9789137136981

k arin fossum

Jag kan se i mörkret Översättning Margareta Järnebrand

Tidigare utgivning Evas öga 1998 Se dig inte om! 1998 Den som fruktar vargen 1999 När djävulen håller ljuset 2000 De galnas hus 2001 Älskade Poona 2001 Svarta sekunder 2002 Jonas Eckel 2003 Natt till den fjärde november 2004 Mordet på Harriet Krohn 2005 Brott 2007 Den som älskar något annat 2008 Den onda viljan 2009 Döden skall du tåla 2010

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Norska originalets titel Jeg kan se i mørket Copyright © Cappelen Damm AS 2011 Omslagsfoto © Joseph Reid, Millennium Images UK Omslagsdesign Lotta Kühlhorn Tryckt 2011 hos ScandBook AB, Falun isbn 978-91-37-13698-1

1

Det finns ingenting intagande hos henne, och hon har ingen kontroll. Inte över ögonen, de flackar omkring, rullar bakåt i huvudet så att man bara ser den vita, geléaktiga hinnan. Inte över kroppen, den lever sitt eget liv.

Huden sitter hårt spänd över lederna, de synliga ådrorna gör henne grönaktigt blek, och hon är mager som en sticka. Barn ska inte se ut så. Barn ska vara runda, skära och varma, mjuka som gummi och fulla av sprudlande liv. Jag antar att det rör sig om en skada som uppstod vid födseln.

Hon är kanske åtta nio år, och hon sitter i rullstol.

Mamman kallar henne Miranda, ett fånigt namn, det tycker i alla fall jag. Hennes hår är lysande blont och samlat i en tofs uppe på huvudet. Händerna far rastlöst omkring, vita, kloliknande händer som inte kan uträtta någonting. Man kunde tro att hon var kopplad till en strömförande apparat. Att någon slog av och på strömbrytaren och skickade stötar genom den späda kroppen. Jag blir riktigt nervös av att betrakta lilla Miranda.

Utmattad av all denna oro, dessa ständiga kramper, det är så att man vill skrika. Om det verkligen hade varit så att hon gick på ström skulle jag ha dragit ur kontakten.

För jag skulle vilja se den ryckande kroppen komma till ro.

Miranda kan inte tala. Det är bara ljud och obegripliga haranger, jag kan inte urskilja ett endaste ord, trots 5

att jag har lång erfarenhet av allt slags hjälplöshet. I mer än elva år har jag arbetat på ett sjukhem.

Jag ser Miranda ofta, för de kommer hit till parken vid Mester varenda dag. Precis som jag följer de ett schema, något som ger stadga, ett spår som känns tryggt. Den unga mamman tar hand om den lilla varelsen, hon har ju inget annat val. En het stund med en man har blivit till en börda för livet. Om någon annan kommer till parken tittar hon snabbt upp, men utan förväntan om att någonting ska hända. Vad för sorts man skulle väl närma sig de här båda, frivilligt gå in i allt det jobbiga, ungen som alltid är där, som fäktar och skriker oavbrutet dygnet runt.

Släpa omkring på ungen.

Köra omkring med ungen.

Aldrig få se henne springa över golvet.

Jag kommer till parken vid alla tider på dygnet, för jag jobbar skift och är ofta ledig när andra arbetar. Jag har gått hit länge, och jag har lagt märke till alla andra som också tycker om att sitta på en bänk och beundra fontänen med dess porlande vatten. Ljudet av vattnet har en förunderligt smärtstillande effekt. För oss som lever med smärtor. Jag sover inte mycket, och nätterna är långa och svåra. Jag försöker hålla mig i styr i verkligheten, och jag tror inte att folk upptäcker något särskilt med min person, vare sig här i parken eller på Løkka sjukhem, där jag arbetar. Jag uppträder lugnt och vänligt, och jag gör som jag blir tillsagd, jag bara härmar alla andra som lever inom normalen, det är lätt. Prata som de, skratta som de, dra en rolig historia.

Men med alla de här sköra gamla människorna att ta hand om spårar det ofta ur. I synnerhet när det gäller alla dem som inte har röst, eller krafter, att klaga.

Jag vill inte leva, tänker de kanske, jag vill inte dö. Så orimligt livet blir när det närmar sig slutet. Man bara 6

ligger där och krafsar på ett täcke, utan syn, utan hörsel och utan röst. Utan aptit på resten av livet, och fylld av fruktan inför döden.

Jag tycker om att sitta i parken och betrakta männi­ skorna. De verkar så sårbara där de sitter i solskenet på de gröna bänkarna, med blickarna fästa på den vackra fontänen. Tre delfiner med var sin stråle ut ur munnen.

Parken är liten och vacker, och på sätt och vis riktigt intim, men bänkarna är hårda, och armstöden är av smidesjärn. Det är nästan så att jag avundas Miranda där hon sitter i rullstolen med en kudde bakom ryggen. Och på kvällarna, när det blir kyligt, med en pläd över knäna.

Mamman röker i ett. Slänger ifrån sig filtret på marken och tänder genast en ny, drar ett djupt bloss så att kinderna blir smala. Även hon är fjättrad vid den där stolen med de stora hjulen. Men det finns säkert något mellan dem i alla fall, tänker jag och betraktar dem i smyg. En tunn tråd, eftersom de är tvungna, eftersom de måste spela de här rollerna, leka den här leken, mamma och barn.

Ibland kommer jag till parken, och då är den folktom, men jag tycker om att sitta där ensam på den gröna bänken. Då är parken mitt eget lilla rike, och jag har full kontroll. Det är jag som ligger bakom allt. Jag får vattnet att porla, jag får blommorna att slå ut, och om jag vill får jag även fåglarna att sjunga. Jag driver vinden mjukt genom lövverket, jag jagar molnen över himlen, och om jag är på gott humör dekorerar jag med en fjäril eller en luden humla.

Jag tänker mycket på Mirandas mamma. Det händer att hon nuddar vid mig med blicken, vädjande, som en tiggare.

Ta mig bort från allt det här svåra, säger ögonen.

Jag vill ha ett annat liv.

Och det vill vi väl alla.

7

2

I parken, just när man kommer in på en smal, stenlagd gång, står en vacker skulptur. ”Kvinna som gråter”.

Jag har inte varit överallt i världen, men jag har aldrig sett något liknande, något så vackert och gripande som just den här skulpturen. Har aldrig sett någon gråta som hon. Hon har sjunkit ner på knä, hon är helt översig­given, så tyngd av sorg och smärta. Händerna döljer ansiktet, det långa håret har fallit fram, axlarna är uppdragna i hopplös förtvivlan. Det är upplyftande att det finns en konstnär som har fångat den smärta vi alla känner. Sorgen över själva livet, plågan av att vara till, uthärda alla sekunder och minuter, stå ut med alla andras blickar. Det finns ju andra förträffliga skulpturer så att det räcker. Vackra kvinnor med utsträckta armar, atletiska män, knubbiga, skrattande barn.

Nej, ge mig en kvinna som gråter.

Ge mig sanningen om människorna och livet.

Hon är stöpt i gyllengul brons, med en vacker lyster.

När solen gassar genom lövverket glöder hon varmt som guld. Om vintern är hennes kropp kall som is, de runda axlarna och den smala ryggen, där kotorna ligger som glaskulor under huden. När ingen ser mig står jag och smeker den slanka kroppen, de långa vaderna, de smala vristerna.

8

Men mina tankar går ständigt tillbaka till Miranda.

Hon måste ha hjälp med allting för all framtid, det tänker jag ofta på, hjälp från morgon till kväll, varenda timme både dag och natt. Hjälp när hon är trettio och fyrtio.

Förr eller senare faller mamman ifrån, vem ska sköta om henne då? En del sådana hjälplösa varelser hamnar på sjukhemmet där jag arbetar, de kommer till Løkka.

Där blir de utlämnade åt mig och alla mina nycker, mina infall och anfall och utfall. Det bor en ond liten djävul i mitt inre, en som då och då sticker fram huvudet, det kan inte undvikas, för det händer att frestelsen blir för stor.

Det hade jag aldrig trott om Riktor, skulle folk säga, i all sin aningslöshet, om de visste hur det låg till och vad jag är kapabel till. Själv ser jag tvärs igenom folk, jag ser det som gömmer sig längst inne i mörkret. Och när det gäller ondska tror jag vad som helst om alla.

9

3

Syster Anna Otterlei är ett undantag.

Patienternas väl och ve är så mycket mer än ett yrkesval, det är själva hennes livsuppgift, åtminstone verkar det så, hon är fullkomligt oförtröttlig. Hon är kärleksfull, uppoffrande och tålmodig, hon sköter om och tröstar, hon vårdar och lindrar. Är ständigt inne i patienternas rum, sitter på en stol bredvid sängen, pratar lågt och förtroligt, smeker dem över kinden med en varm hand.

Tar reda på vad de behöver och vad de drömmer om, delar sorgen med dem, över livet som snart är slut. Delar rädslan för döden med dem, det sista, långsamma fallet ner i mörkret. Själv orkar jag inte med det. Sträcker man ut en hand får man gråt och förtvivlan tillbaka, det är dörrar som jag inte orkar öppna, och jag har tillräckligt som det är. Har nog med mitt eget hamrande hjärta, har nog med allt viskande i vrårna, de elaka tungorna som kanske vet vem jag egentligen är.

Ibland, på nätterna, kommer en långtradare körande in i mitt sovrum, den brakar in genom dörren och parkerar bredvid sängen. Dieselmotorn står och för oväsen ända fram till morgonen. Jag är alldeles slut när jag äntligen sätter fötterna i golvet. På den andra sidan. Tystnaden skrämmer mig mer, för jag har levt hela livet i det här oljudet, med rösterna och brummandet.

10

Men alltså, syster Anna, min ängel. Hon är god, men hon är skärpt också, som en tårta med söt glasyr gömmer hon ett syrligt litet bär i mitten. Hon är den jag aktar mig mest för. De andra på avdelningen är inte tillräckligt smarta för att genomskåda mig, har inte det skarpsinne som behövs för att lösa de mänskliga gåtorna. Och jag är en sådan mänsklig gåta.

Den som hade en kvinna! En kvinna som syster Anna, med hennes skönhet och hennes klokhet, hennes okuvliga vilja att göra gott. Hon är blond och storbarmad och vacker, med hög, välvd panna och runda kinder, som på ett litet och välnärt barn. Läppar röda som körsbär, hals som en svan, en blick liksom uppifrån och ner, med en liten glimt. Hon är i min egen ålder, några och fyrtio.

Och även om hon ständigt tittar åt mitt håll så är det inte med lust eller längtan, jag har inga sådana företräden som kvinnor drömmer om. Men jag tycker om att vara i hennes närhet, känna lukten av henne, och värmen, den strålar ut från henne som från en ugn. Hon lyser som en sol. Hon gungar som ett fartyg. Hon är verkligen en kvinna enligt mitt fördärvade hjärta.

Alla har kvaliteter, alla har en talang, alla har rätt att kräva respekt för den de är. Så tycker vi människor om att tänka. Men det finns ruttna individer, och jag är en sådan rutten individ, jag kan inte annat än erkänna det, jag kan i vissa situationer vara hemsk, detta i en grad som skrämmer mig. Men det kostar mig ingenting att härma andra, härma hövlighet och vänlighet och godhet.

Det som är tungt är att hålla tillbaka de onda impulserna. Ofta tänker jag på allt som kanske kan ske om jag tappar kontrollen på allvar, och det händer då och då.

Men alltså, syster Anna, lilla vackra Anna, hon är själva ängeln i berättelsen om människorna. Ibland, när hon kommer gående i korridoren, blir jag kraftlös och svag i 11

knäna. Men glädjen i att kyssa syster Anna på den körsbärsröda munnen kommer aldrig att förunnas mig. Jag vet för mycket om kärlekens marknad.

12

4

Jag bor i Jordahl utanför staden, jag har ett litet rött hus en halvtimmes promenad från parken vid Mester. Det är byggt nittonhundrafemtiotvå, med den anspråkslöshet som rådde efter kriget, spartanskt, enkelt och praktiskt.

Vardagsrum och kök, sovrum och badrum, inte mer än så. Två gamla gjutjärnskaminer som brummar på vintern, en stor täckt veranda där jag kan sitta och iaktta alla som går förbi. Det är lätt att städa, med robusta möbler utan pynt och krusiduller. Bakom huset ligger skogen, med en blandning av gran och björk. Framför huset fanns tidigare en vacker gräsmatta, men nu är den helt igenvuxen.

Några gånger under sommaren går jag över den med lie, och jag tycker om att vara liemannen, då är jag på min rätta plats.

Det tar mig fyrtio minuter att gå till sjukhemmet i Løkka. Och jag går i alla väder, fastän bussen stannar nere vid grinden. Det är något visst med det där att gå, det samlar tankarna, leder in dem på ett förnuftigt spår.

Mitt hus ligger på en kulle och vetter åt väster, på kvällarna skiner solen in genom vardagsrumsfönstret som en stor, glödande kula. Den hänger en kort stund och lyser guldgul, ända tills rummen dallrar av hetta, sedan sänker den sig bakom skogsdungen. Sakta blir allting blått.

Alla buskar och träd, och åsarna längre bort.

13

Det är så dags som det börjar myllra i huvudet på mig.

Miljarder små kryp kryllar genom hjärnan, gräver gångar och skär av livsviktiga förbindelser som jag behöver för att kunna tänka, resonera och planera. Goda gärningar, eller onda, det varierar, jag sysslar med så mycket. Jag brukar gå fram till fönstret, sedan står jag där och tittar medan jag väntar på att allt ska bli lugnt. Och ibland blir det faktiskt tyst. Som när någon klipper av en ström av ord. Då tycker jag att tystnaden är skrämmande och sätter genast på radion eller TV:n för att få höra röster.

Ibland, ute bland folk, är jag på gränsen till panik helt utan orsak. Jag lägger ansiktet i vänliga veck så att ingen ska se hur det egentligen är fatt, att jag lever i ett kaos.

Jag har aldrig nämnt något om det här för en läkare.

Trots att vi har en läkare på avdelningen och jag hade kunnat anförtro mig åt honom, för vi är ju kolleger. Du, skulle jag säga till doktor Fischer. Det myllrar inne i mitt huvud när solen går ner. Som av tusentals myror, som en svärm av krälande insekter. Någon viskar i vrårna i mitt sovrum, och en långtradare parkerar bredvid sängen.

Den går på tomgång hela natten, och jag kan nästan inte andas i diesellukten. Men man berättar inte sådant utan vidare. Även om han är läkare tänker han vad han tänker, och jag vill inte göra bort mig.

14

5

Jag kan se buskar och träd, byggnader, stolpar och staket, jag kan se alla levande ting som lyser och dallrar, långt efter mörkrets inbrott. Jag ser värmen som strålar ut från dem, en nästan orangefärgad energi, det är som om de stod i brand. Det här nämnde jag en gång för syster i skolan, när jag gick i fjärde klass. Att jag kunde se i mörkret. Då klappade hon mig på kinden, och sedan log hon bara sorgset, som man ler mot ett förvillat barn med livlig fantasi. Efter det pratade jag inte mer om det här, vis av skadan som jag var. Ibland, på nätterna, när det är fullkomligt omöjligt att sova, när långtradaren har stått i många timmar bredvid sängen och fyllt hela rummet med avgaser, klär jag på mig och går ut på gårdsplanen.

Jag betraktar allt som rör sig i landskapet, dem som gömmer sig för dagens larm och ljus. En räv som kilar över åkrarna, ett rådjur som springer över vägen, allihop dallrande av det där orangefärgade skenet.

Från vardagsrumsfönstren ser jag ut över gårdsplanen och vägen, medan fönstret i köket vetter mot skogen med dess raka träd. Det ger mig en känsla av att bo avsides, men jag har grannar. Nedanför bor Kristian Juel, han tittar inte ofta åt mitt håll, han sköter sitt, och det sätter jag stort värde på. Ovanför bor en familj med småbarn, de har en benägenhet att skrika och skräna, de hoppar 15

på en stor studsmatta och jagar en liten hund som skäller oavbrutet. Ibland, under ljusa sommarkvällar, hör jag skrattet och skällandet och tycker att det klingar som klockspel genom luften. Andra gånger går det mig på nerverna, och jag får lust att skrika.

Men, alltså, syster Anna.

Varm, elegant och strålande.

Hennes like finns inte på jorden.

En gång, när jag var barn, påstod en av pojkarna i klassen, i skadeglad och skränig ton, att jag såg ut som en gädda. Det beror säkert på att jag har en smula underbett och sneda, spetsiga tänder, som en rovfisk. Eftersom pojken var en aning överviktig påpekade jag att han borde hålla käften. Och att han dessutom påminde om en strandad grindval. Då blev han helt ställd, och jag kunde se att han ångrade sitt lilla utspel. Detta är allt jag minns från min barndom. Nästan allting har suddats ut och fallit i glömska. Men jag har alltid kommit ihåg det där med gäddan, jag minns känslan av förödmjukelse, att jag blev brännhet om kinderna och nästan blind av ursinne. Jag ser inte mycket ut för världen, det har jag för länge sedan insett. Mina ögon sitter tätt och de ligger djupt, irisen har samma färg som fiskolja. Ibland står jag bland buskarna bredvid den stenlagda gången in till parken vid Mester.

Bara står där och kikar på folk som kommer gående.

Gamla människor med käpp, äldre ensamma män, tisslande och tasslande småflickor i korta snäva kjolar, giftiga som flugsvampar.

16

6

Doktor Fischer, som är ansvarig för vår avdelning, har en gång i tiden varit något av en idealist, åtminstone tror jag det. Med en uppriktig önskan om att lindra andras smärta. Lindra andras obehag och förtvivlan, betyda något för dem alldeles mot slutet av livet.

Uppoffrande, och med värdighet, ville han vandra genom korridorerna och göra skillnad. Nu framstår han som resignerad och smalaxlad där han lufsar omkring från rum till rum, i slitna mockaskor och med nedslagen blick. Han har jobbat på Løkka sjukhem i mer än tjugo år, och de han vårdar har bara kort tid kvar att leva.

Det är som om blotta den tanken tar andan ur honom fullständigt. Han har också ett starkt samvete. Det piper för minsta lilla, som om all olycka i världen var hans fel.

Jag har ofta tänkt att en vacker dag kommer hans starka samvete att ta död på honom, för sådant tär på hela organismen. Han har för vana att massera tinningen. Som om någonting ligger där inne och irriterar honom, en svår tanke, kanske, eller ett smärtsamt minne. Varje gång han sätter sig ner för att vila är han där med handen och masserar. Han har det väldigt stressigt på jobbet. I fantasin ser jag tusen händer som rycker och sliter i hans rock, drar honom i håret, tränger upp honom mot väggen.

Jag behöver hjälp, ropar de, jag måste ha lindring, jag vill ha mer, och det nu med detsamma! Smärtstillande, 17

något att sova på, något som lindrar ångesten och oron, något som dämpar sorgen och förtvivlan. Han kommer inte undan. Kanske har han något hemma också, något som han kämpar med, vad vet väl jag. En fru han inte älskar längre, barn som saknar respekt för honom. Han är fångad i den här världen, fångad i den vita rocken, medan han jäktar fram och tillbaka i korridorerna med sitt alltför starka samvete. Jag tror inte att doktor Fischer gillar mig. Han är antagligen ute efter mig. Får han chansen så sätter han dit mig, han väntar hela tiden på ett tillfälle. Jag är känslig för sådant, det är något med energin, eller bristen på energi. Det flyter ingenting mellan oss, ingen värme, ingen förståelse.

Jag håller mig undan honom, för han är liksom ett förebud om något som ska komma.

Jag har aldrig sett honom i parken vid Mester.

Tio minuter från parken ligger Dixie kafé, delvis dolt inne i en björkdunge, med bord och stolar i ärggrön plast.

Utanför ingången står två stora palmer i blå krukor, de är självklart konstgjorda. Ägaren tycker kanske att de är exotiska, men där inne bland björkarna verkar de bara konstiga. Det är ungdomarna som går på Dixie. De köper hamburgare och cola, står och hänger utmed väggen, skuffar och knuffar kärvänligt på varandra. Jag har gått dit ett par gånger, har suttit vid ett av plastborden och betraktat dem, med för svagt kaffe i en mugg av frigolit. De lever inte i samma värld som jag. Man kan kanske säga att jag är lösryckt från alla andra, det är liksom en sträng som har klippts av. Eller också har tidens tand gnagt sönder den, jag begriper mig inte riktigt på mitt eget öde, förstår inte den här känslan av att alltid vara en främling, inte höra till, inte falla till ro i de dagliga rutinerna. Krafter som jag inte rår över har dragit mig bort 18

från männi­skorna. Jag tycker om att gå för mig själv, men jag önskar mig en kvinna. Om jag bara hade en kvinna!

Här skulle jag kunna inskjuta att jag en dag som liten pojke hittade min far hängande i halsen från en bjälke i taket. Blåsvart och uppsvälld i ansiktet, med en stor, tjock tunga stickande ut ur munnen. Om inte annat skulle det tjäna som förklaring till varför jag är som jag är. Men det är ju inte sant. Min far var en skötsam man, och han gjorde aldrig någon förnär. Visserligen var han reserverad och föga deltagande, men han hängde sig inte i en bjälke.

Han dog när jag var fjorton, i en massiv hjärtinfarkt.

Jag är säker på att doktor Fischer har ett gott öga till syster Anna, ett mörkt och vemodigt öga. Kanske även Sali Singh som jobbar i köket. Sådant märker jag med detsamma. Det är mycket kommunikation människor emellan som inte sker via munnen, och jag är ytterst observant. Vissa begriper inte det, de förhåller sig till det som blir sagt, medan andra, som jag själv, blir mästare i antydningarnas konst, alla de där små signalerna som skvallrar. En hastig blick på Sali, så vet jag hur han mår, även om han står med ryggen till. Jag tittar på axlarna, om de är uppdragna. Om han står stadigt med fötterna i golvet, eller om han trippar nervöst omkring. Jag lägger märke till hur händernas förehavanden fortplantar sig i den tunga kroppen, smidigt eller i ryck och kast, haltande eller flytande. Sali är en storvuxen man, de flesta kilona sitter runt midjan. Jag undrar vad han tycker om Norge och norrmän innerst inne, i sitt mörka indiska hjärta.

Det är säkert inga vackra tankar, så outhärdligt rotade som vi är i våra vanor. Men han brer goda smörgåsar där han står vid bänken på Løkka. Han bryr sig inte om budgetramarna, han lägger på frikostigt med allt möjligt 19

gott. Så konstigt det måste kännas för en man som säkert vet mycket om fattigdom. Hans ögon är nästan svarta.

Håret glänser flottigt och blåaktigt där han står och arbetar under lysrören.

20

7

Eddie och Janne kommer ofta till parken.

Jag brukar tänka på dem som Romeo och Julia, men det var innan jag visste vad de hette. En vacker dag ropade de på varandra i aprilluften, leklystna som två småbarn. Titta här, Janne, nej, larva dig inte, Eddie, och så vidare i samma stil. De sitter tätt ihop på bänken, tätt hopslingrade, de kelar och klappar och smeker, de spinner som katter, jag har aldrig sett på maken. Om det hade varit möjligt skulle de ha ätit upp varandra med hull och hår. Och de generar sig inte, trots att vi är flera som sitter vid fontänen. Jag ser folk dra milt på smilbanden, andra vänder sig bort eftersom de blir illa berörda. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tycka, men sådant där hör väl privatlivet till, ute i det offentliga rummet är det anständigheten som bör råda.

Och ingenting med Eddie och Janne är anständigt. De har alltid med sig något att äta. När de har tafsat på varandra både länge och väl öppnar de en påse med bullar, eller en chokladkaka. De äter som barn, med ohöljd glupskhet.

Eddie är kanske sexton eller sjutton, Janne kan vara något yngre, båda är smala och snygga, klädda på exakt samma sätt, i slitna jeans och grå jackor med luva. Båda två är mörka, och de har precis samma frisyr, helt snaggat vid tinningarna och med en kam av hår uppe på hjässan, man kan nästan inte skilja dem åt. Jag minns att Sali sa det en gång, att när han först kom till Norge såg han inte skillnad 21

på kvinnor och män. Alla går klädda i jeans, sa han, och joggingskor. Kvinnorna klipper av sig håret. Vackert är det inte, varför pyntar de sig inte mer? Jag förklarade att det är klimatet som bestämmer hur vi går klädda. Norska kvinnor kan inte gå omkring i sari och sandaler, sa jag. Du vet ju hur det är på hösten och vintern.

Eddie och Janne kommer aldrig att gifta sig med var­ andra, aldrig få barn, hus och bil, ansvar och skulder och bittra dagar. Bandet mellan dem är en skör allians, men det vet de inte om själva. Det händer att jag drabbas av vemod när jag tänker på den förestående brytningen, skrikandet och alla anklagelserna, förvirringen över att det inte varade, fördelningen av skuld. Är jag på generöst humör tycker jag att de påminner om nyutslagna tulpaner där de sitter på bänken. Det är april. Allting smälter och rinner bort, det är för mycket av allt. En uppslitande och förvirrande tid, när ryggen känns kall där jag sitter på bänken framför fontänen medan strålarna från solen värmer milt i ansiktet. Jackan åker av och på, tussilagon lirkar sig upp genom snön och det ligger spröd, lövtunn is på vattenpölarna på morgnarna. Bar asfalt, så att man kan ta ner lågskorna från vinden, full vinter inne i skogen, mörkt och iskallt om nätterna.

Jag tänker ofta på de gamla i sängarna på Løkka. De insjunkna ansiktena, de knotiga händerna som famlar omkring på evig jakt efter något att hålla fast i. De som till sist har sett och begripit det mesta om själva livet och hur det bör levas. Nu vet jag så mycket bättre, tänker de, nu har jag äntligen förstått, men det är för sent. Nu kommer gröngölingarna och tar över, och de vill inte lyssna på oss där vi ligger och piper som fåglar.

* 22

Arnfinn kommer till parken ett stycke in på dagen.

Dyker upp på den stenlagda gången, ignorerar Kvinna som gråter, går med korta, osäkra steg, för han är rädd för att ramla. Han sätter sig med en ursäktande blick på sin fasta bänk och lyssnar till det porlande vattnet. Hans händer darrar väldeliga, ja, inte alltid, men en stor del av tiden. Jag trodde först att han hade parkinson. Men så småningom, efter att ha iakttagit honom en tid, kom jag fram till att han är alkoholist. Han har abstinensbesvär.

När han inte dricker, alltså. Ofta gör han inte det, då är försörjningsbidraget antagligen slut, för han lever säkert på bidrag. Men i regel har han en plunta i fickan. Med vodka eller eau-de-vie, jag vet inte vad det är han häller i sig. Men det är tydligt att den hjälper mot allting, den där knappen innanför västen. Efter några klunkar faller han långsamt till ro. Andhämtningen blir lugn och obehindrad, anletsdragen mjuknar, ögonen blir blanka. Han är klädd i en gammal vindtygsjacka och tjocka, fläckiga byxor som är för korta i benen. Snörskor som han inte ids knyta. De här kläderna har han ständigt på sig, oavsett väder och årstid, och jag tänker mig att han kanske till och med ligger och sover med kläderna på. Att han bara slänger sig ner i en soffa, med skor och allt. Han pratar en hel del för sig själv, sitter och mumlar obegripligt men kryper ihop om jag tittar åt hans håll. Jag vet inte om han får i sig någon mat. Pluntan som han ständigt dricker ur ser avgjort exklusiv ut, den vittnar om en annan tid då han kanske hade jobb och familj och ansvar. Den ser ut att vara av silver, han har kanske fått den till fyrtioårsdagen eller femtioårsdagen, nu är han kanske några och sextio. Han har alltid med sig den där pluntan. Sitter ofta och klappar sig på fickan för att kontrollera att den är där. Hans nävar är som stora, köttfärgade klubbor. Han har antagligen ägnat sig mycket 23

åt kroppsarbete, man kan se att kroppen är väl använd.

Han är gråhårig och rödmosig i ansiktet, det är ådrorna som slammar igen. Avlagringarna tvingar blodet att hitta nya vägar under huden.

När vi sitter i parken kastar han förstulna blickar åt Mirandas håll. Det är omöjligt att säga vad han tänker vid åsynen av den lilla krymplingen, ofta sitter hon och skriker och är omöjlig att ignorera. Ibland slår hon mamman med knytnäven. Det är sådana vi människor är. Om vi inte finner ord tar vi till knytnävarna.

En dag, när det bara var Arnfinn och jag i parken, vacklade han i väg på gången och glömde sin fickplunta. Den låg kvar på bänken efter honom, vacker och försilvrad, men jag såg den inte förrän han hade försvunnit mellan träden. Jag blev nyfiken och gick genast bort för att titta närmare på den. Det var en riktigt förnämlig plunta, med skruvkork och en huv att dricka ur och, sist men inte minst, en konstfull gravering.

Skål för Arnfinn.

Jag skruvade av korken och höll upp pluntan under näsan. Det var en slatt kvar i botten, och det luktade bara ytterst lite, därför drog jag slutsatsen att den innehöll vodka. Jag blev stående med pluntan i handen, lite osäker på vad jag skulle göra. Om jag lät den ligga skulle någon naturligtvis stjäla den. Därför stoppade jag den i innerfickan, den tog inte stor plats. Vid något tillfälle skulle jag självfallet lämna tillbaka den till honom, jag gissade att hans saknad skulle bli stor när han klappade sig på fickan och märkte att den var borta. Jag gick tillbaka till min egen bänk, med den lilla trofén nära hjärtat.

Satt där och beundrade delfinerna som sprutade vatten.

Det var tidigt på förmiddagen. Jag hade kvällspasset den 24

här dagen och skulle inte börja jobba förrän klockan två.

Ur ögonvrån sneglade jag efter Arnfinn, om han kanske skulle komma tillbaka för att leta efter sin plunta.

Men han syntes inte till. Han hade antagligen fallit ihop någonstans, på en soffa eller under en bro, man kan aldrig veta med sådana människor, de är ju bortom all räddning.

25