Issuu on Google+

N채r jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre)


Gunilla Bergensten

N채r jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre)

FORUM


Tidigare utgivning Familjens projektledare säger upp sig (2008)

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Gunilla Bergensten 2009 Omslagsbild Lennart Sjöberg Omslagsdesign Helena Gyllensvärd Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping med Goudy Old Style och American Typewriter Tryckt 2009 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13473-4


Till Eva Li


1 dag kvar. Dagen efter.

Varför måste man ha sex på hotellrum? Varför måste man nödvändigtvis ha sex så fort man bor på hotell? Hemma kan man knappt förmå sig att ens ställa frågan, än mindre göra det, men så fort man tar in på hotell hissas flaggan i topp och man kan inte komma ur kläderna fort nog. Tre fyra gånger. Helst. Varför? Jag vet inte. Men vi har sex på hotellet när vi vaknar. Det går sådär. Jag är astrött. Jag har vaknat flera gånger sedan klockan tre, då jag kom i säng efter min stora, fantastiska och alla-var-där-40-årsfest. Jag har frusit i gryningstimmarna. Vänt och vridit på mig. Kissat. Ätit choklad (wienernougat) i ljuset från vintersolens bleka uppgång. Och trots att jag nästan var medvetslös, hade jag dåligt samvete – sover samvetet aldrig? Herregud, give me a break! Mobilen larmar för att väcka oss. Jag är redan vaken. Sedan har vi sex. Bara för att det var längesedan? För att jag var så snygg igår? Eller för att det hör ihop med att bo på hotell? Jag vet inte. Vi ska äta frukost med vännerna i matsalen om en halvtimme. Jag känner mig lite stressad. Tankarna vandrar. Färdigt. Magnus går och duschar. Jag ligger kvar under de hala vita lakanen. Fryser man när alkoholen går ur kroppen? Jag vet inte. Jag vet bara att det här inte kommer att hända igen. Att jag dricker så mycket sprit. Igår kräktes jag i en rabatt utanför festlokalen. Magnus log och tog en bild. Halvvägs ut ur bilden syns Lotta.

7


Hon skrattar rakt in i kameran. Kamerans blixt har fångar glittret i hennes gröna ögon. Hon skrattar. Det är söndag idag. För precis ett år sedan hade jag 39-årskalas. Då fick jag ett blått fodral till mina stickor. Jag blev jätteglad. Jag hade önskat mig det (jag tycker bäst om att få det jag önskar mig). Jag bjöd några vänner och familjen på våfflor, för de innehåller inget socker och jag försökte låta bli att äta socker. Igen. Hanne var där med sin familj. Åsa och Lia messade. Kajsa ringde och sa att hon hade skickat en present som skulle komma fram imorgon. Då blev jag glad. Jag gillar presenter. Lotta ringde. Hon lät trött. Kanske hörde jag fel. Jag var nog så upptagen med att beskriva mitt blå stickfodral att jag inte lyssnade ordentligt. Men det var när Anne ringde, senare på kvällen, jag började skriva. Det var 365 dagar kvar tills jag skulle fylla 40. Ett år. Och det låg saker i luften som var helt nya. Vi, alltså jag och många av mina vänner, var alla på väg in i ett nytt tiotal, ett som började på 4. Några gick främst och några tvekade. Längre bak i ledet släpade några benen efter sig ordentligt, för att de inte ville komma fram. Så här efteråt känns det som om det här året passerade snabbt. Hur långt är ett år egentligen? Ofta säger man ju att tiden går så fort. Att ett år är kort, men jag tycker att dagarna stundom har känts oändliga. Ändå är ett år sällan tillräckligt för att något rejält ska hända. Inte nog för att man ska hinna vända skutan, då den med tiden blivit som en större oljetanker. Men ibland är ett år alldeles nog. När det kommer till att må dåligt, att krisa, då är ett år tillräckligt med tid för att riktigt tappa fotfästet och gå ner sig. Under mitt trettionionde år hände följande i min bekant-

8


skapskrets: livskris, sex med fel person, skilsmässa, garagebygge, sex med annan fel person, en bebis, någons tonåring fick hångla för första gången, miljoner rynkor och jag gjorde äntligen slut. Om det handlar den här boken. Detta är min sista anteckning. Idag är jag fortfarande 30någonting, imorgon fyller jag 40 och är på väg mot 50. Jag drar täcket ännu längre upp. Lägger mig på sidan. Drar upp knäna mot magen. Blundar. I badrummet skvalar duschen.

9


VINTER


365 dagar kvar. Vi kommer strax att ta hand om dig.

Jag står i köket när telefonen ringer. Jag plockar i diskmaskinen efter gästerna. Magnus håller på att lägga barnen. Jag hör att John borstar tänderna och att Ellen badar på andra våningen i vårt radhus, ett bland hundratals andra, typ likadana, i Eklanda, strax utanför Göteborg. Jag längtar alltid tillbaka stan. Eller någon annanstans. Vart som helst egentligen. Jag är skribent på en reklambyrå. Jag väger som vanligt ett par kilo för mycket, det sätter sig lätt på låren. Jag känner mig lite ensam ibland, längtar efter vännerna i Stockholm, där jag bodde i tio år (det är faktiskt en fjärdedel av mitt liv). Men jag är väldigt kär i min man. Väldigt nöjd med att vara där Magnus är. Telefonen ringer. Det är Anne. – Jag vet inte om jag älskar min man längre. Déjà vu. Jag har hört det förut. För bara ett år sedan, precis vid den här tiden, det var bara ett par dagar efter jul. Det hade snöat! Vi hade åkt pulka och eldat korv tillsammans med min bror och hans fru. Ellen, vår tvååring, såg ut som en liten Teletubbie i sin stora rosa overall. John var åtta och drog en snowracer uppför backen men tröttnade fort och ville mest gå hem och spela Playstation med sin morbror. Jag var bara 38 år. Tvåbarnsmamma. Äntligen efter flera missfall. Vi gav snart upp vinteraktiviteterna och gick hem. Snön knarrade under fötterna och jag drog John på snowracern, för att ”han var så himla trött”. Trottoarerna var oplogade, Magnus körde fast med barnvagnen flera gånger. Det var tungt med

13


vinterkängor. Och rätt svettigt. John roade sig med att gång på gång pröva bromsen på snowracern. Det gjorde mig rätt irriterad. När vi kom innanför dörren lyssnade jag som vanligt av telefonsvararen. Jag tryckte på play och lät blicken vandra ut genom fönstret. Solen sken fortfarande och avslöjade oss utan barmhärtighet. Vi behövde tvätta fönstren. De var randiga och kladdiga efter höstens och vårens och, ärligt talat, många andra årstiders regnande. Både jag och Magnus skulle verkligen behöva typ en fru som tog hand om sådant. Från telefonsvaren steg Lias röst in i rummet. – Hej, det är Lia. Du kan väl ringa om du har tid och lust. Jag hörde på rösten att det var riktigt illa. Rösten var ljusare, tunn. Den sprack nästan. Det lät som om hon inte längre kunde andas ordentligt. Så jag stängde dörren till arbetsrummet och ringde direkt. Jag slog numret. Jag hörde signalerna och samtidigt började nedräkningen. Hon svarade: – Det är Lia. Hon kunde lika gärna ha sagt: Välkommen till 40-årskrisen. Du är placerad i kö. Vi kommer strax att ta hand om dig. Nej, krisen hade inte gripit Lia, hon hade ju gubevars lika många år kvar som jag, men den hade drabbat hennes man. – Han säger att han inte vet om han älskar mig längre. Han tycker att jag är tråkig. Att allt är tråkigt. Och därför drogs Lia in. Den drabbade henne, slog sönder och förgrep sig på hennes vardag. Två barn och många år tillsammans. Nu tyckte hennes man, Fredrik, att det inte längre kändes som förut. Inte alls. Maran, att livet var förbi, red honom. Den red honom så ihärdigt att han valde att rida en 20-åring. Det gjorde inte saken bättre, ur något perspektiv. Åtminstone inte Lias. Om livet var en resa, så hade flygningen så här långt varit ganska behaglig för familjen. Inga större luftgropar. Lite turbu-

14


lens med jämna mellanrum, men inget som oroade. Det var bra mat och flera olika filmer att välja mellan. Det såg ut att bli en riktigt trevlig resa, fram till sekunden innan det började brinna i ena motorn och nosen på planet vände nedåt. Nu höll sig hela familjen krampaktigt fast i inredningen. De var på väg ner. Fort. Skulle de klara sig? De visste inte. – Jag vet inte om jag älskar Robert längre, säger Anne idag, nästan precis ett år senare. Så nu hade Anne avancerat längst fram i kön. Grattis? Jag borde ha förstått att det här samtalet var på gång. Signalerna har funnits där länge. Ville jag inte höra? Var sorterade jag in kommentarer som: ”Jag vill inte gå på bio med min man, jag vill hellre gå med en kompis.” Eller när hon fyllde 40 för något år sedan: ”Jag vill inte ha en spavistelse i present, en sådan där pargrej.” Var stoppade jag de kommentarerna? Förstod jag inte? Ville jag inte förstå? Hur kunde jag missa det? Vi som hänger tillsammans familjevis. Jag gillar Robert. Jag gillar deras tvillingkillar. Jag gillar soffan i vardagsrummet. Kaklet på toaletterna och köksluckorna i köket. Huset ligger högt med utsikt över havet. Det är stort för en tjej uppvuxen i Hisingens höga och breda betongklossar och som när hon drömde såg sig själv i en lägenhet vid Backaplan, Hisingen, bara en hållplats från stan. Hon trodde inte ens i sina mest extrema fantasier, dottern till en ensamstående mamma och med nyckel om halsen och numret till mormor i fickan, att hon skulle ta sig av Hisingen. Anne är projektledare på en annan byrå än den jag jobbar på och hon är väldigt duktig. Hon kan lura dig med sin veka gestalt, sitt långa mörka hår och smala fingrar, men hon vet hur man tar plats och sätter på plats. Bakom hennes blå ögon är allt välsorterat. Allt i rätt låda.

15


Under alla luncher och telefonsamtal vi har haft tillsammans har jag bara duckat för budskapet som hela tiden funnits där mellan raderna: – Jag vet inte om jag vill leva med Robert längre. Kan det ha varit så att jag hörde, men inte visste vad jag skulle svara? För vad säger en god vän? Vilket är rådet? Vännen är väldigt tyst. Om hon är jag. Jag vill spela ut ”men tänk på barnen”-kortet. För någonstans handlar det ju alltid om barnen numera. Annars skulle man väl kunna separera både två och tre gånger lite till höger och vänster utan några större scener. Men jag kan inte drista mig till att lägga det kortet på bordet. Kan inte. – Du vet, förr tittade jag på andra som skiljde sig eller hade kriser, och tänkte att det är väl bara att skärpa sig. Kom igen. Och vet du, jag trodde verkligen det, att det bara var att skärpa sig. Men nu känner jag, ska jag verkligen leva så här? Touché, det där var ju precis vad jag tänkte. För det sitter ju ihop med barnkortet. Att man faktiskt får skärpa sig, för barnens skull. Så inser jag att det är enkelt utifrån min position att prata om att skärpa sig. Att säga: ”Då får vi leva tillsammans som kompisar, om kärleken tar slut, för jag kan bara inte splittra min familj, jag kan helt enkelt inte vara utan barnen varannan vecka och sedan träffar han säkert en 22-åring som jag måste stå ut med, och som kommer att hämta och lämna alla hans veckor, för själv hinner han inte, aaaldrig, det händer inte.” Det där är enkelt att säga om man pratar utifrån positionen att man är älskad och älskar. Har man allt, kan man lätt säga att man kan leva utan det – för man vet ju att det behöver man inte. Man kan inte ens föreställa sig det, så orimlig är tanken. Det yr lite snö utanför i förortskvällen. Jag ser det i gatljuset. Det glimmar elljusstakar i nästan varje fönster. Min granne har

16


två i varje fönster på framsidan. Jag torkar av köksbordet medan jag lamt föreslår: – Familjerådgivning, har ni funderat på familjerådgivning? Och samtidigt sprider sig oron i mig. Om de skiljer sig, vad kommer då att hända med oss? Våra familjer? Kommer Robert att försvinna ur mitt liv? Tänk om Anne träffar en ny man, som jag inte gillar? Nya barn. Andra barn. Fler barn. Jag minns hur jag i månader undvek Lias man Fredrik för att jag inte visste hur jag skulle hantera hans kris. Rädd för att säga något som: ”Jamen, om du är så olycklig med Lia och lycklig med 20-åringen, då får du väl skilja dig då.” Och så kanske han gjorde det. Och det skulle ju kunna drabba Lia, för tänk om det inte var det hon ville? Under månader ringde jag bara till Lias mobil, för att inte hamna i ett sådant samtal med Fredrik. Trots att han var min vän. Han var också min vän. I månader undvek jag Fredrik och skämdes för det. Ska det behöva hända igen? Nu känns det som om chansen att det inte ska upprepa sig ligger i händerna på en familjeterapeut, en person som jag inte ens vet namnet på. En kille som säkert har skägg och Birkenstock och kofta och ett nikotinplåster på armen för att han verkligen måste sluta röka pipa. Sittandes i en Bruno Mathssonfåtölj, i ett rum med ljusa möbler i björk och en stor förpackning Kleenex inom räckhåll ska han lösa det här. Det skulle vara upp till honom eller att Anne skärper sig. Vilka är oddsen för det?

17


361 dagar kvar. Mellan bröstbenet och bröstvårta.

Vi leker en lek när vi äter efterrätt och dricker te (jag har gått över till te, jag har så svårt att somna annars, och det har det visat sig är jag inte ensam om numera). Det är mina arbetskamrater Linda, Miranda, Jonna och jag. Lindas man och deras döttrar håller till på övervåningen. Själva sitter vi i köket. Trötta. Det är ju fredagskväll. Jobbtrötta. Jobbsega. Slöa. När stressen rinner ur kroppen är det som om blodsockret dippar, man blir dåsig och vill äta. Precis som när man blivit överfallen av dementorer (det tog tid innan Harry Potter fixade patroniusbesvärjelsen) – man behöver något sött efteråt. Så här sitter vi och äter och dricker vin. När jag gick från jobbet ville jag helst av allt gå direkt hem (men sedan när jag väl är här är jag glad att jag ändå bestämde mig för att gå). Det är alltså precis som vanligt när det gäller mig, tveksam, velig och sedan är jag glad att jag gick. Ibland blir jag bara så trött på mig själv. – Om du måste välja en sak på din kropp som du tycker om och en som du verkligen tycker illa om, vad väljer du då? frågar Linda. – Shit, vad svårt, säger Miranda. – Lätt att säga en massa saker man inte gillar, säger Jonna. Hon serverar sig själv lite mer bubbelvatten, hon ammar så hennes glas har bara lite vin på botten, för den goda smaken skull. – Och det säger väl en del, lägger hon till med ett snett leende.

18


– Okej, jag börjar, jag har ju gjort det här förr. Gillar ögonen och hatar rumpan, säger Linda. – Jag vet också, säger jag, jag tycker så illa om mina överarmar. – Överarmarna!? Varför det? frågar Miranda. – Gäddhänget. En gång sa John: ”Det är så roligt med dina armar mamma, när man petar på dem så slutar de inte gunga på jättelänge.” Sanningen är den att jag alltid velat bära mer ärmlöst. Det är så rock’n’roll-snyggt. Kaxigt. Men kärringgardinerna gör det svårt. Mina överarmar svajar verkligen som gardiner i luftdrag. Och med tiden har överflödshuden börjat liksom vecka sig i armhålan. Numera kan det bli tal om att även arrangera den delen av mig. Lyfta armarna lite diskret, så att huden hamnar under armarna, och inte i kläm och väller ut och över. – Okej, vad gillar du mest? – Brösten. Helt klart brösten. – Brösten? Du har ju knappt några, säger Miranda lite häpet. – Tack för det, svarar jag. – Jag klarar inte penntricket längre, säger Jonna. – Nej, det var längesedan man klarade det, menar Miranda. – Men det gör jag. Ännu en anledning till att det är bra att ha A-minus, säger jag. – Du har väl inte A-minus! A-minus ser ut som mina, rättar Linda. Och det är sant. Linda skrev boken om platta bröst. Jag har inte A-minus. Jag har faktiskt B och i vissa storlekar C. Varför säger jag så? Varför förminskar jag mina bröst? Mina bröst som jag är så himla belåten med. Ingen frågar vad penntricket är. Alla vet. – Min kompis Mia mäter avståndet mellan bröstbenet och

19


bröstvårtan en gång i månaden, säger Miranda och pekar på en punkt strax nedanför halsen bredvid axeln. – Det har hon gjort sedan hon fyllde 35. Nu är hon 39 och hon påstår att brösten sjunkit två centimeter, fortsätter hon. – Har hon fött barn? frågar jag. – Ja, det var ju då de sjönk ihop och gled ner, jag är bara det senaste beviset på det. Före barnet högt upp, efter nere på magen. Före barnet D-kupa, efter ICA-kasse, säger Jonna. – Hon började mäta efter det att hon fött barn, svarar Miranda. Strax efteråt bryter vi upp. Det är fredagskväll och vi är trötta. Dessutom har Jonna ringt hem några gånger. Dottern har varit grinig hela dagen och Jonna misstänker att hon håller på att bli sjuk. Jonna vill hem. – Men det är klart att Peter fixar det, säger Linda. Vi andra nickar instämmande. – Ja, jag vet. Reta mig gärna. Jag måste gå. För min skull. Vi himlar med ögonen, alla tre. Och Jonna skrattar lite generat. – Ja, jag vet. Jag vet. Jag vet bara inte hur jag ska ta tag i mig själv. Hur bär man sig åt? Ingen av oss har något råd. Vi kommer helt enkelt inte ihåg. Det var så längesedan vi andra hade så små barn. Jonna är så pass mycket yngre än vi. Men vi kommer alla ihåg hur trött man är dagen efter natten då barnens förkylning bröt ut. Det minnet sitter djupt ristat i leder och muskler. Så runt 23-tiden bryter vi upp. (Observera: I den här åldern är det inte misslyckat att gästerna vill gå hem före midnatt. Det betyder bara att man slipper vara helt genomtrött nästa morgon och hela resten av dagen tills man äntligen får gå och lägga sig i tid.) Linda skulle säkert stanna uppe en stund till. Duka av bordet

20


9789137134734