9789132169113

Eliten

T HE SelectioN

kiera cass

Översättning: Carina Jansson

www.wahlstroms.se Copyright © 2013 by Kiera Cass All rights reserved First published by HarperTeen, an imprint of HarperCollins Publishers, in 2013 Kiera Cass asserts the moral right to be identified as the author of the work Originalets titel The Elite Svensk utgåva © 2016 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Omslagsfoto © 2013 by Gustavo Marx/MergeLeft Reps., Inc. Omslag Emma Graves Sättning Kapish produktion Tryck ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-32-16911-3

Kalla pü tjänstefolket! Drottningen har vaknat!

(Till mamma)

1

Natten var tyst, och jag låg alldeles stilla och lyssnade till ljud­et av Maxons andetag. Det gick allt längre mellan de stunder då han var lugn och lycklig, så jag njöt av varje sekund, tacksam över att han verkade trivas som bäst när han och jag var ­ensamma.

Sedan Urvalet begränsats till bara sex tjejer hade han varit mer stressad än när vi först anlänt, alla trettiofem. Förmodligen önskade han att han skulle få mer tid på sig att göra sina val. Och även om jag skämdes över att tänka det, visste jag att det var jag som var anledningen.

Prins Maxon, arvtagare till Illéas tron, tyckte om mig. En vecka tidigare hade han sagt att om jag bara uppriktigt kunde säga att jag hade samma känslor för honom som han hade för mig, skulle hela den här tävlingen vara över. Och ibland lekte jag med den tanken, undrade hur det skulle kännas att vara den enda för Maxon.

Men saken var den att Maxon egentligen inte var min. Det fanns fem tjejer till här – tjejer han bjöd ut på dejter och viskade saker till – och jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till det.

Dessutom måste jag acceptera att om jag sa ja till Maxon, sa jag också ja till en prinsesskrona, och det var en tanke jag oftast sköt 7

ifrån mig eftersom jag inte riktigt visste vad det skulle innebära.

Och sedan var det förstås Aspen.

Han var tekniskt sett inte min pojkvän längre – han hade gjort slut med mig innan mitt namn ens blivit draget under Ceremonin – men när han dykt upp som vakt i palatset hade alla känslor jag försökt skjuta ifrån mig strömmat in i hjärtat igen. Aspen var min första kärlek, och när jag såg på honom … var jag helt och hållet hans.

Maxon visste inte att Aspen arbetade i palatset, men han visste att det fanns någon där hemma som jag försökte komma över, och han var vänlig nog att ge mig tid att gå vidare samtidigt som han försökte hitta någon annan att bli lycklig med – om det skulle visa sig att jag aldrig kunde älska honom.

När han flyttade huvudet och andades in strax ovanför min panna tänkte jag på det igen. Hur skulle det kännas att bara älska Maxon? ”Vet du när jag senast tittade på stjärnorna? Tittade på riktigt, alltså?” frågade han.

Jag makade mig närmare honom på filten och försökte h ­ ålla värmen i den kyliga Angeles-natten. ”Ingen aning.” ”Jag hade en privatlärare i astronomi för några år sedan. Om man tittar efter noga ser man att stjärnorna faktiskt har olika färg.” ”Vänta – senaste gången du tittade på stjärnorna var det för att studera dem? När gjorde du det för skojs skull, då?”

Han skrattade till. ”Skoj. Hm. Jag måste försöka flika in lite sådant mellan budgetkonsultationerna och mötena med infra­ strukturkommittén. Och diskussionerna om krigsstrategier förstås, något jag för övrigt är fruktansvärt dålig på.” ”Vad är du mer dålig på?” frågade jag och drog handen över hans stärkta skjorta.

8

Gesten uppmuntrade Maxon, som låg med armen om mig, att börja massera min ena axel. ”Varför undrar du det?” sa han med spelad irritation. ”För att jag fortfarande vet så lite om dig. Och för att du verkar så perfekt hela tiden. Det känns skönt att ha bevis på att du inte är det.”

Han hävde sig upp på ena armbågen och såg mig i ögonen. ”Det vet du att jag inte är.” ”Fast rätt nära”, invände jag. Det fanns små, lätta beröringspunkter mellan oss. Knän, armar, fingrar.

Han skakade på huvudet och drog lite på munnen. ”Okej då. Jag kan inte planera krig. Jag är helt oduglig. Och jag skulle förmodligen vara en usel kock, men eftersom jag aldrig har provat …” ”Aldrig?” ”Du kanske har lagt märke till alla människor som överöser dig med bakverk? De råkar laga mat till mig också.”

Jag fnissade. Hemma hjälpte jag till att laga näst intill varenda måltid. ”Fortsätt”, krävde jag. ”Vad är du mer dålig på?”

Han drog mig intill sig, och de bruna ögonen glittrade hemlighetsfullt. ”Jag har upptäckt en sak ganska nyligen …” ”Berätta.” ”Det har visat sig att jag är fullständigt värdelös på att hålla mig borta från dig. Det är ett allvarligt problem.”

Jag log. ”Har du verkligen försökt?”

Han låtsades fundera. ”Nej. Och inbilla dig inte att jag tänker börja.”

Vi skrattade lågt och höll om varandra. I sådana stunder kunde jag lätt föreställa mig att det var så här resten av mitt liv skulle se ut.

Plötsligt hördes ljudet av prasslande löv och gräs. Någon var 9

på väg mot oss. Trots att vår dejt var helt i sin ordning kände jag mig lite generad och rätade snabbt på mig. Maxon gjorde likadant, ögonblicket innan en vakt rundade häcken och kom fram till oss. ”Ers Majestät”, sa vakten med en bugning. ”Beklagar att jag stör, sir, men det kan vara farligt att vara ute så här sent. ­Rebellerna kan …” ”Jag förstår”, suckade Maxon. ”Vi kommer in alldeles strax.”

Vakten lämnade oss och Maxon vände sig mot mig igen. ”Ännu en av mina brister – jag börjar tappa tålamodet med rebellerna. Jag är trött på att bråka med dem.”

Han reste sig upp och sträckte fram sin hand. Jag tog den, lät honom hjälpa mig upp och såg den sorgsna frustrationen i hans ögon. Vi hade blivit angripna av rebeller två gånger sedan Ur­ valet började – en gång av Nordborna, som på sin höjd ställde till med besvär, och en gång av Sydborna, som var livsfarliga – och trots min begränsade erfarenhet förstod jag hur han kände.

Maxon tog upp filten och skakade den, uppenbart besviken över att vår kväll blivit avbruten. ”Du”, sa jag och väntade tills han såg på mig. ”Jag hade roligt.”

Han nickade. ”Nej, jag menar allvar”, sa jag och gick fram till honom.

Han tog filten i ena handen för att kunna lägga andra armen om mina axlar. ”Vi borde göra om det snart”, fortsatte jag. ”Du kan tala om för mig vilka stjärnor som har vilka färger, för jag ser ärligt talat ingen skillnad.”

Maxon gav mig ett bedrövat leende. ”Ibland önskar jag att allting var enklare. Mer normalt.”

Jag flyttade på mig för att kunna lägga båda armarna om honom, och Maxon släppte filten för att göra likadant. ”Ledsen 10

att behöva säga det, Ers Majestät, men även utan vakterna är du allt annat än normal.”

Han slappnade av lite, men var fortfarande allvarlig. ”Du skulle gilla mig mer om jag var det.” ”Jag vet att du har svårt att tro det, men jag gillar dig faktiskt precis som du är. Jag behöver bara mer …” ”Tid. Jag vet. Och jag är beredd att ge dig det. Jag önskar bara att jag kunde vara säker på att du kommer att vilja vara med mig när den tiden är förbi.”

Jag vände bort blicken. Det var ingenting jag kunde lova.

Jag hade jämfört mina känslor för Maxon och Aspen gång på gång, och valet kändes aldrig självklart – möjligen med undantag för när jag var ensam med någon av dem. För just nu var jag frestad att lova Maxon att jag skulle finnas där för honom när det väl gällde.

Men det kunde jag inte. ”Maxon”, viskade jag och såg hur nedslagen han blev av min tystnad. ”Jag kan inte ge dig ett sådant löfte. Men du ska veta att jag vill vara här, att jag vill ta reda på om det finns en möjlighet för … för …” Jag tvekade och visste inte riktigt hur jag skulle uttrycka mig. ”För oss?” gissade Maxon.

Jag log, tacksam över att han förstod mig så bra. ”Ja. Jag vill veta om det finns en möjlighet för oss att bli lyckliga.”

Han drog en slinga av mitt hår bakom ena axeln. ”Det ser ganska ljust ut, tycker jag.” ”Det tycker jag också. Bara … ge mig lite mer tid, okej?”

Han nickade och såg gladare ut. Det var så här jag ville avsluta vår kväll tillsammans, med hoppfullhet. Och kanske en sak till. Jag bet mig i läppen, lutade mig mot honom och ställde en fråga med blicken.

11

Utan att tveka en sekund böjde han sig ner för att kyssa mig. Kyssen var varm och mjuk, och den fick mig att känna mig uppskattad och att längta efter mer. Jag kunde ha stått kvar där i timmar, bara för att få veta om jag någonsin skulle få nog av den känslan, men Maxon backade undan alldeles för snart. ”Kom igen”, sa han med lekfullt tonfall och drog med mig mot palatset. ”Bäst vi går in innan det kommer vakter till häst och letar efter oss med dragna spjut.”

När Maxon lämnade mig vid foten av trappan kom trött­ heten som ett knytnävsslag. Jag praktiskt taget släpade mig upp till andra våningen och runt hörnet till mitt rum – och blev plötsligt klarvaken igen. ”Oj”, sa Aspen, lika förvånad som jag. ”Gör det mig till världens sämsta vakt att jag trodde att du var på ditt rum hela den här tiden?”

Jag fnissade. Eliten förväntades sova under uppsikt av minst en tjänsteflicka varje natt. Eftersom jag hade protesterat mot det, hade Maxon i stället insisterat på att jag alltid skulle ha en vakt utanför dörren, för säkerhets skull. Problemet var bara att den vakten oftast var Aspen. Det kändes både upphetsande och skrämmande att veta att han befann sig alldeles utanför min sovrumsdörr nästan varje natt.

Lättsamheten i ögonblicket försvann kvickt när Aspen insåg vad det betydde att jag inte hade legat tryggt nerbäddad i sängen. Han harklade sig besvärat. ”Har ni haft en trevlig kväll?” ”Aspen”, viskade jag och såg mig omkring för att försäkra mig om att ingen var i närheten. ”Bli inte upprörd. Jag är med i Urvalet, och det är så här det fungerar.” ”Hur ska jag ens få en chans, Mer? Hur ska jag kunna tävla mot honom när du bara pratar med en av oss?”

12

Han hade en poäng, men vad kunde jag göra? ”Snälla Aspen, var inte arg på mig. Jag försöker få rätsida på allt det här.” ”Nej, Mer”, sa han och rösten blev mjuk igen, ”jag är inte arg på dig. Jag saknar dig.” Han vågade inte säga orden högt, men han mimade dem: Jag älskar dig.

Jag smälte. ”Jag vet”, sa jag, lade handflatan mot hans bröst och tillät mig för ett ögonblick att glömma vilka risker vi tog. ”Men det förändrar inte det faktum att vi befinner oss i det kungliga ­palatset och att jag tillhör Eliten nu. Jag behöver tid, Aspen.”

Han tog min hand i sin och nickade. ”Det kan jag ge dig.

Bara … försök hitta lite tid för mig också.”

Jag ville inte börja prata om hur komplicerat det skulle bli, så jag gav honom ett litet leende innan jag försiktigt drog åt mig handen. ”Jag måste gå nu.”

Han följde mig med blicken när jag gick in i mitt rum och stängde dörren efter mig.

Tid. Jag begärde en hel del av den varan just nu. Jag hoppades bara att allt skulle falla på plats om jag fick tillräckligt mycket.

13

2

”Nej, nej”, svarade drottning Amberly med ett skratt. ”Jag hade bara tre brudtärnor, även om Clarksons mor ville att jag skulle ha fler. Jag ville bara ha mina systrar och min bästa vän, som jag faktiskt råkade lära känna under Urvalet.”

Jag kastade en blick på Marlee och blev glad när jag såg att hon tittade på mig också. Innan jag kommit till palatset hade jag utgått ifrån att den hårda konkurrensen i tävlingen skulle göra det omöjligt för mig att bli vän med någon av de andra tjejerna, men Marlee hade kramat om mig redan första gången vi sågs och sedan dess hade vi ställt upp för varandra. Med ett enda, bagatellartat undantag hade vi ­aldrig ens grälat.

Några veckor tidigare hade Marlee antytt att hon inte trodde att hon ville vara med Maxon, men när jag försökt få ur henne en förklaring hade hon tigit som muren. Hon var inte arg på mig, det visste jag, men de där dagarna av tystnad innan vi tog oss förbi det hade varit väldigt ensamma. ”Jag vill ha sju brudtärnor”, sa Kriss. ”Om Maxon väljer mig, menar jag, och jag får ett stort bröllop.” ”Jag ska inte ha några brudtärnor alls”, sa Celeste. ”De är bara distraherande. Och eftersom bröllopet kommer att teve14

sändas vill jag att alla ska titta på mig.”

Jag kokade. Det var inte ofta vi fick tillfälle att prata med drottning Amberly, och nu betedde sig Celeste som en bortskämd skitunge och förstörde alltihop. ”Jag skulle vilja väva in lite av min kulturs traditioner i mitt bröllop”, inflikade Elise med låg röst. ”Flickorna i Nya Asien använder mycket rött i sina ceremonier, och brudgummen måste ge brudens tärnor gåvor i gengäld för att de låter honom gifta sig med henne.” ”Jag vill gärna vara med i ditt brudfölje!” utbrast Kriss. ”Jag älskar presenter.” ”Samma här”, instämde Marlee. ”Lady America, du har varit väldigt tystlåten i dag”, sa drottning Amberly. ”Hur vill du att ditt bröllop ska se ut?”

Jag rodnade, eftersom jag var helt oförberedd på frågan.

Det enda bröllop jag någonsin hade fantiserat om skulle äga rum på provinskontoret i Carolina efter en överväldigande mängd pappersarbete och byråkrati. ”Det enda jag har tänkt på är att jag vill att pappa ska lämna över mig”, svarade jag. ”Att han ska ta min hand och lägga den i brudgummens, ni vet. Det är det enda jag någonsin har drömt om.” Pinsamt nog var det sant. ”Men så gör ju alla”, invände Celeste missnöjt. ”Det är ingen­ ting speciellt.”

Jag borde ha blivit irriterad för att hon kritiserade mig, men jag ryckte bara på axlarna. ”Jag vill vara helt säker på att min pappa ger sitt fullständiga samtycke när det verkligen gäller.” ”Fint tänkt”, sa Natalie, smuttade på sitt te och tittade ut genom fönstret.

Drottning Amberly skrattade lågt. ”Jag hoppas sannerligen att han ger sitt samtycke. Vem du än gifter dig med”, tillade 15

hon snabbt när hon insåg att hon antydde att Maxon skulle bli mitt val.

Jag undrade om hon trodde det, om Maxon hade berättat för henne om oss.

En kort stund senare avslutades bröllopssamtalen och drottningen återvände till sitt gemak för att arbeta. Celeste parkerade sig framför den stora teven som hängde på väggen och några andra började spela kort. ”Det där var kul”, sa Marlee när vi slog oss ner vid ett bord tillsammans. ”Jag har nog aldrig hört drottningen prata så mycket förut.” ”Hon börjar nog bli ganska förväntansfull”, gissade jag. Jag hade inte nämnt för någon att drottningens syster, Adele, berättat för mig att Amberly upprepade gånger hade försökt få ett barn till, utan att lyckas. Adele hade förutspått att drottningen skulle fästa sig mer vid oss när gruppen blev mindre, och hon hade haft rätt. ”Okej, nu måste du berätta – har du verkligen inga fler planer för ditt bröllop, eller ville du bara inte avslöja dem?” ”Jag har inga”, försäkrade jag. ”Det är svårt för mig att fantisera om ett stort bröllop. Jag är ju en Femma.”

Marlee skakade på huvudet. ”Du var en Femma. Du är en Trea nu.” ”Just det”, sa jag och mindes min nya kasttillhörighet.

Jag var född i en familj av Femmor – artister och konstnärer som i regel tjänade dåligt med pengar – och även om jag ­hatade kastsystemet i största allmänhet tyckte jag om mitt yrke. Det kändes konstigt att tänka på mig själv som en Trea, att överväga att skola om mig till lärare eller författare. ”Sluta stressa”, sa Marlee och läste av mitt ansiktsuttryck. ”Du har ingenting att oroa dig för än.”

16

Jag skulle just protestera när jag blev avbruten av ett utrop från Celeste. ”Kom igen!” tjöt hon och dunkade fjärrkontrollen mot soffan innan hon riktade den mot teveskärmen igen. ”Fan!” ”Är det bara jag, eller blir hon värre och värre?” viskade jag till Marlee.

Celeste fortsatte dunka fjärrkontrollen mot soffan, men gav till slut upp och gick för att byta kanal på själva teven. Om jag hade vuxit upp som en Tvåa kanske jag också skulle ha blivit upprörd över en sådan sak. ”Det är nog påfrestningen”, gissade Marlee. ”Har du märkt att Natalie börjar bli mer, jag vet inte … reserverad?”

Jag nickade, och vi kastade båda två en blick mot de tre tjejerna som satt och spelade kort. Kriss log medan hon blandade, men Natalie satt och granskade sina hårtoppar och drog då och då loss ett strå hon inte verkade acceptera. Hon såg tankspridd ut. ”Vi känner nog av det allihop”, medgav jag. ”Det är svårare att slappna av och njuta av palatset nu när gruppen är så liten.”

Celeste stönade, och vi sneglade hastigt på henne men tittade snabbt bort igen när hon märkte att vi iakttog henne. ”Ursäkta mig ett ögonblick”, sa Marlee och vred på sig. ”Jag måste nog gå på toaletten.” ”Samma här. Ska vi gå tillsammans?” frågade jag.

Hon log och skakade på huvudet. ”Gå du. Jag ska dricka upp mitt te först.” ”Okej. Kommer snart.”

Jag lämnade Damgemaket, tog god tid på mig när jag gick genom den praktfulla korridoren och undrade om jag någonsin skulle vänja mig vid hur imponerande det här stället var.

Jag var så distraherad att jag gick rakt in i en vakt när jag rundade hörnet.

17

”Oj!” utbrast jag. ”Förlåt mig. Hoppas att jag inte skrämde dig”, sa vakten, tog mig i armen och hjälpte mig att återfå balansen. ”Nej då”, fnissade jag, ”ingen fara. Jag borde ha sett mig för.

Tack för hjälpen, officer …” ”Woodwork”, fyllde han i med en liten bugning. ”Jag heter America.” ”Jag vet.”

Jag log och himlade med ögonen. Klart att han visste. ”Nästa gång jag springer på dig hoppas jag att det inte blir fullt så här bokstavligt”, skämtade jag.

Han skrattade. ”Instämmer. Ha en fortsatt trevlig dag.” ”Detsamma.”

När jag kom tillbaka berättade jag för Marlee om min genanta sammanstötning med officer Woodwork och påminde henne om att se sig för. Hon bara fnissade åt mig och skakade på huvudet.

Resten av eftermiddagen satt vi och lapade sol vid fönstren medan vi småpratade om våra hem och om de andra tjejerna.

Just då kändes det sorgligt att tänka på framtiden. Så småningom skulle Urvalet vara över, och även om jag visste att Marlee och jag skulle fortsätta hålla kontakten skulle jag sakna våra dagliga samtal. Hon var den första riktiga vän jag någonsin haft, och jag önskade att hon hade kunnat stanna vid min sida för alltid.

Medan jag försökte leva i nuet blickade Marlee drömmande ut genom fönstret. Jag undrade vad hon tänkte på, men allt var så fridfullt att jag inte ville fråga.

18