9789137137209

julian barnes

känslan av ett slut

Översättning Mats Hörmark

Tidigare utgivning Flauberts papegoja 1986 Se in i solen 1988 En världshistoria i 10 1/2 kapitel 1991 Tala ut 1992 Piggsvinet 1993 Över Kanalen 1997 England, England 1999 Kärlek etc. 2002 Arthur & George 2006

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel The sense of an ending Copyright © Julian Barnes 2011 Omslag: Suzanne Dean Tryckt hos GGP Media GmbH, Tyskland 2012 isbn 978-91-37-13720-9

Till Pat

1

Jag minns, utan inbördes ordning: – den glänsande insidan av en handled, – ångan som stiger upp ur en diskho när en het stekpanna under skratt kastas ner i vattnet, – spermaklickar som virvlar varv efter varv runt avloppshålet i ett handfat, innan de slussas ner genom ett högt hus, – en flod som obegripligt nog rinner uppför, med skvalpande vågor upplysta av ljuset från några sökande ficklampor, – en annan flod, bred och grå, vars strömriktning maskeras av en styv vind som rör upp ytan, – badvatten som för länge sedan har blivit kallt innanför en låst dörr.

Det sistnämnda är ingenting som jag själv har sett, men det som stannar i minnet är inte alltid de saker som man verkligen har varit med om.

Vi lever i tiden – den styr och stöper oss – men jag har nog aldrig riktigt förstått den. Och då tänker jag inte på · 9 ·

teorier om hur den kröker sig och viker tillbaka, eller kanske existerar i parallella versioner på andra håll. Nej, jag menar den vanliga, vardagliga tiden som klockor och ur försäkrar oss om, den som förflyter regelbundet: tick tack, tick tack. Finns det egentligen något mer trovärdigt än en sekundvisare? Och ändå krävs det bara den allra minsta njutning eller smärta för att lära oss hur tänjbar tiden är. Somliga känslor skyndar på den, andra saktar den. Då och då är det som om den upphör att finnas till – fram till den slutliga punkt då den faktiskt upphör, för att aldrig komma åter. Jag är inte särskilt intresserad av min skoltid och känner ingen längtan tillbaka. Men det är ändå i skolan som allt började, så för en kort stund måste jag återvända till några händelser som har hunnit växa ut till anekdoter, till några lätt suddiga minnen som tiden har förvrängt till skarpa bilder. Om jag inte längre kan vara säker på vad som verkligen hände, kan jag åtminstone vara trogen de intryck som dessa händelser lämnade efter sig. Mer än så kan jag inte göra.

Vi var tre, och han blev den fjärde. Vi hade inte räknat med att utöka vår sammanhållna lilla trio: små grupper och fasta par hade bildats långt tidigare, och vi hade redan börjat föreställa oss hur vi skulle slippa ifrån skolan och ta steget ut i livet. Han hette Adrian Finn, en lång blyg pojke som i början gick med blicken sänkt och behöll sina tankar för sig själv. De första dagarna ägnade vi honom ingen större uppmärksamhet: på vår · 10 ·

skola förekom det inga välkomstceremonier, än mindre någon form av skändning av nya elever. Vi noterade helt enkelt att han fanns där och väntade.

Lärarna var mer intresserade av honom än vi. De skulle ju ha reda på hur det var ställt med hans begåvning och studiedisciplin, vad han hade för kunskaper med sig och om han kanske skulle visa sig vara ett ”stipendieämne”. Den tredje morgonen den höstterminen hade vi historia för gamle Joe Hunt, torrt förbindlig i sin kostym med väst, en lärare vars kontrollsystem byggde på att upprätthålla ett visst om än inte alltför överdrivet mått av leda. ”Ja, som ni minns bad jag er att läsa lite i förväg om Henrik VIII.” Colin, Alex och jag sneglade på varandra och hoppades att frågan inte skulle kastas i väg som en sportfiskares fluga för att landa på något av våra huvuden. ”Vem skulle vilja ge en kort karakteristik av den här perioden?” Han drog sin egen slutsats av våra bortvända blickar. ”Nå, vad säger Marshall? Hur skulle ni vilja beskriva Henrik VIII:s tid på tronen?”

Vår lättnad var större än vår nyfikenhet, för Mar­ shall var en försiktig dumbom i total avsaknad av den sanna okunskapens påhittighet. Han sökte efter tänkbara undermeningar i frågan innan han samlade sig till ett svar. ”Det rådde oro.”

Ett utbrott av nödtorftigt dolda flin. Hunt själv nästan log. ”Skulle ni kanske kunna utveckla det närmare?” · 11 ·

Marshall nickade sakta bifall, tänkte lite längre och insåg att det var dags att släppa på försiktigheten. ”Man skulle kunna säga att det rådde stor oro.” ”Finn då? Vad känner ni till om den här tiden?”

Nykomlingen satt i raden framför mig, lite till vänster.

Han hade inte visat någon avläsbar reaktion på Mar­ shalls enfaldiga svar. ”Tyvärr inte så mycket. Men det finns en tankegång enligt vilken allt man sanningsenligt kan påstå om varje händelse i historien – till och med utbrottet av första världskriget, för att ta ett exempel – är att ’någonting hände’.” ”Jaså, det säger ni? Tja, det skulle i så fall göra mig arbetslös, eller hur?” Med några lismande skratt förlät Joe Hunt oss vår lojhet efter det långa lovet och gav oss en föreläsning om den polygame bödeln till kung.

Nästa rast sökte jag upp Finn. ”Hej, jag heter Tony Webster.” Han gav mig en vaksam blick. ”Snyggt svar du kom med.” Han verkade inte förstå vad jag syftade på. ”Till Hunt. Om att någonting hände.” ”Jaså det. Ja, jag blev lite besviken över att han inte tog upp det.”

Det var inte vad han förväntades säga.

En annan detalj jag minns: vi tre brukade, som en symbol för vår vänskap, bära armbandsklockan med urtavlan vänd inåt, på insidan av handleden. Det var naturligtvis rätt fånigt, men kanske också något mer.

Det fick tiden att kännas som en privat, rentav hemlig sak. Vi väntade bara på att Adrian skulle lägga märke · 12 ·

till vår speciella gest och följa vårt exempel, men det gjorde han inte.

Senare samma dag – eller kanske var det en annan dag – hade vi dubbeltimme i engelska med Phil Dixon, en ung lärare som just hade lämnat Cambridge. Han använde sig helst av samtida texter och kunde överraska med plötsliga utmaningar. ”’Födas, kopulera och dö’ – det är vad allting handlar om, enligt T. S. Eliot.

Någon kommentar?” En gång jämförde han en hjälte hos Shakespeare med Kirk Douglas i ”Spartacus”. Och jag minns när vi diskuterade Ted Hughes poesi och han lade huvudet på sned, akademiskt värdigt, och mumlade: ”Naturligtvis undrar vi allesammans vad som kommer att ske när han har slut på djur.” Ibland vände han sig till oss med ett ”Mina herrar”. Det var klart att vi avgudade honom.

Den eftermiddagen delade han ut en dikt utan titel, årtal eller författarnamn, gav oss tio minuter att studera den och ville sedan höra hur vi hade uppfattat den. ”Ska vi börja med Finn? Vad är det kort uttryckt som den här dikten handlar om?”

Adrian såg upp från sin bänk. ”Eros och Thanatos.” ”Hm. Fortsätt.” ”Sex och död”, förtydligade Finn, som om det kanske inte bara var dumskallarna längst bak som inte förstod grekiska. ”Eller kärlek och död, om man så vill. Hur som helst, erotiken och döden som grundelement, i strid · 13 ·

med varandra. Och vad som blir följden av den striden.”

Jag såg antagligen mer imponerad ut än vad Dixon fann hälsosamt. ”Kan Webster upplysa oss ytterligare?” ”Jag uppfattade det bara som en dikt om en tornuggla.”

Detta var en av skillnaderna mellan oss tre och vår nye vän. Vi retades i princip utom när vi var allvarliga.

Han var i princip allvarlig utom när han retades. Det tog oss ett tag att komma underfund med det.

Adrian lät sig bli upptagen i vår grupp utan att tillstå att det var något han eftersträvade. Kanske gjorde han inte det. Och inte heller ändrade han sina åsikter för att de skulle stämma överens med våra. Vid morgonsamlingarna kunde man höra honom delta i växelsången, medan Alex och jag bara rörde tyst på läpparna och Colin föredrog att driva med hela saken genom att jublande råma som en tillgjord trosivrare. Vi tre ansåg att skolidrotten var en smygfascistisk plan för att hålla tillbaka vår sexualdrift. Adrian var med i fäktklubben och hoppade höjd. Vi var stridslystet tondöva; han kom till skolan med sin klarinett. Medan Colin fördömde familjen som institution, jag gjorde narr av det politiska systemet och Alex hade starka filosofiska invändningar mot vårt sätt att uppfatta verkligheten, behöll Adrian sina tankar för sig själv – i alla fall till en början. Han gav intryck av att tro på saker. Det gjorde vi också – det · 14 ·

var bara det att vi ville tro på våra egna idéer, hellre än på sådant som andra hade bestämt åt oss. Härav följde vad vi betraktade som vår befriande skepsis.

Skolan låg i centrala London, och varje dag for vi in till den från våra olika stadsdelar och förorter och bytte ett kontrollsystem mot ett annat. På den tiden var saker och ting så mycket enklare: mindre pengar, inga elektroniska apparater, nästan inget modetyranni, inga flickvänner. Det fanns ingenting som kunde avleda uppmärksamheten från ens plikt som ung människa och son, det vill säga att studera, avlägga en examen, använda sina meriter till att hitta ett arbete och sedan bygga upp ett liv som utan att innebära något hot var rikare än vad det hade varit för föräldrarna, vilka gladde sig åt detta samtidigt som de för sig själva jämförde med sina egna tidigare år, då livet var enklare och därför så mycket bättre. Naturligtvis var det här ingenting man talade om: den ståndsmässiga socialdarwinismen hos den engelska medelklassen blev aldrig klart utsagd. ”Jävla idioter, föräldrar”, beklagade sig Colin en måndag vid lunch. ”Man tycker att de är okej när man är liten, men sedan så inser man att de är precis som …” ”Henrik VIII, Col?” föreslog Adrian. Vi började så smått vänja oss vid hans typ av ironi och vid det faktum att den också kunde riktas mot oss. När han retades, eller ville att vi skulle vara allvarliga, brukade han kalla mig Anthony, Alex blev Alexander och Colin, som inte gick att bygga på, förkortades till Col. · 15 ·