9789137136936

Ninni Schulman

Pojken som slutade gr책ta

Tidigare utgivning Flickan med snö i håret

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Ninni Schulman 2012 Omslag Anders Timrén Tryckt 2012 hos GGP Media GmbH, Tyskland ISBN 978-91-37-13693-6

Jag är redo. Jag har tränat tillräckligt, kan utan problem träffa en hink på tjugo meters håll. Jag njuter av de vattenfyllda flaskornas tyngd i handen och av vetskapen att jag kan anpassa kraften och riktningen.

Jag ser henne framför mig, hur hon kommer att springa omkring som en ökenråtta i ett övertänt terrarium.

I går kväll fyllde jag fyra flaskor med bensin, klippte sönder ett gammalt lakan och tryckte ner en rejäl tygbit som kork i varje flaska. Sedan lindade jag lite frystejp runt kanterna för att hålla alltihop på plats. Jag var alldeles lugn just då, händerna lydde mig. Nu, däremot, kan jag knappt hålla i pennan. Bokstäverna går nästan inte att tyda, men det är väl lika bra det.

Det är inte så många som badar vid tjärnen längre sedan den började växa igen, men grillen, det stora cementröret, står kvar mellan tallarna precis som jag hade hoppats. För säkerhets skull fyllde jag en hink med vatten innan jag tände på den första flaskan och kastade ner den i röret.

Hettan slog emot mig när lågorna flammade upp. En lång stund stod jag alldeles stilla och njöt. Värmen lindrade, det onda i bröstet mattades lite. Sedan släckte jag elden och gjorde om samma sak, igen och igen, föreställde mig hur hennes vardagsrumsfönster krossas och finmattan under soffbordet förvandlas till ett eldhav, hur lågorna växer, slickar väggarna och får fotografierna att falla, hur den där rosentavlan krullar ihop sig och förintas, hur rök stiger. Fyller hela huset.

Jag vet inte hur många gånger jag har gömt mig i skogen och iakttagit henne där inne, sett henne valsa omkring med det där nöjda, självgoda leendet i ansiktet. Som om ingenting betydde något.

5

Flaskorna är klara nu, ligger inlindade i ett badlakan i ryggsäcken.

En för vardagsrummet, en för köket och två i reserv.

Nu är det äntligen jag som bestämmer.

6

1 Då var hon ensam igen då. En hel vecka. Magdalena satte sig på altan­ trappan och tittade ut över sjön. Nere vid bryggan, knappt femtio meter bort, låg Petters och hennes badlakan fortfarande kvar.

Den kvava augustikvällen var stilla. Det enda som hördes var ljudet från en båtmotor och ett rytmiskt strilande från vattenspridaren på Bengts och Gunvors tomt. Strålarna vaggade fram och tillbaka, gjorde en liten regnbåge bredvid den stora rönnen.

Magdalena reste sig upp och gick in i köket för att hämta en burk till hallonen. I hallen vände hon ryggen mot spegeln, drog undan linnet och kikade över axeln. Huden över skuldrorna lyste röd mellan fräknarna. Hon hade verkligen bränt sig. Att man kunde närma sig fyrtio och fortfarande inte veta hur lite sol man tålde.

När hon till slut hittat en gammal glassburk och ett lock som passade i det överfulla skåpet ovanför mikron gick hon ut igen. Vardagsrumsgolvet var fullt av grässtrån och fotspår efter den varma, lata badhelgen, men hon orkade inte bry sig om det. Senare, tänkte hon. I morgon.

Magdalena gick nedför altantrappan och vidare bort mot hallonhäcken. Det torra gräset stack under fötterna, det kändes nästan som att kliva på tallbarr. Vid förrådsgaveln gungade överblommade lupiner med frökapslar som tänder på en trasig kam.

Flytta ihop. Petter hade tagit upp det igen. Egentligen borde det vara självklart. De tillbringade redan nästan all tid de kunde tillsammans, men ändå var det något som tog emot.

Magdalena lirkade försiktigt loss ett hallon och släppte ner det i plastburken. En lätt duns hördes när det landade på bottnen.

7

Hon skulle aldrig glömma den där dagen när Ludvig helt utan förvarning berättade att han ville skiljas och packade sina väskor. Det var som om någon ryckt undan mattan under hennes fötter. Plötsligt fanns varken vardag eller framtid, ingenting av det som tidigare varit sant.

Hon mindes vågen av kyla som kunde rulla över henne precis innan hon vaknade de första månaderna, de märkliga stickningarna i tungan när hon tänkte på hans nya flickvän, formuleringarna hon finslipade för att försöka få honom att förstå hur sårad hon var.

I någon självhjälpsbok hade hon läst att man aldrig ska fatta stora beslut när man är deprimerad, men plötsligt hade hon suttit i ett stort hus fullt av flyttkartonger och förhoppningar om ett nytt liv i sin gamla hemstad. Eller i alla fall ett liv, ett liv som var värt att leva.

Vågade hon utsätta sig för det igen? Satsa allt och sedan riskera att förlora? Orkade hon det?

Hon plockade några hallon till medan blicken drogs till den stora björken nere vid strandkanten som redan fått gula stänk. Vilken dag som helst skulle luften vara höstkrispig. Skolstartsdoftande.

Skolstart. Magdalena försökte skjuta undan tanken, utan att lyckas.

Det kommer att bli bättre för Nils det här läsåret, slog hon i stället fast. Ny skola. Nya, snällare klasskamrater. Allt kommer att bli bättre. ”Magda”, ropade någon bakom henne.

Magdalena tittade upp från burken. Bengt Berglund satt på sin altan på andra sidan häcken och vinkade till henne med en skakig hand. ”Jag t… jag tror bestämt att det drar ihop sig till oväder.”

Magdalena höjde blicken. Tjocka blålila moln kom rullande från nordost. ”Ja, usch!” ropade Magdalena. ”Inte är du r… du rädd för lite åska”, fortsatte Bengt.

Hans tal hade i alla fall blivit bättre under sommaren. I början hade det nästan varit omöjligt att förstå vad han sa. ”Ibland så”, sa Magdalena.

När jag är alldeles ensam. ”Har Petter åkt redan?” ”Ja, han sitter väl ute i stugan med Vendela och Vanessa nu, mitt i 8

skogen utan nån mobiltäckning. Hur man nu klarar av det.”

Bengt skrattade. Det lät i alla fall nästan precis som förr. ”Ibland är det … det svårt att tro att du är uppvuxen här.”

Det var sant. Trots att hon tagit beslutet att flytta tillbaka till Hagfors stod hon fortfarande fast vid att björksly gjorde sig allra bäst med påskfjädrar i stora hinkar på Hötorget, men det var inget hon pratade högt om. Av samma anledning som hon aldrig hade berättat att hon brukade köpa granris att lägga nedanför yttertrappan till jul. ”Du får … du får komma in till oss om det blir för otäckt.” ”Tack, Bengt. Du är snäll du.”

Trots att sovrumsfönstret var öppet hängde den tunna gardinen alldeles stilla. Kjell-Ove Magnusson tryckte Mirjam närmare sig, snusade henne i håret, blundade. Lyssnade på deras andetag, ibland hördes de var för sig, ibland hopsmälta till ett och samma.

Tänk om det alltid kunde få vara så här enkelt.

Kjell-Ove drog in doften av schampo, låtsades att allt var annorlunda. ”Vad tänker du på?” frågade Mirjam och lyfte sitt huvud från hans axel. ”Att jag vill stanna här.”

Mirjam svarade inte, lade sig bara till rätta igen och tog hans hand, flätade försiktigt in sina små fingrar i hans.

Kjell-Ove hade hört någonstans att det är händerna som avslöjar en kvinnas sanna ålder. Det stämde inte på Mirjam. Hennes händer var fortfarande släta och lite runda precis som resten av henne. Ibland kunde han tänka att hon bar hela sin värld med de där händerna. Alltid var de igång med någonting: skala potatis, tvätta fönster hemma hos dottern, sälja lotter åt innebandyföreningen. Och nu hade hon ett litet barnbarn att pyssla om, klä precis lagom varmt och sy lapptäcken åt.

De flesta han kände skulle rygga inför tanken på att bli mormor vid fyrtiotre, men för Mirjam verkade allt vara som det skulle, precis så som hon ville ha det.

Nu rörde hon på sig intill honom, oroligt. Fingrarna öppnade sig och slöt sig om hans hand, gång på gång.

9

”Vad tänker du på?” sa han. ”Är det nåt som är fel?” ”Nej, det är ingenting”, sa hon med en röst som tydligt avslöjade att det visst var någonting. ”Jo, men du, säg nu”, sa han och kramade henne hårdare. ”Det är en mening som jag inte kan låta bli att tänka på. ’Du hör inte när jag slutar gråta.’ Säger det dig nånting?” ”Du hör inte när jag slutar gråta?” Kjell-Ove tänkte efter. ”Nej, det kan jag inte påstå att det gör. Varför undrar du det? Är det nån sorts frågesport, eller vadå?” ”Nej, inte direkt. Jag fick ett vykort i fredags, ett sånt där grattiskort man ger till folk som precis fått barn, med ett litet pyre i barnvagn på framsidan. Men det fanns ingen avsändare, det enda som stod var just den där meningen.” ”Kan jag få titta på det?”

Kjell-Ove kände Mirjams huvud röra sig. ”Nej, jag rev sönder det och kastade bort det. Tyckte att det var obehagligt på nåt sätt.” ”Vem tror du att det kan vara ifrån?” ”Jag har faktiskt inte en aning, men jag har allt funderat, fram och tillbaka. Jag brukar vara bra på att minnas folks handstilar, men den här kunde jag inte alls placera, den …” Åskknallen kom så oväntat att båda ryckte till. ”Gud, vad rädd jag blev”, sa Mirjam och for upp ur sängen.

Medan hon skylde brösten med ena armen sträckte hon sig ut och drog igen fönstret med den andra. Sommarsolen hade gjort tydliga märken efter bikinin. Ett streck löpte tvärs över ryggen, strax under skulderbladen, och de runda skinkorna lyste vita i skymningsljuset.

När Mirjam krupit tillbaka in under lakanet smekte hon honom över bröstet. ”Såja. Iväg med dig nu. Det är livsfarligt att vara ute och fiska när åskan går, det vet du väl.”

Kjell-Ove satte sig upp på sängkanten och plockade upp plagg efter plagg från golvet.

Jag vill inte, tänkte han medan han klädde på sig. Jag orkar inte. ”Älskar dig”, sa han. ”Glöm aldrig det. Även om det är som det är.”

10

”Gå nu.”

Det var det sista han någonsin skulle höra henne säga.

Magdalena blev stående i vardagsrumsfönstret och tittade ut. Hon hade burit in utemöblernas dynor, stängt alla fönster som stått på vid gavel dygnet runt den senaste veckan och dragit ur både strömkabeln och antennsladden ur tv:n. Sjön hade mörknat, blivit granitgrå, och de tidigare lätta krusningarna hade vuxit till sig. Nu sköljde vågorna över bryggan.

Magdalena fiskade upp mobilen ur shortsfickan. Snabbt klickade hon fram bilden på Nils i randig flytväst och sönderkliat myggbett vid tinningen som kommit tidigare under dagen. Det kolsvarta håret var vindrufsigt. Han såg glad ut. Gladare än hon sett honom på länge.

Uppenbarligen tyckte han mer om det där seglarlivet än hon hade gjort.

Steniga skogssjöar, sötvatten och farfars eka var vad hon var van vid.

Ludvig hade kallat henne landkrabba men ändå haft ett beundransvärt tålamod, åtminstone de första somrarna. Man kunde nästan tro att Nils var Ludvigs biologiska son. ”Fem veckor. Det är väl det minsta jag kan begära”, hade Ludvig sagt. ”Jag vill faktiskt att Nils blir en del av min familj också, inte bara vara en sorts gäst som kommer och hälsar på varannan helg. Dessutom måste han lära känna sin lillasyster.”

Eftersom Magdalena uppfattat det ljudlösa, men ändå fullt hörbara annars i hans röst hade hon låtit honom få som han ville. En hel månad i sträck. Båten, skärgården och Österlen.

När det dunkla rummet lystes upp av den första blixten började hon räkna. ”Ettusenett, ettusentvå …”

Dånet som följde var så intensivt att Magdalena drog efter andan.

När nästa blixt kom var knallen bara en sekund efter och ännu skarpare än den förra.

Magdalena slog armarna om överkroppen. Gåshuden kändes knottrig under handflatorna. Hon drog åt sig den rutiga filten som låg över gungstolens armstöd och svepte den runt axlarna.

När det tredje utdragna dånet mynnat ut kände hon mobilen vibrera i handen.

11

Jens Fotograf, stod det på displayen.

Magdalena lirkade ut armen ur filten och svarade. ”Väckte jag dig?” frågade Jens. ”Knappast”, sa Magdalena och gick tillbaka till fönstret. ”Har det hänt nåt, eller?” ”Ja, det brinner i en villa i Hagälven, på Källsåsvägen. Det är nästan övertänt. Minst en person ska vara kvar där inne tror dom.”

Magdalena hörde upprörda röster i bakgrunden. ”Jag kommer på en gång”, sa hon och släppte filten på golvet.

Magdalena kände den stickiga brandlukten redan innan hon passerat hembygdsgården. När hon svängde in på Källsåsvägen såg hon först röken som rullade mellan husen, sedan den övertända trävillan intill tallskogen. Hon parkerade vid vägkanten, men blev sittande med händerna på ratten.

Intill brandbilarna en bit längre fram stod några ungdomar och hängde på sina cyklar och i fönstren runt omkring syntes grannarnas silhuetter.

Magdalena kunde inte släppa huset med blicken. Herregud.

Hela väggen på baksidan såg ut att ha rasat in och svart rök pulserade från de trasiga fönstren ut mot vägen. Över tegeltaket rullade tunnare blåaktig rök och flagor från träfasaden dansade omkring i luften som enorma bitar konfetti. Något liknande hade hon aldrig sett tidigare.

Först när Magdalena fick se Jens Sundvall komma gående mot henne med kameran över axeln öppnade hon långsamt dörren och klev ut.

Värmen slog emot henne och röken fick tårarna att börja rinna. ”Vad bra att du kunde komma”, sa Jens och hostade till.

Han var sotig på hakan och hade ett mörkrött sår i pannan. T-shirten såg fuktig ut. ”Du blöder”, sa Magdalena och pekade på sitt eget ögonbryn.

Jens kände försiktigt över såret och tittade sedan på sina fingertoppar. ”Jag stod nog lite nära ett av fönstren när rutorna sprack. Det är ingen fara.”

Jens, som vanligtvis lyckades hålla sig oberörd på de flesta olycksplatser, såg blek och sammanbiten ut.

12

”Ambulansen åkte för tio minuter sen. Brännskadorna hon hade.

Fy fan.”

Han torkade sig över pannan med handens ovansida.

En del av ett plåttak singlade genom luften innan det landade på gräsmattan med en smäll. ”Mirjam Fransson, vet du vem det är?” frågade Jens. ”Jodå, det vet nog dom flesta här, men jag känner henne inte.”

Magdalena började småspringa bort mot brandbilarna. Jens följde efter.

Mirjam Fransson. En gammal minnesbild av en kurvig tonåring med tuperat hår och mintgröna plastörhängen dök upp. När Magdalena var tretton år var Mirjam den coolaste person hon kände till, där hon satt i kassan på Domus. ”Frågan är om hon överlever”, sa Jens.

Han fick nästan skrika nu för att överrösta eldens knaster och det fräsande ljudet av vatten som mötte lågorna. Magdalena rös till, trots hettan. ”Var det så illa?” sa hon och plockade upp block och penna ur väskan.

Jens nickade. ”Ja. Så illa var det.”

13

2 Kjell-Ove knuffade upp altandörren med axeln och ställde ner frukostbrickan på bordet. ”Titta på henne”, sa Cecilia och nickade mot Tindra som fyllt sin vattenkanna i den uppblåsbara poolen och nu gick längs raden av blåklint i trädgårdslandet och vattnade med stor koncentration. ”Hon ser ut som du”, fortsatte hon. ”Ser hon ut som jag?”

Kjell-Ove skrattade till. Det var inte helt lätt att se likheten mellan den lilla flickan i solhatt och honom själv. ”Hon har dina rörelser, och ditt sätt att prata med blommorna.” ”Och mitt hår”, sa han och strök med handen över huvudet, men ångrade gesten i samma stund.

Fan! Men Cecilia fortsatte, troligtvis lika mån som han om att inte låtsas om hans klumpighet: ”När du var två och ett halvt hade du precis såna lockar. Jag har nog sett bilderna.”

Kjell-Ove tittade på sin dotter en gång till medan han sträckte fram brödkorgen mot Cecilia. ”Som du pratade i sömnen i natt”, sa hon och bredde ett tjockt lager räkost på en limpskiva. ”Jaha?”

Kjell-Ove släppte Tindra med blicken. ”Du gnydde på nåt sätt, som om du hade ont nånstans. Ett tag lät det nästan som om du sa ’jag ska, jag ska’.”

14

Kjell-Ove såg på henne, väntade på fortsättningen. ”Även om jag försöker förstå hur du har det”, sa hon, ”kan jag nog bara ana hur kämpigt det är – för dig också.”

Cecilia hade den blårutiga sjalen runt huvudet i dag, vant knuten i nacken. Klänningens smala axelband verkade skava mot de markerade nyckelbenen, men troligtvis var det bara som det såg ut. ”Hur skulle jag klara mig utan dig, Kjelle?”

Hon lade sin hand på hans arm. ”Vi gör så gott vi kan”, sa han. ”Eller hur?”

Cecilia svalde, men sa ingenting. Skuggan hade dragit in över hennes ansikte och han visste precis vad hon tänkte på. ”Nu är nu”, sa han och fyllde på juice i hennes glas. ”I dag blir det en fin dag.”

Magdalena ställde upp redaktionsdörren på vid gavel och rullade ihop en tidning som hon pressade in under dörren så att den inte skulle åka igen. Parkeringen mellan Köpmangatan och Kyrkogatan var nästan tom, men utanför kommunhuset, skattemyndigheten och polishuset var bilarna fler än de varit de senaste veckorna. Vardagen var på väg tillbaka.

En Volvo passerade nästan ljudlöst över fartguppet nedanför redaktionen och försvann sakta bort längs vägen. Magdalena reste sig upp och blinkade hårt några gånger för att försöka få bort sömnigheten som skavde under ögonlocken. Hon hade vaknat flera gånger under natten och haft svårt att somna om.

Magdalena tog en hårslinga mellan fingrarna och luktade på den.

Jo, det stank fortfarande rök trots att hon duschat. Eller satt doften bara i minnet?

När Vivianne i presentaffären mitt emot kom ut för att sätta dit flaggan ovanför dörren höjde Magdalena handen i en hälsning innan hon gick in, motvilligt.

Det var kvavt och instängt inne på redaktionen. I ett försök att skapa korsdrag öppnade Magdalena fönstren både i pentryt och i sitt eget arbetsrum. Någon riktig rotation på luften blev det inte, men hon kände ändå en sval fläkt i nacken när hon satte sig vid skrivbordet med 15

kaffemuggen och lade upp dagens tidningar framför sig.

Medan Magdalena studerade Värmlandsbladets etta slogs hon åter­ igen av hur duktig Jens var. Hon förstod inte hur han lyckades hinna först på varenda olycka i hela Nordvärmland. Han måste lyssna på polisradion dygnet runt.

Magdalena var tacksam över att Jens hade fortsatt att vara Värmlandsbladet trogen som frilans, trots att han inte hade blivit erbjuden fast jobb när hans vikariat gick ut under våren. Länstidningen hade bara en bildlös puff om villabranden.

Magdalena tog en klunk kaffe medan hon bläddrade sig vidare in i tidningen.

Vad är det här? tänkte hon och tittade ner i koppen. Kaffet smakade verkligen illa. Hade det blivit något fel på perkolatorn? Hon svalde några gånger för att få bort den äckliga eftersmaken, ställde sedan koppen åt sidan och återgick till tidningen.

Brandknäcket hade blivit riktigt bra. Både hennes artikel och Jens bild hade slagits upp stort. När telefonen ringde sträckte hon ut handen och svarade utan att släppa tidningsuppslaget med blicken. ”Värmlandsbladet, Hansson.” ”Bertilsson här. Bra jobbat i natt.” ”Jo, tack. När man kan åka räkmacka på Jens är det inte svårt, direkt.”

Bertilsson hummade något i andra änden. Magdalena önskade som vanligt att hon kunde se redaktionssekreteraren i Karlstad framför sig, inte bara försöka tolka tonfall och pauser. ”Vad har du på gång i dag, då, förutom uppföljning av branden?”

Magdalena hade inte riktigt hunnit sätta sig in i planeringen, men rullade fram stolen till dokumenthanteraren vid fönstret och kikade ner i dagens mapp. Den var tom bortsett från en anteckning om en väldresserad hund i Lakene som skulle få vara med i en ny svensk tvserie. Namn och telefonnummer till matte stod på lappen. ”Fast jag träffar nog inte hunden i dag”, sa hon. ”Jag har bara gjort upp med ägaren att jag skulle ringa henne den här veckan, när hon är tillbaka från sin semester. Jag hör av mig om det dyker upp nåt annat.

Kanske hittar jag nåt intressant under kommunrundan.”

När Magdalena avslutat samtalet knäppte hon på radion och blädd16

rade lite i jobbkalendern på skrivbordsunderlägget, men inte heller där fanns något att ta tag i. Nästa vecka skulle i alla fall Barbro vara tillbaka i receptionen. Bara fem ensamma arbetsdagar kvar.

Hon fick inte glömma att dammsuga och moppa golven innan dess.

I det senaste sparpaketet hade städning av lokalredaktionerna rationaliserats bort. Den uppgiften skulle reportrarna sköta själva numera.

Magdalena undrade vad Journalistförbundet tyckte om det, men klaga vågade hon inte göra. När folk inte var beredda att betala för sin tidning längre, utan läste det mesta på nätet, var det inte så konstigt att det måste sparas.

Magdalena slog på datorn. Medan den startade skrev hon ett sms till Petter. ”Hej älskling! Hoppas ni har det bra och att det inte åskade lika mycket hos er som hos oss i går. Mirjam Franssons hus brann i natt.

Hon är svårt skadad. Hemskt. Saknar dig. Puss!”

Sedan satte hon fingrarna på tangentbordet, gjorde sig redo för en ny arbetsvecka.

Petra Wilander gick genom polisstationens korridorer. Ventilationstrummorna brummade men det var redan väldigt varmt. Framåt lunch skulle det bli olidligt. Laila Ljung hade suttit i receptionen när hon kom, hennes hår lika lysande rött som alltid, men annars var det ovanligt morgontyst och Petra undrade om hon var först på plats innan hon såg att det lyste hos Christer Berglund.

Petra gick in på sitt eget rum, satte sig lite prövande på stolen och plockade bort några döda blad från saintpaulian på skrivbordet. Av orkidén på fönsterbrädan, som blommat så fint när hon gick på semester, återstod bara en torr pinne. ”Välkommen tillbaka”, hördes det från dörröppningen där Christer stuckit in huvudet. ”Men hallå där, snygging”, sa Petra. ”Snygging? Jo, man tackar.”

Christer skrattade nästan generat och drog en snabb hand genom det solblekta håret.

Petra blev själv förvånad över sitt ordval. Under deras år tillsammans 17

på stationen hade hon aldrig tänkt på Christer som snygg, men med den solbrännan i den t-shirten var snygg det första ord som kom upp. Sedan var det något med blicken också, en glimt som hon inte sett på länge. ”Det ser ut som om du har haft en bra sommar”, sa hon. ”Jodå, den har varit till belåtenhet. Du också? Kom ni upp på Kebnekaise?” ”Jajamän, vi kom både upp och ner. Ungarna hade väl inte så roligt hela tiden, men när vi var på toppen tyckte dom ju att det var häftigt.

Tror faktiskt inte att Nellie tjatade om mobiltäckning på flera timmar.”

Petra plockade bort några torra blomblad till och släppte ner dem i papperskorgen under bordet. ”Jaha, vad vill chefen att jag tar tag i? Hur har det gått med den där branden?”

Christer hade, precis som förra sommaren, varit tillförordnad chef under Sven Munthers ledighet. Femtiosex år gammal hade Munther fått sitt första barn och han såg numera verkligen till att få fem veckors semester på somrarna så att han kunde vara med sin unga fru och deras två döttrar. ”Det var just det”, sa Christer. ”Teknikerna är långt ifrån klara, men jag har fått indikationer på att det inte var åskan som satte eld på huset som väl dom flesta av oss trodde först.” ”Vad tror dom har hänt, då?” ”Dom misstänker att den var anlagd.” ”Anlagd? Menar du allvar?”

Christer nickade. ”Tydligen var fönsterrutan i vardagsrummet sönderslagen när räddningstjänsten kom, sönderslagen utifrån. Och under köksfönstret hade det brunnit i rabatten och fasaden. Dom är ju inte hundra procent säkra, men det är efter den teorin dom jobbar just nu.” ”En pyroman?” sa Petra. ”Jaha, ja. Välkommen till jobbet.” ”Så vi måste börja med att höra grannarna. Förhoppningsvis har nån sett nåt. Du och Folke får åka dit så fort ni kan.” ”Absolut. Hur är det med Mirjam Fransson?” ”Det är riktigt kritiskt.”

18

Kjell-Ove plockade ner ett paket Pampers och tre förpackningar våtservetter i kundvagnen och tittade på inköpslistan. ”Nu är vi klara då, Skruttan”, sa han. ”Då ska vi gå och betala.” ”Petala”, härmade Tindra och svängde med benen i kundvagnens barnsits. ”Precis. Betala. Men du, du får inte bita i gurkan”, sa Kjell-Ove och ställde sig i kö vid den enda kassa som var öppen. ”Nej, sa jag, inte bita.

Då går den sönder och du kan få plast i magen.”

Han tog gurkan från Tindra som tittade besviket på honom och gav henne ett paket kanelknäcke att hålla i i stället.

Kjell-Oves blick svepte tankspritt över tuggummihyllan och lådan med choklad. Tre bitar för tio kronor. Kvällstidningarna hade inte kommit än, bara de två länstidningarna stod i var sin hylla. ”Villabrand i Hagfors – 43-årig kvinna svårt skadad”, läste han på Värmlandsbladets förstasida.

När kön rörde sig och han tog ett steg närmare såg han bilden: en övertänd trävilla, eldslågor som slickade en ljus träfasad, tjock rök, bredbenta brandmän med slangar.

Händerna började skaka när han plockade tidningen ur stället och bläddrade fram till första nyhetsuppslaget.

En 43-årig kvinna skadades svårt … bostadsområdet Hagälven … huset snabbt övertänt, enligt räddningsledare Viktor Hed … blixtnedslag … kvinnan har förts till Akademiska sjukhuset i Uppsala … eftersläckning … ”Ja, det går bra här nu.”

När Kjell-Ove tittade upp hade kön framför honom försvunnit och kassörskan väntade. Utan att ta notis om Tindras högljudda önskan att hjälpa till plockade han mekaniskt upp vara efter vara på bandet. Händerna kändes uppsvällda, avdomnade, verkade tillhöra någon annan.

Mirjam.

När de kommit ut i bilen och Tindra var fastspänd i sin bilstol läste Kjell-Ove igenom hela artikeln en gång till. Sedan plockade han upp mobilen och tryckte fram Mirjams nummer, som gömde sig bakom namnet Pelle, och ringde upp. Telefonsvararen gick igång direkt. ”Hejhej. Mirjam här. Säg nåt så ringer jag. Eller skicka ett sms.”

Kjell-Ove tryckte av samtalet utan att lämna något meddelande 19

och blev sittande med telefonen i handen. Hjärtat rusade och med en omedveten rörelse tog han sig för bröstet. ”Pappa ont”, sa Tindra och tittade på honom. ”Blåsa?”

Han försökte le mot henne, men kände att det mest blev en stel grimas.

Petra Wilander och Folke Natt och Dag hade ställt bilen på vändplanen längst in på Källsåsvägen och gick mellan husen på den glest bebyggda villagatan. Husen låg långt från vägen och på ena sidan gatan reste sig tallåsen hög bakom tomterna. ”Egentligen är det inte så konstigt att ingen har sett nånting”, sa Folke. ”Det borde inte vara särskilt svårt att ta sig ner där bakom utan att bli upptäckt.” ”Nej”, sa Petra. ”Visst är det så.”

Till och med i dagsljus stod skogen som en hög, mörk vägg och med inte alltför färgglada kläder borde det vara lätt att smälta in bland stammar, stenar och sly.

Petra kastade en snabb blick mot brandmännen som fortfarande höll på med eftersläckningsarbetet. Det fräste när vattnet träffade den heta marken och för ett ögonblick blev rökdoften skarpare. ”Då hoppas vi på bättre lycka den här gången”, sa Folke.

Han tog täten uppför grusgången som ledde till det vita tegelhuset närmast brandplatsen. Petra fick nästan springa för att hänga med.

Gräsmattan var oklanderligt klippt, ändå var det något övergivet över trädgården. Något själlöst, stillastående. Petra, som brukade gå förbi huset när hon var ute med familjens gråhund Roy, fick ofta en känsla av att det stirrade på henne, men det var sällan någon syntes till. Bredvid trappan på framsidan gick en rullstolsramp upp till ytterdörren.

Folke ringde på. När inget hände tryckte han på ringklockan igen. ”Jaja, jag kommer”, hördes det inifrån. ”Ni har så bråttom, så.”

Petra hade svårt att avgöra om tonen var irriterad eller uppgiven.

Säkerhetskedjan rasslade länge innan låset till slut vreds om och dörren öppnades. Innanför den satt en liten vithårig dam i rullstol. En gumma, tänkte Petra. Det var inte ofta det ordet passade, men det här var ingenting annat än en mycket liten gumma.

20