9789132179754

ChLOE SNOWS DAGBOK

EMMA CHASTAIN Översättning: Maria Marchner

Till mina föräldrar Patricia Anne och David Chastain

www.wahlstroms.se Text copyright © 2017 by Emma Chastain All rights reserved including the rights of reproduction in whole or in part in any form.

Svensk utgåva © 2017 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Översättare Maria Marchner Originalets titel Chloe Snow Omslagsfoto © Getty Images Omslag Cecilia D. Engström Tryck Livonia, Lettland 2017 ISBN 978-91-32-17975-4

Måndag 10 augusti

Mamma är borta. Inte för alltid, förstås. Högst fyra månader, sa hon.

Hon kom in i mitt rum och var alldeles skakig, med ­svullna ögon, och pressade sin panna mot min. Hennes ande­dräkt luktade pad thai. ”Du vet väl hur mycket jag älskar dig?” sa hon. Och så grät vi, båda två. Hon förklarade allt. Att hon skulle åka till Mexiko för att skriva på sin roman. Hon vet att det kommer plötsligt, men hon vet också att jag är tillräckligt gammal att kunna hantera överraskningar som den här. Vi kommer att höras av hela tiden – vi kan skypa och chatta och prata på telefon hur mycket vi vill. Jag kanske kan komma och hälsa på?

Hon gav mig sin blåvita porslinskanin, som jag alltid ­älskat, och en dagbok och sa: ”Om det är en sak jag vill att 5

du ska komma ihåg, så är det vikten av att skapa sina egna minnen.” Men jag hade faktiskt ingen lust att komma ihåg det här. Och jag skriver redan varje dag, i den här dagboken.

Men det kändes ofint att säga det.

Tisdag 11 augusti

Pappa fixade frukost åt mig innan han åkte till jobbet.

Banan­ pannkakor, bacon och jordgubbssmoothie. Sedan satt han och såg på mig medan jag åt. Det gjorde Snickers också. Jag ger aldrig Snickers mat från bordet, men han slutar aldrig hoppas. ”Jättegott!” sa jag. ”Du behöver inte äta upp”, sa pappa, men det gjorde jag, för han såg så ledsen ut. ”Oroa dig inte”, sa jag. ”Hon blir ju inte borta så länge.”

Han skruvade loss mixern från mixerstället. Han tittade inte på mig. ”Hon måste jobba på sin roman”, sa jag. ”Det är omöjligt att få nånting gjort häromkring. Hon behöver ett eget rum.”

Han skrattade, men det var inget riktigt skratt, och sa: ”Visst.”

Onsdag 12 augusti

Saker jag gillar med min pappa: - Hans pappajeans - Hans ögonrynkor - Att han skickar kattvideor till mig 6

- Att han aldrig skriker - Att han fortfarande har på sig den fula bruna slipsen jag gav honom på fars dag när jag var åtta - Han kan hela texterna i alla åttiotalslåtar - Hans pappalukt (jordnötter och lime)

Torsdag 13 augusti

Jag försöker förtränga det faktum att jag börjar high school om några veckor, men ibland kommer jag ihåg det och då blir jag alldeles kallsvettig.

Men hur hemskt det än är tänker jag att det inte kan vara värre än junior high. Min teori är att man placerar de två värsta årskurserna i samma byggnad för att se till att de inte smittar andra med sin hemskhet. Allt jag gjorde i junior high var att sms:a, rätta till mitt hår, samla saker till mitt Benedict Cumberbatch-altare och fundera på hur jag skulle bli mer populär. Jag ryser när jag tänker på det.

Jag vill vara annorlunda i high school. Typ som en ny person.

Och jag vill hångla med någon. Det är knäckande att inte ha kysst någon när man är så gammal som jag. Alla som är någorlunda normala i min klass fick sin första kyss när de var typ tio år. Jag har inte ens fått en puss på kinden (mina föräldrar och farbror Julian räknas inte). Och ju längre jag går okysst, desto mer freaky känner jag mig. Om jag går ut high school utan att ha kysst någon kommer jag inte att våga kyssa någon på college och då kommer jag aldrig att våga kyssa någon senare heller och alltså kommer jag att dö 7

okysst. Någonting måste ändras, och det fort. Detta svär jag: Jag ska kyssa en kille innan nyårsafton. Eller kanske på nyårsafton. Okej, detta svär jag: Jag ska kyssa en kille innan nyårsdagen. Ed svuren.

Fredag 14 augusti

Innan pappa åkte till jobbet sa han: ”Sitt inte och surfa hela dagen, okej gumman?” så jag bjöd över Hannah och sedan vi gick till badet. Hon hade på sig solskyddsfaktor en biljon, för hon är så blek att hon är typ ljusblå. Hon pratade bara om hur läskig första dagen i skolan kommer att vara, så till slut berättade jag att min mamma reste till Mexiko i måndags, bara för att få tyst på henne. Hon drog efter andan. ”Det är ingen big deal”, sa jag irriterat. ”Det känns som en big deal”, sa hon.

Jag satte på mig mina solglasögon. ”Vad händer med henne och din pappa?” sa hon. ”Inget. Hon skriver på sin roman, bara.” ”Åh Chloe, jag är så ledsen för din skull.” ”Men lägg av! Hon skriver en bok, hon är inte döende.”

Jag vet att jag inte borde vara dryg mot Hannah, men hon gör mig verkligen galen ibland. Ju mer känslig och känslosam hon blir, desto mer av ett isblock blir jag.

Lördag 15 augusti

Jag slet ut alla kartonger med höst- och vinterkläder ur garderoben. Och. Jag. Hatar. Allt. Allt säger: ”Jag har ingen egen identitet, så jag klär mig i de mest intetsägande kläder 8

som finns i ett desperat försök att smälta in.” Mina blommiga sneakers som jag fått av Hannah älskar jag, men resten skulle jag bränna om jag kunde.

Jag behöver en makeover. Nej, inte en makeover, det låter som nåt i en töntig veckotidning. Jag måste börja klä mig som den person jag verkligen är. Vilket är … vadå? Hipster?

Hippie? Stoner? Emo? Preppy? Ingen av dem.

Söndag 16 augusti

Det första jag gör om mornarna, innan jag är helt vaken, är att kolla mobilen. Inte för att jag egentligen vill, men det känns som om jag måste kolla vad som hänt medan jag sov, så jag inte missar något. Jag har försökt lägga undan mobilen, men det längsta jag klarade var tre timmar. Jag fattar inte varför det känns så bra att klicka medan man gör det, och så dåligt efteråt.

Måndag 17 augusti

Jag pratade just med mamma!!!

Men inte särskilt länge, för hennes mobil höll på att dö.

Hon är i en liten stad med kullerstensgator och en tjurfäktningsarena. Hon har hyrt en liten enrummare med utsikt över gården. ”Jag saknar dig otroligt mycket”, sa hon. ”Jag saknar dig också”, sa jag. ”Du skulle se det här stället, älskling. Det är ett gäng argentinska ungdomar en trappa ner som spelar trummor dygnet runt. Och i morse dök en katt upp på tröskeln till 9

mitt hus. Hon är helt orange utom en tass som är vit. Låter inte det som ett gott tecken?”

Jag frågade om hon ville prata med pappa men hon sa att hon måste gå och handla kattmat innan affärerna stängde, och att hon skulle ringa honom senare.

När pappa och jag åt middag berättade jag allt mamma sagt. Han log och nickade. Det såg ut som om han hade migrän men när jag frågade om han ville ha en huvudvärks­ tablett sa han att han mådde bra och bara var trött.

Tisdag 18 augusti

Saker jag älskar med min mamma: - Konstnärlig - Höll på med yoga innan det var coolt - Fantastisk författare - Låter mig slippa skolan för att hänga med henne när jag vill - Låter mig läsa och se på vad jag vill, för man kan inte avskärma sina barn från världen – man måste visa dem den - Vacker - Ger mig massor med komplimanger

Onsdag 19 augusti

Hannahs mamma skjutsade oss till gallerian. Hon hade på sig en rosa kortärmad kofta och sandaler med korksula och rosa remmar. På vägen pratade vi om Hannahs storebror 10

Brian som just har flyttat hemifrån för att plugga på Dartmouth. Enligt Hannahs mamma, mrs Egan, är det världens bästa college. ”Det beror på familjemiddagarna. Att äta middag tillsammans, hela familjen, höjer resultatet på högskoleprovet, visste du det, Chloe? Det är vetenskapligt bevisat.” ”Mamma!” väste Hannah. ”Åh, förlåt raring”, sa mrs Egan och tittade på mig i backspegeln. ”Hannah berättade om din mamma.”

Jag blängde på Hannah. ”Hon kommer hem i december”, sa jag. ”Såklart hon gör!”

Jag vägrade prata med Hannah när vi kom fram, ända tills hon köpte en salt kringla och en cola till mig. Även efter det fortsatte jag att vara sur. Jag följde med henne i alla affärer, men jag vägrade att prova något. Jag satt i fåtöljerna vid provrummen som pojkvännerna brukar sitta i och låtsades sova.

Vi åt aldrig middag tillsammans, allihop, inte ens när mamma var hemma. Pappa brukade laga mat till honom och mig, medan mamma satt och skrev på övervåningen.

Sedan brukade hon komma ner och äta morötter och hummus, stående vid köksbänken. En konstnär som hon har inget 9-5-jobb.

Jag kommer att få mycket bättre på högskoleprovet än Brian ändå. Han är en sån typ som säger: ”Hon kör med Mike och de” eftersom han tycker ”de” låter tjusigare än ”dom”.

11

Torsdag 20 augusti

Det bästa som finns är att åka till utomhuspoolen. Bra saker att ha med sig: - Solglasögon - Handduk med en New York-taxi på, för att inspirera till planer på hur man ska ta sig från förorten - Pennskrin med nycklar och pengar till kiosken - Bok Ligg sedan i solen i timmar, simma lite när du blir för varm.

Du behöver absolut inte känna dig lat eftersom du både läser och jobbar på din solbränna. Ja, jag vet att man får rynkor av det, men tänk om du dör i en terrorattack när du är 20? Då skulle du ångra att du slösade tid på att oroa dig för solens skadlighet i stället för att leva livet och vara snygg.

Fredag 21 augusti

Hannah kom förbi. Hon grät över vårt så kallade bråk. Först tänkte jag säga att jag hade viktigare saker för mig, men det gjorde jag inte. Dels för att det skulle vara taskigt, dels för att det inte var sant. ”Det är lugnt”, sa jag. ”Ledsen att jag inte provade byxor med dig.” Hon svimmade nästan av lättnad. Det spöregnade ute, så vi satt inne och käkade chips och jag berättade för henne om min hångla-med-någon-innan-nyårsdagen-ed.

Hon förstår inte hur mycket jag lider, för hon hånglade med Matt Welch förra sommaren, på Kayla Prices födelse­ 12

dagsfest, och är därmed en normal tonåring och inte ett okysst freak. Hur mycket jag än frågar om det kan hon bara beskriva det som ”för blött”, ”rätt skumt” och ”inte som jag trodde att det skulle vara”, vilket är oerhört frustrerande eftersom jag vill veta varje detalj om näsans placering, tungans textur och rätt ansiktsuttryck efteråt. ”Du tänker för mycket”, sa hon. ”Det händer när det händer.” ”Nej, jag behöver en plan. Jag måste ta saken i egna händer. Hjälp mig göra en lista på möjliga kandidater.”

Efter timmar av research på nätet hade vi en lista på tre möjliga killar. Singlar, hyfsat snygga, men inte vrålsnygga, populära, men inte Populära, inte för flummiga, inte för taskiga, inte för spänniga och inte för player-iga.

Zach Chen. Går andra året. Har manbun (sexigt), sjunger i en a capella-grupp (rätt töntigt) och spelar gitarr i ett band som heter Deposed Monarchs (sexigt).

Luke Powers. Går näst sista året. Hockeymålvakt. Har underbart, böljande hår i någon slags 70-talsversion av hockeyfrilla. Minst 188 cm lång och sjukt vältränad. Hannah tycker att jag siktar lite högt här, men alla uppskattar inte hans hockeyfrilla, och hans twitterkonto visar att han lyssnar mycket på Settlers of Catan, ett band som inte heller är allas kopp te.

Griffin Gonzalez. Förstaårselev, som jag. Har det absolut coolaste namnet i vår klass. Läser massor, som jag. Himlar med ögonen och suckar när ickeläsare svarar på frågor på engelskan. Känns som om han räknar dagarna tills han kan 13

börja på sin doktorsexamen i litteratur. Jag är lite rädd för honom och tycker att han är en snobb, men vill desperat att han ska gilla mig.

De vet inte om det, men en av de här tre kommer att hångla med mig innan året är slut.

Lördag 22 augusti

Jag åkte till poolen ensam idag. Jag gillar att göra saker ensam. Det är lättare att studera omgivningen när man inte måste hålla igång en konversation.

När jag gick till kiosken för att köpa glass var jag tvungen att passera ett gäng äldre killar. De tystnade när jag gick förbi dem, men jag kollade inte på dem så jag vet inte om det var en naturlig paus eller om en av dem gjorde typ en runk-gest med handen och de andra dog av tyst skratt.

Jag fick min glass och vände mig om för att gå tillbaka, och då stod en av killarna där, i kön bakom två huttrande småungar i randiga handdukar. När han såg på mig och jag såg på honom kändes det som om alla bitar plötsligt föll på plats. ”Köpte du inget till mig?” sa han. ”Va? Eh, nej, jag …” ”Lugn, jag skojar bara”, sa han. ”Vänta på mig, så kan vi äta glass ihop.”

Jag studerade honom medan han beställde sin glass. Jag tror inte att Hannah skulle tycka att han var snygg. Hans ansikte ser ut som bröddeg, med russin som ögon. Ganska många finnar på hakan. Hår ner till axlarna, och jag är rätt 14

säker på att det är i dreads. Han är sjukt lång och bred som en motorgräsklippare, en sådan där som man sitter på, och har stora muskler. Och då snackar vi inte gymmuskler, utan typ lassa-höbalar-muskler. Inte för att det finns några hö­ balar häromkring.

Jag väntade medan han betalade och sedan gick vi och satte oss på en bänk. För några sekunder sedan hade jag aldrig sett den här personen tidigare, och nu satt vi här bredvid varandra och låtsades som om det var helt normalt. Det kanske var helt normalt, vad vet jag? Jag har aldrig träffat några nya killar. Jag har känt alla i min klass sedan dagis. ”Går du på MH?” frågade han. ”Jag ska börja i höst”, sa jag. Jag måste ha sett livrädd ut, för han sa: ”Det är inget att oroa sig för.” ”Hur hemskt är det, på en skala från ett till tio?” ”Två.” Han bet bitar av sin glass i stället för att slicka på den, vilket såg väldigt manligt ut. ”Då måste du vara populär”, sa jag. ”Annars skulle du aldrig säga två.” ”Gud”, sa han och viftade med sin glass i luften. ”Sånt där är så löjligt.” ”Du är populär!” sa jag. ”Är inte du det?” sa han.

Jag funderade på att ljuga, men insåg att han skulle få veta sanningen den andra september i alla fall – om han ens skulle bevärdiga mig med en blick då. ”Nix”, sa jag. ”Jag är typ ingen loser men inte någon som 15

märks heller. Jag är liksom bara där.” ”Det har jag svårt att tro”, sa han. Jag är rätt säker på att han bara var artig.

Vi gick tillbaka till poolen tillsammans. Alla hans kompisar stirrade på oss som om vi brann eller nåt. ”Be att få kolla leg!” skrek en av dem, och alla skrattade. ”Skit i de där idioterna”, sa han. Han följde mig tillbaka till min stol och sa: ”Vad heter du, förresten?” ”Chloe.” ”Chloe. Jag gillar det. Jag tänker kalla dig Chloe Jo.” ”Varför det?” ”För att det är sött. Precis som du.”

Jag tror att min haka hängde nere vid knäna av chocken.

Han sträckte sig fram och rufsade till mitt hår. ”Jag heter Mac, förresten.”

Jag såg att ett gäng unga mammor stirrade på oss bakom sina stora solglasögon. Jag hatar den här staden! Den är full av snokande skvallertanter.

Jag låtsades läsa i en timme, och sedan gick Mac och hans kompisar och på väg därifrån KASTADE MAC EN SLÄNGKYSS TILL MIG!

Söndag 23 augusti

!!!!!!

Jag var mitt uppe i att söka efter Mac online, vilket inte funkade eftersom jag varken visste hans efternamn eller hans riktiga förnamn.

Och då, medan jag letade, addade han mig.

16