Issuu on Google+

PETER CONR ADI

Kungligt Europas kungahus – släktbanden, makten och hemligheterna

Översättning Margareta Eklöf

Conradi-3-med register.indd 3

2011-07-21 16.41


Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel European Royalty Copyright © Peter Conradi 2011 Omslagsdesign Helena H Tryckt hos GGP Media GmbH, Pössneck, Tyskland 2011 ISBN 978-91-37-13687-5

Conradi-3-med register.indd 4

2011-07-21 16.41


Innehåll 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19

Inledning  7 Vem är vem?  15 Upp på tronen och ner igen  31 Det förflutnas skuggor  53 Praktfulla ceremonier och politisk makt  72 En vanlig arbetsdag  91 Pompa, ståt och kostnader  110 Kungar som bär sig illa åt  138 Älskarinnor, bastarder och äkta män som blundar  166 Jakten på den nya prinsessan Grace  193 Att gifta in sig i familjen  207 Från tunneln under Pont d’Alma till kungliga domstols­ processer  229 Kungaskola  250 Grodan som förvandlades till prins och andra sagor  276 Vänta, vänta, vänta  305 Reserver och bihang  319 William och Kate  347 Ljus, mera ljus!  365 Leve republiken!  398 Tar det aldrig slut?  414 Författarens tack  424 Noter  425 Litteratur  433 Bildrättigheter  435 Personregister  437

Conradi-3-med register.indd 5

2011-07-21 16.41


Översättarens anmärkning Stavningen av avlidna kungars och drottningars namn har normaliserats: Victoria – Viktoria, Gustaf – Gustav, Haakon – Håkon, Frederik – Fredrik och så vidare. Ett par undantag görs. Eftersom det finns många kungar med namnet Vilhelm får de nederländska för tydlighetens skull behålla sin variant Willem, och av samma anledning skiljs de spanska och portugisiska kungarna ut och behåller skrivningen Carlos. Nu levande personers namn återges så som de själva stavar dem: Victoria, Frederik, Haakon och så vidare.

Conradi-3-med register.indd 6

2011-07-21 16.41


Inledning

K

lockan hade just slagit nio en kall och regnig januaridag 1793 då de kom och hämtade kungen. På egen begäran hade Ludvig August, kung av Frankrike och Navarra, väckts klockan fem av sin betjänt JeanBaptiste Cléry och för sista gången firat mässan i ett rum i Tempeltornet, den medeltida fästning i vad som nu är Paris 3:e arrondissement där han hade suttit fängslad sedan augusti 1792. Nattvardskärlen var lånade från en kyrka i närheten och en byrå tjänstgjorde som altare. Efter att ha bett sina böner gav kungen Cléry några föremål som skulle gå vidare till drottningen och barnen. ”Cléry, säg till drottningen, mina kära barn och min syster att jag hade lovat att träffa dem i dag men ville bespara dem smärtan i en så grym skilsmässa”, sade han till betjänten. ”Det är en svår prövning att gå utan att ha fått omfamna dem en sista gång.” Därpå fördes Ludvig XVI ut på gården där en beriden vaktstyrka på 1 200 man stod redo att eskortera honom på färden till avrättningsplatsen. I vagnen satt också Henry Essex Edgeworth, en irländskfödd präst som hade uppfostrats hos jesuiterna i Toulouse och blivit själasörjare först åt kungens syster Elisabet och sedan åt kungen själv. Det var Edgeworth som hade förrättat mässan i fästningen. Ludvig var trettionio år gammal. Han hade varit kronprins sedan sin fars död då han var elva och uppstigit på tronen 1774 vid tjugo års ålder. Han var svag och obeslutsam och hade inte förmått hantera den tilltagande politiska och ekonomiska kris som han hade blivit indragen i. Frankrike utropades till republik den 21 september 1792 och i december året därpå ställdes Ludvig inför rätta i nationalkonventet, anklagad för landsförräderi och flera brott mot staten. Att han skulle dömas skyldig var avgjort på förhand men inte vad straffet skulle bli. En betydande minoritet av konventets medlemmar förordade fängelse 7

Conradi-3-med register.indd 7

2011-07-21 16.41


kungligt

eller landsförvisning, men majoriteten genomdrev sin vilja: kungen måste dö. När vagnen stannade på Place de la Révolution (nu Place de la Concorde) visste Ludvig att slutet var nära. ”Vi är framme om jag inte misstar mig”, viskade han. Orden bekräftades av Edgeworths tystnad. Omgiven av gendarmer fördes han till schavotten där man försökte bakbinda honom, men han stötte undan alla händer. Vägen var gropig och kungen gick sakta och stödde sig på Edgeworth. När han stod på det översta trappsteget släppte han prästens arm, tog några snabba steg och tystade med en enda blick raderna av trumslagare som stod mitt emot honom. Med hög och klar röst yttrade han: ”Frankrikes folk, jag dör oskyldig. Det är på gravens rand och redo att träda inför Gud som jag bedyrar min oskuld. Jag förlåter dem som bär ansvaret för min död och jag ber till Gud att mitt blod aldrig skall falla på Frankrike.” Trummorna började ljuda igen och dränkte fortsättningen. Ludvigs huvud skildes från kroppen i giljotinens första fall. Den yngste vakten, som var arton år, gick runt schavotten och visade upp det för folket med vad Edgeworth beskrev som ”de mest chockerande och otillständiga gester”. Först var folkmassan förstummad men så började man ropa: ”Vive la République!”. ”Rösterna mångfaldigades gradvis och på mindre än tio minuter upprepades detta rop tusen gånger och blev massans enstämmiga, och alla kastade upp sina hattar i luften”, skriver prästen. Nio månader senare gick också Ludvigs drottning Marie-Antoinette, född österrikisk ärkehertiginna, till giljotinen efter en skenrättegång där hon anklagades bland annat för att ha begått sexuella övergrepp på sin son. Hennes sista ord var mer prosaiska än hennes makes: ”Ursäkta mig, min herre, det var aldrig min mening”, sade hon till bödeln, som hon råkade trampa på foten innan hon avrättades. Revolutionen 1789 som ledde till Ludvigs och Marie-Antoinettes död blev inledningen till en ny tidsålder. Medan Napoleons arméer spred revolutionära idéer över hela Europa drogs gränser om, nya länder uppstod och kungar tvingades i landsflykt. Men långt ifrån att bli slutet på monarkin blomstrade institutionen under decennierna efter franska revolutionen, delvis som en reaktion på de blodiga excesser som 8

Conradi-3-med register.indd 8

2011-07-21 16.41


inledning

hade följt på Ludvigs fall. Så var det till och med i själva Frankrike där dynastin Bourbon återkom 1814 i form av Ludvigs yngre bror LouisStanislas-Xavier, som härskade i tio år som Ludvig XVIII innan han efterträddes av deras yngre bror Karl X. När nya nationalstater upprättades åren efter Wienkongressen var det självklart att de skulle ledas av kungar. År 1815 blev Nederländerna en monarki efter att i århundraden ha varit en republik styrd av en rad ståthållare, stadholder. Belgien och Grekland blev självständiga stater på 1830-talet med var sin kung i spetsen. Då Italien enades 1861 förvandlades Vittorio Emanuele II av Piemonte, Savojen och Sardinien till kung av Italien. I efterdyningarna av segern över fransmännen tio år senare utropades kung Vilhelm av Preussen till tysk kejsare i en storslagen ceremoni i Versailles. (Originellt nog var Tyskland en federal stat och Bayern, Württemberg och Sachsen hade kvar sina egna kungar medan andra tyska stater behöll sina hertigar och storhertigar fram till 1918.) När Bulgarien upprättades som stat 1878 var det som en monarki, och detsamma gällde Norge, som efter en folkomröstning etablerade en egen dynasti när det bröt personalunionen med Sverige 1905. Att nya troner inrättades gav unga prinsar som ville ta sig upp i världen ett gyllene tillfälle. De flesta var tyskar. Främst i ledet stod Leopold av Sachsen-Coburg-Gotha, född 1790 som näst yngst av nio barn till den blivande hertig Frans. Hertigdömet var litet och bestod av utspridda områden på sammanlagt lite drygt tusen kvadratkilometer i det nuvarande Bayern och Thüringen, och undersåtarna uppgick till blygsamma 50 000. Hertigarna av Sachsen-Coburg-Gotha var politisk småfisk och dessutom praktiskt taget utfattiga, och de insåg att räddningen för dynastin låg i fördelaktiga giften för barnen. Leopold var en äventyrslysten ung man som blev generallöjtnant i den kejserliga ryska armén. Han hedrade familjen då han tog hem den förnämsta trofén på den europeiska äktenskapsmarknaden, nämligen prinsessan Charlotte, dotter till den blivande kung Georg IV av Storbritannien. Charlotte hade allt: ungdom, skönhet och framför allt utsikten att bli härskarinna över en av Europas mest lysande monarkier. När de gifte sig i maj 1816 såg de unga tu rentav ut att vara förälskade, en sällsynthet bland 1800-talets kungliga brudpar. Leopolds förhoppningar om att bli prinsgemål stäcktes emellertid 9

Conradi-3-med register.indd 9

2011-07-21 16.41


kungligt

bara ett och ett halvt år senare då Charlotte dog i barnsäng, en tragedi som utlöste en störtflod av sorg bland allmänheten av samma slag som hysterin efter prinsessan Dianas död nästan tvåhundra år senare. ”Det var verkligen som om alla familjer i hela Storbritannien hade mist ett älsklingsbarn”, skrev lordkanslern lord Brougham i sina memoarer. Leopold var förutbestämd att bli mer än en fotnot i historien – och han hade tiden på sin sida. Han var redan änkling men hade ännu inte fyllt trettio och åtnjöt en frikostig pension på 50 000 pund beviljad av parlamentet. Efter att ha erbjudits och avböjt den grekiska tronen blev han Belgiens förste kung 1831, sedan Nederländernas södra del hade brutit sig loss och bildat en självständig om än bräcklig stat. Till mångas överraskning, även Leopolds egen, förblev hans adoptivland intakt, och han härskade över det till sin död trettiofyra år senare. Efter närmare tvåhundra år sitter den dynasti han grundade ännu kvar på tronen. Leopold var också en ivrig äktenskapsmäklare. Det var med hans uppmuntran som hans brorson, den unge Albert av Sachsen-CoburgGotha, friade till hans döda hustrus kusin prinsessan Viktoria och på så sätt banade väg för en av alla tiders största kungliga kärlekshistorier. Leopold lyckades också placera andra släktingar i andra kungliga hus. Den som tar sig fram genom de tilltrasslade grenarna i de flesta europeiska kungliga familjers släktträd, både deras som alltjämt sitter kvar på tronen och de avsattas, kommer förr eller senare till huset SachsenCoburg-Gotha, som den tyske kanslern Otto von Bismarck längre fram på 1800-talet gav den passande beteckningen ”Europas avelsfarm”. Europas andra stora monarkier överlevde också napoleonkrigens omvälvningar och revolutionerna 1830 och 1848, men de reagerade på olika sätt på de allt starkare ropen på demokrati. I Ryssland hade Katarina den storas trettioåriga regeringstid som började 1762 etablerat Ryssland som en av Europas stormakter, men trots att hon var öppen för upplysningens idéer vägrade hon att omsätta dem i praktiken, särskilt efter franska revolutionen. Hennes efterträdare följde olika linjer: Nikolaj I, tsar från 1825 till 1855, var en av de mest reaktionära av de ryska härskarna, styrde sitt land efter principerna självhärskardöme, ortodoxi och nationalitet (i enlighet med den ryska traditionen att beteckna inhemska folkgrupper efter språklig och/eller religiös tilhörighet som ”nationer”: judar, vitryssar, polacker osv) och fick öknamnet ”Europas gendarm” för 10

Conradi-3-med register.indd 10

2011-07-21 16.41


inledning

sina hårda tag mot revolter inom och utanför sitt lands gränser. Hans son Alexander II införde däremot reformer, upphävde livegenskapen, moderniserade armén och flottan och upprättade ett begränsat lokalt självstyre. Han skulle ha gått längre om han inte hade mördats 1881. Den österrikiske kejsaren Frans Josef I, vars sextioåtta år långa regeringstid med början 1848 var den tredje längsta i någon europeisk monarki (tätt efter Ludvig XIV av Frankrike med sjuttiotvå år och Johan II av Liechtenstein med sjuttio), började med att bevilja sina undersåtar en författning, men efter att ha kväst det ungerska upproret med Nikolaj I:s hjälp rörde han sig i riktning mot enväldig centralism. Spaniens härskare svängde också mellan reform och autokrati. Ferdinand VIII härskade till att börja med i enlighet med 1812 års liberala författning men upphävde den längre fram. Hans dotter Isabella II blandade sig också i politiken på ett nyckfullt och skrupelfritt sätt som gjorde henne mycket illa omtyckt, och hon tvingades i landsflykt 1858. Och så var det Viktoria, som ärvde den brittiska kronan 1837 några veckor efter sin artonårsdag och blev kvar i sextiotre år och sju månader, längre än någon brittisk monark dessförinnan och därefter och den längsta regeringstid som någon kvinnlig monark har avverkat. Viktorias tid präglades av starkt industriellt, kulturellt, politiskt, vetenskapligt och militärt framåtskridande och under den fördubblades också det brittiska imperiet, som då hon dog 1901 täckte en femtedel av jordens yta och inrymde närmare en fjärdedel av jordens befolkning. Viktorias betydelse för de europeiska monarkiernas historia härrör också från hennes stora barnskara på nio och den energi hon ägnade åt deras giften, ett intresse som hon hade ärvt efter deras fars farbror Leopold. Utöver den äldste sonen, som blev kung Edvard VII, fanns där hans äldre syster Viktoria, som i några månader var tysk kejsarinna och blev mor till kejsar Vilhelm II. Hennes tredje barn, Alice, blev storhertiginna av Hessen-Darmstadt, det fjärde, Alfred, blev hertig av Sachsen-Coburg-Gotha och det femte, Helena, giftes bort med prins Kristian av Schleswig-Holstein. De flesta av Europas regerande och före detta monarker har anor tillbaka till Viktoria och Albert, inte bara drottning Elizabeth II och hennes make prins Philip utan också kungahusen i Norge, Sverige och 11

Conradi-3-med register.indd 11

2011-07-21 16.41


kungligt

Danmark, det spanska kungaparet, Greklands och Rumäniens avsatta monarker och pretendenterna på Serbiens, Rysslands, Preussens och Tysklands troner, liksom på Sachsen-Coburg-Gothas, Hannovers, Hessens och Badens. Av Europas övriga etablerade monarkier var det endast Kristian IX av Danmark som kunde tävla med Viktoria på äktenskapsmarknaden. Det land där han härskade under 1800-talets andra hälft hade bara en bråkdel av Storbritanniens ekonomiska och politiska inflytande, men Kristian och hans tyska gemål Louise av Hessen-Kassel överträffade Viktoria och Albert i att hitta kungliga partner åt sina sex barn. Utöver att Kristian förenade den danska och den brittiska kungliga familjen genom att gifta bort sin äldsta dotter Alexandra med Viktorias arvtagare, sedermera Edvard VII, organiserade han ett gifte för sin son och arvtagare, den blivande Fredrik VIII, med den svenske kungen Karl XV:s dotter Lovisa. Av hans övriga barn blev Dagmar kejsarinna av Ryssland, Vilhelm kung av Grekland under namnet Georg I och Tyra kronprinsessa av Hannover. Hans sonson prins Carl skulle med tiden bli kung av Norge som Håkon VII. Belgiens och Luxemburgs kungliga familjer kan också spåra sina anor tillbaka till den kung som blev känd som ”Europas svärfar”. Under 1900-talets första år nådde monarkin sin höjdpunkt i Europa. Med undantag av Frankrike – återigen en republik efter Napoleon III:s nederlag mot preussarna 1870 – Schweiz och San Marino var alla länder kungadömen. Vid kung Edvard VII:s begravning i maj 1910 följdes kistan av nio monarker och mer än trettio prinsar. Sedan började monarkierna falla, den ena efter den andra, med början i oktober samma år i Portugal. Den unge Manuel II, som hade blivit kung två år tidigare sedan hans far och äldre bror mördats, avsattes i en kupp. Revolutionen krävde den ryske tsaren Nikolaj II:s tron och sedan liv, skjuten 1918 med sin familj och tjänare i en källare i Jekaterinburg. Det militära nederlaget i första världskriget ledde till att Tysklands kejsare Vilhelm II och Österrikes Karl I avsattes. Båda undkom dock med livet i behåll. Andra världskriget tunnade ut monarkernas led ytterligare. Viktor Emanuel III, som dragit skam över sig med sina nära förbindelser med 12

Conradi-3-med register.indd 12

2011-07-21 16.41


inledning

Mussolini, märkte snabbt vart vinden blåste och abdikerade till förmån för sin son Umberto, som blev kung den 10 maj 1946. Det var för sent. En folkomröstning tre veckor senare gav utslaget 54–46 procent för republik, och Umbertos regeringstid på en månad och några dagar blev en av de kortaste i Europas kungliga historia. Umbertos motsvarigheter i Mellan- och Östeuropa klarade sig inte bättre. Stalin, vars Röda armé nu behärskade regionen, och andra diktatorer hade ingen användning för kungar, och de lämnade scenen en efter en. Förste man ut var Albaniens kung Zog som gick i landsflykt 1939 sedan hans land hade invaderats av Mussolinis styrkor, och kommunisterna under Enver Hoxha tog makten 1944 och satte stopp för hans återkomst. Miklós Horthy, som hade härskat som regent i Ungern, Peter II av Jugoslavien och kung Mikael av Rumänien bröt upp kort därpå efter folkomröstningar som kommunisterna hade dirigerat. I Grekland, där monarkin hade vacklat hit och dit ända sedan Otto av Bayern blev kung 1832, bekräftade en folkomröstning i september 1946 att landet skulle vara ett kungadöme, och Georg II återvände från sin landsflykt. Hans brorson Konstantin II tvingades emellertid fly 1967 efter ett misslyckat försök att störta juntan. Efter en folkomröstning i december 1974 blev Grekland slutligen republik, troligen för all framtid. Spanien bröt den republikanska trenden. Den 22 november 1975, två dagar efter Francisco Francos död, utropades Juan Carlos, som sedan 1969 var prins av Spanien, till kung i enlighet med den successionsordning som den döde diktatorn hade infört. Så har Europas kungliga karta också förblivit under de drygt trettio år som gått sedan Juan Carlos avlade sin kungaed. Utöver Spanien har sex andra länder i Europa kungar och drottningar: Storbritannien, Belgien, Nederländerna, Danmark, Sverige och Norge. Storhertigdömet Luxemburg, furstendömet Liechtenstein och furstendömet Monaco har också kungliga härskare. Vatikanen, som kan betecknas som ett valkungarike, ska eventuellt föras till samma kategori, liksom Andorra. Det styrs av biskopen av Urgell och Frankrikes president, som i sin egenskap av furste av Andorra är den ende monark som väljs med regelbundna mellanrum av medborgare i ett annat land. Alla dessa tio stater har tillsammans mer än 150 miljoner invånare 13

Conradi-3-med register.indd 13

2011-07-21 16.41


kungligt

– om man lägger till de övriga femton samväldesländerna, utöver Storbritannien, där den brittiska monarken är statschef, överstiger antalet 220 miljoner – och behåller ett politiskt system där statschefen innehar sin ställning enbart på grund av sin börd. Vederbörandes och den närmaste familjens levnadsvanor finansieras av staten på en nivå som ligger högre än de flesta av invånarna kunnat drömma om. Dessutom kan dessa familjer glädja sig åt en aktning och ett intresse från allmänhetens sida som inte har det minsta med deras personliga begåvning eller prestationer att göra. Och allt detta under en epok då tanken att börden garanterar någon ett lukrativt arbete för livet – särskilt ett som alltjämt bär vissa spår av politisk makt – skulle anses skrattretande i alla andra samhällslager. Vem skulle vilja bli behandlad av en ärftlig hjärnkirurg eller företrädas i en domstol av en ärftlig advokat? Syftet med denna bok är att ge en bild av hur denna historiska anakronism har överlevt in på 2000-talet och förklara varför dessa tio familjer inte för länge sedan har sopats bort och ersatts av valda statsöverhuvuden. Det är ingalunda fråga om Europas fattigaste eller mer efterblivna länder. I synnerhet de skandinaviska länderna hör till de mest egalitära inte bara i Europa utan i hela världen. Inte heller är de politiskt konservativa. Deras demokratiska vitsord är oklanderliga. Ingen som tar på sig uppgiften att skapa ett konstitutionellt system i dag skulle på allvar föreslå en monarki. Sådana gammalmodiga arrangemang tolereras dock inte bara, utan de får också regelbundet stöd av en tydlig majoritet i ländernas respektive parlament och av befolkningen som helhet. Ifall en folkomröstning om monarkin utlystes i något av dessa tio länder i dag kan man vara säker på att majoriteten skulle rösta för att den blir kvar. För att förklara denna paradox måste man studera familjerna, deras historia och deras nuvarande position, den successiva minskningen av deras politiska roll och det som finns kvar av den, deras utbildning och hur de förbereds för sin uppgift, deras ekonomiska förhållanden och relationer med medierna. Och framför allt måste man granska Europas kungligheter som vanliga människor som har privilegiet – och ibland den betungande bördan, förefaller det – att spela en så märklig roll. 14

Conradi-3-med register.indd 14

2011-07-21 16.41


1 Vem är vem?

D

rottning Elizabeth II är utgångspunkten för alla diskussioner om den europeiska monarkin, och inte enbart för att hon har suttit på tronen längre än någon annan av Europas monarker och i juni 2012 kommer att fira sitt sextioårsjubileum som regent. Då har hon fyllt åttiosex år. Hon står också i spetsen för ett kungligt hus som tack vare kombinationen av stil, historia, inflytande och ren och skär glamor söker sin like på hela jorden. Hennes välde sträcker sig över det största geografiska området. Till skillnad från Viktoria kan hon inte kalla sig kejsarinna av Indien, men förutom Storbritannien (Det förenade kungariket, om man ska vara noga) är hon också drottning av femton nationer, inklusive Kanada, Australien och Nya Zeeland, och statschef i de femtiofyra medlemmarna av samväldet, vår tids efterträdare till det brittiska imperiet. Sedan Elizabeth ärvde kronan 1952 har hon, precis som Viktoria på sin tid, förvandlats till nationens matriark. Under samma period har Storbritannien självt förändrats till oigenkännlighet. Då Elizabeth blev drottning var landet alltjämt utmattat efter kriget och befann sig i avkoloniseringens smärtsamma process. Dagens Storbritannien är ett internationellt finanscentrum och ett postindustriellt samhälle som är stadigt, om än ibland motvilligt, förankrat i Europa. Innan kronan nådde Elizabeth hade den gått genom flera dynastier. Plantagenet, som härskade över England från mitten av 1100-talet till slutet av 1400-talet, efterträddes av dynastin Tudor, som i sin tur följdes av dynastierna Stuart, Hannover och nu senast Windsor. Många av hennes företrädare har varit enorma personligheter vilkas rykte har spritt 15

Conradi-3-med register.indd 15

2011-07-21 16.41


kungligt

sig långt utanför de brittiska öarna. Tack vare Shakespeares skådespel är Rickard II:s och Rickard III:s, Henrik IV:s, Henrik V:s och Henrik VI:s liv och öden fortfarande kända. Detsamma gäller Henrik VIII med sina sex hustrur och dottern Elisabet I, under vars beskydd England blev en stor sjöfararnation. Inbördeskriget och Karl I:s avrättning 1649 förvandlade Storbritannien till en republik med Oliver Cromwell i ledningen, vid en tidpunkt då så gott som alla andra europeiska länder var monarkier. Detta nymodiga statsskick överlevde nätt och jämnt Cromwell själv, och 1660 återinfördes monarkin under den döde kungens son, Karl II. Hans bror Jakob II, som efterträdde honom, tvingades fly i den ärorika revolutionen 1688 och följdes av sin dotter Maria och hennes nederländske make Vilhelm av Oranien. De härskade gemensamt. Sjuttonhundratalet dominerades av en serie kungar som alla bar namnet Georg, 1800-talet av Viktoria. År 1917, när första världskriget rasade som häftigast, övergick man till ett nytt namn. Sachsen-Coburg-Gotha byttes ut mot Windsor, och Georg V:s kusin kejsar Vilhelm II av Tyskland fällde en dräpande kommentar: nu fick Shakespeares pjäs döpas om till Muntra fruarna i Sachsen-Coburg-Gotha. Dessutom medförde det nya århundradet den traumatiska abdikationskrisen 1936, då Georg V:s äldste son Edvard VIII avstod från tronen efter bara elva månader för att kunna gifta sig med Wallis Simpson, en två gånger frånskild amerikanska, och efterträddes av sin närmaste yngre bror Albert som tog namnet Georg VI. Elizabeths egen regeringstid har inte saknat dramatik, mestadels av privat karaktär. Hennes eget äktenskap med prins Philip, hertig av Edinburgh, som hon blev förälskad i då hon var tonåring, har varit solitt och han har visat sig vara en lojal och effektiv gemål, även om hans bryska rättframhet ofta har blivit stoff för den sensationshungriga brittiska pressen. Hennes yngre syster Margarets kärleksliv gav rikligt med material för rubriker i tjugo år från 1950-talet och framåt, på 1990-talet havererade äktenskapet för tre av drottningens fyra barn, och så slog den allra största tragedin till när prinsessan Diana omkom 1997. Då hamnade den brittiska monarkin i sin allvarligaste kris sedan 1936. Den har ändå överlevt, och med sin åttiofemårsdag bakom sig ser Elizabeth ut att ämna sitta kvar på tronen till sin död. Brittiska monarker abdikerar inte, i varje fall inte frivilligt – hennes farbrors tronavsägelse 16

Conradi-3-med register.indd 16

2011-07-21 16.41


vem är vem?

är och förblir en avvikelse som i årtionden kastade en skugga över den kungliga familjen och monarkin som institution. Elizabeths äldsta barn, Charles, har redan passerat sextioårsstrecket och är förmodligen en gammal man då han efterträder henne. Hans lärlingstid som kronprins – i Storbritannien bär den närmaste manlige tronarvingen titeln prins av Wales – har varit lång men inte alltid lätt. Han är en driftkucku för somliga på grund av sina okonventionella åsikter, och hans popularitet föll brant efter avslöjandena som följde på den konfliktfyllda och högst offentliga skilsmässan från Diana. På senare år har han dock kommit tillbaka från avgrundens rand sedan han gift sig med sitt livs stora kärlek Camilla Parker Bowles och haft glädjen att se en del av sina åsikter – särskilt om miljön – bli allmänt accepterade i en värld som nu oroas av hotet om global uppvärmning. I den äldre av sina båda söner, prins William, har Charles en arvtagare som har fått Dianas karismatiska och lättillgängliga natur och är kolossalt populär. Det påstås ibland att Charles frivilligt kommer att avstå från sin plats i tronföljden för att låta William efterträda Elizabeth när hon dör och på så vis bespara sin son den långa lärlingstid han själv har fått genomlida. Profetior av det slaget kom i svang på nytt inför Williams bröllop i april 2011 med Kate Middleton, som han haft ett långvarigt förhållande med. Det är högst osannolikt att de besannas. Liksom drottningen har Charles en stark pliktkänsla. Efter att ha väntat så länge på det stora uppdraget kommer han säkerligen inte att låta det gå förbi. Storbritanniens monarki är Europas mest inflytelserika men den är inte äldst. Den äran går till Danmark. Margrethe II, som blev drottning då hennes far Fredrik IX avled i januari 1972, kan spåra sina anor mer än tusen år tillbaka till vikingakungarna Gorm den gamle och Harald Blåtand. Under sina hjältekonungar på 1000- och 1100-talen, Knut den store och Valdemar I, II, III och IV, erövrade danskarna inte bara England utan också stora delar av vad som nu är de baltiska staterna. Margareta I, som giftes bort med kung Håkon VI av Norge då hon var tio år, härskade till sist över Danmark och Norge och även över Sverige och upprättade Kalmarunionen mellan de tre skandinaviska kungadömena som skulle bestå från 1300-talets slut till 1500-talets början. Från mitten av 1400-talet styrdes Danmark av dynastins oldenburgska 17

Conradi-3-med register.indd 17

2011-07-21 16.41


kungligt

gren och från 1863 av den yngre Glücksburggrenen med Kristian IX som förste företrädare. Med de europeiska stormakternas välsignelse hade han utsetts till kronprins 1847, då han var tjugonio år. Hans anspråk på tronen hade förstärkts då han gifte sig med prinsessan Louise av Hessen-Kassel, som var systerdotter till den näst föregående monarken Kristian VIII. Han hade friat till drottning Viktoria men fått nej, och då tog han Louise i stället. Med kungliga mått mätt var den danska familjen varken rik eller förnäm, men jämfört med en del av sina mer eller mindre galna motsvarigheter nere på kontinenten påminde den starkt om en normal familj. Kristian IX, som regerade i fyrtiotvå år, stortrivdes med sin roll som ”Europas svärfar”, och på somrarna brukade han bjuda in sina barn och deras familjer från deras nya hemländer till Fredensborgs slott norr om Köpenhamn. Där kunde de lägga sina regeringsbekymmer åt sidan och äta, dricka och koppla av, inte minst med att spela varandra spratt. Gästerna ristade in sina namn och andra meddelanden i glasrutorna och inledde därmed en tradition av kungligt klotter som lever kvar än i dag. Exkung Konstantin II av Grekland berättar historien – kanske apokryfisk – om att Kristian IX, som var hans farfars farfar, en dag var ute och spatserade med familjen i en park nära slottet och mötte en gammal man som hade gått vilse och undrade vilken väg han skulle ta för att komma hem. Det kungliga sällskapet skulle åt samma håll och Kristian bad mannen följa med. ”Han såg denna lyckliga familj som skämtade och skrattade och när de kom ut ur parken tackade han och frågade vem han hade haft nöjet att tala med.” Kristian presenterade sig som kung av Danmark och räknade upp sina följeslagare, som utöver danska kungligheter också omfattade brittiska, grekiska och ryska. ”Mannen log glatt, tog av sig hatten och sade: ’Och jag heter Jesus Kristus’ och gick sin väg”, fortsätter Konstantin i en dokumentärfilm från 2004. Margrethe II, Kristians sonsons sondotter, föddes den 16 april 1940, en vecka efter den tyska ockupationen av Danmark. Hennes födelse blev en kraftig stimulans för motståndsviljan, för den kungliga familjen, som hade valt att stanna i Köpenhamn och rida ut ockupationen, och för landet som helhet. Hon är äldst av tre döttrar och har sin ställning tack vare en ändring i successionsordningen som infördes innan hon blev myndig och undanröjde hindret för kvinnor att bli regenter. 18

Conradi-3-med register.indd 18

2011-07-21 16.41


9789137136875