9789137132938

Sebastian Faulks skriver som Ian Fleming

I djävulens tjänst

Översättning Jan Malmsjö Forum

Citatet på s. 78 är hämtat ur Robert Byron Vägen till Oxanien, MBM förlag, Stockholm 2003, övers. Katarina Trodden.

Bokförlaget Forum, Box 70321, 107 23 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel Devil may care Copyright © Ian Fleming Publications Ltd, 2008 Omslag Penguin UK Svensk omslagstypografi Anders Timrén Tryckt 2008 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13293-8

Till minne av Ian Fleming och till Fali Vakeel som när vi var skolpojkar introducerade mig fÜr Bond.

Gorkij

Volga

Kazan

a Volg D

on

Don

Tjeljabinsk

Zlatoust-36 (Trechgornij)

ra al lM be or ug e n nt a i n s

Moskva Till Leningrad och Helsingfors

UU

Volgograd (Stalingrad)

r

S OV J E T U N I O N E N Astrachan

S va r

ta h av

Aralsjรถn Fort Sjevtjenko

et Ka

sp i

sk

ah

a ve t

T U R K I E T

Now Shahr Elburzbergen

Teheran

. . . . . . . . . .. . . . .. . . ..

Dasht-e Kavir

I R A K

.

D

Esfahan

AFGHANISTAN

. .

as ht -e ut

PERSIEN (IRAN)

L

Yazd

N

Zabol

Kerman Zahedan Bam

O

V

P

0

10

20 30

sis

er

S

40 50 mil

ka

vik

en

Omanviken

1. Bevakaren bevakas

Det var en dyster kväll i Paris. Regnet smattrade oavbrutet mot de skiffergrå taken längs boulevarderna och i Quartier Latin. Utanför Crillon och George V visslade dörrvaktmästarna fram taxibilar ur mörkret och sprang sedan ut med paraplyer som de höll över de pälsklädda gästerna. Den stora öppna Place de la Concorde blänkte i svart och silver i regnet.

I Sarcelles, i stadens norra utkant, stod Yusuf Hashim i skydd under en loftgång. Det var inte den majestätiska Pont Neuf där kärleksparen kurade för att hålla sig torra, utan en lång betongbyggnad med många enkla dörrar som ledde till sjaskiga trerumslägenheter. Byggnaden låg vid en livligt trafikerad del av den bullriga N1 och var sammanbyggd med ett arton våningar högt hus. Stället, som döpts till L’Arc en Ciel eller Regnbågen av arkitekten, betraktades av utomstående med särskild olust även om hela distriktet i och för sig var ökänt.

Efter att ha kämpat mot fransmännen i Algeriet i sex år hade Yusuf Hashim till sist lämnat sitt land. Han hade tagit sig till Paris och hittat en lägenhet i L’Arc en Ciel där han så småningom fick sällskap av sina tre bröder. Folk sa att det bara var de som var födda i det ogästvänliga huset som kunde gå längs loftgångarna utan att kasta oroliga blickar omkring sig, men Hashim var inte rädd.

Redan som femtonåring tillhörde han den algeriska befrielsefronten, FLN, och dödade för första gången – med en brandbomb på ett postkontor. Ingen han någonsin träffat, vare sig i Nordafrika eller i Paris, satte något större värde på ett enstaka människoliv.

Det var den starke som överlevde kampen om tillvaron och med tiden hade Hashim visat sig starkare än de flesta.

Han steg ut i regnet och såg sig snabbt om i ljuset från gatubelysningen. Ansiktet var gråaktigt brunt, koppärrigt och vaksamt med en stor, böjd näsa som sköt fram mellan svarta ögonbryn. Han kände med handen över bakfickan där han inlindat i en plastpåse hade tjugofemtusen nya francs. Det var den största summa som han någonsin haft på sig och till och med en man av hans kaliber gjorde rätt i att vara försiktig.

Han smet in bland skuggorna och tittade på klockan för femte eller sjätte gången. Han visste inte vem han skulle möta eftersom det aldrig var samma man två gånger. Det var en av de faktorer som gjorde upplägget så perfekt – den överlägsna organisationen i båda ändar och den oändliga tillgången på nya kurirer. Hashim försökte hålla samma höga säkerhet när han skickade varorna vidare. Han insisterade på att de skulle välja nya platser hela tiden och bad om tidigare okända kontakter även om det inte alltid var möjligt. Säkerhet kostade pengar och trots att Hashims kunder var desperata visste de marknadsvärdet på de varor han handlade med. Ingen i hela kedjan tjänade tillräckligt för att kunna agera med absolut säkerhet – ingen, möjligen med undantag för någon enstaka, allsmäktig chef tusentals kilometer från stanken i den portgång där Hashim nu befann sig.

Han lyfte ett mjukt, blått paket Gauloises till munnen och drog ut en cigarett med läpparna. När han höjde sin billiga engångständare hörde han en röst i mörkret. Hashim klev tillbaka in i skuggorna, förbannad på sig själv för att han hade låtit någon upptäcka honom. Han trevade med handen över benfickan där han kände konturen av den kniv som varit hans ständiga följeslagare ända sedan barndomen i den algeriska slummen.

En kortväxt man i trenchcoat klev ut i ljuset. Hatten han bar såg ut som en gammal käppi från främlingslegionen och vattnet droppade från skärmkanten. Hashim såg inte främlingens ansikte.

Mannen talade engelska med mjuk, sträv röst. ”På Flanderns fält”, sa han, ”där vallmo gror.”

Hashim upprepade de stavelser han lärt sig enbart med hjälp av

ljudet utan att veta vad de betydde: ”Där stod korsen rad på rad.” ”Combien?” Till och med det enda ordet avslöjade att langaren inte var fransman. ”Vingt-cinq mille.”

Mannen ställde en brun smärtingbag nedanför trappan och tog ett steg tillbaka. Han höll händerna i fickorna och Hashim tvivlade inte ett ögonblick på att han höll i ett skjutvapen. Hashim tog fram de plastinslagna pengarna ur fickan och backade ett steg han också. Det var så man alltid gjorde: man rörde aldrig vid varandra och man höll ett visst avstånd. Mannen böjde sig ner och tog upp pengarna. Han räknade dem inte utan tittade bara ner för ett ögonblick när han stoppade paketet innanför rocken. Sedan tog han ytterligare ett steg tillbaka och väntade på Hashim.

Hashim böjde sig ner mot trappans fot och lyfte upp väskan.

Tyngden kändes behaglig, tyngre än någon han hållit i förut men inte så tung att han kunde misstänka att den var utfylld med sand.

Han skakade på den, en gång, och kände hur innehållet rörde sig tillfredsställande ljudlöst, massan av portionsförpackat torrt pulver. Affären var genomförd och nu väntade han bara på att den andre skulle ge sig iväg. Sådan var rutinen. Det var säkrare om säljaren inte såg åt vilket håll köparen gick ens till att börja med, eftersom det var bäst att ingenting veta.

Hashim ville inte gärna ge sig av först och han tittade på den andre mannen. Plötsligt blev han medveten om oväsendet som omgav dem – bruset från trafiken, ljudet från regnet som föll på loftgången och vidare ner på marken.

Det var något som inte stämde. Hashim började gå längs väggen, försiktigt som en ödla, på väg mot nattens frihet. Med två långa kliv var den främmande mannen över honom med armarna runt Hashims hals. Sedan slog han Hashims ansikte mot den omålade väggen och den böjda näsan krossades till en formlös massa. Han vräktes ner på betongen med ansiktet före och hörde det klickande ljudet när pistolen osäkrades samtidigt som han kände pipan pressas hårt mot skallen bakom örat. Med sin fria hand och med väl

inövade rörelser drog mannen upp Hashims armar på ryggen och låste dem med ett handfängsel. Polisen, tänkte Hashim. Men hur kunde de …

Innan han visste ordet av låg han på rygg och mannen släpade honom till foten av trappan där han drog upp honom i sittande ställning. Ur rockfickan tog han fram en träkil som var närmare en decimeter i den tjockaste änden. Med handflatan slog han in den i munnen på Hashim och drev in den hela vägen till ljudet av krasande tänder. Han tog upp en stor plattång ur rockfickan.

Han lutade sig fram över Hashim och ett gulaktigt ansikte skymtade under mösskärmen. ”Så här”, sa han på sin dåliga franska, ”gör vi med folk som snackar för mycket.”

Han körde in tången i Hashims mun och klämde åt runt tungan.

René Mathis åt middag tillsammans med sin älskarinna på en liten restaurang i närheten av Place de Vosges. Trådgardinerna som hängde från mässingsstången skymde fönstret nedtill, men genom den övre delen såg Mathis ett hörn av torget med dess röda tegelväggar ovanför kolonnaderna och regnet som fortfarande rann från taken.

Det var fredag och han följde en mycket uppskattad rutin. När han lämnade arbetsplatsen på Deuxième Bureau, den militära underrättelsetjänsten, tog han tunnelbanan till Saint-Paul och begav sig till älskarinnans lilla lägenhet i Marais. Han promenerade förbi kosherslaktarna och boklådorna med sina religiösa skrifter och sjuarmade ljusstakar tills han kom till en sliten gammal blå portecochère där han, efter att av gammal vana kontrollerat att ingen följde efter honom, drog i den antika klocksträngen.

Hur enkelt var det inte för en hemlig agent att också vara en framgångsrik äktenskapsbrytare, tänkte han glatt när han tittade både uppåt och nedåt längs gatan. Han hörde fotsteg från andra sidan dörren. Madame Bouin, den stabbiga portvaktsfrun, öppnade och släppte in honom. Genom de tjocka glasögonen gav hon honom den vanliga blinkningen som gav uttryck för både

konspiratoriskt samförstånd och avsky. Det var snart dags att ge henne ännu en ask av den där violsmakande chokladen, tänkte Mathis medan han korsade gårdsplanen och gick uppför trappan till Sylvies dörr.

Sylvie tog emot hans våta överrock och skakade den. Hon hade som vanligt förberett en flaska Ricard, två glas, en karaff vatten och en liten tallrik kex med tunnskivad foie gras. Först älskade de i sovrummet, ett syndigt gemak med blommiga gardiner, blommönstrade kuddöverdrag och blomstertryck på väggarna. Sylvie var en vacker änka i fyrtioårsåldern med färgat blont hår. Hon hade bevarat sin figur mycket väl. I sovrummet var hon skicklig och tillmötesgående, en riktig poule de luxe, som Mathis ibland tillgivet kallade henne. Sedan – efter ett besök i badrummet, klädbyte för henne och en aperitif för honom – var det dags att gå ut och äta middag.

Mathis roades alltid av att Sylvie, så snart de lämnat sovrummet, tyckte om att prata om sin familj i Clermont-Ferrand, sina söner och döttrar eller om president de Gaulle som var hennes stora idol.

Nu var de nästan färdiga med middagen och Sylvie åt upp det sista av sin fruktiga körsbärspannkaka när Pierre, den magre hovmästaren, med ursäktande min närmade sig bordet. ”Jag beklagar, monsieur. Men ni har telefon.”

Mathis lämnade alltid sina telefonnummer så att de kunde nå honom från kontoret, men alla visste att fredagskvällarna var, om möjligt, heliga. Han torkade sig om munnen, bad Sylvie om ursäkt och korsade den fullsatta restaurangen fram till bardisken och den lilla lobbyn bakom, bredvid dörren som var märkt WC. Telefonluren låg avlagd. ”Ja.” Han lät blicken vandra över anslagen som varnade för fylleri på allmän plats. Répression de l’Ivresse Publique. Protection des Mineurs.

Inga namn nämndes under samtalet, men Mathis kände igen ställföreträdande avdelningschefens röst. ”Vi har ett mord ute i en förort”, sa han.

”Vad har vi polisen till?” sa Mathis. ”Jag vet. Men det finns en del … oroande aspekter.” ”Är polisen på plats?” ”Ja. Och man är bekymrad. De har haft ganska många incidenter av det här slaget.” ”Jag vet.” ”Ni måste nog ta er en titt på det här.” ”Nu?” ”Ja. Jag skickar en bil.” ”Be chauffören att hämta mig utanför tunnelbanestationen vid Saint-Paul.”

Jaha, tänkte Mathis medan han tog ner sin fuktiga rock och hatt från kroken, det kunde ha varit värre. Samtalet kunde ha kommit för två timmar sedan.

En svart Citroën DS 21 stod på tomgång och väntade på Rue de Rivoli bredvid ingången till Metron. Chauffören stängde aldrig av motorn eftersom han inte ville vänta medan den hydropneumatiska fjädringen hissade upp bilen igen efter varje start. Mathis sjönk ner i det mjuka baksätet, mannen bakom ratten drog i växelspaken på rattstången och körde iväg med ett omotiverat däcktjut.

Mathis tände en amerikansk cigarett och såg hur skyltfönstren utmed de stora boulevarderna gled förbi, Galeries Lafayette, Monoprix och andra karaktärslösa jättar som kantade de breda genomfartsleder som skapats av Haussmann. Efter Gare du Nord fortsatte chauffören på mindre gator medan de klättrade upp genom Pigalle. Här såg man de gula och rosa markiserna framför de indokinesiska restaurangerna, lampor utanför affärer som sålde begagnade möbler eller en enstaka röd lykta utanför ett hôtel de passe med en knubbig och barbent poule under ett paraply i ett gathörn.

Bortom kanalerna och den gamla stadens röriga trafiksystem fortsatte de genom Porte de Clignancourt och Saint-Denis mot en upphöjd väg som letade sig fram på samma nivå som de översta 10

våningarna på de bostadshus de passerade förbi. Det var här som Paris dumpade de människor som det inte fanns plats för i Ljusets stad, bara kvava rum i de dystra städerna av mörker.

Chauffören lämnade N1 och svängde ner på en mindre väg och efter två eller tre minuters invecklade turer saktade de in framför L’Arc en Ciel. ”Stanna”, sa Mathis. ”Titta där borta.”

Bilens halvljus lyste mot foten av en trappa där en ensam polisman stod på vakt.

Mathis betraktade det ödsliga hyreshuset. Fästa vid väggarna med vad som såg ut som slumpmässiga mellanrum stod ”artistiska” träskulpturer som något ur en kubistisk målning. Kanske hade avsikten varit att ge byggnaden färg och karaktär, som den regnbåge den uppkallats efter. Men vid det här laget hade nästan alla välts omkull och vandaliserats och de som ännu återstod gav fasaden ett groteskt utseende, likt en gammal kvinna med illa pålagt läppstift.

Mathis gick fram och legitimerade sig för polismannen. ”Var är kroppen?” ”På bårhuset, monsieur.” ”Vet vi vem han var?”

Polismannen tog fram sin anteckningsbok. ”Yusuf Hashim. Trettiosju. Métis, pied-noir – jag vet inte.” ”Tidigare känd av polisen?” ”Nej, monsieur. Men det betyder ingenting. Det är inte många här som är kända – trots att de flesta är kriminella. Vi är inte här så ofta.” ”Ni menar att folk sköter sig själva?” ”Det är ett getto.” ”Hur dog han?” ”Skjuten på nära håll.” ”Jag ska ta mig en titt däruppe.” ”Som ni vill, monsieur.” Polismannen lyfte repet som spärrade uppgången till våningsplanet ovanför.

11

Mathis var tvungen att hålla andan när han gick uppför den stinkande trappan. Han gick utmed loftgången och lade märke till de kedjor och hänglås som hyresgästerna försökt förstärka de ynkliga ytterdörrarna med. Bakom några av dem hördes ljud från radio och teve eller av höjda röster. Förutom stanken i trappan kände han då och då lukten av couscous eller merguez.

Vilket helvete de levde i, tänkte Mathis, dessa métis, halvblod eller pieds-noirs, fransmän av algeriskt ursprung. De var som djur, inte inhägnade men utestängda från staden. Det var inte hans jobb att omintetgöra världens orättvisor. Det var hans jobb att undersöka om detta med denne Hashim var något annat än ett enkelt mord vilket som helst – och i så fall, om det kunde ha någon koppling till underrättelsetjänsten.

Sektionschefen skulle kräva en skriftlig rapport och därför måste han skaffa sig en uppfattning om L’Arc en Ciel och det som pågick där. Tillbaka på kontoret skulle han leta i registren efter liknande mord, kontakta invandrarmyndigheten och kontrollera om det fanns ett mönster eller anledning till oro på annat sätt. En hel sektion av Deuxième Bureau ägnade sig åt konsekvenserna av de franska kolonialkrigen. Den åtta år långa kampen för algerisk självständighet hade, mycket brutalt, delat inte bara Algeriet utan också själva Frankrike och orsakat det ena politiska tumultet efter det andra och lösningen kom först när den franska frontfiguren från kriget, general de Gaulle, överraskande återtog makten.

Mathis log för ett ögonblick när han tänkte på Sylvies vördnadsfulla blick när hon nämnde den store mannens namn. Och samtidigt hade nederlaget för den franska armén i Indokina – eller det land som lokalbefolkningen numera kallade Vietnam – varit än mer förödmjukande i det internationella perspektivet. Smäleken efter slaget vid Ðiên-Biên-phu hade etsat sig fast i den franska själen och efterlämnat ett ärr som snabbt täckts över.

Den enda trösten, resonerade Mathis, var att amerikanerna nu såg ut att vara fast beslutna att gå samma katastrofala öde till mötes. Men för honom och hans kolleger hade konflikterna med 12

Algeriet och Vietnam inneburit oräkneliga tusen invandrare – förbittrade, våldsamma och alienerade. Många av dem var kriminella och några var republikens hängivna fiender.

Mathis granskade metodiskt byggnadens konstruktion och fastställde från vilket håll mördaren kunde ha närmat sig. Han lade dessutom märke till andra saker som, i hans tycke, mest påminde om hur en lokal gendarm kunde ha arbetat.

Han tände en ny cigarett och återvände tillbaka nedför trappan.

Han tackade polismannen och korsade planen fram till den plats där Citroënen fortfarande stod med motorn igång. ”Kör mig till bårhuset.”

När den stora bilen sakta svängde runt lyste strålkastarna för ett ögonblick upp en ensam gestalt som stod i en portgång på bottenvåningen. Han bar en käppi från främlingslegionen och när bilen körde ut på gatan igen gick han snabbt därifrån som om han nu hade sett tillräckligt.

På bårhuset väntade Mathis på att vaktmästaren skulle få tillåtelse att släppa in honom. Han bad den likgiltiga chauffören att vänta utanför. ”Monsieur”, muttrade han och gick tillbaka till bilen.

Vaktmästaren återvände i sällskap med en patolog, en äldre man med guldfärgade glasögonbågar och prydlig, svart mustasch. Han skakade hand med Mathis och presenterade sig som Dumont.

Dumont dubbelkollade siffrorna i vaktmästarens dokument mot de på kylboxarna, hittade rätt till slut och drog med båda händerna i det tjocka metallhandtaget.

Mathis kände alltid en viss spänning i just det ögonblicket. Den döde var redan grå och kall och trots att liket snyggats till syntes det tydligt att ansiktet var illa tilltygat.

Hashim såg ut precis som tusentals andra unga algerier som mött en hastig död i förtid. Men ändå … ”Dödsorsak?” sa Mathis. ”Ett skott, kulan avfyrad rakt upp genom gommen.”

13

”Men den skadade näsan?” ”Han måste ha blivit misshandlad först”, sa Dumont. ”Men det är inte bara näsan. Titta på högerhanden.”

Mathis lyfte Hashims knutna näve. I den fanns en blodig köttbit. ”Vad i hela …” ”Det är tungan”, sa Dumont.

Mathis lät Hashims arm sjunka tillbaka. ”Varför skulle någon vilja stympa en död? Tror ni att det kan vara ett slags kod eller meddelande?” ”Det gjordes inte när han var död”, sa Dumont. ”Jag är nästan säker på att han levde. De måste ha slitit ut den med tång.” ”Herregud!” ”Jag har aldrig sett något liknande.” ”Har ni inte?” sa Mathis. ”Det har jag och det är en liten klocka som ringer någonstans i bakhuvudet. Hur som helst … tack för hjälpen, doktorn. Nu måste jag börja arbeta med det här.”

Han gick sakta ner genom korridoren, genom byggnadens reception och vidare ut i regnet. ”Stäng av den där förskräckliga Piaf-smörjan”, sa han när han klev in i bilen, ”och kör mig till kontoret.”

Chauffören sa ingenting. Men han stängde av radion, lade i ettans växel och körde iväg med det oundvikliga däcktjutet. Klockan var strax över två på natten.

14