9789137136073

Robin Pilcher

Den långa vägen hem Översättning Lena Torndahl

Pilcher_Den långa vägen hem_9789137136073.indd 3

11-03-14 10.02.10

Tidigare utgivning Med havet emellan 1999 En ny början 2002 Allt att vinna 2004 Stjärnfall 2009

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel A long way home Copyright © Robin Pilcher 2010 Svensk utgåva enligt avtal med Sane Töregård Agency AB Originalutgåva utgiven i USA av St. Martin’s Press, LLC Omslagsbild © Alamy Omslagsdesign Anders Timrén Tryckt 2011 hos ScandBook AB i Falun isbn 978-91-37-13607-3

Pilcher_Den långa vägen hem_9789137136073.indd 4

11-03-14 10.02.10

Till min far, Graham Pilcher, och min svärfar, Robin McCall, som i ungdomen gav så mycket till andra men som under resten av livet inte begärde mycket alls för egen del.

Pilcher_Den långa vägen hem_9789137136073.indd 5

11-03-14 10.02.10

Pilcher_Den laĚŠnga vaĚˆgen hem_9789137136073.indd 6

11-03-14 10.02.11

1 Alloa, Skottland, december 1988

V

intermorgonen var kall när Claire Barclay vek av från infarten till Croich och skyndade vidare på stigen som ledde till bondgården. Det enda som hördes var krasandet då hon med sina kängskodda fötter trampade igenom isen på vattenpölarna som löpte som ett band över den gropiga vägen. Tårarna glänste på de rosiga kinderna men hon log brett, för hon grät inte av sorg utan tårflödet berodde på den friska vinden.

Claire var lycklig som aldrig förr. Hon fylldes av en våg av värme och förväntan och glömde kylan som trängde in genom dunjackan och bet i öronen under yllemössan som hon hade dragit ner över det korta hennafärgade håret.

Hon var så kär! Egentligen hade hon varit kär i Jonas Fairweather, som var duktig bilmekaniker och blivande rallyförare, ända sedan hon kom till Skottland för första gången vid elva års ålder, men trots att de hade umgåtts nästan dagligen under de gångna sju åren hade hon aldrig berättat det för honom. Och Jonas hade aldrig sagt något till henne. De hade inte ens kysst varandra. Claire hade ofta funderat över när hon skulle våga prata om detta och förvandla deras nuvarande vänskapliga relation till djup och evig kärlek.

7

Pilcher_Den långa vägen hem_9789137136073.indd 7

11-03-14 10.02.11

Nu var det dags, stunden var inne. Claire hade slutat skolan för terminen och hade nio månader på sig att umgås med Jonas innan hon skulle börja läsa vid universitetet i Saint Andrews. Inte nog med det, det var jul, glädjens högtid. I går hade Jonas och hon träffats i verkstan och medan han mekade med bilen hade de pratat och skrattat till långt efter elva på kvällen. När hon skulle gå stod inte Jonas som annars böjd över motorn och muttrade ett dämpat farväl. Den här gången följde han henne till dörren, ställde sig tätt intill henne, svängde en skruvnyckel av och an, såg henne djupt i ögonen och log. Det kändes som om det skulle hända någonting men han lät skruvnyckeln glida ner i overallfickan, knuffade upp dörren och sa bara: ”Vi ses i morgon.”

Stunden var inne. Claire gick in på gårdsplanen, fortsatte fram till verkstan och öppnade dörren. Hon märkte genast att allt inte var som det brukade. Det fanns inga tecken på att det försiggick några aktiviteter där. Motorhuven var nedfälld på Ford Escorten och allt var tyst förutom dånet från gaskaminen i hörnet. Claire tänkte just vända på klacken och gå bort till bondgården när hon fick syn på Jonas som klädd i sin vanliga oljefläckade ove­rall satt på en skranglig stol vid den stängda verktygslådan. Han satt hopsjunken med armbågarna mot knäna och händerna för ansiktet, till synes omedveten om att hon var där. Hon gick stillsamt fram till honom och när hon kom nära hörde hon att han andades oregelbundet. ”Är det något på tok, Jonas?” frågade hon bekymrat. ”Gå härifrån”, sa han, fortfarande med händerna för ansiktet. ”Vad har hänt?” sa Claire och lade handen på hans axel.

Jonas ryckte till som om han hade bränt sig. Han föste häftigt undan hennes hand, reste sig snabbt, tog några steg 8

Pilcher_Den långa vägen hem_9789137136073.indd 8

11-03-14 10.02.11

bakåt och vände sig bort. ”Ge dig av härifrån! Jag vill inte ha dig här.”

Hon skakade undrande på huvudet och sa: ”Nej, jag tänker inte gå förrän jag har fått veta …”

Jonas blängde fientligt på henne. ”Försvinn härifrån!

Gå hem till ditt stora flotta hus och stanna där.” Han skyndade fram till dörren. ”Hit är du inte välkommen längre.”

Claire fick tårar i ögonen men följde efter honom ut på gårdsplanen. ”Vad har hänt? Varför beter du dig på det här viset?” utbrast hon.

Jonas vände sig snabbt om och gick sedan baklänges bort mot bondgården. ”Låt mig vara i fred”, sa han och gjorde en avfärdande gest. ”Det är slut … för alltid. Jag vill aldrig mer se dig.”

Claire stod chockad kvar och såg efter Jonas som småsprang bort till huset. Han öppnade ytterdörren och slog igen den med en smäll efter sig. Hon sprang efter och tryckte ner dörrhandtaget men upptäckte att han hade låst dörren. ”Vad håller du på med, Jonas? Var snäll och släpp in mig”, ropade hon och lade kinden mot dörrens kalla trävirke. ”Gör inte så här. Jag älskar dig.” Hon sjönk ner på ett trappsteg och strök med baksidan av handen bort tårarna som strömmade nedför kinderna. Hon brydde sig inte om att fukten och iskylan trängde in genom jeanskjolen och de tjocka svarta strumpbyxorna.

Claire satt orörlig kvar på trappan i en halvtimme tills hon skakade så våldsamt av köld att hon trodde att hon skulle svimma. Då reste hon sig mödosamt, kastade en blick på den stängda dörren och gick sedan på stela ben över gårdsplanen och ut på stigen.

Det var sista gången hon vandrade åt det hållet.

9

Pilcher_Den långa vägen hem_9789137136073.indd 9

11-03-14 10.02.11

2 New York, maj 2005

C

laire Barrington föste undan besticken som låg framdukade på bordet, lade ifrån sig matsedeln och liggaren på den nymanglade vita duken och slätade till den svarta snäva kjolen baktill innan hon satte sig på en sammetsklädd stol. Hon drog stolen närmare bordet, slog upp liggaren och vände blad tills hon kom fram till dagens bokningar. Varenda rad var fullskriven med namn både till lunchen och middagen och ytterligare sex namn och telefonnummer var antecknade med rött bläck i kanten på sidan om det skulle bli några återbud. Det var ingenting ovanligt eller något att förvånas över. Art, Claires man, hade startat Barringtons för drygt sexton år sedan och restaurangen hade befäst sitt goda rykte att den var en av de bästa krogarna i East Village.

Claire kastade en blick över axeln bort mot köket. Ännu syntes inga tecken på att köksmästaren var i antågande.

Hon reste sig, gick fram till baren och tog upp en liten necessär som hon förvarade på en hylla under bardisken.

Med åren hade hon lärt sig att utnyttja varje lugn stund och hon hade inte hunnit kontrollera hur hon såg ut sedan hon kom till arbetet på morgonen. Hon drog upp dragkedjan på necessären och plockade fram ett läppstift och 10

Pilcher_Den långa vägen hem_9789137136073.indd 10

11-03-14 10.02.11

höll just på att måla läpparna ljust röda när köksmästaren närmade sig med raska steg från köket. Hon såg leende på honom och sa: ”Vad håller du på med, Jean-Pierre?” ”Ursäkta, jag pratade med fruktleverantören. Han kunde inte skaffa det antal avokador som var beställt.”

Claire pressade samman sina nymålade läppar och granskade sedan resultatet i spegeln på väggen bakom bardisken. ”Vad ska vi göra åt det då?” ”Jag ska försöka få tag i en annan leverantör. Jag tänker ringa honom lite senare.”

Claire ställde necessären under bardisken och gick tillbaka till bordet. Köksmästaren följde henne tätt i hälarna medan han osäkert torkade händerna på det stärkta vita förklädet. Två år tidigare hade Jean-Pierre flyttat från Frankrike till Amerika eftersom han hade fått anställning som biträdande köksmästare på ett elegant hotell på övre Manhattan, men även om han trivdes bra där beslöt han sig för att söka ny anställning när han fick syn på en annons om att Barringtons ville ha tag i en köksmästare.

Så fort han fick syn på den lilla restaurangen i East Village visste han med sig att han ville arbeta där. Huset var målat i en vackert gräddvit nyans och den grönrandiga markisen med ordet ”Barringtons” i sirliga bokstäver ovanför entrén skänkte skugga åt de små gjutjärnsborden som stod bakom en spaljé på trottoaren.

Under anställningsintervjun fick Jean-Pierres galliska temperament honom att ägna mer uppmärksamhet åt restaurangägarens fru än åt det som Art Barrington hade att säga. Jean-Pierre blev förtjust i det han såg – det mörka, korta håret, de bruna ögonen och den lilla näsan med ett band av barnsliga fräknar över näsryggen. Mrs Barrington såg yngre ut än de trettiofem år han gissade att hon var. Under anställningsintervjun stod Claire bakom 11

Pilcher_Den långa vägen hem_9789137136073.indd 11

11-03-14 10.02.11

axeln på sin man och på det viset kunde Jean-Pierre noggrant granska hennes slanka figur och smala ben, men han upptäckte inte självsäkerheten och järnviljan bakom den eleganta fasaden. ”Ett ögonblick”, sa Claire och avbröt Art mitt i redogörelsen för de arbetsuppgifter som ingick i tjänsten. ”Är du mer intresserad av att stirra på min figur än av att höra vad arbetet går ut på?”

Jean-Pierre rodnade, flackade med blicken och stammade fram en ursäkt. Tack vare sina meriter fick han jobbet, men han vågade aldrig stöta sig med Claire Barrington igen.

Han satte sig på en stol mitt emot Claire, tog av sig den höga vita kockmössan och ställde den på bordet, drog handen genom håret och iakttog henne under tystnad medan hon läste igenom matsedeln. ”Vi måste skaffa avokador”, sa hon utan att titta upp. ”De behövs till krassesalladen som ska serveras tillsammans med fisken.” ”Var inte orolig, det ordnar jag.” ”Vilken sorts fisk tänker du laga?” ”Hälleflundra. Jag har redan fått den levererad.” ”Hur mycket fick du?” ”Lagom till trettio kuvert.”

Claire kastade en blick i liggaren. ”Det borde räcka.

Vi har ungefär sextio gäster till lunchen. Hur är det med köttet?” ”Det räcker mer än väl. Det var så bra pris på biffkött förra veckan att jag gjorde en stor beställning. Jag ska ta upp så mycket som behövs ur frysen nu på förmiddagen.” ”Hur blir det med desserten?”

Köksmästaren log. ”Liam bad att få göra en pavlova och nu tänkte jag låta honom få en chans att visa sig på styva linan.”

12

Pilcher_Den långa vägen hem_9789137136073.indd 12

11-03-14 10.02.11

Claire rynkade pannan och såg skeptiskt på Jean-Pierre eftersom hon var medveten om att den unge biträdande köksmästaren ännu inte hade visat vad han gick för. ”Nåja, men det blir på ditt ansvar”, sa hon.

Jean-Pierre nickade. ”Jag ska hålla ögonen på honom.”

Claire slog igen liggaren och lade matsedeln ovanpå. ”Vi väntar tills Art kommer tillbaka innan vi börjar diskutera vad vi ska servera till middag. Passar klockan fem bra för din del?” ”Javisst”, sa Jean-Pierre och reste sig. Han satte på sig kockmössan. ”När kommer Art hit?” ”Jag vet inte. Han har gått till banken.”

Jean-Pierre kastade en blick genom fönstret på regnet som öste ner. Det regnade så häftigt att Tompkins Square Park skymtade som i ett dis trots att parken låg bara ett stenkast därifrån på andra sidan gatan. ”Hoppas att Art inte hamnade mitt i ösregnet för då blir han trempé jusqu’aux os, genomvåt.” ”Det får vi verkligen hoppas att han slipper.”

Jean-Pierre gick tillbaka till köket och Claire satte sig till rätta på stolen och rätade på ryggen. Som tur var hade det inte börjat regna på allvar förrän hon hade hunnit in på restaurangen. Den låg i hörnet av East Tenth Street och Avenue B. När hon lämnade våningen i Gramercy Park kvart över åtta på morgonen och följde sin dotter Violet till skolan hade molnen inte sett särskilt hotfulla ut, men när de vinkade adjö vid skolporten på East Fourteenth föll ett lätt regn från den mörknande skyn, den sortens regn som på ett ögonblick spolierar en snygg frisyr. Därför var det en evig tur att hon hade tagit med sig sitt billiga hopfällbara paraply som hon ofta brukade glömma att lägga i handväskan. Det uppspända gladrutiga paraplyet skyddade henne mot regnet när hon med långa kliv prome13

Pilcher_Den långa vägen hem_9789137136073.indd 13

11-03-14 10.02.11

nerade till restaurangen som låg fyra kvarter därifrån.

När Claire hade hängt upp kappan på det lilla kontoret i de inre räjongerna och gått ut i restaurangen upptäckte hon att regnet hade tilltagit i styrka. Vattnet forsade ner från den randiga markisen utanför entrén och all aktivitet i Tompkins Square Park hade avstannat. Fotgängarna kurade ihop sig par om par under sina alltför små paraplyer och irrade hit och dit på gångvägarna och joggarna ökade farten och sprintade vidare dit de skulle. De struntade i att stanna till vid övergångsställena och vänta på att det skulle bli grönt ljus utan tog ett skutt över de översvämmade gatubrunnarna och kilade våghalsigt vidare mellan bilarna som forsade fram genom vattenpölarna så att det stänkte om däcken. Hundägarna kallade in sina skyddslingar på den kringgärdade rastplatsen i parken och avbröt därmed i förtid vovvarnas sorglösa lek medan uteliggarna, som tillbringade hela dagarna i parken och inte hade någon annanstans att ta vägen, uppgivet samlades under trädens vida kronor för att söka en smula skydd för regnet. De drog ner yllemössorna över öronen, böjde med dyster min på nacken och stack ner händerna djupt i fickorna på sina medfarna militärjackor och illasittande överrockar.

Claire trodde att telefonen skulle ringa i ett och att massor av gäster skulle boka av bordsbeställningarna, men så blev det inte alls. Vid lunchdags var det fullsatt som vanligt. Förutom stamgästerna, som bestod av butiksinnehavare och folk som bodde i närheten, bromsade en ständig ström av taxibilar och limousiner in utanför ingången med vindrutetorkarna i full gång och ut klev affärsmän och deras kunder från finanskvarteren. Den första timmen blev Claire tvungen att klara sig på egen hand. Hon välkomnade gästerna i dörren, hjälpte dem av med blöta rockar, tog emot droppande paraplyer och följde 14

Pilcher_Den långa vägen hem_9789137136073.indd 14

11-03-14 10.02.11

dem sedan till det bord som var bokat. Art hade mycket riktigt hamnat rakt i ösregnet när han var på väg tillbaka från banken och hade därför blivit tvungen att åka hem och duscha och byta till torra kläder.

Men Claire klarade av det hela med glans, precis som vanligt. Hon hade skött ruljangsen tillsammans med Art i femton år och vid det här laget hade hon lärt sig att hålla huvudet kallt i pressade situationer när det var fullsatt och hon skulle ta hand om gästerna. Varken strömavbrott eller plötsliga avhopp bland personalen bringade henne ur fattningen.

Hon klagade inte heller över de långa arbetsdagarna och allt rutinarbete. När lunchen var över satte Claire, Art och deras tre anställda i gång med att städa, lägga vita nymanglade dukar på de tjugotre borden och ta fram glänsande bestick och elegant brutna servetter inför kvällens tillströmning av middagsgäster. Sedan fick de anställda ledigt ett par timmar men Art och Claire arbetade vidare.

De räknade kassan efter lunchen, kontrollerade hur mycket vin och sprit de hade på lager, ringde leverantörer och beställde varor. I vanliga fall skulle någon av dem ha mött Violet vid skolporten och följt henne hem, men eftersom det fortsatte att regna måste de städa mer än vanligt på restaurangen och Claire beslöt sig för att ringa till deras hemhjälp Pilar och be henne att ta en taxi och hämta Violet.

Vid halvsjutiden på kvällen kände sig Claire alltid trött och hängig och hon brukade undra för sig själv hur hon skulle orka arbeta ända till midnatt när de sista gästerna lämnade restaurangen. Hon stod vid hovmästarpulpeten innanför entrén och gick igenom bokningarna i liggaren och kastade sedan en blick på borden för att kontrollera att de var dukade till rätt antal gäster då hon kände att ögon15

Pilcher_Den långa vägen hem_9789137136073.indd 15

11-03-14 10.02.11

locken blev tunga och att hon hade svårt att fästa blicken.

Hon suckade djupt, sparkade av sig den ena lågklackade skon och masserade sin värkande fot. Plötsligt lade någon en hand på hennes axel. Hon ryckte till, vände sig om och upptäckte att Art stod bakom henne med bekymrad min. ”Är allt som det ska, älskling?”

Claire log och tog honom i handen. ”Jag mår fint. Jag är lite trött men jag piggar snart på mig.” ”Då passar det bra att du lägger upp fötterna ett tag”, sa Art och viftade med tummen över axeln i riktning mot kontoret. ”Leo är i telefon.”

Claire spärrade upp ögonen. ”Oj, jag glömde att det var hans tur att ringa i kväll. Hur lät han?” ”Glad och på alerten”, sa Art. ”Din käre styvfar berättade för mig att klockan är halv tolv på natten i Skottland och han sitter i morgonrock med en kopp varm choklad bredvid sig och ville bara säga god natt till dig innan han går till sängs.” ”Därmed inte sagt att han inte kommer att prata i evigheter”, sa Claire och skrattade.

Art gick bort till kaffebryggaren, hällde upp en kopp och gav den till henne. ”Ingen fara, prata så länge du vill. Allt är klart här inför kvällen.” Han strök hennes hår åt sidan, kysste henne på pannan och såg efter henne när hon gick mot kontoret. Den snäva svarta klänningen smet åt om hennes smärta figur. ”Leo var riktigt rolig i telefon så han kommer nog att pigga upp dig”, ropade han efter henne.

Claire stängde dörren till kontoret efter sig och slog sig ner i den högryggade snurrstolen. Hon drog den fram till skrivbordet och satte luren till örat. ”Hej, Leo, hur står det till?”

Tjugo minuter senare hörde Art att dörren till kontoret 16

Pilcher_Den långa vägen hem_9789137136073.indd 16

11-03-14 10.02.11

öppnades och när han vände sig om fick han syn på Claire som gick fram till hovmästarpulpeten med en ny svikt i stegen och ett glatt leende på läpparna. Han strosade bort till henne. ”Vad var det jag sa? Visst är den gamle gossen i fin form?”

Claire skrattade. ”Ett samtal med Leo är lika upplivande som ett glas champagne.” Hon tittade ut genom fönstret på regnet som fortfarande öste ner. ”Han får solen att lysa till och med en dag som denna.” Hon lade ifrån sig pennan, ställde sig på tå och gav Art en kyss. ”Kom”, sa hon och tog honom i handen och ledde honom bort till baren. ”Apropå det jag nyss sa kan vi väl göra ett avsteg från våra vanor och ta ett glas champagne före middagsrusningen. En sådan här dag har vi sannerligen gjort oss förtjänta av det.”

17

Pilcher_Den långa vägen hem_9789137136073.indd 17

11-03-14 10.02.11