Issuu on Google+

Mari Strachan

Jorden sjunger i B-dur

Översättning Lena Torndahl Forum

Strachan.indd 3

11-01-12 07.48.22


Citat i svensk översättning: s. 27, s. 38 ”Giv eller tag ej lån.” William Shakespeare, Hamlet, övers. Per Hallström, Stockholm 1925 s. 38 ”Som en viol ...” William Wordsworth, ”Lucy”, övers. Karl Asplund i Engelsk dikt från sex århundraden, Stockholm1975 s. 216 ”Det lyste i fönstren ...” R. L. Stevenson, ”När jag inte ville gå och lägga mig” ur Barnets lustgård. Dikter i tolkning av Karl Asplund, Stockholm 1967 s. 316, 321 ”Hur bittrare än ormens gadd det stinger”, William Shakespeare, Kung Lear, övers. C. A. Hagberg, Lund 1973

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel The Earth Hums in B flat Copyright © Mari Strachan 2009 Svensk utgåva enligt avtal med Canongate Books Ltd, 14 High Street, Edinburgh EH1 1 TE Omslagsfoto Getty Images Omslagsdesign Nina Leino/PdeR Tryckt 2011 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13430-7

Strachan.indd 4

11-01-12 09.15.02


l Tirion Gwyn, Sawel Hedd, Betsi Branwen a Twm Caradog. Caru chi!

Strachan.indd 5

11-01-12 07.48.22


Strachan.indd 6

11-01-12 07.48.22


Fรถrsta delen

Strachan.indd 7

11-01-12 07.48.22


Strachan.indd 8

11-01-12 07.48.22


1

Jag flyger i sömnen om nätterna. När jag var liten kunde jag flyga utan att sova, men det kan jag inte längre trots att jag övar och övar. Och efter det som jag såg i går natt vill jag allra helst flyga med vidöppna ögon. Mamma brukar säga att man aldrig får som man vill. Stämmer det? Gårdagskvällen började som vilken kväll som helst. Jag gick och lade mig och klädde av mig under täcket för att inte Buddy Holly skulle se mig och jag lade mitt skära storprickiga hårband på mitten av madrassen för att visa var gränsen går mellan våra sidor, och Bethan sa som vanligt: ”Jag vill ändå inte sova på din sida.” Men så fort hon började snarka vräkte hon ena armen över mitt ansikte och när jag nöp henne svängde hon benet över magen på mig. Så det var inte lätt att somna. Men när jag väl hade gjort det lät jag Bethan breda ut sig bäst hon ville över hela sängen medan jag svävade upp mot himlen, som svepte in mig i ett ljus som var lätt och varmt som ejderdun. Jag lyssnade till staden nedanför som andades sina ytliga nattandetag, in och ut, in och ut, medan jorden sjöng omkring mig. Jag kretsade en stund ovanför stadens husgytter. Husen klängde fast vid gatorna som om de skulle kunna rulla ända ner till havet och ramla i om de släppte taget. Men precis som vanligt släppte inte några hus taget i går natt och jag behövde inte rädda någon. Jag gjorde en gir och steg högt till väders för att inte krocka med den röda draken på den walesiska 9

Strachan.indd 9

11-01-12 07.48.22


flaggan, som smattrade mot flaggstången ovanför entrén till slottet. Sedan gjorde jag en störtdykning, lågsniffade över det kommunala bostadsområdet, korsade sandstranden och kom fram till havet, där luften alltid är tjock av salt som lämnar kvar en vit rand på läpparna. Det kändes som om jag just då hade lindat av en blå snodd från en chipspåse, öppnat den och slickat inuti. Havet andades också in och ut, dess bröst svällde vid varje andetag, tills jag halvt om halvt började bli rädd för att Leviatan i bibeln skulle dyka upp ur djupet och stänka ner mig med skum och fradga. Valar, tumlare, sjöjungfrur, tritoner, döda sjömän, fiskar, krabbor och små räkor … Havet är fullt av ögon som iakttar mig. Jag flyger aldrig långt bort från stranden. Om min stad vore en karta skulle det stå skrivet med guldfärgat bläck över viken Här finns det monster. Precis som vanligt om nätterna susade jag snabbt bort från havet och fortsatte i glidflykt över vägen som slingrar förbi dammen där baptisterna låter döpa sig och vattenreservoaren, högt upp bland kullarna bortom staden. När jag flög över dammen fick jag syn på en man som flöt där med utsträckta armar. Månen drunknade i hans ögon. Det var inte som det brukade vara om nätterna och i ren förskräckelse störtade jag ner i sängen igen, ovanpå Bethan. Jag kunde inte knuffa undan henne till hennes sida av sängen så att jag fick plats att lägga mig och därför klev jag upp, trots att det var tidigt på morgonen, och övade mig i vakenflygning. Det är kallt här nere i vardagsrummet och därför knäpper jag alla knapparna i koftan. Jag behöver komma högt upp, och pappas fåtölj är högst, men den är gammal och nedsutten och det är svårt att balansera i den. När jag får se en skymt av mig själv i spegeln ovanför öppna spisen är det en fågelskrämma som grimaserar mot mig. Den har magra armar som sticker ut på ömse sidor och rött hår som väller fram i strida strömmar 10

Strachan.indd 10

11-01-12 07.48.23


på huvudet. Pappa brukar säga att håret går i släkten, men då brukar mamma svara att det är synd att du också har den där näsan som går i släkten att dras med. Det är säkrast att inte titta i spegeln för länge, för då kan djävulen dyka upp i den och därför kniper jag ihop ögonen tills det känns som om fräknarna spricker på kinderna. Den bruna klockan på spishyllan tickar högt och kranen som pappa har lagat tre gånger dropp-dropp-droppar i köket. ”Flyg!” säger jag uppfordrande till mig själv. ”Flyg, flyg, flyg!” Ljuden blir långsamt allt svagare och med ens känner jag mig varm och tyngdlös. Jag ska just stiga till väders från pappas fåtölj, lätt som en ängel, men då hör jag ljudet av mammas tofflor som smäller i trappan och i nästa stund ramlar jag ner från fåtöljen. John Morris öppnar ena ögat och tittar på mig ur fåtöljen bredvid. ”Jag klarade det närapå”, viskar jag till honom. ”Jag lovar.” Han spinner, sveper svansen runt huvudet och sover vidare. Jag tar fram ”Tigern är lös” som jag har fått låna av faster Lol. Boken ligger under en sladdrig kudde i fåtöljen. Jag blåser bort några kexsmulor från sidorna, kryper ihop till en liten boll i pappas fåtölj och börjar läsa. Så fort mamma kommer in genom vardagsrumsdörren börjar hon vädra så eftertryckligt i luften att jag hör hur hårnålarna i de gula papiljotterna klirrar mot varandra. ”Så kallt det är. Det luktar sot här inne”, säger hon. ”Du kunde väl ha tänt brasan i stället för att hänga med näsan i en bok!” ”Jag tycker inte om att tända tändstickor. Det vet du ju.” ”Var inte fånig, Gwenni.” Mamma ställer sig på knä och börjar plocka bland de halvbrända vedträna. Finkorniga askmoln böljar runt henne. ”En flicka på tretton år”, säger hon och suckar. 11

Strachan.indd 11

11-01-12 07.48.23


Jag rätar på mig och lägger tillbaka boken under kudden. ”Tolv och ett halvt”, säger jag. Mamma ställer tillbaka den halvfulla asklådan på dess plats, skrynklar ihop lite tidningspapper till bollar som hon lägger i öppna spisen och staplar sedan tändved och tre vedträn i ett rutmönster ovanpå de hopskrynklade tidningsbollarna. Tändstickorna fräser och lågan slocknar, men så småningom tar papperet eld och vedträna börjar spraka. Mamma reser sig och skakar ut vecken på den blå satängmorgonrocken. En unken doft av Soir de Paris stiger upp från tyget tillsammans med ett askmoln. Jag försöker hålla andan men jag känner hur det dunkar ovanför ögonbrynen, som när spöket bultar i den droppande kranen, och nacken blir stel. Jag masserar den med kall hand och minns plötsligt vad jag såg i köket när jag klev upp. ”Det sitter en mus i fällan”, säger jag. ”Är den död?” ”Ja, jag tror det.” ”En död mus gör ingen skada.” ”Jag är inte rädd för den. Det är bara det att jag inte vill ta i den.” Mamma tar med sig den tomma vedkorgen ut i köket. Jag iakttar henne genom den öppna dörren och ser att hon sätter sig på huk vid råttfällan. John Morris följer efter, men hon föser undan honom med armbågen, lyfter upp fjädern som har legat över musens brutna rygg och tar upp den. ”Farmor sa att hon drog ut en mus i svansen ur fällan en gång. Den bara låtsades att den var död och plötsligt gjorde den helt om och bet henne i tummen”, berättar jag. Mamma bär ut liket genom köksdörren och slänger det i soptunnan. ”Usch, vilken otäcking”, säger hon och smäller igen locket. Sedan tvättar hon händerna under den droppande kranen och säger: ”Hämta kastrullen, Gwenni, jag ska hälla vatten 12

Strachan.indd 12

11-01-12 07.48.23


i den. Nu är brasan tillräckligt varm. Pappa undrar säkert varför han inte har fått te ännu.” Jag bär ut kastrullen i köket. Den gröna limfärgen på väggarna har börjat flagna och bildar ansikten med ögon som blickar förstulet och läppar som stramar över hemligheter. Det dyker upp nya ansikten där varenda dag. Jag försöker undvika att se på dem medan de iakttar mig. ”När jag var ute och flög i går natt såg jag något som skrämde mig, mamma”, säger jag. Mamma häller vatten i kastrullen och ställer den på elden i öppna spisen i vardagsrummet. Händerna darrar och vattnet skvimpar ut på vedträna så att de börjar fräsa. ”I dammen där baptisterna brukar döpa sig”, säger jag. ”Prata inte dumheter”, säger mamma. ”Har jag inte sagt åt dig att jag inte vill höra mer nonsens om att du kan flyga. Du har väl inte berättat det för någon annan?” ”Jag frågade faster Lol om hon kunde påminna sig att jag flög när jag var liten.” ”Hur många gånger måste jag säga till dig, Gwenni, att vi människor inte kan flyga?” ”Jamen, jag kommer ju ihåg det. Det gör jag! Faster Lol och du höll mig i händerna och svängde mig av och an och sedan släppte ni taget och då flög jag i väg utan att nudda vid marken. Så här!” Jag hukar mig ner och lägger armarna runt knäna. Mamma tar mig i armen och rycker mig omilt på fötter. ”Sluta! Sluta med det där!” ryter hon. Morgonrocken glider upp, hon drar den tätare om sig och tar ett darrande andetag. ”Hör nu noga på. Det där har inte hänt. Du har drömt det. Understå dig inte att säga något mer om flygning till någon!” ”Varför inte det?” Jag gnider mig på armen där mamma nöp mig. 13

Strachan.indd 13

11-01-12 07.48.23


”Vill du att folk ska tycka att du är konstig?” ”Konstig?” ”Ja, just det. Konstig. Vrickad. Dum i huvudet. Som Guto’r Wern.” Kastrullen släpper ut ett vänligt ångmoln som immar igen fönstret och stänger ute omvärlden. ”Ingen kommer att tycka att jag är lik Guto bara för att jag kan flyga i sömnen”, säger jag. ”Drömma är en sak för sig. Att påstå att man verkligen gör det är något helt annat. Vad sa faster Lol?” ”Hon sa att jag kanske var en häxa.” ”Förstår du nu vad jag menar?” säger mamma. Knogarna vitnar när hon drar åt skärpet på morgonrocken om midjan. Vattenkastrullen fräser och spottar ut stora ångmoln. ”Hämta tebrickan”, säger mamma och när jag kommer in med den i vardagsrummet tar hon den ifrån mig. Kopparna och faten skramlar på brickan. Det är ovanligt tidigt som mammas nerver är i sådant olag. Hon sätter ner brickan på bordet och lyfter sedan upp mjölkflaskan och håller den framför näsan på mig. ”Du har gett John Morris grädden ovanpå mjölken igen”, säger hon. ”Han tycker om den”, säger jag. ”Det gör vi allihop”, säger mamma. ”Jag har sagt åt dig flera gånger att inte slösa grädde på katten. Men jag talar för döva öron.” Hon ställer ner mjölkflaskan med en duns på brickan och lägger två små skopor te i kannan. Sedan lyfter hon kastrullen från elden, håller kastrullen en bit ifrån sig för att inte morgonrocken ska bli nedsotad och häller vatten i tekannan. ”Lova mig att du inte säger något om det här till någon”, säger hon. ”Om vad då?” säger jag. 14

Strachan.indd 14

11-01-12 07.48.23


När mamma ska sätta locket på tekannan börjar händerna darra igen. ”De här dumheterna om att du kan flyga.” ”Får jag inte ens säga det till Alwenna?” ”Nej, absolut inte”, säger mamma. ”Men hon är min själsfrände. När jag väl kommer underfund med hur man gör när man flyger vill jag visa henne det.” ”Nej, Gwenni. Det skulle snabbt sprida sig bland folk i det kommunala bostadsområdet. Lova nu och svär. Gör korstecknet!” Jag ritar ett stort kors över hjärtat. Men samtidigt lägger jag fingrarna i kors. Alwenna vet redan att jag flyger om nätterna. ”Jag lovar och svär”, säger jag. Sedan sjunker jag ner i pappas fåtölj och drar fram boken. Mamma sätter en stickad tehuv över kannan. ”Börja inte läsa! Du måste sätta fart nu.” ”Varför det? Jag kan inte bädda sängarna eftersom pappa och Bethan fortfarande ligger och sover.” ”Det kan Bethan göra i dag. Jag har lovat mrs Evans på Brwyn Coch att du ska se efter deras döttrar på förmiddagen.” ”Jag avskyr att gå till Brwyn Coch.” ”Var inte fånig. Du tycker ju om barnen.” ”Men jag tycker inte om mr Evans.” ”Gillar du inte Ifan Evans?” Mamma slutar hälla mjölk i kopparna. ”Det är en underbar människa och en mycket respektabel person. Det var enbart för att göra honom en tjänst som jag lovade att du skulle sitta barnvakt åt hans fru Elin.” ”Han är alldeles högröd i ansiktet.” ”Han kan inte hjälpa att han är röd i ansiktet, Gwenni. Det är han därför att han är ute på åkern hela dagarna.” ”Han ser ut som ett av krusen där uppe som liknar tjocka gubbar med trekantiga hattar på huvudena.” 15

Strachan.indd 15

11-01-12 07.48.23


Mamma kastar en blick på de tre krusen som står på hyllan ovanför spegeln. Genast låtsas gubbkrusen att de inte tittar på kinestanten som mamma och pappa fick i bröllopspresent av sin best man, som dog i kriget. Kinestanten står på ett litet bord och har inte några kläder på sig, inte ens underbyxor. När de tjocka gubbarna ser på henne glömmer de att röka pipa och dricka ur krusen som de håller i handen och de pussiga kinderna blir allt rödare och ögonen allt svartare. ”Mr Evans varken röker eller dricker”, säger mamma. ”Det får man inte göra om man är syssloman i kapellet.” ”Måste jag gå dit?” säger jag. ”Jag sa att du skulle vara där vid halvtiotiden”, säger mamma. ”Mrs Evans ska till tandläkaren, mr Price. Han är i stan den här förmiddagen, men bara i några timmar. Så skynda dig nu.” ”Tvinga mig inte att gå dit, mamma.” Mamma lyfter upp tekannan och häller en ångande brun stråle i den ena koppen efter den andra. ”Fåna dig inte”, säger hon. ”Drick upp teet, borsta håret och sätt på dig gummistövlarna.” ”Det regnar ju inte.” ”Det är fortfarande blött i markerna efter snösmältningen. Nu tar jag med mig en kopp te till pappa och så väcker jag Bethan. När jag kommer ner igen ska du ha satt på dig stövlarna och vara klar att ge dig av.” Mamma tar den största koppen och fatet, där det står ”Gåva från Llandudno” med guldbokstäver, och öppnar dörren till vardagsrummet. Koppen skramlar mot fatet. Hon kastar en blick på mig över axeln. ”Du måste gå dit”, säger hon. Dörren slår igen bakom henne och jag hör hur tofflorna smäller i trappan hela vägen ända upp till sovrummet.

16

Strachan.indd 16

11-01-12 07.48.23


2

När jag flyger över staden om natten är allt stilla och fönstren i husen och i affärerna är tomma och blanka av sömn. När jag vandrar gatan fram den här förmiddagen kivas kråkorna på slottet om brödsmulorna utanför bageriet och en gulröd katt sitter på slaktar Jones fönsterbräde och fryner på nosen åt stanken från de hundratals leverbullar som står på spisen hemma hos folk. Mamma har sagt att alla äter leverbullar till middag på lördagarna. Butiksskyltarna vajar gnällande av och an i vinden och spetsgardinerna i fönstren dras åt sidan när jag går förbi. Fingrarna är kladdiga av mammas björnbärssylt som är lös och rinnig till skillnad från farmors sylt. Mamma har sagt att det är ohyfsat att äta på gatan, men jag lyckades hinna undan med syltsmörgåsen innan hon hade kommit ner för trappan igen. Just som jag slickar mig om fingrarna vinkar mr Pugh åt mig bakom den höga disken i affären där han står omgiven av pyramider med konserver, fulla av mat från fjärran länder. Mr Pugh kommer inte att tala om för mamma att jag har varit ohyfsad. Han ger mig ofta chokladkex ur trasiga-kex-burken som jag äter upp på gatan när jag går ärenden åt mamma och farmor. Men mrs Llywelyn Pugh skulle nog berätta det för mamma. Mrs Llywelyn Pugh expedierar aldrig i affären och när hon går till kapellet har hon en död räv om halsen. När jag berättade om den döda räven för mamma sa hon: ”Var inte 17

Strachan.indd 17

11-01-12 07.48.23


fånig, Gwenni, det är inte någon död räv, det är en rävboa.” Mrs Llywelyn Pugh sitter två rader framför oss i kapellet och den döda rävens tassar och huvud hänger och dinglar på hennes rygg och ögonen av glas stirrar ihärdigt på mig. När jag går uppför backen ser jag ett par glasögon blänka till ovanför den vita spetsgardinen i Kitty Hawks vardagsrumsfönster. Alwenna brukar säga att nu ska vi ge henne något att titta på. Och på söndagarna, när hon har strumpor på sig, lyfter hon på kjolen och mixtrar med strumpebanden. På måndagsmorgnarna står Kitty Hawk och väntar på trappan utanför sitt hus och när mamma går förbi på väg till städningen av polishuset klagar hon gällt: ”Den där Alwenna har ingen skam i kroppen.” I sömnen flyger jag från foten av kullen över till dammen på ett litet kick. Det tar längre tid att gå dit till fots. Alwenna har sagt att de skotska baptisterna i Rehoboth-kapellet klär sig i vita lakan och sedan slänger deras pastor dem i vattnet i dammen och så är de döpta. I går natt var dammen full av vatten, precis som den brukar vara på vintern och då såg jag en man som flöt i vattnet. Armarna och benen var utsträckta som ett kors och den vita skjortan svällde som en ballong på vattenspegeln. Men det var de månblanka ögonen som skrämde mig och fick mig att ramla ner ur skyn. Var det en drunknad baptist? Eller en baptistvålnad? Flyter vålnader? Jag drar ihop ögonen till smala springor och kisar för att kunna se ner i dammen. Det finns ingen där. Vissa saker kan jag kanske bara se när jag flyger. Räcket runt dammens kanter är strävt av rost som färgar av sig på min kappa när jag lutar mig över det. Dammen har blivit av med vintervattnet och ser ut som träsket i en film som Alwenna och jag såg på bio. Jag fick mardrömmar efteråt och väckte allihop i familjen, till och med Bethan, och mamma sa: ”Jag behöver min skönhetssömn, Gwenni.” Vattnet i dammen luktar värre än slaktar 18

Strachan.indd 18

11-01-12 07.48.23


Jones leverbullar. Det är tur att jag är metodist och inte skotsk baptist. Solen smyger fram bakom ett moln. Jag blundar och lyfter ansiktet mot den. Solens stora gula öga ser rakt igenom mig. Vad ser solen? Ser den detsamma som jag gör när jag flyger? Jag undrar hur mycket klockan är. Om jag vore skeppsbruten som Robinson Kruse skulle jag kunna säga hur mycket klockan är med hjälp av solen. Om Robinson Kruse hade kunnat flyga skulle han ha kunnat ge sig av från den öde ön. När jag var liten och fick lust att flyga brukade jag sätta mig på huk och lägga armarna runt knäna så här och sedan lyfte jag från marken och gled fram i luften. Jag säger till mig själv: ”Flyg! Flyg, flyg, flyg!” Men det fungerar inte. Jag ramlar bara omkull. Om jag vore en ödla på Robinson Kruses öde ö kunde jag ha stannat kvar här hela dagen och gonat mig i det varma solskenet. Då skulle jag inte ha behövt gå till Brwyn Coch och träffa Ifan Evans som har så grova anletsdrag och ögon som är svarta och otäcka som slånbär. När jag berättade för mamma och pappa att Alwenna kallar honom för Blekansiktet skrattade pappa ända tills mamma gav honom en ogillande blick. ”Den där Alwenna har ingen skam i kroppen”, sa hon. Titta, gullvivorna vid dikesrenen har slagit ut och alldeles intill gömmer små violer sina huvuden i gräset. Jag ska plocka gullvivor till mamma på hemvägen och nu ska jag plocka en bukett violer och ta med till mrs Evans. Mrs Evans tycker om violer. Hon läste en dikt för oss i skolan som handlade om en flicka, blyg som en viol, och en gång gjorde hon muffins till en tebjudning i kapellet och ovanpå glasyren hade hon strött vackra kanderade violer. Jag kan fortfarande känna smaken av dem, söta och väldoftande och de kittlade som kolsyra på tungan. En bukett violer kommer att pigga upp henne innan hon går till tandläkare Price. 19

Strachan.indd 19

11-01-12 07.48.23


När jag var fem år drog mr Price ut alla tänder i underkäken på mamma. När hon kom hem satte hon sig på nedersta trappsteget och kved av smärta och tryckte pappas näsduk, som var genomdränkt av blod, mot munnen. Alwenna har sagt att mr Price måste ta ett glas whisky så att händerna blir stadiga innan han drar ut tänderna på folk. Det är därför som hans andedräkt luktar så sött. Pappa har sagt att det var värt smärtan, han har sagt att löständerna är mycket bättre än hans egna. Långt nere där stjälkarna på violerna lämnar marken är gräset svalt och vått. Jag plockar en massa violer på vägrenen och sätter några hjärtformade blad omkring och sedan virar jag ett långt grässtrå flera varv runt stjälkarna så att det blir en bukett. När jag tittar upp tornar muren runt reservoaren upp sig på andra sidan vägen. Förra sommaren låg ett dött får i reservoaren i flera veckor innan någon fick syn på det. Alwenna har sagt att det kröp larver ur kranarna hemma hos henne. Vid blotta tanken på detta vänder det sig i magen på mig. Där står mrs Williams och pratar med Guto’r Wern vid grinden till deras bondgård som heter Penrhiw. Alwenna har sagt att varenda människa vet att Gutos mamma tappade honom med huvudet före i golvet när han var spädbarn och att det är därför som han blev konstig när han blev stor. Nu är hans mamma död och han kan inte ta hand om sig själv fast han är vuxen. Guto sa en gång till mig att han kunde flyga och han försökte visa mig hur han gjorde, men det fungerade inte. Mamma har sagt att jag inte ska uppmuntra honom men pappa har sagt att det inte finns något ont i Guto och att han är som ett oskyldigt barn. Mrs Williams vinkar mig till sig och Guto vinkar han också. Den trasiga rockärmen fladdrar uppåt och nedåt som en kråkvinge. Mrs Williams puffar till honom och då går han därifrån medan han tuggar på smörgåsen som hon har gett honom. Vi ser efter honom där han 20

Strachan.indd 20

11-01-12 07.48.23


hoppar och skuttar nedför vägen till stan. ”Stackars pojke”, säger mrs Williams. ”Jag vet inte vad det ska bli av honom.” Hon ser på mig och säger: ”Är du på väg till Brwyn Coch i dag? Elin nämnde att hon skulle dra ut en tand. Hur står det till med farmor? Jag har inte sett till henne på flera veckor. Jag vet vad din farmor skulle ha svarat: Jag ska inte klaga, Bessie. Så brukar hon alltid säga, Gud välsigne henne. Jag ska inte klaga. Berätta för farmor att jag har kärnat smör och nu har jag massor av kärnmjölk. Jag vet att hon tycker om det. Du blir alltmer lik farmor för varje dag. Jaja, tiden går. Senast jag såg din faster Olwen var i julas när Silverbandet kom hit och spelade. Det måste bli rätt öronbedövande för din farmor att bo ihop med den där trumpetaren. Ska Elin få de där blommorna? Stå inte där och gapa med öppen mun, Gwenni! Du är sent ute redan som det är. Det är bäst att du springer resten av vägen.” Alwenna har sagt att mr Williams vrider upp sin fru om morgnarna. Hon har sagt att det märker man på att mrs Williams talar långsammare på eftermiddagarna och inte säger ett ljud på kvällarna. När jag berättade det för mamma sa hon åt mig att jag inte skulle vara dum. Grinden som leder in till Brwyn Coch gnäller när jag öppnar den som om den inte vill släppa in mig. När jag tar ett kliv ut i det höga gräset känner jag att vätan tränger in på sidorna av skorna. Jag glömde att ta på mig stövlarna. Lammen springer sin väg, bräker efter sina mammor och vickar med sina fåniga svansar. Pappa har sagt att Ifan Evans är bra på sitt jobb, han har sagt att Twm Edwards har tur som har fått tag i en karl som är så duktig på att sköta får. Alwenna har sagt att det beror på att Blekansiktet tycker om allt av honkön. När jag berättade det för mamma darrade hennes händer så mycket att hon tappade veckotidningen. ”Den där Alwenna har ingen skam i kroppen”, sa hon. Solen har försvunnit igen men det regnar inte och därför 21

Strachan.indd 21

11-01-12 07.48.23


tänker jag ta med mig barnen ut för att leka. Varför kommer det inte någon rök ur skorstenen på huset? Har mrs Evans redan gått hemifrån och tagit med sig Angharad och Catrin? Då kommer mamma att bli arg på mig. Jag knackar på den stora tunga ytterdörren. Mot börjar skälla bakom knuten. Hunden springer inte emot mig så då måste han vara bunden. Betyder det att Ifan Evans inte har gått i väg ännu för att ta hand om lammen? Jag hör att gässen snattrar i kätten bakom huset, men jag hör inte några människoröster. Just som jag lyfter handen för att knacka igen slås dörren upp. Mrs Evans står på tröskeln med förklädet för munnen. Blodet sipprar ut genom förklädestyget och ner på händerna. Hon ser ut som mamma gjorde när hon satt blodig och förgråten på nedersta trappsteget där hemma. Mrs Evans hår har lossnat ur silverkammarnas strama grepp och blicken är fylld av smärta. ”Å, har ni redan varit hos tandläkaren! Förlåt att jag kommer försent, mrs Evans. Nu blir nog mamma väldigt arg på mig”, säger jag och sträcker fram violbuketten mot hennes blodiga händer. ”Jag stannade till på vägen hit för att plocka blommor till er.”

22

Strachan.indd 22

11-01-12 07.48.23


9789137134307