9789137136684

Sten_I natt är du död.indd 3

2011-03-11 17:17:13

Sten_I natt är du död.indd 6

2011-03-11 17:17:13

Prolog

Plaskandet fick honom att tänka på barn som leker i ett badkar. Om han slöt ögonen kunde han föreställa sig en strand där småttingar sprang omkring utan några bekymmer.

Sedan plaskade det till en sista gång och vattnet stänkte över kanten på skurhinken, ut på det blöta golvet.

Armarna som hade fäktat stillnade. Det spratt fortfarande i benen, som små silverfiskar som kilade fram och tillbaka utan mening eller mål.

Ryckiga, planlösa rörelser.

Sedan slutade också de och kranens långsamma droppande var det enda som bröt tystnaden i det vitkaklade rummet.

Det ljudet skulle han minnas i resten av sitt liv.

Den starka doften av såpa mättade luften. Tallbarrslukten trängde in i näsborrarna och han fick kväljningar. Men han bet ihop. Rädslan överskuggade allt annat.

Något varmt rann utmed benet och han förstod att han hade kissat på sig.

Det spelade ingen roll. Allting var ändå för sent.

Kranen fortsatte att droppa.

7

Sten_I natt är du död.indd 7

2011-03-11 17:17:13

Sten_I natt är du död.indd 8

2011-03-11 17:17:13

Söndag 16 september 2007 (första veckan)

Kapitel 1

Flickan lät vettskrämd. ”Ni måste komma, nu, meddetsamma.” ”Kan du först berätta vad du heter?”

Den professionella rösten på SOS Alarm var klinisk utan att vara ovänlig. På skärmen visade de digitala siffrorna att klockan var exakt tio noll tre på morgonen. ”Det är så hemskt … det är Marcus.” ”Kan du försöka förklara vad som har hänt?” sa den kvinnliga ope­ ratören. ”Försök att samla dig och berätta.” ”Jag är hemma hos honom.” ”Du måste ge mig en adress.” ”Han andas inte. Han bara hänger där.”

Gråt och chock blandades i det hulkande svaret. ”Jag får inte ner honom.” ”Vilken adress befinner du dig på?” sa operatören igen.

I bakgrunden hördes ett dämpat sorl från kollegor som tog emot andra larm. Hittills hade det varit relativt lugnt, det var söndagsmorgon och lördagskvällens tillbud var sedan länge omhändertagna. Operatören hade gått på sitt skift klockan sex på morgonen och hade redan hunnit dricka tre koppar kaffe. ”Var är du någonstans?” upprepade hon in i mikrofonen.

Nu lugnade den unga personen i luren ner sig lite grann. ”Värmdövägen 10B, i Nacka.”

Flickan nästan gnydde fram orden. ”Vid studentbostäderna”, hickade hon till slut. ”Vi hade bestämt att vi skulle plugga ihop.” ”Vad heter du?” ”Amanda.”

9

Sten_I natt är du död.indd 9

2011-03-11 17:17:13

”Mer än Amanda?” ”Amanda Grenfors.”

Orden var grötiga, tvivlande, som om hon inte kunde ta in det hon såg framför sig. ”Försök att tala om vad som har hänt, Amanda”, uppmanade kvinnan på SOS Alarm.

Hon antecknade under samtalet. Adressen låg ett stenkast från Nacka polisstation, det skulle bara ta några minuter för en patrull att ta sig dit. ”Marcus hänger i taket, från ett rep”, sa flickan. ”Han är alldeles blå i ansiktet.”

Rösten bröts.

Operatören väntade. Det gick några sekunder.

En viskning. ”Jag tror att han är död.”

Hyreshusets ytterdörr stod uppställd när polisbilen anlände. Huset var byggt på fyrtiotalet och de många cyklarna på rad utanför vittnade om att detta var en bostad för studenter, ett av de hus som nyligen hade gjorts i ordning för att möta det skriande behovet från huvudstadens lärosäten.

De två poliserna gick uppför en trappa och in i en lång korridor med ett tiotal dörrar på varje sida. De passerade köket där en hög smutsiga tallrikar fyllde diskhon. På en skåpdörr var en handskriven lapp fast­ tejpad: Plocka undan efter dig, din mamma bor inte här!

Det var tomt på folk men en slarvigt hopknuten soppåse låg i ett hörn.

Att döma av lukten hade den funnits där ett bra tag.

Längst bort i korridoren stod en dörr på vid gavel. Precis utanför, med ryggen mot korridorväggen, satt en blek ung kvinna hopkrupen. Hon bar jeans och svarta sneakers och den tjocka mörkröda tröjan verkade för stor för den tunna kroppen. ”Är det du som är Amanda?” sa den kvinnliga polisen som först kom fram. ”Mmm.” Ett tårstrimmigt ansikte vändes upp mot henne. Polisen satte sig på huk och rörde lätt vid den unga kvinnans arm.

10

Sten_I natt är du död.indd 10

2011-03-11 17:17:13

”Hur är det med dig?” ”Han hänger därinne.” Hon lyfte höger hand och pekade darrigt. ”Från lampkroken.”

Poliserna följde rörelsen med blicken. Solen bröt fram och i det plöts­ liga ljuset som silade in genom fönstret syntes små svävande dammkorn.

De bildade en skimrande gloria runt den ensamma kroppen som ding­ lade från taket. Den hängande hjässan och vinkeln på nacken bekräftade vad de redan anat.

Marcus Nielsen var död.

11

Sten_I natt är du död.indd 11

2011-03-11 17:17:13

Kapitel 2

Han sprang över den mörka knaggliga isen utanför Sandhamn och den rämnade under hans fötter. Vattnet slukade honom och det kändes som om fingrar och tår frös sönder. Det iskalla havsvattnet pressade luften ur hans lungor och drog syret ur hans blod.

Snart skulle han drunkna i den djupa rännan. Ingen skulle komma till hans undsättning därför att ingen visste att han var ute på isen.

Han grät.

Han ville inte dö, inte på det här sättet, inte så ensam och utan att få ta farväl.

Vattnet som tvingade in kylan i kroppen sög ur honom all kraft och han ångrade allt som han inte hade fått sagt eller gjort.

Men hur skulle han ha vetat att tiden redan var utmätt?

Medan känseln försvann insåg han att hjärtat hade börjat slå långsam­ mare, han var på väg in i medvetslösheten. Snart skulle en falsk värme sprida sig i ådrorna, han skulle ge efter och då skulle alltsammans vara över.

Men han ville inte dö så här, inte nu, inte utan Pernilla vid sin sida.

Nu frös han så mycket att han måste släppa taget. Han sjönk tillbaka i det iskalla vattnet medan lemmarna domnade bort. Det gick inte att kämpa emot längre.

Det ringde, gällt och uppfordrande, en ilsken signal som krävde hans uppmärksamhet.

Han öppnade ögonen och förstod att han låg i sin egen säng. Pernilla andades med djupa andetag alldeles intill.

Han sträckte ut armen och famlade efter telefonen på nattduksbordet.

Fingrarna slöt sig om metallhöljet men förlorade greppet och mobilen föll i golvet.

Den tystnade i några sekunder men började sedan ringa igen, ännu högre den här gången. Ljudet ville inte upphöra och Pernilla rörde sig bredvid honom.

12

Sten_I natt är du död.indd 12

2011-03-11 17:17:13

”Det är din telefon”, mumlade hon.

Hennes röst fick honom att slutgiltigt komma tillbaka till verklighe­ ten.

Han svängde benen över sängkanten men när han skulle resa sig och sätta ner vänsterfoten på golvet höll han på att tappa balansen. Han hade fortfarande inte vant sig. Så böjde han sig ner och fick tag i mobilen.

Då han tryckte telefonen mot kinden blev den fuktig av tårar.

Rösten var skrovlig när han svarade. ”Det är Thomas.”

13

Sten_I natt är du död.indd 13

2011-03-11 17:17:13

Kapitel 3

På vägen ut till bilen gick Margit Grankvist igenom den knapphändiga information som det inre befälet hade gett henne över telefon.

Hon hade suttit vid frukostbordet med Bertil när samtalet kom. Båda flickorna sov fortfarande. Bertil lyfte knappt näsan över tidningskanten, han förstod med en gång att hon måste ge sig av.

Han var van vid det här laget. Margit log svagt när hon såg sin gleshå­ rige man framför sig. Han var högstadielärare i engelska och svenska och hon visste att en del väninnor inte tyckte att han var den mest spännande av karlar. Men de hade hållit ihop i mer än tjugo år och hade två fina flickor som snart var flygfärdiga. Anna skulle ta studenten till våren och Linda hade just börjat på gymnasiet.

Margit öppnade bildörren och satte sig i förarsätet. Det var en kylig förmiddag och det kändes att hösten närmade sig på allvar nu. Sensom­ marvädret som rått i flera veckor skulle snart ersättas av kalla vindar och mulna skyar. Det var redan påtagligt mörkare om kvällarna. Dagarna skulle bli allt kortare tills det bara återstod sex timmar av vekt dags­ ljus.

Innan det äntligen vände.

Margit fann det allt svårare att stå ut med den långa, svenska vin­ tern. På senare tid hade hon börjat drömma om en liten våning i södra Spanien, en plats i solen för henne och Bertil när flickorna hade flyttat hemifrån.

Det pep till i telefonen och hon såg att det hade kommit ett sms med nya uppgifter om den döde pojken. Han var visserligen tjugotvå, men hon tänkte på honom som en pojke. Hennes egen Anna var arton, bara några år yngre.

Han hette Marcus Nielsen, studerade psykologi vid Stockholms universitet och hade bott ensam i studentrummet där han hade hittats någon timme tidigare.

Hon vred om startnyckeln och backade ut från garageuppfarten. Det 14

Sten_I natt är du död.indd 14

2011-03-11 17:17:13

var ingen trafik så här dags och det skulle nog inte ta mer än tjugo minuter att ta sig till Värmdövägen.

Margit parkerade utanför porten och låste bilen. Hon nickade åt en uniformerad polis i trappan och passerade flera studenter i morgon­ rock som kikade ut genom sina dörrar. Rättstekniker Staffan Nilssons välbekanta röst hördes redan innan hon steg över tröskeln och in i rummet.

Kroppen hängde fortfarande från kroken i taket men den skulle snart varsamt tas ner och skickas till rättsmedicin i Solna. ”God morgon”, sa Nilsson och böjde på huvudet i Margits riktning.

Hon gick längre in i rummet och såg sig omkring medan hon drog på sig ett par plasthandskar som han hade sträckt fram.

Rummet var förvånansvärt stort för att vara en studentbostad, säkert omkring tjugo kvadratmeter, gissade hon. Ganska fräscht även om pap­ perskorgen svämmade över av snabbmatskartonger och någon damm­ sugare inte verkade ha använts på länge. ”Så här flott bodde studenterna inte när jag pluggade”, sa Nilsson bakom hennes rygg. ”Då fick man nöja sig med rum så små att man knappt kunde vända sig om.”

En prydligt bäddad säng stod direkt till vänster om ingången och framme vid fönstret fanns ett skrivbord med en snurrstol inskjuten.

Mot ena väggen hade Marcus Nielsen ställt en vit bokhylla från Ikea, den sorten som omnämndes i Guinness rekordbok som världens mest sålda. En dörr mittemot sängen ledde till ett trångt duschrum. Margit kunde skymta några toalettpappersrullar på golvet genom öppningen. ”Där har du hans sista hälsning.”

Nilsson pekade på ett papper som låg på huvudkudden. ”Ett avskedsbrev?”

Han nickade och läste högt. ”Förlåt mig, men allting är så svårt. Marcus.”

Margit böjde sig fram och studerade papperet. ”Det är utskrivet från en dator.” ”Ja.” ”Men inte undertecknat.” ”Nej.” 15

Sten_I natt är du död.indd 15

2011-03-11 17:17:13

”Var är datorn, då?” Hon såg på skrivbordet som var belamrat med papper och flera uppslagna böcker. ”Har ni redan tagit hand om den?” ”Nej, jag har inte sett någon.” ”Vad skrev han på i så fall?”

Nilsson ryckte på axlarna. ”Bra fråga.”

Margit gick fram till skrivbordet och tittade efter i lådorna. Sedan öppnade hon garderoben och möttes av en stor hög kläder som låg slar­ vigt instoppade, rent och smutsigt i en salig blandning. På golvet under sängen såg hon en ryggsäck. Hon öppnade den men den var tom. ”Här finns ingen dator i alla fall.” Hon vände sig mot Nilsson igen. ”Känner du någon i hans generation som klarar sig utan en sådan?” ”Han verkar inte ha någon skrivare heller.”

Nilsson hade rätt. Varken papper eller skrivare fanns i rummet. ”Om självmordet var planerat sedan länge kanske han skrev ut avskedsbrevet någon annanstans, till exempel på universitetet”, sa rättsteknikern. ”Det är möjligt.”

Margit gick fram till den döde igen. Takhöjden var något högre än vanligt, så hennes ansikte hamnade i höjd med Marcus Nielsens midja.

Han bar en grå munktröja och slitna jeans. En fläck på tyget avslö­ jade att ändtarmen hade tömt sig i dödsögonblicket. Stanken slog emot henne när hon gick runt kroppen och hon ryggade instinktivt tillbaka och vände bort näsan. Sedan backade hon några steg för att skaffa sig en bättre uppfattning.

Marcus Nielsens ansikte hade stelnat i en vild grimas. Ögonen var halvt slutna och lite drägel hade samlats i ena mungipan. Läpparna var särade och Margit undrade om han hade försökt skrika då snaran drogs åt.

Hade han ångrat sig i samma sekund som fötterna förlorade sitt fäste?

Eller var det bara en muskelspasm som kroppens autonoma system åstadkommit på egen hand?

Håret var onaturligt svart och accentuerades av de likbleka ansikts­ dragen. ”Det kan inte vara hans naturliga hårfärg”, sa Margit.

16

Sten_I natt är du död.indd 16

2011-03-11 17:17:13

”Skulle inte tro det”, sa Nilsson. ”Men obduktionen lär visa det.” ”Hur länge tror du att han har varit död?”

Nilsson kliade sig med pekfingret på näsan. ”Åtminstone en fem sex timmar. Likstelheten har börjat sätta in.”

Margit tittade noga på repöglan från olika vinklar. Den var djupt begravd i halsen, vars hud var missfärgad med stråk av mörkröda och purpurfärgade toner. Repets andra ände var fäst med en stadig knut i en lampkrok i taket. ”Hur tog han sig upp?” sa hon och besvarade sedan sin egen fråga. ”Han måste ha ställt sig på skrivbordet, lagt snaran om halsen och kastat sig därifrån.”

Hon mätte kroppen med blicken. Marcus Nielsen var ganska smal och inte särskilt lång. Men kroppen måste ändå väga en sjuttio kilo, uppskattade hon. ”Att den höll för tyngden”, sa hon halvhögt. ”Du menar kroken?” ”Mmm.” Nilsson rätade på ryggen och betraktade kroken. ”Huset är stadigt byggt, det här är inget fuskbygge som många av fastigheterna från sjuttiotalet.” ”Du menar att om han hade bott i ett sådant hade han klarat sig?” sa Margit.

Hon gick fram till bokhyllan och lyfte upp ett inramat fotografi som stod i ögonhöjd. Det visade den döde tillsammans med en tonårspojke och ett par i medelåldern, förmodligen hans föräldrar och en yngre bror. Vita bokstäver längst ner i hörnet avslöjade att bilden var tagen den tionde juli tjugohundrasex, alltså föregående sommar.

Det såg ut som en semesterbild, de satt på en utländsk taverna och bakgrunden bestod av vita hus med klarblå dörrar. De hade nog befun­ nit sig i den grekiska övärlden, tänkte Margit, på en mysig resa med hela familjen. Utan någon aning om vad som väntade.

Den döde var påfallande lik sin mamma, samma smala ögon och raka näsa. Hennes hår var ljusbrunt men det kanske sonens också hade varit innan han färgade sitt. Marcus ansikte var öppet och han såg intelligent ut, inte alls tyngd av någon inre sorg som fjorton månader senare skulle få honom att ta sitt liv.

17

Sten_I natt är du död.indd 17

2011-03-11 17:17:14

Brodern tog efter pappan, de hade båda blont hår och var aningen rundlagda. Pappan hade lagt armen om den yngre sonens axlar och log brett mot kameran. Förmodligen var det en kypare som hade tagit bilden. ”Han såg trevlig ut”, anmärkte Margit. ”Det gör de flesta, i varje fall innan de dör.”

Svaret var inte sarkastiskt, bara ett torrt konstaterande.

Polishumor, tänkte Margit. Ett sätt att hålla tragedin på avstånd.

Hon ställde dröjande tillbaka fotot på hyllan. Hon visste att pappan arbetade inom kommunen och att mamman var sjuksköterska. Den yngre brodern bodde fortfarande hemma och gick tredje året på gym­ nasiet.

Precis som hennes Anna.

Det här var kanske det sista fotografiet som hade tagits på hela famil­ jen. Det skulle inte bli fler. Föräldrarna måste underrättas så snart som möjligt och Margit såg inte fram emot uppgiften.

Nilsson tog fram något ur sin stora svarta väska och försvann in i duschrummet. ”Finns det tecken som tyder på något annat än självmord?” sa hon till Nilssons ryggtavla.

Han skakade på huvudet utan att vända sig om. ”Inte på det här stadiet. Men vi säkrar förstås fingeravtryck och andra biologiska spår, om det finns några.” ”Var är flickan som hittade honom?” ”Hon sitter i köket med Torunn. Hon var väldigt chockad när vi kom.” ”Inte så konstigt under omständigheterna.”

Margit kastade ett sista öga på böckerna som stod i bokhyllan. Många av dem hade titlar på engelska som anspelade på psykologiska ämnes­ områden. På skrivbordet låg det fler böcker som såg ut som kurslit­ teratur. ”Han läste psykologi vid Stockholms universitet”, sa Margit. ”Jag undrar om han hade egna psykiska problem?”

Nilsson visade sig i dörröppningen. ”Du menar den sorten som gör att man tar sitt liv?”

18

Sten_I natt är du död.indd 18

2011-03-11 17:17:14

Kapitel 4

Nora Linde betraktade trött sin sons stökiga rum. Sedan separationen mellan henne och Henrik var ett faktum hade Adam alltmer flytt till sin dator. Medan klädesplaggen samlades på golvet satt han fastklistrad framför skärmen och chattade eller spelade dataspel. Det var som om han föredrog den virtuella världen framför den verkliga. Han svarade inte på tilltal och ville knappt sitta kvar vid middagsbordet för att inte förlora dyrbar datatid.

Nora försökte sätta gränser men det var inte lätt när Henrik och hon hade olika syn i frågan. Vad hjälpte det att hon insisterade på ett begrän­ sat antal timmar per dag när Henrik lät pojkarna spela fritt då barnen bodde hos honom. Om det hade varit svårt att komma överens när de levde tillsammans, var det ingenting mot hur det hade blivit nu.

Bara några veckor efter att Henriks otrohet avslöjades ett halvår tidi­ gare hade hon med yrkesmässig effektivitet, hon var ju trots allt jurist, sett till att alla skilsmässohandlingar lämnades in till domstol. Eftersom de hade barn under sexton år krävdes en betänketid på sex månader innan äktenskapet kunde upplösas.

Nora behövde inte någon betänketid. Hon var fullständigt klar över att hon inte ville vara gift med Henrik längre. De kunde knappt byta två ord utan att börja gräla och hon drog sig i det längsta varje gång hon var tvungen att ringa honom. Men ibland kunde det inte hjälpas. Med en sjuåring och en tolvåring var det ständigt saker som måste diskuteras.

Men varje gång hon slog hans nummer hoppades hon att telefonsva­ raren skulle gå igång.

Det värsta var när Marie, Henriks nya kvinna, svarade. De hade flyttat ihop under sommaren och hon hade snabbt gjort sig hemmastadd i det radhus i Saltsjöbaden som varit Noras och Henriks i så många år. Marie hade en ljus, lite gäll stämma och pratade fort och andlöst, som om hon alltid var förvånad över hur världen kunde te sig. ”MarieafGrénier”, sa hon i ett enda andetag.

19

Sten_I natt är du död.indd 19

2011-03-11 17:17:14

Varje gång tänkte Nora surt att nu borde hennes före detta svärmor vara nöjd. Äntligen hade hennes uppburne röntgenläkare till son skaffat sig en kvinna som kunde föra sig i de fina salongerna. Visserligen var hon knapadel, men släkten var likafullt inskriven i det svenska Rid­ darhuset och Marie var uppvuxen på en herrgård.

Precis det som Henriks mamma Monica Linde i åratal hade önskat sig istället för Nora, som visserligen hade en juridisk examen, men också var den första i sin släkt som hade tagit akademiska poäng.

Snart skulle Simon fylla år och då måste hon klara av att fira honom tillsammans med Henrik, vad hon än tyckte om sin exman. Men tanken på födelsedagskalaset fick magen att knyta sig.

Nora petade med foten på högen med smutsiga kläder på golvet. ”Adam”, ropade hon i riktning mot vardagsrummet där han tittade på tv. ”Kom och städa upp här.”

Det gick några sekunder och sedan ropade hon ännu en gång, nu mer uppfordrande: ”Adam.”

Ljudet av steg avslöjade att den skärpta tonen hade gjort susen. Hen­ nes surmulna son närmade sig. ”Måste du alltid tjata?”

Trots att det var det sista hon ville kände Nora irritationen komma smygande. ”Jag tjatar därför att du tvingar mig till det. Om du höll efter lite mer skulle jag inte behöva göra det.” ”Pappa håller inte på så där.”

Det sved till inom Nora. Med osviklig precision hade Adam skickat iväg en kommentar som tog precis där den skulle. ”Men nu är du hos mig och inte hos pappa.” Hon ångrade redan orden men kunde inte hejda sig. ”Dessutom har pappa städhjälp och det har vi inte råd med.”

Ett föraktfullt ögonkast var allt hon fick till svar.

Jag vill ju att de ska trivas hos mig, tänkte Nora. Varför slutar det alltid med att jag gnatar på dem?

Som för att understryka sina dystra tankar fångade hon en glimt av sig själv i spegeln på väggen.

Hon hade alltid varit slank men nu var hon mager. Om inte hennes 20

Sten_I natt är du död.indd 20

2011-03-11 17:17:14

diabetes tvingat henne till regelbundna måltider skulle hon aldrig ha kommit ihåg att äta, aptiten hade gått totalt förlorad det senaste halvåret.

Det axellånga rödblonda håret behövde klippas och hon hade mörka cirklar under de grå ögonen.

Nora visste med sig att hon inte fick tillräckligt med sömn men förstod inte hur hon skulle kunna ändra på det. I portföljen låg en hög dokument från banken som hon borde läsa inför veckan. Det skulle bli ännu en sen kväll. ”Jag kan hjälpa dig”, sa hon i ett försök att släta över, och böjde sig ner för att plocka upp några smutsiga strumpor och kalsonger som låg under sängen. ”Mmm.” Han såg inte upp. ”Adam, kom igen. Jag vet att det här inte är så lätt, men vi måste ändå försöka.” ”Mmm”, kom det igen.

Hon lade en hand på hans arm. ”Snälla du …” Hon tog sats. ”Jag tänkte att vi kunde åka till Sandhamn nästa helg? Du kan ta med dig en kompis om du vill. Pappa ska på en konferens så ni är hos mig två helger i rad.”

Ett svagt leende kunde anas i det smala ansiktet.

Båda pojkarna älskade att åka till ön, särskilt nu när de hade flyttat in i Brandska villan, Sandhamns kanske vackraste hus som Nora några år tidigare hade ärvt av sin granne Signe Brand.

Under sommaren hade de med gemensamma krafter fräschat upp inredningen och tapetserat om sovrummen. Till och med Simon hade lärt sig att stryka på tapetklister i jämna lager. Han hade varit så djupt koncentrerad att han nästan skelade av ansträngningen.

De hade inte bara bytt bostad på Sandhamn. Nora hade hittat en ljus trea i ett hyreshus centralt i Saltsjöbaden som rymde henne och sönerna. Pojkarna delade det större sovrummet och själv hade hon tagit det mindre. Köket var stort och soligt precis som vardagsrummet och i ett litet utrymme innanför köket hade hon lyckats klämma in ett skrivbord så att hon fick en egen arbetsvrå. Det låg ungefär en kvart från deras gamla hem.

Adams röst avbröt hennes tankar.

21

Sten_I natt är du död.indd 21

2011-03-11 17:17:14

”Får jag ta med Wille?”

William Åkerman hade varit Adams bästa vän sedan de började mel­ lanstadiet. Pojkarna hade blivit ännu tightare under det sista halvåret då Adam försökt vänja sig vid att bo på olika håll varannan vecka.

Hon lade armen om hans axlar och tryckte honom intill sig. Som barn hade han varit vitblond men nu hade håret blivit sandfärgat. Det var inte lika mörkt som Henriks, men annars var far och son kopior av varandra. ”Han får gärna följa med.” ”Tack mamma.”

Adams tonfall hade mjuknat och Nora kände hur tyngden i bröstet lättade.

Tankarna gick till Thomas, hennes barndomsvän och Simons gudfar.

Han hade sommarhus på Harö bara tio minuter från Sandhamn. Skulle hon ringa och säga att de tänkte åka ut nästa helg?

22

Sten_I natt är du död.indd 22

2011-03-11 17:17:14

Kapitel 5

När Margit närmade sig köket hörde hon dämpade snyftningar och någon som talade i lugnande ton. Hon steg in i rummet och såg att gråten kom från en ung kvinna som satt vid ett runt köksbord. Bredvid henne satt en polis i trettiofemårsåldern som Margit kände igen, det måste vara Torunn. ”Det här är Amanda”, sa Torunn och reste sig så att Margit fick plats. ”Hur är det med dig?” sa Margit och slog sig ner på det ännu varma sätet. ”Inte så bra”, viskade Amanda. ”Jag förstår att det här är jobbigt, men kan du berätta hur det gick till när du upptäckte din vän?” ”Vi hade bestämt att vi skulle träffas i dag. Vi har en uppgift till i morgon och skulle göra klart den nu på förmiddagen.” Ögonen var stora och gråten hade fått ögonfransarna att klibba ihop till spretiga svarta flugben. ”Så ni är studiekamrater?” ”Ja. Vi läser på psykologprogrammet tillsammans.” Ansiktet drog ihop sig. ”Läste, menar jag.”

Margit klappade henne på armen. ”Kommer du ihåg om dörren var öppen när du kom hit?” ”Jag tror att den var stängd.” ”Men var den låst inifrån? Har du en nyckel?”

Amanda skakade på huvudet. ”Den var olåst. Jag knackade först, men när han inte öppnade kände jag på handtaget och gick in.”

Hon avbröt sig när hon påmindes om synen som hade mött henne någon halvtimme tidigare. Det ryckte i munnen och hon pressade en knuten näve mot den som för att inte brista ut i gråt igen.

Margit väntade utan att skynda på flickan.

23

Sten_I natt är du död.indd 23

2011-03-11 17:17:14

”Och då hängde han bara där”, sa Amanda till slut. ”I taket, och han stirrade fastän han var död. Hela tiden stirrade han på mig.”

Hon dolde ansiktet i händerna. ”Såg du till någon annan i korridoren när du kom?” sa Margit. ”Nej, alla sov, jag var ju ganska tidig.”

Margit lade sin hand över Amandas. ”Är du säker på att du inte lade märke till någon annan?”

Från korridoren hördes röster och ljudet av flera personer som när­ made sig. Margit antog att det var sjukvårdspersonal som hade kommit för att ta med sig kroppen. Nilsson hade väl klarat av det han skulle vid det här laget. ”Jag minns ingen alls”, sa Amanda igen. ”Var ni nära vänner, du och Marcus?” ”Ja.” Amanda sträckte sig efter ett glas vatten som stod på bordet och drack några klunkar. ”Alltså, vi pluggade ihop. Det har vi gjort de senaste terminerna. Vi började samtidigt på universitetet. Men vi var inte tillsammans eller så.” ”Vad höll ni på med just nu?” ”Vi läste en kurs som heter Grupper och grupprocesser och hade börjat förbereda våra uppsatser.” ”Vet du om Marcus ägde en dator?”

Ett drag av förvirring drog över flickans ansikte, som om hon inte riktigt förstod frågan. ”Det är klart att han gjorde.” ”Vi kan inte hitta den.”

Det gick några sekunder medan Amanda verkade tänka efter. ”Har ni sett efter i hans ryggsäck? Eller i sängen? Han låg mest i sängen och skrev.” ”Inte vid skrivbordet?” ”Nä, där hade han bara alla grejer.” ”Vet du om han hade någon skrivare i rummet?” ”Nej, det tror jag inte. Jag har inte sett någon i alla fall.” ”Är du säker på det?”

Amanda nickade.

24

Sten_I natt är du död.indd 24

2011-03-11 17:17:14

”Var gjorde han sina utskrifter, då?” undrade Margit.

Den unga kvinnan hade fått tillbaka lite färg i ansiktet. Hon såg mer samlad ut än tidigare men kunde inte låta bli att nervöst dra i tröjär­ marna. De var redan uttöjda och täckte halva knogarna. ”Det finns en skrivare på universitetet som man kan använda. Det gör de flesta, jag med.”

Det var inget konstigt med det, tänkte Margit. Ett självmord planera­ des ofta i förväg. Om Marcus Nielsen inte hade någon egen skrivare hade han antagligen sett till att printa ut avskedsbrevet någon annanstans.

Han kunde ha förberett sitt självmord i veckor, kanske månader.

Det enda som inte riktigt stämde var att han hade bett Amanda komma över den här morgonen. Men kanske ville han att någon skulle finna honom snabbt? ”När bestämde ni att ni skulle träffas?” ”I fredags, på biblioteket, när vi inte blev klara med uppgiften.”

Margit rätade på ryggen. Stolen var hård och obekväm, en billig pinnstol som säkert inte hade kostat många kronor. Men så var student­ bostäder inte heller kända för sin påkostade inredning. ”Har Marcus uppfört sig annorlunda på något sätt den senaste tiden?

Har han varit upprörd eller nedstämd?”

Amanda skakade på huvudet. ”Nej, han har varit precis som vanligt. Det är därför jag inte kan fatta …”

Rösten bröts. Tårarna började rinna igen.

Margit väntade på att hon skulle lugna sig. Flickan måste skickas hem i en patrullbil så snart de var klara. ”Hade han någonsin talat om att begå självmord?” sa hon efter en stund. ”Nej, absolut inte.”

Amandas svar kom fort och med eftertryck. ”Det är du absolut säker på?” ”Ja.” ”Och ni var så nära vänner att du skulle ha lagt märke till om han grubblade över något?”

Amanda nickade så häftigt att det mörka håret föll fram över pannan och dolde ansiktet.

25

Sten_I natt är du död.indd 25

2011-03-11 17:17:14

”Ja, vi talade om det mesta.”

Margit lutade sig fram. ”Jag måste fråga dig om det här, även om det känns svårt. Kan du komma på något skäl till att han skulle vilja dö?” ”Nej, sa jag ju.” Amandas röst hade blivit påstridig, och hon såg Margit rätt i ögonen. ”Marcus var inte deprimerad. Han var ganska lågmäld av sig men inte på det sättet.”

Självmördare berättar inte alltid om sina planer, tänkte Margit. Men statistiken talade sitt eget språk. Det var regel snarare än undantag att vänner och anhöriga insisterade på att det inte hade funnits några tecken på att något var fel.

En plötslig rörelse fick henne att vrida på huvudet. En lång man var på väg in i köket där de satt.

Det blonda håret, där grå stänk skymtade, var fortfarande rufsigt. Det såg ut som om han bara hade dragit fingrarna igenom det. Ögonen var svullna som om han nyss hade vaknat ur en tung sömn och de breda axlarna var lätt framåtskjutna.

Hon anade snarare än såg den lätta hältan som påminde om hur nära han hade varit att dö på isen utanför Sandhamn i vintras. ”Thomas.”

26

Sten_I natt är du död.indd 26

2011-03-11 17:17:14