9789137136998

anna funder

Allt som är jag Översättning Moa-Lisa Björk

Tidigare utgivning

Stasiland 2005

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Anna Funder 2011 Engelska originalets titel All That I Am All rights reserved Omslag: Sara R Acedo Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 isbn 978-91-37-13699-8

Till minne av Ruth Blatt (fรถdd Koplowitz)

Ernst, min vän, din grav nu mörka skuggor dölja Där vilar du med andra som fanns kvar till dess de gett De unga någon förebild att följa.

W.H. Auden, ”Till minne av Ernst Toller”, maj 1939 Outside my window the world has gone to war Are you the one that I’ve been waiting for?

Nick Cave, ”(Are you) the one that I’ve been waiting for?”

De mest civiliserade nationerna har lika nära till barbari som det blankaste järn har till rost. Nationer, liksom metaller, blänker endast på ytan.

Antoine Rivarol

När Hitler kom till makten låg jag i badet. Vi hade en lägenhet på Schiffbauerdamm, nära floden, mitt i Berlin. Från fönstret kunde vi se riksdagshusets kupol. Radioapparaten i vardagsrummet var uppskruvad på hög volym för att Hans skulle kunna höra den i köket, men allt som sipprade in till mig var vågor av glada hejarop, som på en fotbollsmatch. Det var måndag eftermiddag.

Hans pressade lime och gjorde sockerlag med den målmedvetna omsorgen hos en kemist, försiktigt för att inte bränna sockret. Han hade samma morgon köpt en speciell latinamerikansk mortelstöt på varuhuset KaDeWe. Flickan som expedierade oss hade läpparna målade i en lila båge. Jag hade skrattat åt oss, generad över att köpa något så onödigt, detta träskaft med mjukt rundat huvud som förmodligen kostade lika mycket som flickan tjänade på en dag. ”Det är vansinnigt”, sa jag, ”att ha ett redskap bara för mojitos!”

Hans lade armen om mina axlar och kysste mig på pannan. ”Det är inte vansinnigt.” Han blinkade åt flickan, som försiktigt packade in mortelstöten i guldpapper medan hon lyssnade uppmärksamt. ”Det kallas ci-vi-li-sation.”

Under ett ögonblick såg jag honom med hennes ögon: en praktfull man med bakåtkammat hår, preussiskt blå ögon och en näsa som var rakare än rak. En man som kunde förmodas ha stridit för sitt land i skyttegravarna och som nu förtjänade den lilla lyx som livet hade att erbjuda. Flickan andades genom munnen. En sådan man kunde göra ens liv skönt i varje detalj, även när det gäller en latinamerikansk limemortelstöt.

9

allt som är jag Vi hade gått till sängs på eftermiddagen och stigit upp för kvällen när sändningen började. Mellan hejaropen hörde jag hur Hans bearbetade limeskalen, i en rytm som hade kunnat vara hans hjärtslag. Min kropp svävade, slapp av njutning och utmattning.

Han dök upp i badrumsdörren, med en hårlock i pannan och de våta händerna längs sidorna. ”Hindenburg har gjort det. De har fått ihop en koalition och svurit in honom som sin ledare. Hitler är rikskansler!” Han sprang tillbaka genom hallen för att höra mer.

Det verkade så osannolikt. Jag tog badrocken och lämnade ett vått spår efter mig in i vardagsrummet. Radiomannens röst darrade av upphetsning. ”Vi har fått höra att den nye rikskanslern kommer att göra ett framträdande nu i eftermiddag, att han befinner sig inne i byggnaden i detta nu! Folkmassan väntar. Det har börjat snöa lätt, men folk visar inga tecken på att gå här­ ifrån …” Jag kunde höra rytmen i parollerna från gatan utanför lägenheten och orden i dem på radion. ”Vi – vill se – rikskanslern!

Vi – vill se – rikskanslern!” Mannen på radion fortsatte: ” … dörren till balkongen öppnas … nej … det är bara en vakt – men ja!

Han tar fram en mikrofon till räcket … lyssna på folkmassan …”

Jag gick fram till fönstret. Hela södra sidan av lägenheten var en svängd vägg med dubbla fönster mot floden. Jag öppnade båda fönsterparen. Luften strömmade in – bitande av kyla och full av larm. Jag tittade på riksdagens kupol. Dånet kom från rikskansliet, bakom den. ”Ruth?” sa Hans från rummets mitt. ”Det snöar.” ”Jag vill höra det här med egna öron.”

Han kom och ställde sig bakom mig och jag lade hans händer, klibbiga och syrliga, över magen. En förtrupp av snöflingor yrde framför oss och avslöjade osynliga strömvirvlar i luften. Strålkastarljus strök undersidan på molnen. Fotsteg nedanför. Fyra män rusade längs gatan, med facklorna höjda och ett stråk av eld efter sig. Jag kände lukten av fotogen. ”Vi – vill se – rikskanslern!” Folkmassan där ute skanderande för sin frälsning. Bakom oss på skänken ekade svaret från radiolådan, skrälligt och dämpat och med tre sekunders fördröjning.

Så hördes enorma hurrarop. Det var rösten av deras ledare som vrålade: ”Uppgiften vi står inför. Är den svåraste som någonsin 10

allt som är jag uppkommit. För tyska statsmän i mannaminne. Varje klass och varje individ måste hjälpa oss. Att forma. Det nya riket. Tyskland får inte, Tyskland kommer inte, att gå under i kommunismens kaos.” ”Nej”, sa jag med kinden mot Hans axel. ”I stället kommer vi att gå under som ett sunt folk och på ett ordnat sätt.” ”Vi kommer inte att gå under, Ruthi”, sa han i mitt öra. ”Hitler kommer inte att kunna göra ett skvatt. Nationalisterna och regeringen kommer att hålla honom i strama tyglar. De vill bara ha honom som galjonsfigur.”

Unga män samlades på gatorna nedanför, många av dem i uniform: bruna för partiets egna trupper, SA, och svarta för Hitlers personliga livvakter, SS. Andra var civila entusiaster, i vanliga kläder med svarta armbindlar. Ett par pojkar hade hemtillverkade sådana, med hakkorset bak och fram. De bar flaggor och sjöng ”Deutschland, Deutschland über alles”. Jag hörde någon ropa: ”Republiken är skit”, och i melodin kände jag igen den gamla hånfulla skolgårdsramsan – ”Vi river judens rock itu/men när vi kom dit/la han av en skit”. Fotogenångor fick luften att dallra.

På andra sidan gatan höll de på att sätta upp ett stånd där unga män kunde byta ut sina flämtande facklor mot nytända.

Hans gick tillbaka till köket, men jag kunde inte slita mig. Efter en halvtimme fick jag se att killarna med de risiga hemtillverkade armbindlarna var tillbaka vid ståndet. ”De skickar runt dem i cirklar!” skrek jag. ”För att de ska verka vara fler än de är.” ”Kom in”, ropade Hans över axeln från köket. ”Kan du fatta det?” ”Allvarligt, Ruthi.” Han lutade sig mot dörrkarmen och log. ”Åskådare uppmuntrar dem bara.” ”Om ett ögonblick.” Jag gick till garderoben i hallen, som jag hade gjort om till mörkrum. Där stod fortfarande sopborstar och andra långa föremål – skidor, ett universitetsstandar – i ett hörn.

Jag tog fram vänsterrörelsens röda fana och gick ut igen. ”Du kan inte mena allvar.” Hans lade handen för munnen i spelad fasa när jag vecklade ut den.

Jag hängde ut den från fönstret. Det var bara en liten en.

11

DEL I

RUTH

”Jag är rädd att svaren på proverna på det hela taget inte är särskilt tröste­rika, mrs Becker.”

Jag befinner mig på en elegant privatmottagning i Bondi Junc­ tion med utsikt över hamnen. Professor Melnikoff har silverhår och läsglasögon, himmelsblå sidenslips och långa händer som ligger knutna på skrivbordet. Tummarna leker stelt med varandra.

Jag undrar huruvida denne man har utbildats för att även hantera människorna runt organen som intresserar honom, i detta fall min hjärna. Förmodligen inte. Melnikoff uppträder, på sitt stillsamma sätt, som någon som helst vill ha en stor, vit atombomb mellan sig och andra människor.

Och han har tittat in i min hjärna; han förbereder sig på att beskriva dess form och vikt och smygande svekfullhet. Förra veckan lastade de in mig horisontellt i en MRT-maskin, i en sådan där verdammten särk som inte går att stänga baktill: designad för att påminna om ens bräckliga mänskliga värdighet, för att försäkra sig om att reglerna efterlevs och som en garanti mot flykt i sista minuten. Högljutt tickande ljud när strålarna trängde in i mitt huvud. Jag behöll peruken på. ”Det ska vara doktor Becker”, säger jag. Förutom i skolan brukade jag förr i tiden aldrig propsa på att tituleras. Men jag har, med stigande ålder, upptäckt att ödmjukhet passar mig allt sämre.

För tio år sedan bestämde jag mig för att jag inte tyckte om att bli behandlad som en gammal tant, så jag återupptog ett benhårt och ilsket användande av doktorstiteln. Och när allt kommer omkring är jag inte här för att få tröst. Jag vill veta vad som händer.

15

allt som är jag Melnikoff ler och reser sig och sätter upp transparangerna av min hjärna, svartvita fotografiska skivor av mig, i klämmor på en ljustavla på väggen. Jag ser att det sitter en äkta Miró – inte ett tryck – på väggen. Här förstatligades sjukvårdssystemet för länge sedan, och ändå har han råd med en sådan? Då var väl förstatligandet trots allt inget de hade behövt vara rädda för. ”Då så, doktor Becker”, säger han, ”dessa blå områden tyder på begynnande plack.” ”Jag är doktor i litteratur”, säger jag. ”Så uttryck er gärna så att man förstår. Om det går bra.” ”Ni klarar er faktiskt inte så illa. För er ålder.”

Jag låter ansiktet vara så uttryckslöst som möjligt. En neurolog borde åtminstone veta att ålder inte gör en tacksam för det lilla. Jag känner mig tillräknelig nog – ung nog – att uppleva en förlust som förlust. Å andra sidan har ingen eller inget lyckats ha ihjäl mig än.

Melnikoff möter hänsynsfullt min blick, med fingerspetsarna mot varandra. Han har en mjuk maklighet i sitt sätt. Kanske gillar han mig? Tanken drabbar mig som en mindre chock. ”Det betyder att ni kommer att få ett antal olika symptom – afasi, försämrat korttidsminne, kanske delvis en skada på det rumsliga medvetandet, att döma av var placken sitter någonstans.” Han pekar på några grumliga områden i den övre främre delen av hjärnan. ”Möjligtvis synen, men låt oss hoppas att det dröjer ett tag än.”

På skrivbordet har han en blädderalmanacka, ett föremål från en annan tid, då dagarna lades över varandra utan slut. Bakom honom rör sig och glittrar hamnen, denna stads stora gröna lunga. ”Jag kommer faktiskt ihåg mer nu, inte mindre.”

Han tar av sig läsglasögonen. Ögonen är små och vattniga, irisen verkar inte sitta i jämnhöjd med vitan. Han är äldre än jag trott. ”Gör ni?” ”Saker som hänt. Klart som dagen.”

En omisskännlig pust av fotogen. Även om det inte kan stämma.

Melnikoff håller tummen och pekfingret om hakan och granskar mig ingående.

16

ruth ”Det kan finnas en klinisk förklaring”, säger han. ”En del forskning pekar på att man kan få ett mer levande långtidsminne när korttidsminnet försämras. Ibland kan intensiva epifenomen upplevas av människor som riskerar att förlora synen. Det är hypoteser, inte mer.” ”I så fall kan ni inte hjälpa mig.”

Han ler sitt hänsynsfulla leende. ”Behöver ni hjälp?”

Jag går därifrån med ett nytt besök inbokat ett halvår senare, i februari 2002. De lägger dem inte så nära varandra att vi gamlingar blir modfällda, men de lägger dem inte med så stora mellanrum heller.

Sedan tar jag bussen till hydroterapin. Det är en nigande buss, en som sänker ner sitt främre hörn till marken för de halta och lytta, som jag. Jag tar den från de rosa sjukvårds­ tornen i Bondi Junction längs krönet ovanför vattnet in till stan. Utanför fönstret äter en rosellapapegoja i ett flamträd, ett par gympadojor hängdansar från en elledning. Bakom dem veckar sig jorden i kullar som sluttar ner för att kyssa hamnen, lat och levande.

Riskerar att förlora synen. En gång i tiden hade jag mycket bra syn. Men vad jag egentligen såg är en helt annan femma. Enligt min erfarenhet är det fullt möjligt att se något hända utan att se det alls.

Hydroterapin hålls i det nya tjusiga badhuset inne i stan. Precis som det mesta här i världen fungerar hydroterapi bara om man tror på det.

Vattnet är varmt, temperaturen minutiöst inställd för att inte störa diabetikerna och hjärtflimrarna bland oss. Jag har en platta som jag varje dag fäster på bröstet. Den skickar elektrisk ström till hjärtat för att sporra det om det sackar. Efter tidigare, milt dödsföraktande experiment vet jag att den sitter kvar även i vatten.

Vi är sju i poolen i dag, fyra kvinnor och tre män. Två män i rullstol körs ner i vattnet via en ramp, som när man sjösätter skepp. Deras följeslagare kretsar omkring dem, hjulen på farkosterna är otympliga i vattnet. Jag står längst bak, bakom en 17

allt som är jag kvinna i en mycket gammal gul badmössa ur vilken det spirar häpnadsväckande gummiblommor. Vi lyfter lydigt händerna. Jag betraktar vårt gungande armhull. Den åldrande kroppen tycks i mina ögon ha fått ett försprång på förruttnelsen, och smälter stillsamt inuti sitt eget fodral. ”Armarna över huvudet – andas in – nu sänker vi dem – andas ut – fortsätt tills de är rakt bakom er – andas IN!” Vi behöver tydligen påminnas om att andas.

Den unga instruktören på poolkanten har en kam av spretigt blekt hår på huvudet och en mikrofon som hänger framför munnen. Vi ser upp till henne som någon som frälsts. Hon är vänlig och respektfull, men hon är helt klart ett sändebud som kommit – aningen för sent i våra fall – för att meddela oss att fysiskt välmående kan leda till evigt liv.

Jag försöker tro på hydroterapi, även om gudarna ska veta att jag misslyckats med att tro på Gud. När jag var liten, under första världskriget, brukade min bror Oskar gömma en roman – Idioten eller Buddenbrooks – under böneboken i synagogan så att far inte skulle märka den. Till slut tillkännagav jag, med den förmätna trosvissheten hos en trettonåring, att ”påtvingad kärlek skadar Gud”, och vägrade att följa med. När jag nu ser tillbaka inser jag att jag redan då argumenterade på Guds villkor; hur kan man skada något som inte existerar?

Och nu, eoner senare, kan jag, om jag inte aktar mig, komma på mig själv med att tänka: varför räddade Gud mig och inte alla de där andra människorna? De troende? Djupt inombords blir min styrka och tur bara begriplig om jag är en av de Utvalda. Ovärdig, men trots allt Utvald; jag är nu ett sedan länge levande bevis på Hans irrationalitet. Varken Gud eller jag, när man tänker efter, förtjänar att finnas. ”Nu koncentrerar vi oss på benen, så använd era armar som ni vill, för balansens skull”, säger tjejen. Jody? Mandy? Min hörapparat är i omklädningsrummet. Jag undrar om den fångar upp allt detta och sänder det till mödrarna som kämpar för att få av sina ungar våta baddräkter, bland mögel och könshår och mystiska klumpar av blött toalettpapper på golvet. ”Vi sträcker ut det vänstra och gör cirklar från knäet.”

18

ruth En siren ljuder, bölar stötvis. Borta i den stora bassängen ska vågmaskinen sätta i gång. Barn halvspringer genom vattnet med händerna uppåt, angelägna om att vara längst fram där vågorna kommer att vara som störst. Tonårsflickor kontrollerar i smyg att deras bikinitoppar kommer att sitta kvar; mödrar sätter sina småbarn på höften och går i de också, bara för skojs skull. En liten pojke med röda simglasögon rusar i upp till hakan. Bakom honom går en smal ung kvinna lugnt framåt, med en pagefrisyr som faller mjukt mot kinden och skulderblad som rör sig under huden som en antydan till vingar. Mitt hjärta tar ett skutt. Dora!

Det är naturligtvis inte hon – min kusin skulle vid det här laget vara ännu äldre än jag – men det spelar ingen roll. Nästan varje dag hittar mitt medvetande på något sätt att föra henne till mig.

Undrar vad professor Melnikoff skulle säga om det?

Vågen kommer och simglasögonpojken glider längs sidan på den, med munnen mot taket för att få luft, men den sväljer honom fullständigt. När vågen passerat syns han inte till någonstans. Sedan dyker han upp längre bort i bassängen, flämtande och hänryckt. ”Doktor Becker?” Tjejens röst ovanifrån. ”Det är dags att gå.”

De andra är redan borta vid stegen och väntar på att rullstolsmännen ska ta sig upp på rampen. Jag tittar upp på henne och ser att hon ler. Kanske ger den där mikrofonen henne en direktlina till Gud. ”Det är tio minuter till nästa grupp”, säger hon. ”Så ingen brådska.”

Någon delar ut tid i olika stora andelar. Varför inte välja en vithårig budbärare, läspande och godhjärtad?

Bev har lämnat en liten shepherd’s pie åt mig i kylskåpet, överdragen med plastfolie. Hon har strött peppar över potatismostäcket, och i sin perfekt uppmätta enportionsisolering ser den en smula tvångsmässig ut. Så jag tinar en bit frusen cheesecake till middag – en av fördelarna med att leva ensam – och tar en vitaminbrustablett i ett högt glas som kompensation. Jag blir tvungen att förklara mig för Bev när hon kommer i morgon.

19

allt som är jag I sängen håller cikadorna mig sällskap – det är fortfarande tidigt. Deras kör lockar natten att komma, som om den utan deras uppmuntran inte skulle våga sig fram på denna ljusa plats.

Vil-ken kvä-äll! tycks de kvittra, vil-ken kvä-äll! Och sedan är vi tysta tillsammans.

20

TOLLER

Två snabba knackningar på hotelldörren – Clara och jag håller alltid på etiketten eftersom etikett krävs mellan en man och en kvinna som arbetar ensamma på ett hotellrum, precis som mellan en läkare och en patient under den mest personliga av undersökningar. Vårt formella uppträdande förvandlar denna plats av tilltufsade drömmar – de gräsgröna gardinerna, den ännu inte undanstädade frukostbrickan, sängen jag i all hast bäddade – till en arbetsplats. ”God morgon.” Ett okonstlat leende på de rödmålade läpparna, läppar som plötsligt ser intima ut. Det är leendet hos en ung kvinna vars låga är oförminskad av den rasframkallade exilen, en kvinna som möjligtvis har älskats denna morgon. ”God morgon, Clara.”

I dag har hon på sig en aprikosfärgad blus i konstsilke med tjusiga ärmar och uppslag med tre knappar – en billig efter­apning av den lyx som inte varar mer än en säsong och som faktiskt skulle kunna vara själva essensen av demokrati. ”Peachy”, som de säger här i Amerika, även om jag på engelska inte kan skilja poesi från en ordvits. Hon för med sig morgonluft, helt ny för denna dag, den 16 maj 1939.

Clara ser sig om i rummet, utvärderar nattens skadegörelse.

Hon vet att jag inte sover. Hennes blick stannar vid mig, i fåtöljen. Jag fingrar på en tofsprydd snodd. Dess trådar i grönt och guld fångar ljuset. ”Låt mig göra det”, säger hon och störtar fram. Hon tar snodden och fäster upp gardinerna.

21

allt som är jag Men snodden hör inte till gardinerna. Den kommer från min fru Christianes morgonrock. När hon lämnade mig, för sex veckor sedan, tog jag med den som minne. Eller som ett sabotage. ”Ingen post?”

Clara hämtar den varje dag i postboxen på vägen hit. ”Nej”, säger hon med ansiktet vänt mot fönstret. Hon tar ett djupt andetag, vänder sig om och går målmedvetet fram till bordet.

Sedan gräver hon, fortfarande stående, i väskan efter sitt stenografiblock. ”Ska vi avsluta brevet till mrs Roosevelt?” frågar hon. ”Inte nu. Kanske senare.”

I dag har jag andra planer. Jag böjer mig fram och tar upp min självbiografi från bordet. Min amerikanske förläggare vill ge ut den på engelska. Han tror att efter framgången med mina pjäser i Storbritannien, och efter min amerikanska föreläsningsturné, så borde den kunna sälja. Den vänlige själen försöker att hjälpa mig eftersom jag har skänkt bort alla mina pengar till Spaniens svältande barn.

Jag behöver inte längre några pengar, men jag vill ställa saker och ting till rätta. Så säkert som jag sitter här kommer Hitler snart att få sitt krig. (Inte för att någon i det här landet verkar bry sig – hans premiärsalva, invasionen av Tjeckoslovakien för bara några veckor sedan, har glidit ner till sidan tretton i New York Times.) Men det folk inte inser är att han redan har fört krig mot oss i åratal. Många liv har redan skördats. Någon måste skriva ner deras namn.

Clara tittar ut på Central Park genom fönstret, i väntan på att jag ska samla mina tankar. Medan hon står med ryggen vänd emot mig frågar jag: ”Har du läst Ungdom i Tyskland?” ”Nej. Nej, det har jag inte.” Hon svänger runt och drar en lös mörk lock bakom örat. ”Bra. Bra, bra.”

Hon skrattar – Clara har en doktorsexamen från Frankfurt och ett skarpt intellekt och kan kosta på sig att tala lite förklenande om sig själv. ”Det är inte bra!” ”Jo, det är det.”

Hon lägger huvudet på sned, fräknarna som är utströdda över ansiktet är lika slumpmässiga och perfekta som en stjärnbild.

22

toller ”För jag kommer att göra en del ändringar.”

Hon väntar. ”Den är ofullständig.” ”Det hoppas jag verkligen.” ”Nej. Inte uppdateringar. Något jag utelämnat.”

Mina memoarer är subtilt men skamligt självförskönande.

Jag satte mig själv i alltings centrum; jag medgav aldrig några tvivel eller brister. (Jag var dock slug och berättade om enskilda barnsliga grymheter och vuxen obetänksamhet för att skapa en illusion – inte minst för mig själv – om att jag avslöjade allt.) Jag utelämnade min kärlek, och nu finns hon ingenstans. Jag vill se, så här i spelets slutscen, om ärlighet är möjlig för mig.

När jag slår upp boken i knäet står sidorna upp som en solfjäder, hårt fästa vid en mittpunkt. Nationalsocialisterna tog mina dagböcker – förmodligen brändes även de på bål. Jag måste arbeta ur minnet.

Flickan sätter sig ner vid bordet, vid sidan om mig. Clara Bergdorf har jobbat med mig i fem veckor. Hon är en sällsynt själ, med vilken tystnader på flera minuter kan vara behagliga. Tiden är inte vare sig tom eller fylld av förväntansfull stress. Den breder ut sig. Den skapar utrymme för det förflutna att återvända, för att fylla mitt tomma hjärta.

Jag tänder en cigarr och lämnar den rykande i askfatet. ”Vi börjar med inledningen. Lägg till den här dedikationen i slutet på den.” Jag harklar mig. ”Jag minns en kvinna, vars tappra gärning gjorde att detta manuskript räddades.” Jag andas djupt och tittar ut på himlen, i dag en mjuk, obestämd färg. ”När diktatorn från Braunau i januari 1933 tog makten över det tyska folket gick Dora Fabian, vars liv tog slut …”

Och sedan tystnar jag. Clara tror att jag är förlamad av sorg, men så är det inte. Jag kan helt enkelt inte komma på hur jag ska beskriva slutet. I parken leker vinden med träden, får löven och grenarna att flytta sig en gnutta hit eller dit – som om de inte, för allt i världen, kan hålla sig helt stilla trots att musiken upphört.

Clara vågar sig på ett ögonkast åt mitt håll. Hon blir lättad av att se att jag inte gråter. (Jag vet hur man uppför sig när det gäller sådant här.)

23

allt som är jag ”Förlåt.” Jag vänder mig mot henne igen. ”Var var jag någonstans?” ” ’… gick Dora Fabian’ ”, läser hon upp för mig, ” ’vars liv tog slut …’ ” ”Tack.” Jag tittar ut igen och hittar orden. ”På ett så sorgligt vis”, säger jag, vilket är den enklaste sanningen. ”Vars liv tog slut på ett så sorgligt vis i exil, till min lägenhet och förde två koffertar fulla med manuskript i säkerhet.”

Clara tittar inte upp. Hennes hand rör sig stadigt över sidan och stannar till bara ett ögonblick efter det att jag slutat tala. ”Polisen fick reda på vad hon gjort och kastade henne i fängelse. Hon sa att papperna hade förstörts. När hon släpptes fri flydde hon från Tyskland, och kort före sin död fick hon ut papperna ur landet med hjälp av en desillusionerad nazist. Punkt.”

Clara lägger ner pennan.

Var det allt? Jag sluter ögonen.

Spåren av Doras redigeringar finns i hela boken: hennes skarpa fokus, humor. Vid livets slut är det dem man älskat man kommer ihåg bäst, för de har format en. Man växer till den man är omkring dem, som runt en stör.

Och när stören är borta? ”Var det bra så?” frågar Clara mjukt efter några minuter. Hon tror att jag har slumrat till, utnyttjat den behagliga känslan av att ha henne där och somnat. Hon rör vid kanterna på blocket framför sig. ”Ja, ja.” Jag sätter mig upp ordentligt igen.

Jag ska berätta allt för henne. Jag ska väcka Dora till liv, och hon ska få leva i detta rum.

24

RUTH

Det ringer på dörren.

Jag ignorerar det. Utan att öppna ögonen vet jag att det är morgon.

Ring ring ring ring ring ring ring …

Verdammtes klocka. Fa-ken klocka, som man säger här. Den har åldrats ihop med mig och den hakar upp sig. Jag flyttar mitt dåliga ben med hjälp av det andra över sängkanten och sticker in fötterna, knotiga som eukalyptusrötter, i fårskinnstofflorna – den ena med förhöjd inläggssula, den andra med plastsula. Jag lämnar peruken på toalettbordet.

Ring ring …

Jag öppnar dörren. Skåpbilen far i väg – jag hinner precis se den lila skriften ”The World on Time”. Klockan är sju på morgonen!

Lite för tidigt, om du frågar mig.

Ett Fedexpaket på dörrmattan. Jag böjer mig ner för att ta upp det med mitt stela ben stickande rakt ut – jag är en flintskallig giraff i en opålitlig morgonrock och jag tycker synd om den förbipasserande som skulle råka få syn på mig, skabbig och ovärdig. Tanken ger mig en elak ilning, tills jag ser framför mig att det skulle kunna vara ett barn, vilka jag i allmänhet inte har någon lust att skrämma.

Jag tar mig till vardagsrummet som vetter mot gatan, mitt älsklingsrum. Det luktar möbelpolish – Bev måste ha städat när jag var ute i går. Hon använder polish – ihop med sin Vicks Vaporub och sina koppararmband – som en del i arsenalen mot förfallet och tiden, och kväver världen med ett lager putsmedel för att få den att glänsa och bevara den för evigt, precis som plastmaten i skyltfönstret till japanska restauranger. Hon sprejar glasdörrarna 25

allt som är jag på bokskåpen, fåtöljernas träarmstöd, till och med – jag har själv sett det – bladen på fönsterfikusen. En dag kommer jag att sitta stilla för länge och då kommer hon att spreja mig med, bevara mig i all evighet som ett utställningsföremål: ”Europeisk flykting från mitten av 1900-talet.” Inte för att jag behöver bevaras. Unkraut vergeht nicht, brukade min mamma säga: ogräs förgås inte så lätt.

På andra sidan av paketet står det: ”Columbia University New York, Institutionen för germanska språk.” Här i Sydney spolas världshändelserna upp lite senare, och då som historier, släta och konturlösa som glasbitar i sanden. Och nu?

Kära doktor Becker, Vi hänvisar till tidigare korrespondens i ämnet. Som ni vet ska Mayflower Hotel rivas i slutet av 2001. Byggnaden håller på att tömmas i förberedelse för detta.

Um Gottes willen! Hur skulle jag kunna veta det? När jag sitter här i Bondi? Och vilken ”tidigare korrespondens”? Men det är klart, kanske har jag glömt den.

De bifogade dokumenten, tillhörande mr Ernst Toller, hittades för två veckor sedan i ett kassaskåp i källaren. Materialet består av den första utgåvan av Tollers självbiografi, Ungdom i Tyskland, ihop med maskinskrivna tillägg till den. En handskriven lapp med orden ”Till Ruth Wesemann” låg ovanpå. Tyska myndigheter har bekräftat att ni tidigare hette Ruth Wesemann.

Om ni så beslutar skulle Butlerbiblioteket här på universitetet bli mycket hedrat att få ta hand om detta material för framtida generationer. Vi har redan förstautgåvor av alla Tollers pjäser, och korrespondensen från hans tid i USA. Vi har tagit oss friheten att göra kopior som vi har i säkert förvar.

Om jag eller någon annan här på universitetet på något sätt kan vara er behjälplig står vi mer än gärna till tjänst.

Med vänlig hälsning, Mary E. Cunniliffe Brooke Russell Astor, chef för specialsamlingarna 26

ruth Toller!

Hans bok är ömtålig som gammal hud, eller en lövhög. Ryggen är trasig, den har lossnat från tygpärmen på grund av pappers­ arken som stuckits in mellan sidorna. Något från honom till mig: det kan bara handla om henne.

Jag sträcker mig fram för att lägga ifrån mig den på soffbordet en stund, men händerna skakar och några av papperna faller ut på glaset och glider sedan ner på golvet. Inom mig känns något vasst – min hand rör sig för att kontrollera plattan över hjärtat.

I hans närvaro, och hennes, återvänder jag till mitt innersta jag.

Alla syrliga försvarsmekanismer, mitt svårerövrade sarkastiska skal, är som ingenting. Jag var en gång så öppen mot världen att det gjorde ont. Rummet blir suddigt.

När jag tar upp boken igen faller den upp vid det första, maskinskrivna tillägget: Jag minns en kvinna, vars tappra gärning gjorde att detta manuskript räddades.

När diktatorn från Braunau i januari 1933 tog makten över det tyska folket, gick Dora Fabian, vars liv tog slut på ett så sorgligt vis i exil, till min lägenhet och förde två koffertar fulla med manuskript i säkerhet. Polisen fick reda på vad hon gjort och kastade henne i fängelse. Hon sa att papperna hade förstörts. När hon släpptes ur fängelse flydde hon från Tyskland, och kort före sin död fick hon ut papperna ur landet med hjälp av en desillusionerad nazist.

Ernst Toller New York, maj 1939 Toller var alltid en mästare på att uttrycka sig koncentrerat.

Jag drar en filt över knäna. Jag skulle vilja krypa tillbaka in i natten, kanske för att drömma om henne. Men man kan kontrollera sina drömmar lika lite som allt annat i livet, det vill säga inte alls.

27