9789137136592

Thomas

ENGER

FA N T O M - S M Ä R TA Översättning Margareta Järnebrand

Tidigare utgivning Skendöd 2011

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Gyldendal Norsk Forlag AS 2011 Omslag Peter Stoltze Tryckt hos Scandbook AB, Falun 2012 isbn 978-91-37-13659-2

Fantomsmärta – smärta som tycks komma från en ”fantomlem”, en kroppsdel som fysiskt gått förlorad genom amputation eller olyckshändelse eller där nerverna inte längre funge­rar normalt.

Smärtan kommer inte från själva kroppsdelen utan är en inbillad smärta orsakad av ”felrapporteringar” i nervsystemet.

Prolog

Jockes Harley står redan där.

Tore Pulli parkerar och tar av sig motorcykelhjälmen. Det knastrar när han sätter ner foten i marken. Fönstren i den nedlagda fabriksbyggnaden stirrar blint ut i mörkret. Tystnaden är kompakt och kuslig.

Pulli hänger hjälmen på styret och går bort till dörren. Gångjärnen gnisslar när han skjuter upp den. Pulli går in, prövande. ”Jocke?”

Rösten kastas tillbaka från väggarna. Kängorna klapprar mot betonggolvet. Långsamt vänjer sig ögonen vid mörkret, men han ser bara kala golv och väggar, bjälkar och pelare inkapslade i spindelväv. Oktobervinden viner in genom de spruckna glasrutorna. Det ångar ur hans mun.

Det här är nästan som förr i tiden, tänker Pulli och tar några steg till in i lokalen. Spänningen före konfrontationen. Han känner adrenalinet pumpa, och han gillar det.

Hans blick dras till något som ligger på golvet längre in i dunklet. Försiktigt närmar han sig. En kompakt stank av urin och metall möter honom. Han trampar i något kletigt, blir tvungen att parera med ett steg åt sidan för att inte ramla omkull. Pulli tar fram mobilen, lyser med den ner på golvet.

Då ser han vad han har trampat i.

Framför honom ligger en människa. Ryggen på den blodiga skinnjackan är full med revor. Ovanför jackkragen lyser kraniet vitt genom den tatuerade och slätrakade hårbottnen.

Han känner igen den där tatueringen. Det är bara Joachim Brolenius som har Go to hell skrivet i nacken.

7

Mobilen slocknar.

Pulli ser sig snabbt omkring, lyssnar, hör bara djup tystnad.

Lokalen verkar tom, bortsett från Jocke, mannen som Pulli hatade djupt och intensivt men som han för allt i världen inte ville se död. Åtminstone inte nu.

Han böjer sig ner, tar tag i skinnjackan och vänder på den tunga kroppen. Ansiktet är förvridet och blodigt, munnen öppen.

Pulli lägger två fingrar mot halspulsådern men drar genast åt sig handen. Halsen är varm, men mjuk och lös, som en våt, sönderskuren tvättsvamp.

Sedan ser han det, på golvet. Knogjärnet.

Hans eget knogjärn.

Hur i helvete har det hamnat här?

Han drabbas av en fasansfull insikt. Många visste om mötet, och flera personer såg honom ge sig i väg. Alltför många visste att knogjärnet brukade hänga på väggen hemma i arbetsrummet.

Och nu har han blod på händerna, kläderna och skorna.

Någon har försökt sätta dit honom. Någon har för fan försökt sätta dit honom.

Pulli är just på väg att ta upp knogjärnet och skynda därifrån när han hejdar sig. Du har rört vid liket, tänker han. Det är dina fingeravtryck på Jockes skinnjacka. Gör inte det hela värre än det är.

Han tar fram mobilen igen. Med blodiga fingrar slår han numret till larmcentralen. Du vet vad som är sant, säger han till sig själv. Tala sanning, så kommer det här att gå bra.

Du har ingenting att vara rädd för.

8

DEL I

Kapitel 1

22 månader senare Skriket är alltid detsamma.

Henning Juul blinkar, trevar sig fram till strömbrytaren. Lakanet under honom är vått, luften dallrande varm. Med en fuktig hand låter han fingrarna stryka över ärren på halsen och i ansiktet. I hans huvud dunkar en basrytm som strömmar ut genom ett öppet fönster på Steenstrups gate. En bit bort vrålar en motorcykel i väg innan det blir tyst. Som ett crescendo inför en plötslig död.

Henning drar djupa andetag, försöker ta livet av drömmen som lever kvar inom honom som en knivskarp film. Men den låter sig inte suddas ut.

Drömmen hade börjat i harmoni. De skulle bara ut och åka kälke, Jonas och han. Det var en dag då ett tjockt lager snö hade lagt sig över marken under natten. I korsningen vid Birkelunden kunde de bara nätt och jämnt skymta spårvagnsrälsen som spikraka silverrännor i marken. Snöflingorna, som fortfarande dansade tätt i luften, smälte innan de hann fastna på Hennings kinder.

Han drog Jonas efter sig på kälken nedför Toftes gate och ut i Sofienbergparken, där barnen såg ut som svarta streck i den lilla backen nedanför kyrkan. Jonas styrde energiskt från sida till sida.

Henning andades ansträngt när de var framme. Han var just på väg att sätta sig baktill på kälken när Jonas hejdade honom. ”Inte du, pappa! Bara jag!” ”Okej. Men då får du dra upp kälken själv efteråt.” ”Jadå!” ”Lovar du?”

11

”Jaaaa!”

Henning visste att de våta snöflingorna var mer långlivade än löftet Jonas just hade givit. Men det gjorde ingenting. ”Putta på, så att jag får hööög fart!” ”Okej. Håll i dig ordentligt. Räkna till tre.”

Sedan räknade de tillsammans: ”ETT! TVÅ! Ooooch TRRREEE!!!”

Och Henning gav Jonas en kraftig puff, hörde pojken tjuta av glädje när han satte i väg, registrerade att andra barn tittade på, att de gillade synen av den lille pojken med ljusblå mössa som susade nedåt mot hoppet som någon hade gjort mitt i backen.

Och han träffade det, flög ett stycke men landade snabbt och skrek lyckligt igen medan han vred på ratten för att inte köra på en flicka som kom från andra hållet. Hon vände sig om och följde Jonas med blicken medan han drev ut mer och mer åt vänster.

Mot trädet.

Henning såg det också, vart pojken var på väg, med de små händerna hårt knutna kring ratten. Henning började springa nedför backen, men fötterna fick inget fäste i sluttningen. Han halkade och föll, rullade runt några gånger innan han lyckades ta sig upp igen.

Snöflingor, röster och stoj tappade fart och styrka medan Henning formade läpparna till ett rop. Men det kom inget ljud. Han såg förtvivlat på föräldrar som stod som fastfrusna och bara tittade på. Till slut blundade han. Ville inte se på det som hände.

Ville inte se sin son dö. Inte en gång till.

Sedan var Jonas borta. Likaså marken och snön, träden och människorna. Omkring honom var det mörkt. En omisskännlig lukt av rök stack i näsan. Och trots att han inte kunde se Jonas var det lätt att höra hans rop. Paniskt fäktade Henning med armarna för att slå hål på mörkret som vällde upp framför honom, men det hjälpte inte. En intensiv värme sved i ansiktet. Det blev svårt att andas, och han började hosta.

Genom röken skymtade en strimma av ljus. Henning blinkade och fokuserade på öppningen som blev allt större, han kunde se en dörr längre in, en dörr som höll på att förtäras av lågor. Han hostade på nytt. Sedan blev strimman smalare igen, och snart 12

hade röken täppt till hålet helt och hållet. Det var brännhett, och svart överallt. Och det var då Jonas skrek.

Igen.

En röd blinkning får Henning att släppa ut luften. Blicken söker sig mot den andra brandvarnaren i rummet. Henning väntar på att den ska avge sitt cykliska friskhetsblink. Men det går några sekunder. Det går några till. Och ytterligare några. Han känner en klump krypa uppåt i bröstet och sprida sig till axlarna, till nacken. Sedan lyser det. Rött och snabbt.

Han sjunker ner på kudden och andas, ligger och väntar på att odjuret i bröstet ska sansa sig. Snart går det lugnt. Han känner på ärren i ansiktet igen. Det svider fortfarande. Inte bara på utsidan.

Och det kommer att fortsätta svida, tänker han, ända tills han har fått klarhet i vem som satte eld på hans lägenhet. Vem som såg till att den finaste pojken i världen inte lever längre.

Henning vrider sig mot sängbordet. Klockan har inte ens hunnit bli halv elva. Huvudvärken han gick och lade sig med för en och en halv timme sedan dunkar fortfarande. Han masserar tinningarna medan han lufsar ut i köket och tar fram den sista colaburken ur kylskåpet. I vardagsrummet röjer han kläder och tidningar ur soffan innan han sätter sig ner och öppnar burken.

Ljudet av bubblor som stiger mot ytan gör honom sömnig. Sedan blundar han och önskar sig en dröm utan snöflingor.

13

Kapitel 2

”Är ni färdiga snart, eller? Jag vill hem.”

Gunhild Dokken lutar sig fram över disken och tittar ut i lokalen. En låt med Jokke & Valentinerne strömmar ur högtalarna.

På en bänk längre in ligger Geir Grønningen och pressar 135 kilo upp från bröstet samtidigt som han stönar. Intill spegeln bakom honom står en kortvuxen, kompakt man och följer skivstångens rörelser med händerna – utan att hjälpa till. ”Vi har bara ett par omgångar kvar”, säger Petter Holte utan att lyfta sin koncentrerade blick.

Dokken vänder sig om och tittar upp mot klockan på väggen.

Den är snart 22.45. ”Det är fredag, grabbar. Fredag kväll till och med, klockan är snart elva. Kan ni inte hitta på något annat att göra?”

Ingen av dem svarar. ”Ta i nu”, säger Per Ola Heggelund, mannen som står med armarna i kors vid änden av bänken. Grønningen håller på att få skivstången över sig. Holte lägger ett försiktigt tryck under stången och backar upp Grønningens skälvande armar. ”Ett till”, säger han. ”Du klarar ett lyft till.”

Grønningen drar ett djupt andetag, sänker stången mot bröstet och pressar allt vad han orkar. Musklerna skälver medan Holte låter honom kämpa för varje millimeter, ända tills kilona är uppe och Grønningen med ett vrål kan sätta stången på plats i hållaren.

Han gör en grimas och klämmer på bröstmusklerna, kliar sig i det toviga skägget och skakar det långa, glesa håret ur ansiktet. ”Bra jobbat”, säger Heggelund och nickar imponerat. Grønningen sneglar på honom.

14

”Bra? Det var helkasst. Jag brukar klara mycket mer än så.”

Heggelund ser nervöst på Holte men får bara en sur blick tillbaka. Holte lossar magbältet medan han granskar sig själv i spegeln. Det rakade huvudet är – liksom resten av mannen – solariebrunt. Han rättar till de svarta handskarna och studerar musklerna under det åtsittande, vita linnet, nickar belåtet när han spänner musklerna och spelet i överarmarna blir synligt. Han justerar Better Bodies-byxorna en smula innan han vaggar bort mot disken, där Gunhild Dokken står och bläddrar ointresserat i en veckotidning, med luggen hängande ner framför ögonen. ”Ska du göra något sedan, eller?” frågar Holte och stannar framför henne. Rösten är len och förväntansfull. ”Jag ska hem”, svarar hon utan att lyfta på huvudet.

Holte nickar långsamt medan han ser granskande på henne. ”Vill du ha sällskap?” ”Nej”, svarar hon snabbt.

Holtes näsborrar vidgar sig. ”Du får inte besök av någon annan?” ”Det har inte du med att göra”, fnyser Dokken.

Efter en kort paus vänder sig Holte mot Grønningen, som nickar uppmuntrande tillbaka. ”Det är bara vi här”, säger Holte. ”Jag kan gärna låsa åt dig om du vill.”

Dokken slår ihop veckotidningen med en snabb handrörelse. ”Hade du inte kunnat säga det lite tidigare? Medan det fortfarande var något kvar av kvällen?” ”Jo, men jag …”

En skugga lägger sig över Holtes ansikte när han sänker huvudet. ”Okej”, suckar hon irriterat. ”Du vet var nycklarna finns.”

Dokken går bort till en tamburmajor och tar på sig en tunn, svart jacka. Hon lägger mobilen i väskan och hänger väskan över axeln. ”Förta er inte nu.” ”Vi ska inte träna igen förrän på söndag.” ”Wow”, säger hon ironiskt. ”En dag ledigt.”

Holte ler snabbt och följer henne med blicken medan hon 15

­ arscherar mot dörren. Det pinglar i en klocka ovanför henne m innan dörren bestämt glider igen. Sedan är hon borta i kvällsmörk­ ret. Holte skakar nästan omärkligt på huvudet innan han går in bakom disken, stänger av musiken och letar fram en Metallica-cd ur stället – And Justice For All. Han sätter på det åttonde spåret – ”To Live Is To Die” –, drar upp ljudet och snabbspolar fram till mitten av låten. ”Blev det inget napp nu heller?” ler Heggelund när Holte är tillbaka. Holte blänger ilsket på honom men svarar inte. I stället frågar han vems tur det är. ”Heggis”, svarar Grønningen och ser på Heggelund. ”Japp, det är det”, bekräftar denne karskt. Han går bort till skivstången och tar bort 15 kilo på vardera sidan. Sedan sätter han sig och andas djupt några gånger innan han lägger sig ner och hittar punkten där han alltid placerar fuck you-fingret. Återigen fyller han lungorna med luft. Bakom honom har Holte på nytt fattat posto, medan James Hetfield pratsjunger ”when a man lies, he murders some part of the world”.

Heggelund lyfter av stången från hållaren, vikterna klirrar mot varandra innan han sänker stången och pressar upp den igen. Första lyftet går fint, han försöker hitta en lugn rytm, och nästa går också bra. Två lyft senare har grymtningarna blivit mer aggressiva. Holte rätar på ryggen, ser till att stå stadigt på fötterna innan han lägger händerna under stången, redo att hjälpa till.

Han ser på Grønningen, som nickar samtidigt som han kommer några steg närmare. I musikanläggningen övergår Metallica till det stenhårda riffet i början av ”Dyers Eve”.

Heggelund blundar och uppbådar alla krafter han har till nästa lyft, men skivstången rör sig inte. Han öppnar ögonen. Holtes händer har flyttat sig från undersidan till ovansidan av stången.

Grønningen har kommit fram till sidan av bänken. Sedan sätter han sig grensle över Heggelunds mage. Heggelund stönar djupt.

Holte drar stången mot sig och låter den stanna några centimeter ovanför Heggelunds adamsäpple. Hans ögon fylls med panik. ”Vad … vad …” ”Hur länge har du varit här?” frågar Grønningen. ”Två månader? Två och en halv, kanske?”

16

Heggelund försöker säga något, men alla krafter går åt till att hålla skivstången från halsen. ”Tror du vi är dumma, eller?” säger Holte och stirrar hårt på honom. ”Tror du att vi låter vem som helst träna med oss utan att kolla vem han är först?”

Heggelund får inte fram något annat än gurglande ljud. ”Du har ljugit för oss”, säger Holte mellan sammanbitna tänder. ”Försökt lura oss. Tror du inte vi vet att du ska börja på polisskolan till hösten?”

Heggelund spärrar upp ögonen ännu mer. ”Vad är du ute efter egentligen?” frågar Grønningen. ”Tittat för mycket på TV? Trodde du att din karriär skulle få en kick start? Undercover, liksom?” ”Det klarade du inte”, övertar Holte. ”Det klarar ingen!” ”Please”, vädjar Heggelund medan armarna skälver. Holte trycker ner stången tills den får hudkontakt. Det blixtrar ur hans ögon. ”Har du tänkt komma hit igen?” frågar Grønningen. Heggelund kniper ihop ögonen, försöker skaka på huvudet. I ansiktet har tårar blandats med pärlor av svett. ”Har du tänkt säga något om det här till någon?” fräser Holte.

På nytt försöker Heggelund flytta på huvudet. Grønningen ser på honom i några sekunder innan han stiger av och nickar mot Holte. Heggelund kan nätt och jämnt andas, men Holte flyttar inte stången. ”Det räcker nu”, säger Grønningen. Holte svarar inte. ”Petter!”

Motvilligt lyfter Holte stången, får hjälp av det lilla som återstår av Heggelunds krafter. Snart smäller det i hållaren. Holte vänder sig om, nappar åt sig en handduk medan han fnyser föraktfullt. Grønningen drar honom åt sidan. ”Fan, du kunde ju ha tagit livet av honom!” viskar han.

Holte svarar inte, ser bara på Heggelund, som kippar efter andan. Tårarna har gjort hans kinder våta, ögonlocken tunga. ”Det finns en gräns”, säger Grønningen. ”Har du glömt allt vi lärde oss av Tore?”

Holte svarar inte, tar bara några steg därifrån. Heggelund reser 17

sig sakta upp i sittande ställning medan James Hetfield brölar i ljudanläggningen. Grønningen vänder sig om och tar några steg mot Heggelund, som fortfarande håller sig kring halsen. Grønningen väntar tills han får ögonkontakt innan han gör en nickande rörelse med huvudet, i riktning mot dörren. Heggelund pallrar sig upp. Med vacklande steg går han mot dörren, där klubbens namn lyser mot honom med blodröda bokstäver: VEKT & RESPEKT.

18

Kapitel 3

Ett skarpt ljus får Henning att blinka. Ögonen känns som sandpapper. Han gnuggar bort sömnen, känner hur det värker i korsryggen.

Sakta häver han sig upp. Colan på bordet har blivit varm, men han tar en klunk ändå, låter den skumma i munnen innan han sväljer och smackande känner smaken av det mörka sockret. Utanför flyter olika schatteringar av blå himmel ihop med varandra. Han släpper in varm sommarvind genom ett fönster i vardagsrummet. En svala skriker, men ingen svarar. Ovanför huset mittemot snuddar en gul lyftkran vid trädtopparna.

Henning går in i sovrummet, tar två tabletter ur pillerburken på sängbordet och sväljer dem utan vatten innan han fortsätter ut i köket och ser på den kaotiska högen av tidningar och papper på matbordet. Han sätter sig framför datorn, stöter emot ett av bordsbenen så att det skvalpar i en kaffekopp med mörkbruna ringar på insidan. Sakta fäller han upp skärmen. En gammal version av startsidan för 123nyheter.no slår emot honom innan den omedelbart uppdateras. Henning ögnar igenom toppnyheten, scrollar sig nedåt och noterar snabbt att det inte har hänt något särskilt under natten. Värmebölja i Europa. Ryssland tror att Iran snart kan framställa en atombomb. Två svårt skadade i en trafikolycka i Hedmark. En tjej han har sett förut men inte kommer ihåg namnet på har tröttnat på sina silikontuttar.

Henning kollar konkurrenterna också, trots att han inte vet varför han ids. Det är samma nyheter överallt. Men det är så han börjar dagarna. Så han brukade börja dagarna också, innan Jonas dog.

19

Det är redan snart två år sedan, tänker Henning. För de flesta är två år en evighet av ögonblick och minnen uppradade efter varandra. För honom är det ingenting. Inte ett enda spår har han lyckats hitta. Det skulle ha varit så mycket enklare om han bara hade kunnat minnas något från dagarna och veckorna före branden. Överst i pappershögen stirrar Mikael Vollan på honom, mannen som skickade 153 miljoner elektroniska brev av spam-typ till företag och privatpersoner via konton som han öppnade med hjälp av falska identiteter. Vollan gjorde reklam för pyramidspel och andra falska drömmar, så att folk skulle betala för något som inte existerade. Henning blev så trött på att bli överhopad med skräppost att han bestämde sig för att kolla upp vem som låg bakom och vad han eller hon tjänade på det. Tillsammans med 6tiermes7, Hennings anonyma källa inom polisen, och sin gode vän, hackaren Atle Abelsen, lyckades han så småningom nysta upp Vollans nätverk. När de viktigaste bitarna var på plats överlät Henning utredningen åt Lotteritilsynet, Økokrim och med tiden även Kripos, i utbyte mot att han fick några timmars förvarning innan lagens långa arm skred till verket. Vollan dömdes senare till sju års fängelse, utöver att han fick betala skadestånd.

Henning granskar utskrifterna en gång till innan han lägger dem åt sidan med en suck. Vollan gav uttryck för både ånger och lättnad i rättssalen, var glad över att någon till sist satte stopp för honom. Det blev en besatthet, som han uttryckte det. Han hade inte heller pengar kvar till att betala någon för att ta livet av Henning. Eller av Jonas.

Missmodig drar Henning med händerna över ansiktet. Något kommer att dyka upp, säger han till sig själv. Det måste det göra.

20

Kapitel 4

Tore Pulli brukade tycka om att se sig själv i spegeln. Det superkorta håret. De himmelsblå, blanka ögonen. Den kraftiga näsan.

Det täta, välansade skägget. Den spetsiga hakan, som ingen någonsin hade lyckats träffa utan att få sin egen sönderslagen efteråt. Kedjorna runt halsen. De åtsittande kläderna. Han brukade älska att se hur musklerna svällde, hur ådrorna avtecknade sig under den tatuerade, solbrända huden. Ingen behövde betvivla att han, Tore Pulli, var en kille som man helst inte skulle jävlas med.

Men han ser inte allt det där längre. Kläderna smiter inte åt lika hårt kring kroppen. Det som tidigare var hårdpackad explosivitet, fruktad och utlovad, framstår nu bara som ett avlägset minne.

Pulli öppnar kranen, låter vattnet rinna tills det blir kallt innan han böjer sig fram och lägger ansiktet i kalla, våta händer. Han gnuggar sig i ögonen, stryker med fingrarna över kinderna, pannan, vikarna och månen innan han torkar sig med en vit handduk. Är du redo? frågar han ansiktet i spegeln. Ska du verkligen göra det här?

Veronica möter hans blick från fotot på anslagstavlan av kork.

Som alltid ser hon rakt på honom med sitt ungdomligt vackra leende. Och som alltid undrar han hur hon står ut.

Pulli sätter sig på den smala furusängen och placerar armbågarna på knäna och händerna under hakan. Blicken vandrar till papperskorgen som står på det grå linoleumgolvet och som svämmar över av skräp. På en pall framför honom vilar en askkopp, en tändare och en fjärrkontroll. Hans bästa vänner. Och omkring honom – hans fyra värsta fiender.

21

Beslutsamt reser han sig och går ut i en korridor som är nästan lika lång som en handbollsplan, bara smalare, med bord och sittgrupper, bänkar och stolar på vardera sidan utanför de breda, gula strecken. Han nickar kort till personen i glaskuren, pekar på telefonen, får en nick tillbaka innan han med långsamma steg går fram till bordet mittemot. En grå telefon står ovanpå en mörkröd plastduk. Papper och kuvert och blanketter ligger i travar bredvid. Pulli tittar på klockan på väggen. Max tjugo minuter.

Han lyfter av luren men lägger på den med detsamma igen.

Har du gjort allt du kan? tänker han. Finns det verkligen ingen annan som kan hjälpa dig?

Nej. Det återstår inga andra möjligheter.

22