9789137133478

De modigas rike

Tamara McKinley

De modigas rike

Översättning Louise Thulin

Forum

Tidigare utgivning Matildas sista vals Jakaranda Stormblomma Den svarta opalen I stormens öga Drömmarnas land Landet bortom haven

Citatet på motstående sida är hämtat ur ”Giaurn”, svensk tolkning av C.V.A. Strandberg.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

Engelska originalets titel A Kingdom for the Brave Copyright © Tamara McKinley 2008 Karta copyright © Raymond Turvey 2008 Omslagsfoto Jill Battaglia/Arcangel Images Omslagsdesign Anders Timrén Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping med 11/13 Caslon Tryckt 2008 hos ScandBook i Falun ISBN 978-91-37-13347-8

Du luftstreck, som har alstrat fram en oförgätlig hjältestam, land för odödliga bedrifter, de frias hembygd, ärans grifter!

Lord Byron 1788–1824

Till Liam, Brandon, Brett och Fiona.

Jag hoppas att ni aldrig glömmer de pionjärer, äventyrare och straffångar som modigt kämpade för välstånd och frihet i Australien.

ive r

mot Brisbane

y sbur e k Haw

R

Windsor

Parramatta Watsons Bay

Sydney Bankstown

AUSTRALIEN

Botany Bay N

FÖRORD

Berättelsen om de tre familjerna Collinson, Cadwallader och Penhalligan är påhittad men utspelar sig i histor iskt riktig miljö. Egentligen upptäcktes Brisbane River först senare, men jag har medvetet använt namnet för att ge läsaren lite geografiskt perspektiv. Samma sak gäller Balmain, där marken inte delades ut förrän år 1800.

De räder som gjordes av Tedbury och Pemulwuy liksom de irländska upproren och den så kallade romrevolten mot guvernör William Bligh finns dokumenterade i historieböckerna. Upprorsledarna Johnston och Cunningham och stackars Fitzgerald och Paddy Galvin är historiska personer, precis som fader Dixon, major Johnston och prygelprästen Marsden.

Jag har använt en del ord som numera med rätta betraktas som rasistiska och nedsättande. De är medtagna för att de ingick i tidens språkbruk och återspeglar den avskyvärda inställning som då rådde.

Det är alltså inte min avsikt att väcka anstöt.

9

PROLOG

Spovens rop

Brisbane River 1795 De åtta ryttarna hade redan varit på väg ett bra tag trots att det fortfarande var långt till gryningen. Edward Cadwallader betraktade himlen. Månen gömde sig bakom tjocka moln. Det var en perfekt natt för att döda.

Patrullen rörde sig nästan ljudlöst i den tysta vildmarken; hästarnas hovar var omlindade med säckväv och soldaterna visste bättre än att prata eller röka. Det var inte första gången Edward var ute på liknande uppdrag. Ändå kände han sig alltid lika upphetsad inför en räd och tanken på vad som väntade gjorde honom allt otåligare.

Uppmärksamt studerade han omgivningarna. På sidorna reste sig branta berg med spetsiga toppar och stenbumlingar och träddungar avtecknade sig som dunkla skuggor i mörkret. Hästen ryckte till då något litet djur kilade genom undervegetationen och han tog ett fastare grepp om tyglarna. De närmade sig nu och han var spänd som en fiolsträng, för minsta ljud kunde röja dem.

Edward kastade en blick på männen som villigt följde honom på dessa nattliga räder och flinade mot sin gråhårige sergeant. Han och Willy Baines hade tagit värvning i New South Wales-kåren samtidigt och en gång delat en fängelsecell. Den äldre mannen hade stått bredvid honom i förhörsbåset då de stod åtalade för att ha våldtagit en kvinna och senare hade de firat segern tillsammans. De tänkte likadant och var precis lika blodtörstiga, och Edward betraktade Willy som sin närmaste vän trots att den sociala klyftan mellan dem var enorm.

Efter flera timmars ritt i mörkret hade ögonen vant sig och blicken var skarp då han spanade ut i natten. Han kunde lita på att soldaterna skulle tiga som muren då de återvände till Sydney. Även om det var 11

allmänt känt att de svarta tvingades bort från sina hett eftertraktade landområden, så var det inte något som diskuterades öppet. Ju mindre folk visste om de militära metoder som användes för att fördriva infödingarna, desto bättre. Och var det egentligen någon som brydde sig om det?

Området kring Hawkesbury River var redan rensat och trots att den aboriginske upprorsmakaren Pemulwuy fortfarande var på fri fot kände Edward sig övertygad om att det inte skulle dröja många veckor förrän han och hans son Tedbury blev fasttagna och skjutna. Nu hade Edward i uppdrag att rensa stränderna längs Brisbane River från de sista i turrbal- och eorastammarna.

Det var spännande tider och Edward befann sig mitt i händelsernas centrum. Under åren i vildmarken hade han lärt sig en hel del och upptäckt tjusningen i att jaga svartingar. Edwards rykte och den stora aktning hans män hyste för honom hade sipprat ner till myndigheterna i Sydney. Trots sitt syndaregister hade han befordrats till major med ansvar att utrota den svarta ohyran och hade dessutom fått löfte av kårens befälhavare om att hans förvisning skulle förkortas med två år. Livet var härligt och han såg fram emot att återvända till Sydney, så att han kunde skapa sig en förmögenhet och bygga ett elegant hus som alla skulle avundas honom.

Tanken på att ligga med en vit kvinna gjorde honom ännu mer upphetsad, för infödingskvinnorna stank och slogs ofta som vildkatter. Även om han gillade utmaningar och hade funnit de svarta exotiska föredrog han doften av vit hud.

Så riktade han tankarna mot den förestående räden. När den var avklarad skulle han få gott om tid att tänka på kvinnor, men nu måste han hålla huvudet kallt om de inte skulle råka ut för ett bakhåll. Svartingarna var visserligen okunniga vildar, men det var deras land och de hittade bättre här än den mest vältränade soldat.

Patrullen förflyttade sig tyst genom vildmarken och höll hela tiden utkik efter krigare som kunde finnas gömda i skuggorna. Då himlen ljusnade och övergick i blygrått steg spänningen. Nu befann de sig bara en dryg kilometer från lägret och det här var den farligaste delen av uppdraget.

Edward höll in hästen, svingade sig ur sadeln och väntade tills de andra hade samlats omkring honom. ”Ni vet väl vad ni ska göra?”

Rösten var en knappt hörbar viskning.

12

De nickade. Allt hade planerats in i minsta detalj några dagar tidigare och de hade fria händer med de kvinnor de tog till fånga. ”Ladda musköterna”, beordrade Edward, ”och kom ihåg, inga överlevande!” ”Hur gör vi med svartingarnas yngel?”

Edward synade den nyaste rekryten, en mager och rask ung kavallerist med vanhedrande meritlista och en svaghet för svarta kvinnor.

Minen var bister och blicken kall då Edward inskärpte vem som förde befälet. ”Infödingskvinnor ynglar av sig och ynglen växer upp och gör detsamma. Jag bryr mig inte om vad du gör eller hur du gör det, men efter den här natten ska ingen levande finnas kvar”, förkunnade han hårt och noterade belåtet en glimt av rädsla i kavalleristens ögon.

En häftig rodnad syntes på ynglingens bleka kinder.

Edward vände sig åter till Willy Baines. ”Först rekognoscerar vi för att försäkra oss om att de är kvar.”

Willy kliade skäggstubben på hakan. Männen hade varken tvättat sig eller rakat sig på fyra dygn, för en infödingsnäsa kunde känna doften av tvål och pomada på en kilometers håll. ”Det borde de vara”, svarade han. ”Enligt mina svarta spejare har de vallfärdat till den här platsen sedan århundraden tillbaka.” ”Du och dina svarta spejare. Hur får du dem att berätta så mycket?”

Willy skakade varnande på huvudet samtidigt som de drog sig lite åt sidan. ”I våra ögon ser alla svarta likadana ut och jag kan banne mig inte skilja dem åt, men det finns motsättningar mellan olika stammar och för ett krus rom eller lite tobak berättar rätt man allt han vet.”

Edward lade handen på den andres axel. ”De är ett mysterium och vad mig anbelangar är en död aborigin den ende som är bra. Kom nu, så tittar vi efter vad vi har i fällan.” Medan soldaterna laddade musköterna smög de båda männen försiktigt genom undervegetationen till vattenbrynet där den grunda floden slingrade sig fram. De doldes av vass och nedhängande grenar och månen skymdes av moln. Det var bara en bit av deras huvuden som stack upp ovanför det höga gräset då de liggande på mage iakttog det sovande lägret.

De ogifta ynglingarna, som utgjorde merparten av krigarna, låg i en oregelbunden, skyddande ring runt kvinnor, barn och gamla. De flesta sov på marken under bar himmel, men det fanns tre fyra hyddor 13

av gräs och eukalyptusbark för stammens äldste. Några hundar kliade sig och rökslingor steg upp från de falnande lägereldarna medan gamla gubbar hostade upp slem och spädbarn gnydde. Edward log vid åsynen. Svartingarna hade ingen aning om vad som väntade.

Lowitja vaknade med ett ryck och höll instinktivt hårdare om sitt femåriga barnbarn. Något hade letat sig in i drömmarna och då hon slog upp ögonen hörde hon en spovs sorgsna läte. Det var de dödas andar som ropade: ett genomträngande, kvalfyllt skri från plågade själar, en varning om hotande fara.

Mandawuy spjärnade emot i hennes famn och skulle ha skrikit till om hon inte hade satt handen för munnen på honom. ”Sch!” befallde hon med den lugna fasthet som han lärt sig att ögonblickligen lyda.

Tyst och helt orädd satte han sig upp medan mormoderns bärnstensgula ögon blickade ut i mörkret bortom lägret. Vad såg hon? undrade han. Fanns det andar i gläntan? Kunde hon höra röster och vad sa de i så fall till henne?

Lowitja lyssnade till spovarnas rop. De var många fler nu och det var som om de dödas andar hade samlats och stämde upp i ett jämmerskri som genomborrade hennes hjärta. Med ens skymtade hon spöklika skepnader bland träden; hon visste vilka de var och varför de hade kommit.

De måste skynda sig, för lägret höll på att vakna till liv. Edward och Willy drog sig tillbaka in i de djupa skuggorna och återvände till soldaterna som väntade med osäkrade musköter. Det roliga skulle till att börja. ”Sitt upp!” Edward fattade hästens tyglar och svingade sig upp i sadeln. ”I skritt!”

Med militärisk precision rörde sig männen framåt på linje tills de nästan var inom synhåll för lägret. Då hejdade Edward dem igen. Det gick nästan att ta på upphetsningen när han höjde svärdet och solens första strålar blixtrade till i klingan. Han höll den stilla, njöt i spänd förväntan. ”Anfall!”

Som en man satte soldaterna av i galopp, och hästarna sprängde fram med uppspärrade näsborrar och bakåtstrukna öron medan männen som red dem hojtade och skrek och manade på dem.

14

Lowitja var som förtrollad av andefolket. Aldrig i hela sitt trettioåriga liv hade hon sett dem så tydligt, och först trodde hon att det svaga dånet kom från en annalkande sommarstorm. Så försvann synerna och händerna slöts hårdare om Mandawuy då hon såg hundarna resa ragg och hörde fåglarna ängsligt skria och lyfta från träden i ett moln av flaxande vingar.

Då dånet blev högre vaknade resten av stammen. Barnen skrek när mödrarna ryckte upp dem ur sömnen. Krigarna sträckte sig efter spjut och träklubbor och gamlingarna var stela av skräck medan hundarna skällde vilt.

Dånet var närmare nu, det genljöd i luften och marken darrade under henne. Rädslan fick Lowitja att komma på fötter. Nu förstod hon varför andarna hade visat sig, varför de hade varnat henne. Hon måste rädda Mandawuy. Med uppbådande av alla sina krafter tog hon ett fast grepp om barnbarnet och sprang.

Hon stack sig på vassa taggar, fick grenar i ansiktet och var nära att snava på uppstickande rötter då hon störtade genom skogen. Bakom henne hördes dundrande hovar och det öronbedövande ljudet av skottlossning, men hon såg sig inte om, slutade inte springa.

Mandawuy klamrade sig fast vid henne utan att ge ett ljud ifrån sig, men då skräckslagna skrik och musköteld ljöd från gläntan kände hon varma tårar mot sin hud.

Hjärtat dunkade hårt, det värkte i bröstet och armar och ben var tunga som bly då Lowitja flydde genom vildmarken med sitt enda levande barnbarn.

Soldaterna red rakt på de bräckliga hyddorna och rykande lägereldarna, och glödande aska revs upp till virvlande moln. Den första skottsalvan hade mejat ner män, kvinnor och barn som nu låg i blodiga högar på marken och trampades ner i den mörkröda jorden av de framrusande hästarna. De unga och snabba tog till flykten, medan gamlingarna kröp därifrån eller satt med händerna ovanför huvudet i ett patetiskt försök att avvärja svärdshuggen. Småbarn stod som förstenade av fasa då hästarna närmade sig och sedan red ner dem. En del av de yngre och starkare männen försökte försvara sina flyende familjer, men de hann varken kasta spjuten eller höja de tunga träklubborna förrän de hackades i småbitar.

Edward kände blodtörstens sötma då han drev hästen runt i en 15

snäv cirkel och avlossade ett andra skott mot en gammal kvinna som satt hopkrupen intill en lägereld. Han laddade snabbt om när han såg henne falla in i lågorna, men han tänkte inte slösa mer bly på henne – hon skulle ändå vara död snart.

Han fortsatte att ladda om musköten tills pipan var för het att röra vid. När han inte längre kunde skjuta använde han kolven som klubba, svingade den fram och tillbaka, krossade skallar och knäckte nackar, slog ner dem som inte orkade springa fort nog och avslutade sitt verk med svärdet. Hästen var löddrig och rullade med ögonen då hyddorna fattade eld. Luften fylldes av stanken av brinnande kött blandad med doften av eukalyptus, och den tjocka, svarta röken fick ögonen att tåras och gjorde det svårt att andas.

Två av hans män hade suttit av och jagade ett par kvinnor som hade flytt in bland träden. Willy gjorde processen kort med några ungar och de andra högg ner tre krigare som hade höjt spjuten i försvar.

Edward jagade två ynglingar och dödade dem med ett enda svärdshugg. Deras blod hade färgat klingan röd, stänkt ner uniformen och gjort hästens flanker klibbiga. Men han var inte nöjd, blodtörsten var inte släckt, och nu letade han efter nästa offer.

Flickan befann sig i andra änden av gläntan. Hon hade nästan nått träden, men det gick långsamt för hon var redan sårad. Han kunde se det blodiga jacket på ryggen där den svarta huden gapade som en obscen rosa mun.

Han sporrade hästen i galopp och höjde svärdet. ”Hon är min!” skrek han åt Willy som också hade fått korn på henne.

Med ögonen vidgade av förfäran kastade flickan en blick över axeln.

Edward red förbi henne och spärrade flyktvägen.

Hon blev stående som fastvuxen vid marken.

Med ett enda hugg fick han av huvudet och tvärvände sedan för att inte gå miste om något.

Lowitja satt gömd i det täta lövverket högt ovanför marken. Mandawuy klamrade sig fast vid henne och hon ammade honom för att han skulle hålla sig lugn medan blodbadet fortsatte. Nedifrån hördes springande steg, skottlossning och de döendes ohyggliga skrin. Hon grät tyst då hon kände lukten av brinnande kött, förmådde inte ens föreställa sig de fasor som drabbade hennes folk, kunde bara be till 16

den store anden att några skulle överleva.

När tystnaden äntligen lade sig kändes den ännu mer skrämmande.

Den vilade tung över nejden, fylld av något mörkt och hotfullt. Länge satt Lowitja uppe i trädet, och kroppen darrade av ansträngningen att hålla sig kvar på den höga grenen med Mandawuy i famnen. Hon fick inte ramla ner.

Solen hade stigit en bra bit på himlen då hon äntligen tordes klättra ner med barnet på ryggen. Försiktigt, redo att ta till flykten, närmade hon sig gläntan med hans lilla hand i ett stadigt grepp. Hon fruktade vad hon skulle mötas av, fasade för vad hon skulle få se. Men förfädernas andar ropade på henne, ledde henne till platsen för massakern, så att hon kunde bära vittnesbörd om vad den vite mannen hade gjort och föra den kunskapen vidare.

Hon stannade till i utkanten av gläntan, förmådde först inte ta mod till sig att beträda denna dödens boning. Det var tyst och stilla i lägret och hon kunde höra viskningar från sedan länge stupade krigare som hade kommit för att hämta eora- och turrbalfolkens avlidna och föra dem till andevärlden. I den vindstilla luften steg röken uppåt och hängde som spöklikt fladdrande slingor över utspridda kokkärl, stympade kroppar och knäckta spjut.

Lowitja rös där hon stod med Mandawuys hand i sin. Ingen hade skonats, inte ens spädbarnen. Hon hörde insekterna surra, såg mörka moln av flugor svärma ovanför de lemlästade kroppar som låg nedtrampade i marken. De bar redan märken av asätande kråkor och dingor som lockats dit för att slåss om färskt människokött. Snart skulle varanerna komma med sina vassa tänder och klor, och därefter skulle maskarna ta hand om resterna.

Lowitja betraktade platsen för blodbadet och insåg att alla var döda.

Det hon sett i drömmen och i de talande stenarna hade slagit in. Hon skulle aldrig mer komma tillbaka hit utan gå västerut mot Uluru. Det var en lång och farlig vandring för en ensam kvinna – och den skulle ta resten av hennes liv – men Uluru var hennes andliga hem och hon dog hellre på vägen dit än stannade kvar här bland de vita vildarna.

Hon lyfte upp Mandawuy och kramade honom. Han var den siste i eorastammen, den sista länken till deras anmoder Garnday och den store förfadern Djanay och han måste till varje pris skyddas.

17