Page 1

Thomas

ENG ER

3 + % . $d$

K R I M I N A L R O M A N

Översättning Margareta Järnebrand

Forum

Enger_Skendod_CS3.indd 3

2011-07-19 14:36:01


Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Norska originalets titel Skinndød Copyright © Gyldendal Norsk Forlag AS 2010 Omslagsdesign Peter Stoltze Omslagsbild Stoltzedesign Tryckt 2011 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13630-1

Enger_Skendod_CS3.indd 4

2011-07-19 14:36:01


Till mina reservhjärtan – Benedicte, Theodor & Henny

Enger_Skendod_CS3.indd 5

2011-07-19 14:36:01


Enger_Skendod_CS3.indd 6

2011-07-19 14:36:01


Mitt liv, jag lovar dig högt och dyrt ej förrän döden så vill slocknar min brinnande håg till dig och glädjen: att höra dig till. halldis moren vesaas, Til Livet, 1930

Enger_Skendod_CS3.indd 7

2011-07-19 14:36:01


Enger_Skendod_CS3.indd 8

2011-07-19 14:36:01


skendöd, tillstånd då livsfunktionerna är så starkt nedsatta att patienten förefaller död. Tillståndet är sällsynt, och om patienten inte får behandling (konstgjord andning, uppvärmning av kroppen, hjärtstimulerande medel) kommer döden att inträda.

Enger_Skendod_CS3.indd 9

2011-07-19 14:36:01


Enger_Skendod_CS3.indd 10

2011-07-19 14:36:01


Prolog September 2007

Han tror att han är omgiven av mörker. Han vet inte, kan inte öppna ögonen. Kanske är marken under honom kall. Kanske är den våt. Han tror att det regnar. Någonting träffar hans ansikte. Kanske är det snön som redan har kommit. Den första snön. Jonas älskar snö. Jonas. Skrumpna morötter i vita ansikten fulla med gräs och jord. Nej, inte nu. Snögubbe, du får inte vara här nu. Han försöker lyfta högerarmen, men den vill inte. Händerna. Finns de längre? Tummen, den rör på sig. Tror han. Hud som spröda, tunna flagor. Lågor överallt. Så varmt. Ansikten som flyter ut, som pannkakssmet i en het stekpanna. Jonas älskar pannkakor. Jonas. Marken skälver. Röster. Tystnad. Så underbart tyst. Kan du inte kapsla in mig? Du som ser på? Det kommer att gå bra. Var inte rädd. Jag ska ta hand om dig. Skratt som tystnar. Andan i halsen. Låt mig hålla dig hårt. Men var är du? Där. Där är du. Här var vi. Du och jag. Jonas älskar du och jag. Jonas. Horisonter. Ett bländande glitter över en oändlig blå spegel. Ett plopp som bryter den glasklara ytan, metrev och bete som sjunker. Kalla bräder under fötterna. Ögon som klibbar ihop. Det kommer att gå bra. Var inte rädd. Jag ska ta hand om dig. 11

Enger_Skendod_CS3.indd 11

2011-07-19 14:36:01


Han känner foten på räcket. Har bra fäste. Tror han. Tomma händer. Var är du? Spola tillbaka, snälla – spola tillbaka! En vägg av mörker. Allt är bara mörker. Tjutande ljud kommer närmare. Han lyckas öppna ena ögat nu. Det är inte snö. Det är inte regn. Det är bara mörker. Han har inte sett mörkret förut. Aldrig sett det, vad som ryms i mörkret. Men han ser det nu. Jonas var rädd för mörkret. Han älskar Jonas. Jonas.

12

Enger_Skendod_CS3.indd 12

2011-07-19 14:36:01


Kapitel 1 Juni 2009

De ljusa lockarna är våta, inte bara av blod. Marken har öppnat sitt gap och försökt sluka henne. Bara huvud och överkropp syns. Den stela kroppen är omgiven av fuktig jord, som om hon var en ensam, smal, långstjälkad ros. Blod från tunna, avlånga sår på ryggen har runnit ner som tårar på en sorgsen kind. Den nakna ryggen ser ut som en målning. Han tar några små steg in i tältet och ser sig om åt sidorna. Vänd om, säger han till sig själv. Det här har du inte med att göra. Bara vänd om, gå ut igen, gå hem och glöm vad du har sett. Men han kan inte. Hur ska han kunna göra det? ”H-hallå?” Bara skogen utanför svarar med svischande grenar. Han tar ett steg till. Luften är kvav och kväljande. Lukten påminner honom om något. Men vad? Tältet stod inte där dagen innan. För någon som han, som rastar sin hund varenda dag på Ekebergsletta, var anblicken av det stora, vita tältet för frestande att stå emot. Den egendomliga placeringen. Han måste kika in. Om han bara hade låtit bli. Handen sitter inte fast, den ligger lös bredvid armen, som om den hade lossnat vid handleden. Huvudet hänger slappt ner mot ena axeln. Han ser dem igen, de ljusa lockarna. Spridda testar av röda, klibbiga hårstrån. Det ser ut som en peruk. Han går fram på sidan om den unga kvinnan men tvärstannar, drar blixtsnabbt in luften till en punkt där den stannar tvärt. Musklerna i magen börjar dra ihop sig, de gör sig redo att stöta upp morgonkaffet och bananen igen, men han lyckas behärska reflexen. 13

Enger_Skendod_CS3.indd 13

2011-07-19 14:36:01


Han backar, sakta, blinkar för att se på henne en gång till. Ena ögat dinglar utanför ögonhålan. Näsan är hoptryckt, som om den hade försvunnit in i kraniet. Käken är knölig, full av mörkröda fläckar och ränder. Svart, tjockt blod har runnit ur ett hål i pannan, ner mot ögonen och över näsryggen. En tand hänger lös i en tråd av levrat blod på insidan av underläppen. Flera tänder ligger i gräset, rakt framför kvinnan som en gång hade ett ansikte. Nu är det sönderslaget. Det sista Thorbjørn Skagestad lägger på minnet innan han snubblar ut ur tältet är nagellacket på fingrarna. Det var blodrött. Precis som de tunga stenarna bredvid henne.

* Henning Juul vet inte varför han sitter där. Just där. Plankorna är hårda. Spruckna. Obekväma. Men han sätter sig alltid där i alla fall. På precis samma ställe. Det växer besksöta mellan plankorna som leder upp mot klubbhuset på Dælenenga. Humlorna surrar ivrigt kring de giftiga bären. Plankorna är fuktiga. Han känner det i baken, tänker att han borde byta om när han kommer hem. Men han vet inte om han orkar. Förr brukade Henning sitta där och röka. Han röker inte längre. Det har ingenting med hälsa eller sunt förnuft att göra. Hans mamma har KOL. Nej. Han önskar att han kunde röka. Vita, smala vänner som alltid är på gott humör när de kommer på besök men som aldrig blir långvariga. Men han kan inte, klarar inte av det. Det sitter några andra personer där också, men inte bredvid honom. En fotbollsmamma nere vid konstgräset tittar upp på honom. Hon drar snabbt åt sig blicken. Han är van vid att de andra som också är där tittar på honom, att de låtsas som om de inte gjorde det. Men han vet att de undrar vem han är, vad som har hänt med honom, varför han sitter där. Men ingen frågar. Ingen vågar. Han klandrar dem inte. När solen börjar bli trött reser han sig och går. Han släpar ena benet efter sig. Läkarna sa att han borde försöka gå så naturligt som möjligt på det, men han kan inte. Det gör för ont. Eller kanske inte ont. 14

Enger_Skendod_CS3.indd 14

2011-07-19 14:36:01


Han vet vad smärta är. Han traskar in i Birkelunden, förbi den nyrenoverade och upprustade paviljongen. En mås skriker. Det finns många måsar i Birkelunden. Han avskyr måsar. Han också. Men han gillar Birkelunden. Med släpande steg passerar han älskande par i horisontalläge, bara magar, skummande ölburkar, os från utbrunna engångsgrillar. En gammal man koncentrerar sig, kastar ett silverfärgat klot mot andra silverfärgade klot på gruset där en häst av brons får stå i fred för barnen för en gångs skull. Mannen missar. Han gör ingenting annat än missar. Du och jag, tänker Henning. Vi har mycket gemensamt. Den första regndroppen kommer samtidigt som han viker in på Seilduksgaten. Han lägger oväsendet från Grünerløkka bakom sig med några få steg. Han gillar inte oväsen. Han gillar inte Chelsea eller parkeringsvakter heller, men vad kan han göra åt det? Det finns många parkeringsvakter på Seilduksgaten. Han vet inte om några av dem hejar på Chelsea. Men Seilduksgaten är hans gata. Han gillar Seilduksgaten. Med regnet trummande lätt mot huvudet går han rakt in i solen över den gamla segelduksfabriken. Han låter dropparna komma, kisar med ögonen för att se konturerna av det han går till mötes. En gigantisk, gul lyftkran reser sig mot himlen. Den har stått där i en evighet nu. Bakom honom är molnen fortfarande mörka. Henning närmar sig korsningen där Markveien kommer i full fart från höger, och han tänker att allt kan förändras i morgon. Han vet inte om det är en tanke han har tänkt själv eller om någon har planterat den i hans huvud. Men kanske förändras ingenting. Kanske är det bara rösterna och ljuden som blir annorlunda. Kanske ropar någon. Kanske viskar någon. Kanske allting. Eller ingenting. Och i spannet däremellan finns en värld som backar. Tillhör jag dig längre? undrar han. Finns det plats för mig? Har jag ork att plocka fram dem igen, orden och minnena och tankarna som jag vet finns begravda någonstans djupt inom mig? Han vet inte. Det är mycket han inte vet.

15

Enger_Skendod_CS3.indd 15

2011-07-19 14:36:01


Han låser upp dörren till lägenheten efter tre våningar i långa trappor där dammet svävar över den ingrodda smutsen i trävirket. Det är en passande övergång till lägenheten. Han bor i ett ruckel. Han föredrar att ha det så, tycker inte att han förtjänar någon pampig entré, garderober rymliga som köpcentra, kök där skåp och lådor ser ut som nyspolad skridskois, vitvaror som rengör sig själva, exklusiva golv som inbjuder till sakta dans, väggar fulla av klassiker och uppslagsverk, han förtjänar ingen snidad träklocka, ingen Lilia blockljusstake från Georg Jensen eller kolibriförhud insydd i sängöverkastet. Det enda han behöver är en 90×200, ett kylskåp och någonstans att sätta sig när mörkret faller på. För det faller på. Varje gång han stänger dörren om sig får han en känsla av att det är något som inte står rätt till. Han börjar andas snabbare, värmen stiger i honom, händerna blir kallsvettiga. Det står en trappstege alldeles till höger inne i hallen. Han greppar trappstegen, klättrar upp, tar Clas Ohlson-påsen på den gröna, slitna hatthyllan och plockar fram en ask med batterier, sträcker sig mot brandvarnaren, lirkar ur batteriet och byter ut det mot ett nytt. Han testar det, ser att det fungerar. Medan andhämtningen gradvis blir långsammare klättrar han ner igen. Han har lärt sig att gilla brandvarnare. Han gillar dem så mycket att han har åtta stycken.

16

Enger_Skendod_CS3.indd 16

2011-07-19 14:36:01


Kapitel 2

När väckarklockan ringer vänder han sig om med en missmodig snörvling. Han var mitt uppe i en dröm som förflyktigas så snart ögonen glider upp och morgonljuset slipper in. Det var en kvinna med i drömmen. Han minns inte hur hon såg ut, men han vet att det var självaste Drömkvinnan. Han svär, häver sig upp, ser sig omkring. Blicken stannar vid pillerburkarna och tändsticksasken som alltid ligger och väntar på honom på sängbordet. Han suckar, lyfter benen ur sängen och tänker att i dag – i dag – ska han få till det. Han drar ett andetag, gnuggar sig i ansiktet och börjar med det lättaste. Tabletterna. Torra och jävliga. Han sväljer dem som vanligt utan vatten eftersom det är värst, tvingar ner dem förbi gom och svalg, väntar på att bitarna ska försvinna ner i matsmältningskanalen och göra det jobb som doktor Helge med stort engagemang påstår är för Hennings eget bästa. Han smäller tablettburken onödigt hårt i sängbordet som för att väcka sig själv. Han tar ett brutalt grepp om tändsticksasken. Sakta skjuter han upp den och betraktar innehållet. Tunna träsoldater från helvetet. Han tar ut en av dem, ser på svavlet, den röda toppluvan av förtätat fanskap. Hjälpstickor, står det utanpå. Inte mycket till hjälp. Han lägger den tunna stickan mot asken och ska till att börja stryka, men händerna låser sig, han klarar inte av att röra dem, han anstränger sig, mobiliserar all styrka till händerna, till fingrarna, men den förbannade lilla trästickan vägrar att flytta på sig, den förstår inte, låter sig inte imponeras, han börjar svettas, det knyter sig i bröstet, han försöker andas men det går inte, han försöker igen, lyfter det lilla svärdet av ondska från asken och går lös på den igen, men 17

Enger_Skendod_CS3.indd 17

2011-07-19 14:36:01


han känner genast att han inte har samma kamplust längre, inte på långt när samma vilja, och han avbryter sig innan han blir tvungen att försöka lägga kraft bakom tankarna, han kommer på att han behöver andas, och han undertrycker en impuls att skrika. Men det beror bara på att det är så jäkla tidigt på morgonen. Arne i lägenheten ovanför sover kanske, trots att han brukar deklamera dikter av Halldis Moren Vesaas dygnet runt. Henning suckar och lägger försiktigt ifrån sig asken, på exakt samma ställe. Sakta stryker han med händerna över ansiktet, känner på ställena där huden är annorlunda, mjukare men mer ojämn. Ärren på utsidan är ingenting mot dem på insidan, tänker han och reser sig. Staden som sover. Det är där han vill vara. Och det är där han är nu. Grünerløkka tidigt på morgonen, innan stadsdelen exploderar, innan trottoarserveringarna fylls, innan mamma och pappa ska till jobbet, barn ska till dagis och cyklister ska cykla mot rött så många gånger som möjligt på sin väg längs Toftes gate. Men nu är det nästan bara de ständigt hungriga duvorna som är vakna. Han går förbi fontänen på Olaf Ryes plass och lyssnar till det porlande vattnet. Han är bra på att lyssna. Och han är bra på ljud. Han skiljer tystnaden från vattnet som rinner och tänker att det kunde vara den sista dagen på jorden. Om han anstränger sig är han säker på att han kan höra försiktiga stråkar och en mörk cello som långsamt smyger sig intill och runt varandra, som låter varandra träda fram, som vartefter får sällskap av pukor som varslar om det elände som komma skall. Men han har inte tid att ta till sig morgonmusiken nu, för han är på väg till jobbet. Bara den tanken räcker för att fylla hans ben med gummi. Han vet inte om Henning Juul existerar längre, den Juul som fick fyra jobberbjudanden om året, som fick stumma källor att sjunga, som fick dagar att börja tidigare – bara för hans skull – därför att han jagade ett byte och behövde ljus. Han vet vad han har varit. Har Halldis en dikt för sådana som jag? undrar han. Det har hon säkert. Halldis har en dikt för alla. 18

Enger_Skendod_CS3.indd 18

2011-07-19 14:36:01


Han stannar när han ser den enorma, gula kolossen i början av Urtegata. På grund av den enorma Securitasloggan på väggen tror alla att det är en byggnad enbart avsedd för vaktbolaget, men både privata firmor och offentliga myndigheter har sina lokaler där. Det har också www.123nyheter.no, Hennings arbetsplats, en ren nättidning som marknadsför sig med en slogan som lyder: ”Nyheter på 1-2-3.” Han vet inte om det är någon särskilt bra slogan, men han bryr sig egentligen inte så mycket om sådana saker. De har varit hyggliga mot honom, låtit honom få tid på sig att komma igen, tid att få huvudet tillbaka på plats. Ett staket av höga, svarta spjut skjuter tre meter upp i luften utanför den gula byggnaden. Grinden utgör en del av staketet och glider sakta åt sidan när en Loomisbil kör ut. Han passerar en liten tom vaktkur och drar i porten. Den rör sig inte en millimeter. Han kikar in genom glasrutan. Ingen i närheten. Han trycker på en knapp av borstat stål ovanför vilken det står RECEPTION. En brysk kvinnoröst ropar: Ja. ”Hej”, säger han och harklar sig. ”Kan du släppa in mig?” ”Vem ska du till?” ”Jag jobbar här.” Det blir tyst i några sekunder. ”Har du glömt ditt passerkort?” Han tänker efter. Passerkort? ”Nej, jag har inte fått något.” ”Alla har fått passerkort.” ”Inte jag.” Det blir tyst igen. Han väntar på en fortsättning som aldrig kommer. ”Kan du släppa in mig?” Ett skarpt bzzzz-ljud får honom att rycka till. Det surrar i dörren. Han drar den klumpigt åt sig, går in och tittar upp i taket. Ögonen söker sig raskt mot en rund manick. Han väntar tills den blinkar rött. De grå skifferplattorna på golvet är nya sedan sist. Det mesta är egentligen nytt, när han tänker efter. Han ser stora växter i ännu större krukor på golvet, vitmålade väggar med konst som han inte 19

Enger_Skendod_CS3.indd 19

2011-07-19 14:36:01


förstår sig på. De har lunchrum nu också, ser han, som ligger direkt in till vänster innanför en glasdörr. Receptionen ligger på andra sidan, glasdörr där också. Han öppnar dörren till receptionen och går in. En manick till i taket. Bra. En kvinna med rött hår samlat i en hästsvans sitter bakom disken och ser vresig ut. Hon skriver frenetiskt på datorn som hon har framför sig. Ljuset från skärmen blänker i det sura ansiktet. Bakom sig har hon postfack som svämmar över av papper, broschyrer, paket och andra försändelser. En TV-skärm kopplad till en dator hänger på väggen. Tidningens startsida slår emot honom. Han läser huvudrubriken: KVINNA HITTAD DÖD Han hinner också läsa ingressen: Kvinna hittad död i tält på Ekebergsletta. Polisen misstänker mord. Desken har inte hunnit göra något på storyn än, tänker han, eftersom samma information står i både rubrik och ingress. Reportrarna har inte heller ryckt ut. Nyheten illustreras med en bild av polistejp runt en helt annan brottsplats. Originellt. Henning väntar på att kvinnan ska se på honom. Det gör hon inte. Han går närmare, säger hej. Hon lyfter blicken. Först ser hon på honom som om han hade slagit till henne. Sedan det oundvikliga. Munnen öppnas, blicken tar in det – ansiktet, brännskadorna, ärren. De är inte stora, inte vanprydande stora, men de är tillräckligt stora för att folk ska stirra några tiondels sekunder för länge på honom när han befinner sig i samma rum. ”Jag behöver tydligen ett passerkort”, säger han så hövligt han kan. Hon stirrar fortfarande på honom innan hon tvingar sig själv ut ur bubblan hon har tagit sin tillflykt till. Hon börjar rota bland några papper hon har liggande framför sig. ”Hm, ja. Öh … vad heter du?” ”Henning Juul.” 20

Enger_Skendod_CS3.indd 20

2011-07-19 14:36:01


Hon hejdar sig tvärt och tittar upp igen. Det tycks gå en evighet innan hon säger: ”Jaha, det är du, alltså.” Han nickar generat. Hon drar ut en låda, lyfter på ännu fler papper tills hon hittar en korthållare och ett passerkort. ”Du får ta ett provisoriskt. Det tar lite tid att göra nya, och så måste de registrera det i kuren där ute, så att du kan öppna porten själv, och – ja, du vet. Koden är 1221. Den bör vara lätt att komma ihåg.” Hon räcker honom kortet. ”Och så måste jag ta ett foto av dig.” Han ser på henne. ”Foto?” ”Ja. Till passerkortet. Och till din byline i tidningen. Då slår vi två flugor i en smäll liksom, he-he.” Hon försöker le, men det blir bara till en svag ryckning kring munnen. ”Jag har gått en fotokurs”, säger hon som för att förekomma hans skepsis. ”Bara stå där du står nu, så ordnar jag resten.” En kamera dyker upp från någonstans bakom disken. Den sitter på ett stativ. Hon fäller upp det. Henning vet inte vart han ska titta, så han stirrar bara rakt fram. ”Så där, ja. Försök le!” Le. Han minns inte när han log senast. Hon knäpper tre gånger i rask följd. ”Snyggt! Jag heter Sølvi”, säger hon och räcker fram handen över disken. Han tar handen. Mjuk och härlig hud. Han minns inte när han senast kände mjuk och härlig hud mot sin egen. Hon trycker hans hand precis lagom hårt. Han ser på henne och släpper taget. När han vänder sig om och går undrar han om hon kunde se leendet som nästan formades på hans läppar.

21

Enger_Skendod_CS3.indd 21

2011-07-19 14:36:01

9789137136301  

Thomas KRIMINALROMAN ForuM Enger_Skendod_CS3.indd 3 2011-07-19 14:36:01 Översättning Margareta Järnebrand Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 6...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you