9789137136103

Bobby och Jackie En kärlekshistoria

c. david heymann

Översättning Marianne Mattsson

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 3

2011-06-15 13.30

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel Bobby and Jackie Copyright © C. David Heymann 2009 Originalutgåva Atria Books, a division of Simon & Schuster, Inc. Svensk utgåva enligt avtal med Sane Töregård Agency AB Omslagsbild Getty Images Omslagsdesign Anders Timrén Tryckt 2011 hos ScandBook AB, Falun ISBN 978-91-37-13610-3

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 4

2011-06-15 13.30

Till RKH 1912–2008

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 5

2011-06-15 13.36

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 6

2011-06-15 13.30

Författarens anmärkning

Den första gången som jag hörde ryktas om en romans mellan Robert och Jacqueline Kennedy var under research- och intervjuarbetet inför Kalla mig Jackie, min biografi från 1989 om den före detta presidenthustrun. På den tiden levde Jackie, så det är därför lätt att förstå varför intervjuobjekten inte gärna ville gå närmare in på ämnet. Efter Jacquelines död 1994 – och efter att jag hade påbörjat arbetet med RFK, min Robert Kennedy-biografi från 1998 – var personer som jag hade intervjuat tidigare, och även sådana som jag talade med för första gången, plötsligt mycket mer beredda att gå in på förhållandet. I nästan alla biografier som kom ut om Bobby eller Jackie efter det drog man fördel av mina rön. Författare som Edward Klein, Christopher Andersen, Sarah Bradford och Peter Evans tog upp förhållandet mellan Bobby och Jackie och bidrog i vissa fall med nya uppgifter utöver de redan kända.

Efter utgivningen av RFK forskade jag vidare i saken och fick in ytterligare material och information. Till min hjälp hade jag bland annat tidigare hemligstämplat FBI- och Secret Servicematerial som blivit offentligt 2007. Det var rapporter och PM från 1964 till 1968, åren som romansen pågick, och de bekräftade det som jag redan hade fått fram under mina intervjuer. Jag kunde på så vis pussla ihop en heltäckande bild av det komplicerade förhållandet mellan två av 1900-talets mest omskrivna personer.

Robert Kennedy har i tidigare biografier alldeles för ofta framställts som något av en korgosse, fast han i själva verket hade samma tendens att hoppa över skaklarna som hans bröder, Jack

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 7

2011-06-15 13.30

8

C. David Heymann

och Ted Kennedy. Personer i den inre kretsen, bland andra Ted Kennedy och hans systrar, kände uppenbarligen väl till situationen. Både Bobby och Jackie sörjde efter mordet på Jack Kennedy 1963 och det är inte svårt att förstå att de kunde inleda en så omöjlig relation. Förhållandet utvecklades och fördjupades och upphörde inte på grund av bristande eller förlorad ömhet, utan på grund av praktisk nödvändighet när RFK bestämde sig för att ställa upp i presidentvalet 1968. Det står även klart varför Jackie under de förvirrade dagarna efter Bobbys död sökte tröst hos Aristoteles Onassis, gick med på att gifta sig med honom och lämnade USA för att låta barnen växa upp utomlands.

Trots samstämmiga uppgifter från de personer i den inre kretsen som citeras i boken tvivlar jag inte för ett ögonblick på att det kommer att finnas läsare som förhåller sig fortsatt skeptiska till att Jackie och Bobby verkligen hade en romans. Under arbetet med att skriva fyra böcker om familjen Kennedy har jag stött på personer som fortfarande förnekar JFK:s hejdlösa kvinnohistorier, både före och efter det att han blev president. För New York Times, ofta kallad USA:s mest inflytelserika dagstidning, tog det runt trettio år att i tryck erkänna att Jack Kennedy haft ett antal förhållanden utanför äktenskapet. Om nu JFK hade alla dessa påstådda kvinnoaffärer, frågar sig tvivlarna, hur kan han då haft tid att styra landet? En liknande fråga skulle kunna ställas när det gäller Robert och Jackie. Om ett sådant förhållande pågick, hur klarade de i så fall av att dölja det för allmänheten? Svaret på den första frågan är att president Kennedy i så hög grad delade in sitt liv i olika fack att han lyckades styra landet samtidigt som han förde ett hyperaktivt sällskapsliv. Svaret på den andra frågan är att offentliga personers privatliv helt enkelt inte bevakades av media på 1960-talet, framför allt inte i den grad som sker i dag, när minsta feltramp eller sexuellt snedsteg blir omskrivet, grans­ kat och omskrivet igen.

Det kommer kanske också att finnas läsare som frågar sig om det ens är nödvändigt att fläka ut biografiska personers inre liv

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 8

2011-06-15 13.30

bobby och jackie

9

eller privatliv. Som levnadstecknare har det alltid varit min övertygelse att det inte går att bortse från sexuellt (eller personligt) beteende om man vill förstå en människas liv, det gäller särskilt ifråga om offentliga personer. Uppgifterna om att Robert och Jackie Kennedy inledde ett kärleksförhållande efter JFK:s död – och det av skäl som jag i den här boken försöker förklara – kastar ett helt nytt ljus över vilka de var och hur deras tankar kan ha gått. Det visar bland annat att de kämpade med många av samma frestelser och känslor som vi andra. Det ger oss en bättre uppfattning inte bara om dem, utan även om oss själva.

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 9

2011-06-15 13.30

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 10

2011-06-15 13.30

Kapitel 1 ◆

K

lockan 12.30, amerikansk centraltid fredagen den 22 november 1963, när president John Fitzgerald Kennedys bilkortege närmade sig Texas skolbokslager vid Dealey Plaza i centrala Dallas, ljöd en serie skott. Utanför akutintaget till Parklandsjukhuset tvärnitade sex minuter senare den Lincoln Continental-limousin som presidenten och hans hustru hade färdats i tillsammans med Texasguvernören John Connally och hans hustru. Jacqueline Bouvier Kennedy vägrade att låta de väntande läkarna lyfta ut presidenten ur baksätet och höll sin döende man i sina armar tills livvakten Clint Hill från Secret Service lade sin kavaj över det gapande såret i JFK:s huvud.

Jackies kläder var så kraftigt nedstänkta med blod och hjärnsubstans att den första säkerhetsvakten som hon mötte på sjukhuset trodde att även hon hade skadats, och inte bara guvernören och presidenten. Lady Bird Johnson, vicepresident Lyndon Johnsons hustru, anlände till Parkland strax efter rikets första dam och såg henne stå för sig själv i den smala korridoren utanför det akutrum dit man hade fört presidenten. ”Jag har aldrig sett någon se lika ensam och sårbar ut som Jackie gjorde i den stunden”, berättade Lady Bird senare för Vita husets stabschef Ken O’Donnell. Mrs Johnson lade armarna runt presidenthustrun och frågade om hon inte ville byta om, men Jackie skakade på huvudet. ”Jag vill att människor ska se vad de har gjort med Jack”, svarade hon.

När skotten föll över den öppna cabrioleten hade Jackie av allt att döma försökt komma undan och klättrat ut på bilens

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 11

2011-06-15 13.30

12

C. David Heymann

bagagelucka, men hastigt tvingats ner i sätet igen av Clint Hill.

Lincolnen accelererade snabbt från tio till hundratjugo kilometer i timmen. Nu ville hon inget hellre än att finnas hos sin döende man. Efter att ha försökt knuffa undan avdelningssköterskan vände hon sig till doktor George Burkley, presidentens personlige läkare, vars första tanke var att erbjuda henne ett lugnande medel. ”Jag vill inte ha något lugnande – jag vill finnas hos min man när han dör”, sa hon. Trots läkarnas invändningar insisterade doktor Burkley på att man skulle släppa in henne.

Bland den medicinska personalen i akutrummet föll Jackie ner på ena knäet för att be. Två präster steg in och gav sista smörjelsen. Jackie reste sig. En lång läkare stod framför henne. ”Mrs Kennedy, er make har livshotande skador”, sa han. ”Jag vet”, viskade hon. Doktor Burkley kände efter presidentens puls: det fanns ingen.

Ett biträde täckte presidentens kropp med ett lakan. Det var för kort och fötterna stack ut, vitare än lakanet. Jackie tog hans högra fot och kysste den. Sedan förde hon lakanet åt sidan. Hon kysste honom på munnen. Hans ögon var öppna och hon kysste även dem. Hon kysste hans händer och fingrar. Hon höll hans hand och vägrade en lång stund att släppa taget.

Klockan 14.31 gjorde den tillförordnade pressekreteraren under Texasbesöket, Mac Kilduff, det officiella tillkännagivandet om presidentens död. ”Jag gick till Ken O’Donnell, som hade anslutit sig till Jackie i akutrummet”, sa Kilduff. ”Jag sa till honom att jag måste gå ut med något slags tillkännagivande. Det sprang omkring för många reportrar som redan visste – eller som åtminstone hade starka misstankar. Det var bara en tidsfråga. Ken sa: ’Varför frågar du mig? Fråga presidenten.’

Jag visste exakt vad han menade, så jag gick och letade reda på Lyndon Johnson. Han fanns i ett annat akutrum tillsammans med Lady Bird och Secret Service-mannen Rufus Youngblood.

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 12

2011-06-15 13.30

bobby och jackie

13

Jag visste inte hur jag skulle titulera honom. Jag tänkte inte kalla honom Lyndon. Jag kallade honom herr president och Lady Bird flämtade till. Jag sa: ’Vi måste tillkännage president Kennedys död.’ Jag kunde se hur han måste anstränga sig för att tänka klart.

Han sa: ’Det här kan vara en sammansvärjning, vilken som helst.

De kan vara ute efter mig, talmannen, utrikesministern. Vem vet? Det är bäst att vi ger oss av från Dallas snarast möjligt. Jag väntar tills du har gjort tillkännagivandet och sedan åker vi.’ ” Godfrey McHugh, presidentens adjutant från flygvapnet och nära vän till familjen Kennedy, sprang ihop med presidenthustrun och Ken O’Donnell utanför akutrummet. ”Jackie såg förskräcklig ut”, berättade McHugh. ”Pillerburken på hennes huvud, strumporna och den rosa ylledräkten, allt var blodigt och nedstänkt med hjärnsubstans. Jag gav henne min näsduk men hon lämnade tillbaka den utan att bry sig om att använda den.

Efter något ögonblick tog hon av sig hatten. Det var hennes enda försök att snygga till sig.”

Därefter frågade Jackie McHugh om han ville ringa Bobby Kennedy, som var på östkusten. Hon hade alltid stått Bobby nära, i vissa avseenden närmare än hon hade stått Jack. McHugh frågade en vakt var han kunde hitta en privat telefon och de blev visade till ett tomt kontor på samma våning. ”Jag tror att Bobby är hemma”, sa Jackie till McHugh. Hon rabblade upp telefonnumret till Hickory Hill, RFK:s stora familjeresidens i McLean, Virginia, och McHugh slog det åt henne innan han lämnade över luren och gick ut ur rummet. Tre fyra minuter senare öppnades dörren och Jackie steg ut. ”Det är så sorgligt”, sa hon. ”Bobby firade sin trettioåttaårsdag för bara några dagar sedan. Och nu detta.”

Utan att känna till omfattningen av presidentens skador hade FBI-chefen J. Edgar Hoover redan informerat justitieminister Robert F. Kennedy om skottlossningen. Denne hade följt upp Hoovers samtal (som han senare kallade ”sakligt och nyktert”) genom att ringa Clint Hill i Dallas. ”Är det allvarligt?” frågade

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 13

2011-06-15 13.30

14

C. David Heymann

han. ”Jag är rädd för det, sir”, sa Hill. Telefonsamtalet från Jackie några minuter senare bekräftade hans värsta farhågor. Kennedyadministrationen hade fått ett hastigt och oväntat slut.

På samma sätt som Jack hade tagit ett steg upp i familjehier­ arkin den 1 augusti 1944, i och med den äldre brodern Joseph Kennedy Jr.:s död under ett stridsuppdrag, hamnade Robert Francis Kennedy den 22 november 1963 i en ny ställning: han var nu patriarken Joseph P. Kennedys äldste son. Bobby hade nästan inte tid att samla sig förrän han satt i telefonen igen och beslutade om hur klanen skulle handskas med situationen.

Patriarkens hustru, Rose Kennedy, befann sig i familjens hus i Hyannis Port i Massachusetts och hade redan sett och hört nyheten på TV. Mor och son enades om att vänta med att säga något till den åldrige fadern, som två år tidigare fått en allvarlig stroke. RFK ringde sin yngre bror Ted Kennedy i Washington D.C., och gav den unge Massachusetts-senatorn det föga avundsvärda uppdraget att dagen därpå flyga till Cape Cod och berätta om det inträffade för den sjuke fadern. Bobby bad även sin syster Eunice Shriver att åka ut till Teddy. När han inte kunde få tag i sin syster Jean bad han maken Steve Smith, ansvarig för Joseph P. Kennedy-stiftelsen, att hälsa att hon skulle flyga från New York till Washington och trösta Jackie vid hemkomsten från Dallas eftersom Jean var den av systrarna som stod presidenthustrun närmast. Deras syster Patricia, som levde i ett problematiskt äktenskap med den brittiske skådespelaren Peter Lawford, skulle ta nästa plan från Kalifornien till huvudstaden.

Stanislas (Stas) och Lee Radziwill, Jackies svåger och lillasyster, skulle flyga dit från London. Och Sargent Shriver, kanske den pålitligaste av de ingifta släktingarna i familjen Kennedy, skulle hjälpa Bobby och Jackie att ordna begravningen.

Hickory Hill började fyllas av nära vänner och familjemedlemmar, och den mest samlade av dem alla var Bobby. Han var allvarlig och dämpad men hade hela tiden ett tröstens ord till människorna omkring sig, även hustrun Ethel och barnen. CIA-

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 14

2011-06-15 13.30

bobby och jackie

15

chefen John McCone, som Bobby hade bett sätta sig i bilen och köra den korta vägen från CIA-högkvarteret, sa längre fram att inledningsvis, i det här svåra läget, ”i en så svår situation som en man kan ställas inför, tvekade Bobby aldrig. Han höll sig helt lugn. Det var anmärkningsvärt. Han var naturligtvis märkbart skakad, men inte i något läge tappade han fattningen.” RFK hade inte tid för sin egen sorg den här dagen. Inom en snar framtid skulle han fråga McCone huruvida CIA-personal på något vis hade varit inblandad i mordet på brodern – eller vilka som i annat fall kunde ha varit det.

Vid 14.30-tiden blev Bobby uppringd av Lyndon Johnson.

Landets nye ledare hade återvänt till Love Field-flygplatsen, där han gått ombord på Air Force One i stället för på vicepresidentplanet Air Force Two. Resten av Kennedys följe, inklusive Jackie och Ken O’Donnell, hade också återvänt till Air Force One, och med sig hade de en viktig last: kistan med president Kennedys kvarlevor. LBJ lät orolig, rent av rädd, när han sa i stort sett samma sak till Bobby som han uppgett tidigare för Mac Kilduff – han misstänkte en världsomspännande sammansvärjning av något slag, en sammansvärjning som var så ondskefull att den skulle kunna resultera i ett störtande av regeringen. Johnson menade bestämt att han borde bli insvuren som president och det genast, före avresan från Texas. ”Vem kan förestava presidenteden åt mig?” frågade Johnson RFK, som i egenskap av justitieminister var landets högste jurist.

RFK retade sig visserligen på Johnsons otålighet men sa att han skulle ta reda på saken och återkomma. Han skyndade sig att kontakta biträdande justitieminister Nicholas Katzenbach, som i sin tur hörde sig för med Harold Reis på departementets juridiska rådgivningsbyrå. Enligt Reis var presidenteden en ren formalitet. I själva verket var det så att presidentskapet automatiskt hade övergått till Johnson i och med JFK:s död. Vem som helst, tillade Reis, med befogenhet att förestava federala och delstatliga eder kunde förestava presidenteden, vars ordalydelse man hitta-

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 15

2011-06-15 13.30

16

C. David Heymann

de i grundlagen. Johnson kunde tryggt vänta med att bli insvuren tills Air Force One hade landat i Washington.

Katzenbach vidarebefordrade informationen till Bobby, men när denne väl återkom till Johnson hade den nye presidenten redan tagit saken i egna händer. Johnson – en styvnackad Texasbo – hade kommit fram till att han ville bli insvuren medan han fortfarande befann sig på marken och hade därför kallat in Sarah T. Hughes, som John F. Kennedy hade utnämnt till domare i Högsta domstolen. När ingen ombord på Air Force One kunde hitta en lagbok föreslog Johnson att en medlem av hans stab skulle kontakta Katzenbach. Katzenbach dikterade därefter den rätta grundlagstexten för en av LBJ:s sekreterare. Så snart domare Hughes anlände, åtföljd av poliseskort, bad Johnson Ken O’Donnell att leta reda på Jackie Kennedy. ”Jag vill att hon står bredvid mig när jag avlägger eden”, sa han. ”Jag visste hur mycket Bobby sedan länge avskydde Lyndon Johnson”, mindes O’Donnell. ”I egenskap av JFK:s kampanjledare motsatte han sig öppet broderns val av Johnson som parhäst i presidentvalskampanjen. Det sista Bobby skulle ha velat var att Jackie tvingades ställa sig bakom honom. Därför sa jag till Johnson: ’Snälla, be mig inte att göra det. Den stackars kvinnan har varit med om tillräckligt för en dag. Ni kan inte göra så mot henne, herr president.’ Johnson kontrade genom att säga att Jackie hade bett att få delta vid edsceremonin. Han påstod dessutom att Bobby hade rått honom att bli insvuren innan han lämnade Texas.”

I sällskap med general Chester V. Clifton, en av JFK:s militära rådgivare, samt Larry O’Brien och Dave Powers, två av JFK:s mest lojala medarbetare, gick O’Donnell fram till Jackie. ”Johnson skulle vilja att du är med när han blir insvuren”, sa O’Donnell. ”Orkar du det?” Den före detta presidenthustrun gick med på att stå bakom sin makes efterträdare. ”Så mycket är jag i alla fall skyldig landet”, sa hon.

Jackie följde med männen in i planets mittsektion och ställde

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 16

2011-06-15 13.30

bobby och jackie

17

sig på den gyllene mattan på Johnsons vänstra sida, medan Lady Bird tog plats på hans högra och LBJ lyfte höger hand för att svära eden som Förenta staternas trettiosjätte president.

Vita huset-fotografen Cecil Stoughton förevigade den improviserade ceremonin med sin kamera. ”Jackie grät inte men hon verkade fullständigt borta”, sa Stoughton. ”Hon verkade vara i chocktillstånd. Bara några timmar tidigare hade hon varit rikets första dam. På knappt mer än ett ögonblick hade hon förvandlats till en sörjande trettiofyraårig änka.”

Efter den hastigt avklarade ceremonin återvände Jackie till sin plats i planets bakre del, bredvid makens kista. Ken O’Donnell, Larry O’Brien och Dave Powers – förtroligt kallade ”den irländs­ ka maffian” – satt strax intill. Lika snabbt som domare Hughes hade anlänt lämnade hon Air Force One. Ögonblicket senare lyfte planet.

Vid två tillfällen under flygresan skickade Lyndon Johnson Bill Moyers, som snart skulle bli en av presidentens assistenter, bak i planet för att be O’Donnell och O’Brien att komma och göra honom sällskap. Båda gångerna avböjde JFK:s närmaste män. ”Vi ville vara hos Jackie”, sa O’Brien. ”Vi behövde henne och hon behövde oss. Till slut gick Dave Powers fram till Johnson.

När han kom tillbaka sa han att Johnson hade sagt att han ville behålla JFK:s stab. Dave härmade Johnson och hans Texasdialekt. ’Ni kan inte lämna mig nu, grabbar’, uppgav han att Johnson skulle ha sagt. ’Jag känner inte själ norr om Mason-Dixon-linjen.

Jag vill ha hela gänget med mig ombord.’ ” Det var i det läget som Ken O’Donnell bad kabinpersonalen om en flaska whisky. ”Jag vet inte vad ni säger, killar”, sa han, ”men själv måste jag nog ta mig ett järn.” De andra gjorde honom sällskap, inklusive Jackie, som aldrig hade smakat whisky förut.

Hon tyckte inte att det var särskilt gott, men hon svepte sitt glas i en klunk. ”Jag tror inte att jag någonsin har sett någon visa sådant mod

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 17

2011-06-15 13.30

18

C. David Heymann

som Jackie gjorde”, sa Larry O’Brien. ”Först på sjukhuset i Dallas och på planet till Washington, och sedan under de tre dagarna före begravningen. Utan tvivel sörjde hon i avskildhet, men på det hela taget skötte hon sig storartat och blev en förebild för oss alla, en symbol för ädelmod och själsstyrka i en tid av allmän andlig utarmning.”

Under flygresan ringde den före detta presidenthustrun två samtal. Hon talade med Angier Biddle Duke, Vita husets protokollchef, och även med Bobby Kennedy. Ken O’Donnell snappade upp delar av samtalet med den senare. ”Bobby, hur kunde det hända?” frågade hon. Sedan sa hon: ”Livet har ingen mening för mig längre.”

Bobby Kennedy hade under tiden plockats upp av Secret Service och skjutsats till Pentagon, varifrån han snart skulle lyfta med helikopter till Andrewsbasen för att invänta presidentplanet. Med sig hade han försvarsminister Robert McNamara och armégeneral Maxwell Taylor, en nära vän till familjen. De anlände till basen klockan 17.30 och stängde in sig i en av arméns transportbilar som stod parkerad vid landningsbanan. Det hade börjat skymma när flygplanet en halvtimme senare landade med RFK:s döde bror.

Medan jetplanet taxade in rullade markpersonal fram en ramp mot planets främre dörr. Innan rampen ens hade kommit på plats sprang Robert uppför trappan och in i flygplanet. Jack Valenti, reklamchef för Texasdemokraterna och snart en av LBJ:s medarbetare i Vita huset, mindes hur justitieministern ”armbågade sig fram, rusade längs mittgången och varken tittade åt vänster eller höger på väg mot planets bakre del. Han passerade Lyndon och Lady Bird Johnson utan så mycket som en nick åt deras håll. Han verkade närmast besatt.” RFK stannade inte förrän han var framme vid sin svägerska. ”Hej, Jackie”, sa han stilla och lade armen runt hennes axel. ”Jag är här nu.” ”Å, Bobby”, svarade hon och kan mycket väl ha tänkt på hur likt detta var honom – han fanns alltid där när man behövde honom.

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 18

2011-06-15 13.30

bobby och jackie

19

Trots att det fanns ett halvt dussin ur armépersonalen ombord på Air Force One kom den avlidne presidentens kista att lyftas ut ur planet av JFK:s Secret Service-detalj. I myllret av männi­ skor och kameror var det ingen som brydde sig om den nye presidenten, och han beklagade sig senare över att ingen hade fäst minsta avseende vid honom. ”Ingen sa ett ord till mig”, sa LBJ till Jack Valenti dagen därpå. ”Och där gick jag, USA:s president för tusan.”

Bobby och Jackie steg in i en militärambulans för att följa Jacks kvarlevor till Bethesda Naval-sjukhuset i Bethesda, Maryland, för obduktion. Under resans gång tog Jackie upp Lyndon Johnsons påstående om att det skulle ha varit Bobby som rått honom att avlägga presidenteden före avresan från Dallas. När Bobby förnekade att det var så det gått till, sa Jackie: ”Det sista Jack sa till mig om Lyndon var att han inte kan tala sanning.”

Jackie hade bett Ken O’Donnell och Larry O’Brien att de skulle stanna hos henne under obduktionen och sedan följa med till Vita huset som hennes personliga gäster. Doktor John Walsh, Jackies gynekolog och förlossningsläkare, anlände också till Bethesda. ”Han rådde henne att vila någon timme medan obduktionen pågick”, mindes O’Brien. ”För att hon lättare skulle kunna slappna av injicerade han henne med hundra milligram hydroxizin, en dos som i normala fall skulle ha fått henne att sova gott och väl tolv timmar i sträck. Som det nu var verkade injektionen bara göra henne piggare.”

Robert McNamara, som även han hade anslutit sig till sällskapet på Bethesda, satt i fyra timmar och hörde Jackie gå igenom mordet in i minsta morbida detalj. ”Hon mindes allt från det att de kommit fram till Parklandsjukhuset”, sa McNamara. ”Att dra händelserna gång på gång fungerade som en sorts rening för henne, ett sätt att lätta sitt sinne. Bobby ville för sin del inte höra. När hon behövde dela sin sorg måste han kampera ensam med sin. Ändå stod han där stum och uttryckslös och hörde henne beskriva fasan i Dallas innan han vände sig om och gick.”

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 19

2011-06-15 13.30

20

C. David Heymann

Vid ett tillfälle lämnade Bobby rummet för att ringa ett telefonsamtal. När han kom tillbaka vinkade han till sig Jackie. ”De tror att de har hittat mannen som gjorde det”, sa han till henne. ”Han är en obetydlig kommunistsympatisör som heter Lee Harvey Oswald.”

Jackie stirrade på sin svåger. ”Herregud”, viskade hon. ”Det är alldeles absurt.” Det fyllde henne med vämjelse att en så ”löjlig liten man”, som hon senare kallade honom, faktiskt hade kunnat mörda ledaren för den fria världen. Det fråntog makens död all moralisk tyngd. Det trivialiserade handlingen. ”Om det åtmin­ stone hade handlat om hans ståndpunkt i medborgarfrågan”, sa hon längre fram.

Natten kom och fler personer anslöt sig. Ethel Kennedy gick fram till Jackie. ”Det måste i alla fall vara en tröst för dig att veta att Jack har funnit evig lycka”, sa hon. ”Jag hade hoppats på mer”, svarade den före detta presidenthustrun. ”Du har tur som har Bobby – han finns här för dig.” ”Han finns här för dig också, Jackie.”

Hugh och Janet Auchincloss kom, Jackies styvfar och mor. ”Hur hemskt det hela än var”, sa Janet till sin dotter, ”så tänk på hur mycket värre det skulle ha varit om Jack hade överlevt och blivit invalidiserad.” Jackie övertalade sin mor och styvfar att sova över i Vita huset och lät dem få Jacks sovrum.

Klockan 04.30 var obduktionen avslutad och Bobby och Jackie förde tillbaka kvarlevorna, i en kista av afrikansk mahogny, till presidentresidenset. Efter en hastig katolsk mässa i Östra rummet överlade RFK med rådgivare och bestämde sig för att följa Jackies önskan och ha en stängd kista. Klockan 06.00 drog sig Jackie tillbaka till sitt sovrum. Bobby gick till Lincolns sovrum för några timmars sömn. Efter att ha svalt ett sömnpiller som han fått av Charles (Chuck) Spalding, en av JFK:s närmaste vänner, sa Bobby: ”Varför nu, Gud? Varför nu?”

När Spalding lämnade rummet och stängde dörren hörde han hur den mördade presidentens hårt prövade yngre bror började

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 20

2011-06-15 13.30

bobby och jackie

21

gråta. ”Hur gärna jag än ville gå in där och trösta Bobby kunde jag inte förmå mig att inkräkta på hans privata sorg”, sa Spalding. ”Jag gick iväg längs korridoren och hörde hans snyftningar tillta och bli till en klagande jämmer.”

Det kom att bli Maud Shaw, Carolines och John Jr.:s rejäla brittiska barnsköterska, som berättade för Caroline om faderns död på kvällen den 22 november. Caroline, som snart skulle fylla sex år, förstod mycket väl en del av följderna av det tragiska beskedet. ”Hon grät så mycket att jag trodde att hon skulle tappa andan”, skrev Shaw i sin avslöjande bok från 1965, White House Nanny.

Det överläts på Bobby Kennedy att dagen efter meddela JohnJohn, som skulle fylla tre år den 25 november, den sorgliga nyheten. ”Din pappa har åkt upp till himlen för att finnas hos Patrick”, sa han och syftade på Jacks och Jackies för tidigt födde son som hade dött till följd av andningssvårigheter den 9 augusti 1963, bara två dagar efter sin födelse.

Trots sin enkelhet gick förklaringen helt över huvudet på John Jr. Inte heller gjorde de handskrivna brev som han och Caroline fick samma dag från Lyndon Johnson något intryck på honom.

Att skriva breven – som prisade faderns tapperhet och framstående insatser för landet – hade varit Johnsons första uppdrag som Kennedys efterträdare.

Strax före klockan 10.00 den 23 november steg Jackie Kennedy in i barnkammaren i Vita huset. Hon hade inte träffat sina barn sedan före mordet. Hon höll dem i famnen och tog med dem en trappa ner till Östra rummet, där mor och dotter knäföll i bön framför John F. Kennedys kista som hade placerats på en svartdraperad enkel bår och vaktades av en hedersvakt bestående av fyra soldater. Bobby Kennedy och andra familjemedlemmar anslöt sig till Jackie och barnen för en privat mässa ledd av fader John Cavanaugh. Samma kväll åt Bobby middag tillsammans med Jackie, Caroline och John-John i familjens matsal på andra

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 21

2011-06-15 13.30

22

C. David Heymann

våningen i Vita huset. ”Varje gång jag ser på Caroline och John vill jag gråta”, sa RFK till Dave Powers.

Senare samma kväll kunde Jackie inte somna och medan tårarna trillade skrev hon ett långt brev till sin make, ett brev där hon talade om deras liv tillsammans, om Caroline och John, om Patrick, om drömmar och framtidsplaner som hade krossats för alltid. Hon samlade sedan ihop några av JFK:s personliga favoritsaker, bland annat flera elfenbensarbeten och ett par graverade guldmanschettknappar som hon gett honom i födelsedagspresent. Nästa morgon, den 24 november, bad hon Caroline och John att skriva till sin far och berätta för honom hur mycket de älskade och saknade honom. John Jr., som ännu inte hade lärt sig att skriva och var osäker på brevets syfte, kluddade lite och ritade med färgkrita på ett vitt papper. Hans syster textade sin hälsning med blå kulspetspenna. ”Kära pappa”, skrev hon. ”Vi kommer alla att sakna dig, pappa. Jag älskar dig väldigt mycket. Caroline.”

Jackie tog packen med personliga föremål och brev – sina egna och barnens – och bad Bobby Kennedy följa med henne till Östra rummet. Där väntade Godfrey McHugh på dem. McHugh hade tilldelats ansvaret för hedersvakten och nu hjälpte han Bobby att öppna kistan så att Jackie kunde lägga ner breven och de andra minnessakerna. Bobby hade också tagit med sig saker, bland annat ett radband i silver och en slipsklämma från torpedbåten PT-109 till minne av broderns tjänstgöring i flottan i Stilla havet under andra världskriget. RFK och McHugh såg tysta på medan Jackie ordnade och sedan ordnade om föremålen så som hon ville ha dem. Hon blickade ner på makens ansikte och smekte ömt hans rödbruna hår. Minuterna tickade fram medan hon fortsatte att stryka honom med handen. McHugh hade på känn vad Jackie hade i tankarna så han ursäktade sig och var snart tillbaka med en sax som han räckte henne. Hon lutade sig fram och klippte försiktigt av en lock av presidentens hår. Bobby sänkte kistlocket, och han och Jackie lämnade rummet.

Klockan 13.21 kom besked från Dallas att Jack Ruby, en före

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 22

2011-06-15 13.30

bobby och jackie

23

detta nattklubbsägare med skumma kopplingar till den undre världen, hade skjutit Lee Harvey Oswald på nära håll när den misstänkte skulle överlämnas från lokala till federala myndigheter. Mindre än två timmar senare, klockan 14.07 amerikansk centraltid, dog Oswald på Parkland, samma sjukhus där JFK hade avlidit. På frågan varför han hade skjutit Oswald uppgav Ruby att han velat bespara den före detta presidenthustrun det extra lidande det skulle ha inneburit om hon tvingats återvända till Dallas för att vittna vid Oswalds rättegång. Jackie sammanfattade sin reaktion på Rubys handlande med några pregnanta ord: ”ännu en fruktansvärd händelse”, sa hon till RFK. Senare samma dag, efter att Stas och Lee Radziwill hade anlänt från London, flyttades JFK:s kista från Vita huset till Capitoliums rotunda, där Kennedys kvarlevor skulle ligga på lit de parade. På mindre än en dag ringlade sig en fem kilometer lång kö bestående av över 250 000 sörjande förbi den flaggdraperade kistan.

Under tiden höll Sarge Shriver, biträdd av Angier Biddle Duke, i utformningen av begravningen och begärde ut uppgifter från Kongressbiblioteket om de statsbegravningar som hållits för George Washington, Abraham Lincoln, Woodrow Wilson och Ulysses S. Grant. I varje skede av planeringen hölls Jacqueline Kennedy fullt underrättad av Shriver och Duke.

Strax efter klockan nio på kvällen gjorde Bobby och Jackie ett besök i Rotundan. En timme senare var de tillbaka i Vita huset och Jackie undersöktes av doktor Mac Jacobson, hennes avlidne makes favoritläkare som på hennes begäran hade flugit ner från New York. Jacobson var mer känd som Doctor Feelgood och hade behandlat Jack och Jackie ända sedan presidentvalskampanjen 1960. När RFK fick höra att Jacobson använde sig av amfetamin tillsammans med andra okonventionella substanser, till exempel krossade apkörtlar, hade han försökt övertala brodern att sluta konsultera Jacobson. ”Jag struntar i om det är piggsvinspiss”, ska JFK ha svarat, ”så länge som det lindrar min kroniska ryggvärk.” Samma kväll injicerade Jacobson Jackie med en

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 23

2011-06-15 13.30

24

C. David Heymann

av sina patenterade läkemedelscocktails. ”Jag har ingen aning om vad det var i sprutan”, sa Jackie till sin svåger. ”Det enda jag vet är att mina nerver äntligen har börjat lugna sig.”

Genom att sätta sig över sorgen ville Jacqueline Kennedy inpränta makens plats i historien i det amerikanska medvetandet och påminna sina landsmän om vad som hade tagits ifrån dem.

Begravningen som hölls måndagsmorgonen den 25 november gav henne en möjlighet att visa John Fitzgerald Kennedys betydelse både som nationell och global ledare.

Lyndon och Lady Bird Johnson åkte tillsammans med Jackie och barnen och Robert Kennedy i limousin från Vita huset till Capitoliums rotunda där begravningen skulle äga rum. Enligt Lady Birds utgivna memoarer klättrade John Jr. oroligt på sätena och från knä till knä tills Bobby lyckades lugna honom med några lågmälda ord. När de kom fram till Capitolium togs pojken om hand av Maud Shaw, som hade åkt i en bil med folk från Secret Service. Efter minnestalen, bland annat ett gripande anförande av senator Mike Mansfield, såg TV-tittare i hela världen hur Jackie och hennes lilla dotter gick fram till kistan, knäföll och kysste den, sedan reste sig och långsamt gick därifrån.

Klockan 11.00, efter begravningen, lades JFK:s kista på en katafalk, samma som hade använts vid president Franklin D. Roosevelts begravning 1945. Precis som på Roosevelts tid drogs katafalken av sex vita hästar. En ryttarlös häst med stövlarna bakochfram i stigbyglarna som symbol för en stupad hjälte följde efter på väg från Capitol Hill till mässan i St. Matthew’s-katedralen. Förstämda trummor ljöd bakom Jackie, Bobby och Ted Kennedy som gick först i begravningståget. Caroline och John Jr. skjutsades i bil från Capitolium. Hundratusentals åskådare, de flesta gråtande, kantade kortegevägen.

Kardinal Richard Cushing, vars ring Jackie kysste när hon steg in i katedralen med sina barn, förrättade den fyrtiofem minuter långa mässan. Dagens mest minnesvärda och kanske mest

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 24

2011-06-15 13.30

bobby och jackie

25

teatrala gest stod lille John-John för utanför St. Matthew’s efter mässan. Klädd i en skimrande blå kappa och kisande i solen lyfte han plötsligt höger hand i honnör just som faderns kista rullade förbi på den hästdragna katafalken. Precis som den eviga elden som skulle pryda makens grav hade sonens honnör varit Jackies idé.

Efter ceremonin vid Arlingtonkyrkogården – Air Force One tippade vingarna när planet flög över presidentens nygrävda grav – återvände Jackie, Bobby och Ted Kennedy till Vita huset, där de först tog emot den franske presidenten Charles de Gaulle, prins Philip av England, Irlands president Éamon De Valera och kejsare Haile Sellassie av Etiopien. De tre representanterna för familjen Kennedy ställde sedan upp sig för att hälsa på de hundratals andra utländska dignitärer och statsmän som hade kommit till Washington från världens alla hörn för att hedra den avlidne presidenten.

En annan besökare, och en oväntad gäst i hemmet dessutom, sågs tidigt samma kväll lämna änkans sovrum. Den grekiske skeppsredaren Aristoteles Onassis hade fått en personlig inbjudan till Vita huset från självaste Jacqueline Kennedy. Jackie hade träffat Onassis första gången 1960, när hon och Jack under en kort vistelse i Grekland gästade en bankett ombord på Christina, Aris legendariska yacht. ”Onassis närvaro i Vita huset dagarna kring begravningen förvånade alla”, sa Ken O’Donnell. ”Han var inte direkt någon favorit hos familjen Kennedy.” I början av 1963 hade Onassis och Lee Radziwill inlett en mycket omskriven kärleksaffär. I oktober samma år bjöd Ari och Lee med sig Jackie på en nöjeskryssning på Egeiska havet för att hjälpa henne att komma över Patrick Bouvier Kennedys död, en tid dessförinnan. Jackie tackade ja till inbjudan. Det behöver inte påpekas att presidenten hade invändningar. Likaså Bobby. Aris rykte som kvinnokarl och uppkomling och en sorts sjörövare på de sju haven hade grundmurats flera år tidigare. Justitieministern ska en gång ha sagt till Ken

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 25

2011-06-15 13.30

26

C. David Heymann

O’Donnell: ”Om jag fick bestämma skulle jag sänka båtjäveln – och den satans greken också.”

För att inte göra sin son besviken firade Jackie klockan 19.00 samma kväll sonens treårsdag med ett enkelt kalas där framför allt medlemmar av Kennedyklanen närvarade. Jackie bjöd även in Aristoteles Onassis. John Jr. såg ut att trivas – det fanns tutor, ballonger och glasstårta – men Caroline verkade däremot inåtvänd och frånvarande. Hon satt ensam för sig själv i ett hörn av rummet och ignorerade till största delen sina stojande Kennedykusiner. Hon lyste bara upp som hastigast när farbror Bobby steg in med något som visade sig bli John-Johns favoritpresent: en skalenlig modell av Air Force One. Enligt skådespelaren Peter Lawford, som vid den tiden fortfarande var gift med Patricia Kennedy, syster till den avlidne presidenten, kändes kalaset ”olustigt, påtvingat uppsluppet”. Aristoteles Onassis fick utstå en hel del kommentarer från medlemmar av Kennedyfamiljen. Man började komma med spydigheter om hans yacht och hans rikedom, men han tog det med gott mod.

Teddy satte ihop ett låtsaskontrakt som gick ut på att miljardären skulle skänka hälften av sina tillgångar till de fattiga i Sydamerika. Onassis hängde med på skämtet och undertecknade dokumentet efter att ha gjort flera tillägg på grekiska.

Mot slutet av kvällen, efter att gästerna brutit upp och Caroline och John hade fått gå och lägga sig i sina sängar, var Bobby och Jackie de enda sörjande som fanns kvar i rummet. De två som var mest drabbade av sin kära närståendes död satt och småpratade en stund. Närmare midnatt lutade Bobby sig fram, efter att minnen av brodern plötsligt hade väckt något inombords, och sa till sin svägerska: ”Ska vi åka och hälsa på vår vän?”

Medan Clint Hill ringde och förvarnade dem på Arlingtonkyrkogården hämtade Jackie en liten liljekonvaljebukett som stått i en 1700-talsvas på ett hallbord på andra våningen. Överuppsyningsman Jack Metzler mötte den svarta Mercuryn vid Arlingtons huvudgrindar. Bilen körde in och parkerade på Hat-

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 26

2011-06-15 13.30

bobby och jackie

27

field Drive. I sällskap av Metzler, Clint Hill, ytterligare en Secret Service-man och ett par militärpoliser gick Bobby och Jackie mellan cedrar och ekar och kom fram till ett högt vitt spjälstaket som hade rests kring Kennedygraven. De stora massor som hade flockats på kyrkogården samma eftermiddag var borta.

Arlingtons böljande marker låg daggvåta, mörka och övergivna.

Robert E. Lees hus reste sig på en brant sluttning med utsikt över Kennedys grav. Så långt ögat nådde syntes koncentriska rader av likadana vita gravstenar som rests över stoftet efter amerikanska soldater som stupat i strid.

En av militärpoliserna öppnade en stålgrind mitt i staketet.

Jacqueline och Robert Kennedy steg in och gick fram till den glödande facklan med den eviga eld som Jackie hade tänt vid begravningsceremonin tidigare under dagen. Lågan fladdrade blå i den svala vinden. Bobby och Jackie fick syn på en mössa – en grön basker – som en fanjunkare hade lagt vid graven samma eftermiddag som ett hederstecken. En militärpolis hade lämnat sin svartvita armbindel, och bredvid armbindeln hade en medlem av tredje infanteriet lagt av sig koppel och kokard. Sådana traditionella militära symboler gick inte de två sörjande förbi.

Tillsammans föll de på knä, böjde sina huvuden och bad. När de var klara reste sig Jackie och lade den lilla blombuketten på marken. Hand i hand anslöt sig sedan John F. Kennedys änka och yngre bror till det övriga sällskapet och gick tillbaka till den väntande bilen.

Heymann_Bobby_Jackie-3-korr(2).indd 27

2011-06-15 13.30