9789132169779

satsa allt J E S P E R

T I L L B E RG

www.wahlstroms.se © Jesper Tillberg 2016 Utgiven 2016 av B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Omslagsformgivning Cecilia Danneker Engström Omslagsfoto Getty Images Sättning RPform, Richard Persson Tryck ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-32-16977-9

Mitt lag är som en orkester. För att spela symfonin helt perfekt behövs boom boom boom, men också det lågmälda kvittret, och ibland måste boomet och kvittret spela ihop.

Claudio Ranieri, italiensk fotbollstränare Välsignade är hjärtan som går att böja, de kan aldrig gå sönder.

Albert Camus, författare och fotbollsmålvakt Everyday I write the book.

Elvis Costello, musiker

Kapitel 1 Tjejerna radar upp sig längs straffområdeslinjen. Alla har varsin boll. Ögonen lyser. Lotta är värst. Såklart. Lagkaptenen ser ut som om hon ska avrätta italienaren där han ställt sig i målet.

Den friska vinterkylan nyper i kinderna. Det är i början av december, men känns som vinter långt borta i Sibirien. Konstgräsplanen på Älvsjö IP ligger alldeles öppen. Det blåser från alla håll. Snön vilar vit på stora delar av den annars gröna fotbollsplanen. Det är som att konstgräset har gått i ide och även det längtar efter våren. Laget tränar egentligen inomhus, men det här är en speciell träning – för en speciell tränare som nu lämnar skeppet efter en stormig säsong. Laget är på IP för att säga ciao, arrivederci och rent av jävla svikare till tränaren från Toscana.

Toma sätter foten på bollen. Vinden sliter tag i frisyren och han för undan håret från ögonen. Förra säsongen blåste det hårt i laget, kanske vinden lägger sig till nästa. Han är ju ensam tränare nu när Marcello kastat in handduken och tagit jobbet som chefscoach för Superettanlaget Sirius. Toma hoppas att Älvsjö låter honom fortsätta coacha tjejerna som han lärt känna så väl. Om inte på egen 5

hand så i alla fall som andretränare nu när han vunnit det bästa som finns, lagets förtroende.

Toma betraktar Marcello. Italienaren står i målet och ler lite nervöst när tjejerna i Älvsjö AIK tar tre steg bakåt. Alla på samma gång. De är taggade och vill visa hur de känner inför Marcellos beslut. Det värsta var nog att han gick över till den andra sidan – till ett herrlag. Tjejerna ser ut som blåvita militärer i Älvsjös Adidasuniform, en dödspatrull. De vill sänka sin före detta general.

Straffet: Avrättning. Med stenhårt pumpade Select-bollar.

Toma höjer armen. ”Klara … Färdiga … Skjut!” ropar han.

Lotta drar iväg ett skott i krysset. Marcello är chanslös. Direkt efter skjuter Jodi. Hon sätter den vid stolproten. Italienaren hinner inte ens slänga sig, eller så vill han inte. Han är nog rädd att inte komma upp igen.

Laget fortsätter att mörsa. Sist ut är Giulietta. Hon dröjer en aning. Kanske vill hon ge sin pappa en chans. Kanske vill hon göra det till en riktig duell inom familjen, la famiglia. Giulietta är nog förbannad på att han börjar coacha som proffs igen. Hon vet ju hur upptagen han var nere i Italien när han tränade Livorno. Fotbollen tog all tid. Italienskan med de mörka lockarna drar iväg ett skott som Marcello först når, men han får ingen kontroll på bollen och den slinker in i mål via stolpen.

Giulietta ler. I triumf.

Toma applåderar. Laget också. Marcello begraver händerna i de stora målvaktshandskarna. Hur många bollar han knep? Noll.

Men han bara ler. ”Ti voglio tanto bene”, jag gillar er så mycket, utbrister Marcello och verkar lite rörd. Sen börjar han nynna en sång med samma 6

ord. Toma märker att Giulietta vill gömma sig. ”Det är en låt av den italienska sångerskan Gianna Nannini”, berättar Marcello. ”Gammal trist musik”, mumlar Giulietta. ”Du är en bättre tränare än sångare”, tillägger Lotta.

Men Toma vet att Marcello verkligen menade det han sa. Det gör nog tjejerna också. De fattar att Marcello måste ta den här chansen. Sirius lirar i näst högsta serien och drömmer om att nån gång nå toppen, Allsvenskan. Toma vet också att jobbet är så mycket mer än bara ett jobb för fotbollstränaren med meriter från Serie B, det är Marcellos väg in i sitt nya land. Det var en stor nyhet i fotbollsvärlden att Sirius värvade tränaren med erfarenhet från en känd klubb i Italien. Marcello hamnade på nyheterna. Han pratade italienska under presskonferensen. Hans svenska haltar. Engelskan suger också. Det blev förstås missförstånd med reportern och Toma misstänker att det lär bli fler. Fotboll handlar ju om kommunikation, även utanför planen. Det var därför Toma hamnade i Älvsjö AIK, han började översätta åt Marcello när italienaren tog över Giuliettas nya fotbollslag då deras tränare plötsligt slutade. Det blev värsta succén, speciellt för Toma som växte till nåt mer än att bara vara översättaren, il traduttore. Marcello lät honom till och med matchcoacha en inomhuscup, och även om de åkte ut tidigt kom laget tillbaka med en imponerande vinst i bagaget, mot Norrköping.

Självförtroendet blev som ett högt torn, men nu … nu svajar det. Toma känner sig som den där berömda byggnaden de såg på träningslägret i Toscana – det lutande tornet i Pisa.

Allt kan rasa. När. Som. Helst.

7

Marcello kramar om laget. Han förklarar hur mycket han uppskattat att träna dem. Giulietta får också en kram, men hon håller låg profil.

Tjejerna följer Marcello ut till parkeringen. Den tomatröda, sportiga Alfa Romeon bara väntar på att få åka till Uppsala, mot framtiden, mot Superettan. Sirius vill växla upp. Klubben satsar på rivstart. Motorn i den satsningen är precis som i Alfa Romeon italiensk – och den heter Marcello.

Tjejerna i Älvsjö önskar honom lycka till, trots gliringar. Sen vänder spelarna tillbaka till klubbhuset. Toma stannar kvar.

Marcello knyter halsduken som annars flyger iväg i vinden. ”Det kommer gå bra det här”, säger han och lägger handen på Tomas axel. ”Ja, du lyckas nog där borta”, svarar Toma på italienska. Han är inte helt klockren på sitt andraspråk än, han pratar med en egen dialekt, Dalenitalienska. Grammatiken tacklar han sönder som om han vore språkets Fabio Cannavaro, den hårdföre mittbacken som fått äran att bära Italiens kaptensbindel flest gånger genom tiderna.

Marcello ler. ”Jag tänkte inte på mig, utan på dig”, svarar italienaren. ”Jag la in ett gott ord och klubbledningen höll med. Du har gjort stordåd. Ålder är ingenting. Det handlar om vad du har här”, säger han och pekar på huvudet.

Toma tackar med ett leende. ”Och här”, lägger han till och pekar på bröstet. ”En fotbollsspelares viktigaste muskel är hjärtat, il cuore.” Marcello nickar. ”Lika bra att säga hej då”, Toma hatar avsked och vill få det snabbt överstökat.

Men Marcello lägger återigen handen på Tomas axel, och rättar honom. ”Inte hej då, utan på återseende, arrivederci.”

8

Sen börjar han nynna en sång igen. Marcello gillar att sjunga. Alla i hans familj älskar musik. Giulietta kan till och med gamla operor, även om hon föredrar hip hop, främst italiensk. Hennes familj är inne på sånt som Toma aldrig brytt sig om. Typ konst. Marcello har en knäpp idé om att man blir en bättre fotbollsspelare om man läser böcker, spelar musik, kollar tavlor och går på teater. Giulietta drog med Toma till Moderna museet för några veckor sen. De såg en glasmonter med en get som hade ett bildäck runt magen. Nu står Toma här vid några helt andra bildäck, Marcellos Alfa Romeo.

Det är lite vemodigt.

Marcello känner nog det, kanske därför han nynnar: ”T’invido turista che arrivi … t’imbevi de fori e de scavi … Arrivederci Roma”, sjunger italienaren med en mumlande röst. ”Du och din musik”, ler Toma. ”Det är min favoritlåt”, avslöjar Marcello. ”Sången handlar om en person som avundas alla turister som får uppleva Roms ruiner och han eller hon säger på återseende till stan – arrivederci. Sången sjungs ofta vid en berömd fontän i Rom, Fontana di Trevi. En dag får du säkert se den.” ”Kanske det”, svarar Toma. ”Kanske med mig, eller nån annan.” ”Allt kan hända.” ”Men först har vi varsitt fotbollslag att ta hand om. Vi ses hemma i Enskede, när vi får tid över.” ”Visst”, svarar Toma tveksamt. Han misstänker att Marcellos almanacka nog är lika fullklottrad som hans taktiktavlor brukar vara.

Sen åker bilen iväg, hans läromästare med det burriga håret som lärt honom så mycket. Kvar i blåsten står Toma, och träden med sina nakna grenar som kämpar för att inte gå av i vinden.

9

Kapitel 2 Några dagar senare. Nu är Toma ensam kung på täppan.

Ljudet från sulorna mot golvet inne i hallen låter som ilskna busvisslingar. Toma står vid långsidan, intill ribbstolarna. Han betraktar laget när de gör överlämningar och peppar tjejerna med ett ”Snyggt” här och ett ”Grymt jobbat” där. Spelarna är ju hans pjäser på schackbrädet. Ännu i alla fall.

Toma applåderar. Spelet ser bra ut, men han manar ändå: ”Hårdare passar!”

Toma ropar mest för att visa att han är engagerad. Om nån nu skulle tvivla. Han vill framstå som lagets självklara tränarval.

Laget gör som han säger. Passarna blir mer distinkta. Den tunga inomhusbollen flyger fram längs gummigolvet. ”Vattenpaus!” ropar han.

Toma samlar spelarna i en halvmåne. Tjejerna passar på att dricka. Det är nu han ska säga nåt smart. Laget väntar på det.

Eller så är det bara han själv som gör det. De största kraven kommer oftast från honom själv. ”Slår ni så här direkta passar, med rejäla tillslag, sitter de per10

fekt sen i vår. Ni vet vad de kallar min favoritspelare, Andrea Pirlo?” frågar han. Toma tror på att snacka med spelarna. Hans egen tränare hade mest monologer, Toma föredrar dialog. ”Du och dina italienare”, pikar Lotta, men det är en vänlig pik för hon skrattar. Laget också.

Det är lustigt hur naturligt det känns att snacka med tjejerna.

Trots att de är vuxna. Utom Giulietta. Hon är bara ett år äldre än han själv. ”Pirlos smeknamn är l’architetto. Han kallas arkitekten, för han slår så raka passar. Som om han har en linjal.” ”Jag pluggar till arkitekt”, ler Nabila. ”Då kan du börja här, på fotbollsplanen, i svett”, kontrar Toma.

Anfallaren gör tummen upp. Nabila fick självförtroende i cupen. Dödens grupp blev en kick för henne, och för många andra. Till och med lagkaptenen, som först tvivlade på Tomas kompetens, började gilla honom. ”Är det klart nu?” frågar hon. ”Träningen? Nej, vi har en kvart kvar.”

Lotta flinar. ”Jag menade om du fortsätter som coach – som assisterande eller tar över helt efter Marcello”, förklarar hon.

Toma slår ut med händerna. ”Det där tar vi sen”, säger han bara. Han vill inte att spelarna ska oroa sig, de ska fokusera på sin försäsong. Men han kan inte låta bli att undra varför ledningen aldrig hör av sig. ”Okej, nu kör vi igen”, manar Lotta på.

Hon trycker in korken på vattenflaskan och kastar flaskan mot väggen. Det stänker några droppar på golvet. Precis som svetten som rinner från lagkaptenens panna. Hon är laddad.

11

”Vad ska vi göra nu”? frågar hon. Lotta vänder sig mot sin unge tränare. Bara det att hon lyssnar på honom är ett bevis på att hans coachning funkar. ”Nu ska vi dansa”, utbrister han. Toma klickar igång datorn och vrider upp ljudet på högtalarna. Ut strömmar musiken från Willys rapgrupp, Los Invalidos. Polaren från Dalen rappar om nån som heter Mimmi och är förbannat kall om handen där hon tigger utanför tunnelbanan vid Sandsborg. ”Jag vill att ni hittar rytmen och kickar bollen mellan fötterna. När jag blåser i pipan börjar ni jonglera och växlar mellan höger och vänster. Vid nästa signal lägger ni upp bollen på låret. Hela tiden i takt”, säger Toma. Först hade han tänkt visa – det är alltid bättre att visa än att snacka – men han vet att spelarna förstår. Dessutom vill han inte göra bort sig. Tjejerna har betydligt bättre teknik än han själv. Han vet det, de vet det. Men laget köper honom ändå.

Spelarna kickar bollen mellan insidan på fötterna i takt till Willys rappande. Musiken pumpar på. Det ser ut som en dans när lädret far fram och tillbaka – det är en bredsidornas balett, boogie eller breakdance. ”Härligt. Det går ju bra det här!”

Toma tror på att fokusera på det som är bra istället för på det dåliga. Då blir allt bättre av bara farten. Övningen kunde ha varit enahanda, men nu blir den kul.

Toma hoppas att resten av försäsongen också går som en dans.

Men tystnaden från kansliet känns oroväckande. Tystnad ska innebära lugn och ro, nu är den en motståndare som närmar sig straffområdet.

Och Toma fruktar det värsta.

Fan, han hatar när det är tyst.

12

Kapitel 3 Träningarna rullar på. Här inne i idrottshallen faller en och annan anfallare, där ute faller snön.

Enskede är en vitklädd vintersaga i hopp om ett snabbt och lyckligt slut. Laget hänger i Enskedehallen vid Gullmarsplan. De har tur som fått träningstid just här, i stora hallen. Toma har på eget bevåg valt bort att köpa tid på Bosön och i uppvärmda 11-mannatält med konstgräs. Han vill spara pengar för att lagkassan ska kunna finansiera ännu ett läger i Livorno. Det gav ju bra resultat förra gången.

Spelarna blev vassare, laget mer sammansvetsat. ”Har du hört nåt än?” frågar Lotta.

Lagkaptenen torkar svetten från pannan. Hon gillar drivet, pulsen, viljan. ”Nej”, erkänner Toma tyst. Han vill liksom inte säga det för högt, inte riktigt erkänna för sig själv att klubben ännu inte har levererat beskedet. Framtiden är oviss, den saknar en matchplan. ”Jag räknar med att … hoppas … få fortsätta.” ”Vi i laget vill ju det”, avslöjar Lotta. ”Eller hur?” lägger hon till lite högre.

13

Spelarna ger ifrån sig ett rungande JA. ”Grymt”, svarar Toma. ”Mitt anfallsspel? Grymt som fan”, ler Lotta. Hon har kvar det där vassa sättet att prata på – hon är Älvsjös egen Markus Rosenberg, lika vass på fötterna som med armbågarna. Sen blir hon lite allvarlig. ”Jag skickade ett mail till ordföranden”, berättar hon. ”Okej?” säger Toma och försöker att inte låta alltför nyfiken. ”Talade om att laget står bakom dig. Du är vår … man”, säger hon och ler lite åt det sista ordet. Lagkaptenen låter vänlig, det är nästan så att hon själv blir förskräckt och lägger till en vass kommentar. ”Vi skiter i att du är ett småbarn.” ”Äh, ålder är bara nåt i passet”, flikar Jodi in. ”Kanske jag får använda det igen snart, passet alltså”, lägger Toma till. ”Un nuovo ritiro!” Ett nytt träningsläger, utbrister Giulietta.

Hon förstår svenska hyfsat nu, men föredrar ändå att uttrycka sig på italienska. ”Jag hoppas på det”, säger Toma, sen lägger han till en tanke, lite som en spontan skarvning, men den håller han inom sig – att kanske gör han helt andra resor till Italien snart, för att möta den där skuggforwarden som han inte kan få ur tankarna sen han hittade det där brevet som mamma gömt undan. Det från pappa. I Italien.

14