Page 1

RÄNDERNA GÅR ALDRIG UR


AGNES HELLSTRÖM

RÄNDERNA GÅR ALDRIG UR


Handlingen utspelar sig i autentiska miljöer i Sigtuna och Gimo. Men alla likheter med verkliga personer är en ren tillfällighet.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Agnes Hellström 2009 Omslagsbild Malin Malmkvist Omslagsdesign Anders Timrén Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2009 ISBN 978-91-37-13522-9


Till Nour Var den du 채r. Bli den du vill.


Prolog Vi sladdade på gruset och lutade cyklarna mot den stora björken vid volleybollplanen. Som vanligt spelade bodybuildarna från simhallen, de som alltid skrämde slag på mig. Vi rullade ut handdukarna, hans större och min lite mindre intill. Vi sorterade tatueringarna som legat med Tom-ochJerry-tuggummina. De snyggaste i en hög, de lite fulare i en annan. Sommaren hade hållit i sig länge och vi hade varit här många dagar, våra händer och knän var nästan svarta av solen. Vi simmade ut till flytbryggan. Hävde oss upp på trädäcket, ställde oss som kung och drottning och blickade ut över våra ägor. Vår svarta damm. Han lärde mig att göra bakåtvolter ner i vattnet. Började först på huk och senare stående. Han klappade i händerna och jag fick aldrig nog. Det skulle bli sista hoppet. Jag tog sats och flög i en perfekt båge genom luften. Kände vattnet mot fingertopparna, ansiktet och magen. Det måste ha varit det snyggaste hoppet av alla. Jag längtade efter att komma upp igen för att få se hans min. Men huvudet stötte i något och jag sökte med händerna efter vattenytan. Allt jag mötte var hård, slemmig plast. Jag simmade förtvivlat åt än det ena hållet, än det andra, men varje gång jag tänkte att nu måste jag ändå ha nått fram, körde jag upp huvudet i plasten igen. Flytbryggan. Jag hade hamnat under den. 7


Jag behövde andas, fick panik och drog ner vatten i lungorna. Svarta prickar och eldflammor under ögonlocken. Jag försökte titta, men såg bara svart. Någon tog tag om min fot och drog mig till sig. Plötsligt såg jag ljuset, jag var ovanför ytan igen. Han hjälpte mig att få tag i bryggans kant, jag hostade upp vatten och såg att tatueringen på handen, som skulle sitta i flera dagar, hade smetats ut. Våra blickar möttes och hans ögon var helt svarta. Ansiktet blekt, läpparna ljusblå och darrande. När vi kom upp på land la han sin handduk över mina axlar. Gick upp till kiosken och kom tillbaka med en blåbärscornetto. Den största och dyraste. Min favorit. ”Jag trodde att du lurades. Annars hade jag hoppat i direkt”, sa han och ryckte några strån ur den torra gräsmattan. ”Jag blev arg först, sen bara rädd.” Jag tänkte att han var min hjälte och att jag hade dött om han inte funnits där. Men att jag själv aldrig mer skulle vara rädd, med honom vid min sida. ”Det var ett väldigt snyggt hopp, eller hur?” sa jag och han nickade. ”Ja. Det var helt perfekt.” Han buffade mig i sidan och vi skrattade. Han kastade grästussar på mig, som jag kastade tillbaka. Jag åt upp glassen och gav honom slutet med choklad i. Solen var på väg ner bakom träden och vi rullade ihop handdukarna. Gick sakta tillbaka mot cyklarna, hand i hand, med svängande armar och gung i stegen.

8


DEL 1

Time is here ”Here, we are gathered here, drawn from far and near. Time is here. You, you’ve come here to grow. Plant your seed and know it grows by love. Friendship is like the sun, like the rain, makes every grain grow. Here, life is what you’ll find, here seeds of every kind can grow and be your start, your start of life.” Ur ”Time is here”, officiell skolsång på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket.


1 Vi har radion på men tystnaden är ändå där, mellan oss. Mamma trummar med fingrarna mot ratten, i takt med musiken. Nynnar. Solen står högt på himlen och skolans byggnader ser magnifika ut, gyllengula och utspridda i grönskan. Bilen slingrar sig uppför den långa backen. Ordnade rabatter och lummiga häckar. Klungor av elever som följer oss med blicken. Jag har längtat efter den här dagen, föreställt mig hur det skulle kännas att komma hit. Vi parkerar i skuggan av några träd vid en liten park, mellan två byggnader av sten. Synkroniserat öppnar vi dörrarna och kliver ut. Sen eftermiddag och idyll som i en resebroschyr. Berga elevhem är L-format med robusta trappor upp till entrén. I dörren står en reslig man med yvigt skägg och rejäl ölmage. Han bär skoluniform. ”Det måste vara husfar”, viskar mamma och tar mig under armen. Vi går fram och skakar mannens framsträckta hand. ”Gunnar heter jag och ni är hjärtligt välkomna hit.” ”Hej, jag heter Elin. Och det här är min mamma, Kia.” Vi packar ur och kånkar in. Jag önskar att mamma kunde sluta nynna och hon behöver inte hjälpa mig mer, hon kan åka hem nu. Hon tar en tygpåse ur baksätet. ”Jag tog med några par strumpor som jag sytt in ditt efternamn i.” 11


”Men mamma, jag sa ju att du inte skulle.” Jag fräser. Blir varm i ansiktet. ”Det var så många plagg som försvann här på min tid, jag tänkte att de blir lättare att hålla reda på nu”, förklarar mamma försiktigt. ”Men jag är inte du.” ”Nej, det har du ju rätt i.” Mamma ler. I mitt hjärta känner jag en tagg av dåligt samvete. Tjejen jag ska dela rum med har inte kommit. Jag väljer en av det kvadratiska rummets två sängar och ställer väskorna på golvet. Tillbaka i hallen bjuder husfar på rundvandring. ”Här i allrummet samlas vi inför de gemensamma aktiviteterna”, säger han och pekar. ”Frukosten är rullande, men middag äter vi tillsammans kvart över fem. Då slår jag i gonggongen i hallen. Efter middagen är det läxis fram till klockan sju. Vid det laget kurrar kanske magen igen och då bjuds det på kvällsmat, tillredd av bergatrollen efter rullande schema. Efter det har ni fritid, i första ring är innetiden halv tio. Köket är alltid öppet, om du blir hungrig framåt kvällskvisten kan du alltid göra dig en rostis eller varmis i varmisjärnet.” Herregud. Äter man hela tiden på det här stället? ”Uniformen hämtar du nere på Utis”, fortsätter husfar. ”Där kan du även kvittera ut kollegieblock och pennor.” Han ger mig en klapp på axeln. ”Mycket info på en gång”, säger han och skrattar stort. Jag kastar en blick på mamma, som har ett närmast frireligiöst leende på läpparna. Läxis, utis, varmis, rostis? Var har jag hamnat? I de absurda smeknamnens Mecka? Ett gällt skrik drar min blick mot vändplanen utanför. Två tjejer rusar mot varandra och snurrar runt som i ett romantiskt Hollywoodmöte. Båda har en marinblå väska märkt med skolans emblem hängande i armvecket. Svarta skepparkavajer och Timberlands. ”När har man på sig skoluniformen?” frågar jag. 12


”På högtidsdagar, söndagar, aulasamlingar, fördettingsbesök, idrottsutbyten.” Efter att ha hämtat en marinblå kavaj, grå kjol, vit skjorta och vit-röd-blårandig slips, vinkar jag hej då till mamma som försvinner nedför backen i sällskap med det avtagande motorljudet. Rökning är strikt förbjuden på skolans område, så jag går in bakom sophuset och tänder ciggen. Sjunker ner på huk i gruset och stirrar på mina händer, som darrar. Så det här är Sigtuna. Mitt hem för tre år framåt, min plats långt hemifrån. Det här är mitt liv nu. När jag kommer tillbaka till rummet ligger strumppåsen på skrivbordsstolen. Jag får en klump i halsen. Mamma. Hon har verkligen åkt sin väg nu, på riktigt. På den ena sängen sitter en tjej, rumskompisen. Vi tar i hand och hälsar avvaktande. ”Simone.” ”Elin.” ”Ska du med på en cigg?” ”Jag tog just en, men okej.” Vi tittar fram bakom sophuset. Ser hur allt fler anländer, fler kramar och kindpussar utbyts, armvecksväskor svängs och slängs. Simone kommer från Frankrike. Hon har börjat här för att få ordning på sitt liv, säger hon. Föräldrarna tvingade henne och hon hatar det redan. Jag gillar henne. Vi går tillbaka in, delar upp bokhyllorna mellan oss och skrattar åt de fyrkantiga uniformskavajerna. ”Axelvaddar. Hur åttio är inte det?” Jag nickar medhållande. Klockan sju slår husfar i gonggongen och allrummet fylls av tjejer. Husmor är också där, även hon iklädd skoluniform. Hon är i sextioårsåldern, med vitt burrigt hår och knallröda läppar. Jag sätter mig på ett av trappstegen och ser mig omkring i rummet. Tjejen bredvid sträcker fram handen. ”Hej, jag heter Lydia. Vi går i samma årskurs.” 13


”Hej, hej. Elin heter jag.” Jag får ögonkontakt med en annan tjej, smal och lång och som ler igenkännande. Hon kommer fram. ”Hej, Elin. Din mormor berättade att du skulle börja här. Kul!” Hon ger mig en kindpuss och en lätt kram. Jag pussar tillbaka ut i tomma luften. Hon måste vara Alice. Min syssling. Jag träffade henne några gånger när jag var liten, men jag hade aldrig känt igen henne om hon inte sagt något nu. ”Vi får prata mer sen”, säger Alice och släpper min arm. Jag nickar och hon försvinner bort. Husfar tar ordet. ”Vad spännande och roligt att se så många nya trevliga ansikten. Jag heter Gunnar och är er husfar.” ”Och jag heter Inger och är er husmor.” Leenden överallt. ”Många nya intryck för er en dag som denna”, fortsätter husfar. ”Många regler att få in i huvudet. Vi kommer att ha överseende under den första veckan, men därefter hyser vi förhoppningen att rutinerna ska sitta.” Husfar nickar åt Alice och hon reser sig. ”Hej allihop. Jag heter Alice och är er prefekt. Alltså er närmaste länk till husmor och husfar. Ni kan alltid vända er till mig om ni behöver någon att prata med, eller undrar över något. Berga är uppbyggt kring respekt. När en vuxen kommer in i rummet reser vi oss. Vi presenterar oss med för- och efternamn, tar i hand och niger.” Alice demonstrerar på husfar, niger djupt och han bockar. Någon fnissar, men tystnar snabbt. ”Vi niar självklart våra husföräldrar”, fortsätter Alice. ”När telefonerna ringer svarar vi i rangordning, ingen tredjeringare ska någonsin behöva springa. Likaså tar treorna mat först vid middag och kvällsmat. Gördis är vårt underbara ekonomi14


biträde som fixar all god mat till oss. Hon dukar fram. Ni plockar undan. Som ni ser finns det tre matbord, battar och ettor vid första bordet, tvåor vid andra och så treorna, vi, vid bordet närmast dörren. För er som undrar vad battar är så är det de elever som går i grundskolan. Dem får man hunsa lite extra med.” Rummet fylls av skratt. Treorna radar upp sig: Alice, Fanny, Rebecka, Alexandra, Louise och Signe. Sex stycken. Jag rabblar namnen tyst för mig själv. Hur ska jag komma ihåg allt detta? Efter mötet samlas alla nya i Lydias och Nicoles rum för ett informellt möte. De regler som husfar och Alice delat med sig av är nämligen inte de enda, berättar Lydia. Hon har gått här sedan nian och vet det mesta. Vårpromenad till exempel, förkortat vp, är att smita ut på natten. En tradition som funnits sedan tidernas begynnelse. Men man måste alltid rapportera till en trea först, någon måste veta var man befinner sig. Vp låter som ett äventyr och jag känner mig lite gladare, men Simone ser helt utmattad ut. Hennes ansikte har ändrat färg från rosigt till kritvitt och de isblå ögonen stirrar på en prick på väggen ovanför Lydias säng. Klockan tio ligger vi i våra sängar. Husfar har gått runt och nattat. Stannat till och frågat hur det känns så här första dagen. ”Bra, bra”, svarade vi. Simone somnar men jag ligger vaken med blicken i taket. Alices leende dansar på näthinnan och när jag blundar träder bilden av mamma fram, ensam, vid köksbordet med sitt korsord. Gimo. Tretusen invånare i den norduppländska myllan och fem mil från den närmaste staden Uppsala. En gång i timmen går det en buss dit, på midsommar-, jul- och nyårsdagen ingen lokaltrafik alls. Jag och mamma, i ett radhus i ortens utkant. Ett centrum, ett torg, ett kafé med dagens lunch, en simhall, 15


en idrottsgård. Ett Folkets hus där de visade senaste filmen ett par år efter premiären. Det var discon där ibland också, men de blev färre och färre i takt med att byggnaden förföll. Jag valde fotbollen framför ridhuset. Tränade tisdagar och torsdagar. Frågade mig om livet alltid skulle kännas så här, om det regnade oftare i Gimo än på andra ställen, eller om det var jag som såg allting i grått. Jag längtade efter något annat. Jag kände mig så avig och benig och ensam. Varje födelsedag fick jag ett brev från mormor. Hennes snirkliga handstil gratulerade mig på den stora dagen. En hundralapp att köpa något roligt för. Jag skrev tillbaka och tackade. Mormor bor i ett stort, fint hus utanför Stockholm och jag brukade tjata på mamma att vi borde hälsa på, men det blev aldrig av. Till slut tog jag saken i egna händer. Jag började ringa mormor och födelsedagen när jag fyllde fjorton bjöd hon mig en hel helg hem till sig. Vi åkte in till Stockholm, gick till Kaknästornet, jag blev bjuden på bakelser på konditori och fick nya kläder. Jag sov i manglade lakan i gästrummet, beundrade tavlorna på väggarna, kristallkronorna i taket och ville stanna för evigt. Mormor berättade om Sigtuna och ju mer jag fick höra, desto sugnare blev jag. Vi tittade på gamla foton, bilder på mamma i proper klädsel och med rak hållning. I långklänning bredvid män i frack. Sportande, skrattande. Uppställd med armarna runt andra tjejer och killar vid roddbåten och på studenten. När jag kom hem igen och frågade mamma om Sigtuna, ryckte hon på axlarna och såg nästintill likgiltig ut. ”Sigtuna”, sa hon dröjande. ”Det var väldigt länge sedan.” Broschyren som mormor lovat att skicka hittade jag till slut i garaget i pappersinsamlingen. Ett glansigt, styvt papper och överst med guldbokstäver: Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket. Jag satte mig på en trave vinterdäck och bläddrade sida för sida ända till slutet. En skola vid Mälarens strand. Gamla 16


anor, nya idéer. Sveriges största internatskola, en skola för framtiden. Elever från världens alla hörn, samlade som en enda stor familj. Här fick de chans att utvecklas och mogna tillsammans. Det lät helt underbart, nästan exotiskt. Dessutom bara några mil från Stockholm, huvudstaden. Mamma satt vid köksbordet och läste tidningen. Jag slängde broschyren med ett klatschande framför henne. ”Varför låg den här i vårt garage?” Mamma tittade på broschyren och sedan tillbaka upp på mig. ”Jag tyckte det var så dumt av mormor att börja tjata om det där.” ”Hon har inte tjatat, det är jag som har bett henne!” skrek jag, så arg att jag var nära att krossa kaffekoppen och fatet med mammas leverpastejsmörgås på. Mamma såg mest förvånad ut. ”Men jag trodde att du trivdes i Gimo?” sa hon. ”Du har ju många vänner här och fotbollslaget vill du väl inte lämna?” På kvällen pratade hon i telefon med mormor, längre än hon gjort på flera år. Hon hummade och mumlade. Jag satt högt upp i trappan och tjuvlyssnade. ”Ja, du får åka”, sa mamma när hon lagt på luren. ”Men inte förrän efter högstadiet. Du kan tänka på saken fram till dess.” De följande åren blev en lång väntan. En väntan som nu är över.

17


2 Jag vaknar av att en tjej sliter upp dörren till vårt rum. ”God morgon! Klockan är sju. Solen skiner och det är nitton grader varmt.” I samma ögonblick börjar väckarklockan att ringa och jag stänger snabbt av den för att inte störa Simone. Slänger benen över sängkanten och lägger huvudet i händerna. Suckar. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja, är rädd för att öppna dörren, rädd för vad som ska möta mig i korridoren. Jag känner mig som under första dagen i mellanstadiet, när jag inte vågade korsa skolgården. Till slut samlar jag ihop modet och schampoflaskorna och går genom korridoren till badrummet. Jag har duscharna helt för mig själv och väljer den närmast fönstret. Simone kommer tillbaka till rummet från toaletten när jag står i bara trosor och letar efter behån. ”Herregud. Skyl dig.” ”Förlåt.” Hon kryper tillbaka ner i sängen. ”Släck när du går”, säger hon surt och drar täcket över huvudet. Jag tar på mig uniformen, släcker sänglampan och går till allrummet. Husfar har dukat upp frukostbuffén. Flera sorters bröd, mjölk, fil och yoghurt, ägg, te, kaffe och juice. Jag får beslutsångest, men gör ett par mackor med ost och tomat. Sneglar mot morgontidningarna som ligger på treornas bord, men 18


vågar inte röra dem. Sätter mig istället bland ettorna och tuggar mig långsamt igenom mackorna. Tittar ut genom fönstret och in i granarna och tallarna som vajar i vinden utanför. När jag kommer in i rummet igen efter att ha borstat tänderna, står Simone nästan påklädd och drar på sig strumpbyxor. Hon verkar inte lika arg längre. ”Du har ett stort hål på vaden”, säger jag. ”Syns det mycket?” ”Ja. Gå utan.” I korridoren möter vi husfar. ”Simone, sätt på dig strumpbyxor”, säger han skarpt. ”Men det är hål i dem.” ”Då får du väl låna av någon!” Simone stönar högt och går tillbaka till vårt rum. ”Jag kanske har ett extra par”, ropar jag och springer efter henne. Vi blandar oss som marinblå-grå flugor med de andra, dageleverna, som inte behöver bära uniform. Inte än i alla fall. Rektorns mål är att göra uniformen obligatorisk för alla inför nästa termin, säger en kille som står framför oss på Midgårdstrappan. ”Är hon ny, rektorn?” frågar jag. ”Ja, för i år. Direktimporterad från Belgien, där hon jobbat på en elitskola för ariska barn”, säger killen syrligt. Förra rektorn ansågs vara väldigt schyst. Han förstod att elever visserligen behöver regler, men även en chans att krypa ut genom gallret och göra normala, dumma, ungdomliga saker. Han hade många vänner bland eleverna, men flera fiender i föräldraföreningen. Så han fick sluta. Nya rektorn står vid ett podium iklädd skoluniform. Hon är kortvuxen men kompenserar detta med höga klackar och en frisyr vars fluffighet för tankarna till sockervadd. Det måste gå 19


åt flera liter läggningsvätska om dagen. ”Förra rektorn bodde nere i Sigtuna”, avbryter killen mina tankar. ”Den nya har byggt sig en gigantisk villa i sluttningen ovanför Sandvreten och Tallåsen. Hon säger att det är för att hon vill lära känna oss bättre, men alla fattar ju att hon bara vill kontrollera oss. Det finns ett kafé nere i Sigtuna som heter Haggan i Backen. Gissa vad rektorn redan har börjat kallas.” Jag sneglar på Simone som står med blicken fäst långt i fjärran. ”Hörde du, Simone?” Jag puffar henne i sidan. ”Ja, skitroligt”, säger hon sarkastiskt. Rektorn pratar om sammanhållning. Om att vara en god elev, om kamratanda och framtidstro. ”Och nu vill jag ta tillfället i akt att sjunga skolsången med er.” Prassel av papper som skickas runt och en finstämd trudelutt som sipprar ur högtalarna. Alla sjunger för full hals och jag försöker hänga med. “Friendship is like the sun, like the rain. Makes every grain grow. Here life is what you´ll find, here seeds of every kind, can grow and be our start, our start of life.” De sista tonerna går så högt att alla böjer huvudena bakåt och det ser ut som om de tittar efter något som ska falla ner från himlen. Men himlen är klarblå, fri från främmande föremål. På väg till första lektionen har sången satt sig i huvudet och jag trallar. Simone sparkar stenar och ser arg ut. ”Det ska bli skönt att byta tillbaka till vanliga kläder sen”, säger jag. ”Jag skiter i skolan nu, jag går hem”, säger Simone och viker av upp mot Berga. Jag hinner inte säga något mer förrän hon är borta och jag står förvånad kvar med pärmen dinglande i högerhanden. Ger henne en lång blick, som träffar i ryggen. Simones bergochdalbana till humör smittar av sig. 20

9789137135229  

RÄNDERNA GÅR ALDRIG UR RÄNDERNA GÅR ALDRIG UR AGNES HELLSTRÖM Copyright © Agnes Hellström 2009 Omslagsbild Malin Malmkvist Omslagsdesign And...