9789137137445

Giorgio Faletti

En kvinnohandlares anteckningar Översättning Helena Monti

Tidigare utgivning (på Bazar Förlag) Jag dödar 2007 Ögat som ser 2009 Jag är Gud 2010

Till Marcella och Corrado som aldrig har gett sig av

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Baldini Castoldi Dalai editore 2010 Italienska originalets titel Appunti di un venditore di donne Omslag Håkan Liljemärker Tryckt hos Scandbook AB, Falun 2012 isbn 978-91-37-13744-5

KÜr till, vi äter det.

Adam och Eva

PROLOG

Jag heter Bravo och jag har ingen kuk.

Så här skulle jag kunna presentera mig. Att använder ett smeknamn och inte mitt riktiga namn betyder egentligen ingenting. Alla är vi de vi är, oavsett de byråkratiska spår som hänger sig fast vid oss som girlanger efter en maskeradbal. Min tillvaro skulle inte vara annorlunda om jag hade haft ett annat namn att erbjuda tillsammans med min framsträckta hand; vare sig vara rikare eller fattigare, vare sig någon uppförsbacke eller någon nedförsbacke, inget stormigt hav där man måste kämpa för livet eller någon stillsam vik där man saknar den kampen. Att slippa sitt namn är som att ha en omtänksam skugga att gömma sig i. Så att man bara behöver vara ett knappt skymtat ansikte, en nätt och jämnt uppfattad gestalt, inget och ingen. Från den stund jag blev den jag är skänkte denna omständighet mig allt jag behövde, vare sig mer eller mindre.

Vid den där andra detaljen – den anatomiska – kan det vara värt mödan att uppehålla sig en liten stund.

Jag föddes inte sådan.

Det har inte funnits en häpen blick i det förgångna, från någon l­ äkare som såg min lilla nakna kropp tränga sig ut ur min mors sköte. Inte heller något bestört ögonkast från henne, min mor, f­ ortfarande utmattad efter den sista krystningen. Det har inte funnits någon ömhet mot ett barn drabbat av ett handikapp som gör honom udda och utsatt för kränkande skämt under uppväxtåren. Eller sorgliga tonårsf­örtroenden utbytta med sänkt huvud och ögon fastklistrade vid sko­spetsarna.

När jag presenterade mig för världen satt allt på sin rätta plats. Lite väl mycket på sin rätta plats, skulle man kunna säga nu, i ljuset av det som hände sedan. Och fram till en viss dag var det där ”allt på sin rätta 7

plats” källa till diverse kval för äventyrliga och drivna damer i olika åldrar som inte traktade efter något annat. Jag tyckte alltid att det där var deras problem. Ända tills problemet som jag ansåg tillhöra en av dem blev till mitt.

Hur och när och varför kommer inte att bli något forskningsprojekt för framtida historiker. Det handlade helt enkelt om att fästa sig vid fel person vid fel tillfälle. Jag har mig själv att skylla, det måste jag erkänna, vad det nu ska tjäna till. Tingens ordning i var och ens liv är sådan, och det är inte mer med det. Ibland har man helt enkelt inte möjlighet att handla på något annat sätt. Eller om man har det, som i mitt fall, så kan det vara svårt att inse det. Vid det här laget skulle varje litet försök till förklaring bara vara ännu en nål i den voodoo-docka som bär mitt ansikte.

En natt för länge sedan var det någon som med en vass rakkniv och en stor portion sadism försatte mig i det tillstånd jag nu befinner mig.

Han lämnade mig utslagen på marken med en blodfläck som bredde ut sig på mina byxor, medan ett skri steg ur mig och växte sig starkare i takt med fläcken. Jag jagades bort från scenen och tvingades sälla mig till massan av åskådare – slungades ända bak till läktarens sista rad, skulle jag vilja påstå. Och likväl var smärtan från den där stympningen inget i jämförelse med smärtan som applåderna framkallade.

Fram till den stunden hade jag talat om kärlek för nyttans skull och haft sex för mitt personliga nöjes skull. Nu satt jag i en sits där jag inte längre kunde ge någon kärlek eftersom jag inte längre kunde ta emot det jag ville ha i utbyte. Alltså sex.

Manskroppen sa mig ingenting och jag hade ingenting att erbjuda en kvinnas kropp. Överraskande nog infann sig lugnet. Inga toppar eller dalar längre, allt blev bara platt. Inga stormiga hav, bara ett gäckande stiltje. Nu fanns det ingen anledning att rusa, nu hade jag tid att se mig omkring för att förstå hur världen verkligen fungerade.

Kärlek och sex.

Lögner och illusioner.

Ett ögonblick av det ena och ett ögonblick av det andra. Så iväg till nästa tilläggshamn, till nästa adress som antecknats i medvetandet med turens hjälp. Genom vittring, genom att treva sig fram. Blinda, döva och stumma, endast med hjälp av känsel och smak, instinktens yttersta gräns.

8

När jag fick tillbaka synen, hörseln och orden började jag tänka efter, och förstod.

Och jag accepterade genast.

I nästa ögonblick agerade jag.

Sedan dess har det flutit blod, en vara som inte har mycket värde i världen. Människor har dött, och kanske var de ännu mindre värda.

Vissa av de ansvariga har fått betala, andra har kommit helskinnade undan. Likt alla historier som slutar med döden har även den här sin början.

Allt började när jag förstod att det fanns kvinnor som var villiga att sälja sina kroppar för pengar, och att det fanns män som var beredda att betala för att få dessa kvinnors kroppar.

Det krävs girighet eller bitterhet eller cynism för att syssla med den här typen av handel.

Eller kanske alla tre.

9

APRIL 1978

KAPITEL 1

När jag och Daytona kliver ut på gatan är det gryning.

Vi blir stående på trottoaren, några steg från varandra, för att insupa den friska morgonluften, som kan kännas ren till och med i en storstad som den här. I själva verket är Milanos andedräkt lika stinkande som våra egna måste vara i just den stunden. Det enda som är rent och friskt är känslan, och man kan ju leva på den också.

Daytona sträcker på sig och gäspar.

Jag tycker mig höra hur det knakar i hans rygg, men det är kanske bara inbillning. I hans ansikte finns spår av den gångna natten som ägnats åt att spela poker och sniffa kokain. Han är fortfarande påtänd, det kan man se på de sammandragna käkmusklerna. Det över­ kammade håret som täcker flinten med hjälp av hårspray har släppt och vippar över lite på ena sidan, som en hårig basker. Hans hy är glåmig, och han är mörk under ögonen. Mustascherna får honom att likna en seriefigur, en av de där killarna som är så neurotiska och elaka att de till sist blir komiska.

Han höjer armen mot ansiktet, drar tillbaka manschetten som är märkt av den sömnlösa natten och ser på klockan. ”Herrejesus, hon är nästan sex.”

Daytona säger det som om det vore ett problem. Som om det vore något unikt för honom att fortfarande vara uppe så här dags. Som om det fanns någon som han var tvungen att rättfärdiga sitt liv inför, bortsett från sig själv och ibland polisen. Han släpper ner armen och klockan. Det är den klockan som är bakgrunden till hans smeknamn.

Sedan flera år tillbaka bär han en Rolex Daytona av guld, modell Paul Newman.

När han bär den.

13

Den här detaljen gör det mycket enkelt att skilja hans dåliga perioder från hans bra. Det räcker med att titta på hans vänstra handled. Om klockan inte sitter där betyder det att han kämpar allt vad han kan för att skaffa tillbaka den. Utan att gå alltför varsamt fram vad gäller medel och metoder.

Hur som helst sitter klockan på sin plats nu, och han är ett vrak från en vild natt och från ett lyckosamt parti poker. Efter stängningsdags stannade vi kvar i den lilla spelsalen på Ascot Club, den som ligger bredvid baren. Daytona, Sergio Fanti, Godie, Matteo Sana, kallad Sanantonio, och jag. Ägaren Bonverde försvann iväg med sin hustru direkt efter den sista åskådaren och lämnade uppgiften att stänga lokalen åt föreståndaren Giuliano. Utan att bry sig det minsta om vad som skulle hända efter hans uttåg från scenen. Vi blev kvar i ångorna från mänsklighetens dekadens, i dunsterna från den fuktstinkande heltäckningsmatta som inte har vädrats på åratal. Korten kom på bordet, tillsammans med cigaretter och några meter kokain.

Korten delades ut, timmarna gick, ciggen röktes upp, och när ­kokainet förvandlats till ett minne blott, hade Daytona blivit äventyrets oomtvistade huvudperson. Storvinsten hade kommit med ett fyrtal i nior som hade slagit ner på bordet som en blixt och skipat rättvisa gent­ emot en kåk och en flush. Och det skänkte honom kvällens fulla pott.

Som om han hade läst mina tankar vände sig Daytona mot mig. ”Vilket jävla flyt jag hade i kväll. Precis vad jag behövde.”

Jag kan inte låta bli att le och vrider på huvudet ut mot den glesa morgontrafiken. Ett fåtal bilar rör sig lojt fram på Via Monte rosa. Inuti dem sitter spöken på väg hem och spöken på väg hemifrån mot sin dagliga förbannelse. Som spelobservatör misstänkte jag att Daytona hjälpte Fru Fortuna på traven med hjälp av något fingerfärdigt trick som inte är helt regelrätt. Inte i mina ögon åtminstone. Men det är inte min business. Jag spelar inte, och följaktligen varken vinner eller förlorar jag. Jag är den evige betraktaren som ser på och sköter mina egna affärer. Det här blev min levnadsregel en gång i tiden, och så småningom har den förvandlats till en god vana. Man lever bättre så, och i vissa miljöer håller man sig helt enkelt vid liv.

Jag återvänder till honom. ”Jävla flyt, minst sagt. Hur mycket vann du?”

Daytona ser granskande på mig för att kontrollera om det finns 14

tecken på ironi i mitt ansikte. Han kan inte se några eller kanske föredrar han att inte se dem. Han sticker handen i fickan utan att dra upp den igen, som om det räckte att känna på pengarna. Jag tycker mig se hans feta, håriga fingrar knyckla ihop sedlarna på det vårdslösa sätt man ofta använder med lättförtjänta pengar. ”Mer eller mindre en miljon åttahundratusen lire.” ”Schyst kap.” ”Eller hur. Full pott smakar alltid gott.”

Han gnuggar belåtet i händerna och får mig att konstatera att vissa människor verkligen har svårt att lära sig av sina egna misstag. Lika svårt som jag har för att låta bli att le igen. En gång under ett parti poker mot några som inte alls var på hans nivå, fick Daytona sig en snyting mitt i plytet, för att han fortsatte att säga den där idiotiska frasen om och om igen. Till slut var det en som fick nog, en kille som var betydligt större och starkare och mer beväpnad än han. Av uppenbara skäl hade Daytona ingen chans att ge tillbaka. Han sprang omkring ett bra tag med ett svart öga och såg ut som en knubbig och sorgsen dalmatiner.

Och med en svans av skrattsalvor hängande efter sig som en brudslöja.

De andra dyker upp bakom ryggen på oss.

De kommer uppför en trappa under en skylt som kvällstid utgör en invit ner till Ascot Club, den milanesiska kabaréns oomtvistade tempel. På väggarna på båda sidor om de slitna trappstegen sitter affischer med stjärnor som har börjat sin karriär där nere. Varje dag sätter man upp en lysande anslagstavla uppe på gatan med namnen på dem som ska uppträda.

Just här stämmer nog den gamla sanningen att det i Milano efter ett visst klockslag bara finns poliser, artister, skurkar och horor ute i svängen.

Problemet är alltid att förstå vem som är vem.

Giuliano kommer sist ut. Han stannar upp och låser järnjalusin som stänger Ascot Club för natten och skyddar lokalen från att besmittas av dagen.

De andra kommer fram till oss.

Godie går fram till Daytona och sätter pekfingret och långfingret som en sax mot hans hals. ”Knips! Där fick jag dig. Din sammture jävel.”

Godie har ett sätt att tala och bete sig som är minst sagt e­ gendomligt.

15

Han representerar mycket väl platsen, tidpunkten och folket han är tillsammans med. Den skara personer som uttrycker sig med ett språk som de anser vara förståeligt trots sin originalitet. Det är bara att svänga om stavelserna, så att cykel blir kelcy, puder blir derpu och braja blir jabra. Och Diego, som är hans riktiga namn, blir således Godie.

Enkelt och kanske lite dumt. Men var och en hänger på sig de me­daljer de tror är bäst.

Daytona föser undan hans hand. ”Vad då tur. Ni kan ju inte spela. Och du minst av alla.”

Godie knuffar till honom med armbågen. ”Skit ner dig. Glöm inte att det var jag och Steve McQueen som räknades i Las Vegas.”

Humorn är densamma som alltid, en aning tjatig, ibland ganska fyndig och ibland inspirerad av de komiker som uppträder nere på Ascot varje kväll.

Giuliano kommer fram till oss. Inte heller han har deltagit i spelet.

Bara i det tillhörande festandet. Jag tror han fick en slant för att ha upplåtit lokalen. Men som vanligt är det inte min ensak. ”Jaha, och vad händer nu?”

Sergio Fanti, medellängd, mager, skallig med framträdande näsa, ser på klockan. Alla vet vad han kommer att säga. ”Jag hinner precis sticka hem, ta en dusch och åka till kontoret.”

Sergio är den ende som har ett seriöst arbete. Han jobbar i modebranschen och hans skrynkliga men eleganta kostym bekräftar det.

Ingen vet hur han lyckas förena sina nätter fyllda med fuego och rock’n’roll med en vinstdrivande business, men det gör han. Det enda beviset på hans vilda leverne är de svarta påsarna under ögonen.

Matteo Sana gäspar. Sedan stryker han sig över det ovårdade skägget som börjar få ett och annat vitt strå, precis som hans hår. ”Jag går och tar en cappuccino på Gattullo.”

Godie sätter fingrarna som en sax även mot hans hals, och med sin milanesiska dialekt som är så kraftig att det låter som en karikatyr samtycker han. ”Knips! Hänger på. Synar satsningen. Cappuccino med croissant.”

Giuliano ser på mig och Daytona. ”Kommer ni också?”

Daytona slår med pekfingret mot handloven.

16

”Jag passar.”

Jag skakar på huvudet. ”Samma här. Jag drar hemåt.”

Vi ser de fyra avlägsna sig i riktning mot den BMW 528 som tillhör Sergio Fanti, som också har gett med sig till slut. Godie gestikulerar vilt och babblar på, som alltid när han är lite påtänd. De kliver in och smäller igen dörrarna. Sergio startar motorn och avgasröret spottar ut ett moln av blåaktig rök. Bilen rullar ut från parkeringen och styr bort mot Piazza Buonarroti, i riktning mot Pasticceria Gattullo vid Porta Lodovica.

Jag kan se framför mig hur de lite lulliga snubblar in i lokalen som under tiden som de har tagit sig dit har hunnit fyllas med folk som beställer cappuccino och croissanter. Trots sina goda föresatser är det inte omöjligt att de kommer att beställa tre whisky och en Campari, och få ett tiotal huvuden att vändas mot sig. Så kommer de att dra sig hemåt, och för att sova måste de ta en Rohypnol för att neutralisera effekten av kolan och ta bort hjärtklappningen som orsakas av amfeta­ minet, som jag är säker på att kokainet är uppblandat med. Natten är förbi och nattdjuren återvänder till sina hålor.

Jag och Daytona står kvar på trottoaren, ensamma igen. ”Vet du vad som skulle behövas för att avsluta en lyckosam afton?” ”Nej.” Fast det vet jag. Det vet jag hur bra som helst. Men jag vill höra honom säga det.

Daytona ser på mig med glitter i blicken – så mycket som ögon nu kan glittra efter en sömnlös natt. Så pekar han med en nick bort mot andra sidan gatan. ”En tur mot nordväst med den där brudpangen.”

Jag ler, men utan att behöva dölja det den här gången.

Mitt emot Ascot Club ligger ett kontorskomplex som i sin helhet intagits av bolaget Costa Britain. Det är fyra våningar högt och upptar en stor del av kvarteret, från hörnet på Via Tempesta ända bort till valven på Piazzale Lotto. Cement, metall, glas. Och ständigt tända lampor som lyser upp tak och öde skrivbord för att påminna alla om att i den här staden tänker man på arbete även när man vilar.

Från entrédörrarna i glas har det precis kommit ut en grupp kvinnor. Det är städerskorna. De har tömt papperskorgar, dammsugit, ren17

gjort toaletter och trälat hela natten för att låta dagens slavar komma in och finna allt rent och snyggt och i ordning. Några av dem ger sig därifrån direkt, lockade av en säng eller en frukost. Andra dröjer kvar för att prata lite, kanske med samma känsla som vår, att morgonluften är värd att insupas. Bland dem finns en kvinna som står en liten bit från de andra och tänder en cigarett. Hon är lång och smal, och de oformliga kläderna lyckas inte dölja hennes naturliga elegans. Håret är långt och kastanjefärgat, ansiktet ljust och liksom skimrande.

Det råder ingen tvekan.

Jag nickar också bort mot henne. ”Hon där?” ”Ja. Riktigt snygg pulla.”

Jag ser att Daytona redan har allt framför sig som en film för sin inre syn. Och det är med all säkerhet inte någon film som kan visas i en biosalong på Corso Vittorio. ”Vad är hon värd, tror du?” ”Ett ben, om hon nu skulle gå med på det alls.”

Hundratusen lire är ett par snygga skor, i dagens läge. ”Men för tvåhundratusen går hon med på vad som helst.”

Daytona spärrar upp ögonen. Det är inte mina ord han ifrågasätter, utan siffrorna. ”Herregud, två ben.” ”Hundrafemtiotusen till henne och femtio till mig.” ”Du är en riktig skitstövel.”

Jag ser på honom på samma sätt som jag skulle kunna se på en fattig invandrare med en resväska i kartong. ”Klockan är sex på morgonen, du är ensam, du är ful och det där är en jävligt snygg tjej.”

Han är villrådig. Kanske har han svårt att förstå om jag driver med honom eller menar allvar.

Jag ger honom nådastöten. ”Du har precis vunnit en miljon åttahundratusen lire. Du kommer att ha en miljon sexhundratusen kvar.” ”Ok. Låt se vad du går för.”

Jag lämnar kvar honom på trottoaren. Nu är det hans tur att vara åskådare. Jag går över gatan och fram till tjejen som står och röker med handväskan över axeln medan hon mäter mig med blicken. Hon är 18

mycket snyggare på nära håll. Till och med vacker. Hon har ljust nötbruna, lite sorgsna ögon, som kanske har sett för mycket av förortslivet och som berättar om saker hon önskat sig men aldrig fått.

Jag ler mot henne. ”Hej, har du eld?”

Hon släpper ner väskan, rotar i den och räcker fram en tändare i plast. Hon måste vara ganska ny på det här jobbet, för hennes händer är fortfarande inte nariga av rengöringsmedel. Sättet hon ser på mig visar att hon har förstått att det där med tändaren var en förevändning.

Inte ens speciellt originell heller, om jag ska vara ärlig.

Jag tar fram mitt Marlboropaket och tänder en cigg. Genom röken pekar jag bort mot byggnaden bakom hennes rygg. ”Jobbar du där inne?”

Hon nickar vagt. ”Städar. Om du kallar det ett arbete så, ja, jag jobbar där.” ”Vad heter du?” ”Carla.” ”Okej, Carla. Får jag ställa en personlig fråga?”

Hon tillämpar regeln att den som tiger samtycker. Hon är nyfiken.

Det innebär att hon dessutom är pigg i skallen. ”Hur mycket tjänar du?”

Hon ser granskande på mig, avvaktar för att se vart jag vill komma.

Det finns ingen rädsla i hennes blick och det gillar jag. ”Hundraåttio.” ”Vill du tjäna hundrafemtio på några timmar?”

Hon fattar direkt. Jag väntar på en örfil som inte kommer. Något som är mycket talande. Kanske är det inte första gången hon får ett sådant här erbjudande. Kanske befinner hon sig i knipa just nu och behöver pengar. Kanske har hon plötsligt fått en skymt av en väg som leder bort från förorten, från fryst snabbmat och kläder från Upim.

Antagandena är många och inget av dem intresserar mig.

Det finns bara en sak till att klara ut och det gör hon. ”Med vem?”

Jag gör en rörelse med huvudet bort mot en punkt bakom mig. Hon får syn på Daytona på andra sidan gatan. Så ser hon på mig igen med en viss besvikelse i blicken. Så sänker hon den och avvaktar. ”Det kanske inte direkt är Robert Redford”, säger jag och tar på mig 19

en oskyldig min, som man gör inför något uppenbart. ”Om han hade varit det skulle jag nog inte stå här och snacka med dig.”

Hon ser bort mot de andra i gruppen som verkar vänta på henne några steg därifrån. Från det att vi började prata med varandra har de fortsatt att studera oss och fälla kommentarer. Ett och annat skratt och menande blickar. Jag utesluter inte att det även kan handla om avundsjuka. Carla vänder blicken mot mig igen med en utmanande glimt i de nötbruna ögonen.

Hon pratar lågt, som om det bara är en tanke som flyger över läpparna på henne, och föreslår ett alternativ. ”Med dig hade jag kommit med gratis …”

Jag skakar lätt på huvudet och utesluter varje antagande av den typen. ”Det kommer inte på fråga.”

Hon kräver ett förtydligande. ”Gillar du inte mig eller gillar du inte tjejer överhuvudtaget?” ”Jag gillar både och, men låt oss säga att i den här situationen fun­ gerar jag bara som en mellanhand.”

Carla står tyst. Jag förstår att hon väger för och emot. Jag tror inte att det är en fråga om moral, utan att det bara handlar om vad som är värt mest. Hon kanske kommer från en sådan där familj där fadern äger allt som finns i hemmet, inklusive döttrarna. Det handlar bara om att sätta rätt pris på något som hon vanligtvis är tvungen att ställa upp på, utan någon möjlighet att välja. Men det här är bara mina egna gissningar, och sanningen är kanske en helt annan. Ingen kan egentligen veta vad som rör sig i huvudet på andra människor.

Och egentligen är det bara det som folk bestämmer sig för att göra som är intressant.

Till slut nickar Carla bekräftande. ”Säg till honom att han kan vänta på mig framför Alemagna på Via Monte Bianco. Jag är där om två minuter.”

Jag pekar ut Daytonas orangea Porsche för henne. Det är en gammal modell vars status har mattats av och stannat kvar hos den förste ägaren, som vid det här laget förmodligen kör omkring i den senaste modellen. Men för typer som Daytona och folket han umgås med är den där bilen ett visitkort i vilket fall som helst.

20

”Bilen är den där.” ”Okej.”

Under tiden som vi har pratat har hennes kollegor avlägsnat sig.

Carla verkar lättad. För tillfället behöver hon inte ge några förklaringar.

Jag är övertygad om att hon kommer att ha dem färdiga till nästa dag.

Pengar och skuldkänslor är perfekta incitament för att ljuga. ”Ett litet råd bara.” ”Ja?” ”Se till att han bjuder på en kaffe först och kliv inte in i bilen förrän du har pengarna i väskan.” ”Är det så man gör?” ”Ja, det är så man gör.”

Jag vänder mig om och börjar gå tillbaka över gatan till den väntande Daytona. Han har följt konversationen utan att egentligen veta vad som är på gång, precis som Carlas kollegor. När jag kommer fram till honom slänger han iväg fimpen och blåser ut en munfull rök som beblandar sig med Milanos smog. ”Nå?” ”Vänta på henne utanför Alemagna, baren. Hon kommer dit.” ”Hur mycket?” ”Hundrafemtio, som jag sa.” ”Det var som fan.”

Kanske tror Daytona inte sina öron eller också hade han hoppats på ett extrapris. Sin egen attraktionsförmåga har han i vilket fall som helst slutat hoppas på för länge sedan. ”Och femtio till mig.”

Jag sträcker fram handen med handflatan uppåt. Han förstår och börjar gräva i fickan. Så slänger han nonchalant över en hopknycklad sedel, så som man gör med lättförtjänta pengar. Bara det att den här gången var det jag som hade tjänat dem. Utan fusk. Det här spelet är lika gammalt som världen och jag kan reglerna. Även Daytona kan dem men sänker sig inte till att tillämpa dem. Det får någon annan göra åt honom. Och precis som många andra är han villig att betala för det.

När jag sticker ner pengarna i jackfickan ger han mig en menande blick. ”Inga tricks, Bravo.”

Jag rycker på axlarna.

21

”Jag sysslar inte med sådant, det vet du.”

Daytona går fram till Porschen, öppnar dörren, kliver in och startar motorn. Han väntar tills gatan är fri och kör sedan iväg mot Piazza Lotto. Vid de gröna trafikljusen svänger han höger och försvinner bort mot ett ovisst äventyr.

Nu är det bara jag kvar.

Jag gräver i jackfickan, hittar nycklarna och styr stegen mot min bil – en blå Mini Innocenti – som står parkerad en bit bort.

Jag kliver in i mitt anonyma fordon. Carla går förbi på min vänstra sida, på väg till sitt möte. Hon får syn på mig och sänker blicken. Lycka till, tjejen, tänker jag. En månadslön för två timmars jobb är ingen dålig affär om man pallar med det. Hon har visat att hon åtminstone vill försöka. För mig var det bara en sorts lek, för i vanliga fall har jag kontrakt och kontakter av annan tyngd. Jag rannsakar mig inte för det jag precis har gjort och det jag gör i vanliga fall.

Människornas lag är en linje som är dragen av en hand som inte är särskilt stabil. Det finns de som går över gränser och de som re­spekterar lagen. Jag är övertygad om att jag lever ovanför den utan att någonsin sätta ner fötterna vare sig på den ena eller den andra sidan. Jag bekymrar mig inte eftersom världen som jag har runt omkring mig inte gör det.

Sådan är jag, vare sig man gillar det eller inte.

22