9789137136127

Thomas Tynander

Swede Svenskamerikanen som รถverlevde Pearl Harbor

Tynander_CS3.indd 3

11-09-19 14.32.56

Tillägnad Dennis Lundquist 1953–2010

Andra tryckningen

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Thomas Tynander 2011 Omslag Anders Timrén Fackgranskning Dan Öberg Tryckt hos Scandbook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-37-13612-7

Tynander_CS3.indd 4

11-09-19 14.32.56

Innehåll Förord 7 Prolog 9 Attacken mot Pearl Harbor 10 Krigets första vecka 23 Sverige och barnhemmet 35 Krig utan anfall 45 Arkansas 55 Rustar för strid 70 Boot camp och Pearl Harbor 80 Havets kung 102 Slaget om Korallhavet 112 Slaget om Midway 122 Alaska 134 Vardag ombord 150 Första striden i Alaska 164 Slaget om Attu 177 Slaget om Kiska 189 Värme och kärlek 197 Slaget om Tarawa 208 Slaget om Marshallöarna 217 Öhoppande mot Tokyo 230 The great Marianas Turkey Shoot 244 Efterlängtad permission 257 Tragedin 275 Torpedexpert i Key West 285 Livet och kärleken efter kriget 300 Nutid, långt från dåtid 313 Efterord av författaren 323 Efterord av Dan Öberg 326 Bilagor 329 Författarens tack 334

Tynander_CS3.indd 5

11-09-19 14.32.56

Tynander_CS3.indd 6

11-09-19 14.32.56

Förord Det finns förstås dataspel där vem som helst kan försvara sig mot de japanska torpedbombplanen i Pearl Harbor, eller vara med på väldiga fartyg som befriar öar i södra Stilla havet.

Men få kan berätta hur det var att faktiskt befinna sig på plats, att vara en del av det andra världskriget.

En av dem är Emery ”Swede” Lundquist.

Familjen emigrerade från Roslagen i skuggan av första världskriget. Efter en prövofylld uppväxt på bland annat ett barnhem sökte han sig till den amerikanska flottan och upplevde hela kriget mot Japan. De flesta kamraterna dog, men han överlevde.

Det här är Swedes berättelse om livet på en jagare, ett fartyg som hade till uppgift att eskortera och skydda hangarfartygen som avgjorde kriget. Avstånden i Stilla havet var enorma och hangarfartygen fick en nyckelroll eftersom det inte räckte att försöka slå ut fienden med landbaserat flyg.

Berättelsen bygger på många och långa intervjuer med Swede, där han med hjälp av en unik dagbok och ett fotoalbum delade med sig av sina upplevelser. Dessutom har jag använt mig av andra källor, bland annat ett 30-tal faktaböcker, för att rama in berättelsen.

Striderna i Stilla havet var ofta korta, men mycket våldsamma.

Men det här är inte den sanna historien om en man som dödade hundratals fiender med bajonett och därefter fick medalj. Det här är berättelsen om en ung sjöman som såg alla de stora slagen med egna ögon. Han såg hangarfartyg sjunka och marinsoldater storma stränder, men han upplevde också allt det vi inte fått ta del av i filmer och böcker. Vardagen på ett örlogsfartyg kunde vara dramatisk och farlig, men också långsam och påfrestande.

Stilla havet motsvarar en tredjedel av jordens yta och är större 7

Tynander_CS3.indd 7

11-09-19 14.32.56

än alla länder tillsammans. När de amerikanska fartygen färdades enkel väg från San Diego till Australien var det en sträcka som motsvarar en resa tur och retur mellan Göteborg och New York (1 200 svenska landmil). När de var framme deltog de ofta i någon av de drygt hundra invasionerna, av olika öar där fienden i tusental låg nergrävd på land.

Andra världskriget utspelades i en annan tid än vår. Det fanns tydliga fronter och flottorna möttes på haven. Det fanns inga datorer, inga GPS, inga mobiler. Det var ett analogt krig där män och kvinnor i uniform var lika viktiga som någonting annat.

Det var det sista stora hjältekriget, om uttrycket tillåts, där vi lärt oss att ”de goda vann mot de onda”. Det gör att konflikten troligtvis aldrig faller i glömska.

Krigstragedin 1939–1945 varade i 2 194 dagar.

50 miljoner människor dödades. Det är tio gånger så många som i det första världskriget.

37 000 av dem var amerikanska sjömän.

Många fanns ombord på de 71 jagare som sänktes.

Ungefär 200 000 svenskamerikaner deltog på den amerikanska sidan, enligt forskarna och författarna Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg.

Många kallades ”Swede”, eftersom man såg dem som svenskar.

Enligt en internetregistrerad databas över alla dem som deltog i de amerikanska styrkorna fanns minst 83 personer med efternamnet Lundquist. 15 av dem tillhörde flottan.

Möt en av dem.

Thomas Tynander maj 2011

8

Tynander_CS3.indd 8

11-09-19 14.32.56

Prolog En äldre man med silverfärgat hår sitter på läktaren i den väldiga arenan. Han har blå ögon och är vältränad. Sedan en längre tid är han pensionär.

Mannen ser på professionell baseball med två av sina tre söner.

De sitter på första bänkraden, alldeles ovanför hemmalagets spelarbänk.

Det är en ljummen kväll med varmkorv, kalla öl och många skratt.

Det är 26 000 åskådare på läktarna.

Men det är inte vilken match som helst. De två sönerna vet vad deras far upplever just denna kväll, så de klappar honom på axeln och kommer med glada tillrop. Men ingen av dem går igenom samma känslostorm eller känner samma stolthet som fadern.

Mannen lutar sig fram lite extra för att inte missa något på innerplan. Han kan inte låta bli att känna att en del av honom själv faktiskt finns nere på innerplan, i hemmalagets färger. Precis som det var tänkt en gång för många, många år sedan.

Han ler lyckligt vid tanken.

9

Tynander_CS3.indd 9

11-09-19 14.32.56

»Vad onödigt att behöva dö redan nu.« Attacken mot Pearl Harbor Plats: Pearl Harbor, Hawaii.

Tid: Morgonen den 7 december 1941.

Vattnet ligger blankt som en spegel mot den röda morgonhimlen.

Klockan närmar sig sju.

Den väldiga flottbasen i Pearl Harbor vaknar sakta till liv. Det ser ut att bli en vacker söndag.

För första gången på ett halvår ligger nästan hela den amerikanska Stilla havsflottan samlad på en plats. Över etthundra fartyg vilar i hamnen. Det är en ovanlig syn.

I det inre av jagaren USS Monaghan tittar en sjöman med svenskt namn ut genom en ventil. Med blicken söker han de välbekanta nyanserna av en regnbåge över vattnet.

Efter frukosten planerar han att åka till Waikiki Beach, en halvtimmes bussresa från flottbasen. Där ska han kasta sig i vågorna och därefter åka rullskridskor.

Det är bara en timme kvar till skiftbyte och permissionen klockan åtta.

Men, det ska inte bli något besök på Waikiki.

Det ska inte bli någon ledighet.

Det ska inte ens bli en vacker dag på Hawaii. Flottbasen som fortfarande ligger i skugga från bergssluttningarna ska inom en timme kastas in i ett historiskt mörker.

Tonåringen Emery Werner Lundquist vet det ännu inte, men snart ska kriget falla ner från skyn.

Lyckligt ovetande hoppar Lundquist ner från den översta kojplatsen och börjar gräva i sitt klädskåp. Han har sovit i underkläderna och får på sig flottans jeansuniform. Därefter gör han ett 10

Tynander_CS3.indd 10

11-09-19 14.32.56

toalettbesök och är en av de första på väg till frukosten. Sovsalen finns i fartygets akter och han måste gå upp på däck för att komma till mässen, som ligger längre fram på fartyget. Det är en kort promenad i frisk morgonluft som han lärt sig att älska. Han ser ut över vattnet och alla fartyg, och han tittar upp mot sockerfälten på bergssluttningarna.

Det doftar av blommor.

Det är lång kö till frukosten. Lundquist lägger upp bacon och ägg på sin plåttallrik. Han ser fram emot ledigheten. Kanske kan det bli en ny baseballmatch. Det är bara två dagar sedan Mona­ ghans besättning besegrade ett lag från slagskeppet USS Arizona.

Det vore skönt med en match i benen och sedan ett par timmar på Waikiki, tänker han.

Waikiki Beach är en oas för lediga sjömän. Där kan de ta en öl och äta mat i någon av de enkla barerna på stranden, där kan de svalka sig i det blågröna vattnet. Inte långt från strandpromenaden finns små gator med butiker och marknadsstånd. Waikiki är en plats där det går att varva ner och känna att tiden kan stå stilla för en stund.

Emery Werner Lundquist kallas ”Swede” eftersom han är lång, blond och har blå ögon. Familjen kommer från Norrtälje och smeknamnet fick han under sina första veckor i flottan, ett år tidigare.

Det är trångt längs borden i Monaghans mäss. Besättningen består av mer än 150 man som just avslutar ett dygns assistansberedskap. Det är därför jagaren ligger förtöjd med värme i dieselmotorerna, längst ut i en grupp om fyra i Jagardivision 2.

Efter beredskapen kan de flesta ombord se fram emot 24 timmars ledighet. Längs borden är det höga röster och breda leenden. Ledigheten är det stora samtalsämnet även vid Swedes bord, där männen sitter axel mot axel.

Swedes vita permissionsuniform är tvättad och han känner att fartygschefens inspektion klockan åtta bara är en sista rutin innan han kan kliva av.

11

Tynander_CS3.indd 11

11-09-19 14.32.56

Genom de runda ventilerna i mässen kan sjömännen se att solen bryter fram. Det glittrar i det grönblå vattnet.

Vad männen inte vet är att en främmande miniubåt en halvtimme tidigare attackerats utanför Pearl Harbors hamninlopp.

Jagaren USS Ward har haft vakten och i krigets första amerikanska anfall försökt sänka ubåten med både sjunkbomber och tunga kulsprutor. Därefter har Ward kontaktat marinhögkvarteret för att be om assistans. Men ordergången är långsam, misstänkta ubåtar är vanliga.

Något senare har en radarstation på den norra delen av ön rapporterat att en stor samling flygplan närmar sig från norr. Observationen tas inte på allvar eftersom en flotta med amerikanska bombplan från fastlandet väntas landa samma morgon.

Så ingenting stör frukosten ombord på Monaghan.

Efter maten återvänder Swede Lundquist till fartygets akter.

Han borstar tänderna och går sedan ner till sin kojplats i sovsalen. Han bläddrar i en morgontidning, ”The Honolulu Advertiser”, som levererats till fartyget före gryningen. Eftersom det är söndag är tidningen tjock av bilagor. Den här tidningen är så tung att man skulle kunna rulla ihop den och slå ihjäl en tjur med den, tänker Swede och sätter sig på ett klädskåp på golvet.

Han bläddrar genom nyhetssidorna och läser en artikel om den japanske ambassadörens söndagsbesök hos utrikesminister Cordell Hull i Washington. Swede bläddrar vidare till sporten och seriesidorna.

Han är rastlös och kan bara vänta.

Waikiki, baby, Waikiki …

Klockan närmar sig fem minuter i åtta och den efterlängtade uppställningen. På större fartyg ska fartygsorkestrar spela nationalsången när klockan slår hel timme. Officerare med vita handskar ska göra honnör när flaggan hissas.

Swede Lundquist är 19 år gammal och tog värvning som sjöman innan han ens sett något hav. Han levde som dräng hos sin morbror och moster i Fort Smith, Arkansas, en plats som ”ligger 12

Tynander_CS3.indd 12

11-09-19 14.32.56

i ingenstans” brukar han säga. Långt från havet är det under alla omständigheter.

Nu är han stationerad som skytt på ett fartyg i flottan.

Från en radio hör Swede musik från lokalstationen KGMB. Musiken tonas ut och en röst presenterar en väderrapport som lovar ”molnigt väder runt bergen men i övrigt god sikt”.

Det har varit en lugn morgon i hamnen men plötsligt får tjänstgörande befäl på Monaghan en oväntad order från ledningscentralen vid marinhögkvarteret.

– Bege er genast ut och kontakta Ward vid det yttre hamninloppet, meddelar en telefonröst.

Få ombord ska hinna uppfatta ordern. De får snart annat att tänka på.

I sovsalen lägger Swede undan tidningen för att byta om till permissionsuniformen. Han är nästan ensam. Rutinmässigt tar han på sig de vita uniformsbyxorna och väljer en vit undertröja.

Sedan gräver han i klädlådan efter rena strumpor. Han känner det hårda och bekanta stålet under de nakna fötterna. Och fartyget ligger stilla, de bekanta motorvibrationerna under fötterna är obetydliga.

Waikiki, baby, Waikiki …

Plötsligt hörs ett välbekant oljud.

Swede lyfter blicken från klädskåpet och blickar uppåt.

Det är något som inte stämmer.

Han hör kulsprutor.

Och skrik.

Swede springer uppför trappan, upp mot ljuset. Han känner en stöt av adrenalin genom kroppen. Han springer barfota. I ena handen har han sina svarta finskor.

Ute på däck stannar han upp för ett ögonblick, för att vänja sig vid det starka solljuset. Han ser sig om och upptäcker flygplan på låg höjd. Är det en övning? Så här tidigt? Men varför skrek någon?

13

Tynander_CS3.indd 13

11-09-19 14.32.56

Så hör han mer automateld från kulsprutor.

Och förstår.

De skjuter från flygplanen.

Hjärtat slår plötsligt snabbare och han springer mot sin stridsplats vid en av fartygets fem kanonpjäser. Det är en sträcka på 75 meter. Fan, de skjuter mot oss, det är ingen övning. De skjuter…

Swede får en olustig känsla i magen. Kaos sprider sig på fartyget. Han tar sig fram på babords sida och passerar en man klädd i pyjamas. Det är Monaghans fartygschef, Bill Burford, som just rusat ut på däck.

– Vad fan är det som pågår? skriker Burford och ser sig omkring.

– Jag hörde kulsprutor, sir, svarar Swede och stannar upp.

På avstånd kan de se svarta rökpelare på land.

Dånet från flygplan får dem att vända blicken mot den inre delen av hamnen igen. I luften finns gröna torpedbombplan med den röda solen på vingarna.

Burford vänder sig om och skriker mot ledningsbryggan: – Stridslarmet! Klart skepp! NU! En jättetuta mitt på fartyget ger ifrån sig ett öronbedövande bröl.

Allt fler sjömän har tagit sig upp på Monaghans däck.

Swede bländas av ett enormt eldklot. Värmen och tryckvågen slår omkull honom. Han tar sig upp på fötter samtidigt som han hör ett skarpt metalliskt ljud ovanför huvudet. Han lyfter blicken och ser hur ett stor stycke stål träffat en av Monaghans två skorstenar. Vad fan är det där, hinner han tänka. Med skorna i ena handen når Swede fram till kanon 2, mitt på främre däck. Trots att han är i bra fysisk kondition andas han häftigt när han slår sig ner på sin plats.

Han är ensam. Över vattnet ser han flygplan på låg höjd. På avstånd hör han skrik. Och dova explosioner.

Och mer automateld.

14

Tynander_CS3.indd 14

11-09-19 14.32.57

Först nu inser Swede att den explosion som slagit omkull honom kom från ett av slagskeppen längs Battleship Row på Ford Island, i hjärtat av Pearl. Han ser den tjocka röken. Han förstår att stålet i den egna skorstenen kommer från ett fartyg som exploderat. Senare får han veta att det är slagskeppet USS Arizona som sjunker med över tusen man ombord.

Det är som om hjärnan tidigare inte registrerat infernot. Men nu ser han – och blir alldeles kall. Han upptäcker japanskt flyg i alla väderstreck. Några flyger lågt, andra högt. Några plan använder kulsprutor, andra fäller torpeder.

Den tidigare så sömniga hamnen brinner.

Vattnet vid de större fartygen är fyllt av brinnande olja och Swede kan nu se sjömän som kämpar för sina liv.

Luften börjar bli svår att andas.

Nya flygplan passerar på låg höjd. Mer kulspruteeld – nu från egna fartyg som besvarar de japanska attackerna.

Plötsligt är kanon 2 bemannad. De är tio man på plats. Flera får på sig hjälm och livväst, men inte alla. Alla vet sin uppgift, det är det här de har tränat på i mer än ett års tid. Kanonen kan nå mål både i luften och på vattenytan. Swede hanterar siktet, andra sköter laddningarna och en gruppchef håller kontakten med eldledningen på bryggan. Gruppchefen öppnar ammunitionslådan och upptäcker att den är nästan tom. Vid besök i hamn förvaras all skarp ammunition under däck av säkerhetsskäl.

– Skarp ammo, vi behöver skarp ammo! skriker gruppchefen till en laddare.

Japanska störtbombare attackerar den del av hamnen där Monaghan försöker lämna sin plats. Förtöjningar kapas samtidigt som bomber exploderar i vattnet alldeles intill. Kaskader av vatten och lera sköljer över fartyget.

Gruppchefen på kanon 2 beordrar att två projektiler lyfts ur ammunitionslådan. Det är en övningsgranat och en lysgranat.

– Vi använder de här, skriker han, men måste vänta på krutpatroner.

15

Tynander_CS3.indd 15

11-09-19 14.32.57

Swede torkar sig i ansiktet. I ögonvrån ser han tre torpedbombare komma in norrifrån, från bergskammen med de välbekanta sockerfälten. Hjärtat slår så hårt att han nästan har ont i bröstkorgen. Han tar några djupa andetag utan att släppa planen med blicken. De flyger bara tio meter ovanför vattenytan och siktar in sig på Monaghan. De kommer rakt mot oss, hinner Swede tänka. Åh, herregud, de kommer att sänka oss …

I sista stund viker planen av för en ny kurs. De har upptäckt det större USS Utah, ett äldre slagskepp med över tusen mans besättning.

Planen passerar Swede bara ett tiotal meter bort. Vinkeln på de grönmålade planen gör att han under ett kort ögonblick kan se rakt in i cockpit hos det plan som är närmast. Swede hinner få en skymt av läderhjälmen med det vita bandet och det röda klotet.

Det är en overklig syn.

Jaktplanen släpper tre silverfärgade torpeder vardera. Det är en perfekt koordinerad attack och inom ett par sekunder är Utah träffat och börjar sjunka. Tryckvågorna genom vattnet skakar om Monaghan. Swede känner vibrationerna från detonationerna i kroppen.

Männen vid kanon 2 ser förtvivlat på varandra men avbryts av en laddare som är tillbaka med krutpatroner.

Samtidigt har Monaghans ankare lyfts och jagaren är fri att lämna hamnen som första fartyg – och får genast upp farten.

Swede uppfattar att fartygschefen styr mot den norra kanalen, mellan Ford Island och Pearl City – för en kurs som senare ska vika av söderut, mot hamninloppet. Öppet hav är förstås målet, bort från alla flygplan och det brinnande kaoset.

Stämningen ombord på Monaghan är spänd men kontrollerad. Den ende som förlorar fattningen är en ny officer i vit permissionsuniform. Han står nära Swede vid kanon 2 och skriker otydliga order. Han är uppenbart panikslagen.

– Sir, vi klarar oss själva här, svarar gruppchefen utan att ens se på den uppjagade officeren.

16

Tynander_CS3.indd 16

11-09-19 14.32.57

Swede är tyst och har blicken riktad ut mot vattnet. Fartygschef Burford ser vad som händer och skriker till sin underofficer att lämna manskapet vid kanonen i fred.

Swede är fokuserad på vad som sker i de vatten Monaghan nu måste forcera för att ta sig ut. Himlen är mörk av brandrök och vattenytan är täckt av räddningsbåtar och sjömän som försöker rädda sig. Många i uniform drunknar eller fattar eld. Swede ser flera av dem försvinna under vattenytan. Men han hinner inte samla tankarna eller känna efter.

Monaghan passerar en väldig rökpelare intill USS Utah som nu slagit runt. Därefter passerar de USS Raleigh, en lätt kryssare som har hela fören under vattenytan.

Kanon 2 laddas med krutpatroner och gruppchefen väljer att lägga i övningsgranaten, som väger närmare 30 kilo. Han gör det trots att den är fylld med sand och inte kan explodera.

Swede söker i korssiktet efter ett mål.

Plötsligt signalerar det stora underhållsfartyget USS Curtis att Monaghan ser ut att styra rakt mot en främmande miniubåt i den grunda kanalen. Curtis har avfyrat en kanon mot ubåten men avbryter attacken när Monaghan närmar sig ur en bättre position.

Från bryggan beordras alla att vara redo för en attack.

Kanon 2 svarar att de är redo.

– Ubåt i hamnen, skriker gruppchefen.

Swede upptäcker ett periskop i sitt sikte. Sedan ser han övre delen av miniubåtens torn, som klyver vattenytan som en stor hajfena. Plötsligt är det som om ingenting annat pågår, det enda han ser och fokuserar på är det han ser i sitt sikte.

Fienden.

– Eld när vi är redo, skriker gruppchefen och väntar på svar.

– Redo! skriker Swede.

– Eld! Swede trycker på den manuella avtryckaren.

Kanonen bränner iväg sin last. Granaten träffar sitt mål, mitt i tornet. Men besättningen är redan i full färd med att ladda nästa 17

Tynander_CS3.indd 17

11-09-19 14.32.57

projektil; lysgranaten, som är lika tung och inte heller den explosiv. Precis när de avfyrar lysgranaten får de upp lådor med skarpa granater. Lysgranaten missar miniubåtens torn och träffar istället ett förråd på en brygga som genast fattar eld.

Ubåten är träffad men inte sänkt. Den fortsätter sin färd mot Monaghan som tydligt mål – och avfyrar två torpeder i vattnet.

De har svarta stridsspetsar och tar sig fram i mycket hög hastighet.

Avståndet är bara några hundra meter.

Swede ser torpederna strax under vattenytan. Det gör alla andra också. Om de träffar sprängs Monaghan. Jagaren har inget pansar, skyddet mot torpeder är obefintligt.

De får inte träffa, de får inte träffa!

Torpederna missar med minsta möjliga marginal och passerar längs Monaghans ena sida.

Mötet med miniubåten skrämmer flera i besättningen. En av dem är torpedgruppens högsta befäl som chockad låser in sig i ett förråd.

Samtidigt inser Swede att Monaghans höga fart gör att jagaren är på väg att kollidera med den japanska ubåten.

– Vi rammar den. Var beredda! skriker fartygschefen i internradion och bara sekunder senare är den japanska ubåten direkt under Monaghan. Fartygen kolliderar våldsamt, stål mot stål, skrov mot skrov. Bara våra propellrar klarar sig, hinner Swede tänka.

Monaghan kränger våldsamt ovanför miniubåten. Samtidigt väljer Burford att beordra fällningen av två sjunkbomber. De detonerar på bara tio meters djup under det egna fartyget. Explosionerna lyfter Monaghan ur vattnet. Vittnen på andra fartyg ska senare beskriva hur de ser Monaghan lyfta så högt att propellrarna syns.

Nästan alla ombord slås omkull. Besättningsmän i maskinrummet skadas.

Monaghan har kastats ur kurs och träffar kort därefter den 18

Tynander_CS3.indd 18

11-09-19 14.32.57

brygga vid Beckoning Point som brinner efter att ha träffats av lysgranaten. Kollisionen blir våldsam, på nytt kastas manskapet omkull och Monaghan fastnar i linor och brädor.

Burford ger order om att fartyget ska backa med full kraft, samtidigt som Swede och de övriga på däck hittar tillbaka till sina stridsplatser. Sakta, men utan skador, kommer jagaren loss och kan vända fören ut mot hamnen.

Swede hinner registrera att himlen fortfarande är fylld av fientligt flyg och att det är bolmande rök längs Battleship Row. USS Curtis ligger närmast och några minuter senare träffas fartyget av ett fallande flygplan och 19 sjömän dödas.

När Monaghan styr ut genom hamnkanalen noterar besättningsmän i aktern hur den japanska miniubåten ligger på sidan och sakta sjunker.

Swede har sin blick riktad mot himlen, högt ovanför molnen.

Han är rädd för de vitsvarta bombplan som från hög höjd släpper sin tunga och dödliga last. Missar de slagskeppen kan de träffa oss. En bombträff förintar ett fartyg som Monaghan. Det finns åtta störtbombare, högt upp i skyn. Swede känner hur magen gör uppror. Jag kommer att dö, jag kommer att dö i dag. Vad onödigt att behöva dö redan nu …

De mörka tankarna bryts av oljudet från stridsplan. Och mer kulsprutor. Överallt visar sig döden i olika skepnader: instängd i sjunkande fartyg, i eldsflammor på vattenytan, i bränder både på land och på fartyg.

Det flyter allt fler livlösa kroppar mellan fartygen. De måste vara hundratals. Swede ser ut över vattnet.

Hjärtat slår fortfarande hårt och han försöker samla sig. Försöker andas långsammare. Torkar svett ur ögonen. Sträcker på sig.

På väg in i den smalaste delen av kanalen tittar Swede under ett kort ögonblick åt vänster, bort mot Battleship Row där många stolta slagskepp tidigare vilat i morgonsolen. På håll ser han hur 19

Tynander_CS3.indd 19

11-09-19 14.32.57

USS Oklahoma slagit runt. Även USS West Virginia är dödligt sårad, liksom USS California och många andra större fartyg.

Fartygen är skrot. Plågade vrak. Rester av vad de en gång var.

Swede lägger händerna på hjälmen och ser ner på sina nakna fötter. Han söker med blicken efter skorna men hittar dem inte.

Varför har jag inga strumpor på mig?

Först nu känner han de bekanta vibrationerna från motorerna; en fysisk signal genom fötter och ben om att de är på väg. Jagaren passerar Hospital Point, där USS Nevada gått på grund. Nevada är det enda slagskepp som hunnit lämna Battleship Row, men är nu alltså satt ur spel. I vattnet simmar sjömän som försöker ta sig mot land, mot sjukhuset.

Monaghan passerar arméns flygfält, Hickam Field, och luftvärnsbeskjutningen från Fort Kamehameha.

Det brinner överallt.

Med sikte på öppet hav får Monaghan upp farten. Alla fem kanonerna är laddade med skarp ammunition.

Swede har svårt att förstå förödelsen. Det som tidigare var en färgglad del av paradiset är nu ett brinnande helvete där sjömän dör. Den blå himlen är ersatt av rök som inte släpper igenom ljus.

Röken är så svart att det nästan är som om det är natt igen.

Men oväsendet minskar. Flygplanen som ursinnigt anfaller ser ut att bli allt färre.

Swede säger inte mycket. En sjöman intill honom har knäppt sina händer och ber. Luften är fylld av rädsla som ingen talar om.

Jagaren styr ut mot öppet hav och alla ombord fokuserar på det som väntar. Ligger den japanska flottan och väntar utanför hamnen? Kommer det ytterligare en attackvåg? Var finns de japanska ubåtarna?

Ingen vet.

Det är nästan tyst när jagaren som ett av de allra första fartygen lämnar Pearl Harbor.

Doften av blommor är borta. Den är ersatt av en stickande lukt 20

Tynander_CS3.indd 20

11-09-19 14.32.57

av olja och rök – stanken av det krig alla väntat på.

Vädret ser ut att bli sämre. Vattenytan är orolig när Monaghan ansluter till USS Ward.

Emery Werner ”Swede” Lundquist vänder sig om mot hamnen de just lämnat. Han ser ingen regnbåge.

Andra vågen 8:40

Första vågen 7:40

OAHU Weeler Pearl Harbor

Kaneohe

Hickam Honolulu Waikiki Beach Japan anfaller Pearl Harbor 7 december 1941

21

Tynander_CS3.indd 21

11-09-19 14.32.57