Issuu on Google+

Andrew Taylor

Nattvandraren

Översättning Jan Malmsjö Forum

Nattvandraren_inlaga_.indd 3

10-07-19 13.47.50


Citat ur James Boswells ”Samuel Johnsons liv”, på sid 5. Forum 1969, översättning av Jane Lundblad. Citat ur Samuel Johnsons ”Prins Rasselas av Abessinien”, på sid 217 och på sid 307. Natur och Kultur 1964, översättning av Ann-Marie Vinde. Citat ur Edward Youngs ”Natt-tankar”, på sid 352. S. Magnus förlag 1850, översättning av Lars Magnus Enberg.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel The Anatomy of Ghosts Copyright © Lydmouth Ltd, 2010 Omslagsfoto Martin Pick/Alamy Omslagsdesign Henry Steadman, Anders Timrén Tryckt 2010 hos GGP Media GmbH, Tyskland isbn 978-91-37-13617-2

Nattvandraren_inlaga_.indd 4

10-07-19 13.47.50


Till minne av Don

”Det är underbart att femtusen år nu förflutit sedan världens skapelse och fortfarande är det inte fastställt om det någonsin har inträffat att en människas ande har visat sig efter döden. Alla skäl talar emot, men all tro talar för det.” Doktor Johnson, 31 mars, 1778 (ur ”Samuel Johnsons liv” av James Boswell)

Nattvandraren_inlaga_.indd 5

10-07-19 13.47.50


Nattvandraren_inlaga_.indd 6

10-07-19 13.47.50


1

Den sista måltiden närmade sig kulmen, sent på kvällen onsdagen den 15 februari 1786. Den nye aposteln hade svurit eden, skrivit sitt namn i medlemsboken och under jubel och visslingar svalt innehållet i det heliga glas som skänkts av den numera bortgångne Morton Frostwick. Nu var det dags för de skålar som utgjorde ceremonins höjdpunkt. ”Botten upp, gentlemän”, beordrade Jesus från bordets huvudände. ”Stå upp. Hans majestät konungens skål.” Apostlarna reste sig klumpigt, flera med svårighet. Fyra stolar föll bakåt och någon slog ner en flaska från bordet. Jesus höjde glaset. ”Konungen, Gud välsigne honom!” ”Konungen, Gud välsigne honom!” brölade tolv röster tillbaka. Apostlarna var stolta över sin patriotism och sina förbindelser med hovet. Alla tömde sina glas. ”Gud välsigne honom”, upprepade aposteln Matteus från bordets bortre del och avslutade sitt passionerade utrop med ett ljudligt hickande. Jesus och apostlarna satte sig och den livliga konversationen fortsatte. Det höga och långa rummet var starkt upplyst av brinnande ljus. Böljande grå rökslingor hängde över bordet. En rejäl brasa brann i den öppna spisen av marmor. Gardinerna var fördragna. Speglarna mellan fönstren reflekterade lågorna och det gjorde också det blänkande silvret och kristallen och de glittrande knapparna i herrarnas kläder. Alla apostlarna bar samma slags rockar – en ljusgrön livré kantad med siden och prydd med rejäla 7

Nattvandraren_inlaga_.indd 7

10-07-19 13.47.50


förgyllda knappar framtill och på ärmarna. ”Hur länge måste jag vänta?” frågade den unge mannen till höger om Jesus. ”Tålamod, Frank. En sak i taget.” Jesus höjde rösten. ”Fyll glasen, gentlemän.” Han serverade bordsgrannarna och hällde sedan upp mer vin åt sig själv. De andra lydde honom, som en fårskock. ”En skål till före upphöjelsen”, viskade han i örat på Frank. ”Sedan är det dags för offret.” ”Ursäkta”, sa Frank och vilade armbågen på bordet när han vände sig mot Jesus. ”Vet mrs Whichcote om att jag ska bli välsignad i kväll?” ”Varför frågar ni det?” Nu var Frank mycket röd i ansiktet. ”Jag … jag bara undrade. Eftersom det är meningen att jag ska tillbringa natten här så tänkte jag att hon kanske borde veta det.” ”Det gör hon inte”, sa Jesus. ”Hon vet ingenting. Och ni får inte berätta något för henne. Det här är bara för män.” ”Ja, naturligtvis. Förlåt att jag frågade.” Franks armbåge gled undan och han skulle ha ramlat ner från stolen om Jesus inte hade gripit tag i honom. ”Jag ber tusen gånger om ursäkt. Ni har tur som har en sådan fru, hon är så förbålt vacker – ja, jäklar. Men ta inte illa upp, Philip. Jag borde kanske inte ha sagt så där.” ”Jag lyssnade inte.” Jesus reste sig och struntade i Franks fortsatta försök att urskulda sig. ”Gentlemän, det är dags för ännu en skål. Stå upp. Jag ger er förbannelsen över den stora skökan Babylon, den skändlige i Rom, Pius VI, och må han ruttna i helvetet för evigt tillsammans med sina papistanhängare.” Apostlarna tömde glasen och applåderade häftigt. Det var den gamla vanliga skålen, samma skål som utbringats inom den Helige Andes klubb sedan den grundades. Jesus hade personligen ingenting emot papisterna. Faktum var att hans egen mor hade växt upp med den romersk-katolska läran. Men hon hade lagt den på hyllan när 8

Nattvandraren_inlaga_.indd 8

10-07-19 13.47.50


hon gifte sig och hade antagit sin mans religion, som det anstår en god hustru. Han väntade tills applåderna och jublet dog ut. ”Varsågoda och sitt, gentlemän.” Stolar skrapade mot polerade golvbrädor. Aposteln Jakob satte sig, men missade stolen nästan helt och föll sprattlande till golvet. Aposteln Johannes sprang in bakom en skärm i bortre delen av rummet och det hördes att han kräktes våldsamt. Aposteln Barnabas vände sig bort från sällskapet, knäppte upp och urinerade i en av de kommoder som stod strategiskt placerade i rummet. Det hördes en lätt knackning på dörren bakom Jesus stol och det var bara han som hörde den. Han reste sig och gläntade lite på dörren. Pagen stod utanför med ett ljus i handen, storögd av rädsla. ”Vad vill du?” fräste Jesus. ”Om det behagar er, sir. Hennes nåd en trappa ner skulle betrakta det som en ynnest att få växla några privata ord med er.” Jesus stängde dörren rakt i ansiktet på pojken. Leende släntrade han tillbaka till bordet och tog stöd med armen över ryggstödet på aposteln Petrus stol, till vänster om hans egen. Han lutade sig fram och viskade i Petrus öra. ”Jag är strax tillbaka, jag måste bara försäkra mig om att allt är klart. Låt dem skåla för sina älskarinnor om de blir otåliga.” ”Är det dags nu?” frågade Frank. ”Är det dags?” ”Snart”, sa Jesus. ”Tro mig när jag säger att det är värt att vänta på.” Han rätade på sig. Aposteln Andreas frågade Frank om vattenspanielns kvaliteter som apportör, en temporär men effektiv distraktion. Jesus lämnade rummet och stängde mahognydörren efter sig. Luften blev med ens betydligt svalare. Han stod i en fyrkantig hall upplyst av två ljus som brann i en lampett bredvid ett litet fönster där gardinerna var fråndragna. Under ett kort ögonblick höll han huvudet nära glaset. Han gned bort kondensen. Det var för mörkt för att han skulle kunna se särskilt mycket, men i den andra delen 9

Nattvandraren_inlaga_.indd 9

10-07-19 13.47.50


av trädgården lyste en lampa ovanför sidoingången till Lambourne House. Han gick snabbt nedför trappan. Paviljongen låg längst ner i trädgården. Planlösningen var enkel – övervåningen utgjordes av det stora rummet, trappan i den ena änden gick till en hall på bottenvåningen där det fanns två dörrar. Den ena öppnade mot trädgården utanför och den andra till en smal korridor som löpte genom hela byggnaden fram till en täckt terrass nära floden. På vägen låg flera mindre rum. Pagen, som bar det absurda namnet Augustus, satt på en bänk i hallen. Han flög upp och bugade. Jesus nickade kort och pojken öppnade dörren till korridoren. Jesus passerade honom utan ett ord och stängde dörren efter sig. Lampetter med dubbla ljus kantade väggarna och skapade lysande sfärer i dunklet. Jesus knackade på dörr nummer två och någon öppnade inifrån. Mrs Phear drog in honom. Hon ställde sig på tå och mumlade i hans öra: ”Jäntungen har svikit oss.” Kammaren var liten och vitmålad som en munkcell. Men den var väl ombonad. En kolbrasa brann i eldstaden, draperierna var fördragna och fönsterluckorna stängda. Rummet var enkelt möblerat med bara en liten säng omgärdad av vita gardiner, ett bord och två stolar. På bordet stod en flaska vin, en flaska saft, två glas och en skål med nötter. På spiselkransen stod ett ljus, som var den enda belysningen i rummet förutom skenet från eldstaden. ”Svikit oss?” sa Jesus. ”Se själv.” Mrs Phear var klädd som en nunna med ett svart dok som ramade in och dolde delar av ansiktet. ”Ta med ljuset.” Jesus tog ljusstaken och gick fram till sängen. Gardinerna var uppbundna. Där låg en flicka på rygg med sitt ljusa hår utbrett över kudden. Vita band fjättrade hand- och fotleder vid de fyra sängstolparna. Hon bar ett vitt nattlinne, öppet i halsen. Han tänkte att hon måste ha varit mycket vacker när hon levde, den sortens flicka som det kändes som man skulle kunna klämma sönder om 10

Nattvandraren_inlaga_.indd 10

10-07-19 13.47.50


man kramade henne tillräckligt hårt. Han böjde sig ner. Hon var ung – kanske tretton eller fjorton. Huden såg mycket blek ut, men kinderna var röda, nästan lila. Ögonen var vidöppna och läpparna särade. Han höll fram ljuset. Hon hade fradga på läpparna och en rännil spyor i ena mungipan. Ögonen buktade ut. ”Jäklar!” ”Ett sådant slöseri”, sa mrs Phear. ”Och jag tror faktiskt att hon var jungfru också.” ”Den lilla satungen. Hur kan vi ha en sådan otur? Vad var det som hände?” Kvinnan ryckte på axlarna. ”Jag gjorde henne i ordning åt honom. Jag gick upp till huset för att hämta fler ljus, men innan jag gick bad hon mig att stoppa ett par nötter i munnen på henne. Och när jag kom tillbaka var hon som ni ser henne nu. Hon är fortfarande varm.” Jesus rätade på sig, men blicken dröjde kvar vid flickans ansikte. ”Det ser ut som om någon har strypt henne.” Han såg sig snabbt om i rummet. ”Jag låste dörren efter mig”, sa mrs Phear uttryckslöst. ”Hon kvävdes av en nöt helt enkelt. Pojken satt i hallen hela tiden och han har inte sett någon. Kan vi lita på honom?” ”Han är bara ett barn. Men han hörde ingenting?” ”Väggarna är tjocka.” Med ljuset i handen gick Jesus runt i rummet. Mrs Phear väntade med knäppta händer och blicken riktad mot golvet. Han pekade på taket, upp mot det stora rummet ovanför. ”Jag har inte råd att göra Frank Oldershaw besviken. Framförallt inte Frank.” ”Han kan inte tänka sig att ta henne som hon är?” ”Vad? När hon är död?” Han stirrade på mrs Phear. ”Jag sa ju att hon är varm fortfarande.” ”Det skulle han naturligtvis inte göra.” 11

Nattvandraren_inlaga_.indd 11

10-07-19 13.47.50


”Men skulle han märka det?” ”Herregud, ma’am, ja … det tror jag nog. Så berusad är han inte. Dessutom är det motståndet som är själva sporten för dem. Tro mig när jag säger att det är kampen de skryter om efteråt när de är på fyllan. Det och blodet på lakanet.” ”Kan vi inte ordna det?” Jesus skakade på huvudet. ”Hon kan ju inte kämpa emot. Och titta bara så hon ser ut i ansiktet. Han skulle ju inte få någon respons alls.” Mrs Phear klämde på fållen. ”Ni ger honom alltså beskedet att han måste vänta?” ”Han är alldeles vild, ma’am. Han är inte van vid att inte få sin vilja igenom. Och vi kan knappast stilla hans passion med en slinka från Barnwell, även om vi fick tag på en så här sent. Hur snart kan ni få fram en ny som hon här?” ”Om en månad, kanske. Men inte ens det kommer att bli lätt. Inte så snart efter den här.” ”Han är värd mer än alla de andra tillsammans”, sa Jesus. ”Jag kan inte säga att hon är död. Jag måste säga att hon var rädd för det som väntade och lyckades fly.” ”Vi har ett problem till”, sa mrs Phear. ”Vad ska vi göra med … med det här?” Jesus vände sig om och tittade igen på den vita kroppen i den vita sängen. Plötsligt accelererade tiden och den ena blixtsnabba händelsen avlöste den andra. Han hörde en högljudd röst utanför och ljudet av fotsteg. Handtaget trycktes ner. Han försökte hinna fram till dörren innan den öppnades, men sängen med den döda flickan stod i vägen. Mrs Phear snodde runt, förvånansvärt snabbt, men klänningen fastnade på bordshörnet och dörren var redan på väg att glida upp innan hon lyckades slita sig lös. Frank Oldershaw stod och svajade på tröskeln. Ansiktet var lika rött som västen var oknäppt. ”Ah, där är ni ju”, sa han. ”Jag är glödhet, ska ni veta. Jag står inte ut med att vänta en minut till.” 12

Nattvandraren_inlaga_.indd 12

10-07-19 13.47.50


Han fick syn på mrs Phear och hennes oväntade närvaro fick honom att tveka en aning. Men han var alltför berusad för att kunna strypa ordflödet helt och den sista meningen lämnade läpparna som en viskning. ”Och var har ni gömt min söta lilla jungfru?” Kroppen hittades på Jerusalem torsdagen den 16 februari i gryningen. Solen hade ännu inte stigit upp helt. Collegeträdgården var försänkt i ett grått halvdunkel. Det var tillräckligt ljust för att man skulle kunna se någotsånär, men ännu inga detaljer. Det var mycket lugnt. Den man som hittade liket hette Tom Floyd. Men alla kallade honom – ibland till och med hustrun – för Tom Träckman. Han var lika brun som namnet och känd som den som grävde fram oönskat strunt, bortglömda minnen och utsöndrade hemligheter. Jerusalem omfattade åtta eller nio tunnland. Skolan omgavs på tre sidor av en hög tegelmur som vilade på en medeltida grund av grus och bearbetade stenblock och på den fjärde sidan av huvudbyggnaderna. Murarna kröntes av taggar. Bakom kapellet sträckte sig dammen Long Pond i en båge mot sydost. Tillflödet utgjordes av en bäck som passerade in under muren genom en kulvert som munkarna byggt för länge sedan, innan Jerusalem ens var påtänkt. På dammens bortsida låg kandidatträdgården och rektorsträdgården. Själva staden låg på ett visst avstånd från de oregelbundna klungorna av collegebyggnader. De enda ljud som hördes var klapprandet från Toms träskor och mullret från skottkärrans järnbeslagna hjul mot den stensatta vägen. Han besökte fyra college, Sidney Sussex, Christ’s, Jerusalem och Emmanuel. Han tyckte bäst om att arbeta på vintern eftersom han fick betalt efter volym, inte per timme, och stanken tvingade honom att göra sina rundor oftare på sommaren. Han arbetade åt en pensionerad spannmålshandlare som eleverna kallade skitgubben. Hans arbetsgivare fick en måttlig inkomst när han sålde gödningen från skolorna till lantbrukare och trädgårdsmästare. 13

Nattvandraren_inlaga_.indd 13

10-07-19 13.47.50


Den här morgonen hade Tom blivit så kall att han knappt hade någon känsel kvar i händerna. Han hade precis tömt rektorsavträdet, som varit oväntat produktivt. Det arbete han utförde var aldrig särskilt trevligt och nu sköt han kärran framför sig på stenläggningen bakom rektorsbostaden. Vägen ledde till en grind som portvakten, mr Mepal, precis låst upp för honom, och sedan över Long Pond på en skickligt konstruerad träbro. Skottkärrans hjul mullrade som avlägsen åska mot plankorna. Han fortsatte åt höger mot det lilla avträde som användes av städerskorna och som låg diskret undanskymt i bortre delen av trädgården. Stigen fortsatte nära intill dammen i skuggan av ett stort träd. I dunklet under grenarna halkade Tom på en isfläck. Han föll och hamnade raklång på stenläggningen. Kärran välte ut mot det frostvita gräset och minst hälften av det stinkande innehållet hamnade på strandbanken. Skyffeln, som balanserat överst, gled ner i vattnet. Flämtande i kylan vände han kärran rätt igen. Han skulle bli tvungen att skrapa bort så mycket som möjligt av orenligheterna och hoppas, mot bättre vetande, att regnet skulle spola bort resten innan någon upptäckte det. Men skoveln låg någonstans nere på dammens botten och utan den kunde han ingenting göra. Inte kunde väl vattnet vara särskilt djupt så här nära kanten? Han tog av sig sin bruna rock och rullade upp skjortärmarna över de smala, spetsiga armbågarna. Han skulle precis köra ner handen i vattnet när han fick syn på ett stort, mörkt föremål som flöt bland flaken av tunn is en meter eller två från strandkanten. Först trodde han att ett tygstycke eller kanske en filt hamnat i vattnet. Det hade blåst kraftig ostlig vind de senaste dagarna, ofta som obehagliga vindstötar. Ögonblicket därefter tänkte han på en intressantare möjlighet – nämligen att den flytande saken kunde vara en cape eller rock som tappats av en rumlare kvällen före. Han hade vid flera tillfällen fiskat upp både rockar och andra kläder ur avloppsbrunnarna och antingen återlämnat dem till ägarna eller sålt 14

Nattvandraren_inlaga_.indd 14

10-07-19 13.47.50


dem till en man som handlade med begagnade akademiska plagg. Tom Träckman körde ner högerarmen i det iskalla vattnet. Han stönade när kylan högg tag i honom. Till sin lättnad kände han skovelskaftet mot fingrarna. Han distraherades av tanken på att han skulle drabbas av Mepals hämndlystna ilska om portvakten upptäckte vad som hade hänt, en risk som blev allt större för var minut som gick. Himlen bleknade. Men det förbannade trädet blockerade mycket av ljuset. Han ställde sig upp och tittade på föremålet i vattnet. Om det var en cape eller en rock skulle han kunna tjäna en rejäl hacka. Han höll skoveln i den ena handen och lutade sig ut över dammen. Han sträckte sig mot det som låg där strax under den oroliga ytan. Vatten sipprade in genom en spricka i den ena skon. Han försökte skopa upp skuggan där nere med skyffeln, men den gled undan. Han sträckte sig lite längre ut. Träskorna gled i leran. Med ett tjut föll Tom Träckman framåt. Kylan träffade honom som en järnstång mot huvudet. Han öppnade munnen för att skrika och svalde lite av dammvattnet. Han trampade med fötterna och sökte efter botten. Växter lindade sig runt fötterna. Han kunde inte andas. Han flaxade med armarna. Han gjorde sitt yttersta för att hålla sig flytande, desperat i försöken att hitta något att hålla fast vid. När han började sjunka igen slöt sig högerhandens fingrar runt några ruttnande rötter, fästade vid något som inte gick att rubba. I samma ögonblick sjönk fötterna ner i dyn, och leran tycktes ta emot honom och dra honom allt djupare ner. Han visste inte att han skrek. Vid det laget hade Tom nästan slutat tänka och nästan slutat att känna något över huvud taget. Men långt innan han faktiskt förstod vad det var som han höll i, visste han att det inte fanns något levande i det som lindade sig runt fingrarna. Han visste att han rörde vid döden.

15

Nattvandraren_inlaga_.indd 15

10-07-19 13.47.50


2

En annan stad, ett annat vattendrag. Det John Holdsworth mindes mest av huset vid Themsen var ljuset. Skirt och skimrande fyllde det dagtid rummen som låg mot floden. Det var ett femte element inklämt någonstans mellan luft, vatten och blek eld. Georgie brukade säga att det var spökväder och egentligen inget vanligt ljus alls och ibland tyckte han sig ana konturer av spöken som svajade och blinkade på väggarna. Vid ett tillfälle larmade han hela huset med sina skrik. Han grät och sa att en drunknad pråmkarl från Goat Stairs strax intill hade kommit för att dra ner honom till flodens botten. Längre fram trodde Holdsworth att den drunknade mannen hade varit ett förebud om vad som komma skulle, ett slags preludium, eftersom drunkning löpte som en vattnig tråd genom hela den sorgliga affären. I november 1785 halkade Georgie på en isfläck när han lekte vid Goat Stairs. Medan han kämpade för att hålla sig på fötter, snavade han över en tross som lagts runt en pollare. Maria, hans mor, bevittnade alltihop och såg hur pojken föll från kajen. I det ena ögonblicket fanns han där, en livlig, glad liten pojke. I nästa stund var han borta. Tidvattnet var högt och när han föll slog han huvudet mot sidan av en kolpråm. Det är mycket möjligt att det var slaget mot huvudet som dödade honom. Men det blåste kraftigt den dagen. Den tungt lastade pråmen ryckte i förtöjningarna och hävde sig vid kajen och 16

Nattvandraren_inlaga_.indd 16

10-07-19 13.47.50


det dröjde minst tio minuter innan man fick upp pojken ur vattnet. Det var alltså inte så lätt att avgöra exakt hur han hade dött. Kroppen hade malts mellan pråmens skrov och stenkajen och fått hemska skador. Men det var fullt möjligt att Georgie hade drunknat innan dess. Det fanns ingen möjlighet att veta med säkerhet. Holdsworth föredrog att tänka sig att sonen hade dött genast, att det var själva fallet som dödat honom, kanske när han slog i huvudet. Själv visste han inte vad som hade hänt förrän alltsammans redan var över, tills de kom för att hämta honom i butiken på Leadenhall Street. Han skämdes för att han var otillbörligt tacksam för att han åtminstone hade sluppit att se sin son falla mot döden. Efter den dagen fungerade ingenting som det borde ha gjort. Hur skulle det ha kunnat göra det? Maria var utom sig av sorg. Hon vägrade att resa en gravsten och sa att det inte var rätt eftersom Georgie egentligen inte kunde vara död på riktigt. Hon tillbringade det mesta av sin tid med att be hemma i huset eller vid den lilla kullen på kyrkogården. Hon gav alla pengar hon hade till en kvinna som påstod att hon hade kontakt med andevärlden. Kvinnan sa att hon såg Georgie, att hon pratade med honom, att han var lycklig och att han hälsade till sin mor. Hon sa att Georgie lekte med lamm och med andra barn på en stor solbelyst äng där luften fylldes av musik från himlakören. Maria sålde sina ringar, en efter en, nästan alla klänningar och de finare möblerna. Hon matade kvinnan med mer pengar och i gengäld berättade hon om och om igen att Georgie tänkte på sin mor hela tiden, att han skickade kramar och varma hälsningar, att de skulle få vara tillsammans igen och att Gud aldrig skulle tillåta att de skildes åt på nytt. Ibland var Holdsworth inte riktigt säker på om han sörjde Georgie eller om han var arg på Maria. Känslorna flöt ihop. Han hade rätt att förbjuda sin hustru att träffa den där kvinnan och att slå henne om hon inte lydde. Men han hade inte hjärta att göra det. Han kände sig redan alldeles tillräckligt skyldig, eftersom han inte 17

Nattvandraren_inlaga_.indd 17

10-07-19 13.47.50


hade lyckats rädda sin son. Maria hade berättat att sonen sagt att han älskade sin far och att de snart skulle vara tillsammans med änglarna i Guds himmel. Då hade Holdsworth svurit åt henne och sedan hade hon inte berättat mer för honom. Holdsworth fick utlopp för sin ilska genom att skriva en liten bok där han granskade berättelser om andar och spöken, i det förflutna och i nutiden, som han hämtade från både samtida och klassiska författare. Det var bättre än att slå Maria. Han började med att berätta om Georgies ande, anonymt förstås, och beskrev hur Georgies mor trodde på det eftersom hon behövde göra det och hur en elak kvinna samvetslöst drog fördel av hennes godtrogenhet och sorg. Temat var att berättelser om döda som gjorde återbesök bland de levande inte kunde tolkas bokstavligt. Några av dem, skrev han, var föga mer än barnsliga vidskepelser som bara ungdomar och outbildade kvinnor kunde tro på. Andra baserades på missuppfattningar och förvillelser, återberättade i god tro, men numera i ökande grad förklarliga i takt med att naturvetenskapen avslöjade mer och mer om sanningen i Guds natur. Han höll med om att det fanns historier om andar som hade en nyttig moralisk eller religiös effekt på sinnena hos barn, ociviliserade människor eller den stora massan av outbildat enkelt folk, och att de – i det avseendet – hade ett begränsat värde som liknelser. Men de kunde inte betraktas som bevis på gudomlig eller ens demonisk inblandning. Sammanfattningsvis konstaterade han att han aldrig hade hört en historia om andar som kunde betraktas som vetenskapligt underbyggd med fenomen som bildade människor skulle kunna ta under seriöst övervägande. Han kallade boken för ”Spökens anatomi” och lät massframställa den på ett litet tryckeri som han ägde på Maid Lane på Surreysidan av floden. Han gjorde reklam för den i tidningarna och sålde boken i butiken på Leadenhall Street. Den väckte viss uppmärksamhet. En anonym recensent i Gentleman’s Magazine anklagade honom för att vara snudd på ateist. Två präster, ur olika samfund, förklarade 18

Nattvandraren_inlaga_.indd 18

10-07-19 13.47.50


att verket var hädiskt. Kyrkoherden i S:t Ethelburga’s i Bishopsgate attackerade honom våldsamt i en predikan som i utdrag publicerades i Daily Universal Register och därmed kom att diskuteras i tusentals vardagsrum och allmänna lokaler över hela landet. Resultatet blev att försäljningen av boken ökade och det var väl lika bra det eftersom det inte var särskilt mycket som annars gick hans väg efter Georgies död. I butiken saluförde han både gamla och nya böcker, pamfletter, skrivmaterial och ett antal patentmediciner. Beklagligt nog hade Holdsworth två månader före Georgies död tagit två rätt stora lån, ett för att bygga ut lokalerna och det andra för att köpa ett bibliotek som tillhört en privat samlare vars arvingar inte hade smak för läsning. Holdsworth var sällan i butiken efter Georgies död. Ett ovarsamt butiksbiträde bar ner den nyförvärvade boksamlingen i källaren, där den fuktiga vintern fördärvade två tredjedelar av den. Samtidigt hade föreståndaren för tryckeriet blivit sjuk och gett sig iväg. Holdsworth lät dennes biträde ta över tryckeriet men mannen visade sig vara en slarver och fyllerist, som tog vad han kunde från företaget. En kväll visade det sig att biträdets vårdslöshet blev än mer förödande än mannens tjuvaktighet – han lämnade ett brinnande ljus efter sig när han gick hem en kväll och morgonen därpå hade hela tryckeriet, tillsammans med innehållet, brunnit ner till grunden. I branden förlorade Holdsworth dessutom det varulager som han hade flyttat över från Leadenhall Street, däribland nästan alla återstående exemplar av ”Spökens anatomi”. Maria verkade oberörd av katastroferna. Frånsett utflykterna till kyrkan stannade hon hemma i huset på Bankside alldeles i närheten av Goat Stairs. Hon tillbringade merparten av sitt vakna liv antingen på knä eller instängd tillsammans med kvinnan som kunde tala med andar och levererade tröstande meddelanden från Georgie. I mars lyckades Holdsworth bryta hennes fixering, även om anledningen inte var den han hade önskat. Hyresperioden gick ut 19

Nattvandraren_inlaga_.indd 19

10-07-19 13.47.50


på midsommardagen och han var tvungen att berätta för henne att de inte kunde förnya kontraktet, inte ens för ytterligare ett kvartal. Han var inte helt bankrutt, förklarade han, men farligt nära. De skulle bli tvungna att lämna huset vid Goat Stairs. ”Jag kan inte flytta härifrån”, förklarade Maria för honom. ”Jag beklagar, men vi har inget val.” ”Men, sir. Jag kan inte lämna Georgie.” ”Min kära, han finns inte längre här.” Hon skakade våldsamt på huvudet. ”Men visst gör han det! Hans världsliga närvaro dröjer sig kvar vid platsen där han föddes, där han bodde. Hans själ tittar ner på oss från himlen. Om vi inte är kvar, kan han inte hitta oss.” ”Försök att inte bli upprörd. Men vi ska bära honom med oss i våra hjärtan.” ”Nej, mr Holdsworth.” Hon knäppte händerna i knäet. Hon var en småväxt, lugn kvinna, mycket prydlig och behärskad. ”Jag måste stanna hos min son.” Holdsworth tog hennes händer i sina där de låg kalla och orörliga. Hon undvek att se på honom. Han brydde sig inte om att tryckeriet var borta eller att det som återstod av butiken på Leadenhall skulle klubbas bort på auktion om en vecka och att de kanske inte ens skulle få in tillräckligt för att täcka skulderna. Det som han verkligen brydde sig om var att hans hustru hade blivit en främling för honom. ”Maria, vi har fortfarande ett par veckor kvar att vänja oss vid tanken. Vi ska prata igenom alltihop och besluta om när och hur vi ska kunna flytta tillbaka hit om det är vad ni vill. Vi kan ju promenera förbi huset när vi vill, även om vi inte kan komma in. Vi kommer att vänja oss vid tanken, vartefter.” ”Georgie hälsar till sin far och säger att han älskar honom”, sa Maria och läspade som ett barn. ”Han säger att mor och far inte får lämna hans kära hem.” Ett brusande ljud som från strömmande vatten fyllde Holds20

Nattvandraren_inlaga_.indd 20

10-07-19 13.47.50


worths öron. Han slog sin hustru och slaget fick henne att sjunka ihop i ett av hörnen i vardagsrummet. Han slog sönder en stol och körde knytnäven genom fönstret som erbjöd utsikt över floden. Han hade aldrig slagit Maria förut och han slog henne aldrig igen. Efteråt stod han där i vardagsrummet med blodet rinnande från handen där hennes tänder hade skrapat bort huden över knogarna. Han grät för första gången sedan han var barn. Maria tittade upp på honom där hon satt på golvet med ögon fyllda av smärta och förvåning. Hon rörde vid sidan av huvudet och tittade på blodet som hon fick på handen. Läpparna var också blodiga. Det fanns blodstänk på de kala golvbrädorna. Vem kunde ha trott att ett enda slag kunde göra så mycket skada? Han lyfte upp sin hustru, kysste henne och kramade henne och sa att de naturligtvis snart skulle vara tillsammans allihop i himlen. Men det var för sent. Den kvällen gick de till sängs tidigt. Holdsworth var tacksam för att han sov så bra. Sömnen var den enda fredade tillflyktsort han hade och när han fick chansen hängav han sig girigt åt den. Morgonen därpå vaknade han av att det bankade på dörren. Maria låg inte längre vid hans sida i den säng där Georgie hade blivit både koncipierad och född. Hon hade gått i vattnet vid Goat Stairs. Det är märkligt hur snabbt ett liv kan kollapsa om grunden för det rycks bort. I samma ögonblick som Holdsworth vaknade så abrupt, förlorade han allt konkret som han annars förknippade med sin egen person. Han vandrade fortfarande genom en handfast värld i tre dimensioner, en värld som existerade i tiden och som befolkades av människor av kött och blod, men själv bestod han inte längre av samma substans som de. Det var som om kroppen hade genomgått en kemisk process som förändrat dess sammansättning. Han hade blivit lika konturlös som dimman över floden. Till skillnad från Georgies kropp var Marias oskadd, frånsett en spräckt läpp och en liten skada, knappt mer än ett skrapmärke, 21

Nattvandraren_inlaga_.indd 21

10-07-19 13.47.50


vid vänster tinning. Skadan var lila och ungefär lika stor som ett pennymynt. Hon var fullt påklädd. Vid den officiella undersökningen konstaterade man, efter att ha hört vittnesmål från Holdsworth och två av grannarna, att Maria ibland gav sig ut på promenad tidigt om morgnarna och att hon haft för vana att gå fram och tillbaka på kajen och ofta setts i närheten av Goat Stairs där hennes son hade dött i den där oturliga olyckshändelsen sistlidna november. Man betonade att det hade varit mycket dimmigt. Två båtkarlar som hade befunnit sig i närheten sa att man knappt kunde se mer än några meter framför sig och definitivt inte kupolen på S:t Paulskatedralen på andra sidan vattnet. Sedan var det själva trapporna, där stegen var slitna och smetiga av grönt slem och därför hala. Coronern, som var en human man, tvekade inte att fastslå att dödsfallet var en olyckshändelse, i synnerhet som det inte fanns något som pekade på motsatsen. Några dagar senare såg Holdsworth sin hustru firas ner i jorden på kyrkogården. De lade henne i samma grav som sonen redan låg i. Holdsworth vände bort blicken för att inte behöva riskera att få en glimt av Georgies lilla kista. Vid begravningen stod Ned Farmer vid hans sida och mrs ­Farmer fanns i den lilla skaran av sörjande som samlats tätt bakom dem. I ungdomen hade Holdsworth och Farmer varit lärlingar tillsammans. Farmer hade varit en storvuxen, lite klumpig men godhjärtad pojke och nu var han en storvuxen och lite klumpig godhjärtad man. Det enda smarta han gjort var när han gifte sig med dottern till en förmögen tryckare i Bristol, även om det beslutet egentligen inte fattades av honom utan av henne. När hans svärfar dog och hon blev ensam arvtagerska ansåg hon att det var dags för dem att flytta till London eftersom det var i huvudstaden som man kunde tjäna en förmögenhet i tryckerioch bokbranschen. Hon övertalade Ned att lägga ett bud på den rörelse som Holdsworth hade byggt upp under åren. Det var inget generöst erbjudande men det var åtminstone säkert, medan hans 22

Nattvandraren_inlaga_.indd 22

10-07-19 13.47.51


ursprungliga plan att låta auktionera bort alltihop innebar ett stort risktagande. Dessutom sa Ned att de skulle överta hyreskontraktet för huset vid kajen. ”Betsy har blivit riktigt förtjust i det – för närheten till floden och för att det ligger så bra till”, förklarade han. ”Och hon vägrar att bo ovanpå butiken. Men jag ber om ursäkt, John, det måste vara jobbigt för er att prata om det.” ”Det är inte floden som plågar mig”, sa Holdsworth. ”Och inte huset heller.” ”Nej, naturligtvis inte. Men säg mig … har ni bestämt var ni ska bo?” ”Nej, inte än.” ”Men i så fall måste ni absolut bo hos oss tills ni kommer på fötter – om det inte skulle kännas alltför obehagligt.” ”Det är mycket vänligt av er. Men mrs Farmer kanske …?” ”Struntprat! Betsy gör som jag säger”, sa Farmer. Optimism var ännu en egenskap som överlevt intakt från Neds ungdomsår. ”Betrakta det som avgjort.” Att stanna kvar i huset vid floden, att bo hos paret Farmer, var inget önskvärt arrangemang. Men det var lägligt och besparade honom från att behöva fatta ännu ett beslut. Holdsworth insåg att det inte skulle fungera särskilt länge. Förr i tiden brukade Maria säga att han sov som om han var död. Men den första natten som Farmers gäst i huset vid kajen sov han inte som de döda, han drömde om dem i stället. Han drömde att han, när de begravde Maria, hade sett Georgies lilla kista i botten på den öppna graven. Locket satt på sned och träet var krossat, som om någon hade försökt ta sig in eller ut. Prästen fortsatte att prata. Svart vatten vällde upp ur kistan. Det kom i vågor och böljade i takt med prästens böner och drog sig tillbaka bara för att störta fram på nytt. Holdsworth vaknade, men vattnet fortsatte att stiga. Benen blev våta och vattnet steg allt högre. Högre och högre steg det och blötte 23

Nattvandraren_inlaga_.indd 23

10-07-19 13.47.51


nattskjortan. Hjärtat bultade som en stångjärnshammare. Han kunde inte andas och smärtan var så stark att han inte ens kunde skrika. Snart skulle det svarta vattnet nå hans mun, därefter näsborrarna. Sedan skulle han drunkna.

24

Nattvandraren_inlaga_.indd 24

10-07-19 13.47.51


9789137136172