9789137137292

Den fรถrtrogne

Hélène Grémillon

Den förtrogne Översättning Marianne Tufvesson

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Franska originalets titel Le confident Copyright © Editions Plon 2010 Translation copyright © 2012 by Bokförlaget Forum This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris Omslagsfoto Getty Images Omslagsdesign Katja Maasböl Tryckt 2012 hos CPI book GmbH i Leck isbn 978-91-37-13729-2

Till Julien

Det förflutna drar på sig sin rustning och täpper till öronen med vindens vadd.

Aldrig kan vi avtvinga det en hemlighet Föraningen (El presentimiento), 1920 Federico Ga rcía Lorca

Paris, 1975

En dag fick jag ett brev, ett långt brev utan underskrift.

Det hörde verkligen inte till vanligheterna, för jag har aldrig fått särskilt mycket post i mitt liv. Jag tittade sällan i postfacket eftersom det oftast nöjde sig med att meddela att det-är-varmt-i-havet eller att det-är-perfekt-före. En gång i veckan, två gånger i veckan under mörka perioder när jag hoppades att posten, på samma sätt som telefonen, mina tunnelbaneresor eller knepet att blunda och räkna till tio innan jag tittade igen, skulle vända upp och ner på min tillvaro.

Och sedan gick mamma och dog. Där fick jag så att jag teg, för när det handlar om att vända upp och ner på någons tillvaro är en mamma som dör ganska svår­ överträffat.

Jag hade aldrig läst några kondoleansbrev. När pappa dog besparade mamma mig den sortens dystra läsning.

Hon visade mig bara kallelsen till medaljutdelningen.

Jag minns fortfarande den där idiotiska ceremonin: jag var nyss fyllda tretton, en lång karl tog mig i hand och log mot mig, men i stället för leende möttes jag av ett 9

tillkämpat flin, han var sned i käften, särskilt när han pratade.

– Det är oändligt beklagligt att ett sådant hjältedåd skulle sluta med döden. Er far var en modig man.

– Säger ni samma sak till alla som har mist en förälder i ert krig? Ni tror förstås att stoltheten ska tränga undan sorgen. Det var ju godhjärtat av er, men lägg av, för jag sörjer inte. Och förresten var min far ingen modig man. Det hjälpte inte ens att han hällde i sig en massa sprit varje dag. Så vi kan väl låtsas att ni har tagit fel på person och så pratar vi inte mer om det.

– Med risk för att göra er förvånad, mademoiselle Werner, vidhåller jag att mannen jag talar om visst är er far, sergeant Werner. Han anmälde sig som frivillig när vägen skulle öppnas, marken var minerad och det visste han om. Vare sig ni vill det eller inte utmärkte sig er far och ni bör ta emot medaljen.

– Min far ”utmärkte” sig inte, din snedkäftade dumskalle, han tog livet av sig och det ska du berätta för mamma. Jag vill inte vara den enda som vet, jag vill kunna prata med henne om det, och med Pierre. Att en pappa tar livet av sig får inte vara någon hemlighet.

Jag hittar ofta på ordväxlingar för att få ur mig det jag tänker, det lättar på trycket trots att det är för sent.

I själva verket gick jag aldrig till den där minnesceremonin för soldater som stupade i Indokinakriget, och i själva verket har det bara hänt en gång att jag har sagt – och inte bara tänkt – att pappa tog livet av sig, det var till mamma i köket en lördag.

10

Lördag var pommes frites-dag och jag brukade hjälpa mamma att skala potatis. Innan var det pappa som gjorde det. Han gillade att skala och själv gillade jag att titta på. Han var inte mer pratsam när han skalade än när han inte gjorde det, men han gav åtminstone ljud ifrån sig och det kändes skönt. Du ska veta att jag älskar dig, Camille. Jag satte alltid samma ord på vartenda tag han tog med potatisskalaren: du ska veta att jag älskar dig, Camille.

Men när jag själv höll i potatisskalaren den där lördagen kom det andra ord: ”Pappa tog livet av sig, mamma, det vet du väl att pappa tog livet av sig?” Fritösen for i golvet och spräckte klinkerplattorna och matoljan rann ut mellan mammas förstenade ben. Det hjälpte inte att jag skurade frenetiskt, oljan fortsatte att klibba under fötterna i flera dagar och orden gnisslade i våra öron: ”Pappa tog livet av sig, mamma, det vet du väl att pappa tog livet av sig?” Pierre och jag höjde rösten för att slippa höra, och kanske också för att överrösta mammas tystnad, för från och med den lördagen sa hon knappt ett ord. Än i dag är klinkergolvet i köket spräckt, det kunde jag konstatera i förra veckan när jag visade mammas hus för ett par spekulanter. Om dessa spekulanter övergår till att bli köpare kommer de varje gång de tittar på den långa sprickan i golvet att beklaga de tidigare ägarnas slarv, och klinkergolvet kommer att bli deras första renoveringsprojekt som de kommer att gripa sig an med stor entusiasm, och då har min gräsliga bekännelse åtminstone haft något gott med sig. De måste bara köpa huset, 11

jag skiter i om det blir de eller några andra, men någon måste köpa huset. Jag vill inte ha det och inte Pierre heller, ett ställe där minsta pryl får en att tänka på de döda är inget bra ställe att bo på.

När mamma kom tillbaka från minnesceremonin för pappa visade hon mig medaljen. Hon berättade att mannen som överlämnat den var sned i munnen och så försökte hon härma honom, med ett försök till skratt. Att försöka, det var det enda hon klarade av sedan pappa dog. Och så gav hon mig medaljen, kramade mina händer hårt och sa att jag skulle ha den, och så började hon gråta – det hade hon åtminstone lätt för. Hennes tårar droppade ner på mina händer, men jag slet mig ur hennes grepp för jag stod inte ut med att känna min mors lidande i min egen kropp.

När jag öppnade de första kondoleansbreven droppade mina egna tårar ner på händerna och fick mig att tänka på hur mamma grät den gången, jag lät dem rinna för att se vart hennes, min så innerligt älskade mammas, hade tagit vägen. Jag visste vad breven skulle berätta för mig: att mamma var en enastående kvinna, att det är fruktansvärt att mista en närstående, att den sorgen drabbar en hårdast av alla, och så vidare och så vidare, jag behövde inte ens läsa dem. Varje kväll sorterade jag kuverten i två högar: till höger lade jag dem med avsändare och till vänster dem utan och så nöjde jag mig med att öppna dem till vänster och gå direkt till underskriften för att se vem som hade skrivit till mig och som jag måste tacka. Men när det kom till kritan 12

tackade jag bara några få och ingen klandrade mig för det. Döden är inte så noga med etiketten.

Det första brevet jag fick från Louis hamnade i högen till vänster. Jag hade lagt märke till kuvertet redan innan jag sprättade upp det eftersom det var mycket tjockare och tyngre än de andra. Det såg inte ut som ett vanligt kondoleansbrev.

I kuvertet låg ett handskrivet brev på flera sidor, utan underskrift.

13

c Annie har alltid varit en del av mitt liv, jag var två år

när hon föddes, två år sånär som på några dagar. Vi bodde i samma by – N – och jag stötte ihop med henne i olika sammanhang, i skolan, när vi var ute och gick, under högmässan.

Högmässan, en hemsk timme som alltid förlöpte på samma sätt och som jag ständigt måste utstå inklämd mellan far och mor. Vår placering i kyrkan avspeglade vårt lynne: de fogligaste fick sitta med sina syskon, de olydigaste med sina föräldrar. Upplägget hade godkänts av hela byn utan föregående samråd och Annie, den stackaren, utgjorde undantaget i egenskap av ensambarn. Jag säger ”stackaren” eftersom hon beklagade sig över det hela tiden. Hennes föräldrar var redan gamla när de fick henne och hennes födelse var ett sådant mirakel att det inte gick en dag utan att de sköt in ett ”vi tre” så fort de fick chansen, samtidigt som Annie grämde sig över att hon aldrig fick höra ”vi fyra”, ”vi fem” eller ”vi sex” … För varje högmässa då hon satt ensam i sin bänkrad blev det allt svårare för henne att förlika sig med den saken.

14

Vad mig beträffar anser jag numera att långtråkighet är det som bäst befrämjar fantasi, men på den tiden hade jag framför allt bestämt mig för att högmässan var det som bäst befrämjade långtråkighet. Jag hade aldrig trott att någonting över huvud taget kunde hända mig där.

Inte före den söndagen.

Redan vid inledningspsalmen greps jag av en kraftig yrsel. Det kändes som om allting var i gungning: altaret, orgeln, Kristus på korset.

– Men sluta sucka så där, Louis, det går inte att höra någonting! Åthutningen från mor i kombination med den ihållande yrseln fick mig att minnas några ord som hade legat och slumrat i bakhuvudet, något far hade viskat till henne en kväll: ”Nu har gubben Fantin dragit sin sista suck.”

Far var läkare och hade en hel arsenal av uttryck för att meddela att någon hade dött. Han använde än det ena, än det andra när han viskade i mors öra. Men som alla barn hade jag förmågan att uppfatta vad de vuxna viskade till varandra och missade inte ett enda ”ta ner skylten”, ”kila vidare”, ”gå hädan”, ”befordras till härligheten” – det där sista var jag förtjust i eftersom jag inbillade mig att det inte var så plågsamt.

Och tänk om jag höll på att dö?

När allt kommer omkring kan man inte veta hur det känns att dö innan man verkligen gör det.

Och tänk om mitt nästa andetag var mitt sista?

Skräckslagen höll jag andan och vände mig mot Sankt Rochus-statyn med en bön; han hade ju botat spetälska och borde kunna rädda mig.

15

Söndagen därpå ville jag på inga villkor gå tillbaka till kyrkan, i förvissning om att döden inte skulle låta mig komma undan en gång till. Men när jag satt där i bänkraden som varje vecka var reserverad för mig och min familj kände jag inte av yrseln som jag hade varit så rädd för. Tvärtom uppfylldes jag av en sorts välbehag och njöt av den bekanta, så speciella trädoften i kyrkan, där allt var på sin plats. Min blick hade återfått sitt fundament, den vilade på Annie, på hennes ansikte som helt skymdes av håret. Plötsligt förstod jag att det var hennes frånvaro som hade gjort mig så fruktansvärt förvirrad veckan innan. Hon hade säkert legat hemma med ett kallt omslag på pannan för att dämpa kramperna, eller så hade hon målat för att hålla sig i stillhet.

Annie drabbades ibland av häftiga astmaanfall, som vi alla avundades henne eftersom de gav henne dispens från otrevligheter. När jag såg hennes gestalt, som fortfarande skakade av lätt hosta, fick allting omkring mig åter sammanhang och mening. Hon stämde upp i sång.

Hon var ingen gladlynt natur och jag blev alltid lite överraskad när jag såg henne ta i nedifrån tåspetsarna så snart orgeln började spela. Då visste jag ännu inte att sången är som skrattet – man kan fylla den med allt, även vemod.

De flesta människor blir förälskade när de ser på någon, men i mitt fall spelade kärleken mig ett spratt.

Annie hade bosatt sig i mitt liv utan att ens vara närvarande. Jag hade fyllt tolv, Annie var två år yngre, två år sånär som på några dagar.

Till en början älskade jag henne som ett barn, det vill säga i andras närvaro. Att träffas på tumanhand 16

föresvävade mig inte, jag var för ung för att konversera.

Jag älskade för att älska, inte för att bli älskad. Bara jag gick förbi Annie fylldes jag av glädje. Jag snappade till mig hennes hårband för att hon skulle springa efter mig och bryskt rycka dem ur mina händer innan hon lika bryskt vände på klacken. Det finns ingenting bryskare än en liten förtretad flicka. Det var de där tygbanden som hon fumligt satte tillbaka som först fick mig att tänka på dockorna i affären.

Mor drev byns sybehörsaffär. Efter skolan gick vi båda dit, jag för att vara med min mor och Annie för att vara med sin, som tillbringade halva livet där, den halva som hon inte ägnade åt att sy. En dag när Annie gick förbi hyllan med dockor slogs jag plötsligt av hur lika de var. Bortsett från hårbanden hade hon samma omänskligt vita och ömtåliga hy. Min unga hjärna drog då i väg med mig och jag noterade att det enda jag hade sett av hennes nakna hud var halsen, ansiktet, fötterna och händerna. På pricken som med porslinsdockorna!

Ibland när jag gick genom väntrummet på fars läkarmottagning hände det att Annie var där. Hon kom alltid ensam till undersökningen och såg så liten ut där hon satt mitt på den svarta bänken. Astman förvred hennes ansiktsdrag och hon var alltid som mest lik dockorna när hostanfallen hade färgat hennes kinder röda. Men far skulle förstås aldrig ha sagt att Annie hade tygkropp, inte ens om jag frågat honom. ”En yrkeshemlighet”, skulle han ha svarat och klappat mig på huvudet bara för att strax ge mamma en klapp på baken och hon skulle ha lett mot honom på det där sättet som gjorde mig så generad.

17

Eftersom likhet alltid är ömsesidig påminde mig porslinsdockorna om Annie; det var därför jag stal dem.

Men när jag hade satt mig i säkerhet på mitt rum slogs jag ofelbart av att dockornas hår var antingen för lockigt eller för rakt, ögonen var för runda och för gröna och de hade aldrig Annies långa ögonfransar som hon brukade böja upp med pekfingret när hon var fundersam.

Trots att dockorna inte var skapta till någons avbild, inte mer än vi andra, blev jag arg på dem. Jag gick ner till dammen, surrade fast en sten om deras fötter och såg dem dras ner i vattnet utan saknad, i tankarna redan sysselsatt med den nya docka jag skulle lägga beslag på, som jag hoppades skulle vara mer lik Annie.

Dammen var djup, bara på några få ställen var det ofarligt att bada.

Det året kretsade hela världen kring mig och Annie.

Runtomkring oss hände det en massa saker som jag struntade blankt i. I Tyskland utnämndes Hitler till rikskansler och nazistpartiet blev landets enda parti. Brecht och Einstein gick i landsflykt och Dachau byggdes upp.

Hur anspråksfullt och naivt är det inte att tro att barndomen är fredad för Historien.

18

Jag ögnade igenom brevet men fick gå tillbaka och läsa om hela meningar. Sedan mamma dog hade jag haft svårt att koncentrera mig på det jag läste och det tog mig flera dagar att plöja ett manus som jag i normala fall läste ut på en natt.

Det måste vara ett misstag, jag kände varken någon Louis eller Annie. Men när jag vände på kuvertet stod mitt namn och min adress där. Säkert någon som hette likadant. Den där Louis skulle snart märka att han hade tagit fel. Jag funderade inte mer på det och öppnade resten av breven, som den här gången verkligen var kondoleansbrev.

Som den portvakterska hon var hade madame Merleau inte låtit sig luras av störtvågen av post utan stuckit till mig en handskriven lapp: jag skulle inte tveka om jag behövde något, hon fanns där.

Jag skulle komma att sakna madame Merleau mer än lägenheten. Min nästa skulle vara större, men portvakterskan kunde inte vara snällare. Jag ville inte längre flytta. Inte röra mig ur fläcken, kura ihop mig i sängen i 19

den lilla ettan som jag inte stod ut med så sent som för en vecka sedan. Jag förstod inte hur jag skulle få kraften att kånka i väg mitt liv till det nya stället, men jag hade inget val, jag skulle behöva ett rum till nu och förresten var kontraktet redan påskrivet och nedräkningen påbörjad, inom tre månader skulle någon ha tagit min plats i lägenheten och själv skulle jag vara på ett annat ställe i stället för någon annan, som i sin tur skulle vara … och så vidare. I telefonen sa flyttgubben att det var bevisat att om man följde alla länkarna i flyttkedjan kom man ofelbart tillbaka till sig själv. Jag lade på. Om jag kom tillbaka till mig själv kunde väl kvitta, det enda jag ville var att komma tillbaka till mamma. Hon skulle ha glatt sig åt att jag flyttade, hon gillade inte lägenheten och hade bara hälsat på en enda gång. Jag har aldrig förstått varför, hon var bara den typen, en person som går till överdrift ibland.

Jag måste i alla fall meddela madame Merleau att jag skulle flytta och tacka henne för lappen.

– Fattas bara, det var det minsta jag kunde göra.

Ingenting undgår en portvakterska. Hon var uppriktigt bedrövad och bad mig titta in ett slag om jag kände för att prata. Det gjorde jag inte, men jag klev på som hastigast i alla fall. Vanligtvis pratade vi alltid genom tittluckan, aldrig inne hos henne. Hade jag inte redan insett stundens allvar skulle det ha räckt med hennes inbjudan för att övertyga mig. Hon drog för dörrdraperiet bakom oss, slog av teven och ursäktade sig.

– Så fort jag öppnar den där förbaskade luckan kikar folk in hos mig. De kan bara inte låta bli. Jag tror inte 20

att de är så nyfikna egentligen. Men det känns olustigt.

Om teven står på däremot tittar de knappt åt mitt håll.

Som tur är räcker det med bilden för att distrahera dem.

Jag skulle inte stå ut med att höra den väsnas dagarna i ända.

Jag kände mig skamsen och det märkte hon.

– Ursäkta, det var inte er jag tänkte på. Er stör jag mig inte på.

Puh! Jag omfattades visst inte av den allmänna medel­ måttigheten.

– Det är inte samma sak med er. Ni är ju närsynt.

Jag stirrade häpet på henne.

– Hur kan ni veta det?

– Jag vet det för att närsynta tittar på ett särskilt sätt.

Närsynta borrar alltid blicken i en. Därför att deras ögon inte distraheras av någonting annat.

Jag var förbluffad. Det kändes som om jag var handi­ kappad och blev utpekad av alla. Syntes det verkligen så tydligt? Madame Merleau brast i skratt: – Nejdå, jag driver bara med er. Ni sa det ju själv.

Minns ni inte, den där dagen då jag berättade om mina fingrar, då sa ni att det var lite grann som med era ögon. ”Att leva är att vara utlämnad åt kroppens nyckfullhet”, det var så ni uttryckte er. Jag tyckte det var en skrämmande tanke och lade den på minnet, som alltid när jag tycker något är skrämmande. Man måste alltid komma ihåg vad man säger och till vem, annars är risken att det en dag straffar sig …

Hon böjde sig fram för att hälla upp kaffe åt mig, men i samma stund började hennes hand darra våldsamt och den brännheta vätskan rann ut över min ena axel. Jag 21

blåste på stället där jag bränt mig för att lindra svedan men framför allt för att inte behöva titta på madame Merleau eftersom jag kände mig generad över att ha blivit vittne till hennes svaghet.

Innan madame Merleau blev portvakterska var hon hyresgäst i huset. Hon flyttade in strax efter mig, ett par tre månader efteråt skulle jag tro. Tonerna från hennes piano ekade i trappuppgången, men ingen klagade för det, hon hade skickliga elever och lektionerna blev aldrig någon tortyr. Tvärtom var den ständiga pianokonserten rätt trivsam. Men allteftersom veckorna gick hördes pianot alltmer sällan, jag tänkte att hennes elever hade gift sig, när folk gifter sig slutar de ta pianolektioner.

Och så tystnade pianot helt och en dag när jag gick förbi öppnade madame Merleau tittluckan i portvaktsbostaden. Hon hade fått akut ledgångsreumatism. Läkarna höll med om att det var tidigt, men det var inte helt ovanligt, i synnerhet bland professionella musiker eftersom lederna slits fortare när de ansträngs. De kunde inte säga exakt när det skulle ske, men hon skulle komma att förlora precision och rörlighet i fingrarna, det var inget att oroa sig för, hon skulle fortfarande kunna använda sig av händerna i vardagslivet, äta, tvätta sig, borsta håret och städa, men hon skulle inte kunna använda dem i yrket längre, åtminstone inte lika skickligt som hon dittills hade gjort. På bara några veckor skulle hon förlora den värdefulla kontroll över händerna som det hade tagit henne många år att tillägna sig.

Nyheten gjorde henne fullkomligt förkrossad. Hur skulle hon nu försörja sig? Lektionsavgifterna var hennes enda inkomst, hon hade inget sparkapital och ingen 22

hon kunde be om hjälp, inte ens för att få lite respit. Inga föräldrar och inga barn.

När hon fick veta att husets portvakterska skulle sluta hade hon redan i flera veckor fått höra lite varstans ifrån att hon varken hade rätt ålder eller kompetens för jobbet. Hon bestämde sig då för att prata med fastighetsägaren direkt, och han sa ja. Hon skildes från sitt piano. Hon ansåg att en passion som inte kan få utlopp bara är till besvär och att man måste göra sig kvitt den så att en ny passion kan födas. Varför inte astrologi förresten? Det skulle rimma väl med hennes nya yrke som portvakterska och rollen som initierad skvallerkärring.

Och på så vis skulle hon kunna förutse sina anfall av klumpighet. Hade hon vetat att hon skulle hälla kaffe över mig i dag skulle hon inte ha bjudit på det. Hon log mot mig.

– Ni kan inte gå och jobba med en tröja i det skicket.

Gå nu upp och byt om. Jag tar tröjan till kemtvätten, så är den klar redan i kväll. Jag ber verkligen om ursäkt.

– Det behövs inte, det går bra ändå.

– Jag insisterar.

Själv insisterade jag inte utan gick upp till mig. Hon kunde ju inte veta att jag inte hade en enda ren tröja i garderoben, att jag för övrigt inte hade någonting alls i garderoben, att alla mina kläder låg utströdda över golvet och att jag struntade i att jag trampade på dem. ”Precis som pappa”, upprepade jag varje gång jag kände något tygaktigt under fötterna, ”plocka upp dem, plocka upp dem, är du snäll, du brukade ju alltid plocka upp pappas så plocka upp mina också!” Men mamma plockade inte upp dem. Jag högg en kavaj som åtmin23

stone bara stank cigarettrök, det var verkligen på tiden att jag slutade röka.

Madame Merleau vinkade åt mig genom tittluckan.

Jag såg draperiet fladdra till och tänkte att det aldrig skrevs några kondoleansbrev om den sista levande i en släkt. Mitt i all uppståndelse hade jag fullständigt glömt bort att meddela henne att jag skulle flytta, men vi hade åtminstone undvikit att prata om mamma.

Madame Merleau verkade inte mer hemma än jag på klago­visornas område och det var jag glad för.

När jag kom hem till lägenheten på kvällen blev jag förvånad över att det inte låg några brev i postfacket, redan slut på kondoleanser? En mager skörd, mamma.

När jag öppnade dörren möttes jag av en bedövande doft av rengöringsmedel, allt var undanplockat, disken som jag inte orkat ta itu med på flera dagar var diskad, kläderna tvättade och strukna, lakanen bytta. Inifrån vardagsrummet kom ett flimrande ljus. Kanske var det mammas vita vålnad som skulle le mot mig så fort jag steg in i rummet.

Det var teven som stod på, utan ljud. Madame Merleau. Min tröja hängde fullt synlig på en galge på garderobsknoppen och hon hade lagt posten på bordet. Jag fylldes av en blandning av besvikelse och tacksamhet, tårarna hade säkert fått övertaget om inte min blick hade fastnat på ett brev som var större och tjockare än de andra. Jag öppnade det, och det var precis som jag hade trott. Han nu igen. Louis fortsatte sin berättelse där han hade slutat.

24