Page 1

HARLAN COBEN

FÖR EVIGT DÖMD Översättning Jan Malmsjö

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 3

11-03-28 16.17.50


Tidigare utgivning Berätta inte för någon Borta för alltid Ingen andra chans Ett enda ögonblick Den oskyldige Den enda lögnen Släpp inte taget Försvunnen

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel Caught Copyright © Harlan Coben 2010 Svensk utgåva enligt avtal med Lennart Sane Agency AB Omslagsbild Trevillion Images Omslagsdesign Anders Timrén Tryckt hos GGP Media Gmbh, Tyskland 2011 ISBN 978-91-37-13629-5

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 4

11-03-28 16.17.50


Till Anne Från världens lyckligaste man

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 5

11-03-28 16.17.51


Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 6

11-03-28 16.17.51


Prolog Jag förstod att hela mitt liv skulle bli förstört om jag öppnade den mörkröda dörren. Ja, det låter dramatiskt i överkant och laddat med förebud och onda aningar och jag brukar inte ägna mig åt någondera – och det var trots allt inget särskilt hotfullt med den röda dörren. Faktum är att dörren var för vanlig, en enkel trädörr med fyra paneler, den typ av dörr man ser i tre av fyra förortshus, med bleknande målning, portklapp i brösthöjd som ingen använde och handtag av mässing. Men när jag närmade mig i det svaga skenet från en gatlykta såg den ut som en gapande mun, redo att sluka mig hel, och känslan av undergång var påtaglig. Jag fick tvinga mig vidare, steg för steg, som om jag inte gick på de spruckna betongplattorna på en uppfart utan kämpade mig fram genom våt cement. Kroppen uppvisade alla de vanliga tecknen inför fara och förestående katastrof. Kalla kårar utmed ryggraden? Ja. Håret som reste sig på armarna? Japp. En kittlande känsla i nacken? Den var där. Kliande hårbotten? Jajamensan. Huset var helt mörkt, inte en enda lampa var tänd. Chynna hade förvarnat mig om det. Men alltihop hade verkat en liten aning för tillrättalagt, lite för luddigt. Det bekymrade mig, av någon anledning. Det här huset låg också avskilt från de andra och längst ner på återvändsgatan, hukande i mörkret som om det försvarade sig mot inkräktare. Jag gillade det inte. Jag ogillade hela situationen, men det här är sådant som jag håller på med. När Chynna ringde hade jag precis avslutat en match med fjärdeklassarna i basketlaget Newark Biddy. I mitt lag är alla ungarna, precis som jag själv, produkter av liv i fosterfamiljer (i galghumorns namn kallade vi oss päronlösa eftersom vi inte hade några föräldrar) 7

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 7

11-03-28 16.17.51


och vi lyckades tappa en sexpoängsledning när det bara var två minuter kvar. I basket, precis som i livet, är de päronlösa inte särskilt bra när de utsätts för press. Chynna ringde när jag samlade ihop mina unga bråkstakar för att ge dem några väl valda ord efter matchen. Det var mitt vanliga peptalk som oftast bestod i att jag gav mina skyddslingar livsförändrande insikter som ”Bra kämpat”, ”Vi tar dem nästa gång” eller ”Glöm inte att vi har match nästa torsdag”. Vi slutar alltid med att slå ihop våra händer och ropa ”Försvar”, antagligen för att vi inte har något. ”Dan?” hade rösten sagt i telefon. ”Vem är det?” ”Det är Chynna. Kom hit är du snäll.” Hon darrade på rösten och därför skickade jag hem pojkarna, hoppade in i bilen och nu var jag här. Jag hade inte ens tagit mig tid att duscha. Nu blandades lukten av sportstress med rädslans svett. Jag försökte ta det lite lugnare. Vad var det för fel på mig? Till att börja med så borde jag antagligen ha duschat. Jag brukar inte fungera bra när jag inte har duschat och så har det alltid varit. Men Chynna hade varit obeveklig. Nu hade hon tiggt och bett. ”Innan nån kom.” Och därför var jag här i en grå T-tröja, mörk av svett, som klibbade mot bröstet när jag gick mot den där dörren. Som de flesta ungdomar jag arbetar med så var Chynna rejält störd och det kanske var därför som varningsklockorna ringde så starkt. Jag hade inte alls gillat tonfallet i hennes röst när hon ringde och inte den här idén heller. Jag tog ett djupt andetag och såg mig om. Lite längre bort syntes enstaka tecken på liv i förortskvällen – fönster som lyste, en blinkande teve eller kanske en datorskärm, en öppen garagedörr – men i den här återvändsgränden fanns ingenting, inte ett ljud, inte en rörelse, bara mörker och tystnad. Mobiltelefonen vibrerade och skrämde nästan slag på mig. Jag trodde att det var Chynna igen, men det var det inte. Det var Jenna, min exhustru. Jag tryckte på svarsknappen och sa: ”Hej.” ”Får jag be dig om en tjänst?” frågade hon. ”Jag är lite upptagen just nu.” ”Jag behöver nån som kan sitta barnvakt i morgon kväll. Du får 8

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 8

11-03-28 16.17.51


gärna ta med dig Shelly om du vill.” ”Det är inget vidare just nu mellan Shelly och mig”, sa jag. ”Igen? Men hon är jättebra för dig.” ”Jag har svårt att behålla bra kvinnor.” ”Som om jag inte visste det.” Jenna, mitt underbara ex, hade varit omgift i åtta år nu. Hennes nye man är en väl ansedd kirurg som heter Noel Wheeler. Noel jobbar som volontär åt mig på centret för tonåringar med problem. Jag gillar Noel och han gillar mig. Han har en dotter från ett tidigare äktenskap, en sexårig flicka som heter Kari. Jag är gudfar åt Kari och båda ungarna kallar mig farbror Dan. Jag är familjens ständige barnvakt. Jag inser att allt det här låter väldigt civiliserat och problemfritt och det är det väl också. Men i mitt fall kan det helt enkelt bero på en tvingande nödvändighet. Jag har inga andra – inga föräldrar, inga syskon – vilket betyder att exhustrun är det närmaste en familj jag har. Ungarna jag arbetar med, de som jag försöker hjälpa och skydda, är mitt liv men om sanningen ska fram så är jag inte säker på att jag gör någon som helst nytta. ”Kan du ställa upp, Dan?” ”Jag kommer”, sa jag. ”Halv sju. Du är en ängel.” Jenna lät höra ett pussande ljud i mikrofonen och bröt samtalet. Jag tittade på telefonen under någon sekund och tänkte på vår bröllopsdag. Att jag gifte mig över huvud taget var ett misstag. Att komma nära andra människor är alltid ett misstag när det gäller mig och ändå kan jag inte låta bli. Starta violinorkestern så att jag kommer i rätt stämning för att bli filosofisk och säga att det är skönare att lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Men jag tror ändå inte att det gäller för mig. Det ligger i människans DNA att upprepa samma gamla misstag, trots att vi borde veta bättre. Här är jag alltså, den stackars föräldralöse som kravlat sig hela vägen upp till toppen i sin klass i en förnäm skola men aldrig riktigt glömt vem han är. Löjligt nog vill jag ändå ha någon att dela mitt liv med. Men mitt öde är tydligen att det inte ska bli så. Jag är en ensling som har svårt för att vara ensam. ”Vi är evolutionens sopor, Dan …” Det var min favoritfosterpappa som lärde mig det. Han var professor 9

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 9

11-03-28 16.17.51


på ett college och älskade att diskutera filosofi. ”Tänk på det, Dan. Genom hela mänsklighetens historia, vad är det som de starkaste och smartaste har gjort? De har krigat. Det verkar bara ha upphört nu under det här århundradet. Innan dess skickade vi alltid ut våra bästa i främsta linjen. Vilka var det då som stannade hemma och svarade för reproduktionen medan eliten dog på slagfältet? De lama, de sjuka, de svaga, de dumma, de fega – eller med andra ord: de som var minst värda. Och det är dem som vi är den genetiska produkten av, Dan – en flera tusen år gammal process där vi har utplånat de bästa och sparat de som har blivit över. Det är därför som vi alla är sopor – det sorgliga resultatet av generation efter generation av felaktig avel.” Jag struntade i portklappen och knackade lätt med knogarna. Dörren knarrade och gled upp några centimeter. Jag hade inte sett att den stod på glänt. Det gillade jag heller inte. Det var ganska mycket som jag inte gillade här. När jag var grabb tittade jag ofta på skräckfilmer och det var ganska konstigt eftersom jag avskydde dem. Jag avskydde när saker och ting plötsligt hoppade fram mot mig. Och jag stod faktiskt inte ens ut med att se allt låtsasblod. Men jag tittade ändå och frossade i hjältinnornas förutsägbart idiotiska beteende och just nu såg jag samma filmscener igen för min inre blick, när den enfaldiga hjältinnan knackar på en dörr, den glider upp lite och du skriker: ”Spring, din lättklädda bimbo!” men det gör hon inte och två minuter senare äter mördaren hennes hjärna med sked. Jag borde gå härifrån omedelbart. Det ska jag faktiskt. Men så kom jag att tänka på samtalet från Chynna igen, på det hon sa, på hennes darrande röst. Jag suckade, lutade mig fram och kikade in genom dörröppningen. Mörker. Men nu fick det räcka med smygande. ”Chynna?” Min röst ekade därinne. Jag hade förväntat mig tystnad som svar. Det borde väl vara nästa moment, eller hur? Inget svar. Jag öppnade dörren lite till och tog försiktigt ett steg framåt … 10

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 10

11-03-28 16.17.51


”Dan? Jag är här på baksidan. Kom.” Rösten lät dämpad och avlägsen. Det gillade jag heller inte, men nu kunde jag inte gärna backa ur. Att backa ur har kostat mig alldeles för mycket i livet. Min tvekan var som bortblåst. Nu visste jag vad jag måste göra. Jag öppnade dörren, steg in och stängde den efter mig. Andra i min situation skulle ha tagit med sig en pistol eller något annat vapen. Jag hade funderat på att göra det. Men så fungerar inte jag och nu var det inte läge för att tänka på det. Ingen var hemma, det hade Chynna sagt. Och om någon var det så skulle jag försöka hantera det när den stunden kom. ”Chynna?” ”Gå till rummet rakt fram, jag kommer strax.” Rösten lät … konstig. Jag såg ett ljus längst ner i hallen och gick mot det. Nu hörde jag ljud också. Jag stannade och lyssnade. Det lät som rinnande vatten. Kanske en dusch. ”Chynna?” ”Jag byter om. Kommer strax.” Jag steg in i det svagt upplysta rummet. På väggen satt en rund dimmerknapp och jag funderade på att vrida på ljuset, men bestämde mig till sist för att låta bli. Ögonen anpassade sig ganska snabbt till dunklet. Väggpanelen såg billig ut, som om den var gjord av ett material som låg betydligt närmare vinyl än något som hade med träfamiljen att göra. Jag fick syn på två tavlor som föreställde ledsna clowner med stora blommor på kragen, den sortens målningar som man kan köpa på särskilt värdelösa loppisar. På bardisken stod en jättelik öppnad vodkaflaska av okänt märke. Jag tyckte att jag hörde någon viska. ”Chynna?” ropade jag. Inget svar. Jag stod där och lyssnade efter fler viskningar, men hörde ingenting. Jag började gå tillbaka mot platsen där jag hade hört det rinnande vattnet. ”Kommer strax”, hörde jag rösten säga igen. Jag stannade och kände hur håren reste sig i nacken. För nu var jag närmare rösten och hörde den bättre. Och det konstigaste var att det inte alls lät som Chynna. 11

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 11

11-03-28 16.17.51


Tre känslor väcktes samtidigt inom mig. För det första: panik. Det här var inte Chynna. Stick härifrån. För det andra: nyfikenhet. Om det inte var Chynna, vem fan var det då och vad var det som höll på att hända? För det tredje: panik igen. Det hade varit Chynna i telefon – vad hade hänt med henne? Nu kunde jag inte bara springa därifrån. Jag tog ett steg mot ytterdörren och det var då det hände. En lampa lyste rakt i ansiktet och bländade mig. Jag stapplade bakåt och lyfte handen mot ögonen. ”Dan Mercer?” Jag blinkade. Kvinnlig röst. Yrkesmässig. Mörk. Som lät märkligt välbekant. ”Vem är ni?” Plötsligt var det fler människor i rummet. En man med en kamera. Ännu en med vad som såg ut som en mikrofon på en bom. Och kvinnan med den välbekanta rösten, en mycket vacker kvinna med kastanjebrunt hår, klädd i dräkt. ”Wendy Tynes, NTC News. Varför har du kommit hit, Dan?” Jag öppnade munnen, men fick inte fram ett ord. Jag kände igen kvinnan från tevenyheterna … ”Varför har du skrivit meddelanden, fyllda av sexuella anspelningar, till en trettonårig flicka på nätet, Dan? Vi har alltihop.” … hon som gillrade fällor för pedofiler och visade upp dem för hela världen på teve. ”Är du här för att ha sex med en trettonårig flicka?” Plötsligt gick det upp för mig vad som hade hänt och jag blev alldeles kall i hela kroppen. Andra människor strömmade in i rummet. Producenter, kanske. Ännu en kameraman. Två poliser. De körde upp kamerorna i ansiktet på mig. Strålkastarljuset blev intensivt. Svetten bröt fram i pannan. Jag började stamma och förneka. Men allt var över. Två dagar senare visades bilderna på teve. Alla såg inslaget. Och Dan Mercers liv gick i spillror, precis som jag hade förstått att det skulle göra i samma ögonblick som jag gick fram till den där dörren.

12

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 12

11-03-28 16.17.51


Marcia McWaid greps inte genast av panik när hon såg sin dotters tomma säng. Paniken skulle komma först senare. Hon hade vaknat klockan sex på morgonen, tidigt för en söndagsmorgon, och mått ganska bra. Ted, hennes make sedan tjugo år tillbaka, sov i sängen bredvid henne. Han låg på mage med armen runt hennes midja. Ted sov helst i tröja, men utan byxor. Inga byxor alls. Naken från midjan och nedåt. ”Det ger kompisen där nere mer spelrum”, brukade han säga och flina. Och Marcia, som imiterade sin tonårsdotter, svarade alltid ”FMI”, för mycket information. Marcia slank ur hans grepp och tassade ner i köket. Hon gjorde sig en kopp kaffe med den nya maskinen. Ted älskade apparater – pojkar och deras leksaker – men den här var faktiskt ganska användbar. Tryck på knappen och vips … så hade man en kopp kaffe. Ingen bildskärm, ingen styrplatta, ingen trådlös fjärrkontroll. Marcia älskade den. De hade precis blivit färdiga med en tillbyggnad på huset – ett extra sovrum, ett badrum och köket utbyggt med en inglasad hörna som erbjöd massor av morgonsol. Det hade blivit Marcias favoritplats. Hon tog med sig kaffet och tidningen och satte sig på bänken framför fönstret med fötterna uppdragna under sig. En liten bit av himmelriket. Hon läste tidningen och smuttade på kaffet. Om några minuter måste hon ta en titt på schemat. Ryan, hennes tredjeklassare, skulle spela basket redan klockan åtta. Ted var tränare. Laget hade inte vunnit en enda match, för andra säsongen i rad. ”Varför vinner aldrig dina lag?” hade Marcia frågat. ”Jag har två kriterier när jag väljer ut ungarna.” ”Och de skulle vara?” ”Om de har snälla pappor – och sexiga mammor.” Hon hade gett honom en örfil på skämt, men Marcia hade kanske varit en aning oroad om hon inte hade sett mammorna som brukade vara där och titta på och förstått att han skojade. Ted var faktiskt en mycket bra tränare, kanske inte rent taktiskt men väl när det gällde att hantera pojkarna. De älskade honom allihop och hans lättsamma inställning till tävlingsiver och konkurrens gjorde att också de pojkar som egentligen saknade fallenhet för spelet, de som annars brukade uppmuntras att söka sig någon annanstans och sluta redan under den första 13

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 13

11-03-28 16.17.51


säsongen, kom varje vecka. Ungarna skrattade och jublade var gång de gjorde mål och när man går i tredje klass är det så det ska vara. Marcias fjortonåriga dotter, Patricia, övade inför en kortversion av musikalen Les Misérables. Hon spelade flera mindre roller och hade fullt upp. Och det äldsta barnet, Haley, som gick sista året i high school, hade ”lagkaptensträning” med flickornas lacrosselag. Kaptensträningarna var inofficiella, ett sätt att försiktigt smyga igång verksamheten i linje med skolans intentioner. Det innebar att man inte hade några riktiga tränare där, inget officiellt, bara en enkel samling där lagledarna turades om att välja spelare till sina respektive team. Som de flesta förortsföräldrar hade Marcia ett hatkärleksförhållande till sport. Hon insåg att hetsjakten efter bra resultat var ganska meningslös, åtminstone på längre sikt, men hon var ändå engagerad. En halvtimmes frid att börja dagen med. Det var allt hon behövde. Hon drack ur sin första kopp, gjorde sig en ny och slog upp modesidorna i tidningen. Det var fortfarande tyst i huset. Hon gick upp igen för att titta till sina skyddslingar. Ryan sov liggande på sida, lämpligt nog vänd mot dörren så att hon kunde se hur lik han var sin far. Patricias rum låg härnäst i tur. Hon sov också fortfarande. ”Gumman?” Patricia rörde lite på sig och sa något ohörbart. Hennes rum – precis som Ryans – såg ut som om någon hade lagt dynamitgubbar på strategiska ställen i lådorna och sprängt dem: en del plagg låg som kringslängda lik på golvet, andra som sårade, hängande halvvägs ur lådorna som om de fallit på barrikaderna under franska revolutionen. ”Patricia? Du har repetition om en timme.” ”Jag är vaken”, stönade hon med en röst som inte lät särskilt övertygande. Marcia gick till nästa rum som var Haleys, och tittade in. Sängen var tom. Dessutom var den bäddad, men det var ingen överraskning. Till skillnad mot syskonens rum var det här prydligt, rent och välorganiserat. Det kunde ha varit ett utställningsrum i en möbelaffär. Det låg inga kläder på golvet, alla lådor var helt stängda. Idrottsutmärkelserna – och de var många – stod i perfekta rader på fyra små hyllor. Ted hade satt upp den fjärde hyllan för bara en kort tid sedan, när Haleys lag hade vunnit en turnering i Franklin Lakes. Haley hade omsorgsfullt 14

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 14

11-03-28 16.17.51


fördelat priserna på de fyra hyllorna eftersom hon inte ville att den sista bara skulle prydas av en ensam pokal. Marcia visste inte riktigt varför dottern hade gjort så. Men hon gissade att det delvis berodde på att Haley inte ville att det skulle se ut som om hon förväntade sig fler utmärkelser, men framförallt på hennes nästan maniska ordningssinne. Alla pokalerna stod på exakt samma avstånd från varandra och hon makade ihop dem vartefter hon fick fler. Först var det åtta centimeter emellan, sedan sex och slutligen fyra. Haley var mycket för balans. Hon var den ordentliga flickan och det var förstås fantastiskt – en flicka som var ambitiös, gjorde sina läxor utan att hon behövde påminnas om det, som aldrig ville att andra skulle tycka illa om henne, som var fånigt tävlingsinriktad – men det fanns också något hos henne som påminde om tvångstankar och det bekymrade Marcia. Marcia undrade när Haley egentligen hade kommit hem igår. Flickan hade inte fått utegångsförbud på mycket länge, helt enkelt därför att det inte hade behövts. Hon var en ansvarstagande ungdom som aldrig gick för långt. Marcia hade varit trött och gått och lagt sig vid tiotiden. Ted, lika kärlekskrank som alltid, hade snart följt efter. Marcia skulle precis gå vidare när något – vad det var kunde hon inte säga – fick henne att bestämma sig för att samla ihop tvätten. Hon gick till Haleys badrum. De yngre syskonen, Ryan och Patricia, trodde att ”tvättkorg” var ett annat ord för golv eller snarare ”var som helst utom i korgen”, medan Haley naturligtvis alltid plikttroget och petnoga lade kläderna hon använt under dagen i korgen. Och det var då som Marcia fick en liten klump i magen. Klädkorgen var tom. Klumpen växte när Marcia kände på Haleys tandborste och sedan i handfatet och duschen. Alltihop var snustorrt. Klumpen växte när hon väckte Ted och samtidigt försökte kontrollera paniken. Den växte när de körde till skolan och fick veta att Haley inte hade varit på träningen igår. Den växte när hon ringde Haleys kompisar och Ted skickade e-post till alla de kände – och det visade sig att ingen visste var Haley fanns. Den växte när de ringde till lokalpolisen som, trots Marcias och Teds protester, trodde att Haley hade rymt hemifrån för ett eller annat litet äventyr. Den växte när FBI kopplades 15

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 15

11-03-28 16.17.51


in fyrtioåtta timmar senare. Den växte ytterligare när man efter en vecka fortfarande inte hade hittat minsta spår efter Haley. Det var som om världen hade stannat. En månad gick. Ingenting. Sedan två. Fortfarande inte ett livstecken. Och sedan, efter tre månader, fick de beskedet – och klumpen som växt i Marcias mage, den som inte lät henne andas ordentligt och höll henne vaken om nätterna, slutade äntligen växa.

16

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 16

11-03-28 16.17.51


Första delen

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 17

11-03-28 16.17.51


Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 18

11-03-28 16.17.51


1 Tre månader senare ”Lovar ni på heder och samvete att säga sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra?” Wendy Tynes sa att hon gjorde det, steg upp i vittnesbåset och såg sig omkring. Det kändes som om hon stod på en scen och det var hon ganska van vid eftersom hon var nyhetsreporter på teve, men nu var hon faktiskt en smula orolig. Hon upptäckte föräldrarna till Dan Mercers offer. Fyra par. De var där varenda dag. Först hade de tagit med sig fotografier av sina barn, oskyldiga bilder förstås, och hållit upp dem. Men domaren hade sagt åt dem att sluta med det. Nu satt de där tysta och tittade och ibland kändes det ännu svårare att stå ut med. Stolen var obekväm. Wendy skruvade på sig och lade det ena benet över det andra bara för att strax ta ner det igen och hon väntade. Flair Hickory, försvarets kändisadvokat, reste sig upp och det var inte första gången som Wendy undrade hur Dan Mercer hade råd med honom. Flair bar sin vanliga grå kostym med breda rosa ränder, rosa skjorta och rosa slips. Han rörde sig genom rättssalen på ett sätt som definitivt kunde beskrivas som teatraliskt, men mest påminde om något som Liberace kunde ha försökt sig på om Liberace hade haft mod nog att uppträda riktigt bombastiskt överdrivet. ”Mrs Tynes”, började han med ett välkomnande leende. Det var en del av Flairs stil. Han var visserligen gay, men gav gärna sken av att vara kvinnotjusare. ”Jag heter Flair Hickory. God morgon.” ”God morgon”, sa hon. ”Ni medverkar i ett skvallrigt, snaskigt teveprogram som kallas På bar gärning, stämmer det?” 19

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 19

11-03-28 16.17.51


Åklagaren, en man som hette Lee Portnoi, protesterade genast. ”Det är ett teveprogram. Det har inte framkommit nåt här som motiverar vare sig epitetet skvallrigt eller snaskigt.” Flair log. ”Vill ni att jag ska styrka mitt påstående, mr Portnoi?” ”Det behövs inte”, sa domare Lori Howard och det hördes på henne att hon redan började tröttna. Hon vände sig mot Wendy. ”Vill ni vara vänlig att besvara frågan.” ”Jag arbetar inte längre med det programmet”, sa Wendy. Flair låtsades bli förvånad. ”Verkligen? Men ni gjorde det, förut?” ”Ja.” ”Vad var det som hände?” ”Programmet lades ner.” ”Blev tittarsiffrorna för dåliga?” ”Nej.” ”Jaså? Men varför lade man då ner programmet?” ”Vi vet redan det här”, sa Portnoi och vände sig mot domaren. Lori Howard nickade. ”Fortsätt, mr Hickory.” ”Ni vet vem min klient är, Dan Mercer?” ”Ja.” ”Ni gjorde väl inbrott hemma hos honom?” Wendy försökte möta hans blick, försökte att inte se skyldig ut – vad tusan det nu innebar. ”Det är inte den rätta benämningen.” ”Är det inte? Nåväl, låt oss då försöka vara så noggranna som möjligt och gå till botten med det här.” Han gick sakta genom rättssalen som om han befann sig på en catwalk i Milano. Han var till och med djärv nog att le mot offrens familjer. De flesta gjorde sitt bästa för att inte ens titta på Flair, men en av fäderna, Ed Grayson, blängde hotfullt på honom. Flair verkade helt oberörd. ”Hur lärde ni känna min klient?” ”Han försökte ragga upp mig på en chattsida på internet.” Flair höjde ögonbrynen maximalt. ”Verkligen?” Som om det var det mest fascinerande han någonsin hört. ”Vad var det för slags chattsida?” ”En chattsida för barn.” ”Och ni var där, på en chattsida för barn?” ”Ja.” 20

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 20

11-03-28 16.17.51


”Ni är inget barn, mrs Tynes. Ni kanske inte är min typ riktigt, men till och med jag ser att ni är en ganska yppig vuxen kvinna.” ”Jag protesterar!” Domare Howard suckade. ”Mr Hickory?” Flair log och gjorde ett slags ursäktande gest. Det var en sådan sak som bara Flair kunde klara sig undan med. ”Nåväl, mrs Tynes, när ni var inne på den där sidan så låtsades ni vara en minderårig flicka, stämmer det?” ”Ja.” ”Sen uttryckte ni er på ett sånt sätt att ni faktiskt lockade män att vilja ha sex med er, det stämmer väl också?” ”Nej.” ”Hur menar ni då?” ”Jag låter alltid dem ta första steget.” Flair skakade på huvudet och fnös. ”Om jag hade fått en dollar för varje gång jag sa det …” Flera av åhörarna skrattade. ”Vi har utskrifterna här, mr Hickory. Vi kan låta läsa upp dem så får ni höra själv”, sa domaren. ”Bra påpekat, tack.” Wendy undrade varför Dan Mercer inte var där, men det var förstås uppenbart. Idag var det meningen att man skulle presentera bevismaterialet och då behövde han faktiskt inte vara med. Flair Hickory hoppades tydligen på att kunna övertala domaren att avvisa det hemska, gräsliga, vidriga material som polisen hade hittat i Mercers dator och på flera ställen i hans hus. Om den taktiken visade sig framgångsrik – även om Hickory inte på allvar verkligen kunde tro det – skulle åtalet mot Dan Mercer antagligen läggas ner och en sjuk man som förgrep sig på barn släppas fri. ”Jo, förresten” – Flair vände sig snabbt om mot Wendy igen – ”hur visste ni att det var min klient som ni hade kontakt med på nätet?” ”Först visste jag ju inte det.” ”Jaså inte? Vem trodde ni då att ni pratade med?” ”Jag hade inget namn, inte då. Det är så det fungerar. Då visste jag bara att det var en man som var intresserad av att ha sex med minderåriga flickor.” 21

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 21

11-03-28 16.17.51


”Hur kunde ni veta det?” ”Förlåt?” Flair markerade två citattecken med fingrarna. ”’Som var intresserad av att ha sex med minderåriga flickor’, som ni uttryckte det. Hur kunde ni veta att det var just det som personen ni konverserade var ute efter?” ”Som domaren sa, mr Hickory. Läs utskrifterna.” ”Men det har jag ju gjort. Och vet ni vad jag får intryck av?” Det fick fart på Lee Portnoi. ”Jag protesterar. Vi struntar i vad mr Hickory får intryck av. Det är inte han som frågas ut här idag.” ”Jag godkänner protesten.” Flair återvände till bänken och började leta bland sina anteckningar. Wendy tittade bort mot åskådarplatserna för att hämta mod och kraft. Människorna som satt där hade fått lida. Wendy hjälpte dem att få rättvisa skipad. Hur avtrubbad hon än kunde låtsas vara eller hur hon än hävdade att hon bara gjorde sitt jobb, så betydde det samtidigt mycket för henne – allt det goda som hon hade åstadkommit. Men när hon mötte Ed Graysons blick såg hon något som hon inte alls tyckte om. Han utstrålade ett slags utmanande vrede. Flair lade ner papperen. ”Nåväl, låt mig då säga så här, mrs Tynes. Om en lugn och sansad person läste de här utskrifterna skulle han eller hon då få intryck av att en av deltagarna var en yppig, trettiosexårig kvinnlig tevejournalist …” ”Jag protesterar!” ”… eller skulle de tro att det var en trettonårig flicka?” Wendy öppnade munnen, stängde den igen och väntade. ”Ni kan besvara frågan”, sa domaren. ”Jag låtsades att jag var en trettonårig flicka.” ”Ah”, sa Flair, ”vem har inte gjort det?” ”Mr Hickory”, sa domaren varnande. ”Ursäkta, jag kunde inte låta bli. Nåväl, mrs Tynes, om man läser utskrifterna så kan man väl inte veta att ni bara låtsades, eller hur? Jag skulle faktiskt tro att ni var en trettonårig flicka.” Lee Portnoi lyfte händerna i en gest som avspeglade yttersta frustration. ”Fanns det en fråga i den där sista meningen?” ”Här kommer den, lyssna noga nu: Skrevs de där raderna av en trettonårig flicka?” 22

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 22

11-03-28 16.17.51


”Den frågan har jag redan besvarat.” ”Det räcker med ett enkelt ja eller nej. Var det en trettonårig flicka som skrev de där raderna?” frågade Flair igen. Domare Howard nickade mot Wendy. ”Nej”, sa hon. ”Men faktum är, som ni själv sa, att ni låtsades att ni var en trettonårig flicka?” ”Det stämmer.” ”Och såvitt ni visste kunde den person som ni hade kontakt med låtsas vara en vuxen man som ville ha sex med en minderårig. Ni skulle lika gärna ha kunnat chatta med en herpessmittad nunna, eller hur?” ”Jag protesterar!” Wendy mötte Flairs blick. ”Det var ingen herpessmittad nunna som dök upp för att ha sex hemma hos det där barnet.” Men det nöjde sig Flair inte med. ”Och vilket hus var det, mrs Tynes? Huset där ni hade ställt upp era kameror? Säg mig en sak, bodde det en minderårig flicka där?” Wendy sa ingenting. ”Svara på frågan”, sa domaren. ”Nej.” ”Men ni var där, eller hur? Kan det ha varit så att den person som ni hade kontakt med på nätet – och vem det var vet vi faktiskt inte säkert än – hade sett ert ’nyhetsprogram’” – Flair uttalade ordet som om det smakade illa – ”och bestämt sig för att spela med så att han skulle få träffa en yppig trettiosexårig tevestjärna? Det är väl i alla fall möjligt?” Portnoi stod redan upp. ”Jag protesterar. Det är en sak för juryn att ta ställning till.” ”Det är sant”, sa Flair. ”Visst skulle vi kunna ta upp frågan om otillbörlig brottsprovokation.” Han vände sig mot Wendy igen. ”Men låt oss stanna vid den där kvällen den sjuttonde januari. Vad var det som hände efter att ni hade konfronterat min klient i ert riggade hus?” Wendy väntade på att åklagaren skulle protestera mot ordet ”riggade”, men han tyckte kanske att han hade gjort tillräckligt. ”Er klient sprang därifrån.” ”När ni hoppade fram med era kameror, strålkastare och mikrofoner?” 23

Coben_För evigt dömd_inlagaCS3.indd 23

11-03-28 16.17.51

9789137136295  

HARLAN COBEN Översättning Jan Malmsjö Amerikanska originalets titel Caught Copyright © Harlan Coben 2010 Svensk utgåva enligt avtal med Lenn...