kungligt
bara ett och ett halvt år senare då Charlotte dog i barnsäng, en tragedi som utlöste en störtflod av sorg bland allmänheten av samma slag som hysterin efter prinsessan Dianas död nästan tvåhundra år senare. ”Det var verkligen som om alla familjer i hela Storbritannien hade mist ett älsklingsbarn”, skrev lordkanslern lord Brougham i sina memoarer. Leopold var förutbestämd att bli mer än en fotnot i historien – och han hade tiden på sin sida. Han var redan änkling men hade ännu inte fyllt trettio och åtnjöt en frikostig pension på 50 000 pund beviljad av parlamentet. Efter att ha erbjudits och avböjt den grekiska tronen blev han Belgiens förste kung 1831, sedan Nederländernas södra del hade brutit sig loss och bildat en självständig om än bräcklig stat. Till mångas överraskning, även Leopolds egen, förblev hans adoptivland intakt, och han härskade över det till sin död trettiofyra år senare. Efter närmare tvåhundra år sitter den dynasti han grundade ännu kvar på tronen. Leopold var också en ivrig äktenskapsmäklare. Det var med hans uppmuntran som hans brorson, den unge Albert av Sachsen-CoburgGotha, friade till hans döda hustrus kusin prinsessan Viktoria och på så sätt banade väg för en av alla tiders största kungliga kärlekshistorier. Leopold lyckades också placera andra släktingar i andra kungliga hus. Den som tar sig fram genom de tilltrasslade grenarna i de flesta europeiska kungliga familjers släktträd, både deras som alltjämt sitter kvar på tronen och de avsattas, kommer förr eller senare till huset SachsenCoburg-Gotha, som den tyske kanslern Otto von Bismarck längre fram på 1800-talet gav den passande beteckningen ”Europas avelsfarm”. Europas andra stora monarkier överlevde också napoleonkrigens omvälvningar och revolutionerna 1830 och 1848, men de reagerade på olika sätt på de allt starkare ropen på demokrati. I Ryssland hade Katarina den storas trettioåriga regeringstid som började 1762 etablerat Ryssland som en av Europas stormakter, men trots att hon var öppen för upplysningens idéer vägrade hon att omsätta dem i praktiken, särskilt efter franska revolutionen. Hennes efterträdare följde olika linjer: Nikolaj I, tsar från 1825 till 1855, var en av de mest reaktionära av de ryska härskarna, styrde sitt land efter principerna självhärskardöme, ortodoxi och nationalitet (i enlighet med den ryska traditionen att beteckna inhemska folkgrupper efter språklig och/eller religiös tilhörighet som ”nationer”: judar, vitryssar, polacker osv) och fick öknamnet ”Europas gendarm” för 10
Conradi-3-med register.indd 10
2011-07-21 16.41