Page 1

Malena Johansson och Mats Lerneby

Disamore mak ten, maf fian och fotbollen

Forum


Inledning

Bilens ena dörr är sönder. I början av 2000-talet var modellen ny. Man kan fortfarande se att den riktar sig till en välmående medelklass trots att de en gång så skinande navkapslarna numera övergått i något slags cementfärg. Pierluigi Calabretta öppnar bagageluckan och slänger ner golfbagen. Vädret har klarnat upp och Frascatis sluttningar lyser i solljuset. Via Appia ut från Rom är inte alltför trafikerad, åtminstone inte än. Det ligger ett vårdis i luften denna tidiga morgon. Han står en stund vid sin slitna sportbil. Låter tankarna vandra. Vänder han sig med bergen i ryggen kan han se S:t Peterskyrkan och Monte Mario-berget. Subagusta heter det här området som ligger i sydöstra delarna av Rom. Han har bott här i hela sitt liv. De kompisar han som barn lekte med på piazzan ovanför tunnelbanan umgås han fortfarande med. När hans mamma gick bort i cancer för några år sedan strömmade kondoleanserna in. På barerna och trattoriorna har han kindpussats välkommen i flera år. Pierluigi är hemma. Han är fyrtiosex år nu. Han kommer alltid vara romare. Det ligger i hans gener. Men någonting har förändrats. Idag är det påskafton. Italien stannar i princip upp under den här helgen, just det här året extra mycket. Förra veckan 7


skakade lägenheten på natten. Pierluigi förstod genast att det var en jordbävning. Några mil nordväst om Rom raserades staden L’Aquila. Hundratals människor miste livet. Det var en oerhörd katastrof som hade kunnat undvikas om man bara hade jordbävningssäkrat husen, som man gör på andra ställen i världen som ofta drabbas av jordskalv. Premiärministern lovade vitt och brett att allt skulle återställas. Pierluigi satt framför tv:n och mådde illa. Han visste att inget skulle hända. Det är så det brukar vara. Idag borde han verkligen hålla sig i Rom. Han borde göra sig färdig vid tolv, hänga på sig halsduken och strosa ner mot tunnelbanan, stiga av vid Piazza Mancini och gå in på baren, kindpussas med kamrater som har samma ljusblå halsdukar runt halsen som han själv. De kanske dricker en öl, sjunger några ramsor, för att sedan gemensamt gå bort mot arenan. Idag möter Lazio rivalen Roma. Det är derby i Rom. För Pierluigi är det en av de viktigaste dagarna på året. Man skulle kunna säga att hela hans liv på ett sätt definieras av det faktum att han håller på Lazio. Han har slutat läsa tidningen Repubblica till exempel. Fastän den är den enda Berlusconi-fria dagstidningen står han inte ut med hur man i artiklar om begångna brott skriver ut om gärningsmannen håller på Lazio men ignorerar klubbpreferens om det är en romanista. Han har svårt att se på tv också. RAI:s sportankare är ett väldokumenterat Romafan och Pierluigi tycker att sportnyheterna blir allt mer gulrödvinklade på ett otäckt sätt. Samtidigt är han van. Är man laziale i Rom har man gjort ett val, ett val att stå utanför, att tänka själv, att vara fri. Hur mycket Romafansen och den stora massan än försöker tynga ner honom, går inte det. Han håller på den 8


äldsta klubben, som står för tradition och för sanningen. Det spelar ingen roll vad andra säger. Det finns två stunder på året då allt detta ställs på sin spets och det är vid ett derby. Pierluigi borde alltså gå till arenan idag. Men han är på väg till golfbanan i stället. Han har fått nog av fotbollen. Det som har definierat hela hans liv, som två gånger har fått honom att känna gränslös glädje får honom nu bara att må illa. Först var det efterdyningarna av ligaguldet 2000, all korruption och svarta affärer som avslöjades. Sedan var det alla löftena från miljardärer, om hur de skulle ta över klubben, satsa på den och pumpa in pengar. Efter det kom alla löftena från stjärnor, från folk som Giorgio Chinaglia som skulle göra klubben stor igen. Han trodde på dem allihop och kände förhoppning varenda gång. Allt var lögn. Det var det gamla vanliga, folk med makt som ville ha mer makt med hjälp av fotbollen. Precis som de som nu står framför ruinerna i L’Aquila och lovar vitt och brett. Sedan sköt en polis supportern Gabriele Sandri. Ingen dömdes. Och nu har en hel stad utplånats, familjer splittrats, människor dött. Det ryker fortfarande om ruinerna i L’Aquila, men ligan ska spelas, trots allt. Det är fan påsk. Det bästa vore att sörja. Men alltför mycket pengar och makt står på spel. Fotbollen är inte rolig längre. Pierluigi ser nu på den som en heroinberoende släkting bortom all räddning, någon man föraktar men inte kan låta bli att älska. Det är precis som Italien. Det är vackert på avstånd, men när man kommer nära ser man sprickorna, korruptionen, hur alla roffar åt sig. Det sjuka systemet. 9


Eller precis som bilen, tänker han och ler lite medan han svänger av från Via Appia. En gång var den skinande ren, nu är den på väg att bli en rosthög som hålls ihop av tejp på sina ställen. Därför åker Pierluigi denna morgon i motsatt riktning, bort från Rom, bort från derbyt. Han borde egentligen slå av mobilen också. Men någonting hindrar honom. Kanske vinner Lazio ändå och fastän han kommer att befinna sig på golfbanan vill han åtminstone få chansen att känna lite av den där sprudlande glädjen. Så han låter den stå på. Det här är en bok om Italien och fotbollen. Om vad det har blivit av dem. Om hur italienarna tycker allt sämre om både sitt land och sin fotboll, samtidigt som den passionerade kärleken fortfarande finns där. Den amerikanske historikern Perry Anderson skriver i London Review of Books att det inte finns något annat land än Italien där språket har så många och så vanliga nedsättande ord för det som utmärker det egna landet. Italietta, italico, italiota. Till och med det i grunden neutrala all’italiana, som helt enkelt betyder ”på italienskt vis”, uttalas aldrig med annat än förakt i rösten. Italien är också ett av få länder där sporten fotboll har fått ett eget namn, där man inte bara använder det engelska ordet football. Calcio heter det, som i ordet för spark. Det finns också ett eget italienskt ord för fan- eller supporterskap: tifo. En supporter är en tifoso, i plural tifosi. Ordet är det samma som det för tyfus: en stark feber. Man brukar säga att fotbollen speglar samhället – men il calcio är ingen metafor, utan en påtaglig del av förut10


sättningarna för hur Italien styrs och fungerar. Ingenstans har en fotbollsmatch så många dimensioner, så många historier och tolkningsmöjligheter runt omkring sig, som i Italien. Det kan vara förvirrande, frustrerande, cyniskt – och spännande, rörande, romantiskt. Och oupphörligen intressant. En fotbollsarena är ett tvärsnitt av befolkningen. I kurvorna står arbetarna, studenterna, de arbetslösa, knarkarna. På långsidorna står medelklassen och egenföretagarna. En del jobbar sig från kurvorna till långsidorna medan andra tappar fotfästet och förlorar sin plats på långsidan. De bästa platserna är reserverade för makten. På hedersläktaren sitter politikerna och de rika företagarna. Här byter man tjänster och anekdoter under lätta skratt. En italiensk fotbollsarena är i det avseendet inte speciellt annorlunda än en arena från romarrikets gladiatorspel. Från de billigaste platserna skiljer det inte många meter till de finaste platserna där kejsaren brukade sitta, eller där idag premiärministern Silvio Berlusconi sitter. Men för många är arenorna och det som utspelar sig innanför dess väggar bara ett tecken på hur illa saker och ting har blivit. Allt oftare under de senaste åren har vi fått höra hur italienarna misströstar, säger att de vill lämna landet. Många gör det också: de som är mest välutbildade och drivna. I Italien vinner alltid den som är korrupt säger de, den som känner rätt personer, inte den som har talang. Italien, som länge har varit en ekonomisk stormakt, blev 2007 omsprunget av lillebror Spanien i BNP per capita. Samtidigt har Serie A långsamt tappat i konkurrensförmåga med de andra stora fotbollsligorna i Europa, trots undantag som Milans seger i Champions League 2005, Italiens VM-guld 2006, och Inters Champions League11


titel 2010. Allt färre går också till arenorna för att se på fotboll på söndagarna, även om intresset för fotbollen inte verkar sjunka. Tv-tittarsiffrorna ökar och fler säger sig i undersökningar vara tifosi. Utomlands verkar många se italiensk fotboll som korrupt och därför inte värd att bry sig om. Det är ett sätt att se på saken som vi har väldigt svårt att förstå. Dels för att det inte är särskilt troligt att all annan idrott är fri från de oegentligheter som har kommit upp till ytan i Italien, dels för att misstanken att en match kanske är fixad eller att domaren har blivit påverkad, eller vetskapen om att de som äger lagen som spelar också styr hela landet, knappast gör tillställningen mindre intressant. Tvärtom: antagligen är det alla intriger, dramer, maktspel och konspirations­ teorier runt omkring som gör att vi aldrig kan sluta prata om och bry oss om il calcio. Däremot blir vi oroliga när italienarna själva säger att de inte gillar sin fotboll, eller sitt land. Det är ju dem il calcio är till för, och de är de som ska bo i Italien. Bara för att vi tycker att det är härligt och exotiskt att äta söt mozzarella på solvarma uteserveringar, eller att det är spännande när en camorraklan försöker köpa en fotbollsklubb, betyder det inte att de som bor i landet året om inte är lika värda ett land utan korruption och med en fungerande demokrati, och en fotboll som de kan tycka om, som alla andra. Italien är ett land av system. Maffian är ett. Den informella politiska makten ett annat. Den ekonomiska ett tredje. Alla de här systemen är sammanlänkade genom gentjänster, giftermål, släktskap, korruption – och fotboll. Den här boken handlar om livet på läktaren, såväl för hängivna supportrar som presidenten som styr landet. Det 12


är en bok om ett system som håller på att ruttna men som fortfarande mot alla odds fungerar. Vi har gjort åtta nedslag i fotbollsmaktens Italien och överallt har vi hittat allt det vackra och stora som vi älskar med Italien och dess fotboll. Vi hittar det hos fansens fredliga förening i hyllningarna till sin ihjälskjutne kamrat Gabriele Sandri, och i Neapels och Maradonas tragiska kärlekssaga. Hos fansen som protesterar mot sin klubb Lazios president finner vi både kärlek och svek. Och kanske är det så att Roma aldrig skulle ha tillåtits ha en sådan usel ekonomi om det inte vore för stadens passion. Det här är en bok om livet runt fotbollen, om en diktator, en självgod premiärminister, klubbägare i skruvstäd och om fans som vill tro på de goda krafterna, på att allt ska bli bra. Om folk som Pierluigi Calabretta. Det mest välkända italienska ordet är kanske det för kärlek. Amore. Ingen kan tvivla på italienarnas stora kärlek till sin fotboll, men det finns så mycket runt omkring som handlar om annat, som håller på att ta över. För många håller passionen på att slockna, säger de. Amore blir till disamore. Och ändå kan de, och vi, inte hålla oss borta.

13


1. Se Maradona och sedan dö

Vi åker i ett nedklottrat tunnelbanetåg. När vi kommer ut ur tunnlarna skakar vi fram längs ett betonglandskap. Viadukter, påfarter, broar och bostadshus, allt i en betong som blivit lätt gul av solskenet. Tågets oväsen gör det omöjligt att prata med varandra. Vi sitter tysta och ser på omgivningen där väggarna är sprejade med slagord i svart och blått. Det står att klubbägarna till Napoli är skurkar. På en vägg har någon skrivit en fråga: ”Var är jobben du lovade oss Silvio?” Vi är på väg mot en krigszon. I området Secondigliano strider maffiaklanerna om makten och folk mördas dagligen, men det är inte därför vi är på väg dit. Vi vill se hur man överlever, hur vanligt folk orkar leva i ett sådant helvete, varifrån kraften hämtas för att orka gå upp varje morgon. En utlänning kan helt enkelt inte förstå den oerhörda kraft fotbollen och laget Napolis blå färg skänker sina medborgare. Vi vill se det med egna ögon. Vi vet att fotbollen ingen annanstans i Europa betyder så mycket för folk som just här i Neapel. Så samtidigt som vi är på väg mot en krigszon är vi också på väg mot den största av kärlekar. 15


När vi går av blir vi hämtade. Om vi gått själva hade vi riskerat att bli rånade och misshandlade, menar Marinella Cangemi medan hon byter växel i bilen. Vi parkerar i närheten av ännu ett bostadsområde av betong. Det ligger kanyler i gräset. En bit bort står ett par ungdomar och plockar isär en Fiat som uppenbarligen inte är deras. De ser på oss med tomma ögon. Vi skyndar förbi. Vi har kommit till Neapel och stadsdelen Secondigliano. Trots att det råder gangsterkrig här är stämningen hemma hos familjen Cangemi ändå märkbart lättsam. En källa i Neapel känner familjens dotter Marinella, det är så vi har hört talas om dem. Det är en vanlig familj som i alla år levt i förorten från det att den byggdes på sextiotalet. De har handlat i affärerna, gått på baren nere på hörnet och tagit pendeltåget in till centrum som alla andra förortsbor gör överallt i Europa. Giuseppe Cangemi är snart åttio och kommer ut i hallen och hälsar oss välkomna. Håret ligger vitt på sidorna. Han ser på oss bakom de tjocka svartbågade glasögonen. – Du ser precis ut som Jeppson! säger han, pekar på Mats och avfyrar ett strålande leende. Sedan tar han våra händer och leder oss in i lägenhetens rum. På den korta färden berättar han att han faktiskt har sett Hasse Jeppson spela flera gånger och att svensken på femtiotalet blev utsedd till Italiens bäste fotbollsspelare. Han stannar vid en vägg. Han bara står där. Så lyfter han sakta ett finger upp mot det enda fotografi som hänger på väggen. Fingret nuddar fotografiets ram. Och så säger han med en suck som är tung av rörelse: – Maradona. 16


Bilden på väggen föreställer mycket riktigt Giuseppe och Maradona. Giuseppe jobbade som barista före pensionen. En dag kom Maradona in i baren. Någon halade upp en kamera och argentinaren lade armen om Giuseppe så som fotbollsspelare gör i Italien, ofta lite lojt. För Giuseppe var det som att bli rörd av Gud. Nu när allt är skit, när man inte kan gå ut själv på ljusa dagen, när folk skjuts eller huggs ner i gathörnen, när allt det som en gång varit bra blivit ruttet går Giuseppe och ställer sig vid den där väggen och ser på Maradona minst några gånger om dagen. Det är där han hämtar sin kraft. Hans fru Giulia tar med oss ut på balkongen. – Jag vet att det är dåligt här just nu. Men hur mycket ni än försöker kommer ni aldrig få mig att prata illa om Neapel. Aldrig. Hon ser på oss med sina blå ögon. Håret är brunt och uppsatt i en frisyr som för tankarna till sextiotalet. Runt den blommiga klänningen har hon knutit ett vitt förkläde. Vulkanen tornar upp sig vid horisonten. Hon säger att det är tur att vi har kommit just vid den här tidpunkten. – Det är enda gången på året som det är snö på Vesuvius. Hon vänder sig mot oss igen. – En söndag med klart väder och stormatch kan jag höra publiken ända hit, är inte det fantastiskt? Vi tittar oss omkring. Nedanför styrs gatorna av knarkgäng som i sin tur styrs av camorran. Nu ligger två klaner i krig med varandra och på gatorna nedanför dör folk dagligen. Och här står en bastant kvinna i sjuttioårsåldern 17


lutad över balkongen som i den värsta Fellinifilm och lovsjunger sin stad genom att prata om det vackraste hon vet, fotboll. Det är lätt osannolikt alltsammans. Men under den fantastiska middagen som Giulia serverar och som vi äter av i flera timmar blir allt tydligt för oss: Familjen älskar sin stad och i och med det älskar de sin fotboll. Napolis färger är det som får dem att stå ut. Vi inser att i Neapel har allting och alla på ett eller annat sätt en koppling till fotboll. När vi kommer ut ur porten från familjen Cangemis hus är ungdomarna som slaktat en Fiat kvar. Men nu står de och lirar fotboll. Tröjorna är urtvättade och en del av dem har inte ens skor, men de ger järnet i närkamperna. Man brukar säga att staden Neapel är den fulaste och vackraste samtidigt. Så kan man faktiskt säga om hela landet Italien. Det är vackert, men på samma gång fruktansvärt fult. Och fotbollen genomsyrar allt. Och i Neapel är fotboll nästan alltid synonymt med Maradona. Där det i andra städer finns helgon- och madonnabilder på munkar och skyddshelgon, finns det i Neapel ett helgonaltare i trä som föreställer en ung och oförstörd Diego Armando Maradona iförd Napolitröja. Under bilden ligger några mynt. Några kvarter norrut har en hel vägg målats om i en hyllning till Maradona. Trapporna upp i gränden bär fortfarande en anstrykning av blå färg och påminner om de galna nätterna i slutet av åttiotalet. Nu är det länge sedan Maradona spelade i den blå Napoli­ tröjan och färgen på väggen har flagnat betänkligt, men det är ändå en mäktig påminnelse om vilken påverkan spelaren hade på den napolitanska vardagen. Folk murade helt enkelt 18


igen sina fönster för att målningen skulle få plats på väggen. Maradona själv har inte synts till i staden på mer än femton år. I juni 2005 återvänder han till slut. Det är filmfestival i staden men det är inte därför Diego kommer, utan det beror på att en av Napolis största genom tiderna, Ciro Ferrara, vill spela sin avskedsmatch på San Paolo. Många forna fotbollsstjärnor ställer upp i de två uppvisningslag som ska spela matchen, in i det sista är det dock osäkert om den störste av dem alla ska komma. Men till slut sprider sig budskapet runt om i staden. Maradona är på väg. Att säga att staden är i ett förväntansfullt lyckorus är en underdrift. Några månader tidigare träffar vi den allt annat än objektive Paolo del Genio. Han står i kulvertarna under arenan San Paolo och stirrar ner i en korridor med linoleum. Varje söndag refererar han Napolis matcher direkt. Telecaprisport, kanalen han jobbar för, har inte rättigheter att visa matchen så därför filmar man i stället Paolo del Genio i nittio minuter – under lagets med- och motgångar visar han upp ett fantastiskt minspel. När han efter matcherna väntar på spelarna ser han totalt hängiven ut, med mörka ringar under ögonen. När en Napolispelare uppenbarar sig utanför omklädningsrummet kastar han sig fram med mikrofonen och utför en medial belägring som varar i flera minuter. Denna junikväll 2005 är Paolo del Genios mörka ringar under ögonen nästan svarta och han håller mikrofonen i ett närapå krampaktigt grepp. Han sänder direkt. Telecaprisport har städat i tablån. Maradonas återkomst är det största som har hänt på flera år. 19


Många har spekulerat om skälen till att Diego återkommer just nu, om det bara beror på Ferraras match eller om det finns andra motiv. Alla har egentligen sin egen version. Som den lokala radiostationen Kiss Kiss. Under några år har stationen på Maradonas födelsedag haft en ”Maradona-day” där man under hela dagen bara pratar om Maradona. En god vän till oss lyssnade på programmet via internet hemma i Sverige. Han skickade ett mejl till programmet. Följande dialog ägde sedan rum i studion: – Vi har fått brev från Skandinavien, Sverige närmare bestämt. – Men vad trevligt! Vad står det? – Det står så här: ”Hej, jag är ett svenskt Napolifan som älskar Maradona. Jag vill bara säga att vi är många i Sverige som lyssnar på programmet, tack ska ni ha!” – Står det så? – Ja. En stunds tystnad infann sig i radiostudion. – Fantastiskt! – Makalöst! – Om de kan höra oss i Sverige, kan de höra oss på Kuba! – Det har du rätt i! – Låt oss resten av dagen och hela natten sända med öppna fönster så att vårt program kan bäras med vinden över havet till Kuba där Diego nu befinner sig och kanske kan det få honom att återvända! – En bra idé! Ett år senare återvänder Maradona. Med febrig stämma refererar Paolo del Genio hur Alita20


lia-planet kretsar över flygplatsen. Inne i ankomsthallen är det smockfullt med människor. Många av dem ser planet cirkla ovanför dem på tv-monitorerna. Så ändrar det riktning och nosen börjar peka mot landningsbanans asfalt. – Nu är det nära! utropar Paolo del Genio in i kameran. Planet gör en inflygning och i ett lätt rökmoln når hjulen asfalten. I ankomsthallen, ja faktiskt på de flesta ställen i Neapel med tv utbryter applåder och jubel. – HAN HAR ÅTERVÄNT! vrålar del Genio i tv-rutan. Fem minuter senare kan man skönja Maradonas svarta kalufs när han kliver av planet. Han sätter sig i en bil och påbörjar sin färd mot fotbollsarenan. Hela staden är igenkorkad. Stadion är utsåld. Utanför hans hotell står folk och skriker ”Diego!” tills de blir hesa. De står på motorhuvarna och sträcker sina händer upp mot stjärnans fönster. Han ska inte spela matchen själv, avgiftningen på Kuba efter drogmissbruket har satt sina spår. Så när han kommer till arenan går han ner till omklädningsrummen för att hälsa på spelarna. Napoli spelar denna säsong i Serie C. Det ska bli deras sista säsong i den låga divisionen. Argentinaren och Napolispelaren Roberto Sosa har svårt att tro att det är sant. Framför honom står Gud. Mannen som vann VM för hans hemland. Den två meter långe spelaren bryter ihop och lägger sig snyftande framför Diegos fötter. Maradona ber Sosa resa på sig, skakar hans hand och flera andras, innan han ger sig ut på planen. Arenan exploderar i ett napolitanskt kaos. På ett ögonblick är det hundratals människor på inner21


plan. Fotografer, kompisar, bekanta, fotbollsspelare, och någonstans där i mitten, Diego Armando Maradona. När man har sett den numera flagnande målningen av honom i Quarteri Spagnoli, förstår man att det lika gärna kunde vara Jesus målad i mantel som går där nere på innerplan. Det är den där kraften som håller Cangemi flytande i sin sönderskjutna förort. Det finns en enorm skönhet i denna dårskap. Den oförställda glädjen som går så djupt in i hjärtat att man plötsligt upptäcker att man står och gråter. Men det är inte den vanliga Jesus som Maradona representerar. Han är den napolitanska Jesusfiguren. Han är både det onda och det goda. Är det någon som vet något om det så är det Giovanni Durante. Ett tag försörjde han sin familj i Neapel genom att sälja smuggelcigarretter. Sedan började han stå i broderns leksaksaffär. Det är där vi träffar honom. Hyllor med leksaker i färgglada plastförpackningar står på hyllorna, kartonger tar upp stora delar av golvets utrymme, papper ligger på golvet. Det är en ganska stökig affär. Bland bråten tar han fram en skokartong med mängder av foton. Han bläddrar i de små fyrkantiga tidsdokumenten, stannar till då och då och håller hummande upp dem för sig själv. – Ser ni? Så här såg det ut på sextiotalet, det är jag till höger. Han vänder på ett svartvitt kort. I bakgrunden syns fasaden till byggnaden vi befinner oss i, i förgrunden en bastant kvinna och två pojkar i tioårsåldern. – Det är jag och det är min bror, säger Giovanni och pekar på pojkarna som ler in i linsen. Hans tjocka fingrar, färgade av tobak och med valkar som kändes som sandpapper när man skakade hand, fort22


sätter bläddra i skokartongen. Håret är grått och ansiktet härjat. Hans gestalt är muskulöst korpulent. Han påminner lite om en pensionerad torped som nu försöker starta om. Men Giovanni kommer aldrig att kunna göra det. Den 27 mars 2004 mördades Giovanni Durantes dotter, Annalisa. Hon hade varit på fel plats vid fel tidpunkt. Camorraklanen Giuliano, som styrde familjen Durantes hemkvarter Forcella, låg i strid med andra klaner om narkotikamarknaden. Inhyrda mördare var på jakt efter den tjugofemårige Giulianosonen Salvatore. Med kulorna visslande kring huvudet kom han fram till platsen där Annalisa stod. Under hot använde han henne som sköld mot kulorna och kunde undfly sina banemän. Annalisa träffades i halsen och dog omedelbart. Hon var fjorton år. Giovanni står i affären på hörnet. Han tummar på bilder av sin dotter. Sorgen känns i hela rummet. – Det måste få ett slut. Vi kan inte fortsätta så här, säger han. Senare publicerades Annalisas dagbok. I den beskriver hon de camorrainfekterade kvarteren där hon bor, mitt i Neapel. Våldet på gatorna som gör henne rädd, svartarbetet, utsugningen och fattigdomen hon inte gillar. ”Min pappas dröm är att ta oss från Forcella. Han har rätt, jag tycker inte om att bo här.” Men det var inte alltid så. Giovanni Durante fortsätter att bläddra, för att visa något annat. Någonting som har varit bra i området. – Här, säger han och strör ut ett tiotal bilder på ett litet bord, flyttar på kartonger så att fotona får plats ordentligt och inte skymmer varandra. Det är bilder från stadsdelen där vi befinner oss. Samma 23


skeva fönster, samma trånga gränder, samma vindlande gator. Fast på bilderna är allting blått. Fasaderna är anting­ en målade i blått eller draperade med blåvita tygstycken, trottoarstenarna är blå. I stället för gröna växter i krukor som slingrar sig i gallret, hänger blå halsdukar från balkongerna. Och på huvudgatan upp mot kyrkan har ett långbord på över femtio meter ställts i ordning med blå dukar och vita servetter. På bordet står en jättelik tårta. Den sträcker sig ända ner till hörnet av Via della Zite. Glasyren är blå och kanterna är pråligt dekorerade med grädde. På bilderna finns människor. Människor som skrattar, människor arm i arm som gör tummen upp in i kameran eller lyfter sina glas fyllda med vin mot fotografen. Bilderna i Giovanni Durantes affär utstrålar lycka. En sådan där lycka som man bara känner en gång i livet. Han tar upp ett tillknycklat paket och skakar fram en cigarrett. – Då var allt bra. Förstår ni? Just då var allt perfekt. Han pekar på bilderna. Det var då Napoli vann ligan. 1987. Och det var Maradona som ledde laget dit. Det var innan Annalisa föddes. Det var då Maradona syntes på andra bilder, arm i arm med Salvatore Giulianos farbröder. Alla de där tårtorna och vinet och den blå färgen som finns på bilderna i Giovannis skokartong, har någon betalat för. Det är maffian, eller som den kallas i Neapel, la camorra. Klubben Napoli var under slutet av åttiotalet starkt involverad med camorrafamiljen Giuliano. Nu som då styrde camorrafamiljerna sina stadsdelar med järnhand, samtidigt som klanerna med smicker och gåvor lierade sig med 24


9789137135458  

makten, maffian och fotbollen Malena Johansson och Mats Lerneby Forum 7 8 9 10 11 12 13 15 16 17 18 19 20 21 22 23 Klubben Napoli var under...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you