk.” ”Är inte en sådan här protestaktion en sorts bråk?” sade Brunetti.

Ribetti satt tyst en stund och man kunde nästan tro att han försökte komma underfund med om Brunetti var spydig eller inte. Tydligen kom han fram till att han inte var det för han sade: ”Det är klart att det är. Men det är samtidigt en fredlig aktion. Det enda vi försöker göra är att få de anställda på den här fabriken att förstå hur farligt deras arbete är. Inte bara för alla andra utan framför allt för dem själva.”

Brunetti märkte att Vianello godtog det här svaret så han fortsatte: ”Vad är det som är farligt, signor Ribetti?”

Ribetti tittade på Brunetti som om han just hade fått frågan hur mycket två plus två var, men svarade sedan med helt vanlig min: ”Framför allt lösningsmedlen och kemikalierna som de arbetar med. Åtminstone i själva färgfabriken. Där får de på sig de här ämnena och andas in dem dagarna i ända. För att inte tala om allt avfall som de måste hantera.”

20

Leon-En dunkel död-korr-3_CS4.indd 20

2012-04-16 13.04

Sådana här saker pratade Vianello om hela tiden så honom undvek han att titta på. I stället frågade han Ribetti: ”Tror ni att era protester kommer att åstadkomma en förändring, signor Ribetti?”

Ribetti slog ut med båda händerna. ”Det vete gudarna. Men vi gör i alla fall något. Om inte annat så visar vi att man faktiskt kan protestera när saker och ting inte går rätt till. Om alla bara blundar för det”, sade han allvarligt och med patos, ”så kommer de att döda oss allihop.”

Eftersom Brunetti hade haft den här typen av samtal med Vianello hur många gånger som helst behövde han inte fråga Ribetti vilka ”de” var. Han insåg att även han själv hade börjat tro på det här, att han under de senaste åren hade börjat tänka i helt nya banor och det berodde inte enbart på att Vianello var så miljömedveten. Han läste allt oftare artiklar om den globala uppvärmningen, om ekomaffian och deras ohämmade utsläpp av giftigt avfall i den södra delen av landet och han hade till och med börjat tro att det fanns ett samband mellan mordet på en reporter från det statliga tevebolaget i Somalia några år tidigare och utsläppet av giftigt avfall i det där stackars fattiga och hårt drabbade landet. Det som förvånade honom var att det fanns människor som fortfarande trodde att det hjälpte om de på sitt blygsamma sätt protesterade mot det som hände.

Men samtidigt ville han inte riktigt medge att det förvånade honom. ”Vi kanske ska övergå till lite mer praktiska saker”, sade Brunetti plötsligt. ”Om ni aldrig har haft med polisen att göra tidigare så är det möjligt att vi faktiskt kan hjälpa er.”

Han tittade på Vianello. ”Ifall du stannar här så går jag och pratar med Zedda och ber att få titta på rapporten. Om ingen människa har kommit till skada och det inte har gjorts någon anmälan så tycker jag inte att signor Ribetti borde behöva sitta i häkte längre.”

21

Leon-En dunkel död-korr-3_CS4.indd 21

2012-04-16 13.04