9789137136691

C h a r lot t e A lf v i n M i n na T u n berger

För då minns jag kärleken En historia om att våga överleva

Forum

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 3

2011-07-11 14:31:07

Till Jacob

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Charlotte Alfvin och Minna Tunberger 2011 Omslagsdesign Helena H Omslagsfoto Arc Angel Images/Daniel Modig/Gellert Tamas Omslagsfoto, baksida, Maria Östlin/Aftonbladet Bild Tryckt 2011 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13669-1

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 4

2011-07-11 14:31:07

I’ve always felt that tomorrow is for those who are too much afraid to go past yesterday and start living for today.

I feel that lasting moments are coming far and few between, so I should tell you of the happiness that you bring.

Baby, baby it’s you, you, you, made life history.

You’ve brought some joy inside my tears.

You have done what no one thought could be, you brought some joy inside my tears.

Stevie Wonder ur ”Joy inside my tears” från Songs in the Key of Life

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 5

2011-07-11 14:31:07

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 6

2011-07-11 14:31:07

I

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 7

2011-07-11 14:31:07

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 8

2011-07-11 14:31:07

P

lötsligt har jag vatten upp till knäna. Jag märker hur jag glider in mot land, som på en skridskobana. Jag färdas i riktning mot poolen, som jag och Jacob simmade i i går kväll.

Vad är det egentligen som händer? Jacob, var är du någonstans? Nyss låg jag på stranden bredvid dig.

Nu är vattnet ända upp till midjan, det forsar överallt.

Jag tappar balansen snart. Varför är det ingen som hjälper mig?

Ett öronbedövande muller hörs bakom mig. Och utan minsta föraning, trycks jag framåt med en kraft som jag aldrig någonsin har upplevt tidigare. Ser i ögonvrån hur stora stenstatyer faller som käglor, hur kan det ske så plötsligt?

Jag närmar mig poolen. Är säker på att jag kommer att trilla i, men jag far rätt över och vidare mot ett stort betonghus. Åker jag in i det, då dör jag. Mer hinner jag inte tänka, för ett berg av vatten dundrar över mig. Jag trycks ned under vattenytan, långt, långt ned. Det känns inte som vanligt vatten, mer som en sörja av cement. Jag har ingen aning om vad som är upp eller ned, jag far runt som i en tvättmaskin och får ingen luft. Mina kroppsdelar kastas hit och dit, det är som om någon drar min ena arm åt ett håll och huvudet åt det andra. När som helst kommer jag att slå i det där betonghuset. Jag känner paniken växa. Är det så här mitt liv ska ta slut? Vi är ju i paradiset, varför händer detta? Det dyker upp en bild framför ögonen: Jag lig9

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 9

2011-07-11 14:31:07

ger i en kista och mina föräldrar och bröder står runtomkring i svarta kläder. De tittar ned i marken och ser sorgsna ut.

Pang! Bilden framför mig försvinner lika snabbt som den dök upp, när jag slängs rakt in i husväggen. Det ekar metalliskt i mitt huvud. Jag sätter handen mot pannan för att känna efter om huvudet sitter kvar. Är jag död nu? Hur vet man det?

Sekunden efter trycks jag djupt ned i vattnet igen och pressas in med ena axeln före mot husväggen. Jag biter ihop tänderna och spänner varenda muskel, måste komma upp till ytan. Men det går inte, jag är fast här nere. Vattnet är för kraftfullt. Jag måste få luft! Vill bara öppna munnen och andas in syre. Men om jag gapar, kommer hela jag att fyllas med vatten, så jag kniper ihop läpparna.

Det dunkar i huvudet, jag har svällt upp till ett stort odjur som håller på att sprängas inifrån. Samtidigt är jag som en docka i vattnet, en lealös varelse som inte kan styra över om hon ska få fortsätta leva eller inte. Det är nattsvart där jag befinner mig. Är det verkligen så här jag ska dö? När jag frågar mig detta på nytt hör jag en dånande mansröst från ovan. En kraftfull stämma som ryter: ”NEJ!” Vem är det? Är det Gud som talar till mig nu när jag håller på att drunkna?

Så öppnar jag munnen och känner hur mina lungor fylls med luft. Kniper ihop ögonen för att inte bli bländad av dagsljuset. Ser mig om och märker att jag har hamnat på ett hustak. Försöker kravla mig längre upp, men lyckas inte, det kommer en till våg och jag flyter över taket med en takpanna i varje hand. Det svartnar för ögonen.

Jag hostar upp saltvatten. Var är jag? Hur hamnade jag här?

Runtomkring mig flyter bilar, elledningar, omkullvälta buskar och träd i en enda röra. Det forsande vattnet är lerigt och sandigt. Jag fäktar med armarna för att hålla mig ovanför 10

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 10

2011-07-11 14:31:08

ytan och försöker styra undan för att inte krossas mot husväggarna. Det verkar som om jag håller på att kastas tillbaka ut mot havet. Palmernas trädkronor är överallt, stammarna syns inte eftersom vågen är så hög. Jag försöker ta tag i ett palmblad, men vattnet är så strömt att de vassa bladen slits ur mina händer och river sönder handlederna.

Snart finns det inga palmer kvar att grabba tag i. Och då är mitt liv över.

Men som genom ett mirakel lyckas jag fånga den allra sista palmen mellan mig och havet. Jag håller krampaktigt fast i ett palmblad, biter ihop tänderna och kämpar för livet.

Samtidigt dundrar vattenmassorna över mig. Jag som aldrig har haft några armmuskler, hur ska jag klara det här?

Det börjar krypa i kroppen, jag känner hur musklerna domnar bort och hur känseln försvinner. Hjälp, jag håller på att förlora greppet, min kropp orkar inte mer. Jag blir vettskrämd när jag tänker på att hajarna kan äta upp mig och att palmens rötter kan slitas upp när som helst. Men just när jag tänker detta hör jag en röst igen. Den här gången är den glad och mjuk. Den är bekant, den låter som jag själv som liten flicka: ”Det här klarar du, Lotta, det är ingen fara.

Håll bara kvar nu, du orkar, ser du inte att det blir mindre vatten?”

Med ens börjar vattnet sjunka undan. Och jag glider ned längs palmens stam, hela vägen till de nästan uppslitna rötterna.

Jag omfamnar trädet och hör mina egna andetag. Är bara här, just nu. Alldeles naken.

Tittar på de små krabborna som kryper över mina fötter och känner samhörighet med dem.

11

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 11

2011-07-11 14:31:08

23 november 2004 Jag sitter i Jacobs ljusgröna Mercedes. Det märks att den är från sjuttiotalet, de spruckna sätena luktar gammalt fuktigt skinn. Utanför jobbar Jacob för fullt med att skrapa bort isen från fönsterrutorna med en cd-skiva. Hans andedräkt bildar ett moln i den kalla novemberluften. Varför envisas han med att använda en cd-skiva, när det går att köpa vanliga skrapor på bensinmacken? Typiskt Jacob, tänker jag och tittar ut på vår gräsmatta. Den är täckt av vit skare. Snökristallerna på trädens grenar glimrar till i solljuset. Vad vackert det är, men kallt. Jag stoppar in händerna långt in i min dunjackas ärmar och kurar ihop mig.

Jacob hoppar in i bilen, sätter i nyckeln och försöker få igång motorn. Den hackar. Hoppas bilen går igång i dag. Jacob och hans gamla bilar. Varför kan vi aldrig köpa en riktig bil med värme i stolsdynorna? Och varför kan vi inte ha en normalstädad bil som andra? tänker jag medan jag sneglar på de urdruckna lattemuggarna bredvid mig. Studerar snusburken på förarsätet. Känner de vassa kanterna från cd-skivornas fodral, som jag måste samsas med på mitt säte. Han är tokig, det är han, Jacob.

Men jag kan inte låta bli att tycka om honom för att han är så passionerat kär i sina gamla bilar, och för att han lever i ett kaos av prylar. Det är allt annat än jag är van vid, men kanske just därför fylls jag av sådan kärlek i bröstet när jag ser på honom.

Efter någon minut startar bilen och Jacob backar ut från vår garageinfart. Jag gillar att sitta bredvid när han kör. Mitt hjärta växer då, det blir liksom stort och varmt. Hans kärlek för den här bilen smittar av sig på mig, jag kan känna den också, för vi är inte längre två utan en.

Värmen börjar sprida sig i bilen och jag lutar mig bakåt mot huvudstödet. Känner hur kroppen blir mjukare. Jacob trycker på play på stereon och Stevie Wonder börjar sjunga.

12

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 12

2011-07-11 14:31:08

Jacob säger ingenting, han ser ut att vara i sin egen värld.

Jag förstår att han redan är på arbetet. Det är väl så det är när man har eget företag och anställda, tänker jag, att det aldrig går att koppla bort jobbet. Särskilt nu när han ska expandera.

Han måste ha mycket att tänka på. Är det egentligen så klokt att låta företaget växa nu när han redan har så mycket att göra? Hur ska han orka? Jag saknar hur det var förut, när vi hade all tid i världen att prata och allt inte bara kretsade kring personal och nya lokaler.

Men det är ingen idé att jag säger det till honom, för när han har bestämt sig för något är han orubblig. Det vet jag.

Vi åker på små vägar som ringlar sig längs skogar, sjöar och villaområden. Lämnar sedan vårt älskade Kummelnäs bakom oss och svänger ut på motorvägen.

Medan Jacobs ansikte förblir uttryckslöst tittar jag ut på allt det vita och undrar hur jag ska orka. Hur ska jag klara av senhösten och alla veckor före jul? Den här tiden är som värst i hälsokostbutiken som jag jobbar i. Julruschen börjar snart och flera av de anställda är sjukskrivna. Jag vet att de kommer få svårt att hitta vikarier och att mycket av ansvaret kommer att vila på mig.

Samtidigt tänker jag på pappa som är sjuk. Hur han berättade i våras att han har en svår neurologisk sjukdom som långsamt håller på att ta över hans kropp. Hur jobbigt det måste vara att leva med vetskapen om att kroppen sakta tynar bort utan att han kan göra någonting för att stoppa det.

Så naiv jag var tidigare. Aldrig, aldrig under mitt tjugoåttaåriga liv har jag ens snuddat vid tanken på att mamma och pappa skulle kunna dö, och nu är min fina pappa sjuk. Han som alltid brukade vara så glad – det värker i hjärtat när jag tänker på hur han har det. Hur kommer jag att klara av att se min pappa bli sämre? Hur kommer jag att stå ut med att veta att han lider? Veta att min tid med honom är begränsad – att den kommer att ta slut.

13

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 13

2011-07-11 14:31:08

När jag tänker på detta, är det som om marken öppnar sig framför mig och jag faller ned i ett mörkt hål.

Mitt i alltihop, är jag ändå tacksam över hur Jacob tog hand om mig i våras när jag fick sjukdomsbeskedet. Hur han bara visste vad han skulle göra för att få mig att må bättre. När vi kom hem från jobbet bad han mig att lägga mig i soffan och vila, lade en filt över mig och kokade en kopp te. ”Jag kommer om en liten stund”, kunde han säga och tjugo minuter senare kom han hem med en trave tidningar med glansigt omslag och mörk choklad, som han visste att jag älskade. Han gillade att ta hand om mig, då, när jag var som skörast. Men nu har månaderna gått sedan vi fick veta om pappas sjukdom och livet har bara rullat på och Jacobs jobb slukar det mesta av hans uppmärksamhet.

Medan jag sitter i bilen och låter tankarna flöda, hoppar jag plötsligt till. Jacobs telefon ringer. Inte nu igen, att den alltid ska ringa. ”Tja, hur e läget?” säger han och berättar att han sitter i bilen på väg till jobbet. ”Jag sitter i möte till klockan sex, jag ringer dig när det är slut, så kan vi ses på stan efter det”, fortsätter han.

Vad nu då? Vi hade ju bestämt att vi bara skulle vara hemma i kväll. Varför gör han så här hela tiden? Struntar i våra planer och hänger med sina kompisar. Måste han alltid vara så social? Tänk att alla alltid vill vara med Jacob.

Jag vet hur det kommer att bli i kväll. Han och hans killgäng kommer att vara ute sent och dricka mycket och tjejerna kommer att flockas kring Jacob som vanligt. Jag som bara längtar efter att det ska vara vi två, inte Jacob och hans vänner.

Men det är ingen idé att jag säger något, för han gör ändå alltid som han själv vill. Om jag skulle försöka påverka honom, skulle han bara lyssna ännu mindre.

14

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 14

2011-07-11 14:31:08

24 november Jag står i vårt lilla vardagsrum och sorterar strumpor. Jag har på mig en tjock tröja och stora stickade sockor. Ändå huttrar jag. Elementen räcker inte till i den röda stugan som vi hyr sedan ett par månader tillbaka. Och brasan som Jacob tände för ett par timmar sedan håller på att slockna. Jag gäspar och längtar efter min säng men ser bara dammråttor och prylar överallt.

Det känns som vi aldrig hinner med att göra det vi ska. ”Lotta, vet du att det fortfarande finns flygbiljetter kvar till jul? Vi skulle kunna åka till typ Vietnam eller Thailand en vecka. Skulle inte det vara skönt, att bara få åka iväg ett tag och lägga oss på en varm strand?” hör jag honom säga ifrån sovrummet. Åka iväg tillsammans över jul? Den tanken har jag inte så mycket som snuddat vid tidigare. Men vad fantastiskt det låter. Bara Jacob och jag. Att få lämna vintermörkret, arbetet och allt det jobbiga med pappa. Få semester från våra stressiga liv. Jag blir så överrumplad av förslaget att jag inte vet vad jag ska säga. ”Vi skulle kunna åka en vecka efter julafton – kan du vara borta då?” ropar Jacob vidare. ”Lotta, hallå, är du där?”

Så dyker han upp bakom mig och slår armarna om mig. ”Äh, kom och lägg dig nu, jag gör det där i morgon.”

Eller hur, tänker jag tvivlande, visst att han kommer att sortera de här strumporna. Först blir jag irriterad över hans impulsivitet, att alltid skjuta upp det tråkiga. Men när jag känner värmen från hans kropp, hans skäggiga kind mot min och doften av hans nytvättade bomullströja, då slappnar jag av.

Vi står så en stund. Alldeles stilla.

Båda rycker till när det krafsar på dörren. Jacob går och öppnar. Det är katten Janne som vill komma in, Jacob lyfter upp honom i famnen. Janne spinner. Bara några månader tidigare hade han bott hos Jacobs kusin inne i stan och verkat ledsen. Men nu, efter en tid hos oss i skogen i Kummelnäs, är 15

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 15

2011-07-11 14:31:08

han som en ny katt. Smidig, klättrar i träd och älskar att kela.

Lika lycklig som Jacob och jag har blivit av att lämna stan.

Vi borstar tänderna och gör oss i ordning för natten. Jacob sätter sig bekvämt i sängen med sin laptop i knäet, jag lägger mig nära honom. ”Det finns två biljetter kvar till Thailand. Det här stället Khao Lak verkar vara ett paradis. Kolla här, det finns ett nybyggt hotell på stranden med bungalows, det verkar jättefint. Ska vi ta det?” ”Du är helt tokig Jacob”, säger jag. ”Men det är klart du ska boka!”

24 december Jacob stiger upp före mig för att göra frukost. Golven är kalla och det drar så att det känns ända in i märgen. Jacob får snabbt på sig ett par jeans och en blå t-tröja och går in i det lilla köket, som ligger i rummet intill vårt sovrum.

Jag ligger i sängen med mitt tjocka duntäcke uppdraget till hakan och betraktar genom dörröppningen hur han laddar espressobryggaren med kaffe. Knäpper på en Prince-låt på stereon och brer smörgåsar. Till mig kokar han te.

När jag ser honom slamra vid köksbänken, tänker jag att den där rödskäggiga typen med blond snedlugg – han är min kille. Jag känner mig så lyckligt lottad över att han står i mitt kök och att det är just mig han vill göra frukost till. Jag ser framför mig nu, som så ofta, hur vi kommer att bli gamla ihop. Hur jag sitter i en gungstol och stickar medan han går runt i brun gubbrock och käpp – jag längtar efter att få leva ett helt liv tillsammans med honom. Han tappar smörkniven på golvet, skrattar och plockar upp den.

16

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 16

2011-07-11 14:31:09

”Du är så himla klumpig”, säger jag och skrattar jag också.

Så skjuter han upp dörren till sovrummet med ena axeln och kommer in med en bricka med två glas färskpressad apelsinjuice, små surdegssmörgåsar med ost, paprika och svartpeppar och säger ”god jul, Lotta”.

Han räcker mig sedan morgontidningen. Jag slår upp den och läser, äter mina smörgåsar. ”När ska vi vara hos dina föräldrar?” frågar jag efter en stund. ”Någon gång efter lunch. Men vi måste åka förbi leksaksaffären först och köpa julklappar till lilla Sigrid.”

Efter att ha legat här ett tag stiger jag upp och duschar. Gör mig fin inför julfirandet. Jag klär på mig en vit stickad tröja med båtringning och en orange sommarkjol. Underst drar jag på mig ett par varma strumpbyxor. Det blir praktiskt, tänker jag, att ha kjolen på sig, eftersom vi ska åka direkt från Jacobs föräldrar till Arlanda och Thailand.

Vi ska dela på en resväska, Jacob och jag. Vi ska bara vara borta i en vecka och kommer nog antagligen mest ha badkläder på oss om dagarna. Väskan står öppen i vardagsrummet och min halva är packad med prydliga högar sedan i går.

Jacobs halva gapar ännu tom. ”Jacob, ska inte du packa? Vi åker ju snart till dina föräldrar.” ”Sluta tjata nu, jag ska packa, jag gör det sen.”

En timme senare slänger han ned några långbyxor, t-tröjor och ett par gamla shorts. ”Ska du inte ta med fler sommarkläder?” frågar jag. ”Nej, allt sånt går väl att köpa i Thailand?”

Jag tar på mig kappan och min varma hemstickade mössa.

Passar på att ta upp telefonen för att önska mamma som bor 17

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 17

2011-07-11 14:31:09

i Spanien god jul. Men hon har redan hunnit före: ”God jul min kära Lotta! Hoppas att du får en fin julafton hos Modigs och en underbar solsemester. Längtar efter dig! Puss mamma.”

När jag har knappat in ett svar och tryckt på skicka-knappen, ropar jag otåligt på Jacob: ”Kom nu, vi måste åka, dina föräldrar väntar på oss.” ”Vänta, jag ska bara dricka en kaffe först”, säger Jacob och går till köket och gör sig en sista kopp stark espresso. ”Vi har väl inte bråttom? Varför ska vi stressa? Spelar roll om vi kommer lite sent till mamma och pappa, jag vill ta det lugnt, det är julafton.”

Han dricker espresson stående vid diskbänken, ställer sedan ned koppen i vasken. På bänken ligger katten Jannes avmaskningsmedel som vi har köpt på inrådan av veterinären. ”Vi tar hand om det där när vi kommer hem”, säger han.

Så typiskt Jacob att aldrig bli arg, aldrig någonsin höja rösten. Men ändå tydligt, på sitt eget sätt, markera att han inte tycker likadant som jag. Jag säger ingenting. Vill inte tjata mer.

Jacob går tillbaka in i vardagsrummet och stänger resväskan. Lyfter ut den i hallen och drar på sig sin fodrade manchesterjacka.

Vi går ut och sätter oss i bilen som julaftonen till ära startar på en gång. Åker förbi en leksaksbutik i närheten där Jacob springer in och plockar ihop en gul badring för bebisar och en haklapp i plast med Spöket Laban på.

Sedan far vi vidare hem till hans mamma och pappa. De bor i en lägenhet på södra Södermalm, nere vid kanalen. Jag är upprymd över att få fira jul med dem. Jag tycker om hela hans familj. De har blivit som min egen. De är levnadsglada och genuint intresserade av varandra och sin omgivning.

Jacobs pappa öppnar dörren när vi kommer. Han bär ett förkläde med engelska drottningen på, han brukar ha kitschiga 18

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 18

2011-07-11 14:31:09

förkläden på sig. Redan innan vi har satt foten på tröskeln nås vi av doften av smörstekta kantareller. Julmusik, med sång av Adolf Fredriks barnkör, strömmar ut i hallen.

Vi går in och slår oss ned i soffgruppen i vardagsrummet, bredvid Jacobs farmor och farfar. Anna, Jacobs svägerska, sätter sin dotter Sigrid i mitt knä. Hon är bara sju månader och alldeles bedårande i sin rendräkt med horn.

Jacobs föräldrars hem är ljust och vackert. Inte så där pråligt som många fyrtiotalister har det. Det hänger diskreta ljusslingor runt de stora vardagsrumsfönstren, som vetter ut mot kanalen. Jacobs mamma har ställt några hyacinter och en amaryllis på fönsterkarmarna, så mycket mer har hon inte julpyntat.

Undrar hur bordet ser ut? tänker jag, hon som alltid dukar så fint. Jag vrider på huvudet mot långbordet intill. Ser hur hon har lagt på en vit, nymanglad linneduk och ställt dit handmålat blåmönstrat porslin och mängder av tända ljus. Så enkelt, men ändå så vackert. ”Vad fin du är i dag Lotta”, säger Jacob och tittar på mig med kärleksfulla ögon. Det fladdrar till i bröstet när han säger så. ”Tack, du är inte så tokig med din skäggstubb heller”, viskar jag tillbaka.

Pappan med drottning Elisabeth på magen kommer in från köket och serverar kantarellsnittar från fat. Jag sträcker mig efter två stycken, låter svampen smälta i munnen. Tänker att Jacob har en härlig familj som har sina egna traditioner. Visst, det kommer nog att serveras skinka för den som vill, men viktigast i kväll, det blir nog ändå kräftorna och champagnen.

Alla samlas sedan i köket och vi tar för oss av buffén. Där står mycket riktigt, förutom julskinka, Janssons frestelse, lax och sill, ett gigantiskt fat med kräftor.

Vi sätter oss vid det vackra matsalsbordet. Häller upp vin till varandra och Jacobs mamma sneglar på sin man och säger: ”Nu ska Jonas säga något.”

19

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 19

2011-07-11 14:31:09

Han klingar sedan i glaset och ställer sig upp. ”Jag vill bara säga att jag är så glad att ni är här. God jul till er alla, och särskilt till Sigrid som firar sin allra första jul i år.”

Jacobs faster böjer sig ned för att prata nära farmoderns öra. Hon hör dåligt, så fastern förtydligar långsamt vad Jacobs pappa just har sagt. Farmodern nickar förtjust.

Under middagen går det knappt att få en syl i vädret, alla pratar i mun på varandra, alla ler och allas ögon glittrar. Vad ovanligt tänker jag. Att fira en sådan lycklig jul, med människor som inte vill annat än att vara i varandras närhet.

När det inte går att få ned en enda bit till med mat, reser vi oss från bordet och slår oss åter ned i den stora vita soffgruppen.

Jag sätter mig tätt intill Jacob.

Vi ser på Sigrid, som förtjust rycker i paketsnörena medan hennes föräldrar läser upp julklappsrimmen. Nittiofem procent av klapparna är till henne, vi vuxna har bestämt sedan tidigare att vi inte ska ge något till varandra.

Jacobs mamma kommer in med ett stort fat med pepparkakor och lussebullar och en kanna kaffe. Samtalsämnena avlöser varandra under flera timmar.

Så ser jag i ögonvrån hur Jacob och Daniel, den yngre av Jacobs två storebröder, kommer tillbaka från köket.

De ställer sig framför oss som sitter och börjar nynna på en sång. Snart sätter de igång att sjunga på riktigt. Jacobs äldste bror reser sig ur soffan och ansluter. De tre står bredvid varandra och sjunger en vemodig svensk folkvisa i stämmor.

Sorlet från oss andra upphör.

Lågorna från de många ljusen omkring oss fladdrar och vi lyssnar andäktigt på de tre bröderna. När de tystnar applåderar vi och ropar: ”Bravo!”

Daniel lägger armen om Jacob och tittar honom i ögonen.

De ler med en blandning av ömhet och ironi, som bara de brukar le.

20

Alfvin o Tunberger_CS3.indd 20

2011-07-11 14:31:09