9789137135946

Deborah Harkness

Alla själars natt Översättning Marianne Mattsson

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 3

11-01-10 16.11.04

Citaten i boken är hämtade ur följande översättningar: Boethius Filosofins tröst – översättning Bertil Cavallin (Atlantis 1987) Charles Darwin Om arternas uppkomst – översättning Roland Adlerberth (Natur & Kultur 1976) Christopher Marlowe Doktor Faustus – översättning Karl Ragnar Gierow (Almqvist & Wiksell 1964)

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel A Discovery of Witches Copyright © Deborah Harkness 2011 All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form.

This edition published by arrangement with Viking, a member of the Penguin Group (USA) Inc. Omslag Viking, Penguin Svensk omslagstypografi Anders Timrén Tryckt hos Bookwell i Finland 2011 isbn 978-91-37-13594-6

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 4

11-01-10 16.11.04

Till Lexie och Jake med sina ljusa framtider

Harkness_Alla sjaĚˆlars natt_inlaga.indd 5

11-01-10 16.11.04

Harkness_Alla sjaĚˆlars natt_inlaga.indd 6

11-01-10 16.11.04

Det börjar med frånvaro och längtan.

Det börjar med rädsla och blod.

Det börjar med en upptäckt av häxor.

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 7

11-01-10 16.11.04

Harkness_Alla sjaĚˆlars natt_inlaga.indd 8

11-01-10 16.11.04

Kapitel 1 • et var ingenting märkvärdigt med skinnbandet. För en vanlig hi­storiker skulle den nötta gamla handskriften inte ha skilt sig från de hundratals andra som fanns på Bodleian Library i Oxford, men jag visste att det var något som inte stämde så fort jag hämtade ut den.

Läsesalen Duke Humfrey’s låg öde den här eftermiddagen i slutet av september och beställningar togs snabbt omhand nu när sommarens invasion av gästforskare var över och den galna höstterminen ännu inte hade dragit igång. Ändå blev jag förvånad när Sean hejdade mig vid utlämningsdisken. ”Doktor Bishop, era handskrifter har kommit upp”, viskade han med något okynnigt i rösten och försökte generat borsta bort lite rostbrunt damm som råkat hamna på golftröjan. En lock rödblont hår föll ner i hans panna. ”Tack”, sa jag och log uppskattande. Enligt reglerna fick en forskare bara begära upp ett visst antal böcker per dag, men det struntade jag i. Jag kände Sean sedan tiden som forskarstuderande och vi hade tagit både ett och två glas tillsammans i den rosa puben på andra sidan gatan. Nu hade han skött mina bokbeställningar i över en vecka utan att klaga. ”Och sluta kalla mig doktor Bishop. Jag tror alltid att det är någon annan du pratar med.”

Han log brett tillbaka och sköt handskrifterna över det nötta ekbordet.

Alla innehöll fina exempel på alkemistiska illustrationer ur den Bodleianska samlingen och låg i var sin skyddande grå arkivkartong. ”Just det, det var en till.” Sean stack in huvudet i bokförrådet och halade fram en tjock handskrift i kvartsformat, enkelt inbunden i fläckigt kalvskinn. Han lade boken ovanpå de andra och böjde sig fram för att titta närmare på den. De tunna glas­ 9

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 9

11-01-10 16.11.05

ögonbågarna i guld gnistrade i det dämpade ljuset från en gammal läslampa i brons. ”Den här har inte begärts upp på ett tag. Jag ska göra en anteckning om att den läggs i kartong efter att du har lämnat tillbaka den.” ”Vill du att jag påminner dig?” ”Nej. Jag har det redan uppskrivet här.” Han knackade sig på huvudet. ”Din hjärna måste vara mer välorganiserad än min.” Jag log ännu bredare.

Sean såg blygt på mig och försökte sedan dra åt sig beställningslappen, men det var som om den satt fast mellan pärmen och förstasidan. ”Den här vill inte lossna”, anmärkte han.

Tystnaden i biblioteket stördes när dämpade röster plötsligt började prata i örat på mig. ”Hörde du?” Jag såg mig omkring och förstod inte riktigt var rösterna kom ifrån. ”Vilket?” svarade Sean och tittade upp.

Det stod ett skimmer kring de förgyllda kanterna, men det var inte de bleka resterna av bladguld som gjorde att ett svagt, regnbågsskimrande ljus såg ut att sippra ut från sidorna. Jag blinkade. ”Äsch, det var inget.” Jag drog snabbt till mig handskriften och fick gåshud när jag rörde vid pärmarna. Sean höll fortfarande i beställningslappen och nu kunde han ta bort den hur lätt som helst. Jag lyfte upp traven med böcker i famnen och kände genast hur en fläkt av det förunderliga svepte in till mig i biblioteket där det annars mest brukade lukta pennskräp och bonvax. ”Diana? Mår du bra?” frågade Sean bekymrat. ”Ingen fara. Jag är bara lite trött”, svarade jag och höll böckerna längre bort från näsan.

Jag gick snabbt genom bibliotekets ursprungliga 1400-talsdel, förbi raderna av gamla ärrade elisabetanska läspulpeter. I det målade, förgyllda kassettaket ovanför de gotiska fönstren syntes universitetsvapnet med sina tre kronor och sin uppslagna bok och devisen ”Gud är min upplysning” utropades flera gånger högt däruppifrån.

Mitt enda sällskap i biblioteket den här fredagskvällen var en annan amerikansk forskare, Gillian Chamberlain. Gillian var klassicist och undervisade 10

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 10

11-01-10 16.11.05

vid Bryn Mawr College. Nu satt hon med näsan över några papyrusfragment som låg instuckna mellan tunna glasskivor. Jag skyndade på stegen och hoppades kunna gå förbi utan att hon märkte det, men golvet knarrade så mycket att det var omöjligt.

Jag kände hur det började sticka lite lätt i huden, så där som det alltid gjorde när en annan häxa såg på mig. ”Diana?” ropade hon från halvmörkret. Jag kvävde en suck och stannade. ”Hej, Gillian.” Jag kände mig egendomligt mån om mina handskrifter och stod kvar på behörigt avstånd så att hon inte skulle kunna se dem. ”Vad gör du på Mabon?” Gillian hade tittat förbi min plats flera gånger och frågat om jag inte hade lust att träffa mina ”systrar” nu när jag var i stan. Det var bara några dagar kvar tills wiccanerna skulle fira höstdagjämning och hon hade lagt in en högre växel för att få med mig i Oxfordringen. ”Jobbar”, skyndade jag mig att säga. ”Det finns en del väldigt trevliga häxor här, vet du”, sa Gillian surt. ”Du borde verkligen följa med på måndag.” ”Tack. Jag ska tänka på saken”, sa jag och var redan på väg mot Selden End, den luftiga 1600-talstillbyggnad som stack ut i vinkel från Duke Humfrey’s. ”Jag har fullt upp med ett konferensbidrag, så räkna inte med det.” Min moster Sarah hade alltid varnat mig och sagt att en häxa omöjligt kan ljuga för en annan häxa, men det hade inte hindrat mig från att försöka.

Gillian försökte låta förstående, men jag kände hennes blickar i ryggen.

Helst hade jag snabbt velat slänga ifrån mig böckerna när jag kom fram till min plats vid de blyinfattade bågfönstren. Jag ville torka mig om händerna, men måste tänka på hur gamla böckerna var och lade i stället försiktigt ner traven på bordet.

Handskriften som hade verkat så ovillig att lämna ifrån sig beställningslappen låg längst upp. På ryggen fanns en guldpräglad vapensköld tillhörig boksamlaren och alkemisten Elias Ashmole, en man som hade levt på 1600-talet och vars böcker och papper hade kommit till Bodleian på 1800-talet från Ashmolemuseet. Efter vapenskölden syntes siffran 782. Jag sträckte ut handen och rörde vid det bruna lädret.

11

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 11

11-01-10 16.11.05

Det gick en stöt genom kroppen och jag ryckte åt mig fingrarna snabbt, men inte snabbt nog. Stickningarna fortsatte upp genom armen, jag fick gåshud på axlarna och musklerna spändes i nacke och rygg. Det gick snabbt över, men kvar fanns en tomhet, en känsla av otillfredsställd längtan, och jag tog förskräckt några steg tillbaka.

Trots att jag stod en bit ifrån kände jag mig hotad. Handskriften riskerade att riva murarna som jag hade byggt upp för att skilja min forskarkarriär från mitt medfödda arv som den sista av Bishophäxorna. Med min mödosamt förvärvade doktorsgrad, mitt avancemang och min blomstrande karriär hade jag avsagt mig släktarvet och byggt upp en tillvaro som vilade på förnuft och akademisk skicklighet, inte på oförklarliga aningar och trollformler. Jag var i Oxford för att avsluta ett forskningsprojekt. När det var klart skulle resultaten publiceras, förses med utförliga analyser och fotnoter och läggas fram för kollegerna. Jag hade inte tid med mysterier och ingen möjlighet att i mitt vetenskapliga arbete ta upp sådant som bara gick att veta med en häxas sjätte sinne.

Men utan att egentligen veta om det hade jag beställt upp en alkemistisk handskrift som jag visserligen behövde för min forskning men som dessutom tycktes besitta övernaturliga krafter som det inte gick att blunda för. Det kliade i fingrarna av lust att öppna den och ta reda på mer. Samtidigt hölls jag tillbaka av en ännu tydligare tanke: Var den här nyfikenheten som jag kände intellektuell, kopplad till min forskning? Eller handlade det mer om min familjs anknytning till häxkonster och trolldom?

Jag slöt ögonen och andades in den välbekanta bibliotekslukten i hopp om att kanske få några svar den vägen. Bodleian hade alltid varit en fristad för mig, en plats utan koppling till familjen Bishop. Jag stack in mina darrande händer under armbågarna, stirrade på Ashmole 782 i den tilltagande skymningen och undrade vad jag skulle ta mig till.

Min mor skulle ha vetat svaret instinktivt, om det hade varit hon som stått där. De flesta i familjen Bishop var begåvade häxor och trollkarlar, men min mor Rebecca var speciell. Det sa alla. Hennes övernaturliga förmågor hade visat sig tidigt, och redan i grundskolan hade hon bräckt de flesta äldre häxorna i den lokala ringen med sina intuitiva kunskaper, sina häpnads12

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 12

11-01-10 16.11.05

väckande visioner och sin kusliga förmåga att genomskåda människor och händelser. Moster Sarah, min mors yngre syster, var också en skicklig häxa, men hennes talanger var av det mer traditionella slaget: hon var händig när det gällde brygder och behärskade till fulländning mer traditionella konster, som trollformler och besvärjelser.

Mina forskarkolleger kände så klart inte till något om min bakgrund, men i Madison, det lilla samhälle långt borta i norra delstaten New York där jag sedan sju års ålder hade bott tillsammans med Sarah, där kände alla till familjen Bishop.

Mina förfäder hade flyttat från Massachusetts efter det nordamerikanska frihetskriget. Då hade det hunnit gå över hundra år sedan Bridget Bishop bränts på bål i Salem, men trots det följde ryktena och skvallret med dem till deras nya hemtrakt. Efter att ha dragit upp sina bopålar och slagit sig ner i Madison fick familjen jobba hårt för att visa hur praktiskt det kunde vara att ha trollkunniga grannar som kunde bota sjuka och spå väder, och med tiden hade man rotat sig tillräckligt djupt i samhället för att kunna handskas med den ofrånkomliga vidskepelse och rädsla som ibland kunde uppstå bland människorna.

Men min mor drevs av en nyfikenhet på världen som lockade henne bort från tryggheten i Madison. Först åkte hon till Harvard, där hon träffade en ung trollkarl vid namn Stephen Proctor. Även han kom från en gammal trollkarlssläkt och längtade efter att uppleva livet utanför familjens New England-horisont, fri från släktens historia och inflytande. Rebecca Bishop och Stephen Proctor var ett förtjusande par. Min mors livliga uppriktighet kompletterade min fars mer formella, gammalmodiga sätt. De delade samma passion för främmande kulturer och trosuppfattningar, utbildade sig båda till antropologer och hyste en djup tillgivenhet för varandra. Efter att ha fått var sin tjänst som lärare i ämnet – min mor på sitt gamla universitet och min far på Wellesly College – gjorde de forskningsresor utomlands och skapade ett hem för sin nya familj i Cambridge.

Jag har inte många minnen från min barndom, men de jag har är klara och förvånansvärt levande. Mina föräldrar finns alltid med: manchestertyget på min fars kavajärmar, liljekonvaljedoften i min mors parfym, klirret av 13

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 13

11-01-10 16.11.05

vinglas på fredagskvällarna när jag låg i min säng och de satt och åt middag tillsammans i skenet från levande ljus. Min mor berättade godnattsagor för mig och det hördes en duns när min far lade ifrån sig sin bruna portfölj vid ytterdörren. Sådana minnen kan nog de flesta känna igen sig i.

Andra minnesbilder är kanske mer ovanliga. Jag såg aldrig att mamma tvättade, men ändå var mina kläder alltid rena och prydligt hopvikta. Bortglömda medgivandelappar om studiebesök på djurparken dök upp från ingenstans i väskan när läraren började gå runt för att samla in dem. Och det spelade ingen roll hur ostädat det var i pappas arbetsrum när jag gick in för att kyssa honom god natt (och för det mesta såg det ut som om en bomb hade exploderat där inne), för det var alltid hur städat och ordentligt som helst nästa morgon. På förskolan frågade jag min kompis Amandas mamma varför hon brydde sig om att diska med diskmedel och vatten när det räckte med att ställa disken i diskhon, knäppa med fingrarna och viska några ord.

Mrs Schmidt skrattade åt min märkliga uppfattning om hushållsarbete, men förvirringen lyste i hennes ögon.

Den kvällen sa mina föräldrar att vi måste tänka oss för när vi talade om magi och kanske inte diskutera ämnet med vem som helst. Människorna var fler än vi, förklarade min mor. De var rädda för våra förmågor och på jorden finns ingen starkare drivkraft än rädsla. Då hade jag ännu inte velat medge att magi – min mors framför allt – skrämde mig också.

På dagen såg min mor ut som vilken annan mamma som helst i Cambridge: lite slarvig, lite oorganiserad, ständigt pressad av kraven hemma och på jobbet. Den blonda frisyren var visserligen rufsig och modern, men modemässigt hade hon fastnat i en klädstil från 1977 – långa böljande kjolar, pösiga byxor och Annie Hall-inspirerade secondhandfynd i form av jättelika skjortor och herrvästar och kavajer. Ingenting skulle ha fått dig att höja på ögonbrynen om hon gick förbi på gatan eller stod framför dig i snabbköpskön.

Innanför hemmets väggar blev min mor en annan. När gardinerna hade dragits för och alla dörrar var låsta slutade hon att röra sig stressat och hektiskt och blev i stället lugn och självsäker. Ibland såg det rent av ut som om hon svävade. Medan hon sjungande gick omkring i huset och plockade upp gosedjur och böcker från golven blev hennes ansiktsdrag långsamt överjor14

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 14

11-01-10 16.11.05

diska och vackra. När magin strålade ut från min mor kunde man inte ta ögonen från henne. ”Mamma har fyrverkerier inuti sig”, förklarade min far och log sitt breda, väna leende. Men fyrverkerierna var inte bara färgsprakande och sprudlande, lärde jag mig. De var nyckfulla också, och de kunde göra en obehagligt överraskad och rädd.

Min far hade föreläsning en kväll när min mor bestämde sig för att putsa silvret och blev som hypnotiserad av en skål med vatten som hon hade ställt fram på matsalsbordet. Medan hon stirrade på den glasartade ytan täcktes den av en dimma som ringlade ihop sig till små spöklika former som blev större och till slut fyllde hela rummet med fantastiska varelser. Jag flämtade till av förtjusning, men snart kröp de längs gardinerna och hängde ner från taket. Jag ropade på mamma men det var som om hon inte kunde ta ögonen från vattnet. Hennes koncentration sviktade inte förrän någonting till hälften människa, till hälften djur smög fram och nöp mig i armen. Det ryckte henne ur sina tankar och hon exploderade i kaskader av rött, ilsket ljus som slog tillbaka skepnaderna och lämnade efter sig en stank av brända fjädrar i huset. Min far kände att det luktade konstigt så fort han kom hem. Han blev förskräckt och hittade oss till slut hopkrupna tillsammans i sängen. När min mor fick syn på honom började hon gråta av skam. Jag kände mig aldrig riktigt säker i matsalen igen.

När jag var sju år gammal försvann den sista lilla resten av trygghet som trots allt funnits där. Det var när mina föräldrar åkte till Afrika och inte kom levande tillbaka.

Jag ruskade på mig och försökte koncentrera mig på svårigheterna i nuet i stället. Handskriften låg på bordet och badade i lampskenet. Magin drog åt det mörka hållet och lade sig som en knut inombords. Handen sökte sig på nytt till det lena lädret. Den här gången tyckte jag mig känna igen den stickande känslan i fingertopparna. Jag hade ett vagt minne av att ha upplevt något liknande en gång förut, när jag tittade igenom en del papper på skrivbordet i min fars arbetsrum.

Jag vände mig beslutsamt bort från boken och tog i stället itu med något 15

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 15

11-01-10 16.11.05

mer ändamålsenligt: att leta reda på listan över alkemistiska texter som jag hade sammanställt innan jag lämnade New Haven. Den låg på bordet, under några lösa papper, beställningslappar, kvitton, blyerts- och kulspetspennor och bibliotekskartor, och var prydligt uppställd efter samling och sedan efter den siffra som verket fått när det kommit till biblioteket. Under de veckor som jag hade varit här hade jag ägnat mig åt att metodiskt beta av förteckningen.

Den fotostatkopierade katalogbeskrivningen för Ashmole 782 löd: ”Anthropologia, eller en Avhandling innehållande en kort beskrivning av Människan i två delar: den första Anatomisk, den andra Psykologisk.” Precis som med de flesta verk jag studerade sa rubriken ingenting om innehållet.

Mina fingrar skulle kanske kunna berätta saker om boken utan att jag ens behövde slå upp den. Tant Sarah använde sig alltid av fingrarna för att ta reda på vad som fanns i posten utan att hon behövde öppna den. Det kunde ju tänkas att det i något kuvert låg en räkning som hon inte hade lust att betala, och med hjälp av den här metoden kunde hon spela ovetande om det skulle visa sig att hon var skyldig elbolaget pengar.

De förgyllda siffrorna på bokryggen blänkte till.

Jag satte mig ner och funderade över alternativen.

Skulle jag strunta i magin, öppna handskriften och försöka läsa den som en vanlig forskare?

Eller skulle jag lägga den förtrollade boken åt sidan och gå därifrån?

Sarah skulle skratta förtjust om hon visste vilken knipa jag befann mig i.

Hon hade alltid hävdat att det inte tjänade någonting till att jag värjde mig för magin. Men det var något som jag hade gjort ända sedan mina föräldrars begravning. Där hade häxorna bland gästerna sett tvivlande ut när de försökte avgöra om det verkligen rann Bishop- och Proctorblod i mina ådror, men de hade ändå klappat mig uppmuntrande på huvudet och menat att det bara var en tidsfråga innan jag tog min mors plats i den lokala häxringen.

Några hade viskat sinsemellan och undrat om det egentligen hade varit så klokt av mina föräldrar att gifta sig. ”För starka krafter”, muttrade de när de trodde att jag inte hörde. ”Det var självklart att de skulle dra till sig uppmärksamhet – de hade inte behövt studera forntida ceremonireligioner dessutom.”

16

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 16

11-01-10 16.11.05

Det här räckte för att jag skulle lägga skulden för mina föräldrars död på deras övernaturliga förmågor. Jag ville söka mig en annan väg i livet, vände ryggen till allt som hade med magi att göra för att i stället gräva ner mig i mer mänskliga ungdomsintressen – hästar och killar och romantikböcker – och försöka smälta in bland stans vanliga invånare. I puberteten led jag av depressioner och oro. Det hela var alldeles normalt, försäkrade läkaren vänligt min moster.

Sarah berättade inte för honom om rösterna, sa inte att jag brukade ta tag i telefonluren säkert en minut innan det ringde och att hon måste läsa ramsor över dörrar och fönster när det var fullmåne så att jag inte skulle gå i sömnen och irra till skogs. Hon nämnde heller ingenting om att när jag var arg ställde stolarna i huset upp sig i en vacklande pyramid som föll i golvet med ett brak så fort mina dystra tankar skingrades.

När jag fyllde tretton tyckte min moster att det var dags att jag fick utlopp för något av mina krafter och lärde mig grunderna inom trolldom. Att tända stearinljus med några framviskade ord eller dölja finnar med ett väl beprövat brygdrecept – det var sådant som var lämpligt för en tonårshäxa att börja med. Men jag fick inte kläm på ens de enklaste trollformlerna, jag brände vid varenda en av min mosters trolldrycker och vägrade underkasta mig hennes test när hon ville se om jag hade ärvt min mors kusligt exakta klärvoajans.

Rösterna, bränderna och andra diverse vådliga överraskningar blev mer sällsynta i takt med att hormonerna slutade leva rövare, men min ovilja att lära mig släktens yrke hängde kvar. Moster Sarah kände sig inte helt lugn med en oskolad häxa i huset, och det var med viss lättnad som hon skickade iväg mig till ett college i Maine. Frånsett det magiska var det en typisk uppväxthistoria.

Det var intellektet som förde mig bort från Madison. Jag hade alltid varit försigkommen och börjat tala och lärt mig läsa före andra barn i min ålder.

Dessutom hade jag ett fotografiskt minne som gjorde att jag kom ihåg hela uppslag ur läroböckerna och kunde spotta ur mig rätt information på proven.

Skolan blev snabbt en plats där familjens magiska arv saknade betydelse, jag hoppade över mina sista år på high school och började på college redan när jag var sexton år.

17

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 17

11-01-10 16.11.05

Först hade jag sökt mig till ämnet drama eftersom min fantasi sattes i rörelse av skådespel och kostymer – och jag fascinerades av hur en pjäsförfattares ord kunde mana fram andra platser och tider. Mina första framträdanden framhölls av lärarna som utomordentliga exempel på hur en vanlig collegestudent med hjälp av gott skådespeleri kan förvandlas till någon helt annan.

Det första tecknet på att det kanske inte var den där förmodade talangen som jag hade att tacka för förvandlingsnumren visade sig när jag spelade Ofelia i Hamlet. Så fort rollen var min började mitt axellånga hår att växa onaturligt snabbt ända ner till midjan. Jag kunde sitta i timmar vid dammen på collegeområdet och vara som förtrollad av den skimrande ytan. Pojken som spelade Hamlet drogs in i illusionen och vi hade ett passionerat men farligt explosivt förhållande. Jag höll långsamt på att försvinna in i Ofelias vansinne och ta den övriga ensemblen med mig.

Resultatet skulle ha kunnat bli fängslande, men varje ny roll förde med sig nya utmaningar. Andra året blev situationen omöjlig när jag fick rollen som Annabella i John Fords Så synd att hon är sköka. Precis som min rollfigur drog jag till mig en rad hängivna friare – och andra väsen – som följde mig överallt på skolområdet. När de vägrade att lämna mig ifred efter att ridån hade gått ner den sista spelkvällen stod det klart att det inte gick att styra det här som hade släppts lös. Jag visste inte riktigt hur magin hade smugit sig in i skådespeleriet, och inte ville jag ta reda på det heller. Jag klippte håret kort.

Jag slutade klä mig i böljande kjolar och volangblusar och började i stället gå i svarta polotröjor, chinos och loafers, så att jag mer såg ut som en av de ambitiösa studenter som hade siktet inställt på juristlinjen. Överskottsenergin idrottade jag bort.

Efter att ha hoppat av dramakursen provade jag flera andra huvudämnen för att försöka hitta ett område som var så förnuftsbaserat att det aldrig skulle vika sig en tum för det magiska. Jag hade inte den noggrannhet och det tålamod som krävdes för matematik, och i biologi var jag en katastrof som fick underkänt på proven och aldrig lyckades slutföra ett labbexperiment.

Mot slutet av det andra året krävde registratorn att jag valde ett huvudämne, annars skulle jag få läsa ett år extra. Tack vare en sommarkurs i England kom jag ännu längre bort från allt som hade med familjen Bishop att göra. Jag 18

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 18

11-01-10 16.11.05

förälskade mig i Oxford, i friden som vilade över de skimrande kullerstensgatorna om morgnarna. Jag läste om kungars och drottningars bravader, och om jag hörde röster som viskade berodde det bara på att böckerna tillhörde den riktigt stora 1500- och 1600-talslitteraturen. Bäst av allt var att ingen kände mig, och om det fanns häxor i stan den sommaren höll de sig undan.

Jag åkte hem, valde historia som huvudämne, läste in alla kurser på rekordtid och tog examen med toppbetyg innan jag hunnit fylla tjugo år.

När jag bestämde mig för att gå forskarutbildningen var Oxford mitt förs­ tahandsval bland universiteten. Jag hade specialiserat mig på vetenskapshistoria, och min forskning gällde tiden när vetenskapen hade manövrerat ut magin – när astrologi och häxprocesser fått lämna plats för Newton och universallagarna. Sökandet efter en förnuftig ordning i naturen, snarare än en övernaturlig sådan, speglade mina egna försök att sky det fördolda. Gränsen som jag redan hade dragit upp mellan det som rörde sig i mina tankar och det jag bar i mitt blod blev tydligare.

Min moster Sarah fnös när hon hörde talas om mitt beslut att specialisera mig på 1600-talskemi. Det knallröda håret vittnade om hennes hetsiga humör och vassa tunga. Hon var en karsk och frispråkig häxa som bara svepte in i ett rum och tog över. I Madison var hon en samhällets stöttepelare som ofta kallades in för att styra upp saker och ting vid större och mindre kriser. Vi kom mycket bättre överens numera när jag slapp höra hennes dagliga tankar om människors svaghet och vankelmod.

Trots att det skilde flera hundra mil mellan oss tyckte Sarah att mina senaste försök att undvika magi var skrattretande – och det sa hon också till mig. ”Förr kallade vi sådant alkemi”, sa hon. ”Det finns mycket magi i det.” ”Nej, det gör det inte”, protesterade jag ilsket. Själva avsikten med mitt arbete var att visa hur vetenskapligt man faktiskt gått tillväga. ”Alkemin berättar för oss om de experimenterande vetenskapernas framväxt, inte om jakten på ett magiskt elixir som förvandlar bly till guld och gör människor odödliga.” ”Om du säger det så”, sa Sarah utan att låta övertygad. ”Men det är ett ganska konstigt ämnesval av en som vill utge sig för att vara människa.”

Efter avlagd examen jobbade jag hårt för att få en tjänst vid Yale, den enda 19

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 19

11-01-10 16.11.05

plats som kändes mer engelsk än England. Kollegerna varnade mig och sa att jag inte skulle ha någon chans, men jag spottade ur mig två böcker, vann en handfull priser och tilldelades några forskningsstipendier. Sedan fick jag min anställning och visade alla att de haft fel.

Viktigare ändå var att mitt liv nu var mitt eget. Ingen på min institution, inte ens historikerna med inriktning på det tidiga Amerika, kopplade mitt efternamn till det som burits av den första kvinnan i Salem som hade avrättats i häxprocesserna där år 1692. För att behålla den självständighet som jag värnade så mycket om höll jag allt vad trolldom och magi hette borta från mitt liv. Naturligtvis fanns det undantag, som den gången jag tog till en av Sarahs trollformler när tvättmaskinen fylldes med mer och mer vatten och jag trodde att det skulle bli översvämning i min lilla lägenhet vid Wooster Square. Ingen är fullkomlig.

Nu konstaterade jag läget och höll andan, lyfte handskriften med båda händerna och lade den i ett av de kilformade ställ som biblioteket använde för att skydda sina sällsynta böcker. Jag hade bestämt mig: jag skulle uppföra mig som en seriös forskare och behandla Ashmole 782 som vilken handskrift som helst. Jag skulle helt enkelt beskriva innehållet, inte bry mig om att det brände i fingertopparna eller att boken luktade konstigt. Sedan skulle jag bestämma mig – yrkesmässig och objektiv – om den förtjänade en närmare undersökning. Ändå darrade mina fingrar när jag öppnade de små mässingsspännena.

Handskriften drog en stilla suck.

Jag såg mig snabbt om över axeln för att vara säker på att jag fortfarande var ensam i lokalen. Det enda som hördes var det ljudliga tickandet från läsesalens klocka.

Inte för att jag tänkte föra in en anteckning om att ”Boken suckade”, men jag vände mig ändå till min laptop och öppnade ett nytt dokument. Sådant här rutinarbete, som jag hade gjort hundratals, om inte tusentals gånger förut, skänkte samma lugn som de prydliga avbockningarna. Jag skrev in handskriftens namn och nummer och kopierade rubriken från katalogbeskrivningen. Därefter kollade jag upp format och bindning och gav en detaljerad beskrivning av båda.

20

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 20

11-01-10 16.11.05

Nu återstod bara att slå upp handskriften.

Jag hade redan öppnat spännena men hade ändå svårt att lyfta pärmen.

Det var som om den klistrade fast vid sidorna innanför. Jag svor tyst för mig själv och lade handen plant mot lädret eftersom jag tänkte att Ashmole 782 kanske helt enkelt behövde få en chans att lära känna mig. Det var inte direkt magi, att lägga handen på en bok.

Det stack i handflatan, ungefär som det stack i skinnet när en häxa såg på mig, men sedan var det som om handskriften slutade spjärna emot och plötsligt gick det lätt att slå upp pärmen.

Längst fram låg ett grovt papper. På nästa ark, som var av pergament, stod orden ”Anthropologia, eller en Avhandling innehållande en kort beskrivning av Människan”, i Ashmoles handstil. De prydliga, runda bågarna kändes nästan lika bekanta som min egen skrivstil. Rubrikens andra del – ”i två delar: den första Anatomisk, den andra Psykologisk” – hade skrivits dit senare, i blyerts.

Den handstilen kände jag också igen, men jag kunde inte placera den. Om jag rörde vid orden skulle det kanske ge mig en ledtråd, men det stred mot bibliotekets regler och förresten skulle jag ändå inte kunna styrka den information som mina fingrar eventuellt fick tillgång till. I stället gjorde jag anteckningar i datafilen om bruket av bläck och blyerts, om de två olika handstilarna och när kommentarerna eventuellt kunde tänkas ha skrivits in.

När jag bläddrade fram till nästa uppslag kändes pergamentet onormalt tungt och jag förstod att det var där som den märkliga doften kom ifrån. Det var inte bara det att handskriften var gammal. Det var något mer – en märklig blandning av damm och mysk. Och jag såg direkt att tre blad saknades.

Här hade jag äntligen något som var lätt att beskriva. Fingrarna flög över tangenterna: ”Minst tre folioark utskurna med papperskniv eller rakblad.”

Jag kikade in i bokryggen men kunde inte säga om det fattades fler sidor.

Ju närmare näsan jag höll pergamentet, desto mer distraherad blev jag av handskriftens inneboende krafter och underliga doft.

Jag betraktade illustrationen precis där de saknade sidorna skulle ha suttit.

Den föreställde ett litet flickebarn som svävade i ett genomskinligt glaskärl.

Flickan höll en silverros i ena handen, en guldros i den andra. På fötterna satt små vingar och röda droppar strömmade över hennes långa svarta hår.

21

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 21

11-01-10 16.11.05

Längst ner stod skrivet med tjockt svart bläck att bilden föreställde det gyllene barnet – en allegorisk skildring av ett avgörande steg vid framställandet av de vises sten, det kemiska ämne som skulle göra sin ägare frisk, välmående och vis.

Färgerna var klara och påfallande välbevarade. En gång i tiden hade konstnärer blandat i krossade stenar och ädelstenar för att få fram den kraftfulla effekten. Och själva bilden hade ritats av en verklig konstnärsbegåvning. Jag måste sätta mig på händerna för att de inte skulle börja känna sig fram och försöka ta reda på mer.

Men trots sin uppenbara talang hade illuminatören fått flera detaljer om bakfoten. Glaskärlet skulle peka uppåt, inte nedåt. Barnet skulle vara till hälften svart och till hälften vitt, detta för att visa att det var hermafrodit.

Det borde ha haft manliga könsdelar och kvinnliga bröst – eller åtminstone två huvuden.

Det alkemistiska bildspråket var allegoriskt och omvittnat svårtytt. Det var därför jag studerade det, för att hitta ett mönster som tydde på en logisk och systematisk syn på kemiska omvandlingar från tiden före det periodiska systemet. Månen representerade till exempel nästan alltid silver, medan solen föreställde guld. När de två kombinerades kemiskt avbildades processen i form av ett bröllop. Med tiden hade bilderna ersatts av ord, ord som i sin tur kommit att bli kemins grammatik.

Men den här handskriften utmanade min tro på alkemisternas logik. I varje illustration hittade jag minst ett grundläggande fel, och inga textkommentarer kunde bidra till förståelsen.

Jag letade efter något – vad som helst – som stämde in på det jag visste om alkemi. I det bleknande ljuset syntes svaga spår av skrift på ett av arken. Jag vred på skrivbordslampan för att få mer ljus.

Det fanns ingenting där.

Långsamt vände jag sida som om jag höll i ett ömtåligt löv.

Ord skimrade och rörde sig över arket, hundratals ord som bara gick att se i ett visst ljus och ur en viss vinkel.

Jag ropade nästan till av förvåning.

Ashmole 782 var en palimpsest – en handskrift i en handskrift. När det 22

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 22

11-01-10 16.11.05

var ont om pergament tvättade skrivarna försiktigt bort bläcket ur gamla böcker och skrev sedan ny text på de tomma sidorna. Med tiden hände det att den tidigare skriften framträdde som en spöktext som gick att läsa med hjälp av ultraviolett ljus.

Inget ultraviolett ljus skulle däremot vara starkt nog att få de här svaga märkena att framträda. Det här var ingen vanlig palimpsest. Skriften hade inte tvättats bort – den var förtrollad och det var därför den inte syntes.

Men varför skulle någon göra sig sådant besvär? Till och med experterna hade ibland svårt att tolka alkemisternas obskyra språk och fantasirika bildspråk.

Jag slet blicken från de otydliga bokstäverna som rörde sig för snabbt för att jag skulle kunna läsa dem och inriktade mig i stället på att skriva en sammanfattning av själva innehållet. ”Förbryllande”, skrev jag. ”Textrubriker från 1400- till 1600-tal, bilderna huvudsakligen 1400-tal. Bildkällorna möjligen äldre? Blandning av papper och velängpergament. Färgat och svart bläck, det förra av ovanligt hög kvalitet.

Illustrationerna är väl utförda, men detaljer är felaktiga eller saknas. Skildrar framställandet av de vises sten, alkemistisk födelse/skapelse, död, återuppståndelse och förvandling. En osammanhängande avskrift av ett tidigare manu­ skript? En märklig bok, fylld av avvikelser.”

Fingrarna tvekade ovanför tangenterna.

När forskare stöter på uppgifter som inte stämmer in med sådant som de redan känner till brukar de göra en av två saker. Antingen skjuter de informationen åt sidan så att inte deras omhuldade teorier ska komma att ifrågasättas, eller så siktar de in sig på den med laserliknande intensitet och försöker gå till botten med mysteriet. Om den här boken hade varit som andra skulle jag kanske ha varit frestad att göra det senare. Eftersom den var förtrollad lutade jag starkt åt det förstnämnda.

Och när forskare tvivlar skjuter de oftast beslutet på framtiden.

Att jag inte kunde bestämma mig framgick av slutraden: ”Behöver mer tid?

Eventuell ombeställning?”

Utan att andas slog jag försiktigt igen handskriften. Magin strömmade fortfarande genom den, framför allt kring spännena.

23

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 23

11-01-10 16.11.06

Lättad satt jag kvar en stund och tittade på Ashmole 782. Fingrarna ville söka sig tillbaka till det bruna lädret, men den här gången stod jag emot impulsen, precis som jag hade låtit bli att röra vid orden och bilderna för att försöka ta reda på mer än vad en historiker rätteligen kunde påstå sig veta.

Moster Sarah hade alltid sagt att magin var en gåva. I så fall var det en villkorad gåva som band mig till alla Bishophäxor som hade levt före mig.

Det kostade att utnyttja det magiska arvet och att använda sig av de trollformler och besvärjelser som ingick i häxornas väl bevarade skråtraditioner.

Genom att öppna Ashmole 782 hade jag brutit igenom muren mellan magi och forskning. Men nu när jag var tillbaka på rätt sida igen var jag än mer fast besluten att stanna där.

Jag packade ihop datorn och anteckningarna och var noga med att lägga Ashmole 782 längst ner bland alla böcker innan jag lyfte upp högen i famnen.

Tack och lov såg jag inte Gillian, men däremot låg hennes papper fortfarande utströdda borta vid hennes bord. Hon måste ha bestämt sig för att stanna kvar till sent och gått för att ta en kopp te. ”Klar?” frågade Sean när jag kom fram till lånedisken. ”Inte riktigt. Jag skulle vilja reservera de tre översta till på måndag.” ”Och den fjärde?” ”Den är jag färdig med”, hasplade jag ur mig och sköt fram handskrifterna. ”Du kan skicka tillbaka den till magasinet.”

Sean lade den i högen med andra redan återlämnade böcker och gjorde mig sedan sällskap bort till trappan, sa hej då och försvann genom en svängdörr.

Rullbandet som skulle ta med sig Ashmole 782 in i bibliotekets innandöme sattes i rörelse.

Det var nära att jag vände mig om och stoppade honom men till slut lät jag ändå bli.

Jag skulle precis trycka upp porten när luften omkring mig pressades samman, som om hela biblioteksbyggnaden slöt sig omkring mig. För ett ögonblick syntes ett skimmer i luften, precis som det som hade legat över sidorna i handskriften på Seans skrivbord. Jag rös ofrivilligt till när jag kände de små håren resa sig på mina armar.

Någonting hade hänt. Något magiskt.

24

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 24

11-01-10 16.11.06

Huvudet vreds mot läsesalen igen och fötterna hotade att följa efter.

Det är ingenting, tänkte jag och gick med bestämda steg ut från biblioteket. Är du säker? viskade en röst som det var länge sedan jag hade brytt mig om.

25

Harkness_Alla själars natt_inlaga.indd 25

11-01-10 16.11.06