9789137133843

Sl채pp inte taget

HARLAN COBEN SLAPP INTE TAGET

Översättning Jan Järnebrand

Tidigare utgivning: Berätta inte för någon Borta för alltid Ingen andra chans Ett enda ögonblick Den oskyldige Den enda lögnen

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel Hold tight Copyright © Harlan Coben 2008 Svensk utgåva enligt avtal med Lennart Sane Agency AB Omslagsbild Sebastien Tabuteaud/Arcangel Images Omslag Anders Timrén Tryckt 2009 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13384-3

Till minne av mina barns fyra far- och morföräldrar: Carl och Corky Coben Jack och Nancy Armstrong Vi saknar er alla väldigt mycket

Författarens anmärkning

All den teknologi som används i den här boken är verklig. Och inte bara det, all mjukvara och utrustning som beskrivs är lätt tillgänglig och kan köpas av vem som helst. Produktnamnen har ändrats, men allvarligt talat, vem kommer det att stoppa?

1 Marianne satt med sin tredje tequila och förundrade sig över sin gränslösa förmåga att förstöra allt som var bra i hennes patetiska liv när mannen bredvid henne ropade: ”Hör du, gullet, kreationism och evolution är fullkomligt förenliga.”

Hans spott landade på Mariannes hals. Hon gjorde en grimas och kastade en hastig blick på mannen. Han hade en stor, buskig mustasch som verkade hämtad direkt ur en porrfilm från sjuttiotalet. Han satt till höger om henne. Den alltför blekta blondin med sprött, halmfärgat hår som han försökte imponera på med sitt stimulerande raljerande satt till vänster om henne. Om det dåliga raggningsförsöket var en dubbelmacka så var Marianne det olyckliga pålägget.

Hon försökte strunta i dem. Hon stirrade på glaset som om det hade varit en diamant som hon funderade på till en förlovningsring. Marianne hoppades att det skulle få mustaschmannen och blondinen att försvinna.

Det gjorde det inte. ”Du är inte klok”, sa blondinen. ”Låt mig tala till punkt.” ”Okej, jag lyssnar. Men du är inte klok, tycker jag.”

Marianne sa: ”Skulle du vilja byta stol så att ni kan sitta bredvid varandra?”

Mustaschen lade en hand på hennes arm. ”Vänta ett tag, lilla damen, jag vill att du också ska höra det här.”

Marianne tänkte protestera, men det var kanske lättare att låta bli. Hon återgick till sin drink. ”Okej”, sa mustaschen, ”du känner till Adam och Eva, eller hur?” ”Visst”, sa blondinen.

9

”Köper du den historien?” ”Att han var den förste mannen och hon den första kvinnan?” ”Just det.” ”Fan heller. Gör du?” ”Ja, självklart.” Han strök sig över mustaschen som om den hade varit en liten gnagare som behövde lugnas. ”I Bibeln står det att det var så det gick till. Först kom Adam och sedan skapades Eva av hans revben.”

Marianne drack. Hon drack av många anledningar. För det mesta var det för att festa. Hon hade varit på alltför många ställen som det här, därför att hon ville träffa någon och hoppades att det skulle bli något mer. Men i kväll hade hon ingen lust att gå därifrån med en man. Hon drack för att döva känslorna och fan vet om det inte fungerade. När hon väl släppte taget var det idiotiska pladdret distraherande. Det dämpade smärtan.

Hon hade gjort bort sig.

Som vanligt.

Hela hennes liv hade varit en språngmarsch bort från allt som var riktigt och hyggligt, på jakt efter nästa ouppnåeliga fix – ett ständigt tillstånd av leda avbrutet av patetiska kickar. Marianne hade förstört någonting bra, och nu när hon hade försökt få tillbaka det, ja, då hade hon sabbat det också.

I det förflutna hade hon gjort dem som stod henne närmast illa. De utgjorde hennes exklusiva klubb av människor att känslomässigt lemlästa – de som hon älskade mest. Men tack vare den blandning av dumhet och själviskhet som hon hade ägnat sig åt på senare tid kunde hon numera lägga fullkomliga främlingar till listan över offer för massakern Marianne.

Av någon anledning verkade det värre att skada främlingar. Vi gör alla illa dem vi älskar, eller hur? Men det var dålig karma att göra oskyldiga illa.

Marianne hade förstört ett liv. Kanske mer än ett.

Varför?

För att skydda sitt barn. Det var vad hon hade trott.

Idiot. ”Okej”, sa mustaschen, ”Adam födde Eva eller hur fan termen lyder.” ”Sexistiskt skitprat”, sa blondinen. ”Men Guds ord.” ”Som har vederlagts av vetenskapen.”

10

”Vänta ett tag, sköna dam. Låt mig tala till punkt.” Han höll upp högerhanden. ”Vi har Adam” – sedan höll han upp vänsterhanden – ”och vi har Eva. Vi har Edens lustgård, eller hur?” ”Ja.” ”Så får Adam och Eva två söner, Kain och Abel. Och sedan dödar Abel Kain.” ”Kain dödar Abel”, rättade blondinen. ”Är du säker?” Han rynkade pannan och tänkte efter. Sedan ryckte han på axlarna. ”Skit samma. En av dem dör.” ”Abel dör. Kain dödar honom.” ”Är du säker?”

Blondinen nickade. ”Okej, då har vi Kain kvar. Frågan är då vem Kain fortplantade sig med?

Den enda tillgängliga kvinnan är Eva, och hon börjar bli gammal. Hur kunde då mänskligheten leva vidare?”

Mustaschen gjorde en paus som om han väntade på applåder. Marianne himlade med ögonen. ”Inser du dilemmat?” ”Kanske hade Eva ett barn till. En flicka.” ”Så han hade sex med sin syster?” frågade mustaschen. ”Visst. På den tiden låg alla med alla, eller hur? Adam och Eva var de första, menar jag. Det måste ha förekommit en del tidig incest.” ”Nej”, sa mustaschen. ”Inte?” ”Bibeln förbjuder incest. Svaret ligger i vetenskapen. Det är det jag menar. Vetenskap och religion kan verkligen samexistera. Det handlar bara om Darwins utvecklingslära.”

Blondinen verkade uppriktigt intresserad. ”Hur då?” ”Tänk efter. Vilka är våra förfäder enligt alla de där darwinisterna?” ”Primaterna.” ”Just det, babianerna eller aporna eller vad man vill kalla dem. Hur som helst blir Kain fördriven, och så vandrar han omkring ensam på den här underbara planeten. Är du med?”

Mustaschen knackade Marianne på armen och förvissade sig om att hon hörde på. Hon vände sig långsamt mot honom. Om du gör dig av med den där porrmustaschen, tänkte hon, så kanske det kan finnas något där.

11

Marianne ryckte på axlarna. ”Jag är med.” ”Bra.” Han log och höjde ett ögonbryn. ”Och Kain är en man, eller hur?”

Blondinen ville komma med i samtalet igen. ”Visst.” ”Med normala manliga drifter, eller hur?” ”Visst.” ”Han går alltså omkring. Och han känner sig uppåt. Känner sina naturliga drifter. Och en dag när Kain går genom en skog” – åter log han och strök sig över mustaschen – ”stöter han på en attraktiv apa. En gorilla.

Eller orangutang.”

Marianne stirrade på honom. ”Du skojar?” ”Nej. Tänk efter. Kain får syn på något ur apsläktet. De är människans närmaste släktingar, inte sant? Han kastar sig över en av honorna och de, ja, du vet.” Han förde ihop händerna i en tyst handklappning för den händelse att hon inte förstod. ”Och så blir primaten gravid.”

Blondinen sa: ”Vad äckligt.”

Marianne började vända sig tillbaka till sin drink, men mannen knackade henne på armen igen. ”Fattar du inte att det är så det måste ha gått till? Primaten får en unge.

Till hälften apa, till hälften människa. Den är aplik, men långsamt, med tiden, kommer den mänskliga dominansen att slå igenom. Förstår du?

Voilà! Evolution och kreationism har blivit ett.”

Han log som om han förväntade sig en guldstjärna. ”Låt oss reda ut det här”, sa Marianne. ”Gud är emot incest, men han förordar tidelag?”

Mannen med mustaschen gav henne en nedlåtande ”såja, såja”-klapp på axeln. ”Vad jag försöker förklara är att alla besserwissrar med vetenskapliga examina som tror att religionen inte är förenlig med vetenskapen saknar fantasi. Det är det som är problemet. Vetenskapsmän tittar bara i sina mikroskop. Religiösa fanatiker tittar bara på orden på papperet. Ingendera kan se skogen för alla träden.” ”Den skogen”, sa Marianne. ”Skulle det vara den som den attraktiva apan var i?”

Då förändrades stämningen. Eller kanske var det Mariannes inbillning.

Mustaschen slutade prata. Han stirrade på henne en lång stund. Marianne

12

gillade det inte. Det var något annorlunda här. Någonting konstigt. Hans ögon var som svart, ogenomskinligt glas, som om någon hade klämt dit dem på måfå, som om det inte fanns något liv i dem. Han blinkade och flyttade sig närmare.

Han studerade henne. ”Oj då, raring. Har du gråtit?”

Marianne vände sig mot kvinnan med det halmfärgade håret. Hon stirrade också. ”Dina ögon är röda, menar jag”, fortsatte han. ”Jag vill inte snoka eller så. Men jag menar, är du okej?” ”Jag mår bra”, sa Marianne. Hon trodde att hon kanske sluddrade en aning. ”Jag vill bara dricka i fred.” ”Visst, det förstår jag.” Han höjde händerna. ”Det var inte meningen att störa dig.”

Marianne höll blicken på sitt glas. Hon väntade på en rörelse i utkanten av synfältet. Den kom inte. Mannen med mustaschen stod kvar där.

Hon tog en ny, stor klunk. Bartendern torkade av en mugg med lugna och avspända rörelser som visade att han hade gjort det många gånger.

Hon väntade sig halvt om halvt att han skulle spotta i den som om det var en scen i en gammal västernfilm. Ljuset var dämpat. Bakom bardisken satt den vanliga mörka spegeln, så att man kunde spana in sina medgäster i ett disigt och därmed smickrande ljus.

Marianne tittade på mustaschmannen i spegeln.

Han blängde ilsket på henne. Hennes blick fastnade på de där livlösa ögonen i spegeln och hon kunde inte röra sig.

Den ilskna blicken förvandlades långsamt till ett leende och hon kände det som en kall fläkt mot halsen. Marianne såg hur han vände sig bort och gick ut, och när han gjorde det drog hon en suck av lättnad.

Hon skakade på huvudet. Kain som parade sig med en apa – säkert, grabben.

Hon sträckte ut handen efter sin drink. Glaset skakade. Trevligt tidsfördriv, den där idiotiska teorin, men hennes tankar kunde inte hålla sig borta från det otäcka särskilt länge.

Hon tänkte på vad hon hade gjort. Hade hon verkligen tyckt att det var en god idé den gången? Hade hon verkligen tänkt igenom det – det personliga pris hon nu skulle få betala, följderna för alla andra människor,

13

de liv som skulle komma att förändras för alltid?

Antagligen inte.

Resultatet hade blivit skador. Det hade blivit orättvisor. Det hade blivit blint raseri. Det hade blivit en brinnande, primitiv hämndlystnad. Och inget av den bibliska (eller evolutionära, för tusan) ”öga för öga”-principen.

Vad var det de hade kallat det som hon hade gjort?

Massiv vedergällning.

Hon slöt ögonen, gnuggade sig i dem. Hennes mage började kurra. Stress, föreställde hon sig. Hon slog upp ögonen. Baren verkade mörkare nu. Det började gå runt för henne.

Det var för tidigt för det.

Hur mycket hade hon druckit?

Hon högg tag i bardisken som man gör sådana här kvällar, när man ligger ner efter att ha druckit för mycket och sängen börjar snurra och man håller sig fast därför att centrifugalkraften håller på att slunga en ut genom närmaste fönster.

Kurrandet i magen blev intensivare. Sedan spärrade hon upp ögonen.

En blixt av smärta for genom buken. Hon öppnade munnen, men skriket ville inte komma ut – en blind smärta tryckte igen munnen. Marianne vek sig dubbel. ”Mår du inte bra?”

Blondinens röst. Hon lät väldigt avlägsen. Smärtan var fasansfull. Det värsta hon hade varit med om, ja, efter förlossningen. Att föda barn – Guds lilla test. Vet du vad? Den där lilla varelsen som du förväntas älska och bry dig om mer än dig själv? När den kommer ut kommer den att vålla en fysisk smärta som du inte kommer i närheten av att fatta.

Trevligt sätt att börja en relation, tycker du inte det?

Rakblad – det var vad det kändes som – högg i hennes inre som om de kämpade för att komma ut. Alla förnuftiga tankar flydde. Smärtan förtärde henne. Hon glömde till och med vad hon hade gjort, den skada hon hade vållat, inte bara nu, i dag, utan under hela sitt liv. Hennes föräldrar hade tärts och åldrats av hennes ansvarslöshet under tonåren. Hennes förste man hade knäckts av hennes ständiga otrohet, hennes andre man av hennes sätt att behandla honom, och så var det hennes barn, de få människor som hade varit hennes vänner under mer än några veckor, männen som hon utnyttjade innan de utnyttjade henne …

14

Männen. Kanske handlade även det om att ge igen. Att skada dem innan de skadade dig.

Hon var säker på att hon skulle kräkas. ”Toaletten”, lyckades hon få fram. ”Jag förstår.”

Blondinen igen.

Marianne kände att hon föll från barstolen. Starka händer stacks in i hennes armhålor och höll henne upprätt. Någon – blondinen – ledde henne mot den bakre delen av lokalen. Hon snubblade mot toaletten. Hon kände sig otroligt torr i halsen. Smärtan i magen gjorde det omöjligt att stå rak.

De starka händerna släppte henne inte. Marianne höll blicken riktad mot golvet. Mörkt. Hon kunde bara se sina egna fötter, som rörde sig hasande, nästan utan att lyftas. Hon försökte titta upp och såg dörren till toaletten inte långt framför sig; hon undrade om hon någonsin skulle komma dit.

Det gjorde hon.

Och hon fortsatte att gå.

Blondinen höll henne fortfarande under armarna. Hon styrde Marianne förbi toalettdörren. Marianne försökte slå till bromsarna. Hennes hjärna ville inte lyda order. Hon försökte ropa, tala om för sin räddare att de hade gått förbi dörren, men inte heller hennes mun ville fungera. ”Vi går ut den här vägen”, viskade kvinnan. ”Det kommer att bli bättre.”

Bättre?

Hon kände hur hennes kropp trycktes mot metallstången på en nödutgång. Dörren öppnades. Den bakre utgången. Det verkade vettigt, tänkte Marianne. Varför smutsa ner på toaletten? Bättre att göra det på en bakgata. Och få lite frisk luft. Frisk luft skulle kanske hjälpa. Frisk luft skulle kanske få henne att må bättre.

Dörren öppnades helt och slog i ytterväggen med en smäll. Marianne snubblade ut. Luften kändes verkligen bra. Inte underbar. Smärtan var kvar. Men kylan mot ansiktet kändes bra.

Det var då hon fick syn på bilen.

Bilen var en vit minibuss med tonade rutor. Bakdörrarna var öppna som en mun som väntade på att få uppsluka henne hel. Och där, alldeles bredvid dessa dörrar, stod mannen med den buskiga mustaschen. Nu tog han tag i Marianne och sköt in henne i bilen.

15

Marianne försökte spjärna emot, men det tjänade ingenting till.

Mustaschen slängde in henne som om hon hade varit en säck med torvmull. Hon landade med en duns på bilens golv. Han kröp in, stängde bakdörrarna och ställde sig över henne. Marianne rullade över på sidan och låg där i fosterställning. Det värkte fortfarande i magen på henne, men nu tog rädslan överhanden.

Mannen drog av sig mustaschen och log mot henne. Bilen började röra sig. Det måste vara blondinen som körde. ”Hej, Marianne”, sa han.

Hon kunde inte röra sig, kunde inte andas. Han satte sig bredvid henne, höjde knytnäven och slog henne hårt i magen. Även om smärtan hade funnits där förut gick den nu över i en annan dimension. ”Var finns bandet?” frågade han.

Och sedan började han göra henne riktigt illa.

16

2 ”Är ni säkra på att ni vill göra det här?”

Det finns tillfällen då man faller nedför en klippa. Det är som i en av de där tecknade filmerna där Gråben springer så fort han kan och fortsätter att springa också sedan han har ramlat över kanten. Så stannar han upp och tittar ner och inser att han kommer att störta till marken och att det inte finns något han kan göra för att förhindra det.

Men ibland, kanske för det mesta, är det inte så tydligt. Det är mörkt och man är nära stupet, men man rör sig långsamt, osäker på åt vilket håll man är på väg. Ens steg är försiktiga, men de är ändå blinda i natten. Man inser inte hur nära branten man är, att den mjuka jorden skulle kunna ge vika, att man skulle kunna halka till lite och plötsligt störta ner i mörkret.

Det var nu som Mike insåg att han och Tia var vid det stupet – när den här installatören, den här spolingen med hår som ett råttbo, spinkiga, övertatuerade armar och långa, smutsiga naglar, vände sig om och såg på dem och ställde den där förbannade frågan med en röst som var för olycksbådande för hans ålder. Är ni säkra på att ni vill göra det här?

Ingen av dem hörde hemma i det här rummet. Visst, Mike och Tia Baye (namnet uttalades som bye i goodbye) var i sitt eget hem, ett stort souterränghus i förorten Livingston, men det här rummet hade blivit fientligt territorium för dem – där var tillträde absolut förbjudet. Mike lade märke till att förvånande många saker från förr fanns kvar. Hockeytroféerna hade inte blivit undanplockade, men medan de tidigare hade dominerat rummet tycktes de nu huka sig längst bak på hyllan. Posters med Jaromir Jagr och den senaste favoriten Chris Drury satt fortfarande uppe, men de hade blekts av solen eller kanske av brist på uppmärksamhet.

17

Mike försjönk i minnen. Han kom ihåg hur hans son Adam brukade läsa Kalla Kårar och Mike Lupicas böcker om unga idrottare som segrade trots att de hade alla odds emot sig. Han brukade studera sportsidorna som en skriftlärd läser Talmud, särskilt hockeystatistiken. Han skrev till sina favoritspelare och bad om autografer och satte upp dem med häftmassa.

När de gick på Madison Square Garden brukade Adam absolut vilja att de skulle vänta vid spelarnas utgång på 32nd Street nära Eighth Avenue så att han kunde få deras autografer på puckar.

Allt det där hade försvunnit, om inte ur det här rummet så ur deras sons liv.

Adam hade växt ifrån det där. Det var normalt. Han var inte ett barn längre, han var alldeles för snabbt och definitivt på väg att bli vuxen. Men hans rum verkade ovilligt att hänga med. Mike undrade om det var en länk till det förflutna för hans son, om Adam fortfarande fann tröst i sin barndom. En del av Adam längtade kanske fortfarande efter att återvända till den tiden då han ville bli läkare som sin kära gamla pappa, då Mike var sin sons hjälte.

Men det var önsketänkande.

Datainstallatören – Mike kunde inte minnas vad han hette, Brett eller något sådant – upprepade frågan: ”Är ni säkra?”

Tia stod med armarna i kors. Hennes min var bister – det fanns ingen medgörlighet där. Hon såg äldre ut, tyckte Mike, men inte mindre vacker.

Det fanns ingen tvekan i hennes röst, bara ett stänk av förbittring. ”Ja, vi är säkra.”

Mike sa ingenting.

Det var ganska mörkt i deras sons rum, bara den gamla böjbara skrivbordslampan var tänd. De talade viskande, trots att det var uteslutet att de skulle ha blivit sedda eller hörda. Deras elvaåriga dotter Jill var i skolan.

Adam, deras sextonåring, var på skolresa. Han hade förstås inte velat följa med – sådana saker var för töntiga för honom numera – men resan var obligatorisk och till och med de slappaste av hans slappa kompisar skulle vara där så att de kunde klaga i kör över hur töntigt det var. ”Ni förstår väl hur det här fungerar?”

Tia nickade i takt med Mikes huvudskakningar. ”Mjukvaran kommer att registrera varenda tangenttryckning som er son gör”, sa Brett. ”Vid dagens slut paketeras informationen och en rapport

18

kommer att mejlas till er. Den kommer att visa er allt – varenda webbsida han har besökt, vartenda mejl han har skickat eller tagit emot, vartenda snabbmeddelande. Om Adam gör en Power Point-presentation eller skapar ett Worddokument kommer mjukvaran att visa er den också. Allt. Ni skulle kunna övervaka honom i realtid om ni ville. Klicka bara på det här alternativet.”

Han pekade på en liten ikon med orden live spy! i en röd explosion.

Mikes blick svepte över rummet. Hockeytroféerna hånade honom. Mike var förvånad över att Adam inte hade plockat undan dem. Mike hade spelat collegehockey på Dartmouth. Han blev draftad av New York Rangers, spelade i klubbens farmarlag Hartford och fick till och med delta i två NHL-matcher. Han hade fört sin hockeypassion vidare till Adam. Adam hade börjat åka skridskor när han var tre. Han blev målvakt i juniorhockeyn. Den rostiga buren stod fortfarande där ute på uppfarten, men nätet hade trasats sönder av väder och vind. Mike hade ägnat många trevliga timmar åt att skjuta puckar mot sin son. Adam hade varit fantastisk – med säkerhet en toppkandidat till collegeligan – och så för ett halvår sedan hade han slutat.

Utan vidare. Adam lade ifrån sig klubban och benskydden och masken och sa att han var färdig.

Var det där det började?

Var det det första tecknet på att det började gå utför för honom, på att han började dra sig undan? Mike försökte sätta sig över sin sons beslut, försökte undvika att bli som så många pådrivande föräldrar som tycktes sätta likhetstecken mellan skicklighet i olika sporter och ett framgångsrikt liv, men sanningen var den att Mike hade tagit det hårt.

Men Tia hade tagit det ännu hårdare. ”Vi håller på att förlora honom”, sa hon.

Mike var inte så säker. Adam hade drabbats av en oerhörd tragedi – en kamrats självmord – och visst utvecklade han en viss tonårsångest. Han var vresig och tystlåten. Han tillbringade all tid på sitt rum, för det mesta vid den förbannade datorn. Han ägnade sig åt fantasyspel eller snabbmeddelanden eller vem vet vad. Men stämde det inte in på de flesta tonåringar?

Han talade knappt med dem, svarade sällan, och när han gjorde det blev det bara en grymtning. Men återigen – var det så onormalt?

Det var hennes idé, den här övervakningen. Tia var brottmålsadvokat

19

vid Burton & Crimstein på Manhattan. Ett av de fall som hon hade arbetat med gällde en penningtvättare vid namn Pale Haley. Haley hade avslöjats av FBI när de övervakade hans internetkorrespondens.

Brett, installatören, var datatekniker på Tias advokatbyrå. Mike stirrade nu på Bretts smutsiga naglar. Naglarna rörde vi Adams tangentbord. Det var vad Mike tänkte gång på gång. Den här killen med dessa motbjudande naglar var i deras sons rum och gjorde som han ville med Adams högst värderade ägodel. ”Det är strax klart”, sa Brett.

Mike hade besökt E-SpyRights webbsida och sett det första säljmeddelandet med stora, feta bokstäver: BLIR DINA BARN ANTASTADE AV PEDOFILER? BLIR DU BESTULEN AV DINA ANSTÄLLDA? Och sedan, med ännu större och fetare bokstäver, det argument som Tia köpte: DU HAR RÄTT ATT VETA! Det fanns en rad omdömen på hemsidan: ”Er produkt räddade min dotter från en förälders värsta mardröm – ett sexuellt odjur! Tack, E-SpyRight!”

Bob, Denver, Colorado ”Jag upptäckte att min mest betrodde medarbetare stal från vårt kontor. Det kunde jag inte ha gjort utan er mjukvara!”

Kevin, Boston, Massachusetts Mike hade gjort motstånd. ”Det är vår son”, hade Tia sagt. ”Jag vet. Tror du att jag inte vet det?” ”Är du inte orolig?” ”Naturligtvis är jag orolig. Men.”

20

”Men vad då? Vi är hans föräldrar.” Och sedan tillade hon som om hon hade läst hans tankar: ”Vi har rätt att veta.” ”Har vi rätt att inkräkta i hans privatliv?” ”För att skydda honom? Ja. Han är vår son.”

Mike skakade på huvudet. ”Vi har inte bara rätt att göra det”, sa Tia och gick närmare honom. ”Det är vårt ansvar.” ”Visste dina föräldrar allt du gjorde?” ”Nej.” ”Hur var det med allt du tänkte? Alla samtal du hade med dina kompisar?” ”Nej.” ”Det är det vi talar om här.” ”Tänk på Spencer Hills föräldrar”, kontrade hon.

Det fick honom att tystna. De såg på varandra.

Hon sa: ”Om de kunde göra om det, om Betsy och Ron fick tillbaka Spencer …” ”Det kan man inte göra, Tia.” ”Nej, lyssna på mig. Om de måste göra om det, om Spencer levde, tror du inte att de skulle önska att de hade hållit reda på honom lite bättre?”

Spencer Hill, en av Adams klasskamrater, hade begått självmord för fyra månader sedan. Det hade naturligtvis varit fasansfullt, och Adam och hans klasskamrater hade tagit det hårt. Mike påminde Tia om den saken. ”Tror du inte att det förklarar Adams uppförande?” ”Spencers självmord?” ”Naturligtvis.” ”Jo, i viss mån. Men du vet att han redan hade börjat förändras. Det skyndade bara på utvecklingen. ” ”Så om vi ger honom lite mer svängrum kanske …” ”Nej”, sa Tia, och hennes tonfall satte stopp för all vidare diskussion. ”Den tragedin kanske gör Adams uppförande mer begripligt – men den gör det inte mindre farligt. Om något så är det precis tvärtom.”

Mike funderade på det. ”Vi borde tala om det för honom”, sa han. ”Va?” ”Vi borde tala om för Adam att vi övervakar det han gör på nätet.”

Hon gjorde en grimas. ”Vad är det för poäng med det?”

21

”Så att han vet om att han är övervakad.” ”Det här är inte som att låta en polisbil följa efter dig för att du inte ska överträda fartgränsen.” ”Det är precis vad det är.” ”Han kommer bara att göra vad det nu är han gör hemma hos en kompis eller använda ett internetkafé eller något.” ”Och? Du måste tala om det för honom. Adam lägger sina privata tankar i den där datorn.”

Tia gick ett steg närmare honom och lade en hand på hans bröst. Fortfarande, efter alla dessa år, påverkades han av hennes beröring. ”Han har problem, Mike”, sa hon. ”Märker du inte det? Din son har problem. Han kanske dricker eller använder droger eller vem vet vad. Sluta upp med att gömma huvudet i sanden.” ”Jag gömmer inte huvudet någonstans.”

Hennes röst var nästan en vädjan. ”Du vill göra det enkelt för dig. Tror du att Adam bara ska växa ifrån det här?” ”Det är inte det jag säger. Men tänk efter. Det här är ny teknologi. Han lägger ner sina hemliga tankar och känslor där. Skulle du ha velat att dina föräldrar visste allt sådant om dig?” ”Det är en annan värld nu”, sa Tia. ”Är du säker på det?” ”Vad kan det göra för skada? Vi är hans föräldrar. Vi vill hans bästa.”

Mike skakade på huvudet igen. ”Man vill inte veta allt som en människa tänker”, sa han. ”Vissa saker bör förbli privata.”

Hon tog sin hand ifrån honom. ”En hemlighet, menar du?” ”Ja.” ”Menar du att en människa har rätt till sina hemligheter?” ”Naturligtvis har hon det.”

Då såg hon på honom på ett konstigt sätt, och han gillade det inte. ”Har du hemligheter?” frågade hon. ”Det var inte det jag menade.” ”Har du hemligheter för mig?” frågade Tia igen. ”Nej. Men jag vill inte att du ska veta varenda tanke jag har heller.” ”Och jag vill inte att du ska veta vad jag tänker.”

De tystnade båda två efter de replikerna, innan hon tog ett steg tillbaka.

22

”Men om jag har att välja mellan att skydda min son och att respektera hans privatliv”, sa Tia, ”så kommer jag att skydda honom.”

Diskussionen – Mike ville inte rubricera den som ett gräl – pågick en månad. Mike försökte locka tillbaka sonen till dem. Han bad Adam följa med till gallerian, till spelhallen, till och med på konserter. Adam vägrade.

Han höll sig hemifrån hur länge som helst, och utegångsförbud struntade han i. Han slutade komma ner och äta middag. Hans betyg sjönk. De lyckades få honom att besöka en terapeut en gång. Terapeuten trodde att det kunde vara fråga om depressiva tendenser. Han talade om eventuell medicinering men ville först träffa Adam på nytt. Adam vägrade med eftertryck.

När de insisterade på att han skulle gå till terapeuten igen rymde Adam hemifrån och var borta i två dygn. Han vägrade att svara på mobilen. Mike och Tia blev utom sig. Det visade sig att han bara hade hållit sig gömd hemma hos en kompis. ”Vi håller på att förlora honom”, hade Tia sagt igen.

Och Mike sa ingenting. ”När allt kommer omkring är vi bara deras vårdare, Mike. Vi har dem en kort tid och sedan lever de sina liv. Jag vill bara att han ska leva och ha hälsan tills vi släpper honom. Resten kommer an på honom.”

Mike nickade. ”Okej då.” ”Är du säker?” sa hon. ”Nej.” ”Inte jag heller. Men jag tänker hela tiden på Spencer Hill.”

Han nickade igen. ”Mike?”

Han såg på henne. Hon log mot honom; det var det sneda leende som han hade sett för första gången en kall höstdag på Dartmouth. Det leendet hade borrat sig in i hans hjärta och stannat där. ”Jag älskar dig”, sa hon. ”Och jag älskar dig.”

Och med de orden kom de överens om att spionera på sitt äldsta barn.

23

3 Till att börja med hade det inte kommit något riktigt graverande eller avslöjande snabbmeddelande eller mejl. Men det förändrades dramatiskt tre veckor senare.

Snabbtelefonen i det bås som var Tias arbetsrum surrade.

En sträv röst sa: ”I mitt rum nu.”

Det var Hester Crimstein, den högsta chefen på advokatbyrån. Hester kallade alltid själv på sina underlydande, bad aldrig sin assistent göra det.

Och hon lät alltid lite förbannad, som om man redan borde ha vetat att hon ville träffa en så att man på något magiskt sätt kunde ha materialiserats utan att hon hade behövt öda tid på att använda snabbtelefonen.

För ett halvår sedan hade Tia återgått till sitt arbete som advokat på advokatbyrån Burton & Crimstein. Burton hade dött för många år sedan.

Crimstein, den ryktbara och mycket fruktade advokaten Hester Crimstein, var i hög grad vid liv och den som styrde verksamheten med järnhand.

Hon var internationellt känd som expert på allt som hade med brott att göra och hade till och med sitt eget tv-program på truTV med det fyndiga namnet ”Crimstein on Crime”.

Hester Crimstein snäste – hennes röst var alltid snäsig – i snabbtelefonen: ”Tia?” ”Jag är på väg.”

Hon lade ner E-SpyRight-rapporten i den översta skrivbordslådan och gick genom korridoren med de inglasade tjänsterummen på ena sidan, de soliga rum där delägarna satt, och de kvava skrubbarna på den andra.

Burton & Crimstein hade ett totalt kastsystem med en enda härskare. Det fanns delägare, visst, men Hester Crimstein lät inte någon av dem få med sitt namn i brevhuvudet.

24

Tia kom fram till den rymliga hörnsviten. Hesters assistent tittade knappt upp när hon gick förbi. Hesters dörr var öppen. Det brukade den vara. Tia stannade och knackade på väggen bredvid dörren.

Hester gick fram och tillbaka. Hon var en liten kvinna, men hon såg inte liten ut. Hon verkade kompakt och kraftfull och liksom farlig. Hon vankade inte av och an, hon snarare marscherade. Hon utstrålade hetta, en känsla av makt. ”Du måste ta upp ett vittnesmål i Boston på lördag”, sa hon utan omsvep.

Tia steg in i rummet. Hesters hår var alltid krulligt och hade ett slags artificiell mörkblond färg. På något sätt gjorde hon ett intryck av att vara hårt pressad och ändå fullkomligt samlad. Vissa människor fångar ens uppmärksamhet – Hester Crimstein tycktes faktiskt ta en i rockslagen och skaka en och tvinga en att stirra henne i ögonen. ”Visst, inga problem”, sa Tia. ”Vilket fall?” ”Beck.”

Tia kände till det. ”Här är pärmen. Ta med dig den där dataexperten. Killen med den hemska hållningen och tatueringarna som man kan få mardrömmar av.” ”Brett”, sa Tia. ”Just det, han. Jag vill gå igenom killens privata dator.”

Hester räckte pärmen till henne och fortsatte att gå fram och tillbaka.

Tia kastade en blick i den. ”Det här är vittnet i baren, eller hur?” ”Precis. Flyg upp i morgon. Åk hem och läs på.” ”Okej, inga problem.”

Hester stannade. ”Tia?” Tia hade stått och bläddrat i mappen. Hon försökte hålla tankarna på fallet, på Beck och det här vittnesmålet och chansen att få resa till Boston.

Men den där förbannade E-SpyRight-rapporten trängde sig ideligen på.

Hon såg på sin chef. ”Är det något du går och tänker på?” frågade Hester. ”Bara det här vittnesmålet.”

Hester rynkade ögonbrynen. ”Bra. För den här killen ljuger som en häst travar. Förstår du.” ”Och du vill att jag ska bevisa det?” ”Nej.”

25

”Nej?” ”Tvärtom, faktiskt.”

Tia rynkade pannan. ”Jag förstår inte. Du vill inte att jag ska bevisa att han ljuger som en häst travar?” ”Precis.”

Tia ryckte lite på axlarna. ”Skulle du vilja förklara dig närmare?” ”Med förtjusning. Jag vill att du ska sitta där och nicka rart och ställa en miljon frågor. Jag vill att du ska ha på dig något åtsittande och kanske till och med djupt urringat. Jag vill att du ska le mot honom som om du var på en första date och tyckte att allt han sa var fascinerande. Det får inte finnas någon skepsis i ditt tonfall. Varje ord han säger är dagsens sanning.”

Tia nickade. ”Du vill att han ska tala fritt.” ”Ja.” ”Du vill få allting nedskrivet. Hela hans historia.” ”Ja igen.” ”Så att du kan sätta dit den skitstöveln senare i rätten.”

Hester höjde ett ögonbryn. ”Och med den bravur som Crimstein är berömd för.” ”Okej”, sa Tia. ”Det är uppfattat.” ”Jag tänker servera hans pungkulor till frukost. Ditt jobb, för att hålla fast vid den här metaforen, blir att köpa hem specerierna. Klarar du det?”

Den där rapporten från Adams dator – hur skulle hon hantera den?

Kontakta Mike, till att börja med. Sätta sig ner, gå igenom den, fundera ut vad de borde göra härnäst … ”Tia?” ”Ja, det klarar jag.”

Hester stannade upp. Hon tog ett steg mot Tia. Hon var minst femton centimeter kortare, men återigen kändes det inte så för Tia. ”Vet du varför jag valde dig till den här uppgiften?” ”Därför att jag har avlagt examen vid Columbia Law School, därför att jag är en jäkligt bra advokat och därför att du under det halvår jag har varit här knappt har gett mig en enda arbetsuppgift som skulle ha varit en utmaning för en rhesusapa?” ”Nej.” ”Varför, i så fall?” ”Därför att du är gammal.”

26