Issuu on Google+

Den man 채lsk ar


Emily Giffin

Den man älskar

Översättning Susan Gillberg Forum


Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Emily Giffin 2008 Originalets titel Love the one you’re with Originally published in the USA by St. Martin’s Press Published by arragement with Sane Töregård Agency AB Omslagsdesign Nina Leino Tryckt 2009 hos ScandBook AB, Falun ISBN 978-91-37-13432-1


Till min 채lskade Harriet


Tack

Stort tack till Mary Ann Elgin, Sarah Giffin, Nancy Mohler, Lisa Elgin och Steven Lee som har varit ett stöd för mig från början till slut. Jag är så glad att jag har er. Tusen tack till min fantastiska redaktör och vän, Jennifer Enderlin, och till så många andra på St. Martin’s Press, särskilt Sally Richardson, Matthew Shear, John Murphy, Matt Baldacci, Steve Troha, Dori Weintraub, Alison Lazarus, Tom Siino, Jeff Capshew, Andy Lecount, Brian Heller, Rob Renzler, Ken Holland, Christine Jaeger, Nancy Trypuc, Anne Marie Tallberg, Mike Storrings, Harriet Seltzer, Christina Harcar, Kerry Nordling, Sara Goodman, Jeff Cope, Jeff Willman och alla säljare på Broadway och Fifth Avenue. Innerligt tack till mina föräldrar, min familj, och mina vänner, med ett särskilt tack till Allyson Jacoutot, Jennifer New, Julie Portera, Brian Spainhour, Laryn Gardner, Michelle Fuller, Jim Konrad, och Yvonne Boyd. Tack även till Stephany Evans, Theresa Park och Carrie Minton. Ett evigt tack till David ”Sarge” Tinga, min mentor och vän som verkligen är något alldeles extra och som jag aldrig kommer att glömma. Och slutligen, ett tack och massor av kärlek till Buddy, Edward, George och Harriet.


1 Det hände precis hundra dagar efter att jag gift mig med Andy, nästan på exakt samma klockslag som vår vigsel hade ägt rum vid halv fyra på eftermiddagen. Att jag är så säker beror inte på att jag är någon överentusiastisk nygift kvinna som flitigt antecknar milstolpar i förhållandet, utan på att jag lider av en lindrig form av tvångssyndrom som tvingar mig att hålla koll på allt. Det innebär till exempel att jag vanemässigt räknar struntsaker, som hur många steg jag tar från min lägenhet till närmaste tunnelbanestation (341 i bekväma skor, några fler i klackar), det skrattretande antal gånger som frasen ”vi fick fantastiskt bra kontakt” uttalas i ett avsnitt av The Bachelor (det blir alltid tvåsiffrigt), och de killar som jag har kysst under mitt trettiotreåriga liv (nio). Eller, som den där kalla, regniga eftermiddagen i januari då jag räknade antalet dagar som gift och plötsligt, bara pang, såg honom mitt på övergångsstället i korsningen mellan Eleventh och Broadway. Om man hade varit taxichaufför och blickat ut över hetsiga fotgängare som oförsiktigt skyndar över gatan precis innan ljuset ska till att slå om, hade det utifrån sett bara varit en trist ögonblicksbild av staden: två förmodade främlingar med varsitt skraltigt svart paraply som enda gemensamma nämnare möts i en gatukorsning, växlar en hastig blick och hälsar något stelt, men alls inte ovänligt, innan de fortsätter på sin utstakade väg. Men inuti var det något helt annat. Inom mig var jag alldeles illamående, snurrig och andlös när jag satte mig i säkerhet på trottoaren och tog mig in på ett nästan tomt fik intill Union 9


Square. Som att få syn på ett spöke, tänkte jag. Ett sådant där uttryck som jag hade hört hundra gånger men aldrig egentligen tänkt på förrän nu. Jag fällde ihop paraplyet och öppnade blixtlåset på kappan med hjärtat vilt dunkande. Jag såg på medan en servitris torkade av ett bord med snabba, effektiva rörelser och undrade varför jag var så skärrad över mötet när det samtidigt låg något fullständigt oundvikligt över det. Och då menar jag inte på något storslaget, ödesmättat sätt, utan på det där envisa, smygande sättet som ouppklarade saker förföljer en hur man än försöker komma undan. Efter vad som kändes som en lång stund lade servitrisen märke till att jag stod vid skylten som bad besökarna att vänta på bordsplacering och sa: ”Förlåt mig. Jag märkte inte att du stod där. Jag skulle ha tagit ner skylten efter lunchrusningen. Varsågod och sätt dig var du vill.” Hon såg så förunderligt medkännande ut att jag undrade om hon extraknäckte som sierska och jag övervägde faktiskt att anförtro henne allt. Men istället gled jag ner i ett vinrött bås i det bakre hörnet av fiket och svor för mig själv att aldrig föra det på tal. Att berätta om mina känslor för en vän skulle innebära att jag handlade illojalt mot min man. Att berätta för min äldre, mycket cyniska syster Suzanne, skulle framkalla en ström av sarkastiska uttalanden om äktenskap och monogami. Att skriva om det i dagboken skulle blåsa upp händelsen, något som jag då bestämt inte tänkte göra. Och att tala om det för Andy skulle vara en kombination av idiotiskt, självdestruktivt och sårande beteende. Det som bekymrade mig var lögnen jag gjorde mig skyldig till genom att helt enkelt inte nämna det, vilket skulle bli en skamfläck på vårt nätt och jämnt flygfärdiga äktenskap, men jag beslutade mig för att det var bäst så. ”Vad får det lov att vara?” frågade servitrisen som bar en namnskylt där det stod Annie. Hon hade rött, lockigt hår och fräknar över hela ansiktet, och förde tankarna till Shirley Temple. 10


Jag ville egentligen bara ha kaffe, men eftersom jag själv har jobbat som servitris mindes jag vad sänkt man blev när folk bara beställde något att dricka, till och med under stiltjen mellan lunch och middag, så jag bad om en kopp kaffe och en bagel med sesamfrö och cream cheese. ”Då ordnar jag det”, sa hon och nickade vänligt. Jag log och tackade. Sedan, när hon vände sig om och gick mot köket, andades jag ut och blundade och fokuserade på en enda sak, nämligen på hur mycket jag älskade Andy. Jag älskade allt hos honom, även sådant som skulle ha retat gallfeber på de flesta kvinnor. Jag tyckte att det var gulligt att han hade svårt att komma ihåg vad folk hette (han kallade alltid min förre chef för Fred, istället för Frank) eller texterna till de mest kända låtarna (”Billie Jean is not my mother”). Och jag skakade bara på huvudet och log åt att han gav en lodis i Bryant Park en dollar varje dag i nästan ett år – en lodis som troligen ägnade sig åt lurendrejeri och egentligen rattade en Range Rover. Jag tyckte om att Andy var så trygg och medkännande. Jag tyckte om hans glada humör som perfekt matchade hans blonda blåögda utseende. Jag kände mig lyckligt lottad som fick vara tillsammans med en man som fortfarande, efter sex långa år med mig, artigt reste sig när jag kom tillbaka till bordet efter ett toalettbesök och som ritade oregelbundna hjärtan i imman på badrumsspegeln. Andy älskade mig, och jag skäms inte för att erkänna att det var det viktigaste skälet till att vi var tillsammans, att det var därför jag älskade honom också. ”Vill du ha den rostad?” ropade Annie bakom disken. ”Gärna”, sa jag, fast det egentligen inte spelade någon roll. Jag lät tankarna glida iväg till den där kvällen i Vail när Andy friade. I en uppenbart väl inövad manöver låtsades han tappa sin plånbok för att han skulle kunna ta upp den och på så vis hamna på knä. Jag minns att jag smuttade på champagnen, att ringen gnistrade i skenet från den öppna spisen, och att jag tänkte: 11


Nu händer det. Det här är ögonblicket alla flickor drömmer om. Ögonblicket jag har drömt om, planerat inför, och räknat med. Annie kom med kaffet och jag slingrade fingrarna runt den tunga, varma koppen. Jag lyfte den till munnen, tog en stor klunk och tänkte på vår förlovning som hade varat i ett år. Det hade blivit ett år av fester och bjudningar och hisnande bröllopsplaner. En massa prat om tyll och kostymer, valsmusik och vit chokladtårta. Vilket mynnade ut i en magisk kväll. Jag tänkte på hur våra ögon fylldes av tårar när vi uttalade löftena. På vår första dans till ”What a wonderful world”. De fina, kvicka humoristiska skålarna – talen som var fulla med klichéer, men som i vårt fall faktiskt stämde överens med verkligheten: ”Ämnade för varandra … äkta kärlek … det perfekta paret.” Jag mindes flygresan till Hawaii morgonen därpå, hur vi satt där i första klass och höll varandra i handen och skrattade åt alla småsaker som hade gått snett under vår stora dag. Vilken del av ”Försök att hålla dig lite i bakgrunden” hade killen med videokameran svårt att förstå? Hade det överhuvudtaget kunnat regna mer under vägen till mottagningen? Hade vi någonsin tidigare sett Andys bror, James, så packad? Jag tänkte på smekmånaden och våra promenader i solnedgången, middagarna med tända ljus, och en morgon som framträdde extra tydligt då Andy och jag hade legat och slöat på en avlägset belägen strand i form av en halvmåne som heter Lumahai och ligger på Kauais norra kust. Det var den mest andlöst vackra plats jag någonsin sett med mjuk vit sand och lavaklippor som dramatiskt reste sig ur det turkosa vattnet. Vid ett tillfälle, när jag låg och njöt av utsikten, lade Andy ifrån sig sin bok på vår stora badhandduk, tog mina båda händer i sina och kysste mig. Jag kysste tillbaka och lade ögonblicket på minnet. Ljudet av vågorna som rullade in, den ljumma havsbrisen mot ansiktet, citrondoften som blandade sig med solskyddskrämens kokosdoft. När vi hade slutat kyssas sa 12


jag till Andy att jag aldrig tidigare hade varit så lycklig. Det var sant. Men det jag tyckte bäst om kom efter bröllopet, efter smekmånaden, efter det att vi packat upp alla användbara presenter i vår pyttelilla lägenhet i Murray Hill – och förvisat de opraktiska prydnadssakerna till ett lagerförråd vi hade nere i stan. Det bästa var att komma in i våra rutiner som man och hustru. Det kändes naturligt, enkelt och äkta. Det var att sitta och dricka kaffe och prata varje morgon medan vi gjorde oss i ordning för att åka till jobbet. Det var när hans namn med några timmars mellanrum dök upp i inkorgen. Det var att bläddra igenom take away-menyerna och fundera ut vad vi skulle äta till middag samtidigt som vi deklarerade att vi en dag, inom en snar framtid faktiskt skulle använda spisen. Det var varje gång vi masserade varandras fötter, varje kyss, varje gång vi klädde av oss tillsammans i mörkret. Jag övade minnet med alla dessa detaljer. Alla dessa detaljer som utgjorde våra första hundra dagar tillsammans. Trots det var jag tillbaka i den där korsningen igen med hjärtat bultande, när Annie kom med bageln. Och plötsligt gick det upp för mig att jag, oavsett hur lycklig jag än var över att få dela livet med Andy, skulle få svårt att glömma det där ögonblicket, hur strupen snördes samman när jag såg hans ansikte. Trots att jag inget hellre ville än att glömma. Eller just därför. Jag stirrade dumt på min spegelbild i spegelväggen vid båset. Jag hade ingen anledning att bry mig om hur jag såg ut, och absolut ingen anledning att känna mig jublande glad när jag upptäckte att jag, trots att jag ägnat hela eftermiddagen åt att springa ärenden i regnet, mot alla odds var ovanligt snygg i håret. Min hy hade en rosenskimrande lyster, men jag övertygade mig själv om att det bara berodde på kylan som bitit i kinderna. Ingenting annat. Och det var då mobilen ringde och jag hörde hans röst. En röst som jag inte hade hört på åtta år och sexton dagar. 13


”Var det där verkligen du?” frågade han mig. Hans röst var ännu djupare än jag mindes den, men annars var det som att färdas bakåt i tiden. Som att avsluta ett nyligen påbörjat samtal. ”Ja”, sa jag. ”Jaha”, sa han. ”Så du har fortfarande samma mobilnummer.” Och sedan, efter en lång tystnad som jag envist vägrade att fylla ut, lade han till: ”Vissa saker förändras visst inte.” ”Nej”, sa jag. För oavsett hur mycket jag än ville förneka det så hade han alldeles rätt.

14


2 Min absoluta favoritfilm är nog När Harry mötte Sally. Jag gillar den av flera skäl – den härliga åttiotalskänslan, den besynnerliga personkemin mellan Billy Crystal och Meg Ryan, orgasmscenen på fiket. Men mina favoritscener är nog när de där små gamla paren sitter i en soffa och med tindrande ögon berättar historien om hur de träffades. Första gången jag såg filmen var jag fjorton och okysst, och för att använda min syster Suzannes favorituttryck hade jag definitivt ingen lust att lägga mig platt för någon kille. Jag hade sett Suzanne falla pladask för ett antal pojkar, vilket bara resulterade i att hon fick hjärtat brutalt krossat oftare än jag reglerade tandställningen, så jag tyckte inte att det var något med de övningarna som verkade särskilt kul. Men trots det minns jag filmen i den luftkonditionerade biosalongen och att jag undrade var min framtida make kunde befinna sig i just det ögonblicket – hur han såg ut och hur hans röst lät. Satt han kanske på sin första dejt med en påse vingummin och en stor Sprite i famnen och höll någon i handen? Eller var han mycket äldre, pluggade på college och var både världsvan och erfaren vad gällde kvinnor? Var han fotbollsstjärna eller spelade han trummor i skolorkestern? Skulle vi träffas på ett flyg till Paris? I hetluften i ett styrelserum? Eller på grönsaksavdelningen i mataffären i min hemstad? Jag föreställde mig hur vi berättade vår historia om och om igen, med sammanflätade fingrar, precis som de där paren som avgudade varandra uppe på bioduken. Vad jag däremot hade kvar att lära var att saker och ting sällan 15


är så enkla som i de där anekdoterna som personerna i soffan med tindrande ögon delade med sig av. Med tiden lärde jag mig att de där historierna som gifta par berättar för det mesta blivit mer episka, romantiska, och polerats till en bländande lyster genom åren. Och såvida du inte gifter dig med din ungdomskärlek (om ens då), finns det oftast en bakomliggande historia som i sig inte är särskilt smickrande. Det finns människor och platser och händelser som man helst skulle vilja glömma eller åtminstone förklara bort. Till slut brukar man alltid kunna sätta en vacker etikett på det – som att det var ett lyckokast eller ödet. Eller också bestämmer man sig för att det bara är slumpen som avgör hur livet kommer att bli. Men oavsett vad man tror verkar det som om alla par har två historier – en redigerad version som berättas i soffan och en oklippt som helst bör lämnas därhän. Andy och jag var inget undantag. Andy och jag hade både och. Båda historierna började likadant. De började båda med ett brev som kom med posten en kvav och fuktig eftermiddag sommaren efter att jag tagit examen från high school, och bara några veckor innan jag skulle lämna min hemstad Pittsburgh för Wake Forest College – en vacker tegelbyggnad i North Carolina som jag hade upptäckt i en utbildningskatalog och valt eftersom de erbjudit mig ett generöst stipendium. Brevet innehöll diverse viktiga detaljer om kursplaner, studentrum och introduktionskurser. Sist men inte minst, innehöll det ett efterlängtat besked om min blivande rumskamrat, prydligt tryckt på en egen rad: Margaret ”Margot” Elizabeth Hollinger Graham. Jag studerade namnet, adressen och telefonnumret i Atlanta, Georgia, och blev både imponerad och förskräckt. Alla barn på den statliga skola där jag hade gått hade vanliga namn som Kim och Jen och Amy. Jag kände ingen som hette något som Margot (det stumma t:et skrämde mig mest), och jag kände då absolut ingen med två andranamn. Jag var övertygad om att Margot från Atlanta skulle 16


visa sig vara en sådan där vacker tjej som förekom i Wake Forests eleganta katalog, som hade pärlörhängen och bar blommiga Laura Ashley-klänningar när de gick på fotbollsmatcher. (Jag hade aldrig haft på mig något annat än jeans och munkjacka på idrottsevenemang.) Hon hade säkert pojkvän och jag föreställde mig att hon, när terminen var slut, hjärtlöst dumpade honom för att bli tillsammans med en sådan där lång och slank kille som kunde ståta med grekiska bokstäver på kläderna och som sprang barfota och kastade frisbee på innergården i samma katalog. Jag minns att jag rusade in med brevet för att berätta för Suzanne. Suzanne skulle börja sitt tredje år vid Penn State University och hade gedigen erfarenhet av rumskamrater. Hon var på sitt rum, lade precis på ett tjockt lager blå eyeliner och lyssnade på Bon Jovis ”Wanted dead or alive” på bergsprängaren. Jag läste upp Margots fullständiga namn och delade sedan med mig av mina farhågor på en dialekt som tagen ur Blommor av stål, en film som utgjorde referensram för min bild av södern. Jag lyckades till och med snitsigt lägga till några vita pelare, Scarlett O’Hara, och ett rågat mått betjänter. Det var mest på skoj, men samtidigt vällde en oro över att ha valt fel college upp inom mig. Jag borde ha valt Pitt eller Penn State som mina kompisar. Jag skulle bli en främmande fågel, en missanpassad nordstatare. Suzanne vände sig från helfigursspegeln, som stod i vinkel för att inte avslöja de sju kilo hon lagt på sig under sitt första år på universitetet och som hon inte lyckats bli av med, och sa: ”Du är usel på dialekter, Ellen. Det låter som om du är från England, inte Atlanta. Och herregud alltså, du kan väl ge henne en chans? Tänk om hon bara tog för givet att du skulle vara en tjej från någon industristad med noll koll på mode?” Hon skrattade och sa: ”Oj då, det skulle hon i och för sig ha rätt i!” ”Jättekul”, sa jag, men kunde inte låta bli att le. Ironiskt nog var min lynniga syster lättast att tycka om när hon retades med mig. Suzanne skrattade fortfarande när hon spolade tillbaka bandet 17


och brölade: ”I walked these streets, a loaded six string on my back!” Sedan tystnade hon mitt i och sa: ”Men allvarligt, den där tjejen kan ju vara dotter till en bonde. Och oavsett om hon är det eller inte så kanske du faktiskt kommer att gilla henne.” ”Brukar döttrar till bönder ha fyra namn?” kontrade jag. ”Man vet aldrig”, sa Suzanne med den allvetande tonen hos en storasyster. ”Man kan helt enkelt aldrig veta.” Men alla mina farhågor verkade besannas när jag några dagar senare fick ett brev från Margot som var skrivet med en fulländad, mogen skrivstil på blekt rosa brevpapper. Det ingraverade monogrammet i silver var snirkligt kursivt och efternamnets G var resligt och flankerades av ett M och ett H. Jag undrade vilken rik släkting hon hade förnärmat när hon uteslutit E:et. Tonen i brevet var översvallande (med totalt åtta utropstecken) men också underligt affärsmässig. Hon skrev att hon såg fram emot att träffa mig. Hon hade försökt att ringa mig flera gånger utan att lyckas (vi hade varken en funktion för samtal väntar eller en telefonsvarare, vilket jag tyckte var pinsamt). Hon skrev att hon skulle ta med sig ett litet kylskåp och en stereo (som spelade cd-skivor; jag hade inte övergivit kassettbanden än). Hon hoppades att jag ville ha matchande överkast. Hon hade hittat några söta Ralph Lauren-överkast i rosa och grågrönt och erbjöd sig att köpa varsitt åt oss om jag tyckte att det lät bra. Men om jag inte gillade rosa kunde vi alltid välja gult och duvblått som var ”en utsökt kombination”. Eller turkost och korallrött, som var ”minst lika behagligt”. Hon gillade inte grundfärger i inredning något vidare men i övrigt var hon öppen för förslag. Hon skrev att hon ”innerligt” hoppades att jag skulle njuta av återstoden av sommaren och undertecknade brevet med ”Hjärtliga hälsningar, Margot”, vilket underligt nog snarare kändes avmätt och sofistikerat än hjärtligt. Jag hade aldrig undertecknat mina brev med något annat än ”Hälsningar” eller ”Kram”, men jag tänkte att jag skulle testa ”Hjärtliga” för att se om det passade 18


mig. Det var bara den första i raden av gånger då jag skulle följa Margots exempel. Jag samlade mod till mig och ringde henne följande eftermiddag. Jag satt med ett anteckningsblock i knäet och höll ett krampaktigt grepp om pennan för att inte missa något, till exempel om hon föreslog att vi skulle köpa toalettartiklar i samma färgskala – för att allting bara måste gå i pastell. Ringsignalen gick fram två gånger och sedan svarade en mansröst. Jag antog att det var Margots pappa, eller kanske trädgårdsmästaren som tittat in för att dricka ett stort glas färskpressad juice. Med min bästa telefonröst frågade jag i korrekt ton efter Margot. ”Hon är i klubbhuset och spelar tennis”, svarade han. Klubbhuset, tänkte jag. Mitt i prick. Vi var också medlemmar i en klubb, åtminstone formellt sett, men det var egentligen bara grannföreningens gemensamma poolområde, som bestod av en liten, rektangulär bassäng med en kiosk i ena änden, en trampolin i den andra och som avgränsades av en kedja som löpte kring området. Jag var ganska säker på att Margots klubb var något helt annat. Jag föreställde mig rader av tennisbanor med grusunderlag, läckra smörgåsar som serverades på porslinsassietter, golfbanans böljande kullar där tårpilar, eller vad det nu kunde vara för träd som var typiska för Georgia, på måfå strötts ut i landskapet. ”Vill du att jag framför ett meddelande?” frågade han. Sydstastdialekten var diskret och gav sig bara till känna då och då. Jag tvekade, snubblade lite på orden, men presenterade mig sedan som Margots blivande rumskamrat. ”Nej, men hej! Jag heter Andy. Jag är Margots bror.” Och så var det med det. Andy. Min framtida makes namn – senare skulle jag få veta att det var smeknamn för Andrew Wallace Graham III. Andy fortsatte prata och berättade att han studerade vid Van19


derbilt University, men att hans bästa kompis hemifrån skulle läsa sista året vid Wake Forest, och att han och hans kompisar alldeles säkert skulle hjälpa oss att bli hemmastadda, dela med sig av det de visste om de olika lärarna och studentföreningarna, se till att vi inte hamnade i trubbel, och ”allt annat som var värt att veta”. Jag tackade honom för det och kände samtidigt hur jag slappnade av en aning. ”Ingen orsak”, sa Andy. ”Ja, Margot kommer i alla fall att bli glad över att du ringer. Jag vet att hon ville prata om överkast eller gardiner eller något. Jag hoppas verkligen att du gillar rosa.” ”Jaså. Jo. Jag älskar rosa”, sa jag ivrigt. Det var en nödlögn som skulle återberättas i åratal och till och med tas upp i Andys tal till bruden när vi övade inför bröllopsmiddagen, till Margots och våra närmaste vänners förtjusning, eftersom de alla visste att jag trots mina feminina sidor knappast var särskilt tjejig. ”Jaha. Då så”, sa Andy. ”Då lär ni sväva som på rosa moln tillsammans.” Jag log och tänkte att oavsett vem Margot skulle visa sig vara hade hon i alla fall en väldigt trevlig bror. Det visade sig att jag hade rätt om både Andy och Margot. Han var trevlig och hon och jag var väldigt olika. Till att börja med såg vi helt olika ut. Hon var en nätt men kurvig, ljushyad och blåögd blondin. Jag var mörkhårig, brunögd och hade en hudton som gjorde att jag såg solbränd ut mitt i vintern, och jag var lång och spänstig. Vi såg båda bra ut, men Margot hade en mjukare, mer ombytlig framtoning medan jag med mina drag snarare kunde beskrivas som elegant. Våra bakgrunder hade heller inte kunnat vara mer olika. Margot bodde i ett stort och vackert hem som, med ägor som omfattade flera tunnland av skogskantad mark i den förmögnaste delen av Atlanta, knappast kunde räknas som annat än en herrgård. 20


9789137134321